stewe

 Baserad på jätteverkliga händelser...

Det finns flera bra filmer om hemsökta hus och onda platser, förutbestämda att förgöra allt som kommer i dess närhet. Några slår mig direkt när jag skriver det här, filmer som i olika åldrar gjort stort intryck.

En av de tidigaste måste varit Poltergeist av Tobe Hooper/Speilberg från 1982 som inte direkt förändrade min inställning mot clowner till det bättre och som gjorde ”myrornas krig” på teveskärmen till ett nästan påtagligt hot i min vardag.

I videohyllan tronar mitt importerade exemplar av The Changeling från 1980 med George C Scott och världens mest envisa tennisboll. Rekomenderas.

Eller varför inte underskattade och grymt suggestiva Amityville 2 –the possession; som till skillnad från sin segdragna föregångare osar av incest och demoniska avsikter. 

Skräms...

På senare år finns mästerverket Darkness från 2002 av Jaume Balagueró, som bland modernare filmer bara utklassas av Ju-On (the grudge) som nog är den mest skrämmande film jag sett i vuxen ålder.

En annan klassiker om en ond plats, eller snarare ondska som manifesterar sig på en viss plats, då genom broderligt blodsoffer är Hellraiser av Clive Barker från 1987. En film som både äcklade och skrämde med sina hullingar och sina estetiskt läckra tortyrmästare från en annan dimension. Inte en klassisk hemsökt-hus-rulle, men ändå.

Amityville 2: The Possession...

Förändringar som flytt till hus, nytt jobb, ny stad eller föräldraskap är ofta omvälvande händelser som både lockar och oroar på samma gång. I de här filmerna får Nya Hemmet stå som symbol för nystart och en framtid som huvudpersonerna bär många förhoppningar kring men snart får se sig besegrade av lurande krafter utom mänsklig kontroll. Det är ju ett återkommande tema i skräckskildringar det där; förändringar. Ibland är det pubertetens snabba omkastningar och sista sommaren med kamraterna innan allvaret och vuxenlivet väntar som i slasherfilmerna. Ibland är det rena metamorfoser som i varulvsfilmerna, Exorcisten eller andra effektfulla förvandlingsnummer. Och kan man inte ana att kvinnlig frigörelse skrämde brallorna av patriarkatet i filmatiseringar som Fruarna från Stepford eller Fulcis The New York Ripper?

Originalet från 1975...

Igår såg jag filmen The Haunting In Connecticut. Filmen lanserades på bred front som ”årets mest skrämmande” och hade stora läckra annonser i blaskorna för en tid sedan, något som såklart väckte min skepsis. Ännu mer skepsis väckte kommentarerna på Tanka Fett som kallade filmen oerhört skrämmande. Positiva kommentarer på tanka fett är nästan alltid synonymt med tvärtom nämligen, och den här gången var inget undantag.

The Haunting In Connecticut. är nämligen inget annat än en blek upprepning av filmen Huset som gud glömde (The Amityville Horror) från 1979 kryddad med en del nypåkomna infall.

I sin bok Dödsdansen (dance macabre) påpekar Stephen King att trots att Huset som Gud glömde inte är någon höjdare, blev den en hejdundrande succé på grund av att den på ett effektivt sätt tacklade oron kring den finanskris som i slutet av sjuttiotalet drabbade Amerika. Den kom helt enkelt i rätt tid och planterade sig som en skavande ångestmätande termometer i arslet på en hel nation.

också baserad på jätteverkliga händelser....

The Haunting In Connecticut försöker upprepa exakt samma trick, det råder inget som helst tvivel om att det senaste årets finanskris är fundamentet i filmen. Vi serveras en härjad familj med en cancersjuk son och en alkoholiserad pappa som slår i sönder alla glödlampor för att spara ström och lik förbannat måste sälja sin kära pickup för att få ihop stålar till sjukusräkningarna. Vi har en seg prälle som hjältefigur och barmhärtig lyssnare och givetvis en mörk bakgrundshistoria till själva byggnaden.

Där de skräckfilmsfavoriter jag nämnde inledningsvis i flera fall bygger upp en atmosfär av ren fasa och där urladdningarna nästan blir en förlösning från den krypande terrorn, ger The Haunting In Connecticut inget annat än billigt effektsökeri av varianten hoppa-till-i-stolen. När väl tillfället hade kunnat ges till stämning, förstörs allt av irriterande fotoliknande blixtar mellan de tama bilder som ska föreställa skrämmande.

Ett grepp som började bli populärt i slutet på nittiotalet nån gång - exempel i nyinspelningen av House on The Haunted Hill eller Marilyn Mansons tidiga musikvideos- och som envisas att hänga sig kvar. Är det enda sättet för Hollywood att fånga dagens bokstavsdiagnosticerade publik – genom fotoblixtliknande klippningar som får dem att tro att de sitter framför ett shoot-em-up-spel?

Det som irriterar ännu mer med The Haunting In Connecticut än föregångaren Huset som gud glömde är det religiösa budskap som i finalpekoralet blir minst sagt övertydligt. Det är inget nytt under solen, snarare vad de prövade massorna alltid matats med av de heliga höga herrarna i tider av kris: hav förtröstan, belöningen kommer på andra sidan, be era böner och lev enligt den goda boken så ordnar sig allt i slutändan.

Jo eller hur…