Bland Guldgossar och Groupies
I veckan tittade jag på frågesporten Muren och kunde inte låta bli rejält road över fadäsen här nedanför.
Den tävlande heter alltså Tina Mehrafzoon och är till vardags anställd på Sveriges Radio där hon bossar över P3 Guld. Ett galaprogram som delar ut priser till diverse artister.
P3 Guld väckte tidigare i år väckte allmän anstöt när de delade ut priser till den multikriminelle rapparen Yasin. Just den som Tina Mehrafzoon tror spelar huvudrollen i All Eyez on me.
Yasin är under åtal för att ha lejt sina kumpaner för att kidnappa konkurrenten Einar.
Einar bortfördes, misshandlades, kläddes i kvinnokläder och fick diverse ting uppförda i analen. Övergreppen filmades och fotograferades och spreds på sociala medier för att uppnå maximal förnedringseffekt.
Tina Mehrafzoon och P3 försvarade det hela med att Yasins musik håller så hög konstnärlig klass att man var tvungna att slänga statyetter efter återfallsförbrytaren ifråga.
Många tyckte det var ett märkligt beslut, i synnerhet då P3 genom åren uppvisat en icke oansenlig trendkänslighet i frågor som att använda politiskt korrekta pronomen och systematiskt rensa ut all form av toxiskt maskulin metal och rock från sina spellistor. Att Tina Mehrafzoon tror att det produceras amerikanska filmer om Yasin avslöjar att han hyr ett hyfsat centralt utrymme i hennes hjärnkontor på heltid. Vilket är en rimligare förklaring till P3Gulds kontroversiella ställningstagande än de påstått konstnärliga kvaliteterna.
Själv tyckte jag det inte prisregnet över Yasin var det minsta märkligt, det går i linje med den typiska aktivism jag länge ansett vara P3:s signum. Något jag inte är ensam om, med tanke på den Satir som görs och gjorts på just det temat.
Redan på nittiotalet upprördes P3 över de kommersiella framgångarna för Ultima Thule och kontrade därför med att spela Latin Kings dygnet runt. Latin Kings frontman Dogge - idag mest känd för att göra pinsam reklam för Elgiganten- fick därtill uppdraget att spela in jinglarna som P3 använde. Så även när Latin Kings i undantagsfall inte fyllde etern, fick lyssnarna höra Dogges spruckna röst säga saker som”Du lyssnar på P3, chippiki-wa-waaa”.
Nu var Latin Kings och de tidigare rapparna lagom lama jämfört med dagens rappare, men de utgjorde ändå en prototyp för den genre som skulle komma att metastaseras i takt med den mångkulturella gettoiseringen.
Tidigare har P3 tagit stark ställning för exempelvis gangstergruppen Kartellen, något som abrupt upphörde när frontmannen Sebbe blev frälst och bad om folkets förlåtelse för sitt tidigare beteende.
Det har alltså inom Public Service under årtionden existerat en vurm för diverse fula filurer från förorten, parallellt med en dumsnäll framtoning som hämtad ur barnböcker och Bamsetidningar.
Som jag skrev i ett av mina populäraste blogginlägg Kamplystnad i Kyskhetsbälte redan 2017: ”Måhända finns det ett slags reglerbart och kollektivt kvinnligt kyskhetsbälte ändå. […] en Darwinistiskt utformad låsmekanism där koden ytterst sällan stavas B-E-T-A, men desto oftare stavas A-L-F-A.”
Våldskapital, machobeteende och en lagom dos farlighet har en tendens att kittla och locka. Många fascineras av fiktiva personlighetstyper som Tony Soprano, men även verklighetens Vladimir Putin och Mikael Persbrandt. Fast fascinationen tenderar att yttra sig på olika sätt, beroende på vilket kön man tillhör.
Eller den journalist vars Bandidosanknutna make drev knarkfabrik i villans källare. Eller den plit som kärade ner sig i kvinnomördaren Peter Madsen. För de allra flesta stannar det hela vid oskyldigt trånande på tryggt avstånd från det spännande men potentiellt riskabla.
Den romantisering av Yasin och andra kriminella artister som märks hos P3Guld-Tina och hennes medsystrar är en kombination av vara gammeldags groupie(något som existerat ända sedan den första Shamanen släntrade fram till de hedna stammarnas lägereld) och att attraheras av stygga pojkar i allmänhet.
Å andra sidan. När Coronapandemin tog världen med storm för snart ett och ett halvt år sedan, hemföll månget hjon till ett osunt dyrkande av statens företrädare. I synnerhet fick folkhälsomyndighetens Anders Tegnell en hysteriskt hängiven följarskara i och utanför mediahusen, där de mest statusivriga gjorde kvasireligiösa ikoner av halvfiguren ifråga. Några gick till och med så långt att de tatuerade in Tegnells kattanus till anlete på sin hud.
Men i takt med att Sverige har rört sig mot snart femtontusen avlidna, har det också hunnit bli ett antal kvinnliga kärleksförklaringar för den grånande byråkraten.
Trots en skriande brist på scenpersonlighet, social kompetens och mänsklig utstrålning, så flödade spalter och kolumner över av sektretklibbiga kåserier om träbocken Tegnell, inte minst i pandemins början.
Det gick så långt att skribenten Alexandra Andersson blev nödgad att skriva Sexualiseringen av Anders Tegnell har gått överstyr, men utan att få större gehör. Som Mick Jagger och Ed Sheeran redan vet, så kan man se hur frånstötande ut som helst, så länge man ställer sig på en scen eller ges utrymme framför en kamera.
Senast ut i Tegnellkulten är tevesoffaforskaren Emma Frans som i den nysläppta boken Alla tvättar händerna vädrar sina fantasier – eller möjligen empiriskt belagda fakta - om folkhälsomyndighetens folkhemsikon och storleken på hans fruktsamhetsorgan. Enligt Frans är det nämligen en massiv mandom i manchesterbrallorna som gör att Tegnell så lugnt och tvärsäkert kan förleda allmänheten, medan övriga världens ledare och pandemiansvariga ”springer runt som hysteriska fjollor”.
Det är kanske talande för den tid vi lever i, men jämfört med att sava snigelränder över en skinntorr statstjänsteman som Tegnell, så känns märkligt nog gangstergroupies på Public Service som det sundare alternativet i sammanhanget.
