stewe

- Iodine Jupiter

Även när det inte sker polismord och självförvållade regeringskriser, så utspelar sig kultursidornas pennfäkteri i ett perifert parallelluniversum till vår verklighet. Så har det såklart alltid varit, men med den skillnaden att ingen – verkligen ingen - längre bryr sig. Genom sociala medier flaggar makthavare och journalistkår helt oblygt med sin kärlek till dräggiga dokusåpor, fläskläppade influencers och streamingssmörja, medan deras intresse och engagemang för kultursidornas krympande ankdamm är mindre än obefintligt. Det behövs snaskiga snuskskandaler i Svenska Akademiens närhet för kulturskribenter att nå allmänheten, eller ens nå de egna tidningskollegorna.

 

Häromdagen fastnade dock mitt scrollande getöga på en roande blänkare:
”I slutet av maj skrev Margareta Flygt en kritisk recension i Sydsvenskan av översättningen av Natalia Ginzburgs Familjelexikon från 1963. I den självbiografiska romanen så använder fadern uttrycket ”un negro” som i översättningen skrivits till grobian.

”Idag använder vi, med rätta, inte n-ordet. Men det visar på hur svårt det är att översätta en text sextio år senare utan att vi tolkar dåtida ord i vår samtid”, skriver Flygt.

Nu får hon medhåll från översättaren själv, i en debattartikel i Sydsvenskan. Johanna Hedenberg säger att förlaget Bonnier sagt att ”n-ordet” inte gått att använda. De kom överens att byta till ”grobian”, men hon anser ändå att det är ett problem för hela översättarskrået.
– Jag tyckte jag fick svika min lojalitet mot författaren för att kunna vara lojal mot uppdragsgivaren, säger hon.”

En del frågor hopade sig nästan omedelbart i mitt högtryckstunga huvud. Varför skrev Hedenberg debattartikeln först efter hennes översättningsfadäs avslöjats? Varför går det bra att skriva ”Un negro” i artikeln men inte N-egerordet trots att artikeln är vagt kritisk mot skitnödigheten kring detta ord?
Ytterligare en Johanna ger sig in i diskussionen:
”Albert Bonniers förlag har svarat på kritiken i en egen artikel som publicerades av Sydssvenskan. I den skriver förläggaren Johanna Haegerström, som arbetat med utgivningen av Natalia Ginzburgs bok, att det är viktigt ”att noga överväga varje fall där det (n-ordet) förekommer i originaltexten, för att undvika att reproducera och normalisera stötande och hatiskt språk utan att det är väl motiverat av kontexten”.

Vidare menar hon att ordet grobian gör texten mer rättvisa än vad N-egerordet skulle ha gjort i en modern översättning:
”När ordvalet diskuterades under arbetet med översättningen är uppräkningen av faderns förolämpningar ett sätt att porträttera honom som en godmodig men bestämd hustyrann. Jag skulle säga att ordet ”grobian” bidrar till just den bilden, medan ”n-ordet” fullkomligt skulle överskugga allt annat i texten och förvränga porträttet”, skriver Johanna Haegerström.”
Så Grobian, en vidareutveckling av ordet Babian, är enligt Haegerström bättre att använda på en svart människa än ”neger” som är en försvenskning av det latinska ordet för ”svart”.

Ännu mer förvirrande blir det hela om man betänker att ”N-ordet” är en direktöversättning av det amerikanska ”N-word”. Fast i USA står N-ordet för ”nigger” och i Sverige står det för ”neger” vars amerikanska motsvarighet är ”negro”.
Som i ”Un negro” undrar du? Just så, svarar jag.
När SVT för några år sedan visade en intressant dokumentär om boxaren Cassius Clay/Muhammed Ali så översatte därför SVT ordet ”nigger” till svenskans ”neger” när Ali berättade om när han råkat ut för verbala påhopp. När Ali sedan berättade positivt om sig själv och det svarta samhället, men använde det för hans tid neutrala ordet ”negro” så översattes också det till ”neger”.
Det gör ju den slavhistoriska laddningen i det egentliga ”N-ordet” helt obegriplig i en svensk kontext.
Sverige vill så gärna vara USA genom att spela USA, men ändå blir allt bara fel och konstigt. Man kanske borde resonera mer som man gör när det gäller stavning och skrivförmåga i svenska grundskolan; ”Huvudsaken är att du gör dig förstådd”.

Ingenstans i artikeln vill man använda N-egerordet, trots att artikeln handlar om att ordet borde ha använts i en bok som ingen hört talas om.
Det är ju egentligen Haegerström som står på rätt sida av historien i hela debaclet. Varför ska gränsen dras vid barnböcker när det gäller att rensa ut kätterska ord och begrepp? Varför är det bara nyproducerade verk som ska nagelfaras av könsneutrala kommissarier för upprätthållandet av god kultur?
Försvaret för det fria (N-)ordet ekar tomt och utan egentlig mening, i och med att alla är överens om hur problematiskt det är.
Uppenbarligen var det aldrig en tillräckligt viktig fråga för översättare Hedenberg för att ta strid för. Märkligt hade det ju varit annars, i och med att hon själv inte ens vågar yppa mer än första bokstaven av det oheliga ordet. På mången kulturredaktion sägs det att om man släcker lampan på dass och viskar ”Cyndee Peters” tre gånger i spegeln så materialiserar sig Carl von Linné för att länsa sista rödtjutsbibban.

Hela denna översättarfars påminde mig om det korta tidsspann jag läste bokbloggar, eller snarare gjorde en halvhjärtad ansträngning att läsa. På bloggen Bokhora, nådens år 2015, vädrade Johanna Karlsson sin glädje över att Harper Lee skulle få en postumt utgiven roman. Lee är ett one-hit-wonder i bokväg, hennes To kill a mockingbird är ett rättegångsdrama om en oskyldigt anklagad svart man i den amerikanska södern. Romanen kan ses som en prototyp till filmer som Juryn – a time to kill och har varit obligatorisk läsning för amerikanska skolbarn i decennier.
I kommentarsfälten blev det omedelbart strid:
”To kill a mockingbird är som alla vet en djupt rasistisk bok.
Trots att åren gått, har Harper heller inte gjort någon ansträngning för att uppdatera sin bok. Hoppas verkligen inte vidrigheterna upprepar sig i nästa bok” skriver en upprörd läsare.
En annan Bokhora, Johanna Lindbäck svarar:
”Men är din syn att man ska revidera varenda äldre verk som innehåller felaktigheter enligt dagens värderingar? […]
Om man går efter den principen så blir det ju svårt att läsa ngt som är äldre än typ 10 år. Ingenting kan stoppas in i sin tids kontext och läsas efter de förutsättningarna?”
Lindbäck tar alltså ungefär samma sida som Marianne Flygt i sin recension som startade hela N-ordsgate här ovan. Men åter till 2015, där en kommentar på Bokhora ger ett annat modernt exempel:
”Varför är det alltid just misogyni, homofobi och rasism etc som ska bevaras med hänsyn till ”historien”?
Häromsistens återlanserades Katitziböckerna, där ordet Rom har ersatt det nazistiska begreppet z*****are, jag skulle gissa på att de flesta utanför SD uppskattar det.”
Svarselden kommer omedelbart:  
”Jag tycker det är bra att man reviderat de gamla barnböcker som fortfarande når en publik, typ Astrid Lindgren och nu Katitzi. Men var går gränsen när det gäller andra gamla barnböcker som når en mkt mkt mindre publik, mest finns i magasinsbiblos eller antikvariat? Ska de också revideras?
Och för vuxna. Shakespeare tex för att gå jättelångt tillbaka i tiden, han har typiska judiska fördomsstereotyper i sina pjäser. Ska vi fixa till dem?
Vad ska omfattas av den här revideringen, vad får behållas? Och hur ofta ska man göra den? Vart 20:e år?

Det är också en milsvid skillnad på en ny upplaga (man trycker om samma bok men ändrar inget i texten) eller en ny uppdaterad version som de gjort nu med Katitzi. Då skrivs alltså texten om.”

Där i slutklämmen på kommentaren öppnar Bokhora för ett vidlyftigt undantag från regeln om att inte förvanska litteratur: om dessa fruktansvärda böcker mot förmodan trycks i nya upplagor så går det utmärkt att UPPDATERA texten. Vilket är just hur Albert Bonnier förlag resonerar kring sin nyöversättning.
Ytterligare ett fan av Harper Lee ger sig in i diskussionen:
 ”För mig är det en bok med tema rasism. Harper Lee visar alltså det samhälle som existerade i Södern på 30-talet. Ingenstans i boken upplever jag att hon tar ställning för den dåtida samhällsordningen, snarare tvärtemot. Men visst, det förekommer ju rasism eftersom den handlar om det dåvarande samhället. Hur skulle man kunna ändra på innehållet med tanke på det huvudsakliga temat?”
Ja, kan man skildra t.ex. mord utan att någon fiktiv stackare behöver döden dö? Dö på riktigt, fast i boken?
En kompis skickade häromåret över skärmdumpar där diverse tanter i en facebookgrupp för skräck radade upp saker som fick dem att vägra läsa en skräckbok. Det var en hel mängd anledningar: att djur dör, att det våldtas, att barn dör, att det är slemmigt och äckligt…
Varför läser de ens skräck, frågade jag retoriskt.
De inte bara läser LoL de kallar sig skräckförfattare, svarade min väninna.

En kommentar på Bokhora lanserar idén om att viss litteratur ska tas ur bokhyllorna och placeras permanent i forskningsfacken:
”Självklart får folk läsa vad dom vill, m e n att använda rasistisk retorik är inte att ”ta ställning mot rasism” hur man än vill vrida och vända på det. Att t.ex ändra kränkande beskrivningar till ”N-ordet” eller nedlåtande ord om transpersoner till ”Hen” hade besparat många rasifierade och sexuella minoriteter ett helvete varenda gång de söker sig till kultur.

Att sen kanske se en vit, medelålders författare som Shakespear som levde för flera hundra år sen som en norm för hur böcker i framtiden ska se ut får mig att fundera på att vissa böcker kanske helt borde börja ses som de reliker de är, mer för forskning än för egentlig läsning.

Jag har läst Harper Lee givetvis, samtidigt är det skillnad på om man som antirasist och intersektionell kan ta till sig de bra delarna text och förvänta sig att att detsamma ska vara allmängiltigt. (I synnerhet när det gäller barn). Tvärtom blir det så att hatet snarare hämtar kraft därifrån, i sitt svammel om ”censur” och ”ytrandefrihet”.

Det är iallafall viktigt att få prata om, utan att någon ska bli aggressiv eller ge sig själv tolkningsföreträde.”
Det kommer något menlöst mothugg, men Harper Lee- diskussionen slutade lyckligt ändå, med ett brett samförstånd i kommentarsfältet:
”Egentligen är vi ju i slutändan överens om det viktigaste: att barnböcker måste följa samtiden & man ska sluta romantisera rasismen som genomsyrar dem, att boktitlar som ”Tio små n-ordspojkar” liksom innnehållet i uppdaterade versioner bör revideras, och att det väsentliga är att påverka dagens författare att skriva på ett sätt som bejakar genus, antirasism och alla människors lika värde.
Det är ett stort steg på rätt väg!!”

Sex år senare är det andra Johannor som träter, men i slutändan samma slutsatser som segrar. Det är svårt att se denna uppflammande svavelsticka av ifrågasättande som annat än en falnande gnista i en debatt som aldrig tog riktigt fyr, ens när det begav sig. Konsensuskorridoren som ledde förlag och översättare till denna logiska slutpunkt har varit lika enkelriktad som den milslånga kön till kulturstödet.
Vi som vill avnjuta vår litteratur, oförvanskad och frispråkig, länsar antikvariaten på tummade exemplar. För med handen på hjärtat så är väl knappast ett struket N-egerord här och där hela världen, jämfört med vilket absolut uselt jobb många samtida översättare gör när de ”uppdaterar” litteratur från förr – av ren inkompetens och oförmåga. Den sjungande, mångfacetterade och poetiska svenskan, knådas till ett själlöst stumt och infantilt flöde av ord.
 Som bokläsare tillhör jag ett utdöende släkte. Hyfsat svårtillgängliga författare i min barndom sålde upplagor på hundratusental, idag ses det som en succé om samma sorts böcker spränger vallen med tiotusen sålda exemplar. Än så länge talas det om ”ändrade läsmönster” - men sanningen är att vi går mot en djupare fas av voyeuristiskt beteende och passiv konsumtion, i motsats till den insats av tanke och aktiv fantasi som krävs för att väva en läsares inre värld.
Jag gissar att stora delar av läsningen kommer att dö ut helt, medan de statliga stöden håller igång översättningen av Bonnierböcker som ingen läser, men som i sin tur skapar små skvalp av skandaler på de kultursidor som ingen heller läser.