Chimärerna - KG Johansson

Böcker / Permalink / 0
 

Efter en vecka berättade svenska experter att det hade hänt något som inte många hade förutsett: atomexplosionerna hade gett ifrån sig det som kallas elektromagnetiska pulser, som hade slagit ut alla radio- och TV-kommunikationer. Några dagar senare började Voice of America sända mer officiellt, från någon liten stad på östkusten som hade lyckats klara sig, men rapporterna från den officiella radiostationen var lika hopplösa som radioamatörernas rop på hjälp.

 

Chimärerna är en egensinnig mix av science fiction, dystopi, skräck och norrländsk socialrealism. Det må låta avancerat, men det är inte minsta svårtillgänglig läsning. Bokens tre årtionden sammanlänkas, men speglas också i varandra, genom KG Johanssons avskalade vardagsspråk och karaktärsdrivna berättande.
Det hela tar sin början tidigt sextiotal. Den amerikanske presidenten Kennedy misstänks för mordet på Marilyn Monroe. För att skifta fokus spänner JFK musklerna mot Sovjetimperiet i och med Kubakrisen, vilket för världen allt närmre ett fullskaligt kärnvapenkrig.
Men de världsomvälvande skeendena skildras på avstånd; istället följer vi Anders och hans Lovisa. Paret har övertagit föräldragårdens småbruk och väntar sitt första barn. Samtidigt sprids rykten om övernaturliga fenomen, inte minst av traktens original. Dessa fenomen kallas i folkmun för ”chimärer”.
Det är med bitterljuv skönhet och med dova steg av annalkande undergång som Johansson tecknar de globala katastrofernas inverkan på det lilla och enkla bylivet.

 

 
Söndag 18 april

Det har brunnit i ett höghus i Solna i dag. Dom sa på TV att dom tror att det var en anlagd brand. Polisen trodde att det var den svenska Baader-Meinhofgruppen.
Pappa var nykter tills han hörde det. Han skakade på huvudet och sa: Svenska Baader-Meinhof? Vad finns det för bevis att det finns en sådan grupp?
Vet du, Katta, sa han sedan. Dom pratar om frihet. Att terrorpolisen finns till för frihetens skull. Och gör saker för friheten. Men det är lögn. Dom ljuger. Det är bara för att behålla makten.

Alkoholindränkta hemmafester. Spyor i snön. Tjejen som kallades luder. Farsan som kommenterar kvällsnyheterna från fyllefåtöljen. Vi småstadsbarn av nittonhundratalet känner lätt igen oss i skildringen av de ångestförföljda ungdomarna i Bok 2. Samtidigt är det vissa saker som inte är sig likt från vår tidslinje.
I stället för att mördas 1986 så överlevde Olof Palme ett attentat under sjuttiotalet, vilket har förvandlat Sverige till en totalitär stat, med ett repressivt system att bekämpa terrorism, liksom alla former av statsfientlighet och regimkritik.
Men just som det globala kärnvapenskramlet i första boken skildrades på avstånd och genom teveskärmar, så skildras Palmediktaturen som en självklar del av vardagen på ett briljant sätt. Repressionen är allestädes närvarande, men ändå något abstrakt och ovanifrån styrt. Alla inskränkningar av yttrandefriheten och den personliga integriteten har ju som bekant minimal inverkan på den vanliga medborgaren så länge denne inte ställer till något ofog för överheten. Den som ifrågasätter kommer att brottas med känslor av uppgivenhet och marginalisering: det måste ju i slutändan vara något fel på en själv som jämt ska krångla och polemisera? En kuf som envisas med att hålla fast vid principer som antingen glömts bort eller förvrängts till sin motsats.
Bara häromdagen rapporterade SVT sport om att tre engelsmän fängslat för att ha uttryckt sig hatiskt på internet i samband med en fotbollsfinal. Reportern försäkrade oss om att fler skyldiga kommer att spåras upp och arresteras. Sådana polisinsatser är numera okontroversiella. Flera av er som läser detta går garanterat i instinktivt försvar för interneringen av hatbrottslingarna. Om en diskussion hade lyfts så hade ni oberoende av varandra använt samma ord och samma narrativ för att hävda att ni högaktar yttrandefrihet, men att skriva hånfullt och kränkande på nätet bör inte räknas som ”yttrandefrihet” överhuvudtaget. Ni hade hävdat att ni kommit till denna slutsats och detta narrativ helt på egen hand, och att ni alltid har tyckt exakt så i yttrandefrihetsfrågor.

 

 
Han ville inte riktigt tro det. Följde linjen tills han var säker. Ett pentagram, två meter i diameter. Med en av spetsarna vid sängens fotände och två vid huvudänden. Två spetsar, som horn. Den vänstra vägen, tänkte han, hette det inte så. Djävulssymbolen.

Baphomets sigill. Svart magi.


Den avslutande delen utspelar sig under 2000-talet och fokuserar på Martin; en medelålders gymnasielärare och nybliven far. Martin inleder en passionerad affär med Lina, en yngre kvinna som har en stark fascination för teorier om multipla parallellvärldar och alternativa tidslinjer.
Den tillfälliga flörten blir snabbt till en nedåtgående spiral av svek, sprit, sex och… satanism?

 

”Bilden är tydlig: har du de rätta släktbanden har du samtidigt de rätta anlagen, och formas du av den rätta miljön ökar chanserna för konstnärlig överlevnad. Det är lite som den starkes rätt i kulturlivet; bara författare med den rätta härkomsten, de rätta anlagen, det rätta ursprunget, är utvalda till att berätta för den läsande menigheten om livet, döden, kärleken och meningen med livet.”
– Jeremiah Karlsson


Jag har sagt det förr och säger det igen: KG Johansson måste vara rikets bäst bevarade hemlighet när det kommer till författarskap. KGJ lyckas ju med konststycket att vara produktiv, men ändå hålla en hög verkshöjd. Även hans rena genrelitteratur är av utsöktaste sort.
Författaren Jeremiah Karlsson konstaterar i en betraktelse om storstadsfixeringen i svenskt kulturliv att av Sveriges författare är hela åttio procent bosatta i någon av de tre storstäderna, med grav överrepresentation för Stockholm. Hälften av alla författardebutanter under åren 2016-2019 kom från just Stockholm.
Folkbladets Jonas Bergström var tidigare i år inne på en liknande kritik av storstadsfixeringen när det gäller vilka som ska få sommarprata i P1:
”…det är väldigt mycket Stockholmare. 34 stycken, visar vår utredning.Endast fem procent av de människor som syns och hörs i public service-tv är från arbetarklassen, det kunde en rapport från tankesmedjan Katalys visa redan 2018. Berättelser från arbetarklassen har mycket lågt eller inget värde alls för SR precis som arbetarklassen är närmast helt osynlig i SVT.”
P1 hade rent teoretiskt kunnat lämna sommarpratsmikrofonen till KGJ: en Arvidsjaurfödd professor i rockmusik, tillika prisad författare av science fiction och skräck. Men vad vore det jämfört med en hundcoach från huvudstaden?

 

Sedan kom Nilsson tillbaka från fiskestugan, bara några timmar innan telefontrådarna blev lagade och berättade något konstigt.
”Jag gick för att hämta vatten i älven”, sa han. ”Och det fanns ett stort flyttblock på stranden där. Fyra meter långt i alla fall. Och det hade flyttat på sig.”
”Det var värst”, sa Lovisa. ”Hur många ton kan en sådan sten väga?”
Nilsson skakade på huvudet. ”Nej, det var inte så. Blocket var inte uppe ur marken. Det sticker upp någon meter, precis som förr. Men på ett annat ställe.”
Lovisa mötte snabbt Anders blick och han såg att hon tänkte samma sak som han. Hur mycket hade Nilsson egentligen druckit i sin stuga?


En dryg vecka efter att ha läst ut Chimärerna har jag inte gått vidare till nästa skönlitterära utmaning, utan dröjer kvar i statsvetenskapliga och filosofiska självstudier än så länge.
Lovisa, Anders, Katta, Britt, Martin, Lina och de andra karaktärerna skrotar fortfarande runt i min skalle. Som vänner man mist och förhållanden som spruckit. Jag saknar deras inre och yttre världar och undrar hur de har det nuförtiden.
Chimärerna släpptes första gången 2011 och vann då ett välförtjänt förstapris för bästa svenska roman i kategorin Science Fiction; även om jag skulle säga att det är ett genrebrytande verk vars svarta kärna består av mänsklig ondska och sexuell besatthet.
Det är bara att tacka och ta emot att Tira Tiger förlag släpper denna excellenta nyutvåva. Chimärerna placerar sig i den absoluta toppen av min årsbästalista och rekommenderas å det varmaste.  


 

 

 

 

Till top