Konkurrens till döds
Jag tömde min bourbon i ett drag. Just då kom Tisserand tillbaka. Han svettades lätt. Han sade något till mig. Jag tror han ville veta om jag tänkte försöka något med tjejen. Jag svarade inte, jag började få lust att kräkas och hade stånd. Jag mådde inte alls bra. Jag sade: ”Ursäkta mig ett ögonblick…”, och gick genom diskoteket mot toaletten. När jag väl låst om mig satte jag två fingrar i halsen, men mängden spyor var liten och nedslående. Sedan onanerade jag, med större framgång. I början tänkte jag lite på Véronique naturligtvis, sedan koncentrerade jag mig på vaginor i största allmänhet och då gick det bättre. Sädesuttömningen kom efter två minuter, det gav mig självförtroende och visshet.
Houellebecqs debutroman är en svartsynt historia. Huvudpersonen är en bitter, levnadstrött och inskränkt man som så sakteligen glider allt närmre alienerad galenskap. Huvudpersonen ser upp till, och försöker behaga de människotyper han anser vara överlägsna; vältränade, snygga män med större framgång inom företagssektorn än han själv. Han ser också dessa män som självklart överlägsna honom rent sexuellt, medan han själv anser sig vara inkapabel att tillfredsställa det motsatta könet. Hans känsla av misslyckande vänds misogynt mot kvinnor i allmänhet och promiskuitet i synnerhet. Han fantiserar också om att mörda för honom potenta och virila stereotyper, såsom den färgade diskoteksraggaren.
Den andra incidenten skedde ungefär en timme senare. Den gången var kontoret fullt av folk. En tjej kom in, kastade en ogillande blick på församlingen och valde till slut att vända sig till mig för att säga att jag rökte för mycket, att det var outhärdligt, att jag tydligen inte tog hänsyn till de andra. Jag svarade med att ge henne ett par örfilar. Hon tittade på mig, lite häpen hon också. Tydligen var hon inte van vid sådant; jag anade att hon inte fått tillräckligt med örfilar i sin ungdom. Ett ögonblick undrade jag om hon inte skulle ge mig en smäll tillbaka. Jag visste att om hon gjorde det skulle jag genast brista i gråt.
Det är väl gissningsvis de här sidorna att utforska de mörka aspekterna av människors tankar som gjort Houellebecq kontroversiell i hemlandet Frankrike. Många blev provocerade på liknande sätt av Guns ´n Roses -sången One in a Million eller av teveserien Mad Men.
Samtidigt är ju den mest osympatiske i boken just huvudpersonen själv, det är liksom ingen man ser upp till direkt. De flesta i boken framställs osympatiska, inte bara vissa minoriteter. De enda som framställs helt igenom positivt är en arbetarfamilj som skymtar förbi.
I sina ljusaste stunder påminner Konkurrens till döds om första gången jag läste Bret Easton Ellis eller Chuck Palahniuk. Trots flera svackor och ibland irriterande filosofiskt svamlande ett läsvärd stycke misantropi med mycket humor i svartare nyanser.
Jag är tvungen att vända mig om mot landskapet för att slippa se honom. Det är konstigt, nu tycks det som om solen blivit röd igen, precis som på ditresan. Men jag skiter blankt i det. Om det så var fem eller sex röda solar skulle det inte på minsta sätt förändra mina tankar.
Jag tycker inte om den här världen. Jag tycker verkligen inte om den. Samhället jag lever i äcklar mig, reklamen kväljer mig, datorer får mig att vilja spy. Hela mitt arbete som datakonsult består i att öka referenserna, skärningspunkterna och kriterierna för rationella beslut. Det är meningslöst. Uppriktigt sagt är det till och med ganska negativt, en onödig belastning nervcellerna. Den här världen behöver allt utom mer information.
Färden in till Paris är lika dyster som alltid. De avflagnande hyreshusen vid Pont Cardinet, bakom vars fasader man inte kan låta bli att föreställa sig pensionärer som ligger och dör bredvid sina katter som slukar halva deras pension. Ledningsnätens metallkonstruktioner som överlappar varandra på ett närmast groteskt sätt. Och reklamen som återkommer, oundviklig, motbjudande och brokig. ”Ett glatt och omväxlande skådespel.” Skitsnack. Jävla skitsnack.