stewe

Höstböcker

Kategori: Böcker






Ojoj,
kamraterna från förra festbilderna verkar alla tre fått nytändning på sina respektive bloggar, är för trött för att länka men det är bara att rulla nedåt till förra inlägget så står adresserna där. Även författarn Pål Eggert har dragit skarpyxan och markerat revir i cyberspacen, en blogg kallad Världen Ska Brinna Missas på alldeles egen risk!

Här i hålan har det för ovanlighetens skull blivit både en del gjort, liksom en del man önskat ogjort, men så är det ju för det mesta. Just nu är jag mest nöjd med att sensommaren verkar vara över och att man kan gotta ned sig i höstmörker, prasslande löv längs trottoarer och att allting omkring en så sakta dör.

Alla årstider har sitt, men kanske bara hösten skapar sån där fånromantik inombords. Allt känns vemodigt och vindpinat. Man får lust att gå långa promenader alldeles ensam, och sen dricka riktigt varmt te med honung när man kommer hem igen. Och läsa tunga, dystra böcker.

Jag har några på lut, som jag funderat på att läsa;

Moment 22 - Heller,

Våld, en historia om kärlek - Oates,

The Wine of youth-Fante,

Djur- Oates,

Nocturnes-Ishiguro,

Glamorama - Ellis.


Men som vanligt tar jag gärna emot tips.

 

 

 

The Pulp Crew...

Kategori: Allmänt

 




...aka The Hooligans of Horror!!!


Tjo!
Äntligen blev det av, efter allt brevväxlande och glada tillrop i kommentarsfälten - en liten sammankomst bokades på Eskapixs huvudkontor i den småländska metropolen Kalmar, även känd som "den där hålan man passerar på väg till öland".
Här är min skakande redogörelse. Som jag minns den!
För mer korrekt redogörelse, kolla in Ingemar Roos och läs också dagarna-efter-inlägget från CJ Håkansson och inte minst Henrik Holmström



Förväntansfulla Resenärer...



Resan började bra. I Hässleholm stegade en man med skägg fram, hans namn var ingo roos och han skulle dela säte och färdkost under de dryga två timmarna på rälsen. Vi hade bägge tibetanska fjärilar i magen, men snart nog tog vi kol på de små asen med lite av undertecknads i förhand färdigblandade cola. Roos underhöll hela vagnen med korttrick och annat trolleri, som att lyckas försvinna till toaletten varannan kvart.





"Mitt namn är Holmström. Henrik Holmström."

På station möttes vi av CJ och redaktören själv, som i sin flotta limousin tog oss till närmsta lyxkrog. Någon åt bläckfisk, en annan nötter och själv åt jag fågel. Holmström halsade en lättöl.
Med risk för total uttorkning kastade vi oss i vrålåket och begav oss upp till Redaktionens takvåning, där vi korkade upp dyra viner och whiskey lagrad i femtio år. (minst!)
Till drinkarna bjöds vi skånsk varitéshow av Roos och hans hammare.




Hammer Smashed Face..?


Med tiden blev vi klädsamt salongsberusade. Holmström fick för sig att det var julafton och delade ut varsitt ex av allra första eskapix, (tackar!) en raritet utan dess like.
Kort efter att fotografiet nedan blev taget, paraderade vi ut i den småländska natten och vad som hände sedan är till mesta delen konfidentiellt. Men jag kan avslöja så pass mycket att någon gick i blodig närstrid med ett stycke asfalt, någon annan blev smått hobbymongo och satt mest och glodde tomt framför sig, medan två andra gruffade med förbipasserande på torget.
Tack för en underbar kväll, det må göras om!


Allsång:

"Jag är en Inkagud, jag har en fjäderskrud..."

 

 

 

Lasse F

Kategori: Musik



 

 

 

 

 

Jag ska skydda dig från Allt

Kategori: Böcker






Mönstret känns igen, hantverket är som en gammal vän, men precis som hos andra mästare försvinner man in i den briljanta prosan som uppslukad. Lauren Kelly (aka Oates) skriver på ett sånt där sätt man blir både vansinnigt förtrollad av, liksom i egenskap av amatör, jävligt avundsjuk på. På liknande sätt har jag känt senaste året när jag upptäckt Ishiguro och Cormac Mccharthy.

De tre Kellyböckerna får en att komma ihåg hur det var när man som liten mötte vuxna, hur skrämmande vissa av dem kunde te sig och hur man avgudade andra, och hur man senare i livet insett att det kanske var ombytta roller egentligen. Hur världen var som ett gungfly och hur alltid någon annan dikterade villkoren för ens existens.

Jag ska Skydda dig från Allt, handlar om flickan Anne-Marie som tas från sitt hem och sina biologiska föräldrar till sin rika faster Drewe. Fastern kallar sig konstmecenat, men är egentligen något så simpelt som en groupie till lovande konstnärer, ett kuttersmycke för de skapande narcissististerna, om än en förmögen sådan. 

 

Med plågsam men subtil skärpa, dissikerar Kelly förhållandet mellan den dyrkande och föremålet för dess dyrkan. Hur det kanske inte är ett ensidigt parasiterande, utan en destruktiv symbios.

Men Jag ska skydda dig från Allt, handlar om så mycket mer. Och mitt i allt är det en spänningsroman, en deckargåta om man så vill. Än en gång slukade jag boken på någon dag.
Av Oates övriga produktion har jag inte läst så mycket, men av det jag läst är novellsamlingen Vredens Änglar klar favorit. Vissa av novellerna däri hade helt klart kunnat släppas under pseudonymen Lauren Kelly. Har någon bloggbesökare där ute fler Oates-alster i samma stilistiska anda, tar jag tacksamt emot tips.





Vigalante

Kategori: Film







The Judge asks the defense lawyer

"what was she wearing?"
He says:
"A mini skirt my lord,

she was clearly gagging for it"

Well she might have been tarted up
and out on the pull
but she still has the right to choose who she shags
and she didn't choose you
you fucking low life piece of shit!

String 'em all up by the balls!
Line 'em all up against the wall
Load up the guns
aim for the face

and make the world a better place

-last resort-


Jajamän.
Epix förlag existerar fortfarande, nu skriver Horst ibland på bloggen.
Men inte bara det, en låång utläggning kring filmer om kvinnor-som-blir-våldtagna-men-sen-avrättar-de-jävlarna finns också utlagd. Det är riktigt bra, missa inte  Rape Revenge av Tinet Elmgren

pst! Och angående något helt annat, men ändå ett tips, missa inte alice andra blogg

Stolthet

Kategori: Allmänt


 


Frågan kom upp i fredags. Vad är man egentligen stolt över? Finns det något att vara stolt över? Vad säger jantelagen? Vi var överens om att det är enklare att beklaga sig eller bjuda på sig själv ifråga om sånt man inte klarar särskilt bra. Det finns vissa saker som är självskrivna, som barnen och så vidare. Sen finns det andra saker, som kan kallas personliga framgångar men som känns privata. Efter en del klurande kom jag fram till tre större saker, som jag ändå känner mig redo att bjussa på. Lite övning inför den där självbiografin man ska skriva när man är avdankad och passé.

 

 

Arbetarklass

Året var ´96, och efter en längre vistelse på Värnhem i söder kom jag hem till kåken på landet, hundarna och tio hundvalpar. Det var bara jag och åren yngre syster kvar där hemma medan vår mamma forslades mellan operationer i Lund och strålning i Halmstad. Det var ganska kärvt, helgerna i sjukhussalar och veckodagarna som bestod av att cykla till busshållsplatsen några kilometer för att åka buss till gymnasiet. Det var mitt tredje försök att gå en linje, men det hela sket sig när jag fick inflammation i knäna och inte kunde cykla längre. Det var också en massa krångel kring de tio valparna, att handla hem mat och såklart ta sig till och från vakandet vid mammas sjukbädd.

I ett infall av gudomlig vänlighet gick socialen slutligen med på att ordna varsin lägenhet till mig och systern inne i staden, och med assistans från Malmö blev det inflytt i Januari nittiosju. Och fastän snokande myndigheter alltid funnits där, var det först då jag som enskild individ hamnade i klorna på tiggarkontoret vi kallade soc.

 

 

 

Karusellen som tidigare mest gått sporadiskt, gick helt plötsligt dygnet runt; kärlek och uppror, avslagna tänder och darrande händer, överfulla askfat och minnesluckor, hat och blod, blåsa och bli blåst, one night stands och one last round, CSN och LOB, ensamhet och rastlöshet, redlinepåsar och återanvända tepåsar, pubar och poppers, uträknad och utbränd, ångest och eufori, pisseprov och folkölspiss, svek och begravningar, skuldsatt och avstängd, och allt vad det nu var.

Det var en obeskrivlig känsla att få den första lönelappen sex år senare, pengar jag själv arbetat ihop. Att på allvar aldrig mer behöva stå där och be om en check för mat över helgen. Att aldrig mer behöva gå dit.

 

Betygen

I ett led att tämja mig laglydig och normaliserad fick jag 03/04 ynnesten att få läsa in gymnasiegrund deltid under betald arbetstid, åtminstone vissa ämnen.

Och fan, det var riktigt roligt. Väl godkänd i samhällskunskap och engelska, liksom mycket väl godkänd i svenska. Just svenskan sporrade mig att ta upp skrivandet, då responsen från min lärare på just novellskrivande var själva grunden till mvg:et.

Det är säkert svårt att förstå för de som gick gymnasiet och  vars liv har kretsat kring avancerade studier på högskolor och universitet, men för mig var det oerhört viktigt det där komvuxbetyget. Det var en revanschkänsla, ett bekräftande som behövdes just då och fick mig att börja skriva längre och våga mer, än bara några rim och halvfärdiga utkast.

För några år sen stod jag arbetslös när hösten kom. Ett infall fick mig att ringa min gamle antagonist vux-syon, som numera tyckte jag blivit en riktigt trevlig gosse.

 

 

Han gav mig rådet att hoppa in på komvux igen, och fixade studiebidrag a nio tusen i månaden åt mig. Eftersom regering Reinfeldt var i antågande skrev vi bägge terminerna innan de hann lägga ned bidraget. Eftersom jag var hemmapappa med sonen valde jag att läsa på distans, det vill säga genom skriftliga arbeten via mejl. Efter blygsamma betyg i psykologi och religion (a-kurserna) rasslade det till med ytterligare mvg i engelska b, samhälle b, religion b, liksom historia a och b.

Just b-kursen i historia var något av det roligaste jag läst, och enda ämnet jag skaffade läroböcker till –genom att låna in dem från halmstad bibliotek. Det kändes grymt att forska i det förflutna, se samhällets utveckling spegla sig i allt från telefonkataloger till kungens tal efter tsunamin, analysera ledarskap och grunderna till krig förr och nu med Orgasmatron i hörlurarna, liksom jämföra gammal ns-propaganda med dagens högerpopulistiska. Svenska b och c – skriftlig och språklig kommunikation- gav också de högsta utdelning, fast jag ibland slet mitt hår över att jag inte skaffat läroböckerna.

Pluggandet fyllde tillfälligt tomrummet från skräckskrivandet, som jag lagt på hyllan för jag aldrig var nöjd med det som kom ut via tangenterna. Saknaden och abstinensen var svår. Samtidigt gillade jag att läsa på distans, jag har alltid hatat bänkrader och konformitet. Jag gillade att stänga in mig över en helg och skriva stenhårt på uppsatserna med bara enstaka mejl till mina lärare som bollplank.

I slutändan upplevde jag en blandning av rodnande kinder och fumlig stolthet när jag kom ned till lokalen för sluttentamen och flera av lärarna kom fram för att skaka tass, liksom gratulera till de höga resultaten.

 

 

Skrivandet

Ja avslutningsvis är jag såklart mest nöjd med att skrivandet gått framåt, att det överhuvudtaget kom igång efter all tvekan och alla barriärer man byggt för sig själv. Kanske gav det ena det andra och skrivandet startade just när det skulle, när tiden var mogen. Kanske blir det något skrivet just på grund av hur saker och ting fallit sig tidigare.

Det verkar kanske suspekt, att yvas så in i helvete över att medverka i en tidsskrift som säljer marginellt och drivs, skrivs och läses av typer minst lika vrängda som en själv. Men lik förbannat är jag megastolt, och skäms inte för det.

För lika patetiskt mycket som det där första betyget betydde för mig, lika mycket betydde det för skrivandet att bli publicerad för första gången. En revanschkänsla i tredubbel bemärkelse. Det gav kraft att göra ett försök till. Och sen ytterligare ett, tills det flöt på riktigt bra.

Ännu viktigare och det bästa med den här tvångsmässiga passionen, är utbytet med andra som skriver. Vänskapen, brevväxlandet och responsen. Hur novellsamlingen blir återstår ännu att se, får hoppas att de som gillat eskapixbidragen finner glädje även i den.

 

 

 

 

On Repeat 7

Kategori: Musik






 

 

 

 

 

 

Kultklassiker

Kategori: Böcker



Hoho... Någon mer som minns den här snubben..?

Tillsammans med Puss och Kram och allt vad de där böckerna hette,

var agent Stakes eskaper en sorts introduktion till något helt annat än serieblaskor...




Messengers 2: The Scarecrow

Kategori: Film








Jag kan väl inte direkt säga att jag minns första Messengersfilmen. Har för mig det var en för stunden hyfsad spökhusrulle, men både handling och annat verkar ha dunstat ur minnet. Bröderna Pang var den gången regissörer, men jag minns att jag upplevde Messengers som en besvikelse då bröderna ligger bakom den rysliga rullen The Eye (aka Gin Gwai).

Och så nu Messengers 2: The Scarecrow, en film som börjar med att pappan i familjen slänger ifrån sig sin bibel. Han är trött på att vara fattig och slita som bonde och ändå vara nära att mista allt. Men som tur är hittar han en gammal fågelskrämma i ladan och efter han riggat upp skrället börjar turen vända, kråkorna kolar helt av och det växer utav helvete bland grödorna.
Även om man bortser från den uppenbara pekpinnen kring avgudadyrkan, så återkommer kristna ideal filmen igenom, frugan verkar bry sig mera om att han slutat gå i kyrkan än om att folk dör och banken håller på att beslagta huset. Ungarna märker man inte mycket av, tonårsdottern ser ut så där anorektisk och tom som de flesta unga skådisar gör.
En silikonbrud som hämtad ur slitz har en biroll där hon smeker sig själv på fälten och senare förför pappan i sin husvagn. Med andra ord är Messengers 2 en skapligt korkad rulle, men konstigt nog ändå sevärd.






Och det hänger till mesta del på majsfälten, som utnyttjas skickligt för att skapa stämning. Det är en miljö som är naturligt kuslig i sig själv, och tankarna går till Children of the Corn som skrämdes från vettet när man var en späd knatte i småland för länge sen.
En annan självklar referens blir Jeepers Creepers då skrämman liknar denne i mångt och mycket. Sen innehåller faktiskt Messengers 2 en rejäl dos humor. Åtminstone för en cynisk lagd tittare. Jag skulle gissa på att det är ofrivillig humor, att det är meningen att de skrattframkallande scenerna ska vara laddade dramatiska, men det gör ju inte humorn mindre effektiv.




En runda Skaldemjöd

Kategori: Dikt och Rim



 

Så mina vänner...

Helt säker kan man aldrig vara, men det ser ut som jag har med ett litet rimmat bidrag i nästa Eskapix. Jag har iallafall fått korrläsa vilket brukar betyda att alstret ifråga slinker med. En skräckdikt kallas den av förläggare Holmström, och han har valt ut den själv. Det blir grymt snyggt utformat, och jag känner mig faktiskt nöjd.

Men givetvis är det ingen anledning i sig att förboka nästa volym men vad sägs istället om den blodbestänkta innehållsförteckningen nedtill? En särskild hälsning och grattis till debutanten Emma

Välkommen in i gemenskapen.

 

 

 

 

 

 

 

Barbariskt

Kategori: Film




"Flygande spjut och fallande bölja
Is, blott nattgammal
Orm i ring

Fä dör och fränder dö
Även själv
Skiljes du hädan
Men ett vet jag som aldrig dör
Domen över död man"
-Ur Havamal-



Nicolas Winding Refn gör vikingarulle.
Pushertrilogin står mig väldigt varmt om hjärtat, och den i skymundan satta Bleeder är också den väldigt sevärd.
Och trots att Refn´s senaste utflykt Bronson inte alls föll mig i smaken, vågar jag hoppas på Valhalla Rising och att Refn gör en tillräckligt skitig och karg rulle. Trailern ovan bådar ju gott med blod och ärrade bärsärker i det nordiska mörkret.
Nu gick jag aldrig och såg Antichrist som jag hade tänkt, kanske blir detta filmen som får mig att klämma mig ned i en biofotölj igen.






Blåsta

Kategori: Dikt och Rim


 

 

 

Vi sa det inte själva

Faktiskt bara ni

Att såna som oss inte hade en chans

Ni snacka om vikten

Av ett hederligt liv

För att överhuvudtaget komma nånstans

 

 

Idag är ni bittra

Allt gick er förbi

Ett splittrat liv och ett öde hus

Några blev blåsta

Och inte fan var det vi

Vi hade alltid stålar till vårat rus

 

 

Vi tål allting

Både lätt och svårt

Medan ni kvävs av er egen skam

För ni vet nog

Vi härdades hårt

Medan ni gled gräddfilen fram

 

 

Vi mår så bra

Och lever bus ibland

Men inte går vi under för det

Men ni sitter där

Med utsträckt hand

Efter allmosor och åtgärdspaket

 

 

Nu är det eran tur

Att halka dit på sned

Så spricker er drömvärld av plast

Från klarblå sky

Slog visst blixten ned

Och vid första motgången ni bara brast

 

 

 

 

 

Born to Raise Hell

Kategori: Allmänt





Vågor sveper in mot klipporna, tornar upp sig hotfullt bara för att krossas till skum. Det doftar av salt och tång i vinden.

Ibland finner Benjamin Albrektsson drivved vid mynningarna, piskade spillror som ser ut att komma från förlista skepp. Och så kanske det är, det vet han ingenting om. Allt Benjamin vet är att det sägs att många hundra skepp har gått i kvav mot klipporna. Hans mamma brukade säga att livet är förgänglighet, medan havet, horisonten och klipporna är oföränderliga.

Det nalkas ingen storm inatt, så mycket känner Benjamin Albrektsson på sig. Däremot finns där något annat i vinden, han är bara inte säker på vad.

En skarp vissling skär genom både vind och bränningarnas dånande kamp mot klipporna. Lokke kommer springande. Mellan sina käkar bär schäfern den röda bollen och han viftar stolt på svansen. Benjamin reser sig från klippan. Det känns i benen att han suttit för länge på den kalla hällen. Lokke lämnar över bollen, blöt av saliv, varsamt i Benjamins hand. Han stoppar bollen i fickan och kliar Lokke bakom örat.

”Kom killen,” säger han lågt, ”det är dags att gå hem.” De går sida vid sida, Benjamin och hans hund. Vägen från fyren har med åren blivit till en smal stig, ingen nöter den längre. Där hänger plaketter i glas och plast som berättar historien om fyren. Idag är den ingenting mer än ett minnesmärke.

Fyren lades ned medan Benjamin bodde i städerna. Långt innan han återvände till föräldrahemmet, till mammas bleka dödsbädd och en tillvaro där tiden stelnat i sitt steg. Där Ran och hennes döttrar drar söner och fäder ned i djupet. Där ålderdom och sjukdom hämtar hem de gamla och de bräckliga och de för tidigt födda. Så har det alltid varit och så är det ännu. Människor kommer och går, alltmedan landskapet ser ut som det alltid gjort.

Vindpinat, kargt och ogästvänligt.

 

 

 

I dagarna avslutade jag en ganska långt första utkast till en novell, bara för att köra igång med nästa. Det är flera ideér nu, vitt skilda, som bubblar runt skallen och får det att spritta i fingrarna. Helt plötsligt känns det inte bara realistiskt med en novellsamling färdig till nästa år, utan kanske till och med ett antal utkast att välja och vraka emellan. Och det känns ju gott.

Samtidigt finns det fortfarande för många stunder av grubbel och glädjedödande faktorer. Ibland känns det som att man saknar ett halvt ordförråd och bara verkar klara av att upprepa samma moment som förra gången, med små nyansskillnader.

Den största bojan runt fotknölarna, är att äntligen få tid att sätta sig ned framför skärmen om kvällen, bara för att upptäcka att man är för trött för att få ihop nåt hållbart. Bokstäverna masar sig ut som små sniglar i hastighet och formuleringarna man vill ska bränna till, fräser på sin höjd som gammalt bacon.

Men för tusan, jag producerar. Och bortser man från mentala blockeringar som kommer och går, och alla krav som man sätter framför sig som en taggtrådsmur, och en surmagad tillvaro av jobb och räkningar, så är det fan dags att påminna sig själv om hur fantastiskt roligt och livsbejakande det faktiskt är att skriva. Problemet är väl att när man väl nämner skrivande i det här forumet, så blir det oftare gnälla-av-sig-stund än en fyrverkeriuppvisning i positivitet. Det är väl bara så det är.

..och slutligen, kommer antagligen Ingo Roos och jag att medverka med ett gemensamt alster i nästa Eskapix. Bäva månde de klentarmade, och tack för ett underbart samarbete till skåningen ifråga.

 

 

Roos....



 

I am the Sword

Kategori: Serier









Först beställde jag BPRD Volym 8: The Killing Ground från adlibris. Inom ett dygn fick jag besked om att den var slutsåld, de är snabba som fan när det gäller sånt. Däremot fick jag uppföljande album som jag också beställt. Men, man ville ju läsa dem i turordning och jakten gick vidare.
På Alvglans fanns den enligt hemsidan inne och jag beställde. Det blev lite dyrare, närmare tvåhundra med frakt men jag var villig att slänga upp de extra slantarna.
Och tiden gick... Leveransen skulle ta tre veckor, efter fyra skrev jag och frågade om varför det dröjde men fick inget svar. Ytterligare tre veckor senare fanns Killing Ground åter på adlibris och jag skrev då ännu en gång till alvglans för att kolla vad min lilla beställning blivit av. Tre dagar senare fick jag beskedet om att den var slutsåld och jag avbokade då min order och tog -surprise, surprise- adlibris.
Billigt, snabbt och krånglar något så svarar de på mejl. Jag förstår inte riktigt hur de vanliga seriebutikerna tänker sig konkurrera med totalt motsatt arbetssätt.

 

Ja väntan var lång, men fan så härligt att återse gänget. Jag är glad att jag väntade, för det var en ganska väsentlig episod berättelser. Det häftiga är att allt fungerar i BPRD; Några dör helt oväntat som man var säker på skulle hänga med ett tag till, en mumie flyttar in och skaffar sig en katt och den gamle Johann blir mat-och sexmissbrukare. Och man sitter där, smuttar på en pommac och mumlar "givetvis, helt logiskt ju." Det blir aldrig rörigt eller känns krystat.

 

 

 

I efterföljande albumet 1946 överraskas man än en gång, istället för det vanliga gänget handlar det om professor Bruttenholms eskapader i efterkrigstidens Berlin. Som agent för den nystartade Byrån för Paranormal Forskning och Försvar är han något på spåren - Hitlers oheliga projekt Vampir Sturm. Bruttenholm tvingas samarbeta med den ryska sidan där ledaren är en liten blond docksöt flicka. Eller, det är bara som det ser ut... Egentligen är hon en gammeldags demon som helt enkelt gillar att operera i sovjets tjänst.

 

 

 


Ett helt underbart stycke serie. Istället för den vanlige tecknaren Guy Davis är det i 1946 Paul Azaceta som med den äran håller i bildkonsten, och som kanske anas av rutorna ovanför, påminner det en del om David Mazzucchelli och arbetet han gjorde tillsammans med Miller i Year One.


 

 

Death or Glory

Kategori: Film







Jag tycker att gamle Dario Argento bättrat sig senaste tiden, jag gillade både Mother of Tears och Jenifer, det var underhållande grejer bägge två och därför vågade jag mig på ett förhoppningsfullt utgångsläge när det gällde Pelts. Och jävlar vilken rulle!
Jag ska inte tråka ut genom att berätta om handlingen, jag nöjer mig med att säga att det handlar om pälshandel.... och att det här var rena vaccinet mot allt vad filmer som Drag Me To Hell och The Haunting In Connecticut heter. En knapp timmes fantastisk skräckfilm med en hel del skön splatterhumor. Liksom Jenifer ingår Pelts i serien Masters of Horror.



Burner

Kategori: Film





Jag har en försmak för dumma filmer dagen efter, och eftersom jag har hört att Drag Me to Hell är en ganska dum rulle bestämde jag mig för att se den. Kanske var det på grund av att jag inte väntade mig något, som jag tyckte den var okej skräckkomedi. När jag är på rätt humör är jag ganska välvilligt inställd till kombinationen humor och skräck. En del fniss blev det. Och jag varken somnade eller stängde av.
Att folk däremot kallat den för en "ny skräckklassiker", eller överhuvudtaget väljer att registrera den som en skräckrulle är däremot ett mysterium. För om man inte räknar hoppa-till-i-stolen-skrämsel, är det nog få som skulle bli rädd för Drag Me to Hell.

Ett undantag kan vara präktiga, söta flickor som bloggar om mode och siktar på att hanka sig fram inom moderaterna i framtiden. Det känns nämligen lite som en film för dem. Huvudpersonen i Drag Me to Hell är en före detta fetknopp som gått ned i vikt, flyttat från bonnhålan hon kom ifrån, liksom sin alkade morsa. Nu är hon på väg att lyckas, hon har rosa koftor, en liten katt, eget hus och en snubbe i slips. Hon är sockersöt och intetsägande. Men lik förbannat tornar problemen upp sig...

Slipsnissens föräldrar verkar inte vara så nöjda med hans val av flickvän, på bankjobbet är hon inte tillräckligt kallhamrad för att stiga i graderna snabbt nog. Det finns till och med en risk att någon annan får den nya posten vid ett större skrivbord.
För att ytterligare förvärra läget gör hennes Nemesis entré, en total motsats till allt vad präktiga töser i rosa koftor vill bli: En gammal, rynkig, skitful käring som både är utlänning och utfattig. Hon är sjuk, kan inte försörja sig går klädd i paltor och huckle. Lilla fröken präktig får därmed chansen att avslå hennes låneuppskov, och kan på så sätt imponera på bankchefen. Men aj-aj-aj, käringen var inte bara utlänning utan också zigenare. En förbannelse tar sin början och det går riktigt illa för hjältinnan. I slutet har det gått så långt att hon gör bort sig hos de blivande svärföräldrarna liksom käkar två stora chokladmoussé på ett fik...
Ooooh, skitläskigt.




On Your Feet or on Your Knees

Kategori: Film









Det är tidigt åttiotal. Kokainet flödar, alla kryper till kojs med varandra och livet är en ändlös fest. Lik förbannat möglar nattsvart ångest och förtvivlan under den glassiga ytan. The Informers kretsar kring det fin-fina folket i och omkring drömfabriken; rockstjärnor, producenter, deras bortskämda ungar och hippa musikvideoregissörer.
Berättelserna är löst sammanbundna kring varandra, där den gemensamma nämnaren är att alla glittrande framgångsrika snyggingar är emotionellt stympade krymplingar, som försöker finna olika knep att bedöva smärtan på.

Med andra ord är det mesta sig likt i Bret Easton Ellis värld. Efter att American Psycho knockat mig minns jag att jag nästan omedelbart läste Rules of Attraction, och att trots att den var bra och fängslande, aldrig kom upp i samma svindlande höjder som gamle Pat Batemans excesser i designade visitkort, ansiktsbehandlingar och lemlästningar. Rules of Attraction filmades senare, och det var en bra rulle. Inte exceptionell, men underhållande.

Detsamma kan sägas om The Informers, det engagerar för stunden men biter inte tag. Jag tänker flera gånger att det är kanske så här folk från andra sidan av älven betraktar filmer som Romper Stomper, Blood In Blood Out, eller Sweet Sixten? Som något totalt främmande utifrån deras egen värld, och med en smått sadistisk tillfredsställelse när det går åt helvete för huvudpersonerna?

För det är lite så det känns att titta på Informers, att få en inblick i livets baksida för människor jag bara sett smila och skåla från glättade tidningssidor och tabloidernas skandalrubriker. En smak av plast och champagne.
Det som ändå gör den sevärd, är Ellis högst unika förmåga att beskriva om glitteratifolket, deras jakt efter något som inte finns och den människosyn som präglar deras vardag, som i slutändan skapar en kvardröjande känsla av smuts och meningslöshet.