stewe

Exorcism

Kategori: Dikt och Rim

 
 
 
 
Har nån slagit in en kil i ditt kollektiv
Känner du dig inte hemma i denna tid
Fanns verkligen en svunnen välfärdsutopi
Eller möglar minnet bort i långvårdens fantasi



Sanerande manöver av van maskinist
När du försöker precisera vad du mist
I detta överskott som likväl bringar brist
Bär du en järnblack eller bling-bling runt din vrist



Vissna blomsterfång sticks i brand
Kistlock förseglas av sträva band
I latlort smörjs en redan solkig hand
Så tärs på välståndsrot med vargul girig tand



En exorcism av de som är till last
Med ett pimpat krucifix av plast
Betvinga den atlaskota som inte brast
Skallen snurras och slängs i allt tvärare kast



 
 
 

C.Y.E. 8

Kategori: Film








Säsong 8 kan vara den bästa hittills... Larry är slutligen skild och kör på för full maskin, bland annat flyttar han till New York för att slippa delta i välgörenhet och trasslar i vanlig ordning till det mesta.








South Park Revisited

Kategori: Film






När South Park lanserades av tv4 någon gång sent 90-talet var med rejäl så draghjälp från kvällsblaskornas "unga" nöjesredaktioner som berättade hur edgy och cool teveserien var. Som om inte det vore nog avskräckande, bestämde sig mysbyxekanalen ifråga att sända serien otextad för att inte "den vassa humorn och satiren skulle gå förlorad i översättningen".
Jag vet inte om jag håller med om att humorn i SP är såpass avancerad egentligen, men det är väl en smaksak. Och istället för att tv4 skulle säga Vi satsar härmed på att våra översättare ska vara utomordentligt språkkunniga och ges ordentlig tid att fördjupa sig i sitt arbete, var det här ju troligtvis ett billigare alternativ, som dessutom omfamnades av ovan nämnda hipsters i hyllningskören.
Det var antagligen två bidragande faktorer (förutom att olidliga kräk i bekantskapsmiljön envisades med att säga screw you guys i'm going home varenda gång de hade den goda smaken att avlägsna sig) till att jag var jävligt anti hela skiten redan från start.
Sen har jag sporadiskt stött på enskilda avsnitt, jublat åt mister Hanky och tyckt långfilmen var suverän men aldrig återupptagit tittandet på allvar. Så nu körde jag igång med säsong 12 och blev gruvligt underhållen.
Bland alla avsnitt som överlag håller högsta klass, fastnade jag kanske mest för det som handlade om hur det kändes att se Indiana Jones och kristalldödskallens rike....











Måttstock

Kategori: Dikt och Rim

 



Vid nålsögat en måttstock
Med bredd och längd utefter vem du är
Konformistiskt konstruerad
Att iklä det reptilskinn som de andra bär



Vissa passerar under
Medan andra förblöder spetsade däruppå
Ser du en dans och lek
Eller ett vässat spjut beror helt på var du står



För de som håller måttet
Av stadig hand fogad och med vishet täljd
För alla oss här utanför
Av lömskhet hoplödad och i våda välvd



Så har du rappad rygg
För du sagt emot eller ömsat skinn
Så ska du motas i grind
För du valt en väg som inte var din



 

Häxrötter recenserad

Kategori: Publicerat





Häxrötter finns att beställa H Ä R ! ! !

 

”Redaktör Henrik Holmström förgyller sommaren med den andra volymen i Eskapix nya format. Och som tidigare är konceptet att varva noveller med artiklar och essäer väldigt lyckat, med anmärkningen att innehållet den här gången känns aningen svajigt. Några av bidragen uppfattar jag som utfyllnad. Och jag avser då sakprosan. Det blir i flera fall lite väl snuttifierat. Men viktigast att veta om den här antologin är att Eskapix åter igen presenterar en handfull alldeles utmärkt, nyskriven svensk skräck. Och dessutom får vi en novell av Robert E. Howard som extra stämningshöjare.”
Ja, mina vänner; senaste Eskapixboken Häxrötter har blivit recenserad av Jonny på Swedish Zombie, och lovorden duggar alltjämt tätt som kanske kan anas av utdraget ovan.





Läs Swedish Zombies Recension Här









Obarmhärtiga Texter



"Häxrötter innehåller även en del mindre artiklar. De jag tyckte bäst om, delvis för att de berättade sådant jag inte visste och för att de var lite längre, var "Dödens grymma vällust" om den belgiske konstnären Rops, samt artikeln om psykiatern Velikovskys teorier om Bibelmiraklens uppkomst."
Japp, även kompisen Pål på Världen Ska Brinna har recenserat Häxrötter. Läs hela recensionen genom att klicka på länken under yxmannen ifråga.















Northlanders 5: Metal

Kategori: Serier









Troubling times, these christians on our doormats. Because where there´s christians there´s deception and corruption, and soon after that poverty. I´m not yet twenty years, but I can remember when we worked the land for what we needed - nothing more- and were happy with our lot in life.


Brian Woods blytunga nedslag i blodbestänkt Vikingatid inte bara fortsätter utan fortsätter håller högsta klass.
Albumet inleds med The sea road som är en grym saga om ett drakskepp på irrfärd mot galenskap och okända kuster. Effektivt och blodigt.
De avslutande två delarna The girl in the ice är dock inga actionpackade äventyr, utan är stillsam, vemodig liten berättelse om en isländsk åldring som hittar en död flicka i begravd under isen i sin fiskesjö. Den är också illustrerad av den i mitt tycke bästa tecknare i volymen - Becky Cloonan.






Now these priests waste no breath in telling us all the ways in wich we´re lacking. I see the self-doubt cloud my neighbours eyes. It makes me sick to my stomach. Do we forget our own Gods so quickly? For a handful of silver, a bit of hollow praise and the promise of salvation we barely understand?
I would rather die.

Däremellan bjuds på volymens titelberättelse, en mörk skildring i fem delar som handlar om en sorts hednisk terrorist som med facklor och bredsvärd gör sitt bästa för att tillfoga det nykristna norden och Vite Krists lakejer så mycket skada det bara går. Berättelsen behandlar välbekanta spörsmål såsom kompromisslös hämdlystnad kontra att gå vidare och göra något mer av livet än att dränka det i vedergällning och våld. Det är slitstarka ämnen och så länge det görs lika excellent som i Northlanders är det mer än välkommet.






Underjord

Kategori: Dikt och Rim







Jag klev fram ur klippskrevan där jag så länge stått. I skuggorna stum och förstelnad. Efter bara en kort tids sökande genom grottgångarna fann jag er andra. Det var som ni hade väntat på mig redan från början, liksom jag på er.
Underjorden öppnade sig som tempelvalv där vi gick fram. Som slippriga katedraler av kantig sten. Högt skallade våra röster, varje klampande steg ekade där vi rusade och raglade och röt. Tänk att vi inbillade oss, att vi fick själva urberget att skälva. Att vi fick sprickor att spridas bara genom att vara sturska, stolta och stökiga. Vad var vi mer än barn?



Så gick vi vilse. Det var bara en tidsfråga. En del av er såg jag försvinna bortåt, medan jag stod kvar. Villrådig och vinglande vingklippt. Ett mörker föll allt tätare omkring de cirkelformade gångarna jag kände så väl. När jag ropade era namn fanns det inte längre någon klang i min röst, den slog dov och vek mot kala väggar. Till klippan där jag en gång stått stum och stel i skuggorna fanns ingen väg tillbaka. Det var bara att fortsätta framåt.



Vägen jag vandrade var svårframkomlig och mörkerfylld. Ibland kändes det som om jag inte kom någonstans. Som att grottväggarna redan fallit omkring mig, begravt mig i rasmassor utan att jag märkt något.
Ibland kände jag mig övertygad om att jag snart skulle vara igenom. Bara några steg till, och sen några till. Alla passager leder någonstans eller hur?



Vägen jag gick blev snart allt lägre i tak. Jag böjde min nacke, på så sätt kunde jag fortsätta framåt några steg till. Samtidigt fylldes stenen under mig med sylvassa små stalaktiter. De skar genom mina sulor, sargade mina fötter och sinkade mina steg. Jag gick långsammare och gjorde mitt bästa att inte trampa fel.
Jag föreställde mig att det fanns andra gångar i urberget. Att de som vandrade dem, stödde varandra när de snavade. Lyfte den som illa föll. Eller bara vägledde varann med rösterna när mörkret låg som tätast.



Längre fram blev det ännu lite lägre i tak på min krokiga vandringsväg. Jag fann mig krypandes på knä och händer när jag böjt rygg så långt det gick utan att falla framlänges. Jag föreställde mig andra vägar jag borde valt. Rymliga, fria från skärvor och stank. Där jag kunnat gå fram som en människa istället för att kräla som ett djur. För är det inte vad jag gör? Redan nu känns det som att jag aldrig stått på två ben, att allt bara är en dröm. En fantasifull saga för att hindra mig att skrika högt där jag ålar mig fram i ett utrymme som blir allt snävare.



Ibland tänker jag på er, varför vi skiljdes åt och varför vi drev åt så olika håll. Varför ni inte stannade och varför jag inte följde efter. Med mina händer utsträckta framför mig och mina fötter spjärnandes flyttar jag mig ytterligare ett steg framåt. För varje centimeter inbillar jag mig att jag slutligen ska kilas fast för alltid. Eller kanske ännu värre - att jag ska nå vägs ände. Känna det slutliga hindret och tvingas att påbörja färden tillbaka i det här vidrigt trånga och kvava skrymslet. Att slutligen inse att all strävan varit förgäves.



Det ser ut som gången öppnar sig en bit framåt. Men så har det gjort förut, bara för att sluta sig allt tätare runt mig igen. Hur mycket jag än kippar efter luft, får jag alltjämt för mig att jag kvävs när som helst. Det verkar aldrig finnas nog med syre för att fylla lungorna.
Jag vet nog. Berget narrar och förleder sina barn medvetet. Famnen är skrovlig och köldslagen att nötas emot. Men alldeles där gången gör en krök, är det inte en strimma av ljus? Eller vindlar skuggorna mina ögon? Jag fortsätter. Bara en bit framåt till.







Spegelvänt

Kategori: Böcker








”Jag har ingen större fördragsamhet med författare som inte tar sitt jobb på allvar, och ingen alls med dem som ser konsten att berätta historier som något i grund och botten utslitet och förbrukat. Det är inte utslitet och förbrukat, och det är ingen litterär lek. Det är en av våra livsnödvändiga strategier för att försöka förstå oss på våra liv och vår ofta skrämmande omvärld. Det ger oss svaren på: Hur kan det vara så? Ibland, men inte alltid, visar berättelser att det finns en förklaring.

Från första början- redan innan en ung man som jag numera knappt förstår mig på började skriva Den långa marschen i sitt rum på college – var jag övertygad om att den bästa skönlitteraturen är både framåtdrivande och våldsam. Den konfronterar dig. Skriker dig ibland upp i ansiktet. Jag har inget emot litterär skönlitteratur, som brukar ägna sig åt ovanliga människor i vanliga situationer, men som läsare och författare är jag långt mer intresserad av vanliga människor i ovanliga situationer. Jag vill provocera fram en känslomässig, rentav fysisk reaktion hos mina läsare.”

 

Efterordet till novellerna i samlingen Nattsvart, Stjärnlöst är som så många gånger förr i Kings fall, väldigt läsvärt. Det är berättelserna också. Om förra kingsamlingen jag läste – Strax före solnedgången- bitvis visade upp en trött författare som tröskade på i gamla hjulspår, så visar den här samlingen en berättare som, liksom en litteraturens Fenech eller Kilmister, kan konsten att göra ljuv musik trots att ackorden och melodin så väl känns igen.  

Nattsvart, Stjärnlöst innehåller fyra långa noveller, berättelser av den mörkare sorten. King känns dystrare och mer grubblande skeptiskt till godheten hos medmänniskor än på ett tag, vilket är en frisk fläkt. Jag tycker mig också märka ett underliggande tema i alla de fyra berättelserna, vissa mäns syn på kvinnor, känslan av äganderätt och närheten till våld. Får mig att tänka på novellerna i Vredens Änglar av Oates, och det är ett väldigt gott betyg.





 



”Hon spottade, lyfte handen för att ställa tillbaka tandborsten i tandborstglaset, och hejdade sig sedan och betraktade sin egen spegelbild. Den här morgonen såg hon en kvinna som inte längre såg medelålders utan gammal ut: huden var blek, runt munnen satt djupa rynkor, under ögonen mörka skuggor, håret såg ut som det bara kunde göra när man har legat och vänt och vridit sig i sängen i timmar. Men allt det där intresserade henne endast flyktigt; hon tänkte minst av allt på hur hon såg ut. Hon kikade över sin spegelbild, genom den öppna badrumsdörren och in i deras sovrum. Fast det var inte deras utan Det mörkare sovrummet. Hon såg hans tofflor, fast det var inte hans. Det syntes tydligt att de var för stora för att vara Bobs, det var ett par jättetofflor. De tillhörde Den mörkare äkta mannen. Och dubbelsängen med de skrynkliga lakanen och de hopknycklade filtarna? Det var Den mörkare sängen. Hon flyttade över blicken till kvinnan med det vilt rufsiga håret och de blodsprängda ögonen med den rädda blicken: Den mörkare hustrun, i all hennes uppskrämda härlighet. ”

 

En väldigt kort genomgång, för de som intresserar sig för sånt.

1922 – Mycket trevlig, fast jag tiger om innehållet då det riskerar att spoliera. En berättelse som andas Lovecraft(inte minst slutet) och återvänder till regioner där King rört sig tidigare. Jag gillar verkligen när King plockar fram den här ådran, skriver gammeldags, rör sig längs landsvägar till hålor där man fortfarande vevar igång sina bilmotorer och där fattigdom och inskränkthet visar sina gulnade tänder.


Storchaffisen
- King har gjort en del såna här noveller vid det här laget, jag får för mig att de kommit allt mer frekvent senaste åren? Folk som hamnar i mardrömslika situationer av ren otur, eller av annans förskyllan. Som plågas något omänskligt, men tar sig igenom eller hämnas i den andra änden. I den här tar en ung deckarförfattarinna alldeles fel väg, och möter en högst svinaktig snubbe.

Det som retar mig med den här storyn är hur King ständigt refererar till närliggande förlagor; Last house on the left, Motorsågsmassakern och så vidare. Det frammanar bilden av en gubbjävel som kollat in senaste årens remakes och bestämt sig för att koka sin egna klimpsoppa på samma spik. Visst är det välbekant, måhända bitvis lite väl fullt av lånande, men jag tror ändå det hade funkat bättre att King inte namndroppat gamla kultrullar. Trots att det är novellen jag gillar minst i samlingen och har mest invändningar emot, är jag svag för den här sortens berättande och vände sida febrilt.

 

Schyst förlängning – En berättelse som liksom 1922 känns ”klassisk”. Ett sorts Faust-tema när den i cancer döende Dave möter en snubbe vid namn George Natas som kan erbjuda honom ”en schyst förlängning”, till ett visst pris. En novell som lika gärna kunde varit skriven för Skeleton Crew får jag känslan av, förutom att tidsramen av någon märklig anledning hängs upp på olika kändisskvaller – typ när Rihanna träffade Chris Brown(?). Ett inte helt lyckat grepp...

 

Ett gott äktenskap – När Darcy Andersons make sedan tjugosju år är på affärsresa, råkar hon snubbla på en pappkartong i garaget. Vad som först verkar vara en porrgömma under en hög gamla kataloger, visar sig snart vara något helt annat.

Den novell i boken som allra tydligast anknyter till (det fantastiska) omslagets tema om parallellvärldar och spegelvända personlighetstyper. En favorit.