Ogripbart

Dikt och Rim / Permalink / 0

 

 

 

Ett kompakt mörker. En säkring smält och förvriden. En stickande stank av bränd plast och filterbrunna fimpar. Som svart is i dina ögon. Som kvällar när underkylt regn gör kullerstenarna glashala.

 

Du vet. Om du går ut finns där något vasst i någons hand. Några står redo i gränden.

Svarta handskar. Tunga kängor.

Dags att dö litegrann i natt. Ekot av metall mot metall när burken öppnas är som ljudet av en revolver som osäkras.

 

Att vakna vid liv. Att snyta ut brosket i handflatan i klumpar av blod. Att trycka tänderna på plats i tandköttet. Att vakna på cellgolvet, skakandes utan kläder. Eller i en möglig fåtölj i ett källarförråd.

Att vakna med det vaga minnet av dina händer kring någon annans hals. Knivbladet pressat hårt mot hans kind.

 

Så nära men ändå för långt bort, ogripbart. Som små korn kvar på spegeln.

Som en rastlös mardröm av skakningar och svettningar.

Som en ask knycklad och tom i innerfickan kvar.

 

 

 

 

Lemmy The Movie

Film / Permalink / 0








När gamla hjältar och favoritband blir till allmängods uppstår inte sällan en irritation. Att de föraktansvärda ges anledning att namedroppa och sola sig i glansen från stordåd de egentligen aldrig förstått.

För när maskineriet får klorna i en subkultur, ett undergroundfenomen eller konstform leder det obönhörligt till plastsmakande, själlös massproduktion. Rock n roll och dess ikoner är inte minst ett allomstädes existerande bevis på det.

Borta är det samhällsomstörtande upproriska liksom den rytmiskt förbjudna sexuella energin. Marknadskrafter har gjort den till sin, förpackat den i lagoma doser åt mainstreampubliken för produktplacering och propaganda.

Musik och band man dyrkar, destillerade till en T-tröja, till höjda djävulshorn och svepande kameraåkningar längs ett bredkäftat och gapande publikhav. Till en cynisk replik som grymtas fram innan en skalle blåses av i senaste actionsmörjan. Till poser, närbilder och riff i hysteriskt snabba MTV-klipp. Till glittriga cowgirlhattar och fabrikstrasiga jeans, till en individualism tolkad genom tribalmönster och kinesiska tecken.

 

 

 

 

Vad som gör dokumentärer som The Filth And The Fury eller The Story of Anvil till världens bästa, är framför allt att det är de inblandade själva som får uttala sig, utan vare sig några pekpinnar eller försök till försköning.

Det räcker med –som i Pistols fall- skuggsiluetter som återberättar och dokumentära klipp för att det ska gripa tag och förtrolla, oavsett hur många gånger man sett och läst historien förut. Det är ärligt, utlämnande och närgånget utan att gå över gränsen till det patetiska.

Upphovsmännen bakom Lemmy The Movie har valt en något annorlunda väg. Det är uppenbart viktigast att visa huvudpersonen vandrande fram, mötandes kändisar, tändandes en cigarett, poserande coolt, än att låta honom prata.

Lägger man därtill hur olika kulturpersonligheter, från hellcatfjantar till LA-inktöntar, tävlar i att strö superlativ kring hur häftig Lemmy är, vilka coola oneliners han har kläckt ur sig, blir hjältebilden alltmer endimensionell och långtråkig.

Det är alltså inte fråga om intressanta anekdoter kring Motörhead och frontmannen ifråga, utan mest ”han ba´ ä så cool ba´”, ”vem skulle inte vilja kunna spela bas som han bara bam-bam-bam”, ”han är gammal men fortfarande tuff” och så vidare… Alla som sett en bakom-filmen-intervju de senaste tjugo åren är bekant med upplägget.

 

 

 

 

Det finns dock försonande drag i huvudfilmen, men desto mer i extramaterialet. Där får till exempel Lemmy själv utrymme att snacka om bland annat Sid Vicious, Döden, ensamheten i att åldras när alla runtomkring antingen dör eller blir gamla/vuxna. Inga snabba klipp, ingen vardag förvandlad till ett musikvideomontage, bara Lemmy mer eller mindre påverkad och djuplodande.

Där finns också en helt suveränt underhållande intervju med Fast Eddie Clark, hyfsade insatser av bandkamraterna Phil och Mikkey (som knappt ges utrymme i huvudfilmen i jämförelse med exempelvis Metallica…) eller varför inte roddarna och süperfansen som framstår som väldigt speciella människor. Åtminstone i jämförelse med Dave Grohl eller Kat von D.

 

 

 

 

Motörhead överraskade än en gång med senaste plattan, där gubbigt sväng kombinerades med kompromisslös ilska draperad i svartsynt lyrik. Helt tama och etablerade har de aldrig varit, och lär inte bli så heller. Efter alla år är de fortfarande fula, skitiga och elaka. De gör fortfarande vad de känner för och Lemmy skriver fortfarande vilka texter han än vill.

Däremot är filmen Lemmy mest ett plastigt försök att bygga vidare på bilden av en rockikon och levande legend, inte berätta en historia och inte tränga djupare. Alla Motörskallar bör såklart se den för att skaffa sig en egen uppfattning.

Däremot kan jag bestämt avråda från att köpa den, ladda ned istället. Orsakerna till att jag själv förhandsbokade mitt exemplar var a) jag ville ha den stående snyggt förpackad i dvd-hyllan, b) jag ville ha filmen textad då gamle Kilmisters sluddrande brittiska slang inte är den mest lättolkade alla gånger.

Men fuck SF som ligger bakom utgåvan:

a)    Det såg ut som skit med ett papper under plastfodralet som både veckas och bucklas. Man kan göra snyggare omslag själv med skrivare och bättre papperskvalitet.

b) för en film man tar tvåhundra spänn för, tycker SF att det är tillräcklig valuta för pengarna (förutom plastfodralet och toapappersremsan till omslag) att bara texta huvudfilmen och ingenting av extramaterialet. Lägg pengarna på plattor och konserter istället.

 

 

 

 

 

Till top