stewe

"...don't go out without a fight"

Kategori: Musik









 

 

 








Ogripbart

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

Ett kompakt mörker. En säkring smält och förvriden. En stickande stank av bränd plast och filterbrunna fimpar. Som svart is i dina ögon. Som kvällar när underkylt regn gör kullerstenarna glashala.

 

Du vet. Om du går ut finns där något vasst i någons hand. Några står redo i gränden.

Svarta handskar. Tunga kängor.

Dags att dö litegrann i natt. Ekot av metall mot metall när burken öppnas är som ljudet av en revolver som osäkras.

 

Att vakna vid liv. Att snyta ut brosket i handflatan i klumpar av blod. Att trycka tänderna på plats i tandköttet. Att vakna på cellgolvet, skakandes utan kläder. Eller i en möglig fåtölj i ett källarförråd.

Att vakna med det vaga minnet av dina händer kring någon annans hals. Knivbladet pressat hårt mot hans kind.

 

Så nära men ändå för långt bort, ogripbart. Som små korn kvar på spegeln.

Som en rastlös mardröm av skakningar och svettningar.

Som en ask knycklad och tom i innerfickan kvar.

 

 

 

 

Lemmy The Movie

Kategori: Film









När gamla hjältar och favoritband blir till allmängods uppstår inte sällan en irritation. Att de föraktansvärda ges anledning att namedroppa och sola sig i glansen från stordåd de egentligen aldrig förstått.

För när maskineriet får klorna i en subkultur, ett undergroundfenomen eller konstform leder det obönhörligt till plastsmakande, själlös massproduktion. Rock n roll och dess ikoner är inte minst ett allomstädes existerande bevis på det.

Borta är det samhällsomstörtande upproriska liksom den rytmiskt förbjudna sexuella energin. Marknadskrafter har gjort den till sin, förpackat den i lagoma doser åt mainstreampubliken för produktplacering och propaganda.

Musik och band man dyrkar, destillerade till en T-tröja, till höjda djävulshorn och svepande kameraåkningar längs ett bredkäftat och gapande publikhav. Till en cynisk replik som grymtas fram innan en skalle blåses av i senaste actionsmörjan. Till poser, närbilder och riff i hysteriskt snabba MTV-klipp. Till glittriga cowgirlhattar och fabrikstrasiga jeans, till en individualism tolkad genom tribalmönster och kinesiska tecken.

 

 

 

 

Vad som gör dokumentärer som The Filth And The Fury eller The Story of Anvil till världens bästa, är framför allt att det är de inblandade själva som får uttala sig, utan vare sig några pekpinnar eller försök till försköning.

Det räcker med –som i Pistols fall- skuggsiluetter som återberättar och dokumentära klipp för att det ska gripa tag och förtrolla, oavsett hur många gånger man sett och läst historien förut. Det är ärligt, utlämnande och närgånget utan att gå över gränsen till det patetiska.

Upphovsmännen bakom Lemmy The Movie har valt en något annorlunda väg. Det är uppenbart viktigast att visa huvudpersonen vandrande fram, mötandes kändisar, tändandes en cigarett, poserande coolt, än att låta honom prata.

Lägger man därtill hur olika kulturpersonligheter, från hellcatfjantar till LA-inktöntar, tävlar i att strö superlativ kring hur häftig Lemmy är, vilka coola oneliners han har kläckt ur sig, blir hjältebilden alltmer endimensionell och långtråkig.

Det är alltså inte fråga om intressanta anekdoter kring Motörhead och frontmannen ifråga, utan mest ”han ba´ ä så cool ba´”, ”vem skulle inte vilja kunna spela bas som han bara bam-bam-bam”, ”han är gammal men fortfarande tuff” och så vidare… Alla som sett en bakom-filmen-intervju de senaste tjugo åren är bekant med upplägget.

 

 

 

 

Det finns dock försonande drag i huvudfilmen, men desto mer i extramaterialet. Där får till exempel Lemmy själv utrymme att snacka om bland annat Sid Vicious, Döden, ensamheten i att åldras när alla runtomkring antingen dör eller blir gamla/vuxna. Inga snabba klipp, ingen vardag förvandlad till ett musikvideomontage, bara Lemmy mer eller mindre påverkad och djuplodande.

Där finns också en helt suveränt underhållande intervju med Fast Eddie Clark, hyfsade insatser av bandkamraterna Phil och Mikkey (som knappt ges utrymme i huvudfilmen i jämförelse med exempelvis Metallica…) eller varför inte roddarna och süperfansen som framstår som väldigt speciella människor. Åtminstone i jämförelse med Dave Grohl eller Kat von D.

 

 

 

 

Motörhead överraskade än en gång med senaste plattan, där gubbigt sväng kombinerades med kompromisslös ilska draperad i svartsynt lyrik. Helt tama och etablerade har de aldrig varit, och lär inte bli så heller. Efter alla år är de fortfarande fula, skitiga och elaka. De gör fortfarande vad de känner för och Lemmy skriver fortfarande vilka texter han än vill.

Däremot är filmen Lemmy mest ett plastigt försök att bygga vidare på bilden av en rockikon och levande legend, inte berätta en historia och inte tränga djupare. Alla Motörskallar bör såklart se den för att skaffa sig en egen uppfattning.

Däremot kan jag bestämt avråda från att köpa den, ladda ned istället. Orsakerna till att jag själv förhandsbokade mitt exemplar var a) jag ville ha den stående snyggt förpackad i dvd-hyllan, b) jag ville ha filmen textad då gamle Kilmisters sluddrande brittiska slang inte är den mest lättolkade alla gånger.

Men fuck SF som ligger bakom utgåvan:

a)    Det såg ut som skit med ett papper under plastfodralet som både veckas och bucklas. Man kan göra snyggare omslag själv med skrivare och bättre papperskvalitet.

b) för en film man tar tvåhundra spänn för, tycker SF att det är tillräcklig valuta för pengarna (förutom plastfodralet och toapappersremsan till omslag) att bara texta huvudfilmen och ingenting av extramaterialet. Lägg pengarna på plattor och konserter istället.

 

 

 

 

 

Kom Änglar

Kategori: Böcker




"Anders sitter ensam på Lisas grillkök och äter tyst sin lunch innan han går tillbaka till jobbet på verkstan. Han är fåordig men med verktygen i sina händer blir han en konstnär. Och kanske hade det räckt. Men så bestämmer sig Lisa en dag för att prata med honom.

Anna är dottern i en gammal träpatronfamilj, en föråldrad kultur som inte längre tjänar något till och lämnar henne i ett vakuum. "Såna som du och jag måste vara omgivna av människor som älskar oss annars går vi under", säger hennes pappa till henne. Men kanske räcker inte ens det. Då deras vägar slutligen korsas är det oklart om undergången är nära förestående eller om den redan ligger bakom dem. "

 

Genom att påpeka att Änglarna, Ola Nilssons uppföljare till Hundarna, uppmärksammades på svt´s kulturnyheter i veckan gav jag bibblanpersonalen eld under arslet. De köpte omedelbart in bägge böckerna och redan nästa vecka beräknas jag ha Änglarna i händerna. Norrländskt vemod, sprit och småstad. Hurra...

 

 

 

 

 

Fragment

Kategori: Bloggverk

 

 

 

 

1.

En oändlig motorväg. De öppna fälten, dammet som yr kring däcken. Motorvibrationerna när hon accelererar blir en del av hennes kropp, korsryggen värker och ömmar.

Bortom de röda sandstensklipporna sjunker solen, dansar i brinnande klot och reflexer över vindrutan. När hon rotar i handsfacket efter solglasögonen råkar hon stöta till kuben. Den darrar till, nästan likt en levande varelse och avger ett stilla elektrisk brus. Hon kan ana de svartklädda, de omänskliga jagandes fram hack i häl. Nästan höra dem klappra med sina tänder, rassla med sina kedjor. Är det Efedrinet eller fruktan som kittlar hennes nacke likt iskalla fingertoppar? Hon pressar ned gaspedalen ytterligare.

Plötsligt är hon mitt i city som genom ett ljussken, från solblänk till gnistrande neonskyltar minst femton meter höga. Reklambudskapen bränner hennes näthinnor. Hon sladdar upp mot trottoaren, fotgängare skingras framför huven medan lyktstolpen står kvar.

Solglasögonen krossas mot ratten i kollisionen, sargar hennes panna och kind. Men ögonen klarar sig. Instrumentbrädan blinkar och låter.

Höga röster blir till tystnad, skarp neon blir till dunkel ökenskymning. Med darrande fingrar lossar hon bältet, greppar revolvern och stapplar ut. Torkar blodet från ögonen och osäkrar hanen. De väntar redan på henne. Som siluetter i skenet av strålkastarna står de samlade. De förvridna ansiktena täckta av skuggor.

Hullingarna längsmed kedjan tvingar fram ett lystet leende på hennes läppar. Ärren på hennes hud pulserar längtansfullt, som om de minns vad hon själv har glömt.

 

 

 

2.

Biblioteksgolvet är täckt av grumligt vatten, når honom nästan upp till knäna.

”Vi rekommenderar ingen att gå in här utan stövlar”, säger bibliotekarien försynt vid sin disk, utan att se upp från böckerna hon sorterar. Han nickar och går in bland hyllorna. Av gammal vana för han handflatan utmed bokryggarna på seriealbumen när han passerar barn-och ungdomssektionen.

”Är du trög eller”, hörs en röst ackompanjerad av gällt skratt, ”fattar du inte att du blir blöt?” Han ser sig omkring, innan han lyfter blicken mot en lång hylla täckt av medicinsk litteratur. Två tonårstjejer i shorts sitter överst, deras hår nuddar takplattorna. De har inga skor och dinglar med de bara, solbrända benen över hyllkanten. Den ena tuggar tuggummi. Han bestämmer sig för att ignorera dem och vadar vidare.

”Hallå, hör du dåligt eller nåt”, ropar samma tjej igen och den andra skrattar samma gälla, retsamma skratt. Ur ögonvrån ser han att den ene vänder sig mot den andra när han inte svarar.

”Han verkar inte höra oss”, säger hon så pass högt att han säkert ska höra, ”kanske borde han få komma upp och torka sig?” Den andra tuggar högljutt på sitt tuggummi i några sekunder, tills han gör misstaget att stanna till och snegla åt hennes håll.

”Nää, det tycker jag inte”, säger hon och nu är det den andras tur att skratta gällt, ”han ser ut som en jävla bög!” De dinglar allt kraftigare med benen nu och skrattar så att hela hyllan av medicinsk litteratur skakar. Han vänder dem ryggen och går mot Samhälle och Utvecklingssektionen.

”Trodde du det va”, hör han en av dem ropa, oförmögen att skilja deras röster åt, ”att vi ville prata med dig? Gå och dränk dig för i helvete!”

Irriterad, mest på sig själv, plockar han ned en av de största volymerna från hyllan. Han får använda bägge händerna, den är inte så mycket tung som otymplig. Febrilt bläddrar han mellan sidorna tills han kommer fram till ett svartvitt foto av de bägge tjejerna, dinglande med benen över hyllkanten och glatt vinkande mot kameran. Att se dem där gör honom bara ännu mer irriterad.

I texten under bilden står det att de bägge är födda 1996, den ena på våren och den andra sent på hösten. Precis som han trodde.

”Nittonhundranittiosex”, muttrar han högt för sig själv och slår igen boken, ”vilket jävla skitår.”

 

 

 

3.

Jag är redan försenad till jobbet när jag kommer utanför lägenheten, halkar mig fram längs trottoarfan och hittar Jettan begravd från kofångare till tak. Skitsnö och helvete, varför drabbar alltid sånt här mig? Det är bara att poppa luckan och gå lös med skoveln. Decimeter för decimeter blottas den matta lacken och rostfläckarna för världens alla ögon.

Väl inuti bilen går tändningen igång men inte motorn. Den bara gnyr som en liten åsna på väg hemåt med sista hölasset.

”Kom igen Jetta-bettan”, väser jag hest, vridandes nyckeln likt en orangutang och pumpades gas och koppling som en trampcykel, ”Jetta din sketna fetta, kom igen nu annars går jag skrotpremie på din röv!” En tät horimma över alla rutorna, jag ser inte ett ynket jota vad som händer utanför.

Till sist går den lilla maskinen igång med ett nästan visslande ljud. Febrilt torkande imman från vindrutan med ena jackärmen rattar jag med andra handen rätt ut i trafiken.

Redan i första nedförsbacken går det överstyr. Sommardäcken greppar inte alls och Jettan kanar rakt ned mot övergångsstället längre nedåt gatan. Jag lägger mig på bromsen med all min tyngd, ändå kan jag inte göra annat än att försöka hålla skutan rakt. Färden går nedåt och det är försent att kliva av.

Några dagdrivande tattare verkar fatta vad som är vajsing och skyndar sig på övergångsstället, kanske är det min blodsprängda blick och krampaktiga grimas som lyser likt en varningslampa i vindrutans imfria halvcirkel som får fart på deras fötter.

Men den sluttande färden fortsätter. I korsningen nedanför ser det ännu värre ut. Trafikljuset glöder rödare än nånsin och verkar inte mattas det minsta fastän jag närmar mig i full karriär. Till min fasa sätter ett gammalt käringskrälle av, med rullator, hatt och allt, rätt över min körväg. Ett grånat snigelsteg i taget, allt närmre sin egen undergång.

Panikslagen, med en värdelös handbroms fastfrusen i ena näven, rattandes med knäna, vevar jag ned sidorutan med andra handen och lutar ut skallen så gott det går.

”Ur spår käringajävel”, skriker jag för fulla lungors kraft, ”här kommer döden på sommardäck!” Det plötsliga luftdraget får mina ögon att tåras. Vinterluften svider mot mina blossande kinder. Det verkar inte som om hon hörde mig.

 

 

 

 

 

 

Härjat och Bränt

Kategori: Böcker




Just när alla började komma in i den vanliga fastlandslunken igen, satte någon igång med att skicka drakar och mjöldagg från andra sidan Nordsjön. Vi visste vem det var. En svekfull norsk munk vid namn Naddod hade varit ett stort namn i drakar och mjöldaggs-svängen under de senaste tio åren eller så, och han var känd för att brassa på med det tunga artilleriet för vem som helst som kunde lägga upp lite silver.
Enligt Skvallerbyttan höll Naddod till i ett kloster på Lindisfarne, vars invånare vi hade besvärat under en plundrings- och härjningsresa genom Northumberland efter majsskördemånaden förra hösten. Nu drog bistra, tjutande vindar in från väster och svedde marken och slet gräset ur jorden. Laxen kom upp fläckig av sår och på vetet hängde gräshoppor i glupska, surrande klumpar.

Ibland är det skönt att bara slå sig lös med lite rysk roulette. Bara sätta en finkalibrig litteraturkanon mot tinningen och trycka av. Debuterande Wells Towers novellsamling var en sådan chansning efter en blänkare i fackblaskan, men en chansning som gick hem.
Från hårdkokt vikingasaga till ett purfärskt skålpund americana tappar prosan varken driv eller energi. Bortsett från kanske just vikingaberättelsen - som är ett stycke fantastisk novellkonst- är det inga unika berättelser. Det är mellamänskliga relationer och konflikter, stöpta i former som känns bekanta, men där Towers sätt att berätta dem är den stora behållningen.
Härjat och Bränt - Lättsmält och underhållande.





Han hade legat så illa på armarna att de hade domnat bort. Han försökte röra dem men det var som att försöka flytta ett mynt med tankekraft. Det var första gången Bob vaknade i det här tomma huset och han kände hur dagen började landa i honom. Han huttrade till där han låg med kinden mot det svala linoleumgolvet, och han anade att inte långt under honom, inte alltför långt ner i sandjorden, sträckte sig döden upp mot honom.








Efterbörd

Kategori: Bloggverk







I innerfickan vibrerar telefonen men jag tar inte fram den. Jag kan gissa att det är ytterligare ett textmeddelande som inleds med antingen ett Varför.. eller kanske ett Hur Kunde du…
Om det vill sig riktigt illa är det ett Du är så jävla… eller Jag är så trött på…
Låt det vibrera slut på batterihelvetet. Orkar inte med det just nu. Jag har varit ned längs den här vägen förut, i dubbel bemärkelse.

Fabriken på vänster sida vägen är väldig, skymmer himlen, förmörkar solen. Täcker mitt synfält, så ful och smutsat öststatsgrå. En metervid reva har öppnat sig längs de nitade fogarna där ett stycke av den räfflade hårdplasten som täcker fabriksväggarna har spruckit och lossnat, Jag vet inte om det alltid varit så. Kanske är det alldeles färskt, uppslitet av gårnattens stormbyar.
Den sargade biten som ännu klamrar sig vid sina fästen fångas av vinden. Trots avståndet ser jag den rista och fladdra som i kramper. Ljudet av hur plasten smäller tillbaka mot väggen ekar dovt och olycksbådande.
Motvilligt stannar jag till och tittar fascinerat på, tills nästa dova dån får fart på fötterna. Jag kan se framför mig hur plastsjok, större än jag själv, tvingas från sina fogar och kommer farande emot mitt mjuka, oskyddade kött med tyngd och taggiga kanter.
Intill de väldiga fabriksväggarna ligger den mindre sidobyggnaden. Där löper kopparrör längs med takåsarna, in genom nötta tegelväggar och ut igen. Den rostiga cisternen på taket släpper ifrån sig vatten.
Som så många gånger förr funderar jag på om fabriken verkligen är i drift, om det verkligen jobbar människor därinne? Parkeringen står tom, och fabriken verkar övergiven och ödslig, likt en borg från en svunnen tid. Ändå syns ur svarta, långa skorstenar rök ibland, och emellanåt har jag fått för mig att det hörs brummande maskinljud där inifrån.

Jag vandrar över träbron. Jag hör inte ån forsa därunder trots att jag ser det mörka vattnet virvla mellan brädorna. Allt som hörs är vinden. Med fabrikskomplexets skyddande lä bakom mig och de öppna fälten framför mig, möter blåsten mig hårt från sidan och jag snubblar nästan till i steget. Regnjackans kapuschong fladdrar runt nacken, far prasslandes emot mitt öra och min kind. Jag drar den över hjässan och spänner åt med resårsnörena. Vindens vinande blev plötsligt lite mer avlägset.
Världen lite stummare.

Telefonen vibrerar igen. Ihållande den här gången. Har vi kommit dithän att vi kan kommunicera genom talat språk, inte bara genom text? Nästan som om vi vore vuxna och rationella människor.
Jag låter den vibrera sig färdig innan jag plockar fram telefonen. Vinden mojnar plötsligt, som om den tog ett nytt andetag för att orka blåsa vidare. Utan att titta på displayen slungar jag apparaten mot gångvägens asfalt. Den splittras i skärvor och delar. Ingen röst inuti. Bara plast, kretsar och batteri.
En del av skalet rör sig över asfalten med ett skrapande ljud när vinden tar ny fart. Jag ser på träden bortom fälten, det är omöjligt att avgöra om de verkligen vajar fram och tillbaka av blåsten eller om det är mina ögon som spelar mig ett spratt.

Jag har nästan hunnit halvvägs när marken plötsligt öppnar sig i en väldig krater. Gångvägen är itusliten, som om ett gigantiskt redwoodträd fallit tvärs över det, gjort sidornas sluttningar och dike lika platt som fälten omkring. Men det är tomt på bottnen, bara jord och spridda stycken av asfalt. Inget träd eller glödande meteorit.
Inte kan väl vägen bara ha rasat ihop, kapsejsat in i sig själv? Då borde det finnas mer jord, mer asfalt, hålet borde inte vara så djupt och symmetriskt format. Det här är mer som att någon tagit en jättelik tugga och sedan gått vidare.
Med skälvande fingrar lossar jag kapuschongsnörena och låter huvan fladdra och fara bäst den vill i blåsten. Jag tittar mot gården som ligger längre fram. Den ser övergiven ut. Visst har jag väl sett människor där vid något tillfälle? Någon måste ju ha sett det här? Hört det om inte annat? Någon måste ju ha larmat.
Jag går så nära jag vågar, sista biten är en spindelväv av sprickor och rullande småsten.
Jag försöker se ned i hålet, men blir yr av att luta mig framåt när vinden rycker i mig. Ett bastant rör i grå betong på motsatt sida ser avskuret ut, inte sönderkrossat. En grumlig rännil droppar från dess nederkant, likt saliv i tjocka kaskader. Varför löper det rör under vägen, det kan väl inte vara så bra?
Plötsligt får jag för mig att marken under mig är ett gungfly, att den rör sig. Att den hårda asfalten plötsligt ska rämna och jag ska dras ned i en virvel av fallande jord och asfaltskärvor. Jag backar och tar mig nedför slätten istället, till botten av diket. Det är djupare än det ser ut från vägen, och under grästuvorna finns vatten. Jag sjunker ned med fötterna till anklarna innan jag ökar på stegen, klafsar fram.
På ostadiga ben går jag in i kratern. Klumpiga stycken av asfalt får mig att snubbla. Påminner mig om skärvorna jag lämnade bakom mig längs vägen. Jag blir stående i förödelsens epicentrum. Resterna av den söndriga vägen tornar upp på bägge sidor. Vinden vispar tecken i lös jord, virvlar upp damm.

Blicken dras mot det avkapade betongrörets öppning. Det droppar inte längre, bara gapar mörk och vidöppen, likt en mun mitt i ett rop.
Inget rör löper vidare på motsatta sidan. Jag klättrar upp och känner efter, där finns bara brun jord och därunder enstaka asfaltstycken begravda i fallet. Istället går jag närmare betongröret, men ändå inte ända fram.
Narrar vinden mig, eller hörs det verkligen någonting där inifrån? Som ett läte, dovt och lockande. Jag blir stående still, lyssnandes med huvudet lätt på sned, tills blåsten och de genomblöta skorna får mig att huttra.
Jag går en liten bit närmre betongrörets mynning. Tar av mig handskarna.
Kanske är det ett djur där inuti som sökt skydd för vinden? Kanske något med skarpa tänder och vassa klor? Det skrämmer mig märkligt nog inte.
Jag är på en armlängds avstånd, lusten att sticka in handen i den mörka öppningen är märkligt överväldigande. Jag märker knappt själv att jag gör det. Först känner jag försiktigt längs kanterna med fingrarna, innan jag vågar mig längre in. Den sträva betongen, slipprig av väta.
Är det en andedräkts värme mot min handrygg? Snabbt drar jag tillbaka handen, bara för att snart närma mig igen. Min puls slår hastigare och det är inte av fruktan.
Nu är jag säker, jag kan nästan höra andetagen. Jag närmar mig på allvar, sträcker min arm allt längre in och följer halvvägs med in med ansiktet. Doften inuti är frän, likt en illerbur, men inte alls oangenäm.
Jag känner någonting nu, sammanslingrat till en boll i rörets mitt. Skrovliga fjäll rör sig under min handflata, möter min rörelse med sin egen. Stryker sig mot min bara hud. Den regelbundna, nästan sövande andningsrytmen skänker mig en känsla av värme och trygghet.

Vad händer egentligen? Jag drar tillbaka min hand, backar från rörmynningen och faller nästan omkull. Vinden har mojnat, den sliter inte längre i mina kläder. En sista strimma av solen blänker eldröd mellan skogstopparna bortom fälten. Snart är skymningen här, jag har fortfarande långt kvar att gå.
Men ändå… Bara en stund. Jag klär av mig, skälver av köld redan halvvägs, skinnet knottrar sig och mina bara fötter gör ont mot den iskalla marken. Med armarna utsträckta framför mig ålar jag mig in genom röröppningen. Vattnet som fortfarande fuktar bottnen får mig att kippa till, som iskristaller mot huden. Den heta andedräkten får mig att glömma. Den kluvna tungan smeker över mitt ansikte.
Den slingrar sig varsamt om min midja, sluter mig nära intill sig och värmer min frusna kropp.











Försent

Kategori: Allmänt








Soffan är minst en decimeter för liten. Täcket har en tendens att glida från armstödet och ned mot golvet, lämnandes dina fötter nakna för kvällskylan.
Mot näthinnan åmar sig pornografirobotarna, de artificiella köttvarelserna. Själlöst mekaniska rörelser fyllda av läten ur förprogrammerade fantasier, poser och ögonkast iscensatta och duplicerade utan inlevelses.
Tristessen stannar kvar som ett illamående. Allt som borde bulta ligger skrumpet och skrynklat, blodlöst förutan puls. Till sist stänger du av. Ligger och stirrar upp i taket, fortfarande en decimeter för lång.


Jag vill bara känna köttets lustar, Jag vill inte äga och rå om dig.
En verklighet tolkad och bekräftad genom texterna, du förstod tidigt. Ingen i närheten höll ihop, de flesta var splittrade inom några år. Man kunde se det hända redan på avstånd, som en plötslig kyla ur deras munnar. Som blek andedräkt om vintern.
Du förstod att det är så det är för alla. Man möts, blir förälskade, vill vara nära, vill vara allt det där för någon annan. Sen dör man tillsammans bit för bit, tills inget av det där finns kvar. Man nöter ut och går vidare. Repeterar mönstret.
Det var något för de andra. De som underordnade sig, anpassade sig och köpte hela jävla mytpaketet. Du var någonting annat. Du skulle bli någonting annat.
Allt som var verkligt och bestående var det obundna, köttsliga, passionerade. Vara nära. Kanske för en period, tills känslorna så försvann. Vänner var enda relationen värd att tro på, släkt och familj de enda som alltid fanns där. Det skulle gå att välja bort sveken, falskheten och ekorrhjulets förbannelse.


Du tänker på barnen. Kan inte se dig själv som helgpappan med gottepåsar i jackfickorna och nytankat USB i plånboken. Kan inte se dig själv i en enrummare med all tid du nånsin önskat dig, men som du inte längre vet vad du ska fylla med. Kan inte se dig själv om kvällarna utan hans huvud mot din axel medan du läser ett kapitel, hans oroliga ben mot din höft. Kan inte tänka på yrvakna mornar utan att föreställa dig henne komma stapplande, lockarna åt alla håll och ropandes papp-pappa. Vill inte vara skitstöveln som splittrade allting. Vill inte vara den som övergav, som inte fanns där längre.


Du reflekterade aldrig då. Det bara blev så, ett gigantiskt steg i taget. Från de blixtrande hjärtslagen på ultraljudet till ringar, amorteringar och simskola. Alltid är det något, ibland vill du bara låsa in dig och gömma dig för världen. Dränka dig i flyktsoda, försvinna in i sidorna någon annan skrivit.
Det var inte så att du blev indragen i någonting mot din vilja. Skyll aldrig ifrån dig. Du är intelligent nog att veta vad fan du sysslar med. Det är ditt eget fel som alltid romantiserar; våld, fruktan, sprit och fattigdom… Du beskriver det som någonting det egentligen inte är. Förskönar, förstärker och förvränger. Kanske är det därför du minns de där sakerna som du gör, som en b-film från Hollywood, ögonblicksbilder frysta tiden. Som när ni överraskades av skyfallet på väg till puben i Oslo. Hur vacker hon var genomblöt och hur du verkligen menade de där orden du sade. Eller hur du sprang hem under lunchrasten för att få vara med henne, varje minut var liksom livsviktig. Det var som om du glömt allt det där du alltid vetat, alltid tagit för sant. Din tur att köpa mytpaketet, med ränta och allt.


Från ensamhet till tvåsamhet. Folk säger du är någon annan idag. De ser glada ut, och du förstår dem. Inte ens du själv gillade vad du blev de där sista åren, snarare tvärtom. Skönt att slippa honom.
Ändå saknar du ensamheten ibland. Den gjorde dig till den du är. Den gav dig självinsikt, självkännedom, självförtroende. Inte direkt, men med åren.
Du hade inget annat val än att lära dig allting den besvärliga vägen. Om det nånsin gick lätt, såg du minsann till att krångla till det för dig själv. Men samtidigt behövde du slipas mot andra, du behövde kompromissa med någon annans vilja. Älska villkorslöst. För att på allvar bli en hel människa.
Det fanns en omedelbarhet i fadersrollen som avlivade de mest egocentriska dragen, som ströp det navelskådande ältandet och fick dig att börja leva här och nu. Tog väck det mesta av framtidsgrubblet. Tillbakablickandet hanns helt enkelt inte med. Det är allt svårare att försvinna in i sig själv, gå bort sig i ångestlabyrinter när något konkret behöver dig, ett liv du måste vara där för.


Your whole life is wasted doing someone else’s work. They get rich, you get tired, that’s the way. Go to school, get a job, you retire then you die. Run away Johnny, run away. Det är fortfarande svårt ibland. När du får tid över att tänka. När det stramar kring halsen av plikt och ansvar. När arbetsveckan väntar, när du ser alla måsten som en mur du måste ta dig över. Skivan är på i bakgrunden, ändå omöjligt att ignorera texten. Du vet att du är en av dom där du aldrig skulle bli, du löper i hjulet och du kommer ingenstans.
Kanske är det försent att fly.








Februarimuzak

Kategori: Musik



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vargarna Innanför Väggarna

Kategori: Allmänt








Du får ursäkta mig, jag hade fel. Du hade rätt.
Vi föddes in i eran värld och är mycket riktigt en del av den. Ingen kan stå totalt utanför. Ingen kan existera i konstant kamp och motstånd. Ingenting står emot erosionen, i millimeterskikt genom decennier slipas även det mest urbergskompakta hatet ned. Blir till grus i maskineriet. Stoft i mjältbrandsbrev.
Det är sant att vi försökte anpassa oss till er. Till hierarkierna, till normsystemet och flockmentaliteten. Vad hade vi för val?
Vi var bara barn, vilsna och ensamma.



Vi gick i era skolor och tillsammans låtsades ni att vi hörde hemma där på samma villkor som er, att ni välkomnade oss till något så mycket bättre. Till något rent och vackert. En ynnest som vi borde visa tacksamhet för.
Och vi spelade med, åtminstone i början. Kanske köpte vi drömmen om allas lika värde och rättvisa såsom fantasifulla barn gör. Önskade alla vackra, tomma ord sanna. Satt i era bänkrader och sprang längs era rastgårdar.
Vi tuktades med fruktan. Danades under hot. Bland oss fanns det ensamma barnet som ingen orkade se. Som gick för sig själv på rasterna och satt tyst i ett hörn dit ingen kom. Bland oss fanns de rastlösa benen och de hårda orden. En oförmåga att knyta an.
För oss stannade det vid ord och drömmar. Ändå log vi när det gjorde som ondast. Bar långärmade tröjor för att dölja blåmärkena. Lärde oss säga vad vi visste ni ville höra. Fastän kuratorn som frågade hur det egentligen stod till hemma såg ut som en människa, visste vi att hon egentligen var något annat. Bakom den vänligt förstående blicken surrade kommandocentralens argusöga, registrerade vaksamt varje ord och rörelse.
Lät man henne komma in följde snart de andra efter. Marscherade in i våra hem och slog allting som var vårat till spillror och skärvor. Så vi bar våra hemligheter på insidan, vår ångest som magont.
Våra tårar som knutna nävar.



Det blev tydligare med åren. När vi inte längre kunde kallas barn men ändå inte var vuxna. Vi var de faderslösa. De som sökte. Vi halsade direkt ur flaskan. För att rasa ut. För att bedöva. Vi inhalerade, vi överdoserade och vaknade upp i pölar av egna spyor. Vi blev sönderslagna. Våldtagna. Fjättrade och omhändertagna. Avstängda och avgiftade.
Ändå, som över en sommar förändrades allt. Plötsligt var det ni som sökte er till oss. Till den obändiga upproriskheten. Till det destruktivt självförstörande. Som ville ni känna den tickande detonationsrisken i era renskrubbade, mjölkvita händer.
Som ville ni leka med det som vuxenvärlden förkastade som farligt och smutsigt. Känna er olydiga, normbrytande och stygga. Som om ni verkligen var vid liv de där korta månaderna innan ni gick vidare till era utbildningar, era karriärer och den ljusnande framtid som inte var vår.
Så ni klädde er som oss. Kom till våra fester. Lyssnade på våran musik. Ville till varje pris bli accepterade som en av oss, men grät när lågan svedde till.
En papperstiger brinner så lätt.



När du och jag stötte ihop häromsistens var det du som kände igen mig. Inte tvärtom. Du borde inte känt dig tvungen att prata med mig. Jag känner definitivt inget tvång att prata med dig.
Jag kunde se det i dina ögon. Höra det i din röst. Klär han sig fortfarande sådär? Lyssnar han fortfarande på det där? Tycker han fortfarande sådana där saker?
För det kommer du aldrig att greppa; för mig var det inte någon lek. Det var ingenting jag iklädde mig under en period. Det var musik som blev en del av mig. Det var vänskap som räckte till döden skiljde oss åt. Men du var aldrig en del av det där. Inte en av oss.
Som jag sade förut; du har rätt. Men ändå fel. Vi föddes in i eran värld. Vi tuktades och formades av den. Vi finns på era arbetsplatser. Vi rör oss längs era gator. Sänder våra barn till era skolor så att cirkeln sluts.
Ändå lever vi i parallella verkligheter. Inte bara postnummer och gatuadresser skiljer oss åt. Vi är dom du läser om, hör talas om, men som du inte umgås med. Vi är bestarna som rister kravallstaketet. Gnistorna i den ärgade kopparspole där likströmmen går. De svartvita statarbarnen i historiebokens marginal. Syndabockarna för erat solkade samvete. Den mörka materian i din ljusblå pupill.
Vi är vargarna innanför väggarna.











Skivköp

Kategori: Musik




Efter sjukdom på sjukdom känns det bra att vara frisk igen.
Extra bra om man belönar sig själv med adrenalinkickande träningsmusik.


Nyllet mot asfalten, smak av blod och grus mellan tänderna.
Här ska pumpas skrot.



Gimli har lagt bredyxan på hyllan, tjackat en huvtröja och brölar loss utav helvete...

 

 

 

Dig Äger Någon

Kategori: Allmänt








I.
Jag står och klär på mig ytterkläderna, ska ha rastvakten och utanför fönstret driver vinden regnet hårt mot rutan. Halvt sjukskrivna rektorn och hennes ersättare kommer gående i korridoren och stannar till vid mig.
”Så du är fortfarande kvar”, säger hon och ler. Jag upplever en plötslig och ofrånkomlig irritation som jag känner igen från de få gånger jag träffat henne tidigare. Bara av att vara i hennes närhet. Det är något i hennes tilltal, eller kanske i kroppsspråket.
”Jag är visst det”, svarar jag eftersom jag inte kommer på något annat att säga.
Hon vänder sig mot ersättningskollegan och säger; ”Han anställde jag en månad framåt i september. Han skulle bara vara till höstlovet.”
Det är bara delvis sant, efter första veckan efter min så kallade anställning -när hon försvann på sjukskrivning- fanns inte ett papper skrivet, jag var inte ens registrerad som tillsvidare timanställd på lönekontoret, vilket i sin tur ledde till att det tog sex-sju veckor innan jag fick första lönen.
”Jomen det blev förlängt”, mumlar ersättningsrektorn nästan skamset, ”men snart får vi börja skära ned på hans timmar. Kommunen behöver spara pengar.”
För att vakta min tunga börjar jag gå mot utgången, annars blir det så fel det som kommer ut. Bättre spela oberörd.
Det påminner om när man är hemma hos någon och de pratar om sin hund eller över huvudet på sina barn. Men jag är trettitre nu, är det verkligen så jag ska få besked om stundande beskäring i min anställning? Som i förbifart, när jag är på väg ut till en vindblästrad skolgård, och de själva är på väg in till kontorets läderfåtöljer?
På kvällen. Jag kan knappt hålla mig tills jag fyller källaren med oljud. Tills bas och puls dånar mot stenväggarna. Jag bänkpressar skivstången tills det gör ont i armarna. Gör situpsen och lyfter hantlarna tills jag darrar i hela kroppen och svetten lagt sig som en hinna över min hud, blött genom kläder.
Sköljt mig ren.



II.
Hon kupar händerna om kaffekoppen på andra sidan bordet och börjar berätta om varför hon hatar sitt jobb.
”Nu senast hade de bytt plats på alla mina grejer, ställt dom någon helt annanstans. Jag var redan försenade den morgonen, fritidspersonalen ville prata med mig när jag lämnade av på morgonen. Och sen kommer man dit och hittar inte ett skit. Utan att de hade berättat någonting om att det skulle organiseras om.”
”Men är inte du typ förman?”
”Jo jag var det, men man fick inte reda på något ändå. Det blev mest mera jobb för någon hundralapp mer. Och då hade jag redan fått klagomål på när bilen inte startade en morgon.”
”Aj då”, säger jag, ”du har ingen granne eller nåt som kunde köra?” Hon tittar på mig som om jag vore dum på riktigt.
”Det är väl ingen som kan köra runt mig till alla kunder heller?”
”Jaha, ursäkta”, svarar jag, ”jag trodde ni hade någon firmabil att ha städgrejer och sånt i…”
”Nej, de vill att man ska använda sin egen bil och telefon. Det blir ju billigast och enklast för dom.”
”…ja det är väl klart.”
”Sen blev jag inkallad på möte, bägge cheferna var med. Trodde det skulle vara lönesamtal. Istället har de mage att gnälla på att jag inte hunnit med alla husen lika snabbt som vanligt den där dagen. Då sade jag: det är väl inte så konstigt, det är ju ni som har flyttat runt på alla mina grejer. Nu fick jag lägga extra tid på morgonen att hitta allting som var utspritt.”
”Det är rätt, bara på dom”, säger jag.
”Nej, men det kom man ingenstans med. De påstår att jag visst hade blivit informerad om det veckan innan omorganiseringen. Jag sade att det hade jag inte, och så höll det på. Sen sade dom att de tyckte jag hade en trist attityd, och att jag kanske skulle fundera på om jag verkligen ville vara förman längre, att det verkar som att jag tycker det är så besvärligt.”
”Svin”, inflikar jag.
”Då sade jag: nej, jag tror faktiskt inte att jag vill det längre. Ni kan hitta nån annan. Sen reste mig och gick. Det kan dom fan ha.”
”Det var bra gjort.” Jag fyller på kaffet. Jag har mjölk i mitt, hon svart. Återigen kupar hon fingrarna runt koppen som om det vore kallt i rummet.
”Det är som om att man inte är något värd. Det känns som att det inte spelar någon roll om man slutar, de vet ändå att det kommer en ny.”
”Lite trassel blir det väl ändå”, frågar jag, ”de måste ju lära upp någon från scratch igen.”
”Jo, men det är ju därför man får så pass lägre lön när man går bredvid i början”, säger hon, ”De vill kolla så att man passar för yrket och kan lära sig tillgodose kundernas önskemål.”
”Är det inte bara städning?”
”Jo, men det är ju vissa som vill att man lägger ned extra tid på att göra badrummen skinande rena, andra fönstren… Du skulle sett en pedantisk käringjävel i Tylösand; hon ville att vi skulle dammsuga alla golvplan tre gånger – så att inga dammkorn fanns kvar mellan golvspringorna!”
”Så är det att städa för de rike…”, säger jag och försöker le, det får åtminstone henne att le. Men egentligen känns det faktiskt bara kväljande. Sorgligt. Jag har fan sett henne uppfostra fem barn, för de mesta alldeles ensam. Nu tjänar hon som piga i lyxvillorna invid havet.
”Helt ärligt”, säger hon, ”är jag ibland så trött att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag orkar ingenting. Jag orkar knappt umgås med ungarna på kvällen eller se på ett teveprogram. Jag är ändå snart fyrtiofem, fötterna värker jämt. Hör du om något annat jobb, lova att ringa. Jag tar vad som helst.”
”Självklart.”, säger jag och menar det verkligen.



III.
Vi sitter i baksätet, fängslen skaver och gör ont i handlederna trots fyllan. Min uppskurna hand rinner fortfarande. Hoppas den blöder ned hela läderklädseln och att de får torka den levrade, sega skiten efteråt.
Vi lutar huvudena mot varandra som stöd eftersom det inte går att sitta upprätt med bägge armarna fjättrade bakom ryggen. Vi pratar inte längre med varandra.
Den kvinnliga polisen med hästsvans hotade att stanna bilen och lära oss hålla käften om vi sade så mycket som ett ord till. Både hon och killen som kör tittar med jämna mellanrum på oss i backspegeln. Kanske väntar dom sig en känga i nacken när som helst.
De parkerar utanför dörrarna i garaget. Radion knastrar och sprakar. Den manliga snuten tar med sig Daniel in och den kvinnliga sitter kvar med mig; hon i framsätet och jag fortfarande i baksätet.
”Får jag prata nu”, frågar jag. Fyllan i magen har blivit en orolig klump. Men mest är jag trött.
”Ja, du får prata”, säger hon.
”Vad gör dom med min kompis därinne?”
”De låser bara in honom.”
”Misshandlar dom honom? Jag har hört att ni Halmstadsnutar misshandlar folk på nätterna.”
”Nej då”, säger hon, ”det gör vi inte”.
Snart kommer snutkillen ut och tillsammans leder de mig in på häktet. Det är fler personal därinne. Jag blir instruerad att klä av mig allting utom kalsongerna och gör så. Det känns olustigt när alla står där och tittar.
Sen vill dom att jag ska stå mitt på golvet alldeles stilla, medan de går igenom mina tillhörigheter och lägger dom i lådor. Jag hör och lyder.
En plit, ungefär två huvuden kortare än jag, cirkulerar runt mig där jag står svajande och fryser om fötterna. Han klampar så klackarna ekar mot golvet, och jag tänker att han hade klätt med ett ridspö i handen.
”Det var två klantiga tjyvjävlar det här”, säger han och hånler, stannar till framför mig, ”Riktigt jävla klantiga.”
Jag ignorerar honom.
De andra är färdiga med sitt sorterande och samlas runt mig.
”Halsbandet också”, säger dom, ”och örhänget.” Mina fingrar är stela, klumpiga och får inte grepp om halsbandet. Någon knäpper upp det hårdhänt med vita handskar, vet inte vem.
”Behöver du hjälp med örhänget också”, säger den kvinnliga snuten, och börjar dra i mitt örhänge utan att jag svarat på frågan. Hon är hårdhänt, snart känner jag hur det rinner varmt, fuktigt nedför halsen.
”Han blöder”, hojtar någon och de tar mig i varsin arm, tar med mig in på toaletten där de tvingar ned mitt huvud mot handfatet. Lysröret därinne svider i ögonen. Jag ser droppar av blod mot det vita porslinet.
”Lossna då för fan”, morrar den kvinnliga snuten och jag känner hur örsnibben börjar ge sig när hon hakar ett finger i hänget örhänget och drar.
”Aj som fan”, säger jag slutligen, ”sluta är du snäll”, och hon slutar faktiskt. Alla verkar flämta, både hon och de som håller mig fast.
”Då är vi tvungna att klippa upp det”, säger hon.
”Ja men gör det då för helvete”, nästan skriker jag.
Någon hämtar en sax. Det känns skönt att slippa smärtan, fast örat pulserar och värker fortfarande när de leder mig in i cellen och stänger bakom mig. Ett skrivbord och en säng, och klotter jag inte kan urskilja av ljuset som faller in genom gallerfönstret.
Jag känner på toalettdörren. Låst. Istället kryper jag ned i sängen, jag fryser så jag skakar i hela kroppen. Drar upp benen och kurar ihop mig. Filten är sträv och stickig mot min hud.
Ändå somnar jag nästan omedelbart.