stewe

Up Yours

Kategori: Musik




 

 











Anse dig tipsad 4

Kategori: Allmänt

 

 

Av förståeliga skäl ägnar sig Pål inte åt hårklyverier....

 


Vid Crom!

Pål Eggert har med utgång i Bjästafallet skrivet ett Helt Underbart inlägg som inte bör missas. Där bjuds också på citat ur Påls kommande roman, De döda fruktar födelsen.

Och på tal om läsvärda bloggar, redaktör Holmström spyr galla över politrukerna och kärlek över Roy Orbinson i ett kanonfint inlägg. Läs HÄr

I biografin om Johnny Cash, berättar Cash ganska mycket om vännen Orbinson, bland annat att han hade fotografiskt minne. Johnny tyckte det var omöjligt att snacka med honom om gamla grejer för han mindes ALLT, typ bara; ”Så där var det inte alls Johnny. Det var den tredje maj nittonhundrasjuttioåtta. När jag kom satt du vid frukostbordet och bredde en smörgås och June var ute med hunden.”

 


Ken Loach´s signum är socialrealism hårdare än granit och smutsigare än christer pettersons gamla diskbänk. Den här filmen handlar om den moderna tidens slaveri. Om de som utför den. Its a Free World är något av det bästa Loach gjort, och då har han ändå gjort jävligt bra grejer.

 

 

 

 

Sprit och Viol

Kategori: Dikt och Rim


 

 

 

Ur mörkret

In i ljuset

Dagar flyktar

Allt närmre ruset

 

Skjut kork salut

Mot nikotingult källartak

Två shottar rent

Så bitterljuvlig smak

 

Muskelmaskiner mullrar

Solblänk i nos av krom

Längst bak i karavanen

En taksänkt amazon

 

Äppelcider

och rött ur tetrapack

Spetsiga skor

Svart nagellack

 

Ett öppet knä

En kort-kort kjol

Piercad tungkyss

Med sprit och viol

 

Kupa handen om lågan

På väg till nästa bar

Aromens sträva sötma

Dra djupt och håll så kvar

 

 

 

 

 

Plastsvepning

Kategori: Dikt och Rim

 

 


 

Grå aska täcker allt

Svett randar askgrå hud

Konstruktion dekonstruerad

Stålskelett mot dunkel sky

 

För de utdömda

Förfallna och uttjänta

En svepning av plast

I krumma kåkars kvarter

 

Lyfts en slöja från dina ögon

Eller faller värld ur rymd

Vi rotar runt i spillror

Raserar rester av ruin

 

Asbestdamm i lunga

När släggor röjer väg

Murken mur och bruk

Som pusselbitar vind för våg

 

 

 

 

 

 

Mimikry

Kategori: Musik





 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...As Yggdrasil Trembles

Kategori: Musik





Blåser skallen ren med Unleashed .
Gött som fan.




Rawbone

Kategori: Serier







Ser läckert ut.





Grisparaden

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

jag knallar hemåt

gruset knastrar

mellan sula och trottoar

 

vid shell

står en polisbil parkerad

en snut har

kamera med rem runt halsen

 

han står där

bredbent

men fotograferar ingenting

 

två snutar till

halvsitter på motorhuven

 

äldre och fetare

med svullna bukar

över hölstren

 

den ene vänder nyllet

upp mot solen

med kisande ögon

 

nöff nöff nöff

ett vårtecken lika säkert som något

 

 

 

 

 

 

 

Kapten Morgan

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

 

Hans namn var Kapten Morgan

Född att tämja hav

Stursk jag klev på skutan

Och längre ut oss vi begav

 

Salta stänk i skägget

Dunst av rutten tång

Bland meterhöga vågor

En romstinn munter sång

 

Jag ofärd såg på färde

Men försent att hinna fly

Jag fann mig fången utan bojor

Där som vettlöst vanvett styr

 

Kaptenen bakom rodret

Stäva hårdsint blint

Kräftgång över däcket

Vek och blek jag stappla kring

 

Morgan slog i glaset

Sa jag var vacker och så fin

Fast skörbjuggssvarta stumpar

Spelte i hans grin

 

Förförd och förlorad

På rygg jag lades ned

Vad som sen där skedde

Det minns jag inte mer

 

Skeppet gick på böljan

Med durken gjord av glas

Fan själv i ögon brann

På det lea falska as

 

Jag surrades till masten

På illfärd genom natt

Men redan nästa morgon

Låg jag utslagen och matt

 

Feberdröm och svettningar

Ett aspelöv i marans grepp

Bevare er jag bedjer

Färdas aldrig på hans skepp

 

 

 

 

 

 

 

No Shit Sherlock

Kategori: Film






Läste rubbet av Sherlock Holmes som fanns på bibblan när jag var runt tio-elva år. Inte för att jag var särskilt intresserad av deckare- det har jag aldrig varit- utan mest för att Sherlock var en så fascinerande karaktär. Bakom den urbrittiska fasaden av te och scones, hushållerskor och pipröken var den gode Holmes en ganska störd figur. I de tidiga novellerna sköt han upp kokain för att tänka kvickare. Han försakade allting annat än sin livsgärning i kamp mot brott, han levde och dog för sitt arbete med en besatthet som gör att han står mycket närmare Bruce Wayne än miss Marple.
Just de mer besatta delarna av Holmes karaktär är något som getts utrymme i den nya filmatiseringen. I Downey JRs gestaltning är Sherlock en socialt störd och missanpassad snubbe som när han inte får sina kickar genom kneget, går ronder i skumma boxningshallar eller krökar och pundar hårt. Tolkningen är överhuvudtaget långt från de klassiska basil rathbones filmerna.
Trots några invändningar mot rullen, regissören Guy Ritchie är till exempel ingen favorit alls, blev jag ovanligt överraskad av underhållande den de facto var. En skopa klassisk äventyrsaction a la Indiana Jones, svart magi och skumma samfund med tentakler in i maktens korridorer liksom roligt munhuggande mellan dr watson och Sherlock. Det räcker för mig.







Söndagsutdrag

Kategori: Allmänt


 

 


Patrik sätter sig i stolen mittemot skrivbordet. Den står redan framställd, som om den väntade honom. Det grå eftermiddagsljuset genom glasrutan är en påminnelse om att det finns en helt annan värld utanför de fyra väggarna. Göran mumlar, bläddrar i en pappershög och rör på musen tills det knäpper till i datorskärmen. Det känns för nära, Patrik kan se matresterna som sitter kvar mellan den gamle mannens tänder. Hela kroppen protesterar, den vill resa sig från den obekväma stolen och lämna det trånga kontorsutrymmet en gång för alla. Måste ut, måste bort. Men istället tvingar Patrik sig själv att sitta kvar.

”Var det inte dig vi såg på gatan utanför tidigare, pratandes med den där utländska tjejen”, frågar Göran plötsligt, och lutar sig tillbaka i kontorsstolen. Han lägger huvudet lätt på sned och korsar armarna. ”Ja, vi såg dig genom rutan när vi satt och åt lunch alltså. Känner du henne?” En lysten glans spelar i den gamle mannens blick, och läpparna kröks till ett gamlikt smil.

”Leutrime? Jo jag känner henne ganska väl”, svarar Patrik långsamt. Fast det inte finns någon väggklocka i rummet, får Patrik för sig att han hör en gammeldags visares tickande och tackande, alltmedan tiden rinner förbi. ”jag var ihop med hennes syster ett tag.”

”Och det var okej för hennes föräldrar”, frågar Göran förvånat.

”Jaa… Det var det väl tror jag..” Patrik skruvar på sig i stolen, skinnjackan knarrar, känns obekvämt. Göran sträcker fram ett visitkort, med arbetsförmedlingens logga och sitt eget namn och titel på.

”Du kan väl ge henne det här”, säger han till Patrik, som efter viss tvekan tar kortet och stoppar det i innerfickan, ”säg att hon kan höra av sig till mig, om det är något hon behöver hjälp med… Ja, jobbmässigt alltså… Vet du om hon är inskriven här?”

”Hon går fortfarande i högstadiet”, säger Patrik och gör sitt bästa för att inte behöva möta den lystna blicken. Istället försöker han fästa blicken på människorna på trottoaren utanför. De passerar fönsterrutan bakom Görans rygg, men deras ansikten är förvrängda till smält vax och skuggor. Deras kläder är oformliga färger på väg bort någonstans. Kanske är rutan bara smutsig, men när Patrik kisar med ögonen, anar han hundratals spröda sprickor över glaset, som om det vore krossat, eller täckt av tjockspunnet spindelväv. Efter en stund börjar han bli orolig att människorna utanför ska lägga märke till att han iakttar dem. Att de ska se hur han stirrar. Tänk om de får för sig att vända sina smälta ansikten mot honom.

Han kan se dem framför sig, stanna till och bli stående kvar, istället för att bara fortsätta trampa trottoaren fram. Han kan se dem hopa sig i klungor som insekter över rutan och pressa sina vidöppna skuggmunnar mot fönsterglaset. Till sist vänder han sina ögon ned i golvet, när den inre bilden blir för intensiv.

 

 

Usch, söndagsågren. En ny vecka tornar upp sig som ovädersmoln på horisonten. Det är en orolig klump i magen varenda säsong, samma frågor; kommer jag att hitta ett nytt jobb, kommer jag att få heltid igen, kommer vi kunna behålla huset. Men ändå, när man väl har kneg så gnäller man mest för att det tar tid från annat, att det gör en trött, att det är en stoppkloss mellan viljan att skriva och verkligen orka det. Sanningen är att det nog småföräldersbiten som gör en allra tröttast. Men så vill man ju inte tänka om sina barn, lättare att klanka ned på löneslaveriet.

Nu är det åter någon vecka sedan jag fick nåt ur mig, annat än rimma lite slött och plita ned blogginlägg, och det bidrar med viss ångest så här framåt söndagkvällen. Varför vet jag inte. Jag har ingen deadline, ingen piska över ryggen eller nåt personligt åtagande att producera ett visst antal sidor per vecka. Ändå känner jag en viss panik och rejält dåligt samvete skölja över mig när dagarna utan reellt skrivarbete blir för många. När jag läser igenom utdraget från ovan känner jag mig trygg förvissad om att det inte kommer att vara några problem att knyta ihop säcken när jag väl har tiden och orken att sätta mig ned. Ändå dåligt samvete. Märkligt, eh?

 

 

 

Tillsammans med Ingo Roos har det blivit två vulgära skräckbuskisar -Låt den fete komma in och Leende blodsprängda Ögon- som finns utlagda på varderas blogg. Berättelserna om den korpulente och misslyckade vampyren Argasi Dae möttes av glada tillrop som kittlade våra egon likt rabarberblad under fotsulorna. Därför blir det en tredje och avslutande del, kanske redan till påsk. Arbetsnamnet går under Fyllennium och är tänkt att vara uppdelad i tre kapitel: Män som ratar kvinnor, Flickan som lekte med pillen och avslutningsvis Korvkiosken som sprängdes. Det är med ett visst vemod vi skymtar slutetappen på denna episka snusksaga, så kanske drar processen ut på tiden.

 

 

 

 

 

 

 

Hötorgspoesi

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

Isbrand i bägge benen

Stod huttrande och frös

På ingens order alls

Släpp helvetet lös

 

Bläckavtryck, blyertsord

Pappersark utan glöd

En medelmåttig mardröm

På rimmad vers med nöd

 

I svarta säcken tomglas

Dränerad energi

Utspilld åtrå klibbar

Patetisk utopi

 

Oombedd, bokstavsbefriad

Fluglarvsätna lik

Förutsägbar och konstlad

En självupprepande mekanik

 

Ett irrbloss av förtvivlan

En oförmåga satt på pränt

Femton år med pennan

Känns som ingenting har hänt

 

Stanna kvar i regnet

Eller kuta under tak

Hötorgspoesi, spökskriveri

I käften surnad smak

 

Ta barnet upp i famnen

Hennes kind mot min kind

Låt stormen äta arken

Virvla bort i vind

 

 

 

 

 

 

 

Dropkick

Kategori: Musik



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

190310

Kategori: Allmänt

 

 

 

 

Babel igår var Fredrik Lindström med, och var dryg och trist. Jag som gillade hans språkprogram så, nu börjar han gå mig på nerverna. Däremot fick man en intressant inblick i adolf hitlers bokhylla och diskussion uppstod om man blir en bättre människa av att läsa böcker. Hitler är ett utmärkt exempel på att man kan läsa en hel del och ändå sakna såväl empati som rättspatos, men vi kan ju också ta andra exempel på välutbildade statsmän tillika krigsherrar från valfri tid och samhälle.
Jag ogillar själv folk som ska konstatera världen utifrån sig själv och sin bekantskapskrets, men samtidigt är det svårt att inte dra paralleller till folk man mött eller folk man känner. Några bland de mest kvicktänkta, humoristiska och empatiska människor jag mött, har sällan eller aldrig läst en bok. De är insatta, de är genomtänkta, de är analyserande, ofta mer än de som anser sig själva vara Intellektuella men som egentligen bara rapar upp sånt de läst sig till, utan egen reflektion eller eftertanke.
Jag tycker det är extra roligt att träffa människor som läser, för det kan det bli spännande samtal runt litteratur. Men samtidigt tycker jag inte att alla folk som läser mycket är särskilt smarta. Ibland är de så fantasilösa och så uppfyllda av att äga förmågan att ta del av ledarsidornas krumbukter att de rentav framstår som sanslöst korkade. En av mina korkfavoriter Jan Guillou sade en gång; "Romanen är ett utmärkt instrument när man bara kan gissa sig till hur något låg till. När fakta finns har fiktionen ingen funktion." Förvirrande, då hans fakta oftast är rena fiktionen.
Och när det gäller Hitler såväl som rasismen (som alltid klarat sig utmärkt utan hitler) har vårt samhälle länge haft det där som utgångspunkt; en rasist är obildad ung man från arbetslöshetsklassen - låt Göran Persson trycka en bok och låt gossarna ta en resa till Auschwitz så försvinner problemet. Längre utbildningar, mer fokus på nutidshistoria, det behövs nån som lär dom, som gör dom till demokratiska medborgare som ifrågasätter och tror på yttrandefrihet. Åtminstone så länge de inte ifrågasätter fel saker eller använder yttrandefriheten på fel sätt.
En viss procent varje generation rasister, religionsfanatiker eller kommunister - trots att man tycker att de borde genomskåda propagandan. Slutsatsen nästan alltid densamma; de är okunniga. Men är det så? Förändras man till det bättre av att läsa? Är folk som läser mer demokratiskt sinnade och intelligentare än andra?





De Döda Djurens Själar

Kategori: Böcker






Charles Bukowski i översättning av Einar Heckscher
Ur Dikter för döende Vilsna och döende veka stolta och sköna:



Efter slakthusskiftet
fanns en bar runt hörnet
och jag satt därinne
och såg på genom fönstret
när solen gick ner.
ett fönster som vette mot en tomt
full av högt torkat ogräs.

jag duschade aldrig med
grabbarna på fabriken
efter jobbet
så jag luktade svett och
blod.

svettlukten avtar
efter ett tag
men blodlukten börjar blomma och
växa i styrka.

jag rökte cigaretter och drack öl
tills jag mådde tillräckligt bra
för att gå ombord bussen
och alla de döda
djurens själar reste
med mig:
huvuden vreds en smula
kvinnor reste sig och flyttade längre bort
ifrån mig.

när jag klev av bussen
hade jag bara ett kvarter att gå och en trappa upp
till mitt rum
där jag
brukade slå på radion och
tända en cigarett
och det var ingen som brydde sig om vad jag gjorde
ett dugg.







En Svensk Tiger

Kategori: Musik

 

 



"Dessa rader är en hälsning från Högsbo till Blå"
sjunger Pekka och med det avslutas förra årets bästa blågula punkskiva. Versace Style är en skiva som handlar om de utstötta i Gårdsten, öststaterna, EU och om att Sandra Måste Dö, bland en hel del annat. Mitt definitiva favoritspår Hotel Magnolia finns tyvärr inte som video, en låt om uteliggare och överklass som osar Ebba och KSMB anno 1980. Det gör det mesta av skivan i övrigt också.


 

Förutom att sångaren låter som en göteborgsk Thåström och musiken som sagt känns igen, är textvalet också bekanta. Det är något typiskt proggigt över svensk punk. Banden beskriver sällan rännstenslivet utan sina iakttagelser av den på håll. Ett socialt patos och en ibland politisk korrekthet där rött alltid är rätt. Där skiljer sig de genretypiska svenska punkbanden från slutet av 70 början av 80 markant ( i vars anda en svensk tiger spelar) från flera engelska band som tidigt åttiotal gick in för en mer hårdhudad stil, med texter om upplopp, hat, våld och konsten att försöka överleva i hårda kvarter. Den svenska punkscenen har än idag en stadig fot i proggdoftande texter där man sjunger om utsatthet och misär på en säker distans, genom välvilliga socionomögon. Med det inte sagt att det inte ibland är vice versa.

 

 



Men jag ska inte gnälla, texterna håller hög klass. Känns lite som man går varvet runt och den här retropunken är ny och fräsch. Även med usla spår som Punkrockarflicka och En Natt på Valand är den här debuten urstark. Högsbopojkarna spelar brallorna av de flesta veteraner i branschen. Jag hoppas få beskåda trion live nånstans i sommar.







Nittiosex

Kategori: Dikt och Rim


 

 

Det var vid bankomaten

På Värnhems torg vi stod

Nog var vi lite druckna

Men det kanske du förstod

 

Runt kröken tio snubbar

Som rakt emot oss börjar gå

Kanske var de färre

Eller blir dom fler för varje år

 

Skynda nu som satan

Sa jag till brodern min

Ta pengarna och kortet

Lägg ben på rygg och spring

 

Bakom oss de vråla

och rände fram i gatljus

Våra klackars slag mot asfalt

Eka skyhögt mellan hus

 

Vi löpte allt vi orka

Med panik i varsin hals

Tills där över axeln

Inte syntes någon alls

 

Snabbt in i närmsta kur

Mina lungor stod i brand

Jag darrade och fumlade

Med telefonkortet i hand

 

 

När farsan lyfte luren

Skrek jag gubbe sätt nu fart

Vi har inga nycklar

Annars plockar dom oss snart

 

Tillbaka vid hans köksbord

Med två faxe i ett svep

Jag berätta vad som hänt

Och tänkte vad som kunnat ske

 

Var det inte mer än så

Skällde gubben fast han log

Jag som jäktat som en jävel

Från en lugn och mysig krog

 

Han slog mig lätt på axeln

Trodde du var tuffare än så

Du måste kunna ta för dig

Hur ska det annars gå

 

Jag visste inte nåt att säga

Så vi satt tysta i hans kök

Och såg från varsin kant

Hur ciggen blev till stillsam rök

 

 

 

 

 

 

Joakim

Kategori: Musik

 

 

 

En del faller vackert.
En del faller hårt.
En del faller alltid, alltid ner i hål.

En del hittar inget.
En del de hittar allt.
En del hittar bara, sån't som inte räknas alls.

Jag vet du lever mitt i bland.
Fast mitt i ingenstans.
Mitt i allt det där
du försöker ge ett namn.

Jag vet du odlar vingar.
För din hud har blitt för trång.
Jag vet att du försöker
flyga bort nånstans med dom.

En del kutar runt,
i stora svarta nav.
Och hur de kommit dit minns, minns de inget av.

En del lever sitt liv,
högt upp på en piedestal.
En del lever sitt,
bara för att rasa av.

Jag vet att du ser bilder
i ditt huvud
som gör ont.
Jag vet att du ser bilder
men skit i allting sån't.

Jag vet du klättrar väggar,
som du inte trodde fanns.
Just när du trodde allting,
hade fallit ner på plats.

Men det här är inget sån't.
nej, det här är inget sån't.
Det här är ingen neråtsång,
som du ska bry dig om.


En del plockar vingar,
från änglar som de mött.
En del plockar sina, från insekter som dött.

En del lär sig ljuga,
en del de blir soldat.
Men vem av dem är du, vem av dem är du idag?

Du som aldrig skulle bli,
som de andra va'.
Du som aldrig skulle,
ha några gudars svar.

Ikväll spelar allt,
allt sån't ingen roll.
Ikväll, ikväll, ikväll,
är det inget sån't på gång.



Jag gör om alla söndagar till lördag ikväll
och klär mig för att gå på kalas
I en bok som jag sparat enkom för denna natt
ska jag skriva dom vackraste ord

Sen målar jag om december till augusti för att
klä mig i handskar och hög hatt
Jag klippper ut alla stjärnor från himlens pappersvalv
och lägger dom i liten blå ask

Och ingen vet om att jag ska ge den till
en flicka med guldbruna ögon
Nej, ingen vet om att jag ska ge den till
en flicka med guldbruna ögon


Jag vrålar åt vinden för att få den att förstå
det är lugnet som jagat dig tills nu
Men jag kommer med minnen av ett tivoli till dig
Där jag vet att ljuset aldrig tar slut

Och ljuset ska vattna den ros som jag bär
i mitt knapphål så den aldrig kan dö
Var gång som jag viskar dit namn för mig själv
skiftar den färg från blå till röd

Sen syr jag täcke av alla trasiga moln
för att stoppa om dig inatt
När du somnat så byter jag täcket mot mig själv
och vilar på min hemlighet


 



Dörrar som smäller
barnskrik som ekar
jag vaknar upp från min dröm
till en dag så lik alla andra

Lika grå som betongen...

Fråga mej inte hur jag mår
när jag väntar på tricken till jobbet
jag behöver ju inte fråga dej
för jag vet
jag vet så väl

Det räcker att se dina ögon...

Det bleka lyset strilar ner
från en tunnelbaneskylt
Mörka skuggor rör sej fram
Mot arbete och slit
Arbete och slit
Arbete och slit

 

 

 

 

Lite allt möjligt

Kategori: Allmänt

 


/

 


Det slog mig häromkvällen när jag läste de första sidorna i Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski; det var ett tag sedan man läste en redigt usel bok. Åren efter millenieskiftet, innan internet för min del, minns jag hur jag traskade runt mellan bibliotekshyllorna. Försökte ta tillbaka till något jag tappat, hitta någonting nytt. Jag plockade ner böcker, läste på baksidorna, valde ibland efter omslaget. Lånade en del fantasy -skit. Lånade en del rumlarlitteratur - föll mig inte i smaken alls. Lånade deckare som var fantasilösa, och så vidare. Nu för tiden läser jag sällan dålig litteratur.. rättelse, jag läser sällan böcker jag inte uppskattar. Det är skönt, läsning är inte sällan en form av meditation. En lugn plats där jag trivs, eller om man så vill; ett troget paraply gentemot den aldrig mojnande skitstormen som slår emot världen dagligen.

För löser jag korsord eller bygger med klossar och låter teven stå på i bakgrunden, kan man ge sig fan på att skärmen fylls av äckliga människor som pratar om ointressanta saker - eller kanske vice versa. Öppnar jag en tidning spyr propagandamaskinen mig rätt i synen och jag blir förbannad. Slösurfar jag rastlöst allt för länge anas liknande kväljningar, och en känsla av tomhet och mättnad på samma gång uppstår.
Knappt några bokbloggar engagerar ens längre. Ibland stöter jag till exempel på bloggar där det står en lång lista på vad bloggaren ifråga läste förra året/förra månaden/förra veckan. Inga omdömen eller betygssystem, inte vad bra böcker de läst eller dåliga böcker de läst, bara Det här läste jag 2008 typ, i en jävla radda. Påminner mig om när pensionärer diskuterar hur många toalettbesök de gjort senaste veckan.

 

 

 

 

Film är ungefär lika illa. När man som jag är för snål för att skaffa den sortens filmer man egentligen vill se, får man hålla till godo med vad som bjuds. Med lite tur är var femte rulle något att ha, och ingenting är sämre än svensk film. Det är kriminal, kriminal och så buskis eller så kallad komedi. Plus någon spoling med kontakter som vill göra en djup film och kalla sig konstnär. Om inte Daniel Alfredsson gör vampyrfilm eller Troell släpper nytt finns där liksom ingenting.

Men kanske finns där hopp om förändring... Vad jag sett av filmen Sebbe, verkar den vara fan så bra. Och i förra veckan satt jag som naglad framför Flickan. En film som fungerade som en tidskapsel tillbaka till tidigt åttiotal. Det handlas på Tempo och alla de där kläderna och prylarna man känner igen från fotoalbumen och minnesarkiven. Den glada kossan på filmjölkspaketet. Teveapparaterna, bilarna.

Flickan är en stark och grym berättelse. Fantastisk vackert filmad, med skådespelarinsatser man sällan ser i svensk film. Speciellt då flickan i huvudrollen. Ikväll ska jag kolla in filmatiseringen av Vägen. Ska bli intressant.







Anse Dig Tipsad 3

Kategori: Allmänt






Efter datahaverier och annat fanstyg är Ingemar Roos igång och bloggar igen,
förhoppningsvis mer frekvent den här gången hoppas vi som följer Avgrundsvrålen slaviskt.
Måhända är det med inspiration från Ola Nilssons roman Hundarna
som Ingo skickar ut blytunga betraktelser av den skånska myllan och de skitigare sidorna av vardagen?
Suverän läsning är det iallafall, och favoriten heter givetvis

Smutsig Bakfylla


Finns det någon annan sort?

 

 

 

 

Gångtunneln

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

 

Vissna löv

Urinstank

Blöthala regnbrunnar

Svultna

Svullna läppar

Vidöppna pojkmunnar

 

Så torr

Så loska

Klibba smeta med saliv

Svälj ner

Be om mer

Två fingrar i ditt underliv

 

Ge hon

Ge hon duktigt

Kom håll isär hennes ben

Flimrig skakig

Filmsekvens

I gångtunnelns bleka sken

 

High five

Vi äger

Tjugo spänn och några cigg

Din bitch

Du suger

Vilket fattigt jävla ligg

 

 

 

 

 

 

Prosa Åren 1995-2005

Kategori: Böcker



Marko Neimi stod det på den oansenliga gravstenen. Av årtalen på stenen att döma kunde jag konstatera att han blivit tjugoåtta år gammal. Han hade dött fyra år efter det att jag försökt mörda honom.

Jag satte mig ned på en bänk som stod i närheten av graven och funderade på om han visste att vi var på väg hem till honom den natten. Jag undrade om han var hemma när vi ringde på hans dörr gång på gång. Han kanske tittade ut genom titthålet på mig och min kompis, såg hur jag väntade med basebollträt. Adrenalinstinn och fast besluten att slå ihjäl honom om han visade sig i dörren. Jag visste inte om han var hemma den gången, men han öppnade i alla fall inte dörren och jag använde aldrig mitt baseballträ, min kompis höll kniven torr och oanvänd i sin hand. Nu är han ju död ändå, tänkte jag.

Det hade börjat dugga lite och ett blött björklöv fastnade på min kind. Jag tog upp en cigg och tände den innan jag knäppte igen min rock. Markos gravsten blev fläckig av regndropparna och jag hostade lite, spottade och gick min väg därifrån.


Jag citerar ur baksidetexten; ”Ola Nilsson f. 1972 är en unik röst i svensk litteratur. Prosa åren 1995-2005 består av elva berättelser om möten mellan det bisarra och udda utanförskapet å ena sidan och den grå vardagen å den andra.”

Nog sammanfattas det hela ganska bra tycker jag. Den vemodiga och drivande prosan känns igen från Nattbete, liksom Nilssons förmåga att på bara några ynka rader väva karaktärer som känns nära och skapa berättelser som fängslar och förför.

 

 

 

Han drömde nästan varje dag om att någon gång få ha en flickvän. Han drömde om att krama henne, ligga bredvid henne och känna hennes kropp nära och hennes andning mot huden- så såg hans förälskelse ut. En gång hade någon berättat för honom att ett spädbarn som inte får känna en annan människas hud mot sin egen dör, även om man håller det varmt och matar det. Det kunde han livligt föreställa sig vara sant. Man föds utan hud och sen får man hud undan för undan av de som rör en, tänkte han och kände sig hudlös.

 

 

 

 

 


I Krigsmaskinen

Kategori: Böcker




Ett kompakt solsken och vindstilla. Min mor var tjugofem år. Hon låg i en steriliserad sjukhussäng i en av förlossningssalarna på lasarettet i Borås. Hennes kropp var ansluten till slangar, elektroder, injiceringskanyler och lustgasmask. Hon krystade skrek och svettades. Det gick trögt, som det brukar för förstföderskor. Underlivet klipptes upp.

Tjugosex minuter över ett, nittonhundrasextiosex, drogs en liten pojke ut ur moderns kropp och in i Terrorbalansen. Några vitklädda anställda med legitimation konstaterade att bäbisen skrek normalt, navelsträngen klipptes och läkarvetenskapen kopplades på. Man fann inte några synliga funktionsstörningar eller uppenbara defekter, ingen mongolism, ingen cp-skada. Pojken var normal.

 

 



I krigsmaskinen är en svit på fem böcker skrivna av diktaren/författaren Johan Jönson, utgivna mellan 2001 och 2002. Om jag ska döma av del 2 -Minnen av kroppar i rörelse och vila- är det små häften på knappt sextio sidor. De exprimentella sidorna av Jönson som märks i senare verk är här knappt märkbara, det är rakt och oförsonlig prosa av hårdkoktaste sort. Lättläst, men alla gånger inte lättsmält. Självbiografiska stycken av typen som här citeras varvas med drömska minnen av mord, sexuell närhet, sexuella tvång och övergrepp. Liksom minnesbilder av Arbete, skitigt, monotont och nedbrytande, som är Jönsons signum. Nu väntar jag otåligt på de andra delarna.

 

Min mor hade fast anställning som sömmerska på en fabrik inom Tekoindustrin. Hennes tum-pek- och långfingertoppar var tatuerade av symaskinsnålar, ryggslutet pulserade emellanåt av en tyst värk, liksom ett parti mellan skulderbladen som förgrenat sig uppåt och omvandlats till en begynnande spänning över nacken.

Min far var tjugosex år. Han körde långtradare. Hans rygg och knän hade börjat spraka vid de tunga lyften vid lastning och lossning. Hans axlar var en aning stela. Vid förlossningen befann han sig bakom ratten på en långtradare någonstans på Authobahn mellan Nürnberg och Frankfurt.

 

 

 

 

 

NYHC

Kategori: Musik

 

 

We are the voice of this generation
The ones who lost our souls
I don't think we lost ourselves
But at times we did lose control


Race against religion
they´re all too blind to see
this is what they're calling a democracy
That's just another word for hypocrisy
We keep fallin' for the bait
When we realize It's always too late



Han har new york i blodomloppet helt enkelt...

 

 

 

Läslusta

Kategori: Böcker





Fick nya close-up häromdan. Kul intervju med Unleashed. Mediokert annars.
Ibland känns det som man inte har nåt att läsa, och andra gånger känns det som man dragit på sig för mycket.Är inne på sista novellen i Det Omänskliga (Barker på svenska). Fixat fram books of blood 1-3 att ha hemma vid sug efter mer bakåtsträvande. Har Kinesisk-engelsk ordbok på hyllan. Liksom Svinalängorna och Murakami x 2. Plus lite annat smått och gott.
Har inte hunnit avsluta Rocky 10 år förrän det var dags att lösa ut Absolute Sandman volym 4 och volym 1. Hundarna plus Prosa 1995-2005 av Ola Nilsson beställda på bibblan och jag är ställd i kö på Abercrombie. I Krigsmaskinen -en svit på fem böcker- av Johan Jönson kommer eventuellt också att dimpa ned.
Men så meddelar Följeslagarna att King släpper släpper ny novellsamling i år, kallad Full Dark, No stars (smaka på den titeln eh) och då kommer jag på att jag inte läst hans Just after Sunset ännu.
Lite sugen blir man allt...




Eleganten Från Vidderna

Kategori: Film







Errol Norstedts föräldrar var gravt alkoholiserade, han flyttade 30 gånger innan han hunnit komma i tonåren. I skolan var han och syskonskaran utstötta och bespottade. Lille Errol snappade upp fula ord och uttryck under fyllesessionerna i hemmet och använde vulgär humor för att imponera på klasskamraterna. Ibland funkade det och han slapp stryk den dagen.
Den lessne clownen växte så småningom upp och skaffade sig rock n roll drömmar som utmynnade i dansbandsorkestrar. För att tjäna en extra hacka spelade den unge Errol in ekivoka kassettband under pseudonymen E. Hitler och Luftwaffe och sålde via tidningsannonser. Så småningom skapade han ytterligare ett alter ego som kombinerade hans musikaliska ådra med den vulgära humor han gjort till sin, och Eddie Meduza var född.


 


Dokumentären Eleganten ifrån vidderna är underhållande. Ibland plågsam, som när det ältas fruktansvärt dåliga hemvideos där Errol med vänner spelar in sketcher som får stefan och krister eller Hey baberiba att framstå som softistikerade humorgenier i jämförelse. Ibland rörande, som när familjen får ge sin bild av Errol.
Men på det stora hela känns den undermålig. Billig och hafsig.
Det pratas en del om uppväxten, men inte om hur det egentligen var i hemmet. I intervjuer har Errol själv berättat bland annat om en styvfar som lärde honom cykla genom att skruva av cykelsadeln, binda fast hans fötter vid tramporna och skicka den unge errol nedför en backe.




Det talas om kontroverser och tidningsurklipp fladdrar förbi som hastigast. Någon säger att Errol var destruktiv, men samtidigt går det inte på djupet varför han efter megahiten Mera Brännvin och folkparksrekord flera år i rad, följde upp succén och i stort sett ändade karriären med skandallåten Heil Hitler.
Hans fejder med kristna grupperingar i småland, där han skickade runt julkort med tecknade stakar på. Alla raider kronofogden sägs ha gjort. Att han på senare år spelade in skivor med en ökända gruppen Ultima Thule behandlas inte heller, trots att det var en ganska stor faktor (UT records släppte allt gammalt material på cd som tidigare bara funnits på kasset) i comebacken han gjorde bara åren innan han hastigt dog. Hade också varit kul att höra ärkefanet Peter Tätgren uttala sig, som bland annat har kört eddiecovers live. Eller ja, kanske fans överhuvudtaget... Jag hade gärna hört bakgrunden till låten Kuken står på Mats Oslson som var tillägnad en viss journalist. Det hade också varit kul att höra vad Per Bjurman tyckte om att Eddie skickade en förstoring av sitt rektum till honom... etc etc... Istället får man höra Bert karlssons ointressanta snack.
I dokumentären pendlas mest mellan sent sjuttiotal, tidigt åttiotal, för att sedan handla om hur Eddie dog i början av 2002. Lite trist, jag hade nog väntat mig mer.




Edit, hittade två länkar:

Pain

 

Per Bjurman





"Er tanke är fri. Blott ni tänka som vi"

Kategori: Allmänt

 

 

 

 

 

 

Island betraktas som världens äldsta ännu aktiva demokrati. Alltinget inrättades redan år 930. Demokrati är ett system där folket bestämmer. Det är åtminstone tanken.

Islänningarna sade tvärt nej till att betala en skuld de inte själva har åstadkommit. Rättelse, de är inte helt avvisande till att betala för någon annans misstag, men ogina inför ett alltför girigt upplägg av återbetalningarna.

 

 

 

 

 

Det är skendemokratins akilleshäl. För att bibehålla illusionen kan man inte stoppa Islänningarna från att rösta genom att använda våld, eller hot om militära repressalier. (åtminstone inte mot ett västland) Det hade varit detsamma som att erkänna att undersåtarna/väljarna får vara med och bestämma till en viss gräns, men de reella besluten fattas någon helt annanstans. Och det går ju inte.

Samtidigt kan man ju inte låta folket tacka nej till att montera ned sin offentliga sektor när finansen hungrigt skriar efter mer. Hur skulle det se ut?Här kör bankvärlden racet fullt ut, med miljardförtjänster till privata intressen, riskkapital och lånebubblor… och så vägrar skattebetalarna att betala notan efteråt! Hela systemet hotas. Jätten på lerfötter skälver i sin porösa grund, förnärmad över att en lilleputtö riskerar att sätta griller i huvudet hos undersåtar i andra nationer.

De folkvalda på Island gör sitt bästa genom att meddela folket som valt dem att det inte spelar någon roll hur de röstar, för ett avtal kommer att värpas fram bak lyckta dörrar i vilket fall som helst. Sverige gör gemensam sak med Internationella valutafonden och andra aktörer genom att frysa alla lån till Island.

Ekonomisk krigföring eller ekonomisk utpressning. Hyfsat främmande fenomen i Europa. (vanligast använd mot u-länder i Sydamerika, Asien och Afrika) Den så kallade fria marknaden -det komplexa kapitalsystemet, den som är omöjlig att styra eller förutspå- verkar helt plötsligt kusligt likriktad och förutsägbar. Rör sig som en kropp och talar med samma tungor ett entydigt budskap. Island ska bestraffas till underkastelse, stänga käften och öppna lädret. Lär dig att rösta rätt eller låt bli. Den som inte är med oss är emot oss.

 

 

 

 

Irland lärde sig den läxan på ett mjukare sätt, som bekant röstade även de öborna fel när det gällde Lissabonfördraget och vallades helt sonika till en ny folkomröstning. Och se, andra gången röstade Irländarna rätt. Araberna i Palestina har lärt sig på ett mer hårdhänt sätt att det var fel att rösta på Hamas. För Hamas är inte demokratiska. De är terrorister. Den demokratiska västvärlden visar Palestinierna detta genom att bomba barnsjukhus och flyktingläger. Den demokratiska västvärlden visar detta genom ekonomiska sanktioner och genom att försvåra för hjälporganisationer och läkarpersonal att arbeta i området.

En tanke till vår regim som modigt nog deltar i klappjakten på en befolkning i Malmös storlek. Till ett sverige där man inte längre säger Amerikas President på tevenyheterna utan president Obama. En lydstat där man fryser medborgares tillgångar på order från valfri organisation med 3-bokstavskombination på andra sidan Atlanten. Det neutrala kungariket med trupperna som marscherar under polkagrisbaneret i en öken långt bort. Öst är väst men mest är bäst kamrat. Imperiet ska segra tra-la-la. I år är det valår igen. Varsågod att botanisera fritt i faunan, välj och vraka mellan två block. Vissna blommor i blått eller rött, vad får det lov att vara den här gången. Där har du din jävla frihet.

 

 

 

 

Dagen till ära...

Kategori: Böcker

 

 

 

 

 

Selma var första kvinnan i Svenska Akademin. Hon fick nobelpriset i litteratur. Samtidigt var hon värsta flatan och det var inte helt acceptabelt på den tiden, men ingen vågade väl riktigt ge sig på att kasta Selma i tukthuset. Det säger en hel del om hennes inflytande.

Hon blev en ikon genom att skriva böcker som Gösta Berglings Saga och Kejsaren av Portugallien, liksom undertecknads favorit; novellsamlingen Troll och Människor som bland annat innehåller den välkända berättelsen Bortbytingen.

 

 

Selma Lagerlöf


Jag läste Linderborg första gången som en välformulerad och orädd debattör När sen en bekant tipsade om Mig Äger Ingen, tänkte jag att det där är en sån dunder titel på en bok att man bara måste läsa den. Och gjorde så.

Bara en bok bagaget kan kännas futtigt i sammanhanget JcO och Selma, men Mig Äger Ingen är så bra att det inte spelar någon roll liksom. Åsa berättar om uppväxten med en ensamstående pappa på ett sätt som knallar rätt in i hjärtgropen. Det handlar om klasstillhörighet, manlighet och alkoholism, fast ur en dotters perspektiv. Humor blandas med vanmakt, kärlek med uppgivenhet och sorg. Läs den.

 

 

åsa linderborg

 

Pålitlige tipsaren CJ skrev så fint om Tag Mig, Tag mig med Dig (under pseudonymen Lauren Kelly) att jag omdelebums snokade upp ett ex, sträckläste och var frälst. Kort därefter läste jag Det stulna hjärtat, Jag ska skydda dig från allt, Djur, Våld samt novellsamlingen Vredens Änglar. Personerna i ovan nämnda böcker och noveller är marginaliserade på ena eller andra sättet. De är svaga, ibland slagna till marken av apati eller förtryck. De är trasiga, kärlekstörstande och utanför. Ofta fast i ett sammanhang eller en livssituation de inte själva valt, som de inte kan frigöra sig ifrån. Texten är enkel men samtidigt tät klaustrofobiskt. En mästarinna.

 

 

 

joyce carol oates

 

 

 

 

 

Ignited

Kategori: Musik




Törstig och Miserabel...

 

 

Born to bleed - fighting to succeed
Built to endure what this world throws at me






You know what it takes to be ignited?
So much more to say
So much more to be done





Svärdssvingande barbarer & sånt

Kategori: Allmänt

 

 

 

Sword and Sorcery - Oldschool..

 

"När andra krigare drog sig tillbaka till eldarna och förband sina sår, stannade W ofta kvar på slagfältet. Där bistod han i slakten av de kvarlämnade och sårade. Fiende såväl som vän. Även de mest härdade veteranerna grimaserade då W skalade skinnet av levande och pissade i korpätna ögonhålor på fallna män.

Uppväxt i Gränsbygderna kring de norra bergen hade W och hans tre bröder härdats sedan barnsben. Det sades att umbäranden och vildmarkslevnad hade förvandlat bröderna till något omänskligt. Det sades att obarmhärtiga vintrar gjort dem immuna mot köld. Att det slumrade iskristaller i deras vener.

W var den fjärde brodern. Den som överlevde. I en rostig kedja kring sin bringa fäste han tre kranier. En från varje broder han såg mördas av sin far. Han hade hämnats dem, men skulle aldrig glömma och aldrig förlåta. Inte förrän det var tid för honom att möta sina egna söner i närstrid."

 

Trött av kneg och sjuka småttingar tar jag paus från novellskrivandet och pillar med min gamla oavslutade S&S-novell, eller vad man ska kalla det. Den är iallafall rolig att pilla på, och någon dag ska jag ta mig tid att skriva klart den. Eller försöka åtminstone, fan jag kommer inte ens på nåt bra namn till snubben ovanför.

Det är något mer tidskrävande än en vanlig samtida novell. Där kan jag i regel bara köra på och försöka lappa ihop bokstäverna i ett otal renskrivningar. En novell som ska utspela sig i någon slags dimmig tidsera som aldrig funnits är lite krabbigare. Man måste hitta någon slags rytm mellan vad som låter lite lagom gammeldags samtidigt som det inte ska bli för högtravande. För min egen del hellre skitigt och amatörmässigt än pompöst och krystat, men jag misstänker att det kommer naturligt med första försöken. Det får gärna osa moorcock och E.Howard, samtidigt som det helst ska stinka sundin också.
Nåt av det värsta jag vet är såna som gillar poe och lovecraft jättemycket och därför gör sitt bästa för att skriva exakt i samma anda som dessa gjorde. De skickar sedan runt sitt novell till andra som också gillar hp eller edgar allan sketamycket för att få bekräftelse på att det dom skrivit är likt nog. En slags grupprunk alltså. Eller fantasyfjantar som kluddar ännu en karta över ännu ett trädgårdstomteland och sedan -till ingens förvåning- skickar en udda samling varelser på upptäcktsfärd/uppdrag där igenom. Man ska inte generalisera, men jag misstänker att en dylik bok innehåller;

 

a) en stark och självständig pojkflicka, som åtminstone tvekar litegrann innan hon blir ihop med hjälten och skaffar klänning istället för trikåer.

 

b) en långskäggad och faderlig trollkarl som håller en bastant och ådrig "Vandringskäpp" i handen.

 

c) en robust dvärg.

 

d) en ondskefull motpol. Ibland är det en brinnande skåra i skyn, ibland är det nån man trodde var god men som egentligen är ond. Den onde har oftast onda hantlangare.

 

e) ett kreatur av nåt slag. Ibland är det en drake eller annat sagoväsen som inte finns. Ibland räcker det med en vanlig katt eller nåt, men den kan snacka. Ibland är det små hobbitar som får sitta framför de större i sadeln, medan hästritten får dom att rytmiskt röra sig mot varandra under uppdraget.

 

 

 

Klassificering

Kategori: Böcker

 

 

 

 

Om man inte har nåt uppslag själv får man la norpa av nån annan…

Pål läste Malin

och jag läste Pål – och sen Malin! (eller var det tvärtom?)

Det handlar om arbetarlitteratur. Och det är ju nåt man inte läser om varje dag.

Finns den? Är det någon som vill kalla sig arbetarförfattare? Är det någon som vill köpa det? Vem vill lyfta fram sin arbetarbakgrund och vädra sin skitiga smutstvätt i landet där alla mår bra, (ja utom pensionärerna, de hemlösa, invandrarna och de ensamstående mammorna) och där man inte längre talar om klasskillnader? Där alla i riksdagen är socialmoderater. Om någon säger arbetarklass, frågar någon annan ”och vem räknas egentligen till arbetarklassen?” innan de lägger till, ”Idag?” Med den betydelsen att den ju antingen inte finns, eller så är det inga som vill träda fram i nuläget. Jag blir inte riktigt klok på´t.

 

 

 

 

I facktidningen läste jag idag en krönika där skribenten använde ordet klasstänkande. Det fick mig att haja till. Och det är ju för att det är ett ord som man inte läser lika ofta i pressen, om man jämför med tex ”Lindsay Lohan”, eller ”Spritfest”. I samma tidning snubblade jag för första gången över Johan Jönson, arbetarpoeten som Pål också nämner i sitt inlägg. Hans dikter följde mig hela hösten och över vintern och gav mig ganska mycket tröst och ork just då.

Bland koncentrationsläger, våldtäkter och maskinell tortyr i virusåldern slinker det in stenhårda skildringar av arbetsplatser som det nästan aldrig berättas om. Långa sjukhuskorridorer, gråmulna fikapauser med trötta uppgivna kollegor. Lågavlönade, statuslösa vårdyrken. Mata mongoloiden för att sedan torka skiten och byta blöjan. Utan att han skriver det, kan jag se salarna framför mig. Jag kan känna lukten av blöta täckjackor och skor när man kommer in från regnet till väntrummet på arbetsförmedlingen. Till soc eller försäkringskassan. De föraktfulla blickarna bakom disken. Irritationen över att här kommer det ytterligare en obildad, passiv parasitjävel som helt saknar gnosjöanda. Kan inte manpower ta allihop och skicka dom runt landet som gräshoppssvärmar.

 

 

 

Arbetarförfattare eller inte. Jönson, Cj Håkansson, Ola Nilsson med flera gör mig glad som fan, trots att det de skriver hårdhänt petar fingret rakt in i sårskorpor och vrider om. Det är en enkel form av bekräftelse på att det finns flera som sett och känt samma saker som mig själv. Som vågar skriva om det och dela med sig till oss andra. Som inte är hunsade och nischade till något mer säljbart eller trendigt. Som inte bara satt sig ned i väntan på nästa arbetsdag inför nästa helgfylla. I spåren av krisen och den galopperande arbetslösheten behövs alternativa röster och skildringar mer än tidigare. Jag tror det är så många som är less på deckare, simpla garv och läskeblaskmedia. Men ibland måste allt bli sämre innan det blir bättre.

 

 

 

Arrested Development

Kategori: Film

 

 

 

 

Bara tre säsonger gick Arrested Development.

Antagligen var den för rolig i jämförelse med The World according to Jim eller Family Guy. Men det finns hopp, en film ser ut att vara i görningen.

Vad som i början verkar vara ryckig och hysterisk berättarteknik blir snart en snart en ren fröjd för ögat. Mamman och pappan i den dysfunktionella familjen knäcker det mesta. Men de får svår konkurrens, det är en helvetes bra casting som gör manuset rättvisa. Tyvärr finns inga riktiga klipp ur programmet på youtube, förutom ultrakorta replikscener eller förvirrande hopkok.

 

 

 

 

Deth Red Sabaoth

Kategori: Musik








Hoho, i vår kommer gamle glenn med sin nya platta. Det är lite som med Motörhead, jag väntar mig ingenting längre och blir ibland glatt överraskad.


Norwegian Wood

Kategori: Böcker






Numera inser jag att allt man kan placera i det ofullständiga kärl som kallas text är ofullständiga minnen och ofullständiga tankar. Och i takt med att de minnen som har med Naoko att göra bleknar alltmer inom mig tror jag att jag förstår henne allt bättre. Numera förstår jag också varför hon bönföll mig att inte glömma henne den där gången. Hon insåg det naturligtvis. Att minnena som hade med henne att göra en dag skulle förblekna. Det var därför Naoko hade bett mig minnas henne.
"Är du snäll att minns mig för alltid, minns att jag har funnits?" När jag tänker på det, blir jag nästan outhärdligt sorgsen. För Naoko älskade mig aldrig.




Norwegian Wood är en väldigt pratig och en väldigt vemodig berättelse. Boken börjar med en återblick som redan där berättar att det här knappast slutar lyckligt. Men det gör det. Kanske. Åtminstone på ett sätt.
Historien utspelar sig i ett Japan, slutet av sextiotalet, början av sjuttiotalet. Universitetsstudier, revolter, klädesplagg och musik spelar viss roll, men samtidigt har tidsandan ingen direkt betydelse för berättelsen. Det handlar om universiella ämnen såsom förälskelse, sexualitet, uppväxt, självmord, depression, ensamhet - ja ni fattar.
Trots (eller kanske tack vare) pratigheten huvudpersonerna emellan, är det svårt att inte komma obscent nära människorna det berättas om. Tack vare Murakamis stilistiska förmåga känns skildringarna närgångna och ibland svårlästa. Speciellt svår var en passage där en av huvudpersonerna förlorar en närstående i cancer. Trots att det snart är tretton år sen jag förlorade en närstående på samma sätt, kunde jag inte låta bli att bli medtagen. Då fick Murakami vila någon vecka medan jag andades ut och läste något annat.
Men romanen rekomenderas å det varmaste ändå.



Hatmaskin

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

Den fördömda jorden

Spyr upp sot och svavel

Sorgkant

Under sprucken nagel

 

Döpt i blod

Byggd för att bestå

Bara härda ut

Fortsätt framåt gå

 

Ge aldrig vika

Rämna aldrig ned

I elden het härdas stål

 

En kärlekslös värld

Räcker inte till att älska

Två hjärtslag från helvetet

Ett ljusår från stjärnorna

 

Låt mig andas

Mot din trampade låga

Tills livskraft

Åter strålar

 

Från slav till människa

Från gnista till eldstorm

Utan blodsoffer

Inget verkligt liv

 

Avlade utan stolthet

Tuktade utan skam

Pånyttfödelse ur förödelse

 

Agg och kamplust

Blint raseri

Adrenalin pumpar energi

Föder hatets maskineri

 

Låt mig föra dig till

Smärtans tröskel och bortanför

Viljans seger

Över veka köttet

Härdat stål ur eldars härd