Påskafton

Allmänt / Permalink / 0
 
 
 

Vad är det senaste du skrev?
Vilhelm, 11
Socialsekreteraren ber Patricia att slå sig ner och går sedan för att hämta hennes dossier. Genom den halvöppna dörrens glipa ser Patricia ut i den lysrörsbleka korridoren. En plastfikus i orange kruka står placerad utmed väggen.

Till ett av kontoren står dörren vidöppen. Ur Patricias synvinkel syns bara det anonyma skrivbordet men inte vem som sitter bakom det. En kvinna med rinnande mascara reser sig ur besöksstolen framför skrivbordet. Hennes händer är så hårt knutna att knogarna blänker kritvita. När hon talar så är det med lugn och kontrollerad röst, trots att hon spottar fram varje stavelse.
”Tidigare brukade jag tänka att jag ville se dem mista sin makt", säger hon. "Jag ville se dem förlora sina höga positioner och sitt inflytande. Så är det inte längre. Numera vill jag se dem mista livet. De ska inte få slippa undan så lätt! Jag vill att de… ja, också alla ni som sitter här och flinar med er fina jävla värdegrund… Ni ska inte komma undan heller. Ni ska straffas för vad ni har gjort mot oss."



Vad är senaste lyriksamlingen du läste?
Rebecka, 27
Den Svarta Lutan av Jan Fridegård:

”Mitt skägg är strävt och min nacke bred, mina armar som släggor två. Mitt hem är fattigt, min käring led och vaggan får alltid gå. Min blick är dyster och hes min röst. Min framtid är tung och grå. Gudskelov att jag har till tröst en brännvinsskvätt då och då.”



Vad är det största problemet med svensk migrationspolitik?
Robin, 34
Som (någon slags) kulturarbetare med skrivande som huvudfokus är migrationsdebatten ärligt talat ett minfält som jag inte har någon större lust att knalla över. Hur man än vänder sig riskerar det att gå åt skogen och jag har inga ambitioner att kasta mig in i någon barnslig kontrovers. Jag tror alla är less på diverse smutsvarelser och white trashiga nazifascister. Men jag gör ett undantag och svarar lite kort.

Det stora problemet är kanske inte de procent som röstar odemokratiskt, utan den majoritet som genom valurnan och genom skattesedeln bejakar migration men samtidigt smygröstar med fötterna. Med det menas att fötterna rör sig bort från migranterna och mångkulturen även om munnen säger ”kom in, kom innnn…”.
Det flyttas så långt bort det bara går. Även de egna barnen förflyttas från mångkulturella skolor till privata alternativ om möjlighet ges. Arbetsplatser byts för att slippa de mest utsatta områdena. Även om det innebär lägre lön och sämre villkor. Det handlar inte om att placera sig och de sina i något rasrent reservat, nej för hundan, inte än åtminstone. Det handlar om att välja bort baksidorna av det mångkulturella projektet, inte att stänga ute varje enskild individ som har någon i släkten som någon gång migrerat eller adopterats.
Medborgarna som röstar med fötterna är som sagt inget problem idag, men när landet nu verkligen är på väg att bli mångkulturellt på alla samhällsnivåer så finns det inga platser längre att flytta till och inga skyddade skolzoner. Det kan kännas obekant inledningsvis. Men de flesta, kanske speciellt kvinnor, kommer att känna en väldig lättnad när de får röra sig i offentliga utrymmen befriade från män. Där var och en istället är fri att umgås med andra kvinnor på platser som bara är deras, utan manliga blickar. Västvärlden har ju haft sin egen slöja – nakenheten med dess krav på att alltid vara lättklädd, och dessutom en utseendefixering som ju är gigantisk. Vi måste allesamman släppa den där tafatta blygheten, möta de spännande utmaningarna och bli delaktiga i det öppna samhället.
Men om man bortser från att det kanske skaver lite först så ser det mesta ljust ut. Efter en turbulent tid av budgetkaoset så har det blivit ordning på torpet. Nu gäller bara att fixa jobben och att alla ta ansvar. Ingen ska smita undan! Nittiotalet var också en skakig tid med Lasermannen och Bert Karlsson, men redan då konstaterades det att Sverige saknar en gemensam historia. Något som regeringen idag tagit ännu längre, genom att i det hyllade integrationsprojektet Sverige Tillsammans påpeka att det inte finns någon inhemsk kultur. Invandring är inget nytt. Vi är alla en konsekvens av invandring. Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur, som går tillbaka till urminnes tider, bygger inte på fakta.
Det är genialiskt i all sin enkelhet. Är det något som kommer att underlätta för folk att möta somalier, bergsturkar, marockaner och syrier så är det att krossa illusionen om att ”svenskar” och ”svensk” historia och kultur överhuvudtaget existerar i Sverige. Det är först då vi kan mötas som jämlikar. Vad skulle kunna gå fel, liksom.



Vilken film såg du senast?
Leonard, 53
Rabid av David Cronenberg. Scener inleds som traditionella porrscener (ingen slump att Marilyn Chambers spelar huvudrollen) men leder till en slags omvänd penetrering och galopperande virusspridning. Mer av en zombieapokalyps än ett rabiesutbrott egentligen. Som ofta är fallet med Cronenberg så är det en fascinerande berättelse med flera dimensioner.




Vad är feminism?
My, 28

Feminism är…
Att varje dag vakna upp, läsa nyhetsrapporteringen om helgens förövare och offer, besöka sociala medier och iaktta uppdateringarna av människor du inte känner eller som du tror dig känna. Vad de väljer att dela och vad de väljer att berätta om. Vad de skrattar åt och vad de engageras av.
Att bege sig ut i trafiken och se de som nitar fast plåttaken i decemberslasket, tömmer soporna och anlägger vägstråken. De som rattar de tunga fordonen, kånkar möbler i trappuppgångar, drar elledningar, programmerar och installerar.
Att lämna barnen i dagispersonalens händer och se vårdarbetarna röra sig mot de grå betongkomplexens sjukhusentréer och åldringsboenden. Se de omsorgsfulla händernas slit. Se kommunhusets anställda samlas inför frukostmötet. Se lokalvårdarna tömma sista kaffet före passet. Se lågstadielärarna dela ut reflexvästar och hjälmar i pulkabacken.
Att höra kollegornas prat i fikarummet. Någon ska lägga hela semestern på att restaurera en Camaro -68. Någon annan berättar om förlossningen i fjol. Några pratar matchresultat. Några andra pratar böcker.
Att på vägen hem se korplagen fylla fotbollsplanerna. Se tränarna och eldsjälarna inom knatteidrotten. Se de yngre hastigt cykla hemåt till timmar av dataspel. Se sportfiskarna vid ån som tålmodigt kastar ut och vevar in. Se de äldre som samlas för en föreläsning om militärhistoria. Se a-laget på bänken utanför systembolaget.
Att se vännerna som stannar till på H&M för se om det kommit in nåt nytt. Se fikaborden på Åhléns servering. Se de unga på väg till eftermiddagens dans- och teaterpass. Se de äldre på väg ut från vårdcentralerna Se de yngre posera med höjda telefoner i färggranna skal. Se på samtalsterapins väntrum.
Att på kvällen landa framför teven och se livsstilsprogrammens viktråd och inredningstips. Se auditionerna för wannabes. Såporna och de glittriga dansuppvisningarna.
Att se hemmafixarprogrammens snickarglädje och en besättning på dödligt djuphavsfiske. Se thrashdokumentär och Leif GW Persson. Motorshowerna och de svettiga idrottsprestationerna.
Att se kvällsnyheterna om krig, räntekurser, sjukskrivningsstatistik, arbetsplatsmobbing, pornografi, väpnad revolution, sexualitet, youtubers, huliganism, modeindustrin, jaktlicens, övergrepp, hushållsekonomi, prostitution, självmorden, reklam, kattfixering, slakteribranschen, socialtjänsten, mord, våld, brottslighet, skilsmässor, barnlöshet.
Att växa upp med en mor och en far, ha x antal relationer, se dina barn, se vänner, se alla omkring dig, grupp- och individnivå, livsvalen, homosexualitet, emotionerna, mönstren, sättet, logiken, pratet, narcissismen, tänket, präglingen, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, likheter, olikheter, intressen, fallenhet, själva beteendet…
Att se och uppleva allt detta varje dag och sedan gå till sängs och tänka innan man somnar: HA!!! Ni är så jäävla blåsta! Det här har alls inget med biologi och vetenskap att göra! Ni lever bara så här för att samhället har lurat er allesammans att det är så en ska leva! Om vi bara pratar om det så kommer allt att ändra sig! De osynliga strukturerna kommer att böja sig för våra viljor! Ni kommer att se sanningen!



Skriv något om arbetarlitteratur.
Bogdan, 67
Tillåt mig istället att citera rakt av från briljante Boris Benulic:

”En grundläggande tes i svensk litteraturhistoria är att de svenska arbetarförfattarna lyfte fram den svenska arbetarklassen i stad och på land i ljuset. De levandegjorde deras villkor och förhållanden, fick oss att förstå hur eländigt de där nere på samhällets botten hade det.
Varje gång jag hör liknande tankar framföras undrar jag om personen som framför det verkligen läst de stora svenska så kallade arbetarförfattarna. För när jag läst dem – och jag har fanimig läst dem alla – ställs jag inför personer som vantrivs i tillvaron. Det är inte bara det att de vantrivs med att vara flottare, rallare, vägbyggare eller verkstadsarbetare – de vantrivs med sin egen klass; de vill läsa, skriva, komponera, måla – och det vill de göra för att bli uppmärksammade.
Men eftersom deras omgivning har fullt upp med att se till att torka snor på ungarna, och slita i sitt anletes svett på det att maten må stå på bordet har de inte riktigt tid att uppmärksamma drömmaren som sitter där i hörnet och känner sig missförstådd … eller ”inte sedd” som det heter nu för tiden.

Det är ju en ganska miserabel bild som tecknas av den svenska arbetarklassen i begynnelsen av de förra seklet – de enda ljusfigurerna vi möter i arbetarlitteraturen är egentligen den unge mannen som en dag ska bli framstående författare.
Det finns en underförstådd tolkning av kulturkampen under det svenska 1900-talet som ser ut så här: de svenska arbetarförfattarnas erövrande av en ställning på den litterära marknaden hänger ihop med att det arbetande folket formerar sig och bygger folkrörelser och tar säte och stämma i landets valda församlingar.
Men … när det arbetande folket tar plats i samhället och beställer målningar till sina Folkets Hus eller statyer, byster och fontäner till offentliga platser är det en annan slags människor vi ser avbildas än de som skildras i arbetarförfattarnas verk.
Statyerna och målningarna visar oss kraftfulla män och kvinnor som arbetar eller fostrar barn (snart blir de väl alla rivna eftersom både män och kvinnor ofta avbildas med bar överkropp), medan arbetarförfattarnas romaner däremot låter oss möta trötts, slitna, njugga, obildade människor … som för att förklara varför den unge arbetarförfattaren måste fly till den stora staden och vandra runt mellan förlagen för att få sina manus förlagda.

Låt oss pröva en alternativ tes.
De unga arbetarförfattarna kopierades till den borgerliga litterära parnassen för de hade ett budskap som passade de borgerliga förlagen: det är synd om det arbetande folket, de små lortiga, lata liven som inte vet sitt eget bästa.
Parallellt med detta byggde som sagt det arbetade folket sin egen värld och sina egna rörelser … och nej, på folkhögskolorna och studiecirklarna läste man inte arbetarförfattarna – man läste klassiker … ända tillbaka till den grekiska antiken.
Det ena har inte med det andra att göra.
Det tragiska är dock att det blev arbetarförfattarnas syn på folket som kom att bli kulturellt dominerande – det arbetande folket var ena svaga stackare som man måste ta hand om eftersom de inte visste sitt eget bästa. Givetvis var det en syn som överheten delade och därför fick också arbetarförfattarna förlagsavtal, rejäla upplagor, stipendier och en del också i sinom tid plats i Akademien.
När Fredrik Reinfeldt säger att ”Ursvenskt är bara barbariet” kan man se arbetarförfattarna nicka instämmande där de sitter till bords i det där evigt pågående litterära gästabudet någonstans ovan molnen, för att det ursvenska är barbariskt har alltid varit överhetens uppfattning.”



Varför har det blivit vanligt med människor med Downs i teve?
Martina, 19
Det där är intressant. I min barndom var det tvärtom, människor med Downs Syndrom syntes sällan i reklamfilmer eller teveproduktioner, men var desto mer närvarande i verkliga vardagen. I skolan såväl som samhället i stort.

När jag arbetade min första vända på särskolan så fanns det fortfarande elever med Downs Syndrom i övre högstadieålder, men det föddes redan då ytterst få nya med Downs. I och med vetenskapens framsteg så kom möjligheten att välja bort mongolida embryon och senaste beräkningen visar att sextio procent av alla foster med Downs syndrom aborteras. De kvarvarande fyrtio procenten inkluderar alltså fall där man inte vetat om i förväg att barnet har Downs. När det gäller de mödrar som genom fosterdiagnostik får veta att barnet har Downs så är abortsiffran betydligt högre, nästan hundraprocentig.
Det kan verka märkligt. Jag och många andra i närliggande åldrar kan dra sig till minnes hur tjejerna i mellanstadiet kunde brista ut i gråt när läraren berättade om de eugenikexperiment som präglade exempelvis den nazistiska regimen under trettiotalet. Det är så fruktansvärt, hur kan människor tänka så? Hur kan de göra så?
Samma generationer har några decennier senare i mångt och mycket rensat ut förekomsten av barn med Downs Syndrom. Ett fritt val i taget.



Vad betyder ”Kulturarbetare”?
Katrin, 54
Att kalla sig Kulturarbetare betyder först och främst att identifiera sig med makten. Det mesta inom kulturarbete finansieras genom stat och instanser som fungerar som statens förlängda arm. Ibland påstås dessa instanser vara obundna men ofta handlar det då om en aktör som från staten erhållit ett slags monopolvälde på marknaden. Därför blir det naturligt för alla som vill pyssla med Kultur att i grunden vara lojal mot den stora betalningsapparaten - det vill säga den gigantiska, pulserande, terapeutiska, socialdemokratiska Staten. Även om det är chict att vara en ”fri radikal” på ytan.

Också de som inte finansieras av makten, vet att de en dag har möjligheten att få sin del av storkakan, så länge de inte sabbar för sig själva. Deras dagliga verksamhet och slackerliv som grånande tonårshjärtan kan tryggas därigenom. Stipendiepengarna och stöden fördelas genom ett finmaskigt nät där lojalitet belönas. Därför är talang underordnat. Det är inte det som premieras utan att man fungerar bra i gruppen. När unika begåvningar väl dyker upp så är de på sin höjd suspekta och troligtvis bara lite mer tursamma, eller rentav överreklamerade. Det gläds åt  deras brister på framgång, det skrockas när de snavar och skrattas hest om de faller pladask.
I egenskap av kulturarbetare får man gärna lajva arbetarklass. Som en status alltså - inte som reell sysselsättning! Du bör bry dig om de fattiga. Om de är rätt sorts offer vill säga! 
Men viktigare än så är att du föraktar alla som inte är kulturella som du.
Vanligt folk är dina fiender. Inte överheten.
Med andra ord är det folk som står för kalaset när smulorna från stora kakan fördelas till dig, också några av de värsta människor som finns. De är inte högutbildade. De kittlar inte dig med exotism i vare sig mat eller gester. Deras värdesyn är kalla vindar.
Därför vet alltid Kulturarbetare när de ska ta sig ton och mot vem. Vad som är ännu bättre, är att de vet när de ska tiga. En bra Kulturarbetare kan konsten att tiga ut någon. De kan tiga med munnen full. De kan tiga i åratal om det så behövs.
Maktens sensibilitet är ens egen sensibilitet. Man är en av de som rör sig där ovan, bland debattörer och ledare, inte bland vanligt taffel. En Kulturarbetare vet vad som är riktigt ont och vad som är riktigt gott. En kulturarbetare kan skilja stort från smått.
”Kulturprofilen utnyttjade mig” sade en känd aktris.
”Jag fick en ovälkommen hand på låret”, sade en minister.
”Det var 19-20 killar som väntade i ett trapphus. Dom diskuterade vem som skulle få sätta på mig först och jag fick panik. Någon höll fast mig mot väggen och stoppade ner snoppen långt ner i halsen.
5-6 killar lyfter upp mig och bär mig genom trapphuset. De andra följer efter. Sedan får jag en spark i huvudet.
Sedan dunkade de mitt huvud i golvet och jag blev medvetslös. När jag vaknade hade jag en i varje hål. Munnen, analt och vaginalt. Sedan byttes de om.
De drog upp mig till 2:a våningen i trapphuset. Många stod med byxorna nere och väntade på sin tur. De drog av mig allt, jag var helt naken, kläderna låg lite varstans i trapphuset. De sparkade mig. De är smala, långa, invandrare av olika nationaliteter. De är i 20-årsåldern.
Jag låg på golvet, sedan fick jag stå på alla fyra. En var framifrån och en var bakifrån. De andra skrattade. De tyckte det var roligt. En man kom ut i trapphuset för att slänga sopor. Han gjorde ingenting för att hjälpa mig. Han hälsade på killarna och gick in till sig igen. Jag låg då naken på golvet.” sade kvinnan i Fittjafallet.
Det är ingen tvekan om vilka av kvinnornas citat som återberättas och uppmärksammas av en Kulturarbetare och vilket som inte gör det. Även om man aldrig kommer i närheten av Svenska Akademien eller Dramaten så är det där någonstans som synfältet ligger fäst. En upprörs ju öfver beteendena!
Även om man själv bor i en nedgången förort så spelar det ingen roll. Som Kulturarbete identifierar man sig Alltid med det övre samhällsskiktet och det mediala fokuset är alltjämt ens eget. Man identifierar sig aldrig med vad som sker på den egna bakgården. Man undviker riskerna med att värna de verkligt skyddslösa svaga.
Man vet att den frigjorda svennehoran och hennes hundjävel stenas på grund av socioekonomiska faktorer. Man vet att kränkningar på nätet hotar det fria ordet. Man vet att det är svår fattigdom som gör att knarklangare i sportbilar spränger småbarn. Man vet vilket problem som kommentarer om nobelklänningar är. Man vet att svenska myndigheter jobbar enligt BBIC(Barnets Behov i Centrum) och allas lika värde. Man vet att det har utvecklats en suverän metod på ett behandlingshem för apatiska barn. Metoden innebär att skilja det svårt sjuka barnet från sina föräldrar. Mirakulöst nog tar det i regel bara någon dag innan barnet börja tillfriskna! Man hade gärna exporterat metoden, om bara apatiska barn funnits som fenomen i andra länder. Men det gör de ju inte.
En ministers vittnesmål om tafsare är något att förfasas över. En skådespelerskas berättelse likaså. En läckt förundersökning om en missbrukarbrud är på sin höjd något vanligt folk lyfter fram. De som står för kalaset. Sådana som röstar odemokratiskt. Som sabbar sverigebilden. Nazifascister. White Trash. Smutsvarelser. Att vara en Kulturarbetare är att aldrig vara en av dem.



Finns det något livsråd?
L.M, 43
Sluta låtsas att världen är skyldig dig något.

Börja låtsas att du är skyldig världen något.
Åtminstone den lilla del av världen som du bryr dig om.



Vad är det senaste citat du läste?
Wilma, 11
Rester Vivant:

”Varje samhälle har sina känsliga punkter, sina sår. Sätt fingret mot såret och tryck till, riktigt hårt. Gräv i de ämnen ingen vill höra talas om. Sök bakom den vackra fasaden.”

 

 

 

 

 

 

 

 

Långfredag

Allmänt / Permalink / 0
 
 

 

Telefonen vibrerar i innerfickan.
Jag låter den darra bäst den vill. Jag kan gissa att det är ytterligare ett textmeddelande som inleds med antingen ett ”Varför…” eller kanske ett ”Hur kan du…” Om det vill sig riktigt illa är det ett ”Du är så jävla…” eller ett ”Jag är så förbannat trött på…”
Låt det vibrera slut på batterihelvetet. Orkar inte med någonting mer just nu. Jag har vandrat längs den här vägen förut. I dubbel bemärkelse.

Fabriken på vänster sida vägen är väldig. Den skymmer himlen och förmörkar mitt synfält. Ful och smutsat öststatsgrå.
En metervid reva har öppnat sig i skarven mellan de nitade fogarna. Ett stycke av den räfflade hårdplasten som täcker fabriksväggarna har spruckit och lossnat. Jag har aldrig lagt märke till det förut. Det måste vara alldeles färskt, uppslitet av gårnattens stormbyar.

Den sargade biten, som ännu klamrar sig fast vid sitt fäste, fångas av blåsten. Trots avståndet ser jag den rista och fladdra i vindkasten. Ljudet av plast som smäller mot väggen ekar dovt och olycksbådande.

Motvilligt stannar jag till och tittar fascinerat på, tills nästa dova dån får fart på fötterna. Jag kan se framför mig hur plastsjok, större än jag själv, släpper från sina fogar och kommer farande mot mitt mjuka och oskyddade kött. Roterande tunga stycken med taggiga kanter.

Intill de väldiga fabriksväggarna ligger den mindre sidobyggnaden. Där löper kopparrör labyrintiskt längs takåsarna, in genom nötta tegelväggar och ut igen. Den rostiga cisternen på taket släpper ifrån sig vatten stötvis, det rinner över plåttaket och översvämmar stuprännorna.

Som så många gånger förr funderar jag på om fabriken verkligen är i drift, om det verkligen jobbar människor därinne. Parkeringen står tom för jämnan, hela det inhägnade området verkar övergivet, likt en ödslig borg från en svunnen tid. Ändå syns det rök ibland från de långa och svarta skorstenarna. Flera gånger har jag tydligt och klart hört brummande maskinljud där inifrån.

Jag vandrar över träbron. Jag ser det mörka vattnet virvla mellan brädornas glipor. Allt som hörs är vinden.
Med fabrikskomplexets skyddande lä bakom mig och de öppna fälten framför mig, slår hårdblåsten mot mig i full kraft. Regnjackans kapuschong fladdrar runt nacken, far prasslandes emot mitt öra och min kind. Jag drar den över hjässan och spänner åt med resårsnörena. Vindens vinande blir plötsligt lite mer avlägset. Världen lite stummare.

 

Telefonen vibrerar igen. Ihållande den här gången. Har vi kommit dithän att vi kan kommunicera genom talat språk och inte bara genom text? Nästan som om vi vore vuxna och rationella människor.

Jag låter den vibrera sig färdig innan jag plockar fram telefonen. Vinden mojnar plötsligt, som om den tog ett nytt andetag för att orka blåsa vidare. Utan att titta på displayen slungar jag apparaten mot gångvägens asfalt. Den splittras i skärvor och delar. Plasthölje, kretsar och batteri.

En del av skalet rör sig över asfalten med ett skrapande ljud när vinden tar ny fart. Jag ser på träden bortom fälten, det är omöjligt att avgöra om de verkligen vajar fram och tillbaka av blåsten eller om det är mina ögon och avståndet som spelar mig ett spratt.

 

Jag har nästan hunnit halvvägs hem när marken plötsligt öppnar sig i en väldig krater. Gångvägen är sliten itu som om ett väldigt träd fallit tvärs över det. Som om något gjort sidornas sluttningar och dike lika platt som åkrarna och fälten runtomkring. Men det är tomt på bottnen, bara jord och spridda småbitar av asfalt. Inget massivt bokträd eller glödande meteorit.

Inte kan väl vägen bara ha rasat ihop, kapsejsat in i sig själv? Då borde en större mängd jord finnas kvar, liksom större stycken av asfalten. Hålet borde inte vara så djupt och symmetriskt format. Det här är mer som att en grävmaskin tagit en jättelik tugga och sedan gått vidare.

Med skälvande fingrar lossar jag kapuschongsnörena och låter huvan fladdra och fara bäst den vill i blåsten. Jag tittar mot gården som ligger längre fram. Den ser övergiven ut. Visst har jag väl sett människor där vid något tillfälle? Någon måste ju ha sett det här, eller hört om inte annat? Någon måste ju ha larmat.

Jag går så nära kratern jag vågar, sista biten asfalt är en spindelväv av sprickor och rullande småsten.

Jag försöker se ned i öppningen, men blir yr av att luta mig framåt. Vinden rycker och drar i mig. Ett bastant rör i grå betong på motsatt sida ser avskuret ut, inte krossat och slitet isär. En grumlig rännil droppar från dess nedre kant som saliv i tjocka kaskader.

Plötsligt får jag för mig att marken under mig är ett gungfly som rör sig förrädiskt, böljande fram och tillbaka. Att den hårda asfalten är på väg att rämna och jag ska komma att dras ned i en virvel av fallande jord och asfaltskärvor.
Jag backar och tar mig nedför slätten istället, till botten av diket. Det är djupare än det ser ut från vägen. Under grästuvorna är marken sank. Jag sjunker ned med fötterna till anklarna innan jag ökar på stegen, klafsar fram.

På ostadiga ben går jag in i kratern. Klumpiga stycken av asfalt får mig att snubbla. Påminner mig om de gråtonade telefonskärvor jag lämnat bakom mig.

Jag blir stående i förödelsens epicentrum. Resterna av den söndriga vägen tornar upp på bägge sidor. Vinden vispar mönster i lös jord. Virvlar upp damm.

Blicken dras mot det avkapade betongröret. Inget rör löper till mötes på motsatta sidan. Där syns bara brun jord och enstaka asfaltstycken begravda i branten. Rörets mynning gapar mörkt och vidöppet. Det droppar inte grumlig sörja längre.
Jag går närmare betongröret, men ändå inte ända fram. Lurar vinden mig, eller hörs det verkligen någonting där inifrån?
Som ett läte, dovt och lockande.
Jag blir stående still, lyssnandes med huvudet lätt på sned, tills blåsten och de genomblöta skorna får mig att huttra.

Jag går en liten bit närmre betongrörets öppning. Tar av mig handskarna. Kanske är det ett djur där inuti som sökt skydd för stormarna?
Kanske något med skarpa tänder och vassa klor?
Det skrämmer mig märkligt nog inte.

Jag stannar på en armlängds avstånd. Lusten att sticka in handen i den mörka öppningen är märkligt överväldigande. Jag märker knappt själv att jag gör det. Först känner jag försiktigt längs de skrovliga rörkanterna med fingertopparna, innan jag vågar mig längre in.
Är det en varm andedräkt mot min bara hud? Snabbt drar jag tillbaka handen, bara för att snart närma mig igen. Min puls slår hastigare och det är inte av rädsla.

Nu är jag säker Jag kan höra andetagen lika tydligt som mina egna. Jag sträcker min arm allt längre in i röret. Följer halvvägs med in med ansiktet. Doften därinne är frän, som i en bur med djur, men inte alls oangenäm.

Hon ligger sammanslingrad till en boll i rörets mitt. Skrovliga fjäll rör sig under min handflata, möter min rörelse med sin egen. Stryker sig mot mitt skälvande skinn. Hennes regelbundna, nästan sövande andningsrytm, skänker mig en känsla av värme och stilla trygghet.

Vad händer egentligen? Jag drar tillbaka min hand och backar hastigt från rörmynningen. Så hastigt att jag nästan faller omkull.
Vinden har mojnat, den sliter inte längre i mina kläder. En sista strimma av solen blänker eldröd mellan skogstopparna bortom fälten. Snart är skymningen här och jag har fortfarande långt kvar att gå.

Men ändå. Låt mig vila från allting. Bara för en stund.
Jag klär av mig. Kroppen börjar skaka av köld redan halvvägs. Skinnet knottrar sig och mina blöta fötter gör ont mot den hårdfrusna tjälmarken. Med armarna utsträckta framför mig ålar jag mig in genom öppningen.
Små pölar av vatten som fortfarande fuktar rörets botten får mig att kippa till, det sticker som iskristaller mot huden.
Hennes heta andedräkt får mig att glömma. Den kluvna tungan smeker över mitt ansikte och hals. Jag kryper längre in i röret. Hon slingrar sig varsamt om min midja, sluter mig nära intill sig och värmer min frusna kropp.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Skärtorsdag

Allmänt / Permalink / 0
 
 

Trögdjurets totala ignorans av tradition och tillhörighet. Repetitiva ritualer att binda samman generationerna. Skiftningar som sker långsamt över tid. Ett eldsprakande bloss i vintermörkret som brinner bara för att släckas ut.

Sveriges traditionella storhelger, djupt rotade i hedendom såväl som kristendom, är först och främst en högtidsstund för alla de som mår riktigt riktigt bra av att må riktigt riktigt dåligt. Det usla samvetets härolder. Skam som en statusmarkör. Klandrande fingrars förutsägbara pekande. De stinna magarnas sura uppstötningar som spills i spaltmeter.
Jag tänker mest på andra. Jag lider mellan yogan och spinningen. Det är kanske bara jag men jag känner att fler kanske borde resonera som jag kring den här hysteriska köphysterin som jag själv deltar i varje år. Jag firar utomlands för att slippa stressen av att beställa catering. Jag tänker åtminstone på miljön. Jag. Jag. Jag. Jag. Jag å Jag.

Skäms, du medborgare som trycker i dig och överkonsumerar. Själv handlar jag bara en Pradakjol varenda gång jag långlunchar med Fiffan och Mimmen.  
Vi måste bryta upp klassamhället. Klyftorna har aldrig varit större. Det berättar jag alltid för mina kids medan jag kör dem de extra kilometerna från insatslägenheten till Engelska Skolan.
Den där mannen är visst ett barn. Jag är insatt. Så tig, din vidriga människa.
Det där var inget barn. Nu ser jag. För Janne Josefsson avslöjade alltihop. Men jag är insatt. Du är fortfarande bara en vidrig människa.
Vårt system är det bästa i världen. Det är värt varenda liten slant. Jag spiller en rad från andra sidan oceanen om hur bra ni har det. Från min innerstadslägenhet köpt av stipendiepengarna från systemets kulturinstanser. Snart sjunger jag en stump för kungaparet igen. Sänd gaget till mitt skattebefriade egenföretag.

Skriva en debattartikel eller krönika? Skriva en novell?
Skriva en roman?
Få av medelklassens medelmåttor tänker:
Inte ska väl jag. Vad har jag att säga. Är jag stilsäker nog.
Tvärtom.
Självklart ska jag. Jag har alltid något att säga som alla vill höra. Jag snor idéerna, imagen och stilen. Kallar den uppenbart bestulna skribenten för En av flera inspirationskällor.
Den avgrundsdjupa avunden inför de som talar med egenfunnen röst. Missunnsamheten mot sanna talanger. De ynkliga undanflykterna till varför de lånta fjädrarna inte flög. Offermentaliteten.

En degenererad civilisation.
Narcissus bär en glimrande spegelskärva i sin hand.
Den pulserar och filtrerar. Ekar av varje tanke tänkt.
Ett skådespelarsamhälle.
Vi firar aktörerna som läser sina repliker bäst.  

Sagovärldens skimmer nådde långt. Ända till imperiets periferi. Genom dokusåpor och metaberättande i sitcoms fick vi veta allt. Om det vackra folket och deras lågavlönade tjänstefolk.
De som vårdade trädgårdar. Strök linnelakan. Vaktade de minsta.
Om tjänstefolken slarvade så tuktades de grundligt. Det blev bra dramatik framför kamerorna. De som inte levde upp till kraven fick sparken på stående fot. De som trilskades riskerade att deporteras. Så stor var tillgången på tjänstefolk och trädgårdsmästare att det vackra folket kunde välja och vraka.
Skulle en mur resas vid imperiets gräns så skulle den ändlösa forsen av billig arbetskraft hotas. De villkorslösa anställningarna riskerade att fyllas med regler och skälighet.

Därför samlas det vackra folket ikväll.
I designerkläder och paljettyg för svindlande summor.
De applåderar varandra.
Med sina botoxsläta samveten.
De hyllar sin gränslösa godhet. Sitt engagemang.
För sitt mod att våga ta ställning.
En reslig man äntrar scenen och greppar micken.
Hans varumärkesregistrerade barytonstämma skälver:
Mister President… Please, don't take our slaves away from us.

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till top