stewe

Roba 3: The Rise of Marduk

Kategori: Serier

 
 
 


Graphic novel, 136 pages.
12 Euro including postal charges to anywhere in the world.
Place your order HERE
 
 
"My hard copy proof of Roba from Uruk 3 arrived from the printer today. Unglued, but all the pages in the right place. Looks and feels good. Laminated cover. Green light! Print!
In the beginning of next week everything will be finished."


-Cadial
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kingflix

Kategori: Film

 
 
 

Lagom till hans sjuttioårsdag så verkar suget efter filmatiseringar av Stephen Kings verk vara större än på länge. Mr. Mercedes, Det, Dimman och Svarta Tornet, för att nämna några. Här följer några rader ris och ros om de två nya Netflixrullarna; Geralds Lek och 1922.

 

 

 

Geralds Lek
Det gifta paret Jessie och Gerald åker till sin stuga i skogen med en helg av sexuellt experimenterande i sikte. Paret hinner knappt mata en lösdrivande jycke utanför stugan förrän leken tar sin början med att Gerald kedjar Jessie till sänggaveln och ska just till att krypa på när det mesta går snett. Gerald dråsar i golvet i vad som kan vara en hjärtinfarkt och leken blir en potentiell dödsfälla där Jessie sitter fastkedjad och timmarna tickar iväg. Hon börjar snabbt få hallucinationer som spelar upp scenarion och minnen.



Ungefär någon halvtimma in i handlingen slår det mig att jag faktiskt påbörjat boken Geralds Lek en gång i tiden och att det är en av få Kingböcker jag helt gett upp.
Jessie spelas av Carla Gugino som jag mest känner igen från ett minnesvärt gästspel i Entourage. Hon är väldigt bra i rollen som Jessie, men det räcker inte långt. Hallucinationerna och de ansträngda tvåmannascener ur parets äktenskap fick mig inom kort att först snabbspola och sen helt stänga av.
Men det behöver inte betyda att filmen inte kan falla många andra i smaken. Inledningen kan t.ex. säkert tilltala damer med Fifty Shades of Grey på nattygsbordet; Gerald godtar inte ett nej och är ju både förmögnare och äldre än Jessie. Men personligen jag har jävligt svårt för den här sortens teatrala kammarspel i filmformat.

 

 

1922
Livet på landsbygden i Nebraska är hård och fattigdomen står och stampar hotfullt på tillvarons tröskel. Wilfred James kämpar för att få det att gå ihop. Han strävar och sliter för att en dag kunna lämna över den lilla gården till sin ende son, Henry.
Men det är hans hustru Arlette som egentligen äger marken. Arlette är en kvinna av det moderna nittonhundratjugotalet och vantrivs med lantlivet. Hon reser så ofta hon får möjlighet till närmsta stad för att köpa det senaste i klädväg. Helst av allt vill Arlette sälja ägorna och flytta till Omaha och öppna butik. Wilfred vill absolut inte förlora gården, han hatar staden. Men samtidigt lönar sig småbruket så pass dåligt att inte har råd att köpa loss marken från henne heller.

 

Avståndet mellan Wilfred och Arlette växer sig avgrundsdjup och åratal av bitterhet genomsyrar tillvaron. En ondskefull plan börjar växa fram i Wilfreds inre; ett sätt att både säkra gården och slippa Arlette.
1922 är en favorit ur den annars ojämna novellsamlingen Nattsvart, Stjärnlöst
En skräcktragedi som ekar av Poe och Lovecraft men även Steinbeck. Även 1922 utspelar sig till viss del i hallucinationernas värld (eller är det verkligen hallucinationer?) men på ett sätt som faller mig i smaken, till skillnad från Geralds Lek.
På hela taget en lyckad filmatisering samt en påminnelse om hur obehagliga krälande kryp och råttor kan vara så länge de inte är datorgenererade. Thomas Jane är för övrigt perfekt i rollen som Wilfred James.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

L.A.J.

Kategori: Böcker

 

 

 

Lars Anders Johansson är något av en mångsysslare; vissångare, poet, poddare, journalist, Timbroredaktör, författare och debattör. Men det var som Lars ”träsket” Johansson jag första gången stötte på hans namn tidigt tvåtusental, när han frontade den Oi!/punkrockiga orkestern Bovver Brigade.
Lars har alltså gått den något krokiga vägen från tuppkam till tankesmedjan Timbro kan man tycka, även om jag inte är en av de där som uttalar ”Timbro” som Alex Jones uttalar ”illuminati”.
Bovver Brigade var ett band som snart övergav punklarmet för akustiska sessioner och gärna vävde in drag av irländsk folkmusik i treackordsattackerna. Även om punkårens texter var på engelska och det är mer svenskklingande folkmusik nuförtiden än irländsk så kan Bovver Brigades ses som en naturlig utvecklingsfas på väg mot att bli en fullfjädrad vispoet.



I Lars Anders Johanssons Poesipaket ingår diktsamlingen Segelmakaren - Dikter och Visor. Det är lyrik på vacker vers i de gamla skaldernas anda det handlar om och det är allt som oftast riktigt bra;
”Hur länge har jag inte drömt om haven?  Den skuta som jag timrat själv är god, men segellös kan jag ej ge mig av än och rädslans etter rinner i mitt blod.”

 



Men den största behållningen i poesipaketet är de båda skivorna Renässans och I Fridolins Spår. Den senare är tonsatta dikter av Erik Axel Karlfeldt. Flera av tolkningarna är briljanta och storslaget vackert blir det när Emma Härdelin gästsjunger.
Ännu bättre blir det på skivan Renässans, där inte bara fler dikter av Karlfeldt tonsätts, utan också dikter av Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam. En omedelbar favoritplatta som redan gått ett otal varv per dag. Mycket moll och mycket mörker, som i Frödings text Den Gamla Goda Tiden;

De giva oss slagg för malm
och spark för vårt släp och slit,
de tröska oss ut som halm
och läska oss sen med sprit.

Min käring har svälten knäckt,
min dotter är brukets skarn,
förvaltaren själv är släkt
med stackarens första barn.



Poesipaketet finner du för en billig slant H ä r

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Projekt Allmogen

Kategori: Allmänt

 
 

 

 

Projekt Allmogen

 

Det som startade som Projekt Moberg har blivit Projekt Allmogen, men folkbildningsambitionen är sig lik och stridsförklaringen mot överheten har förblivit densamma:
”Det här projektets arbete vilar på en frihetlig värdegrund. Det är en urgammal värdegrund, som löper som en röd tråd genom vår historia. Från tid till tid, från släkte till släkte, har denna värdegrund gett sig till känna bland allmogen i Norden - fredens och frihetens värdegrund.
Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade med samma inneboende värde och att de från livets begynnelse innehar lika rättigheter. Bland dessa finns rätten till liv, frihet och strävan efter lycka."

 

"Vidare ser vi det som självklart att vi människor inte är skapade till att vara objekt för statsnyttan. Ingenting kan rubba oss ur den övertygelsen och tron, att vårt liv är helt vårt eget — att människolivet från vaggan till graven är ett mål i sig självt.
Frihet är rätten att råda över sig själv, över själ, kropp och egendom. Det är rätten för sina barn att leva fria i det land, där de fötts. Det är rätten att leva fri från tvång och våld, men också rätten att i nödens timma bruka våld för att försvara sitt liv och sin frihet när denna rätt kränks.
Frihet är rätten att tänka och att uttala sina tankar. Det är rätten att få vara olik alla andra och hysa meningar olika alla andra – och ändå få behålla både sin frihet och sitt liv. Det är rätten att få leva i frid.”

 

 

Det går utmärkt att bli medlem i Allmogen. Projektet utvecklas ständigt och efterlyser tusen väktare för att värna och vårda vårat kulturarv och slå vakt om en frihetlig framtid. 

 

 

 

 

 

 

Utdrag

Kategori: Publicerat

 
 

 

Det skymde över hotellområdet.
Jag låg kvar i vattnet fast alla andra gått upp. Servitören, som samlade tömda glas och fyllda askfat vid bassängkantens servering, nickade stramt åt mitt håll i en märklig blandning av motvillig respekt och sårad stolthet. Jag nickade tillbaka.
Han, liksom de andra unga männen i hotellpersonalen, omsvärmade mig de första veckorna, innan det blev övertydligt att jag var ointresserad av deras klumpiga inviter. Jag hade redan då sett hur de tyska änkorna gav vissa servitörer rikligt med dricks för att bära deras shoppingkassar upp till rummen. Ett slitsamt åtagande tydligen, eftersom det tog sin runda tid innan servitörerna kom släntrande nerför trapporna igen. Då oftast med vita skjortan löst hängande utanför byxlinningen, istället för strikt nedstoppad innanför.
Efter första veckan hörde jag servitörerna, bakom min rygg såklart, kalla mig ”Miss Anna Rachinov… the Ice Queen”, liksom ”Anastasia”. Något sade mig att de inte var särskilt insatta i det bolsjevikiska maktövertagandet, jag antar att de bara tog till just vad som helst som kunde associera till mitt ryssklingande efternamn. Antagligen trodde de att jag var en långväga gäst från Moskva, istället för centrala London.
Medan solen sakta sjönk bakom hotellkomplexets sluttande tak så simmade jag från bassängens ena kant till den andra med långa och jämna simtag. Först bröstsim. Sedan ryggsim. Sedan bröstsim igen.
Säkerligen hade min moster redan planterat sig vid bardisken och börjat rada upp de första av aftonens många cocktails. Det störde mig inte, jag följde med på resan för solen och badet, medan moster reste för drickandet och spelborden. Säkerligen låg cigarettröken tät över foajén och de karmosinröda skinnfåtöljerna med sina fiffiga små askfat inbyggda i armstöden. Säkerligen satt de ferielediga internateleverna redan vid restaurangborden med sina främlingar till föräldrar, i obekväm och spänd tystnad, som endast bröts av korta konversationsförsök av poänglöst kallprat.
Det började bli dags att stiga ur bassängen och bege sig upp till rummet för en snabb dusch och klädombyte till kvällsmaten. Jag tog en allra sista vända, från bassängens ena kant till den andra med långa och jämna simtag. Först ryggsim. Sedan bröstsim. Sedan ryggsim igen.
Det var då jag såg honom. En ung man som kom gående i utrymmet mellan två av hotellblockens fasadväggar. Den nedåtgående solen bländade bakom hans rygg. Förutom att han var barfota, så var det egentligen inget alls uppseendeväckande med hans utseende. Genomsnittlig kroppsbyggnad, kanske något magrare och senigare än flertalet. Mörkblå shorts, vit kortärmad skjorta och cendréfärgat hår.
Jag tror det var hans sätt att röra sig som fångade min uppmärksamhet, det var något böljande över hans sätt att gå. Som om han simmade mot mitt håll, fast över mark och genom luft, istället för genom vatten.
I en enda smidig rörelse så styrde han stegen in mot den vänstra fasadväggen och fortsatte uppåt med samma böljande rörelser som när han gick på marken. Han använde både händer och fötter under klättringen och rörde sig med samma lätthet som vana takläggare rör sig längs avsatser och uppför stegar. Det hela var över väldigt snabbt. Ena stunden rörde han sig längs den lodräta stenväggen, i nästa stund försvann han bortom takkrönet. Med lätta, men ändå så kraftfulla, steg.
När han var borta kippade jag krampaktigt efter luft i det plötsligt iskalla vattnet. Huttrande och skälvande sökte jag mig till bassängkanten där jag mödosamt kämpade mig upp. Jag svepte handduken om mina axlar, men kunde ändå inte sluta skaka våldsamt i hela kroppen. Jag fortsatte att spänt betrakta de omkringgärdande taken, som skulle han plötsligt dyka upp där igen. Böljande fram genom verkligheten som om just inget motstånd fanns.

 
 
 
 
 
 
 
 

Illustration: Emma-Johanna Henriksson