stewe

Excerpt

Kategori: Allmänt

 
 
 

Blomsterkvarteren kallades området där jag växte upp. Varje gata bar namn av blommor och i vissa enstaka fall av gröna växter överlag. Morsan och jag bodde på Violvägen, som gränsade till både Mistelgatan och Törnblomsgränd.
Det var ett för dåtiden typiskt villakvarter med staket och tujahäckar runt välskötta gräsmattor och enplanshus med garage. När jag idag passerar sådana kvarter, upplever jag ofta en labyrintisk känsla av att alla hus och trädgårdar ser så oerhört snarlika ut. Kanske var det likadant när jag växte upp? Men som jag minns det så var distinktionen mellan kvarterets olika hus större på den tiden. Kanske var arkitekturen mer individuellt egensinnig än den är idag.
Samtidigt, när jag försöker minnas tillbaka, ser jag inte husen framför mig, utan istället människorna som bodde där. De står och sitter och går, inhägnade i rektanglar av grönt och tegelrött, medan jag cyklar förbi och vinkar åt dem. De höjer sina armar och vinkar tillbaka mot mig. Ibland tänker jag mig dem som deltagare i en dockteater som blivit fastfrusen i tiden.  Idag är säkert många av dem döda eller gamla och skröpliga, men inuti mig är de fortfarande i samma ålder nu som då.
Det var mitten av augusti när vi tältade vid sjön och ljusskenet steg över vattnet. Det virvlande och bländande skenet som kom att förändra allt. När jag tänker på sommarlovsdagarna som ledde fram till den kvällen, rör sig fragmentariska minnen snabbt och förvillande som spelkort i en trollkonstnärs flinka händer. Jag ser frukostbordets repor och fläckar. Sönderrivna myggbett och skrubbsår på min bara ben. Känner smaken av kalaspuffar med mjölk. Hör morgonens eko och dansbandsmusik från morsans radio. Ser dammet dansa i solstrålarna över köksgolvet. Jag hör gruskornen smattra mot min stänkskärm där jag trampar min Monark med limpasadel gata upp och gata ner. Min solsvedda nacke som flagnar hud och kliar.
Bägge mina bästisar, Timmy och Larsa, var bortresa och jag fick fördriva tiden ensam. Egentligen trivdes jag sällan på loven. Jag saknade rutinerna, att ha ett mål med att stiga upp på mornarna. I skolan fanns alltid någon att umgås med. Jag försökte hitta nya vänner, men de andra ungarna i Blomsterkvarteren var inte särskilt schyssta. Ibland kastade de småsten efter mig när jag passerade dem förbi.


 


Kapten Svendsen bodde i sista huset på Gullkragevägen. Han hade ofta besök, speciellt av kvinnor, men bodde ensam i villan. Det pratades mycket om Kaptenen, även bland de vuxna. Oftast i ett halvkvävt och skvallrigt tonläge. Jag är än idag säker på att det var ren avundsjuka.
När jag cyklade kvarteret runt såg jag männen klippa sina gräsmattor. Många av dem pappor till mina skolkamrater. De sköt sina maskiner framför sig med sammanbitet bittra ansikten och sluttande ryggar som slokade under en osynlig tyngd. De glesnande hjässorna kräftröda i solen. Illasittande shorts och sandaler av plast. Urtvättade tröjor som knappt täckte ölmagarnas dallriga fett.
När Kapten Svendsen klippte sitt gräs, gjorde han det barbröstad, med brunbrända muskler och rak rygg. Hans kortklippta frisyr alltid perfekt kammad. Det tycktes bo en helt annan spänst i hans steg. En annan styrka i hans blick. Han bar knälånga shorts med livrem. Aldrig sandaler, utan svarta och stilrena gymnastikskor.
På kvällarna brukade jag se Kaptenen ta sig ett glas på sin uteplats i trädgården. Ibland i sällskap med någon, men oftast ensam. Det var inte som när det skulle drickas i de andra husen i kvarteret. Jag hörde aldrig Kaptenen gå upp i röstläge någonstans mellan hysteriskt skratt och ilsket skrän, som de andra männen alltid brukade låta.
Jag minns hur Kaptenen satt lugn, i vila men ändå kraftfull, som om han betraktade tidens gång, stillsamt funderande. Jag saktade in och vilade på tramporna när jag passerade hans hus och vinkade till honom. Kapten Svendsen höjde sitt glas högt i luften mot mig, den bärnstensfärgade drycken glimrandes i kvällssolen, innan han i en mjukt svepande rörelse förde glaset till sina läppar och tog en munfull.
Många år senare köpte jag min första Whiskey. Jag mindes inte sorten som Kaptenen brukade dricka, utan tog den flaska där färgen på Whiskeyn var mest lik den i mitt minne. Samma kväll höjde jag mitt glas i en perfekt imitation av Kaptenens sätt att skåla. Jag tog en munfull i samma svepande rörelse som han. Istället för den milda smak av honung och syrendoft som jag hade föreställt mig under hela min uppväxt, var det som att få ren bensin hälld i munnen. Ångorna sved i mina näsborrar och mina ögon rann okontrollerbart av tårar. Jag klöktes kraftigt och fick flera gånger spotta tjock och stinkande saliv i köksvasken, nära att spy.
Jag hällde ut resten av flaskan och har sen dess aldrig druckit starksprit igen. Men någonstans i mitt inre så vet jag att det verkligen finns en whiskeysort någonstans i världen som kommer att smaka just som jag alltid föreställt mig att den skulle smaka. När jag väl finner den så kommer jag att dricka den tom, och höja varje glas just som Kaptenen höjde sitt.  

 

 

 

 

 

Illustratör: Ingo Roos

 

 

 

 

 

 

 

 

Caliban

Kategori: Serier

 
 
 



 
 



 



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

The Pro

Kategori: Serier

 
 
 



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

The Roman

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Taggtråd

Kategori: Konst

 
 

Trilogin Taggtråd är ett Videokonstprojekt av mångsysslaren Ingemar Roos, som ligger bakom den kosmonautiska skräckserien Nirvana Blackout, samt illustrationer till novellsamlingen Välfärdsavfall, bland mycket annat.



 

 

 

 

Svarthunden Pocket

Kategori: Böcker

 
 

Förlaget Affront meddelar:
”Nu finns KG Johanssons extraordinära rysare Svarthunden även som pocket!
Endast 90 kr i webshoppen, eller beställ från till exempel Bokus.”

Du finner Affront förlags webbshop Här

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ormar och Piercing

Kategori: Böcker

 
 
 

Liu är en nittonårig ”Barbie-Tjej” som när hon träffar den våldsbenägne punkaren Ama blir djupt fascinerad av kroppsmodifikation och tatueringar. Helst av allt vill hon få en kluven tunga som en orm. Hos Amas vän, den sadistiskt lagde tatueraren Shiba, piercas hennes tunga i ett första steg på vägen till att dela tungan itu.
Under en dag av drickande hamnar Ama i bråk och slår en kille som tafsar på Liu sönder och samman. Som en kärleksgåva ger han två av killens utslagna tänder till Liu, som sparar dem i sin väska. Kort därefter inleder Liu ett sexuelllt förhållande med Shiba bakom Amas rygg, något som leder längre in i självdestruktivitet och kaos.

 


Inköpet av den här boken var ett rent infall, dels för att den kostade runt trettio spänn och dels för att det var längesedan jag läste något av en japansk författare. Det är en annorlunda liten bok, även till utseendet, med pärmarna hopbundna av svart tråd och endast sjuttio sidor lång.
Fascination för piercingar och sadomasochistiskt sex är ju inte riktigt min grej, men under det spektakulära yttre av självskadebeteenden och dödslängtan finns en smått briljant skildring av tonåringars tendens att driva genom en förvirrad vardag av utanförskap, leda och längtan. Liu förstår varken sin omgivning eller sina egna känslor, men blir desto mer trovärdig just därför. Att Hitomi Kanehara själv bara var nitton år när hon skrev Ormar och Piercing är imponerande, och kanske också det som gör att berättelsen hamnar så väldigt långt från vuxendomens förnuftiga eftertänksamhet.

 

 

 

 

 

 

 

Pratradio

Kategori: Allmänt

 
 
 
Henry Rollins är ett sällsynt drivet knippe muskler som är stört omöjlig att inte inspireras av på något plan. Samtidigt är det lätt att också bli smått utmattad när man tar del av denna maniska människas enorma produktivitet och kreativitet. Sedan mina tidiga tonår har han gått från sångare i Black Flag och Rollins Band till framgångar inom en rad andra områden, bland annat som författare, spoken words-artist, och en hel massa annat.
I den långa diskussionen i The Joe Rogan Experience saktar aldrig svadan in. Rollins berättar bland annat att han sover max en tre-fyra timmar per natt för att sedan styrketräna, arbeta och/eller resa världen runt, allt i vad som verkar vara en kombination av slump och noggrann inrutad vardag. Rekommenderas varmt, även om det kan vara ett gott råd att se programmet i sjok istället för i sträck.
 
 
 
Jag passar på att också rekommendera podcasten Udda Ting, där landets ende splatterpunkförfattare CJ Håkansson intervjuas. Håkansson är mest känd för kultromanen Fjärilen från Tibet men har också medverkat med ett antal noveller i den numera nedlagda tidskriften Eskapix.
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 

Previews from Uruk

Kategori: Serier

 

 


 
 
 
 

 
 

Two previews from the upcoming graphic novel Roba from Uruk 3
By the mighty Cadial

 

 

 

 
 
 
 
 

NVSQVAM

Kategori: Böcker

 
 
 
 

“Oh, god, listen to me.  I’m the father from hell. I’ve turned into an even worse version of my father.  OK, so I don’t beat the kid, or yell at him, but I think at least my father loved me.  I try to love the kid, but all I can come up with is duty with affection forced into it.  I feel like I have to fill a giant pastry shell of duty with the soft whipped cream of affection, but the plunger is stuck.  AHHH!  Did I just imply that I’m impotent?  I’m definitely not impotent.  Although once in a while I wish I’d been.  AHHHHH!  I need a drink.  Are there any antidepressants that won’t kill my sex drive?”

Lester Reichartsen är en alkoholiserad före detta punksångare som anser sig sitta fast i sin undermåliga lägenhet, i sitt kärlekslösa äktenskap och påtvingade fadersroll. Enligt honom själv är dessa tre saker förenade skitfaktorer som gör hans liv smått outhärdligt.
Deras historia målas upp ett flertal gånger; unge Lester möter Evelyn och Evelyn blir gravid. Lester vill att Evelyn aborterar barnet men det vill inte hon. Lester sparkas ur sitt band men eftersom ungen kostar pengar anses han sig tvungen att lägga musiken på hyllan och flytta till ny ort för att studera på högre nivå i syfte att få en tryggad akademisk tjänst i framtiden. Lester tycker att sonen Martin, som är ett litet geni, inte bara får Lester att känna sig korkad utan också stjäl all Evelyns kärlek och omtanke från Lester själv. Evelyn har gått från vild punktjej till någon som både intresserar sig för nya maträtter och skaffar körkort. Evelyn har därtill redan klarat sin tentamen och undervisar, medan Lester fortfarande kämpar för att komma till ett avslut. Han skyller därför både Evelyn och Martin för såväl deras låginkomstliv som sina sabbade möjligheter inom punkrockscenen. En påträngande katt som husdjur gör inte existensen enklare.

“When forced to walk the 100-yard length of the student center, they consoled themselves by talking on their portable phones; their transit time was tripled, since every five steps or so they would bump into each other and wander off the track.  It was like a prison for senile cats.”

Figuren Lester för en inre dialog med sig själv som för tankarna till älskansvärda antihjältar från bl.a. John Fantes Ristat i Damm eller Knut Hansums Svält, om man bortser från att det är jävligt svårt att finna Lester det minsta älskansvärd. Ann Sterzinger skriver själv att i efterordet att inom varje människa finns en Lester. Tveklöst är det så, bra litteratur fångar alltid det allmänmänskliga även bland de värsta avskummen. Frågan är snarare till vilken grad en läsare pallar med att spegla sig i en sådan fullkomligt narcissistisk nolla som Lester. Där de kvasi-nihilistiska misantroperna i Houellebecqs och Célines författarskap är underhållande svartsynta, är Lester mest en enormt enerverande gnällröv. Ända från första sidan föreställer jag mig att Lester ser ut som den idag bortglömda nittiotalsparentesen Tom Green, kanske en association från omslaget? När en person senare i boken kallar honom Rat-Boy låter det självklart, för Lester är en väldigt råttaktig huvudperson.
Sterzinger skriver roligt på ett av de mest deprimerande vis jag har läst. Att hon i skrivande stund jobbar på en Scifi-roman låter hur intressant som helst. Ett författarskap att hålla ögonen på framöver.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kamplystnad i Kyskhetsbälte

Kategori: Allmänt

 
 

Lysistrate skrevs år 411f.kr. av den grekiske författaren Aristofanes.
I denna klassiska komedi övertalas kvinnorna i Aten och Sparta att sexstrejka för att få en ände på det segdragna peloponnesiska kriget.
Komedin skulle absolut klassas som en potentiellt stötande satir idag. Utöver att driva gäck med några av antikens upphöjda personligheter, framställer Aristofanes kvinnorna som irrationella varelser som behöver skyddas både från sig själva och från andra. Komedin har spelats upp ett otal gånger, även i Sverige, bland annat i en filmatiserad uppsättning 1982 där det kanske inte helt självklara valet Inga-Gill är en av de drivande sexstrejkarna. På senare år har Lysistrate antingen omarbetats kraftigt eller undvikits helt, då den förkristne Aristofanes originalmanus anses stå för en förlegad kvinnosyn. Men tvärtemot vad man kan tro har idéerna från Lysistate på senare år återaktualiserats, denna gång med kvällstidningar som arena.  

 

 


Expressen var först ute 2011, som i ett samarbete med stiftelsen Expo lanserade informationssatsningen Dilemmat: Rasism där olika stillbilder med pratbubblor lär läsarkretsen att bemöta den galopperande rasismen.
Vi får följa Elin som ansätts hårt av både sin partner Simon och sin pappa för att hon umgås med väninnan Mira som är muslim. I första bilden ovan ses hur Elin låser in sig på toaletten när Simon ifrågasätter hennes umgänge med Mira. Daniel Poohl från Expo kommenterar: Elin gör rätt som markerar att Simons åsikt inte är okej och tar diskussionen med honom.
I en senare del i informationskampanjen berättar Elin för Mira att hon fått Simon spak genom en sexstrejk i Lysistrates anda.
Det finns smärre kritik att framföra mot Expressens högst informativa instruktionsartiklar, som i övrigt gör ett utmärkt jobb att tackla det växande problemet med att fäder och sambos/äkta män försöker begränsa kvinnors umgänge.
Vissa skulle kunna hävda att bilden av Elin är stereotyp, tex där Elin låser in sig på toa istället för att argumentera vidare med Simon. Andra skulle kunna hävda att synen på kvinnlig sexualitet är stereotyp på ett sätt som känns igen från en viss grekisk komedi från 411 f.kr; att kvinnor utan problem kan villkora sin lust. Att Elin får sin vilja igenom väger tyngre än den sexuella partnerns attraktionskraft, medan Simon direkt krackelerar under själva hotet att inte få komma till. Sex som en bytesvara. En ursäkt under knullhot och i gengäld en herdestund i halmen.

 


Häromveckan dök liknande tema upp på aftonbladets ledarsida som enligt sin presentation: driver opinion för jämlikhet, rättvisa, feminism och allas lika värde.
Under rubriken Inget mer sex för Jimmie Åkesson skriver krönikören Eva Franchell:
”Jag kan lova både honom,(Trump) Putin och minimonstret Åkesson att sex är det sista de kommer att få när deras politik sprider sig över världen. Det går fort, men snart släpper den kvinnliga paralysen. Då kommer motreaktionen och den kan bli kraftig.”
Krönikan kan kritiseras på samma grunder som de mot radarparet Expressen/Expo i raderna ovan, med tillägget att manliga politikers främsta drivkraft kanske inte helt självklart är att maximera sitt könsumgänge, men det är å andra sidan en ren spekulation från min sida.
Franchell har också lyckats med konststycket att knega i x antal år i kvällstidningsbranschen och samtidigt missat de bildtäta bilagorna där maktens män liksom populärkulturella stjärnor inte sällan omges av kvinnor som på ett normativt vis anses vackra. Hon har därtill missat alla år av snaskiga utsagor om mängden kärleksbrev till massmördare och tydligen gått genom livet, innanför och utanför media, utan att reflektera över företeelser som Bad Boys  och The Game. Begrepp som visar att det inte alltid är så dumt att vara stygg, utan att det händer alltsom oftast att vanliga knölar liksom kontroversiella kändisar fungerar högst magnetiskt på motsatta könet.
Istället för att se hur individuella preferenser kontrasterar mot genetisk programmering hos båda könen, tänker sig Franchell ett kollektivt kyskhetsbälte mot demoniska demagoger. En annalkande tsunami av lårknipande kvinnor, förenade i kamp.

 

Kanske är det så, krönikan trycks ju gubevars i etablerad media och ingen knaskonspiratorisk skumraskblogg. Men samtidigt finns exempel på de som inte helt anammar Franchells teori. Till exempel den unga feministikonen och popstjärnan Zara Larsson, som inte sällan dyker upp på just kvällstidningssidor, och har följande att säga om valet av sexuella partners:
Är det någon som inte riktigt hör av sig och är lite "whatever" alltså jag blir besatt. Jag blir besatt på ett ohälsosamt sätt. Jag kollar Instagram, Twitter – allt. Jag har även varit med personer varpå sexet suger, men jag har ändå velat göra det igen för att personen är en douche, jag har ingen aning om varför det är så. Om någon ligger med mig och varken smsar eller hör av sig dagen efter, då går jag sönder. Det är den här douchegrejen. Jag tror aggressivitet och sexualitet ligger väldigt nära varandra. Är det någon som är för snäll "puttinuttig" blir det för tråkigt.
Längre ut på på den feministiska marxistkanten konstaterar debattören Kajsa Ekis Ekman:
Jag kan å andra sidan inte heller tänka mig vänsterkillar kasta sig över en. Det är för mycket hjärna. De tänker och pratar för mycket. Jag är en sucker i relationer. Mannen jag är ihop med nu tycker det är ok med paljetter, men inte skidkläder, päls, slampiga kläder eller haremsbyxor.
Nära Kajsa Ekis ideologiskt, hittas skådespelerskan Lo Kauppi, som unikt nog i sammanhanget har en äkta arbetarklassbakgrund. I en dokumentär om uppsättningen av SCUM- manifestestet av Valerie Solanas berättar Kauppi att efter en av föreställningarna så uppstod en mer eller mindre spontan diskussion bland en grupp män i publiken. De satt i en cirkel, grät och pratade om sina känslor och farliga mansroller. När Kauppi med kollegerna befann sig utom hörhåll i sin loge, kommenterade Kauppi högt det hela:
Herregud, de där killarna därute, de skulle man aldrig ligga med!
Alla i ensemblen höll med, men fick snart gemensamt dåligt samvete och problematiserade sin egen ryggradsinstinkt. Ändå misstänker jag att kvällen inte slutade i en ohämmad ormgropsorgie med manscirkeln, men det förtäljde å andra sidan inte anekdoten någonting om.
Det hela får en att fnula på om inte det finns korn av sanning hos Aristofanes, Poohl och Franchell. Måhända finns det ett slags reglerbart och kollektivt kvinnligt kyskhetsbälte ändå. Fast inte mot krigshets och för kvinnokamp, utan istället en Darwinistiskt utformad låsmekanism där koden ytterst sällan stavas B-E-T-A, men desto oftare stavas A-L-F-A.