Vargatid

Allmänt, Dikt och Rim / Globalism, world war / Permalink / 0
 
 

"Som i Levanten min vän
Du vet att det skedde igen
Segerherren släppte gasen ut
Just när han gick mot krigets slut"
 

Vargen Kommer lades ut redan 21 mars på
Slaggprodukt
Tyvärr verkar raderna bli sannare för varje dag.
 Gasattacker. Dubbelagenter. Vapenskrammel. Rysskräck.
Det totala krigets återkomst?
 
 
 
 
 
 
 

Vårblot

Allmänt / Permalink / 0
 
 

Vintertid går mot vår.
Här i söder är det ömsom sol och ömsom snöstorm.
Vi samlar fjolårslöv och kvistris när det blir barmark.
Vi tänder eldar till de hedna gudarnas minne.

När mörkret faller samlas vi att minnas och lära.
Det berättas om ett stort blot som ägde rum kring vårdagjämning för att säkra sommarens sådd och skörd. Källorna är tvetydiga. Det berättas om det som kallades Disablotet. Diserna var förbundna med Freja, vars namn också var Vanadis. Med Freja kom även våren till världen. Därför kallades hon också Vårfrun.
Diserna vakade över ätterna och deras gårdar. Diserna ägde makten att bringa välgång och skördelycka, men också missväxt och undergång. Man blotade till Freja och Diserna för god årsväxt och fred. För fruktbarhet hos både jord, djur och människa.

Vårfrun vandrade i andra skepnader och under andra namn.
I Northumbria kallades hon Ēostre. På västsaxiska Ēastre. I de germanska rikena Ôstara. Ett namn som sägs betyda Vårdagjämning. Ägget är en symbol för den pånyttfödelse som solens återkomst innebär. Men även de fertila kaninerna fick symbolisera fruktbarheten. Man och kvinna vigdes till varandra. Frön planterades. Folket samlades till lek och dans i vårsolens bländande sken liksom i växlande väder av bitande vind, hagel och snö. Jacob Grimm skrev i sina verk om Germansk mytologi:
”Den hedniska påsken hade mycket gemensamt med majfesten och mottagandet av våren, speciellt när det gäller bål [eldar]. Det verkar dessutom genom lång tid ha funnits, bland folket, så kallade påsklekar vilka kyrkan var tvungna att tolerera; jag tänker särskilt på traditionen med påskägg, och på påsksagan som präster berättade om från predikstolen för att roa folk…”

 
 
 
 
 
 
 

Påskdagen

Allmänt / Permalink / 0
 

Sonny kastar ut.
Konrad rotar i ryggsäcken. Tar fram termosen och två muggar. Vant balanserar han de redan fläckade muggarna; en mellan knäna och den andra i handen medan han öser upp det ångande kaffet.
Morgonen är råkulen. Dimman, eller morgonmisten som farsgubben alltid sade, vilar blek över bukten.
”Här är kaffen, det kallnar fort nock”, säger Konrad och räcker Sonny hans mugg, orangefärgad och prydd med televerkets logga.
Sonny tar emot muggen med en lätt nickning. Spöet låter han vila mot relingen, bottenmetet ligger på djupet.
”Tror du han öringa biter idag”, frågar Konrad och blåser på kaffet sitt.
Sonny läppjar på sitt och drar på munnen.
”Knappt ens tro jag att plattinga biter nåt idag. Det är fesljummat fiskafänge nu för ti´n. Men nog tror jag att det blir ena litten sol idag.”  Han nickar mot horisonten bakom Konrad.
Mycket riktigt, genom tjockdiset syns marssolen masa fram en första skymt av ljus. Konrad kollar metet sitt, det ligger kav stilla. Han knackar på relingen.
”Ska vi ta och tjära uppna till sommarkanten?”
”Det är nock hög tid att göra så”, säger Sonny, ”vi borde se till motora med, hon kärva för mä igår morse.”
”Igår morse”, ekar Konrad, ”hon starte ju utan enaste knaggel idag!”
”Idag ja”, säger Sonny, ”men idag äschjente igår. Morgonmisten låg tätare på. Men va är det…”
Han vrider på huvudet, ser reven fara från spolen i flygande fart och hugger spöet snabbt. Han försöker hindra den spinnande spolen, det gör ont i fingrarna. Det rycker och drar i spöet och han tar spjärn mot relingen med högerfoten. Det bultar i hans bröst. Han drar djupa andetag. Den stilla turen artar sig till ett sånt där sällsynt tillfälle av adrenalin och iver.
Han hör Konrad svära och i ögonvrån ser han att brodern också kämpar med sitt spö. Kaffemuggen ligger utspilld och rullar mot durken. Konrad grinar illa mot honom, fast med glädjen sprudlande i blicken.


Västanvinden far emot dem hårt från ingenstans, vågorna slår över relingen och båten kantrar i ett svep.
Sonny hamnar mellan relingen och havsytan. All luft slås ur hans lungor och han sjunker halvt bedövad flera meter, innan kölden, eller vattnet som fyller näsa och mun får honom att krampaktigt röra sig. Trots understället och de tjocka kläderna är Sonnys simtag starka och bestämda när han väl får fart på armar och ben. Han bryter vattnet, hostar och flämtar, spottar och fräser. Drar djupa och rosslande andetag.
Vinden viner. Väser illvilligt. Den för med sig en stank av ruttnad fisk och stränder svarta av flugsvärmssurrande tångmassor. Den del av hans sinne som inte är överväldigad av köld, som inte är panikslaget fokuserad på att hålla huvudet ovanför de vilda vågsvallen, registrerar att mössan måste försvunnit i kollisionen med vattnet.
Sonny ser den uppåtnervända båten, så långt borta redan, bara ett blekt nötskal flytandes mot horisonten. Guppandes på avstånd mellan vågkammarnas hotande väggar av salt och bråddjup. Han häver sig i vattnet och ropar högt efter brodern sin.
”KONN-RAADD..” hans mun och hals dränks i en virvlande kastvåg. För ett ögonblick är han under ytan igen, tung i lemmarna, trött i kroppen.
Sonny tvingar sig uppåt, flämtar. Kippar efter andan. Rör sig framåt. En mås skriar på avstånd i vindens vinande. Han styr därifrån han uppfattade att ljudet kom ifrån. Han simmar utan att se. Vågorna ryter. Han simmar sig till andnöd, till blytunga fötter och kallsupar, sura och fräna i vindkastens stinkande luft.
Vinden mojnar. Stanken av rutten tång ligger kvar, men vågorna blir till bränningar, till ett nästan stilla vatten. Måsen ropar igen, högt och stolt i skyn. Inget land syns i någon riktning som helst. Han simmar ditåt han tyckte sig höra måsens skri, vad annars finns det att göra?


Tankarna stelnar. Han ser vattenytan. Han ser himmelen. Konrad är borta. Han tänker B-r-o-r men Konrad är som en skugga i skymningen, blekgrå och halvt upplöst i intet. Det dyker inte längre upp ett ansikte som går att sammankoppla med det namnet.
Hemmet är borta. Han försöker framkalla bilden av vardagsrummet och köket. Ytterdörren. Väggarna. Familjefotografierna. Men allt han ser är tomma rum. Inte sitt hus, bara allmänna byggnader som på broschyrer, blinka förbi i en seg ström. Han tänker F-a-m-i-l-j men han ser bara vaga siluetter av Sonja och barnen, som gömda i en kasse gammalt bråte på minnesvinden. Han huttrar till och skälver kraftigt, som en elektrisk stöt genom kroppen. Ovanför är himmelen. Runt honom vattnet.
Sonny simmar vidare. Han drar djupa andetag och tar jämna, beslutsamma simtag. Han försöker att ignorera tröttheten i sin kropp, hur ylletröjan smiter åt och tynger om armarna som bly. Hur byxorna binder hans sparkande fötter och motar varje bentag som för honom framåt. Allra mest försöker han glömma de svartbråda famnarnas djup under honom och hans allt svagare kropp simmandes fram på ett enormt hav. Han kunde lika gärna varit en insekt, kämpandes sin fruktlösa väg över dessa massiva vattenmassor.


Han tycker sig se en kobbe, eller möjligen en klippa. Han ökar på simtagen. Flåsar och fäktar. Sjunker av trötthet. Hostar upp saltvatten. Ansträngningen gör att han ser tredubbelt. Men alldeles snart är han säker.
Några jämna andetag till är han säker; det är båten. Guppandes där med undersidan i vädret.
Har han simmat i cirklar, eller har båten drivit i hans riktning?
Huvudet står still, han tar sig fram till båten, finner fäste i den upp och nervända relingen att klamra sig kvar vid. Han blir guppande så en kort stund i rena glädjen att ha något att hålla sig flytande mot. Vila sin värkande kropp.
Men armarna och benen domnar snart, Sonny känner hur tankarna börjar bli slöare och sakta stelna igen. Han börjar röra sig runt kanterna på båten, genom att byta grepp och flytta sig långsamt i sidled. Han försöker få liv i tankarna genom att tänka intensivt på en och samma sak.  Han tänker på att gå vilse. När man gått vilse ska man stanna där man är. Tills man blir saknad. Tills någon finner en. Kanske är det här att hitta båten igen det allra bästa som kunde hända? Man kanske ska göra likadant till sjöss? Hålla sig nära vraket.
Han rundar badbords sida och där är Konrad, han klamrar sig fast vid den upp och nervända relingen även han. Men Konrads ögon är stora och svarta som en mänskodockas knappögon. Han öppnar gapet sitt och blottar de brandgula tandraderna i den märkligt avlånga munnen. Han skriar fram sitt måslika läte en sista gång innan han slår sina blöta och oljiga vingar om Sonny och drar med honom ner i en ström svarta bubblor av flyende syre.
Stilla ligger vattnet. Långt vidare viner vinden.
Det blåser genom staden inatt. Det rasslar i plåttaken.
Det skallrar i fönsterkarmarna. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Till top