stewe

Samtida fall för Svensk förvaltning

Kategori: Allmänt

 
 

Varje form av samhälle har sina heliga kor, sina tabun, sina kollektiva lögner. ”I Sverige existerar knappt korruption” är en av våra kollektiva lögner.
Delvis bygger det på en gammal sanning från den tiden då rollen som tjänsteman var ett pliktyrke och ett hedersuppdrag. Då fanns det inom de offentliga förvaltningarna en lagstiftning som gjorde den enskilda tjänstemannen personligt ansvarig för sitt maktutövande, något som idag har ersatts av i stort sett en rättslig straffrihet.
Men delvis bygger bilden av Sverige som okorrumperad utopi på stabil svensk statistik där ytterst få svenska tjänstemän och politiker döms för korruption. I synnerhet i jämförelse med vissa andra europeiska länder.
Men den statistiska glädjekalkylen är i sig felvisande, då systemet har riggats så att ageranden som solklart borde kallas korruption inte gör det. Om få saker tolkas som korruption så visar siffrorna givetvis på en låg andel korruption i Sverige. Om andra länder kallar korruption för korruption, medan Sverige kallar samma korruption för ”olämpligt agerande” så är det klart att de länderna visar på fler fall av korruption än Sverige.

 

Till exempel, om Dokument Utifrån visat en syditaliensk regionchef som glatt berättar att när han miste jobbet som regionchef under en period så konstruerades en chefsposition som kreativ ledare för tekniska kontoret åt honom – med bibehållen regionchefslön.
När den syditalienske tjänstemannen nu blivit regionchef igen, så läggs posten som kreativ ledare för tekniska kontoret ner, för den var ju från början ett rent hittepåuppdrag från hans goda kamrater i förvaltningen.
Om Dokument Utifrån visat upp ett sådant flagrant exempel på vänskapskorruption och fabricerade höglöneyrken så hade säkert många svenskar flinat gott åt det stereotypt syditalienska systemet. Men just det exemplet är från min hemkommun i sydsverige, där en kommunal regionchef öppenhjärtligt berättade i lokalpressen om vad han hade pysslat med under de mellanår han inte varit regionchef. Bekännelsen ledde givetvis inte till minsta ramaskri eller rättslig utredning.
Allt var i sin ordning och helt i linje med det okorrumperade svenska systemet.

 

Markus och Malcolm är två kommunister som har en pod ihop. Jag rekommenderar verkligen en lyssning, inte bara för att de regelbundet gör narr av det postmodernistiska patrasket och svansen av hen-å-en-mumlande hanrejer, utan för att de sällsynt nog gör sina analyser utifrån logik och intellektuell hederlighet. De flesta avsnitt jag hört hittills är att rekommendera, senaste avsnittet Växelverkan och Degenerering var till exempel en höjdare, men eftersom det här inlägget skulle handla om korruption så bifogar jag avsnittet nedan där Markus och Malcolm går till botten med några riktigt intressanta korruptionsskandaler – som inte heller kallas korruption enligt svensk korruptionslag.
 
 
 
 
 
 

Fallet Kevin - en reflektion

Kategori: Allmänt

 
 

Igår rullade sista delen av dokumentärserien om Fallet Kevin. Ytterligare en svensk rättsskandal som är smått ofattbar i sina proportioner.
Polisen gjorde alltså sitt bästa för att sätta dit två tonåringar för mordet på fyraårige Kevin. Tonåringarna klarade sig undan med hårsmån antar jag.
Man såg i förhören med Christian och Robin hur polisen hade en viss sida uppslagen i en skolkatalog. Det är ingen avancerad gissning att de två tonåringarnas fotografier fanns på just den sidan och att det hade räckt med att barnen vagt pekat ut någon av de två tonåringarna för att deras öde skulle varit beseglat. Åklagaren i Kevinfallet dömdes också senare för att olagligen avlyssnat de båda tonåringarna i ett desperat försök att styrka den märkliga övertygelsen om att det absolut var minderåriga i trakten som var skyldiga till Kevins död.  
Det hela föll platt och istället fick det bli ett annat alternativ för utredningen; att sätta dit de bägge barnen Christian och Robin. Trots att de inledningsvis endast skulle fungera som vittnen för att klämma åt tonåringarna. Polisen lyckades inte ens fullt ut med att binda femåringen och sjuåringen till mordet. Trots timslånga manglingar i förhörsrummet, trots att pojkarna vägleddes till att peka ut en transportväg av liket (som egentligen var rent omöjlig enligt rättsläkaren själv) och trots att polisen avslöjade skadorna på Kevins hals, så förstod inte smågrabbarna helt hur de skulle svara för att göra förhörsledarna nöjda. Lite mumbo-jumbo från Sven Åke Christianson gjorde att det gick att kalla det hela spektaklet för förträngda minnen och låtsas att den fantasifulla mordteorin flög hela vägen in i mål.
Fallet Kevin är plågsam att se. De videobandade barnförhören är i sig en utdragen psykisk misshandel. I skepnad av den sammetsröstade socialtanten och den kamratlige byråkraten så turas poliserna om att pressa barnen till bristningsgränsen. Man tryckte till en svag familj för att få till ett avslut. En familj som verkade ha full tilltro för myndighetssverige. De lade sina liv och sina barn i händerna på staten och blev grundligt skändade som tack.

 


Jag följde Kevinfallet när det faktiskt begav sig. Jag minns hur glasklart det var att det var ett barnmord begått av barn. Därför var jag inledningsvis skeptisk till den här dokumentären, men anade snabbt att det nog var så att allt inte stämde. Anledningen var att ”minnenas medicinman”, charlatanen Sven Åke Christianson visade sig vara inblandad i utredningen. Det i sig säger något om vilken katastrof fallet Quick är; när det räcker att samma namn dyker upp för att man ska bli misstänksam till tusen.
Sven Åke Christiansson hade en nyckelroll i haveriet Quick. Han gjorde sig en karriär på den fabricerade seriemördaren ihop med de andra fifflarna och fånen som figurerade i fallet Quick.
Deras karriärer är kvar, trots allt som avslöjats. De har fått segla vidare och orsakat hur mycket skada? De har inte ställts till svar. Deras liv och levebröd har inte tagits från dem. De skyddas av samma system som belönat deras katastrofala insatser.
Försvarsadvokat Claes Borgström drog in miljoner när han för skattebetalningarnas räkning lallade med i farsen kring Thomas Quick. Tillsammans med de andra skyldiga i haveriet så vallade han mytomanen land och rike runt. Detta i rollen som advokat(!) i ett fall där en mindre korrupt försvarare lätt hade kunnat underkänna åtalen mot Quick helt och hållet – vilket brukar vara en advokats jobb. Snacka om att utredningen hade tur, Claes Borgström var verkligen ”rätt man på rätt plats”. Ja inte för de anhöriga och skattebetalarna som fick betala dyrt för Borgströms fiffel, men för åklagaren och för mördarna som tack vare Borgström & C: o gick fria.
Men Claes Borgström är inte vilken brännvinsadvokat som helst utan har tidigare jobbat som Jämställdhetsombudsman under Göran Perssons regering. I samma regering satt Justitieminister Thomas Bodström som av en händelse delar advokatbyrå med just Claes Borgström.
Så när Borgström knallade upp till överåklagare Marianne Ny och såg till att hon återöppnade Assangefallet så var det inte i egenskap av vilken lagvrängare som helst, utan en lagvrängare med uppenbara kopplingar direkt till landets högsta ämbeten.
Denna kombination av idioti i maskopi med kallhamrade karriärister är något som går igen i flera fall av svensk rättsröta; Som fallet da Costa, där två oskyldiga pekades ut som styckmördare. Som fallet Ulf där två män dömdes för grova övergrepp. Flickan i fallet skulle bland annat tvingats föda ett barn som offrats till djävulen under ett satanistmöte i Stockholm. Rituella satanistmord på spädbarn känns också igen från Eva Lundgren, vars teorier alltså på fullt allvar ligger till grund för statliga utredningar och politiska beslut i Sverige.
För mer satanism se även det tidigare Södertäljefallet.

 


Fallet Kevin får mig att tänka på andra fall av svenskt flockbeteende. Utfrysning och avhumanisering. Obehaglig vuxenmobbning i det offentliga rummet. De totalitära tendenserna som gör att folk hängs ut på den massmediala skampålen och förlorar både jobb och inkomst. Det svartvita mönstret, där något är fel när fel människa säger det, men rätt och riktigt när rätt människa säger det. Där gårdagens fascism är dagens högst resonabla sossepolitik.
Helhetssynen haltar hos de som är satta att granska; nu är polisen i kris, nästa dag järnvägen, nästa dag försvaret, osv; nu måste regeringen ”fixa” skolan! Fast när grenarna vissnar kan det mycket väl vara så att sjukdomen sitter djupt i själva stammen.
Jag kommer att tänka på de kollektiva lögnerna. Som att korruption knappt existerar i Sverige. Samtidigt var den högst avlönade pressekreteraren i hela riksdagshuset just den pressekreterare som dåvarande statsminister Reinfeldt låg med. Regeringen Löfven kalasar med Wallenberg och bara kort därefter följer de Wallenburgna med på resa till Saudiarabien där det ska knytas affärskontakter. En kommunchef som banar vägen för lukrativt migrantkontrakt för ett privat företag, bara för att månaden efteråt sluta som kommuntjänsteman och ta sitt säte hos just det privata företag hon fixade kontraktet åt.
Ingen av dessa fallen kallas korruption i Sverige. Reinfeldt var ju för bövelen ingen Berlusconi! Vad är väl en bal på slottet! Klart man får byta jobb! Det riktiga problemet är ju nåt kvittoslarv här och där eller obetald TV-avgift, då snackar vi skandal.

 

 


Den här reflektionen är spretig. Exemplen är fragmentariska, jämförelserna är emellanåt anekdotiska och lösryckta på ett vis som snarare liknar nån slags konspirationsteori à la Eva Lundgren.
Så låt mig dra i handbromsen. Vad jag egentligen menar är att i ett samhälle där det kan kosta långt mer än det smakar att sticka ut åsiktsmässigt, påverkar det i långa loppet även fall där varningsklockorna borde ringt hos mer än en av de inblandade. Uppenbara situationer där fler involverade borde ha reagerat och sagt ifrån. Det är inte bara en fråga om brist på civilkurage hos enskilda heller, i fallet Quick gick ju bland annat vår mest folkkäre kriminolog ut tidigt och kallade det hela för ett haveri. I Södertäljefallet gick chefen för Stockholmsutredningen ut i media och sade "Flickan är mytoman. Det här är ett justitiemord." Det hjälpte inte, båda rättsfarserna fortsatte.
Det som jag vill ge exempel på med min fragmentariska reflektion är den konformism som gör att processerna kan fortsätta. När något har blivit en vedertagen sanning eller något har blivit en prestigefråga för myndigheter och makthavare så följer märkligt nog de flesta med i svängarna, hur krokigt och knäppt det än blir. Så även det mediala etablissemanget. Offentlig brännmärkning av kritiker och visselblåsare sker gång på gång, med drevjournalistik och utfrysningar. Definitionen av korruption ifrågasätts inte, ens i fall där det är uppenbart att något stinker. Fallen är för många där beslutfattarna inte ställs till svars på allvar, varken för rena lögner eller de kompletta systemkollapser som deras agerande lett fram till.
Journalisten Tim Pool kallar i videon här nedanför Sverige för det obehagligaste landet han besökt. Det är bra att allt fler reagerar och riktar uppmärksamheten mot vårt lilla hörn av norra europa. För det finns helt klart en kuslig konsensuskultur i Sverige, något som inte minst avspeglas i uppmärksammade rättsskandaler som fallet Kevin. 

 

 

 

 

Skrota Svenska Institutet

Kategori: Allmänt

 
 
 
 

Jag brukar inte vara särskilt duktig på att kommentera dagsaktuella händelser. Men samtidigt är det här i någon mån en blogg som behandlar kultur, och det senaste blåsvädret kring ”Svenska Institutet” och dess Twitterkonto säger verkligen något om svensk kultur i detta nådens år 2017.
Svenska institutet är en statlig myndighet vars uppgift är att öka omvärldens intresse för Sverige. Svenska Institutet har alltså ett Twitterkonto som olika privatpersoner i Sverige turas om att använda för att kommunicera med omvärlden. På så vis är det tänkt att det ska ge en mer personlig Sverigebild än om Twitterkontot till exempel hade skötts av en stram myndighetsperson.

 

 


Svenska Institutet kallar motsägelsefullt nog varje Twittrande personer för ”Kurator”, något som jag själv förknippar med någon som för samtal angående till exempel psykiska problem, inte någon som är i skriande behov av samtal kring sin egna mentala hälsa.
För det är ju inga slumpvis utvalda personer som får hålla i Twitterkontot (hur fan hade det sett ut liksom) utan istället är det själva gräddan av den svenska intelligentian som ges ansvaret att förmedla Sverigebilden till cyberrymden.


 
 



Men allt har inte varit helt perfekt när det gäller Svenska Institutets Twitterkonto. Som kan ses i videon här nedanför, så har det redan tidigare uppmärksammats – åtminstone i utlandet -att det är lätt att bli blockerad av Svenska Institutet på Twitter, i synnerhet om man påpekar att den person som fått ansvaret att sköta kontot ljuger om att ha blivit bombarderad med hat och hot.

 



Den fula blockeringen av den amerikanska youtubern ovan kan i efterhand ses som en försmak till vad som komma skulle. Mellan 8–14 maj i år gästades Svenska Institutets Twitterkonto av en viss Vian Tahir, som kallar sig själv ”expert inom nätsäkerhet”.  
Vian Tahir har med myndigheten Svenska Institutet godkännande använt en så kallad blockeringslista, som Vian Tahir påstår är framtagen av "experter på näthat". Det har senare visat sig att listan egentligen är Vian Tahirs egen blockeringslista. Detta förklarar att även bloggen Inte Rasist Men... har blockerats, detta på grund av ett tidigare twittergräl mellan Vian Tahir och en "Henko" från Inte Rasist Men...där Vian tyckte att denne Henko sabbar kampen. Antar jag, för jag talar inte postmodernistiskt fraggelspråk.

 


Med hjälp av listan har Svenska institutet blockerat 14 000 Twitterkonton från att följa och interagera med det egna Sweden-kontot. 2000 av dessa beräknas vara robotar. Om de andra blockerade kontona skrev Svenska Institutet:
"Cirka 12 000 internationella och svenska konton som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld".
Och det är där någonstans fallet började bli riktigt lustigt. Blockeringen av dessa konton var alltså en sorts kärleksmanifestation, samtidigt vägrade - fräckt nog -många av de blockerade hatarna att identifiera sig själva som hatare. Däribland diverse riksdagsledamöter, journalisten Magda Gad, liberale programledaren Dave Rubin, chefen för svenska gränspolisen, enskilda personer som bloggar om försvarsfrågor, Köpenhamns socialdemokratiska borgmästare, samt Israels ambassadör i Sverige. Men dessa exempel är bara ett axplock av alla som blivit blockade.

 

 

Författaren Lars Wilderäng skriver:
"Många misstänker att de blockerats på grund av att de inte delar förra veckans kurators politiska åsikter, vilket väcker frågan om denna blocklista varit ett politiskt åsiktsregister som hanterats av en svensk myndighet".
Listan har också JO-anmälts med mera. Svenska Institutet har pudlat på stubben och har avblockat alla konton om jag förstått saken rätt. Ändå fortsätter skandalspektaklet att rulla vidare, igår Avslöjades bland annat att Svenska Institutet ändrat i sina egna skrivelser i efterhand för att få det att se ut som om det hela tiden fanns ett ”kryphål” för myndigheten själv.  
Själv tycker jag följande:
Som man bäddar får man ligga. Väljer Svenska Institutet att lämpa över sitt Twitterkonto till aktivist efter aktivist från identitetsvänstern så borde det inte komma som en chock att dessa använder kontot för identitetsvänsteraktivism.
Vi behöver inte flera myndigheter och statligt subventionerade ställföreträdare som i sin iver att värna ”Sverigebilden” skämmer ut sig själv och sina landsmän ännu mer. Därför heter det här inlägget just Skrota svenska institutet.

 

 

 

 
 
 
 

Styckmord och Småprat

Kategori: Allmänt

 
 
 


I skrivande stund så hopas frågetecknen runt fallet Kevin, är det kanske ytterligare ett justitiemord i konsensuslandet? Det vore inte det första, och det är knappast någon slump att fallet har direkta kopplingar till Quick- skandalen. Sedan åttiotalet har svenskt rättsväsende skakats av flera haverier som kretsat kring manipulerande psykologischamaner, medlöpare inom massmedia, samt inkompetenta advokater i maskopi med korrupt karriärkåta snutar och åklagare.
Per Lindeberg visar i boken Döden är en man hur feministiska kampanjer (för övrigt under ledning av samma psykoterapeut som fantiserade ihop seriemördaren Tomas Quick) i kombination med ett rättsruttet system ledde till två justitiemord, samt gjorde att den riktiga styckmördaren i fallet Da Costa går fri än idag. För den som inte har orken att plöja sig igenom Lindebergs tegelsten så ger den här dokumentären i elva kortare delar en utmärkt sammanfattning av skandalen. Men inte minst är den en påminnelse om varför förtroendet för svensk rättvisa har underminerats för lång tid framåt.

 
 
 


Hur kommer det sig att kurvan för glasskonsumtion nästan exakt följer kurvan för antalet hajattacker?
Detta och mer därtill ger Greenpeacegrundaren Dr Patrick Moore svar på i en både underhållande och lärorik dialog om klimatförändring och klimatförnekelse.

 

 



 Jens Ganman har på senare år blivit något av ett fenomen på sociala medier, inte minst för sin träffande satir i form av tårtdiagram. Här får vi möta honom i en öppenhjärtlig intervju som handlar om allt från Public Service till flockbeteende kontra civilkurage.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 snabba

Kategori: Allmänt

 
 
 
 
 

Lovecrafted
The Void är en amerikansk skräckfilm från 2016, skriven och regisserad av Jeremy Gillespie och Steven Kostanski. Nyligen släppt i Sverige för cirka hundralappen av alltid lika föredömliga Njuta Films.
Polisman finner blodig yngling i skogsbrynet och släpar med honom till småstadssjukhuset som är på väg att läggas ner. På sjukhuset korsas flera vägar, snart får de lokala förmågorna i behov av vård tillskott av mystiska och våldsamma främlingar som är ute efter att döda den blodiga ynglingen som polismannen fann i skogsbrynet. Byggnaden omringas av märkliga figurer i skumma nattlinnen samtidigt som såväl levande och döda börjar röja runt inne på sjukhuset.
Tentakelskräck med lite väl tydliga blinkningar åt genreklassiker som The Thing, Hellraiser, The Beyond, mfl. Jag gillar det skarpt, men samtidigt borde upphovsmännen satsat mer krut på stämningsskapande och originalitet, kultfilmerna den vill likna lyckades bättre med att kombinera de häftiga och roliga specialeffekterna med ett genuint obehag än The Void gör.
Underhållande är det lik förbannat, med en mäktig final som ger mersmak. Hopppas verkligen på mer av samma sort från parhästarna Gillespie och Kostanski.

 
 
 
 
The Pod People
Senast jag nämnde Aron Flam så kallade jag hans utläggning om Public Service för ”politiskt sprängstoff”.  Nåväl, efter att ha sträcklyssnat på alla avsnitt av Dekonstruktiv Kritik så var väl just den kängan mot statliga mediebolaget mer knallpulver än sprängstoff. Åtminstone i jämförelse, för när Flam poddar så kängas det på rejält. Allra mest i det allra senaste avsnittet, som du finner här ovanför.
 
 
 
 
Militärhistoria
”Våldet är lika centralt för historiens gång som bensinen i en bil. Och historien fortsätter.”
SMP skriver om historielösheten som präglar den svenska samtiden och rekommenderar samtidigt projektet Ofredsår, där jag varit flitig läsare nästan från start.
Artikeln finner du Här
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

"Hur mår svensk satir?"

Kategori: Allmänt

 
 

Jag är inte särskilt djupt insatt i politisk satir, varken svensk eller utländsk. Jag minns uppväxtens humorprogram som Helt Apropå som mer buskis än satir. Ingvar liknar en doja, helt galet. Hur den försvenskade formen av amerikansk ståuppkomiken snabbt reducerades till att säga kukfittaknulla med stressad röst. Reinfeldt ser ut som ett ollon, helt galet.
Snacka Om Nyheter med förutsägbara och billiga poänger. Parlamentet som är någon slags skriktävling mellan förvuxna dampungar. Fantastiskt usla imitatörer som ibland får för sig att häckla makten men där man inte sällan får gissa sig fram till vem de ska föreställa parodiera. Ska någon imitera Leif GW så hasar de ner i stolen och flåsar, vilket i sig blir en roliga-timmen-flashback från -87, där klassapan skulle försöka showa.
Ledarsidor som illustreras av den intetsägande Magnus Bard; en tecknare som alltså figurerar på både det högerliberala organet DN som min rödrosa fackblaska Kommunalarbetaren med i stort sett samma trötta teckningar. Senaste årens satirteckningar från svensk seriemarknad som är mer plakatpolitisk än pricksäker. Svenska tecknare och förläggare som i spåren av Charlie Hebdo-attentatet gick ut och förklarade varför de varken vill publicera material från den tidningen, och varför de tycker att de mördade franska satirtecknarna slog åt fel håll med sin humor. 
Det enda som jag kan påminna mig vara satir åt alla håll och kanter och ändå synts i mainstreamfåran är till viss del Charlie Christensens (tidiga) Arne Anka, som ofta häcklade systemet och makten ur flera vinklar, men framförallt Hans Lindstöm(Bonton) som talade nog inte fick sitt kontrakt förlängt med ovan nämnde drake DN. Men ingen av dem är ju särskilt utpräglade politiska satiriker.

 

 


Som sagt inledningsvis är det säkert mycket jag missat, men jag har fått intrycket att svensk politisk satir gått från usel till ännu sämre. Från peruker och dialekter - ett barnsligt och harmlöst sätt att häckla överheten, till korrekt konsensushumor.
Att den blivit ännu mer likriktad, ett identitetspolitiskt vänsterprojekt, i den mån den överhuvudtaget finns. Jag gillar elak satir, men det blir snabbt tröttsamt när udden riktas åt ett och samma håll. Det är inte satir att enbart skämta om sånt som uppskattas av stora delar av det kulturella, politiska och journalistiska etablissemanget. Det anas på spridningen av P3-låten och schack på schemat att det finns ett uppdämt behov av att skämta med exempelvis statliga radion.
Jag gissar att den svenska ”satiren” speglar utvecklingen det kvavare åsiktsklimat som präglar Sverige i stort. Skriver du en negativt om någon av de mest känsliga frågorna, så är risken stor att du placeras på högerskala, hur vänster du än må vara i alla andra frågor. Det kan handla om Klimatet lika väl som Integrationen. Att högervänsterskalan i många frågor inte alls är applicerbar spelar ingen roll, i debatten utgås från en tänkt högervänsterskala där det som bryter konsensus allt som oftast är höger, eller i alla fall är en glidning åt.., eller spelar i händerna på… etcetera.
Det är också en slags vänsterkris i stort, där man förr använde yttrandefrihet för att häckla och utmana konservativa, kristna och auktoriteter överlag, ropas det idag på inskränkt yttrandefrihet. Det sker också moraliska invändningar, värdiga en viktoriansk svimmande dam, mot både gamla och nya kulturella verk. Genom ett offerhierarkiskt resonemang ska satiren enbart komma från det egna hållet, och då får den gärna vara förnedrande och grov, men de som satiren riktas mot får aldrig någonsin slå tillbaka, för då är det inte alls roligt längre.


Jag tror också att det delvis har att göra med att massmedias förmåga att ”kröna konungar och slå bönder” har brutits. Detta blev tydligast i senaste valet, då Public Service med flera stora medieaktörer, trots ivrigt kampanjande, varken lyckades med att sänka SDs väljarstöd eller släpa FI över fyraprocentspärren. Det har tagit rejält hus i helvete i och med Trumpsegern. Aktivismen tar över debatten; är du med eller emot? I ett land där det existerar starka ekonomiska band mellan staten, journalistiken och kulturen, påverkas givetvis också humorn/satiren, om inte annat indirekt. På förhand upplagda och godkända skämt i skavlanfåtöljen kan innebära en utsåld komikerturné, vilket i sig innebär en säkrad årslön, minst.
De högst verkliga hot mot politiker och journalister, samt mer eller mindre välformulerad kritik mot desamma, klumpas ihop under samma ”Hat och Hot”-begrepp. Högst tveksamma vittnesmål ges okritiskt utrymme, och om de avslöjas, så kallar man det också Hat & Hot. Ett hyfsat färskt exempel går att finna under de första minuterna Här. Då blir satirikerns jobb svårt, eftersom också humorn riskerar att stämplas som Hat & Hot.
Jag tror det också har att göra med att vi delvis lever i ett Postsatiriskt samhälle. Med det menar jag att satir blir överflödig när folk inte förstår att de uppenbart gör sig till åtlöje och sålunda blir en sorts omedveten satir över sig själva. Det senaste exemplet är när den helmanliga styrelsen i fackförbundet igår firade Kvinnodagen genom att posera i kattörade fittmössor. Moderaternas gruppledare i riksdagen sade att hon hade svårt att ta Byggnads styrelse på allvar, så länge inte Byggnads börjar bära fittmössorna varje dag. You can't make this shit up. Men det finns otaliga exempel på liknande pinsamheter utan minsta självinsikt, och när det skojas om det, så är humorn, inte helt överraskande, också ett sorts Hat, som lätt kan leda till Hot.
Med dessa funderingar skramlande i skallen de senaste åren, blev det något av en uppenbarelse att se Aron Flam gå i gång i Publicistklubbens debatt; Hur mår svensk satir? Faktiskt tycker jag hela panelen har intressanta synpunkter, även om det i sig har att göra med hur just Flam förflyttar debattens fokus från satir till en högst politisk attack, inte minst på Public Service. Utan Flam i panelen, hade antagligen debatten låtit väldigt annorlunda.





Till saken hör att jag inte bara håller med Aron Flam åsiktsmässigt i det mesta, jag anser dessutom att han är en av få bra komiker vi har. För några år sen såg jag (pinsamt nog) varje avsnitt av svt-programmet Agenda, och jag minns hur paff och glad jag blev när sändningarna helt oväntat började avslutas med Folkets Främsta Företrädare.  Vafan.. det här var ju roligt! Det här är ju satir som gör narr av hela det politiska spektrumet! Jag hajjade inte att de minutlånga inslagen var en liten del av ett program som tydligen gick tre säsonger på svtplay utan trodde det var exklusivt producerat för Agenda. De där inslagen varade väl en två-tre gånger, sedan försvann de från Agenda utan ett ord och syntes aldrig till igen. Vad Aron Flam berättar om hur programmet behandlades blir i sig politiskt sprängstoff.
Det enda negativa är väl att jag inte hört talas överhuvudtaget om Hans Blix program som tydligen gått en evighet på radio. Man kan ju föreställa sig att det har att göra med att jag nästan aldrig lyssnar på radio, samtidigt har jag ju t.ex. hört talas om Tankesmedjan. Lite fördomsfullt får jag för mig att Blixprogrammet låter som en mix mellan Blandaren och HasseåTage.
Men det är egentligen inget som påverkar paneldebattens slagkraft, som ska ses som ett sundhetstecken i en postsatiriskt och polariserat politiskt klimat.

 

 

 

 

.  

 

Excerpt

Kategori: Allmänt

 
 
 

Blomsterkvarteren kallades området där jag växte upp. Varje gata bar namn av blommor och i vissa enstaka fall av gröna växter överlag. Morsan och jag bodde på Violvägen, som gränsade till både Mistelgatan och Törnblomsgränd.
Det var ett för dåtiden typiskt villakvarter med staket och tujahäckar runt välskötta gräsmattor och enplanshus med garage. När jag idag passerar sådana kvarter, upplever jag ofta en labyrintisk känsla av att alla hus och trädgårdar ser så oerhört snarlika ut. Kanske var det likadant när jag växte upp? Men som jag minns det så var distinktionen mellan kvarterets olika hus större på den tiden. Kanske var arkitekturen mer individuellt egensinnig än den är idag.
Samtidigt, när jag försöker minnas tillbaka, ser jag inte husen framför mig, utan istället människorna som bodde där. De står och sitter och går, inhägnade i rektanglar av grönt och tegelrött, medan jag cyklar förbi och vinkar åt dem. De höjer sina armar och vinkar tillbaka mot mig. Ibland tänker jag mig dem som deltagare i en dockteater som blivit fastfrusen i tiden.  Idag är säkert många av dem döda eller gamla och skröpliga, men inuti mig är de fortfarande i samma ålder nu som då.
Det var mitten av augusti när vi tältade vid sjön och ljusskenet steg över vattnet. Det virvlande och bländande skenet som kom att förändra allt. När jag tänker på sommarlovsdagarna som ledde fram till den kvällen, rör sig fragmentariska minnen snabbt och förvillande som spelkort i en trollkonstnärs flinka händer. Jag ser frukostbordets repor och fläckar. Sönderrivna myggbett och skrubbsår på min bara ben. Känner smaken av kalaspuffar med mjölk. Hör morgonens eko och dansbandsmusik från morsans radio. Ser dammet dansa i solstrålarna över köksgolvet. Jag hör gruskornen smattra mot min stänkskärm där jag trampar min Monark med limpasadel gata upp och gata ner. Min solsvedda nacke som flagnar hud och kliar.
Bägge mina bästisar, Timmy och Larsa, var bortresa och jag fick fördriva tiden ensam. Egentligen trivdes jag sällan på loven. Jag saknade rutinerna, att ha ett mål med att stiga upp på mornarna. I skolan fanns alltid någon att umgås med. Jag försökte hitta nya vänner, men de andra ungarna i Blomsterkvarteren var inte särskilt schyssta. Ibland kastade de småsten efter mig när jag passerade dem förbi.


 


Kapten Svendsen bodde i sista huset på Gullkragevägen. Han hade ofta besök, speciellt av kvinnor, men bodde ensam i villan. Det pratades mycket om Kaptenen, även bland de vuxna. Oftast i ett halvkvävt och skvallrigt tonläge. Jag är än idag säker på att det var ren avundsjuka.
När jag cyklade kvarteret runt såg jag männen klippa sina gräsmattor. Många av dem pappor till mina skolkamrater. De sköt sina maskiner framför sig med sammanbitet bittra ansikten och sluttande ryggar som slokade under en osynlig tyngd. De glesnande hjässorna kräftröda i solen. Illasittande shorts och sandaler av plast. Urtvättade tröjor som knappt täckte ölmagarnas dallriga fett.
När Kapten Svendsen klippte sitt gräs, gjorde han det barbröstad, med brunbrända muskler och rak rygg. Hans kortklippta frisyr alltid perfekt kammad. Det tycktes bo en helt annan spänst i hans steg. En annan styrka i hans blick. Han bar knälånga shorts med livrem. Aldrig sandaler, utan svarta och stilrena gymnastikskor.
På kvällarna brukade jag se Kaptenen ta sig ett glas på sin uteplats i trädgården. Ibland i sällskap med någon, men oftast ensam. Det var inte som när det skulle drickas i de andra husen i kvarteret. Jag hörde aldrig Kaptenen gå upp i röstläge någonstans mellan hysteriskt skratt och ilsket skrän, som de andra männen alltid brukade låta.
Jag minns hur Kaptenen satt lugn, i vila men ändå kraftfull, som om han betraktade tidens gång, stillsamt funderande. Jag saktade in och vilade på tramporna när jag passerade hans hus och vinkade till honom. Kapten Svendsen höjde sitt glas högt i luften mot mig, den bärnstensfärgade drycken glimrandes i kvällssolen, innan han i en mjukt svepande rörelse förde glaset till sina läppar och tog en munfull.
Många år senare köpte jag min första Whiskey. Jag mindes inte sorten som Kaptenen brukade dricka, utan tog den flaska där färgen på Whiskeyn var mest lik den i mitt minne. Samma kväll höjde jag mitt glas i en perfekt imitation av Kaptenens sätt att skåla. Jag tog en munfull i samma svepande rörelse som han. Istället för den milda smak av honung och syrendoft som jag hade föreställt mig under hela min uppväxt, var det som att få ren bensin hälld i munnen. Ångorna sved i mina näsborrar och mina ögon rann okontrollerbart av tårar. Jag klöktes kraftigt och fick flera gånger spotta tjock och stinkande saliv i köksvasken, nära att spy.
Jag hällde ut resten av flaskan och har sen dess aldrig druckit starksprit igen. Men någonstans i mitt inre så vet jag att det verkligen finns en whiskeysort någonstans i världen som kommer att smaka just som jag alltid föreställt mig att den skulle smaka. När jag väl finner den så kommer jag att dricka den tom, och höja varje glas just som Kaptenen höjde sitt.  

 

 

 

 

 

Illustratör: Ingo Roos

 

 

 

 

 

 

 

 

Pratradio

Kategori: Allmänt

 
 
 
Henry Rollins är ett sällsynt drivet knippe muskler som är stört omöjlig att inte inspireras av på något plan. Samtidigt är det lätt att också bli smått utmattad när man tar del av denna maniska människas enorma produktivitet och kreativitet. Sedan mina tidiga tonår har han gått från sångare i Black Flag och Rollins Band till framgångar inom en rad andra områden, bland annat som författare, spoken words-artist, och en hel massa annat.
I den långa diskussionen i The Joe Rogan Experience saktar aldrig svadan in. Rollins berättar bland annat att han sover max en tre-fyra timmar per natt för att sedan styrketräna, arbeta och/eller resa världen runt, allt i vad som verkar vara en kombination av slump och noggrann inrutad vardag. Rekommenderas varmt, även om det kan vara ett gott råd att se programmet i sjok istället för i sträck.
 
 
 
Jag passar på att också rekommendera podcasten Udda Ting, där landets ende splatterpunkförfattare CJ Håkansson intervjuas. Håkansson är mest känd för kultromanen Fjärilen från Tibet men har också medverkat med ett antal noveller i den numera nedlagda tidskriften Eskapix.
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 

Kamplystnad i Kyskhetsbälte

Kategori: Allmänt

 
 

Lysistrate skrevs år 411f.kr. av den grekiske författaren Aristofanes.
I denna klassiska komedi övertalas kvinnorna i Aten och Sparta att sexstrejka för att få en ände på det segdragna peloponnesiska kriget.
Komedin skulle absolut klassas som en potentiellt stötande satir idag. Utöver att driva gäck med några av antikens upphöjda personligheter, framställer Aristofanes kvinnorna som irrationella varelser som behöver skyddas både från sig själva och från andra. Komedin har spelats upp ett otal gånger, även i Sverige, bland annat i en filmatiserad uppsättning 1982 där det kanske inte helt självklara valet Inga-Gill är en av de drivande sexstrejkarna. På senare år har Lysistrate antingen omarbetats kraftigt eller undvikits helt, då den förkristne Aristofanes originalmanus anses stå för en förlegad kvinnosyn. Men tvärtemot vad man kan tro har idéerna från Lysistate på senare år återaktualiserats, denna gång med kvällstidningar som arena.  

 

 


Expressen var först ute 2011, som i ett samarbete med stiftelsen Expo lanserade informationssatsningen Dilemmat: Rasism där olika stillbilder med pratbubblor lär läsarkretsen att bemöta den galopperande rasismen.
Vi får följa Elin som ansätts hårt av både sin partner Simon och sin pappa för att hon umgås med väninnan Mira som är muslim. I första bilden ovan ses hur Elin låser in sig på toaletten när Simon ifrågasätter hennes umgänge med Mira. Daniel Poohl från Expo kommenterar: Elin gör rätt som markerar att Simons åsikt inte är okej och tar diskussionen med honom.
I en senare del i informationskampanjen berättar Elin för Mira att hon fått Simon spak genom en sexstrejk i Lysistrates anda.
Det finns smärre kritik att framföra mot Expressens högst informativa instruktionsartiklar, som i övrigt gör ett utmärkt jobb att tackla det växande problemet med att fäder och sambos/äkta män försöker begränsa kvinnors umgänge.
Vissa skulle kunna hävda att bilden av Elin är stereotyp, tex där Elin låser in sig på toa istället för att argumentera vidare med Simon. Andra skulle kunna hävda att synen på kvinnlig sexualitet är stereotyp på ett sätt som känns igen från en viss grekisk komedi från 411 f.kr; att kvinnor utan problem kan villkora sin lust. Att Elin får sin vilja igenom väger tyngre än den sexuella partnerns attraktionskraft, medan Simon direkt krackelerar under själva hotet att inte få komma till. Sex som en bytesvara. En ursäkt under knullhot och i gengäld en herdestund i halmen.

 


Häromveckan dök liknande tema upp på aftonbladets ledarsida som enligt sin presentation: driver opinion för jämlikhet, rättvisa, feminism och allas lika värde.
Under rubriken Inget mer sex för Jimmie Åkesson skriver krönikören Eva Franchell:
”Jag kan lova både honom,(Trump) Putin och minimonstret Åkesson att sex är det sista de kommer att få när deras politik sprider sig över världen. Det går fort, men snart släpper den kvinnliga paralysen. Då kommer motreaktionen och den kan bli kraftig.”
Krönikan kan kritiseras på samma grunder som de mot radarparet Expressen/Expo i raderna ovan, med tillägget att manliga politikers främsta drivkraft kanske inte helt självklart är att maximera sitt könsumgänge, men det är å andra sidan en ren spekulation från min sida.
Franchell har också lyckats med konststycket att knega i x antal år i kvällstidningsbranschen och samtidigt missat de bildtäta bilagorna där maktens män liksom populärkulturella stjärnor inte sällan omges av kvinnor som på ett normativt vis anses vackra. Hon har därtill missat alla år av snaskiga utsagor om mängden kärleksbrev till massmördare och tydligen gått genom livet, innanför och utanför media, utan att reflektera över företeelser som Bad Boys  och The Game. Begrepp som visar att det inte alltid är så dumt att vara stygg, utan att det händer alltsom oftast att vanliga knölar liksom kontroversiella kändisar fungerar högst magnetiskt på motsatta könet.
Istället för att se hur individuella preferenser kontrasterar mot genetisk programmering hos båda könen, tänker sig Franchell ett kollektivt kyskhetsbälte mot demoniska demagoger. En annalkande tsunami av lårknipande kvinnor, förenade i kamp.

 

Kanske är det så, krönikan trycks ju gubevars i etablerad media och ingen knaskonspiratorisk skumraskblogg. Men samtidigt finns exempel på de som inte helt anammar Franchells teori. Till exempel den unga feministikonen och popstjärnan Zara Larsson, som inte sällan dyker upp på just kvällstidningssidor, och har följande att säga om valet av sexuella partners:
Är det någon som inte riktigt hör av sig och är lite "whatever" alltså jag blir besatt. Jag blir besatt på ett ohälsosamt sätt. Jag kollar Instagram, Twitter – allt. Jag har även varit med personer varpå sexet suger, men jag har ändå velat göra det igen för att personen är en douche, jag har ingen aning om varför det är så. Om någon ligger med mig och varken smsar eller hör av sig dagen efter, då går jag sönder. Det är den här douchegrejen. Jag tror aggressivitet och sexualitet ligger väldigt nära varandra. Är det någon som är för snäll "puttinuttig" blir det för tråkigt.
Längre ut på på den feministiska marxistkanten konstaterar debattören Kajsa Ekis Ekman:
Jag kan å andra sidan inte heller tänka mig vänsterkillar kasta sig över en. Det är för mycket hjärna. De tänker och pratar för mycket. Jag är en sucker i relationer. Mannen jag är ihop med nu tycker det är ok med paljetter, men inte skidkläder, päls, slampiga kläder eller haremsbyxor.
Nära Kajsa Ekis ideologiskt, hittas skådespelerskan Lo Kauppi, som unikt nog i sammanhanget har en äkta arbetarklassbakgrund. I en dokumentär om uppsättningen av SCUM- manifestestet av Valerie Solanas berättar Kauppi att efter en av föreställningarna så uppstod en mer eller mindre spontan diskussion bland en grupp män i publiken. De satt i en cirkel, grät och pratade om sina känslor och farliga mansroller. När Kauppi med kollegerna befann sig utom hörhåll i sin loge, kommenterade Kauppi högt det hela:
Herregud, de där killarna därute, de skulle man aldrig ligga med!
Alla i ensemblen höll med, men fick snart gemensamt dåligt samvete och problematiserade sin egen ryggradsinstinkt. Ändå misstänker jag att kvällen inte slutade i en ohämmad ormgropsorgie med manscirkeln, men det förtäljde å andra sidan inte anekdoten någonting om.
Det hela får en att fnula på om inte det finns korn av sanning hos Aristofanes, Poohl och Franchell. Måhända finns det ett slags reglerbart och kollektivt kvinnligt kyskhetsbälte ändå. Fast inte mot krigshets och för kvinnokamp, utan istället en Darwinistiskt utformad låsmekanism där koden ytterst sällan stavas B-E-T-A, men desto oftare stavas A-L-F-A.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Storebröder

Kategori: Allmänt

 
 
 

Ärligt talat kunde det lika gärna vara val i Ankeborg som i Amerika vad mig anbelangar; det är minst lika verklighetsfrämmande och det ständiga snattrandet är som bäst sövande. I och med en segdragen höstförkylning använde jag just senaste presidentkandidatsdebatten som ett sömnmedel. Spektaklet sändes ju gubevars på Youtube och jag låg ju ändå där snörvlande.
Debatten i sig var vad den var, men utspelade sig i skenet av den skandalösa smyginspelningen av kandidat Trump, något som däremot blir intressant i en bredare kontext av övervakning och självcensur.
I samma veva hade nämligen wikileaks släppt graverande uppgifter om kandidat Clinton och hennes nära kopplingar till Wall Street. Saken är den att Clintons band till affärsvärlden är en typisk politisk bomb av klassiskt snitt; journalistik via interna läckor i samma anda som ”Deep Throat” i Watergateaffären, medan Trumps sunkiga sexskrävlande snarare hör snaskande kändisskvaller till. Ändå hamnade det förra i skuggan av det senare.
Detta har ju givetvis med den här valkampanjens tendens till gyttjebrottning och skandaler där sakpolitiska spörsmål lyser med sin frånvaro. Liksom kändisfixering i stort.
I det mediala flödet dagen efter debatten fann jag knappast referat kring de båda kandidaternas olika ståndpunkter i sjukförsäkringssystemet; däremot spaltmeter om blickar, påhopp, attacker. De mest snärtiga citaten i skriven form.


Man kan med rätta beskylla Trump för att dra ner debatten på såpanivå, men samtidigt är uppenbart en symbios mellan grodorna Trump spottar ur sig och pressens fokus på just dessa. Är det då inte väsentligt att veta hur en kandidats kvinnosyn ser ut mellan skål och vägg? Självklart. Men ser man bortom Donaldfiguren, så sker det lite väl ofta liknande saker, dataintrång, integritetskränkande smyginspelningar och lösryckta citat i syfte att schavottera någons trovärdighet eller ge någon foten från sin arbetsplats. Det sker i viss utsträckning på alla nivåer. Såväl i maktens korridorer som hos den anonyma allmänheten.
Det är en utveckling som i exempelvis Sverige gått svindlande snabbt; från det ökända valstugereportaget, till att hacka flashbacks databas, till hämndporr, till den som spelar in utvecklingssamtalet med skolan och delar utvalda snuttar av det på sociala medier. Inte bara det demokratiska samtalet kommer på skam, hela samtalskulturen är stadd i hastig förändring. Främst bakom, men också framför skärmarna.
I Orwells 1984 bevakar Storebror sina medborgare. Det är en klassisk liknelse av den totalitära maktens åsiktsregistrering och förtryck; ett slags vertikal kontrollsystem från överheten och nedåt till de enskilda undersåtarna i en pyramidformad hierarki.
Verkligheten av idag är snarare ett horisontellt kontrollsystem där medborgarna ser över varandras axlar, smygfilmar, hänger ut varandra, skampålar chefer, arbetskamrater, ja även släkt som vänner om det kan anses befogat, eller åtminstone kan få spridning.

 

Ingen illasinnad diktator ligger bakom, men mekanismerna och den självpåtagna censur det hela resulterar i är densamma. Så raderas det där inlägget som kan feltolkas. Så hålls tand för tunga i möten med meningsmotståndare. Så blir allmängiltiga samtal inlindade för att inte framstå som alltför frispråkiga. Så sluts åsiktsskillnader, inte i korridorer, utan i kokonger.
Åtminstone till nästa gatlopp när någon gått över gränsen, allt i en olustigt fostrande och mästrande moralistisk anda. Som om inte de flestas garderober rasslar av ett benrangel eller två. Som om alla alltid uttrycker sig rätt och redigt, genomtänkt och klokt.
Riktigt olustigt kommer jag att må den dagen det står makthavare på scenen utan något kartlagt klavertramp i karriären. Utan minsta digitala slint med tungan. Dagen då vi alla soligt ler genom förskönande filter medan vi visar upp dagens excellenta måltid i våra skavankfria kök.
Då kommer vi alla att bära speciella namn, utöver de vi döptes till.
Namn som får plasmaskärmarna att genljuda.

 

 


 
 

3 lästips

Kategori: Allmänt

 

Polaren Pål, författare till De döda fruktar födelsen och Borde Vara Död,
har en ny E-novell ute hos Swenne Zombie – K ö p !

 

 
 Min vän Sandra är alltid högsta grad läsvärd
såväl i sina krönikor som blogginlägg på Sanchr
 
 

En fängslande och annorlunda reseskildring bjuder Alan Averill på
 Unexpected adventures in the East

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Morgonstund

Kategori: Allmänt

 
 
 

Jag vaknar till sans. Det vankas en ny vacker dag i det välfärdsland där västanvinden ännu viner. Smidigt skuttar jag ur sänghalmen, sprängfylld av social rörlighet och kapitalt kraftfull.
Jag brygger mitt eget kaffe, långt från de plasthöljade pappmuggarnas perkolatorer.

 

 

Alltmedan pannan puttrar skannar jag igenom det skatteunderstödda nyhetsflödet. Trots spetsfundiga spjutspetsskribenter och behjärtansvärd kampanjjournalistik blir det inom kort för kommersiellt och kändistätt ytligt för en kulturkonnässör som jag. Istället slår jag på den statliga televisionen för att ta del av morgonsoffornas maktkritiska rapportering.

 


Pumpen sväller så smått över lättnaden att bo så långt från icke-demokratiernas blinda dyrkan av sina Stora Ledare i gudsförgätna avkrokar där media mest tjänstgör som ett propagandistiskt partiorgan. Det fantastiska med att vara född fri.

 

De oavhängiga analytikerna och den ekonomiska expertisen berättar om hur hjulen snurrar på högvarv, sällan har det sett mer sprudlande ut för vårat ständigt suveräna samhällssystem. Stolt till sinnes hemsöker jag platsbankens välfyllda valv för att själv snappa åt mig en snutt av det stinna jobböverflödet.

 


Jag går förmiddagen till mötes med en vandring längs ån.
Fåglarna kvittrar från de nedlagda lagerlokalernas tak. Det finns något storslaget bortom krönet där åkrarna lagts i träda. Jag kan känna det i den västanvind som ännu viner. Jag kan höra det i etern som susar och brusar fram högt ovanför mig.

 

 
 

 

 

 

 

 




 

 

Utfrågad

Kategori: Allmänt

 
 

Du hittar frågestunden på den eminenta bokbloggen I Elinas Hylla

 

 

Svensk Apaches Lagerrensning

Kategori: Allmänt

 
 
 
 
 
 
 
 

3tips

Kategori: Allmänt

 
 
Albumförlaget
Albumen om Viktor Kasparsson är helt klart något av det bättre jag läst senare år i svensk skräckväg, rekommenderas varmt. Från 1000ögon-albumen är Fylgia riktigt bra surrealistisk skräck medan Lovecraftadaptionerna inte höll samma klass, utan att vara direkt dåliga heller.



 
20,000 days on earth
En blandning av dokumentär och spelfilm med/om Nick Cave. Trots att musiken som bjuds mestadels är från Push the sky away, en skiva som inte alls föll mig i smaken, satt jag betagen från början till slut. Ett måste för alla fans av mannen ifråga och kanske inte så mycket för de som inte är det.
 
 
 
Ur havets djup
Hastur förlag fortsätter sin kulturgärning genom att ge ut obskyr skräck av klassiskt snitt. Två stämningsfulla noveller, utsökt illustrerade av Jonas Wessel som även står för såväl översättning som fängslande förord.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

4 snabba

Kategori: Allmänt

 
 

Málmhaus
Hera är en ung hårdrockare på Island, tidigt nittiotal. Hon drömmer om att lämna föräldrahemmet och den gudsförgätna byn men lyckas ändå inte komma sig därifrån. Istället revolterar hon genom att stjäla grannens traktor och bråka med förmannen på slakteriet. Den våg av Black Metal som föds i Norge blir till viss del en tändande gnista.  
Även om det inte är en helt igenom lyckat, så är Metalhead klart sevärd. Bland annat därför att Isländsk film inte hör till vanligheterna. I de scener där det majestätiska landskapet ges en framträdande roll är rent hisnande.


 

Gone Girl
Gillian Flynns Sharp Objects och Dark Places är två favoriter, trots ett delvis tröttsamt deckarupplägg. Gone Girl är mer av elak satir över tvåsamheten och är snarare svart humor än mörk thriller. Det humoristiska stråket har föralldel funnits även i de ovan nämnda föregångare, men här ges det fullt spelrum. Även skildringen av klassresor neråt och samhällstrukturernas sönderfall känns igen.
Det räcker ganska långt, men inte riktigt ända fram. Det påminner mig om hur det var att läsa Sherlock Holmes i yngre år; även om deckargåtorna inte intresserade så fascinerade Sherlocks personlighet och intellekt. Något som också passar in på huvudpersonen Amy i Gone Girl.

 

 

Occupy – protesterna på Wall Street
Dokumentär om den proteströrelse som växte allra starkast i spåren av finanskrisen, där skattebetalarna fick pröjsa bankväldets schabbel och dobbel. Det är dock inte särskilt intressant att få följa själva centralfigurerna i Occupyrörelsen. Det är föga förvånande samma gamla vanliga engagerade™ elevrådsrebeller som har både tid och råd att leva ut sitt fortlöpande föräldrauppror på en gatustump.
Däremot är faktan om krisen högst intressant, om derivat och liknande, hur det har utvecklats efter krisåren. Det finansiellt fria fall som faktiskt ser ut att vara början till slutet för det amerikanska imperiet.

 
 

Bild och Bubbla 1/2015
Med årets första nummer tar Bild & Bubbla ny och läsarvänligare magasinform. Fokus för numret ligger på terrorattacken mot Charlie Hebdo, ett tema som kommer att fortsätta även i nästa nummer. Serieåret 2014 avhandlas och nyheter recenseras. Merparten får väl ses som ganska representativt för senaste årens svenska serievåg: så kallad satir som kan sammanfattas ”som Liv fast sämre”, allmän artyfarty, samt seinfeldska samtidsfunderingar i hipsterkvarter. Samtidigt lyckas man i årstillbakablicken t.ex  helt förbigå Den Svarta Jorden av Lars Krantz, liksom den socialrealistiska superhjälteserien SH3: Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr av Daniel Ahlgren med flera. Bland läsvärt innehåll kan nämnas intervju med norska tecknaren Jason, en artikel om Naruto och svensk mangautgivning i allmänhet.

 
 
 
 
 
 
 
 

Hört 2014

Kategori: Allmänt



Behemoth – The Satanist
Behemoth kapar bort de segaste delarna från Evangelion, här bjuds det istället på rakt rens och storslagna dödssymfonier med få transportsträckor. Samtidigt lyckas polackerna förnya sig med mysko melodislingor som för tankarna till Goblins soundtrack i gamla Argentofilmer. Men den jämförelsen säger kanske mer om min snäva musikaliska referensram än talar om hur det egentligen låter.

At the gates – At war with reality
Magisk realism är inte bara en litterär genre utan också själva grundtemat för At war with reality. Skivan inleds med ett spöklikt tonsatt citat av Ernesto Sabato och i texterna återfinns rena Jorge Luis Borges-citat liksom inspiration från flera andra författare inom den magiska realismen. Själva skivtiteln är hämtat från Michel Foucault. Det finurliga i sammanhanget är att man inte behöver ha en susning om de finkulturella kopplingarna, då texterna också kan läsas som typisk genrelyrik om död, kaos och mardrömmar.
När ett band gör comeback efter en lång tid i träda, eller försöker följa upp en oanad succé, anas ofta en prestationsångest som gör att man gärna vill visa vilka briljanta musiker man är genom övertekniskt gnidande och snåriga tolvminuterskompositioner. At The Gates visar vilka kompetenta låtsnickrare de är genom att hamra fram 13 spår som klockar in på fyrtiofyra minuter, helt utan döda stunder.

 

 

Primordial – Where greater men has fallen
En av årets mest framemotsedda skivor för min del, vilket i sin tur nästan garanterar en upplevelse av antiklimax när man väl får höra själva plattan. Att det mesta efter favoritskivan Redemption at the puritans hand inte skulle leva upp till förväntningarna borde också gått att räkna ut på förhand. Men bortsett från den inledande besvikelsen är det här väldigt bra och låtarna fortsätter att växa till en toppnotering i diskografin.
Det räcker att höra Alan Averill sjunga om hur revolutionen föder nästa tyrann, om övergrepp inom den katolska kyrkan eller om hur myten om frihet binder våra slavhandleder, för att konstatera att ingenting annat är som Primordial.


 

Death Wolf – Östergötland
Death Wolf fundament går fortfarande att spåra i Misfits/Samhain/Danzig, men för varje skiva söker de nya stigar. På sista plattan under namnet Devils Whorehouse hördes eko av Wovenhand och förra plattan överraskade med en briljant version av Death In Junes Little Black Angel. Med senaste given går de från gediget mangel till mässande körer och vemodiga melodier på ett sätt som bara anats tidigare.
Skivans tema är rötter. Låtar som Vikbolandet, Stegeborg och titelspåret Östergötland handlar om band till hemtrakten och dess historia, medan 1658 handlar om svenska arméns ismarsch över Bält. Tillsammans med texter på temat döden och det faktum att skivan är tillägnad en bortgången kamrat, skapas en dynamisk kontrast mellan vad som är förgängligt och vad som är bestående i tiden.  



P.Paul Fenech – I, monster
Meteors i all ära, men det är på sina soloalbum som P. Paul Fenech brukar vara som intressantast. I, Monster hamnar inte bland de bättre dock. Skivan lider av att innehålla lite för många låtar, dels ointressanta instrumentala utflykter och dels några trötta låtar. Att sedan förhandsboka och pröjsa fullpris för en skiva som saknar både booklet & texter utan istället bjussar på några foton av Fenech med fru och polare, gör mig också lite sur i fläsket.
Det finns riktigt bra låtar på skivan, bland annat från sidoprojekten Legendary raw deal och Murder Brothers, samt vad Paul själv kallar FULK, vilket låter som en mix mellan engelska folksånger och sjörövarvisor med textrader som You aint stopping me from going down to hell if I want to



Johnny Asbo and the young guns – Never mind the bullshit… here´s the facts!
Musikaliskt en brutal kombination av HC och traditionell Oi!, textmässigt en rasande attack från den arbetslöshetsklass som vuxit sig allt större efter finanselitens globala analvåldtäkt på marginaliserade människor jorden runt.
Redan i öppnande titelspåret haglar kängorna tätt mot makten och media, medan Working class pride, Talking heads and a suit full of nothing, Rich v the poor, Burden of society och We got the power andas både sorg och vrede med textrader som When I see what they´ve done I just wanna kill, I wanna choke `em on their blood-stained dollar bills. Däremellan hörs både kritik mot kändisdyrkan och minnen från en bitter skilsmässa.
Briljant skiva från början till slut.



Avslutningsvis, tre snabba:



 Liptones- Sidospår
Ska på svenska, rena uppåttjacket under sena sommarkvällar. Vackert också när tempot saktar ned i Fri och det låter som Georg Riedel i baktakt.

 

Vanilla Muffins – The Triumph of sugar Oi!
En samlingsplatta med det mesta av det bästa från Schweiz stolthet. Deras One and only var under period tidigt millennium ett stående inslag på diverse spritfester och sjöslag, och resten av skivan är med samma kombination av poppiga melodier och allsångsrefränger en riktig humörhöjare.

 

Sabotage- Betraktelser från staketet
Bättre utsikt , Färdiga doktriner och Inget Tack- 3 kompromisslösa gatpunkslåtar som fick även en bakåtsträvare som mig att hemfalla åt Spotify för att slippa vända vinylen stup i kvarten. Uppföljare redan på gång, denna gång även på cd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läst 2014

Kategori: Allmänt

 
 

När det gäller serieåret, har även det präglats av nostalgi och omläsningar. Undantaget blev de utmärkta utgåvorna Från andra sidan och Skyttegravskriget av Placebo Press.  Excellenta Dylan Dog har fortsatt kommit ut i föredömlig takt.
Jag uppdaterade äntligen min Hellboysamling och skaffade sista delen i den fantastiska superhjälteparodin The Boys. Ett antiklimax tyvärr, som mest handlade om att knyta ihop trådarna och avliva resterna. En bättre final var sista delen i Brian Woods vikingaepos Northlanders. I årets sista dagar läste jag Lawless och Coward ur Ed Brubakers serie Criminal. Hårdkokt noir av bästa sort.
Mer om årets serier här


Med tegelstenstrilogin Underworld USA av James Ellroy blev det sin beskärda del litterär noir också. Eskapix förlag kom under året med två riktigt bra böcker, Nere på Flower & Dean Street av Jenny Lundin samt Köttmonstret i Celitz av Pohlavi Remesla. Förlagets första lyriksamling, Liz Wennbergs Det är det svarta du känner smaken av, är också ett tips.
Hastur förlag bjöd på Kungen i Gult och Vargtimmen. Hastur har en hängiven läsekrets, så böckerna är säkerligen slutsålda vid det här laget, men ett annat tips är att hålla ögonen öppna efter de kommande Vilddjurets märke och andra sällsamma berättelser av Rudyard Kipling och Arthur Machens De tre bedragarna.


I övrigt har skräckläsning i år mest kretsat kring Ligotti, med utmärkta My Work is not yet done och The spectral link. Den filosofiska avhandlingen The Conspiracy Against The Human Race och intervjuboken Born to fear har också plöjts igenom. Rekommenderas gör också serieadaptionen av några av Ligottis noveller som finns samlade i albumen Nightmare factory 1 & 2.


Ett av årets starkaste läsupplevelser skrev jag knappt en rad om, novellsamlingen Där jag ringer ifrån av Raymond Carver, som platsar bland något av det bästa jag någonsin läst.
Några av böckerna som nämns, plus annan läsning finns att kolla Här.

 

 

 

 

 

Sett 2014

Kategori: Allmänt

 
 

Utöver det som redan blivit skrivet om fjolårets filmkonsumtion, kan jag konstatera att det varit ett år av mestadels reprisering och nostalgitrippar. Uppväxtens monsterfilmer från Universals storhetstid införskaffades och avnjöts. Freaks and Geeks, South Park och The Wire har vevats sömnlösa nätter. Cronenberg gick varm i höstas. Ett helt gäng filmer av och med Clint Eastwood slank också med, däribland fantastiska Mystic River.  
Jag har också sett två av senaste årens mest hyllade svenska filmer -Monica Z och Call Girl- som var precis så överreklamerade som man kunde vänta, men där den senare åtminstone var bitvis bra. Däremot höll GW-filmatiseringen Den fjärde mannen nästan dansk kvalité. På tal om grannlandet har också de briljanta Adams Äpplen och Blinkande Lyktor setts om.

 

 

Årets skräckfilm, av det lilla nya jag sett, blir Aux yeux des vivants (eller Among the living i svensk utgåva), av hjärnorna bakom À l'intérieur och Livide. Fransoserna tar sig an den klassiska ”missbildad mördare bär mask och slaktar folk”. Även om det bitvis känns väldigt traditionellt, överraskas man också denna gång – inte minst av grymt obehagliga scener. Bland annat på temat fotfetischism.
Årets överraskning blev Malificent, väldigt underhållande. Årets ensamfilm blev Det vita bandet av Haneke, som jag var mer eller mindre uppslukad av i dagar efteråt.
Hannibal
säsong 2 lyfte sig från den något ojämna första säsongen. Ännu mer imponerade Vikings andra säsong som var en av årets höjdpunkter.    

 

 

 

 

 

 

Skrivet 2014

Kategori: Allmänt

 

Ett år som präglats av studier, men där det också producerats en del slagg i förbifarten. Min vän Ingemar Roos bidrog med en illustration till den något experimentella Vision 2020.

  Epok förlag, som under året både hann gå i graven och återuppstå, släppte antologin Bländverk i såväl pappersversion som talbok. Jag bidrar med titelnovellen. I augusti kom Epok ut med Mörkerseende där min Köldfödd finns med på ett hörn där också begåvade författare som Pål Eggert och Malin Rydén medverkar.

Jag har under hösten och vintern skrivit på några noveller som inledningsvis var tänkta att släppas som egenpublicering i någon form, som ett slags avslut men också avsked till den handfull som hängt med och uppskattat mitt skrivande under åren. Möjligen kommer resultatet i ut på förlag istället, den som lever får se.

Vad som däremot fortsätter är fler serieprojekt ihop med Janne Karlsson. Under året fick jag äran att medverka i både Love's an Infection och Frälsarens predikobok 4. Vi syntes också i tidningen Oberoende plus lade upp en del restmaterial och rena infall på bloggen.
Det stora och uppslukande projektet för året har varit det fortsatta arbetet med Vägsjäl som är planerad att utkomma på Eskapix förlag i februari. Nedanför följer trailern till boken.