stewe

Kejsare Trump

Kategori: Allmänt

 


”Vi har aldrig sett något liknande. Trump är mer omskriven i media än någon annan person eller händelse de senaste två åren. Han är mer omskriven än de svenska partiledarna tillsammans, inklusive statsminister Stefan Löfven, säger Ioanna Lokebratt, medieanalytiker på Retriever.
Under året har drygt 227 000 artiklar skrivits om Donald Trump i svenska tidningar. Det motsvarar en artikel varannan minut, dygnet runt.”


Så... om du är en av de som får uppkastningsreflexer av att ytterligare en gång den här dagen, timmen, minuten, läser en rubrik med ”Trump” i, så har du min största sympati. Själv följer jag endast utvalda mediekanaler och slipper därmed det mesta av denna maniska Trumptourettes.   
För de som vill ta en paus från det massmedialt självspelande pianot och fördjupa sig, så följer här nedanför den hittills bästa analysen av Trumps seger och genomslag, signerad Markus och Malcolm. En analys som borde slagit ner som en sjunkbomb i den inhemska ankdammen, men kanske drunknade i den sanslöst strida strömmen åsikter och tyckanden.

 
 
 

Poetry Blog

Kategori: Allmänt

 

The Apache Poetry

The one and only Janne Karlsson/Svensk Apache
have found himself a brand new place in the cyberspace!

 




 

 

 

 

 

 
 
 
 
 

Sett och hört, läst och skrivet

Kategori: Allmänt

 
 
 
 
 
 

Lite väl försenat så kommer här alltså en lista som innehåller 2017 års….

 
…Apokalyps
Benhårda The Death of Grass
Tätt följd av De drömmande städerna

 

...Bidrag
Väldigt marginellt bidrog jag med korrektur till KG Johanssons pocketsläpp av Svarthunden
Jag fick också äran att medverka i Cadials episka serieroman Roba 3
Ett projekt blev också till, med ett Utdrag underskönt illustrerat av Emma-Johanna Henriksson. Fortsättning följer...

.

 
…Television

Daredevil säsong 2. South Park säsong 21. Mindhunters första säsong.
Det mest engagerande sträcktittandet: 11/22/63
Kingberättelse om en tidsresenär som vill förhindra Kennedymordet. Det bör tilläggas att jag inte läst boken.

 

 

 

…Novellsamlingar

Isbergen
Ensamvärk
The Spectral Link

 

 

 

…Hobbyverksamhet
Gravt uttråkad på kurs så började jag tråckla ihop memer. Att det mest känsliga att skämta om visade sig vara… idrott och skatt(?!) var inte direkt vad jag hade tippat på i förväg. 



 
…Musik

Färre nyköpta skivor än någonsin. Massa gammal skåpmat, bland annat Metallica och Johnny Cash, samt The Cure och annan gråtrunkspop/depprock från förr.
Topptre av det lilla jag hört blir:
Sabotage- Den nya värdegrunden
Rogga Johansson - Garpedans
The Haunted – Strength in numbers

 

 

…Bokinfall
 
Ormar & Piercing av Hitomi Kanehara.

 

 
…Film

Smakfull sci-fi: Midnight Special
Suverän skräck: It Follows
Helskön häxkonst: The Witch
Bedårande blodbad: Blade of the immortal
Träffsäkra thrillers: Would you rather & The Gift

 

 

 
 
…Pod

Jag började slutligen lyssna på podradio. Ingången var att lyssna på Jack Donovan prata om Conan, något som i sin tur ledde till poddar med fokus på styrketräning/själförsvar, prepping och vapen. Senare upptäckte jag favoriter som Dekonstruktiv Kritik och Radio Bubbla.
Allra bäst var Markus och Malcolm, vars analyser och betraktelser verkligen fängslade.
Hör senaste avsnittet om den omskrivna gruppvåldtäkten i Fittja HÄR

 

 

 

…Jack Ketchum
Semi-lyckade thrillern The Lost

 

 

 

…mest lästa serieinlägg

Harrow County

Caliban

The Pro

 

 ...Populäraste

Mest lästa på bloggen:
Kamplystnad i kyskhetsbälte

Mest lästa slaggprodukter:
Kadaverdisciplin
Dårarnas Dal
Oktoberbarn

 

 

 

…Filmbesvikelse

Jag såg alla X-rullar i en enda lång (och ibland osammanhängande) rad innan jag som final såg Logan.
Jackmans avsked till klorna har sina stunder, men på hela taget är det ett annat universum än föregångarna. Skrevs egentligen manuset för Wolverine eller om en åldrande krigare/agent i allmänhet? En dystopi och en dödskavalkad där mest namnen känns igen.

 

 


…Jubilar

Jag själv med förti jordsnurr: Bulgarienbiljett, Guns n Roses-biljett, drösvis med böcker, långlagrade drycker och smäckra T-tröjor ramlade in från utrikes såväl som inrikes. Skakad och rörd kan jag inte tacka familj och vänner nog för den storslagna uppvaktningen, ni är bäst!

 

 

 
…Dokumentär

Det blev ett tema under året att grotta ner sig i fall av oskyldigt dömda och rättshaverier där vi bl.a. såg: Amanda Knox, Fallet Kevin, Fallet Ulf, Styckmordet – berättelsen om en rättskandal, Thomas Quick – så skapas en seriemördare, Kvinnan bakom Thomas Quick och sist men inte minst Mannen mordet mysteriet som handlar om Palmemordet. Amanda Knox är en Netflix-dokumentär, resten av dokumentärerna finns på Youtube.

 

 

…Omläsning
Lovecraft-biografin
Emot världen, Emot Livet

 

 
…Dokumentärbesvikelse

Trots att jag tyckte att dokumentären Palme var riktigt usel, så gav jag Maud Nycander en ny chans med Citizen Schein. Förutom att titeln är en misslyckad ordlek så är Nycander lite väl sugen på att förvränga det förgångna, vilket var huvudproblemet även med Palme-dokumentären.
Redan i inledningsscenerna av Citizen Schein så fastslås det att Sverige var rejält antisemitiskt när lille Harry Schein flyttade hit, det illustreras av fotografiet ovan. Kruxet är att det där skyltfönstret tillhörde Einar Åberg – samme antisemit som på egen hand var grunden till att Sverige införde Hets Mot Folkgrupp-lagen som även kallades just ”Lex Åberg”. Hans skyltfönster var en av många hetsande utfall som Åberg dömdes till böter för och absolut inget tolererades i dåtidens Sverige. Än mindre var det representativ för gatubilden vilket man kan tro när man ser dokumentären. Det här inga svåråtkomliga fakta som enbart finns tillgängligt för de allmänbildade som läst Helene Lööws böcker, sanningen om Åberg och hans skyltfönster hittas lätt på bland annat Wikipedia.

 

 

 

…Nykomling i bokhyllan
Richard Laymon med

Island

Night in Lonesome October

The Woods are Dark

 

 

 

 

...Fjolårets spaning

Jag plitade ner en lång och spretig sågning av boken Against Democracy som handlar om den för oss svenskar väldigt välbekanta åsikten att en förutsättning för demokratins triumf är att kraftigt begränsa folkstyret. För att försvara liberala och demokratiska värderingar bör valen regleras så bara de medborgare som bevisat att de är insatta och kunniga ha rösträtt.
I slutklämmen skrev jag: ”Jag tror vi kommer att få höra mycket mer av liknande resonemang framöver och kanske kommer vi också att få se den här sortens styrelseskick i praktiken inom kort. Inte exakt i den form som Brennan drömmer om, det är alltför utopiskt och långtgående, men någon slags halvdan variant. I sådana fall satsar jag en slant på att det blir Frankrike som först ut får agera försökskanin, åtminstone för Europas del.”
En tanke som fick illustreras med ett foto av Emmanuel Macron. Samme Macron började lämpligt nog år 2018 med att föreslå ett förbud mot vad han kallar Falska Nyheter, med orden: ”Om vi vill försvara liberala demokratier så måste vi vara starka och ha tydliga regler.” 

 

 

…Punkförfattare

Ann Sterzinger med sin nästan plågsamma depressionssatir NVSQVAM

 

 
…Spaning och föraning inför 2018


Något som kanske hänger ihop med Nycanders dokumentär; att avslöja osanna eller kraftigt överdrivna offer/hjälte-berättelser. Jag är säker på att de kommer att sättas under lupp under året. Dels är det valrörelse, dels borde motreaktion dyka upp mot mediala skampålar där någon är skyldig till motsatsen bevisats.
I dagarna har jag bidragit med återkoppling till en väns skrivprojekt som handlar om utsatthet och att vara brottsoffer. Min vän berättar om oron över att bli fast i offerrollen, att inte längre bli sedd som annat än någon som utsatts för brott. Det tror jag det finns många som kan känna igen sig i. Samtidigt fylls etern av folk som verkligen vill odla sin offerroll, odla en romantisk underdogposition, som trots att de är på olika sätt uppburna och omhuldade vill förmedla en image av att vara den som vågar gå mot strömmen.
Det kan handla om någon talanglös figur som du knappt hört talas om men som ändå bombarderas med Näthat™ i det fördolda men med otrolig styrka härdar ut mellan utmärkelserna och hyllningskörerna. Det kan också handla om t.ex riksdagspolitiker som möter tågpersonal som gör honnör(!) i tacksamhet, eller regeringsmän som alldeles innan debatten fått bekräftelse på hur bra den egna politiken är av en taxichaffis. Lämpligt nog på väg till tevestudion.
Alla sådana exempel är självklart inte lögn, men bara för något rent teoretiskt är möjligt så är det inte detsamma som att det är troligt. Låter en berättelse uppdiktad av just en sådan person som helt eller delvis har sin födkrok utifrån en offer- eller hjältestatus, om berättelsen gynnar den egna karriären eller ideologin, så bli inte förvånad om berättelsen visar sig vara just uppdiktad.("Lex Guillou")
Till detta kan man koppla en alltmer intensiv rysskräckspropaganda, att kalla kritik för fejknyheter och leva i en egen version av verkligheten och kalla det ”sin upplevelse”. Den förlorade kontrollen över informationen och dagsagendan. Där kommer just de här näthatskampanjerna att spela en roll som förevändning att ytterligare övervaka, begränsa och styra samtalet och det fria ordet. Är det de stora drakarnas sista dans vi ser, eller början till en ny totalitarism?

 

 

 

 

 

 

 

 

Skrota Stat(s)media

Kategori: Allmänt

 
 

Inledningsvis, två tips.
Brennpunkt är Norges motsvarighet till Uppdrag Granskning kan man säga. Bland mycket annat har de i år gjort en skakande dokumentär om "Den Nordiska Motstandsbevegelsen"
Brittiska BBC har gjort ett svårsmält inslag om det svenska fenomenet "Apatiska Barn" som jag med många andra trodde var något som inte längre fanns, men det var visst bara vår media som slutat uppmärksamma det.
Inslagen från NRK och BBC är en påminnelse om att konceptet Public Service faktiskt kan fylla något slags syfte i den digitala tidsepoken, medan motsvarigheten i Sverige är radio och tv i socialdemokratiska partiets tjänst. Inte alltid och inte hela tiden, men i grunden är det vad de är.

 


När sossarna vill kampanja kring skattesmitning så gör SVT specialinslag om Paradisläckorna där man främst hänger ut affärsmän som inte brutit mot lagen, men mot ”skattemoralen”. En moral som uppenbarligen gäller alla utom de egna.
När finansminister Magdalena Andersson vill se en förändrad migrationspolitik så basunerar SVT ut redan nästa dag att det kommer rekordmånga migranter till Sverige. Vilken tajming!
Det är bara två hyfsat färska exempel från en lista som kan göras lång.
Den totala uppslutningen bland riksdagspartierna kring en skattefinansiering av Public Service avslöjar att flera av dem föreställer sig en framtid där Statsmedian är i deras egen regi.
De underskattar uppenbarligen det bidragskomplex som socialdemokratiska partiet faktiskt är och länge varit för kulturarbetare och journalistkåren. Den gigantiska skyddade verkstad som SR och SVT erbjuder den stora andel lata och talanglösa som aldrig hade kunnat konkurrera på en öppen marknad.

 


De förväxlar den salongsradikala atmosfären inom Public Service med potentiell illojalitet mot Moderpartiet. För SR och SVT råder dock inget motsatsförhållande mellan att vara ”commie chic” och att arbeta för statlig media; sossarna är ju den ekonomiska garanten för att Overtonfönstret inom svensk mediedebatt alltid ligger i sektvänsterläge samt att slö inkompetens tillåts vara ett signum.
I gengäld gör man propaganda när den socialdemokratiska staten som mest behöver det. Detta gäller även när socialdemokraterna inte sitter vid rodret, ett bra exempel är när Public Service gjorde en stor affär av att tre alliansministrar inte betalat Avgiften till just Public Service.
Det kan jämföras med exempelvis Anders Ygemans svinbeteende mot just sådana arbetare han och hans parti säger sig representera: ”Ygeman betalade aldrig de 27000 kronorna som domstolen hade fastslagit att han var skyldig. Och han kom aldrig till förhandlingen i tingsrätten där det blev en så kallad tredskodom.Ygeman förhandlade sedan med konkursförvaltaren och i slutändan betalade han 6000 kronor. Jag tycker att jag kom alldeles för hårt undan, säger Ygeman.”

 

 

Eftersom man ser sig själva som folkuppfostrare och indoktrineringskommissarier i första hand, så blir ju tilltalet från Svensk Public Service plågsamt nedlåtande. Som en vän konstaterade så skulle SVT och SR lika gärna kunnat inleda sina sändningar med att säga: Hej idiot, nu ska jag berätta för dig vad du ska tänka och tycka just idag. Gapa stort!
Därför är det väldigt glädjande att alltfler nu protesterar mot den tänkta tvångsfinansieringen av Public Service via skattesedeln. Kulturarbetaren och den mångårige SR-medarbetaren Jens Ganman berättar i poddavsnittet nedan ännu mer om vad som är snett inom Public Service och varför statsmedia överlag bör skrotas en gång för alla.

 

 

 

 

 

 

 

 

God Jul

Kategori: Allmänt

 
 
 
 "It was the Yuletide, that men call Christmas though they know in their hearts it is older than Bethlehem and Babylon, older than Memphis and mankind. It was the Yuletide, and I had come at last to the ancient sea town where my people had dwelt and kept festival in the elder time when festival was forbidden; where also they had commanded their sons to keep festival once every century, that the memory of primal secrets might not be forgotten. Mine were an old people, and were old even when this land was settled three hundred years before."
 
 
 
 
 
 
 

Prepperpodden

Kategori: Allmänt

 


Här hittar du Prepperpodden
Rekommenderas, speciellt nysläppta episod #3
där Daniel Sjöberg från Projekt Allmogen intervjuvas

 

 

 

 

 

 

 

 

Swedishness

Kategori: Allmänt

 
 
 
Visgosse var ett barnvittne under de häxprocesser som hölls i Sverige under senare hälften av 1600-talet. Pojkarna kallades för visgossar just därför att de kunde ”visa” och peka ut vilka kvinnor som var häxor.
Barnen blev angivare. Ingen gick säker. Inte ens anhöriga. Det ledde till en växande masshysteri som under åtta år av Karl XI:s regeringstid, mellan 1668 och 1676, förorsakade en stor mängd häxprocesser i Sverige.
Aron Flam hittar i den här monologen fler paralleller och analyserar tydligare än någon annan debattör varför Metookampanjen fått sådant genomslag i just Sverige.

 
 
 
 
 

Värdegrundsgränser

Kategori: Allmänt

 
 
"Mässande. Fylla funktionen. Kritiskt tänkande."
"Självständiga kunskapssökande. Fostra dem. Moraliskt acceptabelt."
Nyspråk och Dubbeltänk i Populär Historia 12/2017
 
 
 
 
 
 
 

Tre pods

Kategori: Allmänt

 
 

”There are no really new stories anymore”

Mindre av en reguljär pod och mer av ett Författarframträdande inför publik av Gillian Flynn. En favorit bland nykomlingarna på senare år med sträckläsningsböcker som Vassa Föremål och Mörka Platser. Braksuccén Gone Girl var däremot mer kul än bra egentligen i mitt tycke. Intervjun är underdånig och publikvänligt som det brukar vara i sådana här sammanhang, men i övrigt bara att rekommendera.
 
 
 
 
Om du tolerar det här, står dina egna barn på tur
- Bokstavligen
 
På mediaprojektet Bubb.la röstas de mest intressanta nyheterna fram av en engagerad läsarkrets. I Radio Bubb.la diskuterar sedan libertarianen Martin Eriksson och marxisten Boris Benulic nyheterna som valts ut.  
Själv brukar jag botanisera bland de kortare klippen  från sändningen som jag tycker låter mest spännande. Den här veckan blev det inslaget om RFSU/RFSL som visade sig vara mer skrämmande än spännande.
 
 
 
 
Dekonstruktiv Kritik 6.7

Egentligen var det här tänkt att bli en längre bloggpost med avstamp i just den här podcasten. Det skulle också handla om Sveriges ökända insatser inom arkeologin det senaste året. Först kom det sensationella kungörandet att Birkas mäktigaste krigare var en kvinna och några månader senare att Vikingarna tillbad Allah. Båda ”rönen” jämfördes av de internationellt erkända professorerna Judith Jesch och Stephennie Mulder med historierevisionism. Vi får se om det kanske blir tid framöver att plita ner något längre om det hela.
Det här samtalet som komikern Aron Flam har med journalisten Ivar Arpi sammanfattar egentligen det mesta som finns att säga om genus på de svenska lärosätena. Inte minst Flam själv leder i bevis vad genusteori egentligen är och vad det bör jämställas med.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Projekt Allmogen

Kategori: Allmänt

 
 

 

 

Projekt Allmogen

 

Det som startade som Projekt Moberg har blivit Projekt Allmogen, men folkbildningsambitionen är sig lik och stridsförklaringen mot överheten har förblivit densamma:
”Det här projektets arbete vilar på en frihetlig värdegrund. Det är en urgammal värdegrund, som löper som en röd tråd genom vår historia. Från tid till tid, från släkte till släkte, har denna värdegrund gett sig till känna bland allmogen i Norden - fredens och frihetens värdegrund.
Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade med samma inneboende värde och att de från livets begynnelse innehar lika rättigheter. Bland dessa finns rätten till liv, frihet och strävan efter lycka."

 

"Vidare ser vi det som självklart att vi människor inte är skapade till att vara objekt för statsnyttan. Ingenting kan rubba oss ur den övertygelsen och tron, att vårt liv är helt vårt eget — att människolivet från vaggan till graven är ett mål i sig självt.
Frihet är rätten att råda över sig själv, över själ, kropp och egendom. Det är rätten för sina barn att leva fria i det land, där de fötts. Det är rätten att leva fri från tvång och våld, men också rätten att i nödens timma bruka våld för att försvara sitt liv och sin frihet när denna rätt kränks.
Frihet är rätten att tänka och att uttala sina tankar. Det är rätten att få vara olik alla andra och hysa meningar olika alla andra – och ändå få behålla både sin frihet och sitt liv. Det är rätten att få leva i frid.”

 

 

Det går utmärkt att bli medlem i Allmogen. Projektet utvecklas ständigt och efterlyser tusen väktare för att värna och vårda vårat kulturarv och slå vakt om en frihetlig framtid. 

 

 

 

 

 

 

Ny Moralism

Kategori: Allmänt

 
 
Han kom. Han sågade. Han segrade.
 
 

Tobe Hooper, mannen bakom skräckklassikern Motorsågsmassakern, är död. Hans livsverk lever dock vidare. Lever och frodas gör också den moralism som mötte bl.a. Motorsågsmassakern, även om det är en moralism som har muterat till nya avarter.
Ja, Motorsågsmassakern, filmen som mer än något annat kommit att bli en symbol för svenska statens filmcensur. En myndighet som fick rejäl fart i förbudssaxarna efter ett tendensiöst inslag om såkallat Videovåld i teveprogrammet Studio S.
Om genomslaget för ett enda teveinslag låter märkligt för en yngre läsare, så kan det vara värt att påminna om att det vid den tiden endast fanns två statliga tevekanaler som svenska folket tilläts titta på. Även riktigt usla program drog rent skyhöga tittarsiffror just därför att ingen konkurrens fanns. När okontrollerade Videoapparater plötsligt släpptes lösa bland befolkningen uppfattades det som ett reellt hot av makthavarna. Nästan lika farligt som att vem som helst kan använda internet idag. Oron för videoapparaterna förmedlades givetvis ensidigt av statstelevisionen, som sig bör.
Under min uppväxt kom exemplen på Moralpanik och kraven på förbud att flyta samman till en enda smet av dunkla översittare som verkligen inte gillade sånt där som jag själv gillade. För mig var det i storts sett samma personer som ville bannlysa Alice Cooper, som åtalade och sedermera bojkottade Horst Schröders serieutgivning, som slaktade min VHS med Sudden Impact på mer än en kvarts filmmaterial. Toplesscener såväl som skottlossning klipptes väck, medan långt grövre scener i andra filmer passerade oklippta – helt beroende på om personerna bakom filmerna ansågs vara finkulturella eller inte. Konstnärligt våld och sex var ju något helt annat än okonstnärligt dito och vem kan inte bäst skilja agnarna från vetet om inte en statligt avlönad byråkrat?  

 

"Har jag inte rätt till ett telefonsamtal?"
-Vanligaste frågan på svenska häkten-
 

Trots att mycket av moralpaniken redan då kom från ett vänster och liberalt håll så tror jag att vi ändå är många som uppfattat det som att de värsta censur- och förbudsivrarna kom från konservativt och kristet håll. Detta har antagligen att göra med hur formade vår omvärldsbild är av ett amerikanskt narrativ, vare sig vi är medvetna om det eller inte. ”Parental Advisory” på våra album. Skenheliga fåntrattar med skyltar om evig undergång utanför rockkonserter. Al Gore och hans fru Tipper som höll senatsförhör med bland annat Twisted Sisters… och redan där naggas visst efterhandskonstruktionen i kanten. Gore är ju för bövelen en god Demokrat. En progressiv hjälte! En lönnfet miljöjesus som tar det egna jetplanet världen runt för att förkunna klimatets evangelium.
För när man verkligen börjar söka sig tillbaka till exemplen på moralpanik så var det inte direkt Livets Ord, Pingströrelsen eller ens Svenska Kyrkan som gick i bräschen som censurens kreatur(men de beklagade knappast det hela heller!).
Även om Siewert Öholm gnällde på Hårdrock och frikyrkliga förbund varnade för farliga Rollspel, så ledde det till få reella bojkotter eller förbud. En stoppad Black Sabbath-konsert i folkets park, typ.
Det var istället vanliga svenssons i föreningen Hem och Skola som gick i främsta ledet för att förbjuda det mesta. Det var vanliga rektorer som förbjöd vita skosnören på skolorna under skinnskallevågen. Det var Sossar och Liberaler som rasade mot Videovåldet i Studio S. Det var Folkaktionen mot Pornografi, bildat ur socialistiska Kvinnofronten, som åtalade Horst Schröders serietidning Pox för olaga våldsskildring. När Horst och hans Epix Förlag friades, så pressade Folkaktionen mot Pornografi istället Kooperativa Förbundet och Presam till att sluta distribuera tidningar från Epix, tills förlaget helt sonika gick bankrutt. Få utanför seriepubliken brydde sig. Att vara moralist i Sverige är att vara mainstream.
Undantag finns och har funnits hos både hos Liberalismen och den Marxistiska vänstern. Hos den förstnämnda utifrån principer och hos den sistnämnda utifrån eget syfte, även om det ibland varit vice versa.
Det går t.ex. att dra en tydlig skiljelinje mellan klassiska marxister och de samtida kulturmarxisterna. Som när gammelkommunisten Åsa Linderborg försvarade utgivningen av Markis de Sade medan ung(nåja yngre iaf)kommunisten Kajsa Ekis Ekman rasade över att 1700-talsförfattaren gavs ut i 2000-talets Sverige. Det är något som kännetecknat marxister även historiskt, där de gärna spridit allsköns verk som kan sägas vara subversivt och samhällsomstörtande, medan samma verk under marxistiska regimer kommit att kallas kontrarevolutionära och inte alls ansetts vara uppbyggliga nog för den nya socialistiska människan. På samma vis har marxisterna historiskt förespråkat yttrandefrihet när de befunnit sig i opposition, men strypt(inte sällan bokstavligt) yttrandefriheten när de själva tagit makten.
Det som väl är typiskt för vår tid, är att i exemplet ovan så förlorade pimpinätta Ekman inget i anseende hos sina åsiktsfränder genom att attackera Markisens skamlösa snuskigheter, medan Linderborg spädde på sitt dåliga rykte som en alltför liberal förbudsmotståndare hos den rödrosa s.k. intelligentian. Ekman hamnade senare i blåsväder för att inte vara tillräckligt politiskt korrekt i transfrågan, vilket också påvisar att det är bekvämare att moralisera över riktigt gamla böcker än att använda fel ord i det minerade och triggersäkrade åsiktslandskapet av idag.  

 

 


När Chuck Berry stod på scen i början av sin karriär så separerades den svarta och vita publiken av ett staket. Det var inte i första hand utifrån ett glödande rashat, anledningen var moralistisk motiverad; att skydda den vita ungdomen från förfallet som skulle följa om de dansade och umgicks med de moraliskt degenererade svarta. På samma vis är dagens kritik mot en kulturarbetare utifrån hans kön, hans sexualitet, eller hans vita hy, också det en sorts moralistisk kritik. Ty enligt intersektionell forskning är ju som bekant Vitmannen den demoniska avkomman till ondskans härskare Struktur.
På så vis kan man säga att moralismen från min uppväxt var mer balanserad, hur märkligt det än låter. Siewert Öholm påstod inte att WASP:s själva närvaro eller bandmedlemmarnas blotta existens höjde omoralen i landet, utan ansåg att texterna och scenshowen var det som hotade ungdomens etik och moral. Tobe Hoopers Motorsågsmassakern var inte kontroversiell på grund av att Leatherface borde spelats av en lesbisk eskimå, utan för det meningslösa(till skillnad från meningsfulla) filmvåldet ansågs vara förråande och osmakligt. Det kan jämföras med de moralistiska invändningarna mot att Bob Dylan fick Nobelpriset i Litteratur häromåret: Han är Vit. Han är Hetero. Han är Man. Gammal är han också. Män gillar honom mest. Män som gillar honom är ofta gamla. Etc.
Som alla moralistiska rörelser så präglas den identitetspolitiska och feministiska nymoralismen av fördömanden, skambeläggande och utfrysningar. Det spelar mindre roll om du heter just Bob Dylan, Petra Östergren eller ens Malcom Kyeyune.
Alltfler har svårt att skilja verkligheten från hur de själva önskar att verkligheten såg ut. De blir därför både arga och lessna om någon plötsligt beskriver verkligheten som den egentligen är. Stötande böcker bör skrivas om, lättklädda statyer ska täckas av skylande tyg i sann viktoriansk anda, och att önska en mångfald av åsikter kan mycket väl vara början till en ny förintelse.


 
 

Det ligger ingen storslagen plan bakom, ingen grandios konspiration, bara en mix av modefluga och kvasireligiös trosövertygelse. Man kan som bekant inte skriva ” intersektionalitet” utan ”sekt” och liksom allsköns fanatiker, slutna subkulturer och knarkare har sina egna kodord och särpräglade uttryck så har intersektionalitetens nymoralister ett eget fraggelspråk där olika ord ges olika värde – eller brist på värde – på ett sätt som utomstående inte alltid förstår. Till exempel: för de allra flesta betyder meningen ”En vit man” varken något speciellt dåligt eller något speciellt bra, medan samma mening i intersektionella kretsar har en mytisk innebörd som något omoraliskt eller rentav diaboliskt förtryckande.
Man tänker sig kunna förändra världen, inte genom handlingar och absolut aldrig genom att börja med att förändra sig själv. Istället ska den frälsande förändringen ske genom ordmagi och postmodernistiska besvärjelseramsor. Genom hierarkiska system av pyramidformade förtrycksrankningar och eftersträvansvärd offerstatus. Till skillnad från scientologi, Kreatonism och Intelligent Design är Genus, Intersektionalitet och närliggande sk Kritiska Studier något som omfamnas av makthavarna och stora delar av det svenska etablissemanget.
I forna dagars exempel på moralpanik var egentligen inte problemet den enskilde kristne teveprogramledaren, sossepolitikern eller ens Kvinnofrontens aktioner mot snuskserier. Det var bara åsikter. Det var när moraliserandet fick fäste hos den breda massan som censuren och bojkotterna möjliggjordes.
Idag är problemet varken ytterkantens käbblande kulturmarxister och feminister eller ens identitetspolitiken i sig. Det är också bara åsikter. Problemet är när dessa åsikter, med marginell förankring hos allmänheten, implementeras genom lobbyverksamhet och politisk kompisrekrytering. Trots att ingen har efterfrågat det så blir det mer genus i etern, det intersektionella fraggelspråket blir maktens språk och kulturen en plats där man på sin höjd vantrivs. Svensk Film är ett utmärkt exempel på där identitetspolitiken tagit över och en förr hyfsat framgångsrik verksamhet blivit en skyddad verkstad för lallare, medan äkta talanger tar genvägen via youtube till Hollywood istället. Eller vanligare; mals ner i krimträskets dussinproduktioner.
Serier är en annan uttrycksform som exploderat av talang alltsedan det – i regel statligt finansierade - konstnärskapet blivit synonymt med ointressanta tavlor och sketfula skulpturer, liksom tvärtom. De som på riktigt kan skapa skön bildkonst finner sin kreativa ventil i serierutorna, inte gallerierna.
Samtidigt höjs tonläget hos de som äger företräde i debatten. Alltfler vill att internet i större utsträckning ska övervakas, kontrolleras och begränsas. Allt annat är ju omoraliskt och leder säkert som amen till mer hat och mindre kärlek.



Problemet med det, inte minst för deras egen del, är att där de gamla moralisterna fick en betydande del av den breda massan med sig(eller åtminstone inte öppet emot sig) på sina censur- och bojkottningskampanjer, så verkar en allt större del av massan nuförtiden istället sätta sig rejält på tvären, ner till införandet av minsta könlösa pronomen. Åtminstone så länge det kommer som ett påtvingat påbud ovanifrån.
Traditionell media går på knäna, medan antalet svenska nyhetssidor/bloggar/poddar/etc, som andas någon form av missnöje, är rekordartat fler än i andra jämförbara länder. Man kan numera göra sig en karriär på att vara anti-etablissemanget utan att ens behöva vara rebellisk rockstjärna eller egensinnig excentriker.
Det sägs att den rumänske diktatorn Nicolae Ceausescu under en ovanligt svår vinter, då folk mer eller mindre höll på att frysa ihjäl på grund av vedransoneringarna, bestämde sig för att termometrarna visade fel. Det var inte alls tjugo grader minus, det var egentligen bara två grader minus och därför fanns det ingen mening med att avbryta vedransoneringen.
Fast folk frös såklart ihjäl ändå.
Nicolae och hans hustru Elena dömdes efter kommunismens fall för korruption och folkmord och avrättades genom arkebusering. Det kan vara en viktig påminnelse för samhällets makthavare och deras ideologiska charlataner även idag, att det inte alltid är bra för hälsan att förväxla sin beskrivning av verkligheten med själva verkligheten.

 

 


På hela taget leder dessa nymoralistiska strömningar till ett ofritt åsikts- och samtalsklimat. Exempelvis… en person skriver en blänkare om hedersvåld och bemöts sedan i debatt med: Hedersvåld är en myt. Men vad räknas egentligen som Hedersvåld. Faktiskt är Hedersvåld typiskt svenskt. Samt: Du har inte rätt [religion –etnicitet –kön- kropp - läggning – ålder- inkomst - adress] för att uttala dig i frågan överhuvudtaget. Att kritisera islamism leder till nästa Breivik. Att skämta grovt skapar våldtäktsvågor. Att kliva på en A-brunn leder till akne, arbetslöshet och analsex. Osv.
Få personer av idag försvarar väl öppet ett förbud mot Rollspel, Tevespel eller förespråkar serietidningsbojkott. Eller jo förresten, men idag är det ju på grund av all rasism… och alla stereotypa könsroller… och all galopperande speciesism… 
Ingen påstår att man ska stoppa Breaking Bad för att den kan inspirera folk att börja koka meth i tvättstugan. Men samtidigt delas det nyheter om skolpojkar som påverkats så gravt av Donald Trumps Pussygrabbing-citat att det blivit en veritabel epidemi av fall där pojkarna dragit ner flickornas byxor och kjolar i Amerikas skolor.
Det matas på fullt allvar fram påståenden om att en ledarkrönika om migration, delad ett par hundra gånger max, är orsaken till att asylboenden sätts i brand innan de hunnits ta i bruk.
Så medan det är otänkbart att flera dygn framför GTA kan göra en yngling våldsam – pfft! det osar ju för fasiken åttiotalets moralpanik – så är det högst troligt att trumpcitat och tidningskrönikor leder till såväl sexövergrepp som brandattentat. Detta i en tid när allt färre människor följer med i nyhetsrapporteringen och ännu färre ser upp till politiker. I synnerhet yngre människor har vänt sig från gammelmedia och de traditionella partierna.
Den enda slutsats man rimligtvis skulle kunna dra, är att om nu befolkningen, i synnerhet den lågutbildade och ekonomiskt eftersatta delen av befolkningen, verkligen påverkas så in i helvete av att läsa en tidningskrönikör eller höra en bandinspelning av en allmänt illa omtyckt president, så ger man ju alla tiders moralpaniska hysteriker rätt.
Om en skakig mobilfilm av journalisten Lamotte (mannen som bokstavligt talat gav den halvöppna munnen och den tomma blicken ett ansikte) där han sitter och hojtar i sin bil är fruktansvärt farlig, så varför skulle man inte förbjuda hårdrock, Markis de Sade, gangstarap, skräckfilm, ja hela konkarongen av fin - och fulkultur. För det mesta som produceras gör ju (tro det eller ej) större intryck på individer än Lamotten ifråga och har därmed ännu större möjlighet att förleda massorna in på något oönskat och för stunden livsfarligt spår. Våra moderna moralkärringar av bägge kön står svaret skyldig varför någon twittergöks fula ord är en samhällsfara medan en ultravåldsam HBO-show med miljontals tittare inte utgör den minsta fara för någon alls. Det gigantiska populärkulturella komplexet borde ha någon slags inverkan på medborgarnas känsliga sinnen, om det nu stämmer att enskilda mediala och politiska figurers sätt att uttrycka sig leder till våld, blod och död!
I den kontexten och enligt den logiken var det självklart rätt och riktigt att totalförbjuda Motorsågsmassakern. Den var bevisligen farlig för allmänheten, det visste ju alla som visste bäst redan då. Allt annat är faktiskt bara faktaresistens.   




  

 


Relaterat:
"Ingen blir mätt av Moralkakor"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Samtida fall för Svensk förvaltning

Kategori: Allmänt

 
 

Varje form av samhälle har sina heliga kor, sina tabun, sina kollektiva lögner. ”I Sverige existerar knappt korruption” är en av våra kollektiva lögner.
Delvis bygger det på en gammal sanning från den tiden då rollen som tjänsteman var ett pliktyrke och ett hedersuppdrag. Då fanns det inom de offentliga förvaltningarna en lagstiftning som gjorde den enskilda tjänstemannen personligt ansvarig för sitt maktutövande, något som idag har ersatts av i stort sett en rättslig straffrihet.
Men delvis bygger bilden av Sverige som okorrumperad utopi på stabil svensk statistik där ytterst få svenska tjänstemän och politiker döms för korruption. I synnerhet i jämförelse med vissa andra europeiska länder.
Men den statistiska glädjekalkylen är i sig felvisande, då systemet har riggats så att ageranden som solklart borde kallas korruption inte gör det. Om få saker tolkas som korruption så visar siffrorna givetvis på en låg andel korruption i Sverige. Om andra länder kallar korruption för korruption, medan Sverige kallar samma korruption för ”olämpligt agerande” så är det klart att de länderna visar på fler fall av korruption än Sverige.

 

Till exempel, om Dokument Utifrån visat en syditaliensk regionchef som glatt berättar att när han miste jobbet som regionchef under en period så konstruerades en chefsposition som kreativ ledare för tekniska kontoret åt honom – med bibehållen regionchefslön.
När den syditalienske tjänstemannen nu blivit regionchef igen, så läggs posten som kreativ ledare för tekniska kontoret ner, för den var ju från början ett rent hittepåuppdrag från hans goda kamrater i förvaltningen.
Om Dokument Utifrån visat upp ett sådant flagrant exempel på vänskapskorruption och fabricerade höglöneyrken så hade säkert många svenskar flinat gott åt det stereotypt syditalienska systemet. Men just det exemplet är från min hemkommun i sydsverige, där en kommunal regionchef öppenhjärtligt berättade i lokalpressen om vad han hade pysslat med under de mellanår han inte varit regionchef. Bekännelsen ledde givetvis inte till minsta ramaskri eller rättslig utredning.
Allt var i sin ordning och helt i linje med det okorrumperade svenska systemet.

 

Markus och Malcolm är två kommunister som har en pod ihop. Jag rekommenderar verkligen en lyssning, inte bara för att de regelbundet gör narr av det postmodernistiska patrasket och svansen av hen-å-en-mumlande hanrejer, utan för att de sällsynt nog gör sina analyser utifrån logik och intellektuell hederlighet. De flesta avsnitt jag hört hittills är att rekommendera, senaste avsnittet Växelverkan och Degenerering var till exempel en höjdare, men eftersom det här inlägget skulle handla om korruption så bifogar jag avsnittet nedan där Markus och Malcolm går till botten med några riktigt intressanta korruptionsskandaler – som inte heller kallas korruption enligt svensk korruptionslag.
 
 
 
 
 
 

Fallet Kevin - en reflektion

Kategori: Allmänt

 
 

Igår rullade sista delen av dokumentärserien om Fallet Kevin. Ytterligare en svensk rättsskandal som är smått ofattbar i sina proportioner.
Polisen gjorde alltså sitt bästa för att sätta dit två tonåringar för mordet på fyraårige Kevin. Tonåringarna klarade sig undan med hårsmån antar jag.
Man såg i förhören med Christian och Robin hur polisen hade en viss sida uppslagen i en skolkatalog. Det är ingen avancerad gissning att de två tonåringarnas fotografier fanns på just den sidan och att det hade räckt med att barnen vagt pekat ut någon av de två tonåringarna för att deras öde skulle varit beseglat. Åklagaren i Kevinfallet dömdes också senare för att olagligen avlyssnat de båda tonåringarna i ett desperat försök att styrka den märkliga övertygelsen om att det absolut var minderåriga i trakten som var skyldiga till Kevins död.  
Det hela föll platt och istället fick det bli ett annat alternativ för utredningen; att sätta dit de bägge barnen Christian och Robin. Trots att de inledningsvis endast skulle fungera som vittnen för att klämma åt tonåringarna. Polisen lyckades inte ens fullt ut med att binda femåringen och sjuåringen till mordet. Trots timslånga manglingar i förhörsrummet, trots att pojkarna vägleddes till att peka ut en transportväg av liket (som egentligen var rent omöjlig enligt rättsläkaren själv) och trots att polisen avslöjade skadorna på Kevins hals, så förstod inte smågrabbarna helt hur de skulle svara för att göra förhörsledarna nöjda. Lite mumbo-jumbo från Sven Åke Christianson gjorde att det gick att kalla det hela spektaklet för förträngda minnen och låtsas att den fantasifulla mordteorin flög hela vägen in i mål.
Fallet Kevin är plågsam att se. De videobandade barnförhören är i sig en utdragen psykisk misshandel. I skepnad av den sammetsröstade socialtanten och den kamratlige byråkraten så turas poliserna om att pressa barnen till bristningsgränsen. Man tryckte till en svag familj för att få till ett avslut. En familj som verkade ha full tilltro för myndighetssverige. De lade sina liv och sina barn i händerna på staten och blev grundligt skändade som tack.

 


Jag följde Kevinfallet när det faktiskt begav sig. Jag minns hur glasklart det var att det var ett barnmord begått av barn. Därför var jag inledningsvis skeptisk till den här dokumentären, men anade snabbt att det nog var så att allt inte stämde. Anledningen var att ”minnenas medicinman”, charlatanen Sven Åke Christianson visade sig vara inblandad i utredningen. Det i sig säger något om vilken katastrof fallet Quick är; när det räcker att samma namn dyker upp för att man ska bli misstänksam till tusen.
Sven Åke Christiansson hade en nyckelroll i haveriet Quick. Han gjorde sig en karriär på den fabricerade seriemördaren ihop med de andra fifflarna och fånen som figurerade i fallet Quick.
Deras karriärer är kvar, trots allt som avslöjats. De har fått segla vidare och orsakat hur mycket skada? De har inte ställts till svar. Deras liv och levebröd har inte tagits från dem. De skyddas av samma system som belönat deras katastrofala insatser.
Försvarsadvokat Claes Borgström drog in miljoner när han för skattebetalningarnas räkning lallade med i farsen kring Thomas Quick. Tillsammans med de andra skyldiga i haveriet så vallade han mytomanen land och rike runt. Detta i rollen som advokat(!) i ett fall där en mindre korrupt försvarare lätt hade kunnat underkänna åtalen mot Quick helt och hållet – vilket brukar vara en advokats jobb. Snacka om att utredningen hade tur, Claes Borgström var verkligen ”rätt man på rätt plats”. Ja inte för de anhöriga och skattebetalarna som fick betala dyrt för Borgströms fiffel, men för åklagaren och för mördarna som tack vare Borgström & C: o gick fria.
Men Claes Borgström är inte vilken brännvinsadvokat som helst utan har tidigare jobbat som Jämställdhetsombudsman under Göran Perssons regering. I samma regering satt Justitieminister Thomas Bodström som av en händelse delar advokatbyrå med just Claes Borgström.
Så när Borgström knallade upp till överåklagare Marianne Ny och såg till att hon återöppnade Assangefallet så var det inte i egenskap av vilken lagvrängare som helst, utan en lagvrängare med uppenbara kopplingar direkt till landets högsta ämbeten.
Denna kombination av idioti i maskopi med kallhamrade karriärister är något som går igen i flera fall av svensk rättsröta; Som fallet da Costa, där två oskyldiga pekades ut som styckmördare. Som fallet Ulf där två män dömdes för grova övergrepp. Flickan i fallet skulle bland annat tvingats föda ett barn som offrats till djävulen under ett satanistmöte i Stockholm. Rituella satanistmord på spädbarn känns också igen från Eva Lundgren, vars teorier alltså på fullt allvar ligger till grund för statliga utredningar och politiska beslut i Sverige.
För mer satanism se även det tidigare Södertäljefallet.

 


Fallet Kevin får mig att tänka på andra fall av svenskt flockbeteende. Utfrysning och avhumanisering. Obehaglig vuxenmobbning i det offentliga rummet. De totalitära tendenserna som gör att folk hängs ut på den massmediala skampålen och förlorar både jobb och inkomst. Det svartvita mönstret, där något är fel när fel människa säger det, men rätt och riktigt när rätt människa säger det. Där gårdagens fascism är dagens högst resonabla sossepolitik.
Helhetssynen haltar hos de som är satta att granska; nu är polisen i kris, nästa dag järnvägen, nästa dag försvaret, osv; nu måste regeringen ”fixa” skolan! Fast när grenarna vissnar kan det mycket väl vara så att sjukdomen sitter djupt i själva stammen.
Jag kommer att tänka på de kollektiva lögnerna. Som att korruption knappt existerar i Sverige. Samtidigt var den högst avlönade pressekreteraren i hela riksdagshuset just den pressekreterare som dåvarande statsminister Reinfeldt låg med. Regeringen Löfven kalasar med Wallenberg och bara kort därefter följer de Wallenburgna med på resa till Saudiarabien där det ska knytas affärskontakter. En kommunchef som banar vägen för lukrativt migrantkontrakt för ett privat företag, bara för att månaden efteråt sluta som kommuntjänsteman och ta sitt säte hos just det privata företag hon fixade kontraktet åt.
Ingen av dessa fallen kallas korruption i Sverige. Reinfeldt var ju för bövelen ingen Berlusconi! Vad är väl en bal på slottet! Klart man får byta jobb! Det riktiga problemet är ju nåt kvittoslarv här och där eller obetald TV-avgift, då snackar vi skandal.

 

 


Den här reflektionen är spretig. Exemplen är fragmentariska, jämförelserna är emellanåt anekdotiska och lösryckta på ett vis som snarare liknar nån slags konspirationsteori à la Eva Lundgren.
Så låt mig dra i handbromsen. Vad jag egentligen menar är att i ett samhälle där det kan kosta långt mer än det smakar att sticka ut åsiktsmässigt, påverkar det i långa loppet även fall där varningsklockorna borde ringt hos mer än en av de inblandade. Uppenbara situationer där fler involverade borde ha reagerat och sagt ifrån. Det är inte bara en fråga om brist på civilkurage hos enskilda heller, i fallet Quick gick ju bland annat vår mest folkkäre kriminolog ut tidigt och kallade det hela för ett haveri. I Södertäljefallet gick chefen för Stockholmsutredningen ut i media och sade "Flickan är mytoman. Det här är ett justitiemord." Det hjälpte inte, båda rättsfarserna fortsatte.
Det som jag vill ge exempel på med min fragmentariska reflektion är den konformism som gör att processerna kan fortsätta. När något har blivit en vedertagen sanning eller något har blivit en prestigefråga för myndigheter och makthavare så följer märkligt nog de flesta med i svängarna, hur krokigt och knäppt det än blir. Så även det mediala etablissemanget. Offentlig brännmärkning av kritiker och visselblåsare sker gång på gång, med drevjournalistik och utfrysningar. Definitionen av korruption ifrågasätts inte, ens i fall där det är uppenbart att något stinker. Fallen är för många där beslutfattarna inte ställs till svars på allvar, varken för rena lögner eller de kompletta systemkollapser som deras agerande lett fram till.
Journalisten Tim Pool kallar i videon här nedanför Sverige för det obehagligaste landet han besökt. Det är bra att allt fler reagerar och riktar uppmärksamheten mot vårt lilla hörn av norra europa. För det finns helt klart en kuslig konsensuskultur i Sverige, något som inte minst avspeglas i uppmärksammade rättsskandaler som fallet Kevin. 

 

 

 

 

Skrota Svenska Institutet

Kategori: Allmänt

 
 
 
 

Jag brukar inte vara särskilt duktig på att kommentera dagsaktuella händelser. Men samtidigt är det här i någon mån en blogg som behandlar kultur, och det senaste blåsvädret kring ”Svenska Institutet” och dess Twitterkonto säger verkligen något om svensk kultur i detta nådens år 2017.
Svenska institutet är en statlig myndighet vars uppgift är att öka omvärldens intresse för Sverige. Svenska Institutet har alltså ett Twitterkonto som olika privatpersoner i Sverige turas om att använda för att kommunicera med omvärlden. På så vis är det tänkt att det ska ge en mer personlig Sverigebild än om Twitterkontot till exempel hade skötts av en stram myndighetsperson.

 

 


Svenska Institutet kallar motsägelsefullt nog varje Twittrande personer för ”Kurator”, något som jag själv förknippar med någon som för samtal angående till exempel psykiska problem, inte någon som är i skriande behov av samtal kring sin egna mentala hälsa.
För det är ju inga slumpvis utvalda personer som får hålla i Twitterkontot (hur fan hade det sett ut liksom) utan istället är det själva gräddan av den svenska intelligentian som ges ansvaret att förmedla Sverigebilden till cyberrymden.


 
 



Men allt har inte varit helt perfekt när det gäller Svenska Institutets Twitterkonto. Som kan ses i videon här nedanför, så har det redan tidigare uppmärksammats – åtminstone i utlandet -att det är lätt att bli blockerad av Svenska Institutet på Twitter, i synnerhet om man påpekar att den person som fått ansvaret att sköta kontot ljuger om att ha blivit bombarderad med hat och hot.

 



Den fula blockeringen av den amerikanska youtubern ovan kan i efterhand ses som en försmak till vad som komma skulle. Mellan 8–14 maj i år gästades Svenska Institutets Twitterkonto av en viss Vian Tahir, som kallar sig själv ”expert inom nätsäkerhet”.  
Vian Tahir har med myndigheten Svenska Institutet godkännande använt en så kallad blockeringslista, som Vian Tahir påstår är framtagen av "experter på näthat". Det har senare visat sig att listan egentligen är Vian Tahirs egen blockeringslista. Detta förklarar att även bloggen Inte Rasist Men... har blockerats, detta på grund av ett tidigare twittergräl mellan Vian Tahir och en "Henko" från Inte Rasist Men...där Vian tyckte att denne Henko sabbar kampen. Antar jag, för jag talar inte postmodernistiskt fraggelspråk.

 


Med hjälp av listan har Svenska institutet blockerat 14 000 Twitterkonton från att följa och interagera med det egna Sweden-kontot. 2000 av dessa beräknas vara robotar. Om de andra blockerade kontona skrev Svenska Institutet:
"Cirka 12 000 internationella och svenska konton som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld".
Och det är där någonstans fallet började bli riktigt lustigt. Blockeringen av dessa konton var alltså en sorts kärleksmanifestation, samtidigt vägrade - fräckt nog -många av de blockerade hatarna att identifiera sig själva som hatare. Däribland diverse riksdagsledamöter, journalisten Magda Gad, liberale programledaren Dave Rubin, chefen för svenska gränspolisen, enskilda personer som bloggar om försvarsfrågor, Köpenhamns socialdemokratiska borgmästare, samt Israels ambassadör i Sverige. Men dessa exempel är bara ett axplock av alla som blivit blockade.

 

 

Författaren Lars Wilderäng skriver:
"Många misstänker att de blockerats på grund av att de inte delar förra veckans kurators politiska åsikter, vilket väcker frågan om denna blocklista varit ett politiskt åsiktsregister som hanterats av en svensk myndighet".
Listan har också JO-anmälts med mera. Svenska Institutet har pudlat på stubben och har avblockat alla konton om jag förstått saken rätt. Ändå fortsätter skandalspektaklet att rulla vidare, igår Avslöjades bland annat att Svenska Institutet ändrat i sina egna skrivelser i efterhand för att få det att se ut som om det hela tiden fanns ett ”kryphål” för myndigheten själv.  
Själv tycker jag följande:
Som man bäddar får man ligga. Väljer Svenska Institutet att lämpa över sitt Twitterkonto till aktivist efter aktivist från identitetsvänstern så borde det inte komma som en chock att dessa använder kontot för identitetsvänsteraktivism.
Vi behöver inte flera myndigheter och statligt subventionerade ställföreträdare som i sin iver att värna ”Sverigebilden” skämmer ut sig själv och sina landsmän ännu mer. Därför heter det här inlägget just Skrota svenska institutet.

 

 

 

 
 
 
 

Styckmord och Småprat

Kategori: Allmänt

 
 
 


I skrivande stund så hopas frågetecknen runt fallet Kevin, är det kanske ytterligare ett justitiemord i konsensuslandet? Det vore inte det första, och det är knappast någon slump att fallet har direkta kopplingar till Quick- skandalen. Sedan åttiotalet har svenskt rättsväsende skakats av flera haverier som kretsat kring manipulerande psykologischamaner, medlöpare inom massmedia, samt inkompetenta advokater i maskopi med korrupt karriärkåta snutar och åklagare.
Per Lindeberg visar i boken Döden är en man hur feministiska kampanjer (för övrigt under ledning av samma psykoterapeut som fantiserade ihop seriemördaren Tomas Quick) i kombination med ett rättsruttet system ledde till två justitiemord, samt gjorde att den riktiga styckmördaren i fallet Da Costa går fri än idag. För den som inte har orken att plöja sig igenom Lindebergs tegelsten så ger den här dokumentären i elva kortare delar en utmärkt sammanfattning av skandalen. Men inte minst är den en påminnelse om varför förtroendet för svensk rättvisa har underminerats för lång tid framåt.

 
 
 


Hur kommer det sig att kurvan för glasskonsumtion nästan exakt följer kurvan för antalet hajattacker?
Detta och mer därtill ger Greenpeacegrundaren Dr Patrick Moore svar på i en både underhållande och lärorik dialog om klimatförändring och klimatförnekelse.

 

 



 Jens Ganman har på senare år blivit något av ett fenomen på sociala medier, inte minst för sin träffande satir i form av tårtdiagram. Här får vi möta honom i en öppenhjärtlig intervju som handlar om allt från Public Service till flockbeteende kontra civilkurage.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 snabba

Kategori: Allmänt

 
 
 
 
 

Lovecrafted
The Void är en amerikansk skräckfilm från 2016, skriven och regisserad av Jeremy Gillespie och Steven Kostanski. Nyligen släppt i Sverige för cirka hundralappen av alltid lika föredömliga Njuta Films.
Polisman finner blodig yngling i skogsbrynet och släpar med honom till småstadssjukhuset som är på väg att läggas ner. På sjukhuset korsas flera vägar, snart får de lokala förmågorna i behov av vård tillskott av mystiska och våldsamma främlingar som är ute efter att döda den blodiga ynglingen som polismannen fann i skogsbrynet. Byggnaden omringas av märkliga figurer i skumma nattlinnen samtidigt som såväl levande och döda börjar röja runt inne på sjukhuset.
Tentakelskräck med lite väl tydliga blinkningar åt genreklassiker som The Thing, Hellraiser, The Beyond, mfl. Jag gillar det skarpt, men samtidigt borde upphovsmännen satsat mer krut på stämningsskapande och originalitet, kultfilmerna den vill likna lyckades bättre med att kombinera de häftiga och roliga specialeffekterna med ett genuint obehag än The Void gör.
Underhållande är det lik förbannat, med en mäktig final som ger mersmak. Hopppas verkligen på mer av samma sort från parhästarna Gillespie och Kostanski.

 
 
 
 
The Pod People
Senast jag nämnde Aron Flam så kallade jag hans utläggning om Public Service för ”politiskt sprängstoff”.  Nåväl, efter att ha sträcklyssnat på alla avsnitt av Dekonstruktiv Kritik så var väl just den kängan mot statliga mediebolaget mer knallpulver än sprängstoff. Åtminstone i jämförelse, för när Flam poddar så kängas det på rejält. Allra mest i det allra senaste avsnittet, som du finner här ovanför.
 
 
 
 
Militärhistoria
”Våldet är lika centralt för historiens gång som bensinen i en bil. Och historien fortsätter.”
SMP skriver om historielösheten som präglar den svenska samtiden och rekommenderar samtidigt projektet Ofredsår, där jag varit flitig läsare nästan från start.
Artikeln finner du Här
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

"Hur mår svensk satir?"

Kategori: Allmänt

 
 

Jag är inte särskilt djupt insatt i politisk satir, varken svensk eller utländsk. Jag minns uppväxtens humorprogram som Helt Apropå som mer buskis än satir. Ingvar liknar en doja, helt galet. Hur den försvenskade formen av amerikansk ståuppkomiken snabbt reducerades till att säga kukfittaknulla med stressad röst. Reinfeldt ser ut som ett ollon, helt galet.
Snacka Om Nyheter med förutsägbara och billiga poänger. Parlamentet som är någon slags skriktävling mellan förvuxna dampungar. Fantastiskt usla imitatörer som ibland får för sig att häckla makten men där man inte sällan får gissa sig fram till vem de ska föreställa parodiera. Ska någon imitera Leif GW så hasar de ner i stolen och flåsar, vilket i sig blir en roliga-timmen-flashback från -87, där klassapan skulle försöka showa.
Ledarsidor som illustreras av den intetsägande Magnus Bard; en tecknare som alltså figurerar på både det högerliberala organet DN som min rödrosa fackblaska Kommunalarbetaren med i stort sett samma trötta teckningar. Senaste årens satirteckningar från svensk seriemarknad som är mer plakatpolitisk än pricksäker. Svenska tecknare och förläggare som i spåren av Charlie Hebdo-attentatet gick ut och förklarade varför de varken vill publicera material från den tidningen, och varför de tycker att de mördade franska satirtecknarna slog åt fel håll med sin humor. 
Det enda som jag kan påminna mig vara satir åt alla håll och kanter och ändå synts i mainstreamfåran är till viss del Charlie Christensens (tidiga) Arne Anka, som ofta häcklade systemet och makten ur flera vinklar, men framförallt Hans Lindstöm(Bonton) som talade nog inte fick sitt kontrakt förlängt med ovan nämnde drake DN. Men ingen av dem är ju särskilt utpräglade politiska satiriker.

 

 


Som sagt inledningsvis är det säkert mycket jag missat, men jag har fått intrycket att svensk politisk satir gått från usel till ännu sämre. Från peruker och dialekter - ett barnsligt och harmlöst sätt att häckla överheten, till korrekt konsensushumor.
Att den blivit ännu mer likriktad, ett identitetspolitiskt vänsterprojekt, i den mån den överhuvudtaget finns. Jag gillar elak satir, men det blir snabbt tröttsamt när udden riktas åt ett och samma håll. Det är inte satir att enbart skämta om sånt som uppskattas av stora delar av det kulturella, politiska och journalistiska etablissemanget. Det anas på spridningen av P3-låten och schack på schemat att det finns ett uppdämt behov av att skämta med exempelvis statliga radion.
Jag gissar att den svenska ”satiren” speglar utvecklingen det kvavare åsiktsklimat som präglar Sverige i stort. Skriver du en negativt om någon av de mest känsliga frågorna, så är risken stor att du placeras på högerskala, hur vänster du än må vara i alla andra frågor. Det kan handla om Klimatet lika väl som Integrationen. Att högervänsterskalan i många frågor inte alls är applicerbar spelar ingen roll, i debatten utgås från en tänkt högervänsterskala där det som bryter konsensus allt som oftast är höger, eller i alla fall är en glidning åt.., eller spelar i händerna på… etcetera.
Det är också en slags vänsterkris i stort, där man förr använde yttrandefrihet för att häckla och utmana konservativa, kristna och auktoriteter överlag, ropas det idag på inskränkt yttrandefrihet. Det sker också moraliska invändningar, värdiga en viktoriansk svimmande dam, mot både gamla och nya kulturella verk. Genom ett offerhierarkiskt resonemang ska satiren enbart komma från det egna hållet, och då får den gärna vara förnedrande och grov, men de som satiren riktas mot får aldrig någonsin slå tillbaka, för då är det inte alls roligt längre.


Jag tror också att det delvis har att göra med att massmedias förmåga att ”kröna konungar och slå bönder” har brutits. Detta blev tydligast i senaste valet, då Public Service med flera stora medieaktörer, trots ivrigt kampanjande, varken lyckades med att sänka SDs väljarstöd eller släpa FI över fyraprocentspärren. Det har tagit rejält hus i helvete i och med Trumpsegern. Aktivismen tar över debatten; är du med eller emot? I ett land där det existerar starka ekonomiska band mellan staten, journalistiken och kulturen, påverkas givetvis också humorn/satiren, om inte annat indirekt. På förhand upplagda och godkända skämt i skavlanfåtöljen kan innebära en utsåld komikerturné, vilket i sig innebär en säkrad årslön, minst.
De högst verkliga hot mot politiker och journalister, samt mer eller mindre välformulerad kritik mot desamma, klumpas ihop under samma ”Hat och Hot”-begrepp. Högst tveksamma vittnesmål ges okritiskt utrymme, och om de avslöjas, så kallar man det också Hat & Hot. Ett hyfsat färskt exempel går att finna under de första minuterna Här. Då blir satirikerns jobb svårt, eftersom också humorn riskerar att stämplas som Hat & Hot.
Jag tror det också har att göra med att vi delvis lever i ett Postsatiriskt samhälle. Med det menar jag att satir blir överflödig när folk inte förstår att de uppenbart gör sig till åtlöje och sålunda blir en sorts omedveten satir över sig själva. Det senaste exemplet är när den helmanliga styrelsen i fackförbundet igår firade Kvinnodagen genom att posera i kattörade fittmössor. Moderaternas gruppledare i riksdagen sade att hon hade svårt att ta Byggnads styrelse på allvar, så länge inte Byggnads börjar bära fittmössorna varje dag. You can't make this shit up. Men det finns otaliga exempel på liknande pinsamheter utan minsta självinsikt, och när det skojas om det, så är humorn, inte helt överraskande, också ett sorts Hat, som lätt kan leda till Hot.
Med dessa funderingar skramlande i skallen de senaste åren, blev det något av en uppenbarelse att se Aron Flam gå i gång i Publicistklubbens debatt; Hur mår svensk satir? Faktiskt tycker jag hela panelen har intressanta synpunkter, även om det i sig har att göra med hur just Flam förflyttar debattens fokus från satir till en högst politisk attack, inte minst på Public Service. Utan Flam i panelen, hade antagligen debatten låtit väldigt annorlunda.





Till saken hör att jag inte bara håller med Aron Flam åsiktsmässigt i det mesta, jag anser dessutom att han är en av få bra komiker vi har. För några år sen såg jag (pinsamt nog) varje avsnitt av svt-programmet Agenda, och jag minns hur paff och glad jag blev när sändningarna helt oväntat började avslutas med Folkets Främsta Företrädare.  Vafan.. det här var ju roligt! Det här är ju satir som gör narr av hela det politiska spektrumet! Jag hajjade inte att de minutlånga inslagen var en liten del av ett program som tydligen gick tre säsonger på svtplay utan trodde det var exklusivt producerat för Agenda. De där inslagen varade väl en två-tre gånger, sedan försvann de från Agenda utan ett ord och syntes aldrig till igen. Vad Aron Flam berättar om hur programmet behandlades blir i sig politiskt sprängstoff.
Det enda negativa är väl att jag inte hört talas överhuvudtaget om Hans Blix program som tydligen gått en evighet på radio. Man kan ju föreställa sig att det har att göra med att jag nästan aldrig lyssnar på radio, samtidigt har jag ju t.ex. hört talas om Tankesmedjan. Lite fördomsfullt får jag för mig att Blixprogrammet låter som en mix mellan Blandaren och HasseåTage.
Men det är egentligen inget som påverkar paneldebattens slagkraft, som ska ses som ett sundhetstecken i en postsatiriskt och polariserat politiskt klimat.

 

 

 

 

.  

 

Excerpt

Kategori: Allmänt

 
 
 

Blomsterkvarteren kallades området där jag växte upp. Varje gata bar namn av blommor och i vissa enstaka fall av gröna växter överlag. Morsan och jag bodde på Violvägen, som gränsade till både Mistelgatan och Törnblomsgränd.
Det var ett för dåtiden typiskt villakvarter med staket och tujahäckar runt välskötta gräsmattor och enplanshus med garage. När jag idag passerar sådana kvarter, upplever jag ofta en labyrintisk känsla av att alla hus och trädgårdar ser så oerhört snarlika ut. Kanske var det likadant när jag växte upp? Men som jag minns det så var distinktionen mellan kvarterets olika hus större på den tiden. Kanske var arkitekturen mer individuellt egensinnig än den är idag.
Samtidigt, när jag försöker minnas tillbaka, ser jag inte husen framför mig, utan istället människorna som bodde där. De står och sitter och går, inhägnade i rektanglar av grönt och tegelrött, medan jag cyklar förbi och vinkar åt dem. De höjer sina armar och vinkar tillbaka mot mig. Ibland tänker jag mig dem som deltagare i en dockteater som blivit fastfrusen i tiden.  Idag är säkert många av dem döda eller gamla och skröpliga, men inuti mig är de fortfarande i samma ålder nu som då.
Det var mitten av augusti när vi tältade vid sjön och ljusskenet steg över vattnet. Det virvlande och bländande skenet som kom att förändra allt. När jag tänker på sommarlovsdagarna som ledde fram till den kvällen, rör sig fragmentariska minnen snabbt och förvillande som spelkort i en trollkonstnärs flinka händer. Jag ser frukostbordets repor och fläckar. Sönderrivna myggbett och skrubbsår på min bara ben. Känner smaken av kalaspuffar med mjölk. Hör morgonens eko och dansbandsmusik från morsans radio. Ser dammet dansa i solstrålarna över köksgolvet. Jag hör gruskornen smattra mot min stänkskärm där jag trampar min Monark med limpasadel gata upp och gata ner. Min solsvedda nacke som flagnar hud och kliar.
Bägge mina bästisar, Timmy och Larsa, var bortresa och jag fick fördriva tiden ensam. Egentligen trivdes jag sällan på loven. Jag saknade rutinerna, att ha ett mål med att stiga upp på mornarna. I skolan fanns alltid någon att umgås med. Jag försökte hitta nya vänner, men de andra ungarna i Blomsterkvarteren var inte särskilt schyssta. Ibland kastade de småsten efter mig när jag passerade dem förbi.


 


Kapten Svendsen bodde i sista huset på Gullkragevägen. Han hade ofta besök, speciellt av kvinnor, men bodde ensam i villan. Det pratades mycket om Kaptenen, även bland de vuxna. Oftast i ett halvkvävt och skvallrigt tonläge. Jag är än idag säker på att det var ren avundsjuka.
När jag cyklade kvarteret runt såg jag männen klippa sina gräsmattor. Många av dem pappor till mina skolkamrater. De sköt sina maskiner framför sig med sammanbitet bittra ansikten och sluttande ryggar som slokade under en osynlig tyngd. De glesnande hjässorna kräftröda i solen. Illasittande shorts och sandaler av plast. Urtvättade tröjor som knappt täckte ölmagarnas dallriga fett.
När Kapten Svendsen klippte sitt gräs, gjorde han det barbröstad, med brunbrända muskler och rak rygg. Hans kortklippta frisyr alltid perfekt kammad. Det tycktes bo en helt annan spänst i hans steg. En annan styrka i hans blick. Han bar knälånga shorts med livrem. Aldrig sandaler, utan svarta och stilrena gymnastikskor.
På kvällarna brukade jag se Kaptenen ta sig ett glas på sin uteplats i trädgården. Ibland i sällskap med någon, men oftast ensam. Det var inte som när det skulle drickas i de andra husen i kvarteret. Jag hörde aldrig Kaptenen gå upp i röstläge någonstans mellan hysteriskt skratt och ilsket skrän, som de andra männen alltid brukade låta.
Jag minns hur Kaptenen satt lugn, i vila men ändå kraftfull, som om han betraktade tidens gång, stillsamt funderande. Jag saktade in och vilade på tramporna när jag passerade hans hus och vinkade till honom. Kapten Svendsen höjde sitt glas högt i luften mot mig, den bärnstensfärgade drycken glimrandes i kvällssolen, innan han i en mjukt svepande rörelse förde glaset till sina läppar och tog en munfull.
Många år senare köpte jag min första Whiskey. Jag mindes inte sorten som Kaptenen brukade dricka, utan tog den flaska där färgen på Whiskeyn var mest lik den i mitt minne. Samma kväll höjde jag mitt glas i en perfekt imitation av Kaptenens sätt att skåla. Jag tog en munfull i samma svepande rörelse som han. Istället för den milda smak av honung och syrendoft som jag hade föreställt mig under hela min uppväxt, var det som att få ren bensin hälld i munnen. Ångorna sved i mina näsborrar och mina ögon rann okontrollerbart av tårar. Jag klöktes kraftigt och fick flera gånger spotta tjock och stinkande saliv i köksvasken, nära att spy.
Jag hällde ut resten av flaskan och har sen dess aldrig druckit starksprit igen. Men någonstans i mitt inre så vet jag att det verkligen finns en whiskeysort någonstans i världen som kommer att smaka just som jag alltid föreställt mig att den skulle smaka. När jag väl finner den så kommer jag att dricka den tom, och höja varje glas just som Kaptenen höjde sitt.  

 

 

 

 

 

Illustratör: Ingo Roos

 

 

 

 

 

 

 

 

Pratradio

Kategori: Allmänt

 
 
 
Henry Rollins är ett sällsynt drivet knippe muskler som är stört omöjlig att inte inspireras av på något plan. Samtidigt är det lätt att också bli smått utmattad när man tar del av denna maniska människas enorma produktivitet och kreativitet. Sedan mina tidiga tonår har han gått från sångare i Black Flag och Rollins Band till framgångar inom en rad andra områden, bland annat som författare, spoken words-artist, och en hel massa annat.
I den långa diskussionen i The Joe Rogan Experience saktar aldrig svadan in. Rollins berättar bland annat att han sover max en tre-fyra timmar per natt för att sedan styrketräna, arbeta och/eller resa världen runt, allt i vad som verkar vara en kombination av slump och noggrann inrutad vardag. Rekommenderas varmt, även om det kan vara ett gott råd att se programmet i sjok istället för i sträck.
 
 
 
Jag passar på att också rekommendera podcasten Udda Ting, där landets ende splatterpunkförfattare CJ Håkansson intervjuas. Håkansson är mest känd för kultromanen Fjärilen från Tibet men har också medverkat med ett antal noveller i den numera nedlagda tidskriften Eskapix.
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 

Kamplystnad i Kyskhetsbälte

Kategori: Allmänt

 
 

Lysistrate skrevs år 411f.kr. av den grekiske författaren Aristofanes.
I denna klassiska komedi övertalas kvinnorna i Aten och Sparta att sexstrejka för att få en ände på det segdragna peloponnesiska kriget.
Komedin skulle absolut klassas som en potentiellt stötande satir idag. Utöver att driva gäck med några av antikens upphöjda personligheter, framställer Aristofanes kvinnorna som irrationella varelser som behöver skyddas både från sig själva och från andra. Komedin har spelats upp ett otal gånger, även i Sverige, bland annat i en filmatiserad uppsättning 1982 där det kanske inte helt självklara valet Inga-Gill är en av de drivande sexstrejkarna. På senare år har Lysistrate antingen omarbetats kraftigt eller undvikits helt, då den förkristne Aristofanes originalmanus anses stå för en förlegad kvinnosyn. Men tvärtemot vad man kan tro har idéerna från Lysistate på senare år återaktualiserats, denna gång med kvällstidningar som arena.  

 

 


Expressen var först ute 2011, som i ett samarbete med stiftelsen Expo lanserade informationssatsningen Dilemmat: Rasism där olika stillbilder med pratbubblor lär läsarkretsen att bemöta den galopperande rasismen.
Vi får följa Elin som ansätts hårt av både sin partner Simon och sin pappa för att hon umgås med väninnan Mira som är muslim. I första bilden ovan ses hur Elin låser in sig på toaletten när Simon ifrågasätter hennes umgänge med Mira. Daniel Poohl från Expo kommenterar: Elin gör rätt som markerar att Simons åsikt inte är okej och tar diskussionen med honom.
I en senare del i informationskampanjen berättar Elin för Mira att hon fått Simon spak genom en sexstrejk i Lysistrates anda.
Det finns smärre kritik att framföra mot Expressens högst informativa instruktionsartiklar, som i övrigt gör ett utmärkt jobb att tackla det växande problemet med att fäder och sambos/äkta män försöker begränsa kvinnors umgänge.
Vissa skulle kunna hävda att bilden av Elin är stereotyp, tex där Elin låser in sig på toa istället för att argumentera vidare med Simon. Andra skulle kunna hävda att synen på kvinnlig sexualitet är stereotyp på ett sätt som känns igen från en viss grekisk komedi från 411 f.kr; att kvinnor utan problem kan villkora sin lust. Att Elin får sin vilja igenom väger tyngre än den sexuella partnerns attraktionskraft, medan Simon direkt krackelerar under själva hotet att inte få komma till. Sex som en bytesvara. En ursäkt under knullhot och i gengäld en herdestund i halmen.

 


Häromveckan dök liknande tema upp på aftonbladets ledarsida som enligt sin presentation: driver opinion för jämlikhet, rättvisa, feminism och allas lika värde.
Under rubriken Inget mer sex för Jimmie Åkesson skriver krönikören Eva Franchell:
”Jag kan lova både honom,(Trump) Putin och minimonstret Åkesson att sex är det sista de kommer att få när deras politik sprider sig över världen. Det går fort, men snart släpper den kvinnliga paralysen. Då kommer motreaktionen och den kan bli kraftig.”
Krönikan kan kritiseras på samma grunder som de mot radarparet Expressen/Expo i raderna ovan, med tillägget att manliga politikers främsta drivkraft kanske inte helt självklart är att maximera sitt könsumgänge, men det är å andra sidan en ren spekulation från min sida.
Franchell har också lyckats med konststycket att knega i x antal år i kvällstidningsbranschen och samtidigt missat de bildtäta bilagorna där maktens män liksom populärkulturella stjärnor inte sällan omges av kvinnor som på ett normativt vis anses vackra. Hon har därtill missat alla år av snaskiga utsagor om mängden kärleksbrev till massmördare och tydligen gått genom livet, innanför och utanför media, utan att reflektera över företeelser som Bad Boys  och The Game. Begrepp som visar att det inte alltid är så dumt att vara stygg, utan att det händer alltsom oftast att vanliga knölar liksom kontroversiella kändisar fungerar högst magnetiskt på motsatta könet.
Istället för att se hur individuella preferenser kontrasterar mot genetisk programmering hos båda könen, tänker sig Franchell ett kollektivt kyskhetsbälte mot demoniska demagoger. En annalkande tsunami av lårknipande kvinnor, förenade i kamp.

 

Kanske är det så, krönikan trycks ju gubevars i etablerad media och ingen knaskonspiratorisk skumraskblogg. Men samtidigt finns exempel på de som inte helt anammar Franchells teori. Till exempel den unga feministikonen och popstjärnan Zara Larsson, som inte sällan dyker upp på just kvällstidningssidor, och har följande att säga om valet av sexuella partners:
Är det någon som inte riktigt hör av sig och är lite "whatever" alltså jag blir besatt. Jag blir besatt på ett ohälsosamt sätt. Jag kollar Instagram, Twitter – allt. Jag har även varit med personer varpå sexet suger, men jag har ändå velat göra det igen för att personen är en douche, jag har ingen aning om varför det är så. Om någon ligger med mig och varken smsar eller hör av sig dagen efter, då går jag sönder. Det är den här douchegrejen. Jag tror aggressivitet och sexualitet ligger väldigt nära varandra. Är det någon som är för snäll "puttinuttig" blir det för tråkigt.
Längre ut på på den feministiska marxistkanten konstaterar debattören Kajsa Ekis Ekman:
Jag kan å andra sidan inte heller tänka mig vänsterkillar kasta sig över en. Det är för mycket hjärna. De tänker och pratar för mycket. Jag är en sucker i relationer. Mannen jag är ihop med nu tycker det är ok med paljetter, men inte skidkläder, päls, slampiga kläder eller haremsbyxor.
Nära Kajsa Ekis ideologiskt, hittas skådespelerskan Lo Kauppi, som unikt nog i sammanhanget har en äkta arbetarklassbakgrund. I en dokumentär om uppsättningen av SCUM- manifestestet av Valerie Solanas berättar Kauppi att efter en av föreställningarna så uppstod en mer eller mindre spontan diskussion bland en grupp män i publiken. De satt i en cirkel, grät och pratade om sina känslor och farliga mansroller. När Kauppi med kollegerna befann sig utom hörhåll i sin loge, kommenterade Kauppi högt det hela:
Herregud, de där killarna därute, de skulle man aldrig ligga med!
Alla i ensemblen höll med, men fick snart gemensamt dåligt samvete och problematiserade sin egen ryggradsinstinkt. Ändå misstänker jag att kvällen inte slutade i en ohämmad ormgropsorgie med manscirkeln, men det förtäljde å andra sidan inte anekdoten någonting om.
Det hela får en att fnula på om inte det finns korn av sanning hos Aristofanes, Poohl och Franchell. Måhända finns det ett slags reglerbart och kollektivt kvinnligt kyskhetsbälte ändå. Fast inte mot krigshets och för kvinnokamp, utan istället en Darwinistiskt utformad låsmekanism där koden ytterst sällan stavas B-E-T-A, men desto oftare stavas A-L-F-A.