stewe

Baggins Box

Kategori: Film

 
 
 

En laddning äppelmust och En oväntad resa

 

Berättelsen om hur Härskarringen hamnade i Bilbos ägo, här uthamrad av Peter Jackson till omkring två och en halv timma där Gandalf samlar Bilbo och tretton dvärgar för att ge sig ut på en vandring för att återta dvärgarnas rike. Mycket känns igen från Ringens filmtrilogi, men för att använda en krystad musikreferens så är det här mer Finntroll än Enya. Något som från början känns hyfsat lyckat, men snart börjar gå mig på nerverna. Oavsett invändningar mot Ringen-trilogin så hade storyn täckning för sitt episka ego, medan här är allt som inte är action riktigt seg utfyllnad, och då är actionsekvenserna inte heller mycket att ha.

 

 

Det finns helt enkelt inte tillräcklig substans i vare sig sagoförlagan eller i karaktärerna. Gollum repriseras, dvärgarna är menlösa och Gandalf grå, alverna ser i vanlig ordning ut som lajvande Livets-ordare, Thorin son of Thráin är knappast någon Aragorn och Azog the Defiler verkligen ingen Sauron. Och i jämförelse känns inte brinnande kottar lika uppiggande som en Balrog med eldpiska. Sen ser allt airbrushat och extremt artificiellt ut, striderna och massfalla-ner-från-berg-scenerna är mer tevespel än någonsin tidigare. Tveksamt om jag orkar med att se uppföljarna.  



 

 

Spiralartad och Mardrömstonad

Kategori: Publicerat

Fredsgudinnor

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 

Din mor hörde till dessa progressiva, som lyckas med konsten att alltid vara skuldlösa. De var alltid utan ansvar, de hade alltid rätt. När den stora fienden vann segrar och framgångar, då fann de alltid brister och fel. När den stora fienden led nederlag eller visade sig grym och barbarisk, då bevisades därmed systemets ondska. När det stora broderlandet badade sina händer i blod, då kunde de alltid blåneka, mot allt förnuft och mot alla bevis. När det inte längre gick att neka, då talade de om tillfälliga bakslag, om sabotage och tekniska missöden och personkult och gud vet vilka långsökta ursäkter man fann. I värsta fall kunde man odla en klädsam besvikelse. Det heliga systemet hade inte visat sitt sanna ansikte. Och detta sanna ansikte döljer sig ännu, efter hundra år.


Kärlek kunde ju inte komma på tal, det var en myt från ett eller annat övervunnet samhällssystem. Myten om kärlek var en förbannelse, det hävdade särskilt libertinerna. Dock måste man respektera de biologiska kraven. Sexualiteten var ett respektabelt krav, det hävdade gärna de promiskuösa. Behovet av barn var däremot en myt, enligt dessa horbockar. De lät gärna sina kvinnor förtorka, ofruktsamma.


Det var jag som fick ta hand om din barndom. Din mor hade inte tid, hon ville smeka sitt barn när det passade henne, men den tunga vardagsmödan ville hon inte bära. När jag vädjade till hennes pliktkänsla blev jag avfärdad som reaktionär. Dåligt samvete ville hon inte ha. Hon ville bevara kakan och äta upp den tillika. Hon var ett barn av sin tid. Hon hade alltid rätt.


Din mor, hon var en av dessa kvinnor, som talade om fred och vädjade för sina söners liv. I grunden trånade de efter det pansrade imperiets manliga övermakt, denna hårda manlighet som våldtog vårt kvinnliga land. De fick sin vilja fram, ty denna svenska nation, dess språk och kultur, är nu på väg att utplånas från jordens yta. Och de söner som räddats från öde att kämpa för sitt fosterland har längesedan stympats och dött i det asiatiska kriget, flytt till skogarnas banditer eller druckit sig till vrak av självförakt och skam. Våra söner dör och våra döttrar grånar på Maktens bordeller. Så fick de sin vilja fram, dessa mordiska fredsgudinnor.

 

 

-Ur Sven Delblancs
Moria land