stewe

Svavelregn

Kategori: Bloggverk

 
 
 

Regnet faller
Tungt över gatorna
I blötblank asfalt skimrar reklamens neon
Din hud spricker
Täcks av blåsor
Regnet svider av svavel och stinker av freon

Du bor i tunnlarna
Långt ned under jord
Där blekt sken flimrar över glömda gränder
Med spegelglas
Med famlande fingrar
Finner du varje kväll alltfler lösa tänder

Ibland sent om nätterna
Fylls tunnlarna av rop
När flockar av rebeller slamrande drar förbi
De skriker högt
Är du för eller emot
Och att varje människa föddes till att vara fri

Du trycker kudden
Hårt över huvudet
Du tänker på regnet och blåsorna på din hud
Du ligger där
Tills natten åter stillnar
Och allt som hörs är generatorns surrande brus



Du stiger upp nästa morgon
I handfatet ännu en tand
På gatorna där utanför faller svavelregnet än
Atomtåget tar dig till fabriken
Du smörjer maskinens kugghjul
Tills sirenen ljuder och det är dags att åka hem igen

Sprickornas spindelväv
Sakta sig sprider
Äter sig djupt in i skyskrapornas fundament
Lösa tegelstenar
Överallt i fasadens mur
Nederbörden sköljer loss sjok av cement

Du hör om hur Moder Regim
Nedkämpat ännu en rebellstyrka
Men du säger ingenting för man vet aldrig vem som lyssnar
Du stirrar sömnlös i taket
Hudblåsorna kliar allt värre
I tunnlarna utanför surrar generatorn som aldrig tystnar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Illustratör: Ingo Roos

 

 

 

 

 

Gratisläsning

Kategori: Serier

 
 
 

Janne Karlsson(också känd som Svensk Apache, Frälsaren, Ullaredsfantasten) fortsätter att bjussa på gratis serieläsning helt utan knussel. Allsköns skojigheter och handfasta tips för en livlösare tillvaro plockas fram ur de digra arkiven. Bloggen finner du H Ä R

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Gott & Blandat

Kategori: Film

 
 

Batman The Movie
Det har rått något av Batmanhysteri i huset senaste halvåret(i alla fall bland de små) så efter visst tjat så gick jag med på att högläsa den här reliken från ´66 där ett helt gäng skurkar slagit sig samman för att göra livet surt för den dynamiska duon. Liksom teveserien är det här närmast en parodi på präktiga superhjältar, med en lönnfet Läderlapp och en ständigt utropande ”milda Matilda”-Robin, i en osedvanligt lökig(såklart) och smått osammanhängande story där fokus verkar ligga på att göra reklam för diverse leksaksartiklar; Pingvinens Ubåt, Batkoptern, Batbåten, etc.
Skurkarna, Pingvinen, Kattkvinnan, Jokern, Gåtan, pendlar mellan att vara charmiga och irriterande hysteriska. Trots allt var filmen mer underhållande och bjöd på fler goda skratt än jag förväntade mig, men då ska man väl ha med i beräkningen att mina förväntningar var väldigt låga från start.
(Netflix)

 

 


Funny Games
Överklassfamilj åker till sommarhuset för att segla och golfa. Två oinbjudna gäster dyker upp för att leka lustiga lekar. Med andra ord ett smått klassiskt thriller/skräck-upplägg där sociopatiska inkräktare klampar rätt genom idyllen med död och tortyr i släptåg.
Jag är helfrälst i Michael Hanekes film Det Vita Bandet och har sett den två gånger inom loppet av några år. Jag fattar att Haneke med Funny Games vill laborera med ett välbekant format och leka en lek med åskådarna och deras förväntningar. Bland annat genom att spola tillbaka och byta ut en scen, eller låta en av psykopaterna tala direkt till tittaren.
Det enda det greppet leder till för min del är att illusionen bryts, som så ofta förr, när lusten att vara experimentell i formen får gå före berättelsens innehåll. Istället gör det att den grymma hopplösheten som skulle kunna genomsyra filmen, mest känns cynisk och manipulativ.
Inledningsvis är Funny Games hur obehaglig som helst, men det slarvas tyvärr bort. Tacka vet jag traditionell skräck som Ils och Last House On The Left, hur förutsägbar den än är.
(Viaplay)

 

 


It Follows
En förbannelse överförs genom sex. Den som smittas börjar se en zombielik gengångare som i ständigt olika skepnader sakta kommer närmare och närmare… Enda chansen att bli kvitt denna demoniska drypare är att ligga med någon och föra förbannelsen vidare.
Jag är överlag skeptisk mot tonårsskräck och inledningsvis tyckte jag både filmen och storyn verkade jönsig. Men det ändrade sig snabbt och tvärtemot förväntningarna är det här en av de bästa skräckfilmerna jag sett på ett bra tag.
Istället för trötta chockeffekter där det är tänkt att man ska hoppa till i soffhörnet, bjuder It Follows på verkligt krypande obehag. I och med att vem som helst som rör sig i periferin kan vara förbannelsen i en ny skepnad, blir det både både skrämmande och paranoiaframkallande. Extra plus för hur Detroits nedgångna stadslandskap bidrar till undergångsstämningen.
(Netflix)

 

 

 

 

 

 

De Drömmande Städerna

Kategori: Böcker

 
 
 

Som syns på bilden ovanför så kan man läsa De Drömmande Städerna från valfritt håll. Själv började jag med London, men det är hugget som stucket. London är en roman(eller långnovell) som handlar om planeten jordens sista tid. Vi får följa Fisher, som är ett geni när det kommer till datasimuleringar och hologram, men också hans käresta Marie och hennes båda väninnor Philippa och Sandy.
Tre enorma fragment närmar sig jorden genom rymden. När de väl träffar så kommer allt liv att utrotas. Med hjälp av sin ärkerival, hackern Gene, arbetar Fisher fram en plan som han tänker sig ska rädda mänskligheten. Han kämpar febrilt med sina simuleringar, likt en döende kompositör arbetar på sin sista och mest storslagna symfoni.
Samtidigt har undergången redan startat runt omkring honom och hans närmaste. Få av Londonborna tror på myndigheternas lugnande försäkran om att fragmenten helt harmlöst kommer att passera jorden utan att göra skada. Upplopp och våld, sönderfallande samhällstruktur och en märklig brun dimma börjar ta över gatorna.

 

 


Donatello består av tiotalet kortare noveller där vi får följa invånarna i staden som heter just Donatello. En svunnen plats, med basarer, palats och galärer, men också med telepatiska Drakmän och krukor som bär själarna av de som dött till evigheten i själarnas brunn. Åtminstone de ur överklassen som har stålar och status nog att skaffa sig en själskruka vill säga. Novellerna på sitt sätt bundna samman med varandra, flera av personerna dyker upp mer än en gång.
Det går att hitta flera teman som återkommer i både London och Donatello, som musik och drömmar såklart, men också bibeln. Till exempel försöker Fisher i Londonberättelsen på sitt eget sätt att bygga en Noaks ark. KG Johansson rör sig mellan Science Fiction och Fantasy, rå sexualitet, framtid och forntid, smuts och galenskap. Samtidigt är det här drömskt vackra och vemodiga berättelser som kräver såväl hjärta som hjärna av sin läsare. Rekommenderas verkligen.

 

 
 

 

 

 

 

"Hur mår svensk satir?"

Kategori: Allmänt

 
 

Jag är inte särskilt djupt insatt i politisk satir, varken svensk eller utländsk. Jag minns uppväxtens humorprogram som Helt Apropå som mer buskis än satir. Ingvar liknar en doja, helt galet. Hur den försvenskade formen av amerikansk ståuppkomiken snabbt reducerades till att säga kukfittaknulla med stressad röst. Reinfeldt ser ut som ett ollon, helt galet.
Snacka Om Nyheter med förutsägbara och billiga poänger. Parlamentet som är någon slags skriktävling mellan förvuxna dampungar. Fantastiskt usla imitatörer som ibland får för sig att häckla makten men där man inte sällan får gissa sig fram till vem de ska föreställa parodiera. Ska någon imitera Leif GW så hasar de ner i stolen och flåsar, vilket i sig blir en roliga-timmen-flashback från -87, där klassapan skulle försöka showa.
Ledarsidor som illustreras av den intetsägande Magnus Bard; en tecknare som alltså figurerar på både det högerliberala organet DN som min rödrosa fackblaska Kommunalarbetaren med i stort sett samma trötta teckningar. Senaste årens satirteckningar från svensk seriemarknad som är mer plakatpolitisk än pricksäker. Svenska tecknare och förläggare som i spåren av Charlie Hebdo-attentatet gick ut och förklarade varför de varken vill publicera material från den tidningen, och varför de tycker att de mördade franska satirtecknarna slog åt fel håll med sin humor. 
Det enda som jag kan påminna mig vara satir åt alla håll och kanter och ändå synts i mainstreamfåran är till viss del Charlie Christensens (tidiga) Arne Anka, som ofta häcklade systemet och makten ur flera vinklar, men framförallt Hans Lindstöm(Bonton) som talade nog inte fick sitt kontrakt förlängt med ovan nämnde drake DN. Men ingen av dem är ju särskilt utpräglade politiska satiriker.

 

 


Som sagt inledningsvis är det säkert mycket jag missat, men jag har fått intrycket att svensk politisk satir gått från usel till ännu sämre. Från peruker och dialekter - ett barnsligt och harmlöst sätt att häckla överheten, till korrekt konsensushumor.
Att den blivit ännu mer likriktad, ett identitetspolitiskt vänsterprojekt, i den mån den överhuvudtaget finns. Jag gillar elak satir, men det blir snabbt tröttsamt när udden riktas åt ett och samma håll. Det är inte satir att enbart skämta om sånt som uppskattas av stora delar av det kulturella, politiska och journalistiska etablissemanget. Det anas på spridningen av P3-låten och schack på schemat att det finns ett uppdämt behov av att skämta med exempelvis statliga radion.
Jag gissar att den svenska ”satiren” speglar utvecklingen det kvavare åsiktsklimat som präglar Sverige i stort. Skriver du en negativt om någon av de mest känsliga frågorna, så är risken stor att du placeras på högerskala, hur vänster du än må vara i alla andra frågor. Det kan handla om Klimatet lika väl som Integrationen. Att högervänsterskalan i många frågor inte alls är applicerbar spelar ingen roll, i debatten utgås från en tänkt högervänsterskala där det som bryter konsensus allt som oftast är höger, eller i alla fall är en glidning åt.., eller spelar i händerna på… etcetera.
Det är också en slags vänsterkris i stort, där man förr använde yttrandefrihet för att häckla och utmana konservativa, kristna och auktoriteter överlag, ropas det idag på inskränkt yttrandefrihet. Det sker också moraliska invändningar, värdiga en viktoriansk svimmande dam, mot både gamla och nya kulturella verk. Genom ett offerhierarkiskt resonemang ska satiren enbart komma från det egna hållet, och då får den gärna vara förnedrande och grov, men de som satiren riktas mot får aldrig någonsin slå tillbaka, för då är det inte alls roligt längre.


Jag tror också att det delvis har att göra med att massmedias förmåga att ”kröna konungar och slå bönder” har brutits. Detta blev tydligast i senaste valet, då Public Service med flera stora medieaktörer, trots ivrigt kampanjande, varken lyckades med att sänka SDs väljarstöd eller släpa FI över fyraprocentspärren. Det har tagit rejält hus i helvete i och med Trumpsegern. Aktivismen tar över debatten; är du med eller emot? I ett land där det existerar starka ekonomiska band mellan staten, journalistiken och kulturen, påverkas givetvis också humorn/satiren, om inte annat indirekt. På förhand upplagda och godkända skämt i skavlanfåtöljen kan innebära en utsåld komikerturné, vilket i sig innebär en säkrad årslön, minst.
De högst verkliga hot mot politiker och journalister, samt mer eller mindre välformulerad kritik mot desamma, klumpas ihop under samma ”Hat och Hot”-begrepp. Högst tveksamma vittnesmål ges okritiskt utrymme, och om de avslöjas, så kallar man det också Hat & Hot. Ett hyfsat färskt exempel går att finna under de första minuterna Här. Då blir satirikerns jobb svårt, eftersom också humorn riskerar att stämplas som Hat & Hot.
Jag tror det också har att göra med att vi delvis lever i ett Postsatiriskt samhälle. Med det menar jag att satir blir överflödig när folk inte förstår att de uppenbart gör sig till åtlöje och sålunda blir en sorts omedveten satir över sig själva. Det senaste exemplet är när den helmanliga styrelsen i fackförbundet igår firade Kvinnodagen genom att posera i kattörade fittmössor. Moderaternas gruppledare i riksdagen sade att hon hade svårt att ta Byggnads styrelse på allvar, så länge inte Byggnads börjar bära fittmössorna varje dag. You can't make this shit up. Men det finns otaliga exempel på liknande pinsamheter utan minsta självinsikt, och när det skojas om det, så är humorn, inte helt överraskande, också ett sorts Hat, som lätt kan leda till Hot.
Med dessa funderingar skramlande i skallen de senaste åren, blev det något av en uppenbarelse att se Aron Flam gå i gång i Publicistklubbens debatt; Hur mår svensk satir? Faktiskt tycker jag hela panelen har intressanta synpunkter, även om det i sig har att göra med hur just Flam förflyttar debattens fokus från satir till en högst politisk attack, inte minst på Public Service. Utan Flam i panelen, hade antagligen debatten låtit väldigt annorlunda.





Till saken hör att jag inte bara håller med Aron Flam åsiktsmässigt i det mesta, jag anser dessutom att han är en av få bra komiker vi har. För några år sen såg jag (pinsamt nog) varje avsnitt av svt-programmet Agenda, och jag minns hur paff och glad jag blev när sändningarna helt oväntat började avslutas med Folkets Främsta Företrädare.  Vafan.. det här var ju roligt! Det här är ju satir som gör narr av hela det politiska spektrumet! Jag hajjade inte att de minutlånga inslagen var en liten del av ett program som tydligen gick tre säsonger på svtplay utan trodde det var exklusivt producerat för Agenda. De där inslagen varade väl en två-tre gånger, sedan försvann de från Agenda utan ett ord och syntes aldrig till igen. Vad Aron Flam berättar om hur programmet behandlades blir i sig politiskt sprängstoff.
Det enda negativa är väl att jag inte hört talas överhuvudtaget om Hans Blix program som tydligen gått en evighet på radio. Man kan ju föreställa sig att det har att göra med att jag nästan aldrig lyssnar på radio, samtidigt har jag ju t.ex. hört talas om Tankesmedjan. Lite fördomsfullt får jag för mig att Blixprogrammet låter som en mix mellan Blandaren och HasseåTage.
Men det är egentligen inget som påverkar paneldebattens slagkraft, som ska ses som ett sundhetstecken i en postsatiriskt och polariserat politiskt klimat.

 

 

 

 

.  

 

Midnight Special

Kategori: Film

 
 

Scifi-thriller från 2016 med b.la Kirsten Dunst, Jaeden Lieberher, Michael Shannon och Joel Edgerton. Regisserad av Jeff Nichols.
Roy och hans åttaåriga son Alton är på flykt från en religiös sekt vars anhängare ser Alton som sin frälsare. Alton har nämligen övernaturliga förmågor. Ibland visar sig hans krafter under svåra anfall som också verkar skada honom. Sekten tolkar det som att Alton talar i tungor och tecknar ned varje ord till en egen helig skrift.
Även det militärindustriella komplexet tar upp jakten på Roy och Alton. I pojken ser de såväl ett hot som ett potentiellt vapen.

 

 

En del segare stunder till trots, är Midnight Special en film värd att tipsa om. Den påminner(åtminstone inledningsvis) om Eldfödd, Scanners och liknande rullar från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. Man kanske rentav kan kalla den för en del av retrovågen, fast utan det mest nostalgiska skimret från t.ex. Super 8 och Stranger Things.
Midnight Special för också tankarna till Interstellar, Moon och Ex Machina, i det avseendet att den inte är ytterligare en actionladdad popcornrulle för en prepubertal publik, utan istället Science fiction av mer klassiskt snitt. En film där specialeffekter används för att driva berättelsen framåt, istället för vice versa.
(Netflix)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The Death of Grass

Kategori: Böcker

 

Apokalypsen kommer i form av ett virus från som långsamt dödar allt gräs. Motsägelsefulla nyhetsrapporteringar kring både svältuppror och framgångsrik virusbekämpning matas ut från kommunistkina. Trots inledande hjälpinsatser från västerlandet så sprids det inbördeskrigsliknande tillståndet som en löpeld över hela Asien. Miljoner svälter och går under. När viruset når övriga världen drar de flesta länder tillbaka sina nödleveranser av spannmål för att säkra sin egen tillgång.
De brittiska myndigheterna försöker lugna sina invånare till varje pris. Deras beredskap är god och deras förråd är fulla. Med andra världskriget i färskt(boken trycktes första gången 1956) minne är britterna övertygade om att deras kampvilja kommer göra att de uthärdar även denna pärs; åtminstone tills forskarna funnit ett sätt att stoppa viruset för gott.
Utan att spoliera alltför mycket så tvingas huvudpersonen John Custance, tillsammans med sin familj och ett fåtal vänner, att påbörja en farofylld färd genom ett snabbt vissnande och sönderfallande England där undantagstillstånd råder och vägarna blockeras av tungt beväpnad militär.


 


Stephen King-skadad som man är, med Pestens Tid som apokalyptisk referensram ända sedan tonåren, är det många tankar som far genom huvudet när Custance och de andra påbörjar sin färd. Har de penicillin med sig? Har de tillräckligt med bandage? Byter de någonsin kläder? Etcetera…
Men John Christopher har inga Kingska ambitioner att ge en heltäckande bild på tusentalet sidor, boken är under tvåhundra sidor och fokuserar på ett rakt berättande som är förrädiskt lik en typisk spänningsroman. Den inledande fasan, att föreställa sig en värld helt utan minsta grässtrå, försvinner också någonstans längs vägen och hamnar i skymundan.


 

I The Death of Grass är istället undergången till största del en kuliss för att utforska psykets mekanismer och hur människan förändras när den egna risken för utsatthet ställs mot till andras utsatthet. Hur man i en handvändning går från att vara en medmänsklig medborgare till någon som genom kyliga kalkyler gör vad man anser(eller tror) är nödvändigt. Hur det egna välbefinnandet alltjämt kommer i första hand, ibland tvärtemot vad man påstår sig tro på. Jag och många andra i närliggande åldrar kan dra sig till minnes hur vissa i klassen kunde brista ut i gråt när läraren berättade om de eugenikexperiment som präglade exempelvis den nazistiska regimen under trettiotalet. Samma generationer har några decennier senare i mångt och mycket rensat ut förekomsten av barn med Downs Syndrom, genom ett fritt val i taget. Man påminns också om de sociala mediernas utbredda slacktivism, där många ropar på medmänsklighet och insatser, men ytterst få offrar ett uns av egen bekvämlighet och fritid till att göra något aktivt på riktigt. Och då talar vi ändå om en diskrepans mellan fagra ord och faktisk handling i ett samhälle präglat av fred och välstånd. Det är lätt att föreställa sig hur liknande poserande kvickt försvinner inför en annalkande apokalyps där det verkligen gäller att värna sig själv och de sina. Som John Custance konstaterar vid ett tillfälle, är empati en lyxattiralj som flitigast förekommer i tider av fulla magar och social trygghet.
På hela taget bjuder The Death of Grass på grym och medryckande läsning. Rekommenderas verkligen, att den i förordet kallas en klassiker inom genren är högst välförtjänt. Finns också utgiven på svenska, med titeln Svältdöden.