stewe

4 snabba

Kategori: Allmänt

 
 

Málmhaus
Hera är en ung hårdrockare på Island, tidigt nittiotal. Hon drömmer om att lämna föräldrahemmet och den gudsförgätna byn men lyckas ändå inte komma sig därifrån. Istället revolterar hon genom att stjäla grannens traktor och bråka med förmannen på slakteriet. Den våg av Black Metal som föds i Norge blir till viss del en tändande gnista.  
Även om det inte är en helt igenom lyckat, så är Metalhead klart sevärd. Bland annat därför att Isländsk film inte hör till vanligheterna. I de scener där det majestätiska landskapet ges en framträdande roll är rent hisnande.


 

Gone Girl
Gillian Flynns Sharp Objects och Dark Places är två favoriter, trots ett delvis tröttsamt deckarupplägg. Gone Girl är mer av elak satir över tvåsamheten och är snarare svart humor än mörk thriller. Det humoristiska stråket har föralldel funnits även i de ovan nämnda föregångare, men här ges det fullt spelrum. Även skildringen av klassresor neråt och samhällstrukturernas sönderfall känns igen.
Det räcker ganska långt, men inte riktigt ända fram. Det påminner mig om hur det var att läsa Sherlock Holmes i yngre år; även om deckargåtorna inte intresserade så fascinerade Sherlocks personlighet och intellekt. Något som också passar in på huvudpersonen Amy i Gone Girl.

 

 

Occupy – protesterna på Wall Street
Dokumentär om den proteströrelse som växte allra starkast i spåren av finanskrisen, där skattebetalarna fick pröjsa bankväldets schabbel och dobbel. Det är dock inte särskilt intressant att få följa själva centralfigurerna i Occupyrörelsen. Det är föga förvånande samma gamla vanliga engagerade™ elevrådsrebeller som har både tid och råd att leva ut sitt fortlöpande föräldrauppror på en gatustump.
Däremot är faktan om krisen högst intressant, om derivat och liknande, hur det har utvecklats efter krisåren. Det finansiellt fria fall som faktiskt ser ut att vara början till slutet för det amerikanska imperiet.

 
 

Bild och Bubbla 1/2015
Med årets första nummer tar Bild & Bubbla ny och läsarvänligare magasinform. Fokus för numret ligger på terrorattacken mot Charlie Hebdo, ett tema som kommer att fortsätta även i nästa nummer. Serieåret 2014 avhandlas och nyheter recenseras. Merparten får väl ses som ganska representativt för senaste årens svenska serievåg: så kallad satir som kan sammanfattas ”som Liv fast sämre”, allmän artyfarty, samt seinfeldska samtidsfunderingar i hipsterkvarter. Samtidigt lyckas man i årstillbakablicken t.ex  helt förbigå Den Svarta Jorden av Lars Krantz, liksom den socialrealistiska superhjälteserien SH3: Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr av Daniel Ahlgren med flera. Bland läsvärt innehåll kan nämnas intervju med norska tecknaren Jason, en artikel om Naruto och svensk mangautgivning i allmänhet.

 
 
 
 
 
 
 
 

The Godfather Revisited

Kategori: Film

 
 
 

Under helgen som förflöt kördes maraton med Gudfadern, den restaurerade utgåvan. Förutom glädjen att återse dessa favoritfilmer i toppskick, slog det mig att jag faktiskt aldrig sett Gudfadern II tidigare, eller åtminstone inte i den version som den var tänkt.
Första gångerna jag såg Gudfadern I och II var gissningsvis nittiotalet någon gång. SVT visade inte filmerna i originalskick utan klippte istället ihop båda filmerna till en miniserie. Detta innebar att berättelsen inleddes med att den unge Vito Antonio Andolini emigrerar från Sicilien till Amerika. Han ges det nya efternamnet Corleone, efter staden där han är född och uppväxt. Miniserien fortsatte sedan med de två andra filmerna uppdelade i avsnitt. Eventuellt var fler stycken omstuvade, men där sviker mig minnet.
Tanken bakom omklippningen av filmerna är lätt att förstå; dels är det två väldigt långa filmer som den rastlösa tevepubliken nog mådde bäst av att avnjuta i mindre portioner, dels hade ju Coppola krånglat till det genom att lägga in Vitos uppväxt och ungdomsår som en parallellberättelse i uppföljaren istället för i kronologiskt rätt ordning.

 

 


Problemet med miniserien, liksom liknande oskick av klåfingrade klåpare som respektlöst bortser från uppovspersoners vision, är att mycket av Gudfadern II går förlorad då Vitos bakgrundshistoria både speglar och förklarar sonen Michael Corleones vägval och motgångar. Något som fungerar endast som de samberättas på det sätt som görs i originalfilmen och inte klipps isär.
Gudfadernfilmerna är väldigt mytologiska i sin uppbyggnad. Berättelsen om en kung med fyra söner, till sättet väldigt olika arvingar till kronan, skulle lika gärna kunna vara en biblisk berättelse som en välbekant folksaga. Det handlar också om en tidseras yttersta dagar, där moderniteten allt snabbare tränger undan det gamla systemet. Att det i tvåan refereras till romarriket är självklart, då Vito på många vis var den siste patriarken i ett utdöende sätt att verka och leva.
Även om Michael axlar manteln och härskar maktfullkomligt, faller familjen omkring honom sönder. Där ättens överhuvud förr var såväl försörjaren som beskyddaren av familjen, blir han tvärtom själva orsaken till undergången. Det är ett sönderfall som påbörjades med Vitos resa från det gamla landet till det nya, något som blir uppenbart först när faderns och sonens livsöden berättas parallellt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Twin Peaks Revisited
Rome Revisited

 

Bakgårdsblomma

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Illustration av: Ingo Roos
 

Captain Howdy Blues

Kategori: Bloggverk

 


 
 
 
 
 
 
  
 
 
Illustration av: Ingo Roos