stewe

The Witch

Kategori: Film

 
 
 

I sextonhundratalets New England lever William och Katherine ett gudfruktigt liv med fem barn. Deras gård vilar på gränsen till vildmarken. Deras äldsta barn, tonårsdottern Thomasin, tar med sig sin nyfödde lillebror till bäcken och där försvinner barnet. Några skyller på skogshäxan. Andra på vargen. När sedan missväxt drabbar skörden och blod istället för mjölk kommer ur getens spenar, börjar familjen misstro varandra och beskylla än den ene och än den andre för trolldom.

 


 

Manuset är skrivet utifrån autentiska vittnesmål från häxprocesserna, men väver också in folksagor och legender. Eftersom det handlar om en djupt kristen och vidskeplig tid, är det ett grepp som snarare ökar känslan av realism än tvärtom. Filmen visar också hur tveeggad vildmark och oländig terräng upplevdes av dåtidens människor, väldigt långt från dagens positiva och rentav stärkande rekreationsmål. Skogen tornar upp sig hotfull och hednisk.


 

Naturen var för sextonhundratalets nybyggare något som både kunde ge dem liv och ta ifrån dem liv. Det illustreras till exempel av att William, fadern på gården, maniskt klyver ved som vill han på ett symboliskt plan betvinga den skog han knappt vågar vandra genom på ensam hand.
The Witch är ett egensinnigt och fängslande stycke film som verkligen rekommenderas. Regissören och manusförfattaren Robert Eggers är garanterat någon att hålla ögonen på framöver.

 

 

 

 

 

 

Läsenkät - halvårsrapport

Kategori: Böcker

 
 
 

Bästa boken hittills i år?
Det har hunnit bli en hel del bra såhär första halvåret, däribland hallucinogena De drömmande städerna  och dystopiska The Death of Grass. Från fackhyllan har såväl Landsplågan Islam av Hege Storhaug som Döden är en man av Per Lindeberg betats av.
Just nu läser jag Hastur Förlags återutgåva av Chtulhu vaknar och andra ohyggligheter av H.P. Lovecraft, en samling verkligen värd att rekommendera även om man råkar vara bekant med flertalet noveller sedan tidigare.

 

 


Sämsta boken hittills i år?
Sixty-Five Stirrup Iron Road. Ett skräckprojekt gemensamt skriven av Brian Keene, Jack Ketchum, Edward Lee, J.F. Gonzalez, Bryan Smith, Wrath James White, Nate Southard, Ryan Harding och Shane McKenzie.
Det vill säga några av Nordamerikas mest prominenta kultförfattare, beryktade för att frossa i blod, tortyr och inte minst effektsökande äckel. Det är inte en helt rättvis beskrivning, åtminstone inte när det gäller Jack Ketchum, som är den ende av författarna jag läst sen tidigare. 
Nåväl, Sixty-Five Stirrup Iron Road brassar i alla fall på med griserier så det skvätter och stånkar. Ibland hysteriskt roligt, ibland bara fånigt. Få som törstar efter en laddning blod och kroppsvätskor lär bli besvikna. Åtminstone inte inledningsvis.
Själv var jag överförtjust, trots de ibland tröttsamt överdrivna våldsorgierna och sexskildringarna. För skrapade man lite på spyorna och skiten finns en verkligt medryckande och bitvis riktigt obehaglig berättelse, med datorer som startar av sig själv och perversa förbannelser.
Utan att spoliera alltihop för den som ändå vill ge boken en chans, så sabbar författarkollektivet hela berättelsen i tredje akten. Grundligt!
Om jag förstår det hela rätt så var boken ett projekt för att samla in pengar till en svårt sjuk kollega, vilket gör det hela behjärtansvärt, men det hjälper ju knappast när slutresultatet blir katastrofalt uselt.

 

 

Bok i Bokhyllan som du ser fram emot att läsa?
Flera. Juliette av Markis de Sade. Hårdaste mannen i Showbiz av Ron Jeremy. Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Vikingar i Krig av Kim Hjardar och Vegard Vike.

 

 

 

 

 

Korthugget

Kategori: Böcker

 
 
 

Providence Act 1
Alan Moore och Jacen Burrows tar sig an HPL ännu en gång. Eftersom jag tyckte att deras förra Lovecraftsamarbete, Neonomicon, var en av de mest lyckade tolkningarna av Lovecrafts mytologiska idévärld, var mina förhoppningar inför Providence hyfsat stora.  Jag är väl inte besviken så här i efterhand, men kanske småsnopen.
Providence är inte alls lika direkt i sitt berättande som Neonomicon utan mer långsamt litterär och bygger på stämningsfulla och mystiska antydningar. Det gör att ”Providence Act 1” känns som en enda lång upptakt till vad som kan komma bli. Som jag skrev i recensionen av Neonomicon så har Alan Moore förstått att en delförklaring till att Lovecrafts skräckskildringar var och är annorlunda och fascinerande beror på att de bitvis bygger på starka fixeringar och fobier kring sexualitet och ras, men också en djup avsky och rädsla för den moderna världen. Det är något som Moore spinner vidare på i Providence och det ska blir väldigt intressant att se vart berättelsen tar vägen härnäst.  

 

 


Get me Roger Stone
En dokumentär som till stora delar berättas av Roger Stones politiska fiender – och blir väl därefter. Stone är enligt sina motståndare inte bara en skum kampanjledare som verkade framför och bakom kulisserna både när det gäller Nixon, Reagan och nu senast Trump, utan är också skyldig till allt från att ”lobbying” fick ett fäste i politiken, till att såkallade ”superpacs” blivit en realitet.
Själv är jag mer skeptisk till förklaringar och personporträtt värdiga en Bondskurk med sikte på världsherravälde; jag gissar på att de ovanstående skumraskmetoderna vuxit fram i växelverkan mellan aktörer på hela det politiska spektret. Det är sällan någon enskild figur som är roten till allt ont.
Roger Stone själv omfamnar dock helhjärtat imagen av sig själv som ärkeskurk och vill gärna bli presenterad som Mörkrets Furste. Det hjälper till att göra det här underhållande (och bara bitvis lärorika) spektaklet väldigt sevärt, även om det redan gått inflation i antalet Trumprelaterade dokumentärer.
(Netflix)

 



Brott
Jag började ju lite bakvänt med att läsa Ferdinand von Schirachs andra novellsamling Skuld först. Kanske tur det, inte för att Brott är en dålig samling berättelser, men de är inte alls i samma klass som Skuld. Dels så är de inte lika mörka, de dras också med en större ballast politisk korrekthet än Skuld, där det bara märktes ibland. Därför bjuds det på överintelligenta lillebröder i en kriminell klan och renhjärtade rånare som smälter hela rättsväsendets hjärta. Även om vissa av novellerna är menade att vara humoristiska så är det oftare fånigt än roligt. Båda Schirachs novellsamlingar är läsvärda, men jag rekommenderar helt klart det avskalade och mörka i Skuld framför lättsammare Brott.

 
 
 

Kom Armageddon

Kategori: Musik

 
 
 
 
 

Den 22 mars förra året steg jag och kollegan upp kring fyrasnåret på morgonen. Vi hade övernattat i en liten stuga strax utanför Linköping. Starkt kaffe med en skugga mjölk underlättade packningen och snart rullade vi norrut med destination Västerbotten. Av någon(säkert god) anledning bojkottade vi radion, antingen för att vi lyssnade på dokumentär eller ljudbok, eller helt enkelt ägnade oss åt suveränt snack om allt och inget.
Någonstans i gävletrakten kollade jag telefonen för första gången den dagen.
När jag skrollade sociala medier neråt hade någon skrivit: ”Inshallah ✌️ idag påminns en om att inte ha förhastade slutsatser och dra andra över samma kant.”
När jag skrollade vidare så hade nån annan skrivit: ”På tal om religiös extremism” och delat en gammal nyhet om en pastor i den nordamerikanska delstaten South Carolina som sagt att föräktenskapliga förbindelser leder till evig fördömelse.  
”Fan... sätt igång radion”, sade jag till min kollega, ”det verkar ha skett ett islamistiskt terrordåd igen”. Då var attentatet mot flygplatsen i Belgien redan ett faktum. Vi lyssnade på sändningarna tills vi var spyfärdiga och spelade sedan Everyday is like Sunday på hög volym medan vi vände kosan söderut igen. 

Sedan dess har Islamismen har skördat ett antal offer runt om i Europa, bland annat i Stockholm. Det dyker fortfarande upp relativiserande inlägg vid varje massaker, men de minskar stadigt. Det ses inte längre odeleat positivt på de kärleksmanifestationer som följer dåden, där folkmassor samlas i något slags statssekteristiskt religionssubstitut för att forma hjärtan med händerna och i kör ropa ut att de inte är rädda. Motsägelsefullt nog, eftersom Europas huvudstäder samtidigt fylls med poliser, övervakningskameror och patrullerande militär i ett desperat försök att ta människors rädsla och oro på allvar. Det föder snarast frågan om exakt när "det öppna samhället" passerar gränsen för att kallas polisstat eller storebrorssamhälle. Häromdagen skedde ytterligare ett dåd i Storbritannien som riktade sig mot barn och ungdomar. Idag spelar jag Everyday is like Sunday på hög volym igen och citerar vad Morrisey skrev kort efter terrordådet i Manchester. 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fallet Kevin - en reflektion

Kategori: Allmänt

 
 

Igår rullade sista delen av dokumentärserien om Fallet Kevin. Ytterligare en svensk rättsskandal som är smått ofattbar i sina proportioner.
Polisen gjorde alltså sitt bästa för att sätta dit två tonåringar för mordet på fyraårige Kevin. Tonåringarna klarade sig undan med hårsmån antar jag.
Man såg i förhören med Christian och Robin hur polisen hade en viss sida uppslagen i en skolkatalog. Det är ingen avancerad gissning att de två tonåringarnas fotografier fanns på just den sidan och att det hade räckt med att barnen vagt pekat ut någon av de två tonåringarna för att deras öde skulle varit beseglat. Åklagaren i Kevinfallet dömdes också senare för att olagligen avlyssnat de båda tonåringarna i ett desperat försök att styrka den märkliga övertygelsen om att det absolut var minderåriga i trakten som var skyldiga till Kevins död.  
Det hela föll platt och istället fick det bli ett annat alternativ för utredningen; att sätta dit de bägge barnen Christian och Robin. Trots att de inledningsvis endast skulle fungera som vittnen för att klämma åt tonåringarna. Polisen lyckades inte ens fullt ut med att binda femåringen och sjuåringen till mordet. Trots timslånga manglingar i förhörsrummet, trots att pojkarna vägleddes till att peka ut en transportväg av liket (som egentligen var rent omöjlig enligt rättsläkaren själv) och trots att polisen avslöjade skadorna på Kevins hals, så förstod inte smågrabbarna helt hur de skulle svara för att göra förhörsledarna nöjda. Lite mumbo-jumbo från Sven Åke Christianson gjorde att det gick att kalla det hela spektaklet för förträngda minnen och låtsas att den fantasifulla mordteorin flög hela vägen in i mål.
Fallet Kevin är plågsam att se. De videobandade barnförhören är i sig en utdragen psykisk misshandel. I skepnad av den sammetsröstade socialtanten och den kamratlige byråkraten så turas poliserna om att pressa barnen till bristningsgränsen. Man tryckte till en svag familj för att få till ett avslut. En familj som verkade ha full tilltro för myndighetssverige. De lade sina liv och sina barn i händerna på staten och blev grundligt skändade som tack.

 


Jag följde Kevinfallet när det faktiskt begav sig. Jag minns hur glasklart det var att det var ett barnmord begått av barn. Därför var jag inledningsvis skeptisk till den här dokumentären, men anade snabbt att det nog var så att allt inte stämde. Anledningen var att ”minnenas medicinman”, charlatanen Sven Åke Christianson visade sig vara inblandad i utredningen. Det i sig säger något om vilken katastrof fallet Quick är; när det räcker att samma namn dyker upp för att man ska bli misstänksam till tusen.
Sven Åke Christiansson hade en nyckelroll i haveriet Quick. Han gjorde sig en karriär på den fabricerade seriemördaren ihop med de andra fifflarna och fånen som figurerade i fallet Quick.
Deras karriärer är kvar, trots allt som avslöjats. De har fått segla vidare och orsakat hur mycket skada? De har inte ställts till svar. Deras liv och levebröd har inte tagits från dem. De skyddas av samma system som belönat deras katastrofala insatser.
Försvarsadvokat Claes Borgström drog in miljoner när han för skattebetalningarnas räkning lallade med i farsen kring Thomas Quick. Tillsammans med de andra skyldiga i haveriet så vallade han mytomanen land och rike runt. Detta i rollen som advokat(!) i ett fall där en mindre korrupt försvarare lätt hade kunnat underkänna åtalen mot Quick helt och hållet – vilket brukar vara en advokats jobb. Snacka om att utredningen hade tur, Claes Borgström var verkligen ”rätt man på rätt plats”. Ja inte för de anhöriga och skattebetalarna som fick betala dyrt för Borgströms fiffel, men för åklagaren och för mördarna som tack vare Borgström & C: o gick fria.
Men Claes Borgström är inte vilken brännvinsadvokat som helst utan har tidigare jobbat som Jämställdhetsombudsman under Göran Perssons regering. I samma regering satt Justitieminister Thomas Bodström som av en händelse delar advokatbyrå med just Claes Borgström.
Så när Borgström knallade upp till överåklagare Marianne Ny och såg till att hon återöppnade Assangefallet så var det inte i egenskap av vilken lagvrängare som helst, utan en lagvrängare med uppenbara kopplingar direkt till landets högsta ämbeten.
Denna kombination av idioti i maskopi med kallhamrade karriärister är något som går igen i flera fall av svensk rättsröta; Som fallet da Costa, där två oskyldiga pekades ut som styckmördare. Som fallet Ulf där två män dömdes för grova övergrepp. Flickan i fallet skulle bland annat tvingats föda ett barn som offrats till djävulen under ett satanistmöte i Stockholm. Rituella satanistmord på spädbarn känns också igen från Eva Lundgren, vars teorier alltså på fullt allvar ligger till grund för statliga utredningar och politiska beslut i Sverige.
För mer satanism se även det tidigare Södertäljefallet.

 


Fallet Kevin får mig att tänka på andra fall av svenskt flockbeteende. Utfrysning och avhumanisering. Obehaglig vuxenmobbning i det offentliga rummet. De totalitära tendenserna som gör att folk hängs ut på den massmediala skampålen och förlorar både jobb och inkomst. Det svartvita mönstret, där något är fel när fel människa säger det, men rätt och riktigt när rätt människa säger det. Där gårdagens fascism är dagens högst resonabla sossepolitik.
Helhetssynen haltar hos de som är satta att granska; nu är polisen i kris, nästa dag järnvägen, nästa dag försvaret, osv; nu måste regeringen ”fixa” skolan! Fast när grenarna vissnar kan det mycket väl vara så att sjukdomen sitter djupt i själva stammen.
Jag kommer att tänka på de kollektiva lögnerna. Som att korruption knappt existerar i Sverige. Samtidigt var den högst avlönade pressekreteraren i hela riksdagshuset just den pressekreterare som dåvarande statsminister Reinfeldt låg med. Regeringen Löfven kalasar med Wallenberg och bara kort därefter följer de Wallenburgna med på resa till Saudiarabien där det ska knytas affärskontakter. En kommunchef som banar vägen för lukrativt migrantkontrakt för ett privat företag, bara för att månaden efteråt sluta som kommuntjänsteman och ta sitt säte hos just det privata företag hon fixade kontraktet åt.
Ingen av dessa fallen kallas korruption i Sverige. Reinfeldt var ju för bövelen ingen Berlusconi! Vad är väl en bal på slottet! Klart man får byta jobb! Det riktiga problemet är ju nåt kvittoslarv här och där eller obetald TV-avgift, då snackar vi skandal.

 

 


Den här reflektionen är spretig. Exemplen är fragmentariska, jämförelserna är emellanåt anekdotiska och lösryckta på ett vis som snarare liknar nån slags konspirationsteori à la Eva Lundgren.
Så låt mig dra i handbromsen. Vad jag egentligen menar är att i ett samhälle där det kan kosta långt mer än det smakar att sticka ut åsiktsmässigt, påverkar det i långa loppet även fall där varningsklockorna borde ringt hos mer än en av de inblandade. Uppenbara situationer där fler involverade borde ha reagerat och sagt ifrån. Det är inte bara en fråga om brist på civilkurage hos enskilda heller, i fallet Quick gick ju bland annat vår mest folkkäre kriminolog ut tidigt och kallade det hela för ett haveri. I Södertäljefallet gick chefen för Stockholmsutredningen ut i media och sade "Flickan är mytoman. Det här är ett justitiemord." Det hjälpte inte, båda rättsfarserna fortsatte.
Det som jag vill ge exempel på med min fragmentariska reflektion är den konformism som gör att processerna kan fortsätta. När något har blivit en vedertagen sanning eller något har blivit en prestigefråga för myndigheter och makthavare så följer märkligt nog de flesta med i svängarna, hur krokigt och knäppt det än blir. Så även det mediala etablissemanget. Offentlig brännmärkning av kritiker och visselblåsare sker gång på gång, med drevjournalistik och utfrysningar. Definitionen av korruption ifrågasätts inte, ens i fall där det är uppenbart att något stinker. Fallen är för många där beslutfattarna inte ställs till svars på allvar, varken för rena lögner eller de kompletta systemkollapser som deras agerande lett fram till.
Journalisten Tim Pool kallar i videon här nedanför Sverige för det obehagligaste landet han besökt. Det är bra att allt fler reagerar och riktar uppmärksamheten mot vårt lilla hörn av norra europa. För det finns helt klart en kuslig konsensuskultur i Sverige, något som inte minst avspeglas i uppmärksammade rättsskandaler som fallet Kevin. 

 

 

 

 

Skrota Svenska Institutet

Kategori: Allmänt

 
 
 
 

Jag brukar inte vara särskilt duktig på att kommentera dagsaktuella händelser. Men samtidigt är det här i någon mån en blogg som behandlar kultur, och det senaste blåsvädret kring ”Svenska Institutet” och dess Twitterkonto säger verkligen något om svensk kultur i detta nådens år 2017.
Svenska institutet är en statlig myndighet vars uppgift är att öka omvärldens intresse för Sverige. Svenska Institutet har alltså ett Twitterkonto som olika privatpersoner i Sverige turas om att använda för att kommunicera med omvärlden. På så vis är det tänkt att det ska ge en mer personlig Sverigebild än om Twitterkontot till exempel hade skötts av en stram myndighetsperson.

 

 


Svenska Institutet kallar motsägelsefullt nog varje Twittrande personer för ”Kurator”, något som jag själv förknippar med någon som för samtal angående till exempel psykiska problem, inte någon som är i skriande behov av samtal kring sin egna mentala hälsa.
För det är ju inga slumpvis utvalda personer som får hålla i Twitterkontot (hur fan hade det sett ut liksom) utan istället är det själva gräddan av den svenska intelligentian som ges ansvaret att förmedla Sverigebilden till cyberrymden.


 
 



Men allt har inte varit helt perfekt när det gäller Svenska Institutets Twitterkonto. Som kan ses i videon här nedanför, så har det redan tidigare uppmärksammats – åtminstone i utlandet -att det är lätt att bli blockerad av Svenska Institutet på Twitter, i synnerhet om man påpekar att den person som fått ansvaret att sköta kontot ljuger om att ha blivit bombarderad med hat och hot.

 



Den fula blockeringen av den amerikanska youtubern ovan kan i efterhand ses som en försmak till vad som komma skulle. Mellan 8–14 maj i år gästades Svenska Institutets Twitterkonto av en viss Vian Tahir, som kallar sig själv ”expert inom nätsäkerhet”.  
Vian Tahir har med myndigheten Svenska Institutet godkännande använt en så kallad blockeringslista, som Vian Tahir påstår är framtagen av "experter på näthat". Det har senare visat sig att listan egentligen är Vian Tahirs egen blockeringslista. Detta förklarar att även bloggen Inte Rasist Men... har blockerats, detta på grund av ett tidigare twittergräl mellan Vian Tahir och en "Henko" från Inte Rasist Men...där Vian tyckte att denne Henko sabbar kampen. Antar jag, för jag talar inte postmodernistiskt fraggelspråk.

 


Med hjälp av listan har Svenska institutet blockerat 14 000 Twitterkonton från att följa och interagera med det egna Sweden-kontot. 2000 av dessa beräknas vara robotar. Om de andra blockerade kontona skrev Svenska Institutet:
"Cirka 12 000 internationella och svenska konton som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld".
Och det är där någonstans fallet började bli riktigt lustigt. Blockeringen av dessa konton var alltså en sorts kärleksmanifestation, samtidigt vägrade - fräckt nog -många av de blockerade hatarna att identifiera sig själva som hatare. Däribland diverse riksdagsledamöter, journalisten Magda Gad, liberale programledaren Dave Rubin, chefen för svenska gränspolisen, enskilda personer som bloggar om försvarsfrågor, Köpenhamns socialdemokratiska borgmästare, samt Israels ambassadör i Sverige. Men dessa exempel är bara ett axplock av alla som blivit blockade.

 

 

Författaren Lars Wilderäng skriver:
"Många misstänker att de blockerats på grund av att de inte delar förra veckans kurators politiska åsikter, vilket väcker frågan om denna blocklista varit ett politiskt åsiktsregister som hanterats av en svensk myndighet".
Listan har också JO-anmälts med mera. Svenska Institutet har pudlat på stubben och har avblockat alla konton om jag förstått saken rätt. Ändå fortsätter skandalspektaklet att rulla vidare, igår Avslöjades bland annat att Svenska Institutet ändrat i sina egna skrivelser i efterhand för att få det att se ut som om det hela tiden fanns ett ”kryphål” för myndigheten själv.  
Själv tycker jag följande:
Som man bäddar får man ligga. Väljer Svenska Institutet att lämpa över sitt Twitterkonto till aktivist efter aktivist från identitetsvänstern så borde det inte komma som en chock att dessa använder kontot för identitetsvänsteraktivism.
Vi behöver inte flera myndigheter och statligt subventionerade ställföreträdare som i sin iver att värna ”Sverigebilden” skämmer ut sig själv och sina landsmän ännu mer. Därför heter det här inlägget just Skrota svenska institutet.

 

 

 

 
 
 
 

Pepp

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Isbergsberättande

Kategori: Böcker

 
 
 

Hemingway ville att det han skrev skulle vara som ett isberg; bara en bråkdel skulle synas på ytan medan det stora hela skulle ligga dolt för ögat. Det är en avskalad berättarform som senare skulle förädlas av namn som Charles Bukowski och Raymond Carver. Den här excellenta samlingen från Bakhåll förlag bjuder på några riktigt vassa noveller som jag inte lär glömma i första laget; Hemma i Michigan, En Tågresa, med flera. Noveller som förändrade litteraturen.

 

 


På tal om avskalat berättande.
Ferdinand Von Schirach strippar sina noveller på varje uns av överskottsfett och ordpråligt krimskrams. Det är strama och grymma berättelser som innehåller långt större famnar av djup än vad som anas på ytan. Mästerlig minimalism och mörker – en på alla vis briljant novellsamling.

 


 

 

 

 

 

Styckmord och Småprat

Kategori: Allmänt

 
 
 


I skrivande stund så hopas frågetecknen runt fallet Kevin, är det kanske ytterligare ett justitiemord i konsensuslandet? Det vore inte det första, och det är knappast någon slump att fallet har direkta kopplingar till Quick- skandalen. Sedan åttiotalet har svenskt rättsväsende skakats av flera haverier som kretsat kring manipulerande psykologischamaner, medlöpare inom massmedia, samt inkompetenta advokater i maskopi med korrupt karriärkåta snutar och åklagare.
Per Lindeberg visar i boken Döden är en man hur feministiska kampanjer (för övrigt under ledning av samma psykoterapeut som fantiserade ihop seriemördaren Tomas Quick) i kombination med ett rättsruttet system ledde till två justitiemord, samt gjorde att den riktiga styckmördaren i fallet Da Costa går fri än idag. För den som inte har orken att plöja sig igenom Lindebergs tegelsten så ger den här dokumentären i elva kortare delar en utmärkt sammanfattning av skandalen. Men inte minst är den en påminnelse om varför förtroendet för svensk rättvisa har underminerats för lång tid framåt.

 
 
 


Hur kommer det sig att kurvan för glasskonsumtion nästan exakt följer kurvan för antalet hajattacker?
Detta och mer därtill ger Greenpeacegrundaren Dr Patrick Moore svar på i en både underhållande och lärorik dialog om klimatförändring och klimatförnekelse.

 

 



 Jens Ganman har på senare år blivit något av ett fenomen på sociala medier, inte minst för sin träffande satir i form av tårtdiagram. Här får vi möta honom i en öppenhjärtlig intervju som handlar om allt från Public Service till flockbeteende kontra civilkurage.