stewe

Knattereporter

Kategori: Musik

 
 
 

Som alltid inspirerande att höra Morgan filosofera fritt
...och faktiskt få kämpa med en del av lillgrabbens finurliga frågor
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ny Moralism

Kategori: Allmänt

 
 
Han kom. Han sågade. Han segrade.
 
 

Tobe Hooper, mannen bakom skräckklassikern Motorsågsmassakern, är död. Hans livsverk lever dock vidare. Lever och frodas gör också den moralism som mötte bl.a. Motorsågsmassakern, även om det är en moralism som har muterat till nya avarter.
Ja, Motorsågsmassakern, filmen som mer än något annat kommit att bli en symbol för svenska statens filmcensur. En myndighet som fick rejäl fart i förbudssaxarna efter ett tendensiöst inslag om såkallat Videovåld i teveprogrammet Studio S.
Om genomslaget för ett enda teveinslag låter märkligt för en yngre läsare, så kan det vara värt att påminna om att det vid den tiden endast fanns två statliga tevekanaler som svenska folket tilläts titta på. Även riktigt usla program drog rent skyhöga tittarsiffror just därför att ingen konkurrens fanns. När okontrollerade Videoapparater plötsligt släpptes lösa bland befolkningen uppfattades det som ett reellt hot av makthavarna. Nästan lika farligt som att vem som helst kan använda internet idag. Oron för videoapparaterna förmedlades givetvis ensidigt av statstelevisionen, som sig bör.
Under min uppväxt kom exemplen på Moralpanik och kraven på förbud att flyta samman till en enda smet av dunkla översittare som verkligen inte gillade sånt där som jag själv gillade. För mig var det i storts sett samma personer som ville bannlysa Alice Cooper, som åtalade och sedermera bojkottade Horst Schröders serieutgivning, som slaktade min VHS med Sudden Impact på mer än en kvarts filmmaterial. Toplesscener såväl som skottlossning klipptes väck, medan långt grövre scener i andra filmer passerade oklippta – helt beroende på om personerna bakom filmerna ansågs vara finkulturella eller inte. Konstnärligt våld och sex var ju något helt annat än okonstnärligt dito och vem kan inte bäst skilja agnarna från vetet om inte en statligt avlönad byråkrat?  

 

"Har jag inte rätt till ett telefonsamtal?"
-Vanligaste frågan på svenska häkten-
 

Trots att mycket av moralpaniken redan då kom från ett vänster och liberalt håll så tror jag att vi ändå är många som uppfattat det som att de värsta censur- och förbudsivrarna kom från konservativt och kristet håll. Detta har antagligen att göra med hur formade vår omvärldsbild är av ett amerikanskt narrativ, vare sig vi är medvetna om det eller inte. ”Parental Advisory” på våra album. Skenheliga fåntrattar med skyltar om evig undergång utanför rockkonserter. Al Gore och hans fru Tipper som höll senatsförhör med bland annat Twisted Sisters… och redan där naggas visst efterhandskonstruktionen i kanten. Gore är ju för bövelen en god Demokrat. En progressiv hjälte! En lönnfet miljöjesus som tar det egna jetplanet världen runt för att förkunna klimatets evangelium.
För när man verkligen börjar söka sig tillbaka till exemplen på moralpanik så var det inte direkt Livets Ord, Pingströrelsen eller ens Svenska Kyrkan som gick i bräschen som censurens kreatur(men de beklagade knappast det hela heller!).
Även om Siewert Öholm gnällde på Hårdrock och frikyrkliga förbund varnade för farliga Rollspel, så ledde det till få reella bojkotter eller förbud. En stoppad Black Sabbath-konsert i folkets park, typ.
Det var istället vanliga svenssons i föreningen Hem och Skola som gick i främsta ledet för att förbjuda det mesta. Det var vanliga rektorer som förbjöd vita skosnören på skolorna under skinnskallevågen. Det var Sossar och Liberaler som rasade mot Videovåldet i Studio S. Det var Folkaktionen mot Pornografi, bildat ur socialistiska Kvinnofronten, som åtalade Horst Schröders serietidning Pox för olaga våldsskildring. När Horst och hans Epix Förlag friades, så pressade Folkaktionen mot Pornografi istället Kooperativa Förbundet och Presam till att sluta distribuera tidningar från Epix, tills förlaget helt sonika gick bankrutt. Få utanför seriepubliken brydde sig. Att vara moralist i Sverige är att vara mainstream.
Undantag finns och har funnits hos både hos Liberalismen och den Marxistiska vänstern. Hos den förstnämnda utifrån principer och hos den sistnämnda utifrån eget syfte, även om det ibland varit vice versa.
Det går t.ex. att dra en tydlig skiljelinje mellan klassiska marxister och de samtida kulturmarxisterna. Som när gammelkommunisten Åsa Linderborg försvarade utgivningen av Markis de Sade medan ung(nåja yngre iaf)kommunisten Kajsa Ekis Ekman rasade över att 1700-talsförfattaren gavs ut i 2000-talets Sverige. Det är något som kännetecknat marxister även historiskt, där de gärna spridit allsköns verk som kan sägas vara subversivt och samhällsomstörtande, medan samma verk under marxistiska regimer kommit att kallas kontrarevolutionära och inte alls ansetts vara uppbyggliga nog för den nya socialistiska människan. På samma vis har marxisterna historiskt förespråkat yttrandefrihet när de befunnit sig i opposition, men strypt(inte sällan bokstavligt) yttrandefriheten när de själva tagit makten.
Det som väl är typiskt för vår tid, är att i exemplet ovan så förlorade pimpinätta Ekman inget i anseende hos sina åsiktsfränder genom att attackera Markisens skamlösa snuskigheter, medan Linderborg spädde på sitt dåliga rykte som en alltför liberal förbudsmotståndare hos den rödrosa s.k. intelligentian. Ekman hamnade senare i blåsväder för att inte vara tillräckligt politiskt korrekt i transfrågan, vilket också påvisar att det är bekvämare att moralisera över riktigt gamla böcker än att använda fel ord i det minerade och triggersäkrade åsiktslandskapet av idag.  

 

 


När Chuck Berry stod på scen i början av sin karriär så separerades den svarta och vita publiken av ett staket. Det var inte i första hand utifrån ett glödande rashat, anledningen var moralistisk motiverad; att skydda den vita ungdomen från förfallet som skulle följa om de dansade och umgicks med de moraliskt degenererade svarta. På samma vis är dagens kritik mot en kulturarbetare utifrån hans kön, hans sexualitet, eller hans vita hy, också det en sorts moralistisk kritik. Ty enligt intersektionell forskning är ju som bekant Vitmannen den demoniska avkomman till ondskans härskare Struktur.
På så vis kan man säga att moralismen från min uppväxt var mer balanserad, hur märkligt det än låter. Siewert Öholm påstod inte att WASP:s själva närvaro eller bandmedlemmarnas blotta existens höjde omoralen i landet, utan ansåg att texterna och scenshowen var det som hotade ungdomens etik och moral. Tobe Hoopers Motorsågsmassakern var inte kontroversiell på grund av att Leatherface borde spelats av en lesbisk eskimå, utan för det meningslösa(till skillnad från meningsfulla) filmvåldet ansågs vara förråande och osmakligt. Det kan jämföras med de moralistiska invändningarna mot att Bob Dylan fick Nobelpriset i Litteratur häromåret: Han är Vit. Han är Hetero. Han är Man. Gammal är han också. Män gillar honom mest. Män som gillar honom är ofta gamla. Etc.
Som alla moralistiska rörelser så präglas den identitetspolitiska och feministiska nymoralismen av fördömanden, skambeläggande och utfrysningar. Det spelar mindre roll om du heter just Bob Dylan, Petra Östergren eller ens Malcom Kyeyune.
Alltfler har svårt att skilja verkligheten från hur de själva önskar att verkligheten såg ut. De blir därför både arga och lessna om någon plötsligt beskriver verkligheten som den egentligen är. Stötande böcker bör skrivas om, lättklädda statyer ska täckas av skylande tyg i sann viktoriansk anda, och att önska en mångfald av åsikter kan mycket väl vara början till en ny förintelse.


 
 

Det ligger ingen storslagen plan bakom, ingen grandios konspiration, bara en mix av modefluga och kvasireligiös trosövertygelse. Man kan som bekant inte skriva ” intersektionalitet” utan ”sekt” och liksom allsköns fanatiker, slutna subkulturer och knarkare har sina egna kodord och särpräglade uttryck så har intersektionalitetens nymoralister ett eget fraggelspråk där olika ord ges olika värde – eller brist på värde – på ett sätt som utomstående inte alltid förstår. Till exempel: för de allra flesta betyder meningen ”En vit man” varken något speciellt dåligt eller något speciellt bra, medan samma mening i intersektionella kretsar har en mytisk innebörd som något omoraliskt eller rentav diaboliskt förtryckande.
Man tänker sig kunna förändra världen, inte genom handlingar och absolut aldrig genom att börja med att förändra sig själv. Istället ska den frälsande förändringen ske genom ordmagi och postmodernistiska besvärjelseramsor. Genom hierarkiska system av pyramidformade förtrycksrankningar och eftersträvansvärd offerstatus. Till skillnad från scientologi, Kreatonism och Intelligent Design är Genus, Intersektionalitet och närliggande sk Kritiska Studier något som omfamnas av makthavarna och stora delar av det svenska etablissemanget.
I forna dagars exempel på moralpanik var egentligen inte problemet den enskilde kristne teveprogramledaren, sossepolitikern eller ens Kvinnofrontens aktioner mot snuskserier. Det var bara åsikter. Det var när moraliserandet fick fäste hos den breda massan som censuren och bojkotterna möjliggjordes.
Idag är problemet varken ytterkantens käbblande kulturmarxister och feminister eller ens identitetspolitiken i sig. Det är också bara åsikter. Problemet är när dessa åsikter, med marginell förankring hos allmänheten, implementeras genom lobbyverksamhet och politisk kompisrekrytering. Trots att ingen har efterfrågat det så blir det mer genus i etern, det intersektionella fraggelspråket blir maktens språk och kulturen en plats där man på sin höjd vantrivs. Svensk Film är ett utmärkt exempel på där identitetspolitiken tagit över och en förr hyfsat framgångsrik verksamhet blivit en skyddad verkstad för lallare, medan äkta talanger tar genvägen via youtube till Hollywood istället. Eller vanligare; mals ner i krimträskets dussinproduktioner.
Serier är en annan uttrycksform som exploderat av talang alltsedan det – i regel statligt finansierade - konstnärskapet blivit synonymt med ointressanta tavlor och sketfula skulpturer, liksom tvärtom. De som på riktigt kan skapa skön bildkonst finner sin kreativa ventil i serierutorna, inte gallerierna.
Samtidigt höjs tonläget hos de som äger företräde i debatten. Alltfler vill att internet i större utsträckning ska övervakas, kontrolleras och begränsas. Allt annat är ju omoraliskt och leder säkert som amen till mer hat och mindre kärlek.



Problemet med det, inte minst för deras egen del, är att där de gamla moralisterna fick en betydande del av den breda massan med sig(eller åtminstone inte öppet emot sig) på sina censur- och bojkottningskampanjer, så verkar en allt större del av massan nuförtiden istället sätta sig rejält på tvären, ner till införandet av minsta könlösa pronomen. Åtminstone så länge det kommer som ett påtvingat påbud ovanifrån.
Traditionell media går på knäna, medan antalet svenska nyhetssidor/bloggar/poddar/etc, som andas någon form av missnöje, är rekordartat fler än i andra jämförbara länder. Man kan numera göra sig en karriär på att vara anti-etablissemanget utan att ens behöva vara rebellisk rockstjärna eller egensinnig excentriker.
Det sägs att den rumänske diktatorn Nicolae Ceausescu under en ovanligt svår vinter, då folk mer eller mindre höll på att frysa ihjäl på grund av vedransoneringarna, bestämde sig för att termometrarna visade fel. Det var inte alls tjugo grader minus, det var egentligen bara två grader minus och därför fanns det ingen mening med att avbryta vedransoneringen.
Fast folk frös såklart ihjäl ändå.
Nicolae och hans hustru Elena dömdes efter kommunismens fall för korruption och folkmord och avrättades genom arkebusering. Det kan vara en viktig påminnelse för samhällets makthavare och deras ideologiska charlataner även idag, att det inte alltid är bra för hälsan att förväxla sin beskrivning av verkligheten med själva verkligheten.

 

 


På hela taget leder dessa nymoralistiska strömningar till ett ofritt åsikts- och samtalsklimat. Exempelvis… en person skriver en blänkare om hedersvåld och bemöts sedan i debatt med: Hedersvåld är en myt. Men vad räknas egentligen som Hedersvåld. Faktiskt är Hedersvåld typiskt svenskt. Samt: Du har inte rätt [religion –etnicitet –kön- kropp - läggning – ålder- inkomst - adress] för att uttala dig i frågan överhuvudtaget. Att kritisera islamism leder till nästa Breivik. Att skämta grovt skapar våldtäktsvågor. Att kliva på en A-brunn leder till akne, arbetslöshet och analsex. Osv.
Få personer av idag försvarar väl öppet ett förbud mot Rollspel, Tevespel eller förespråkar serietidningsbojkott. Eller jo förresten, men idag är det ju på grund av all rasism… och alla stereotypa könsroller… och all galopperande speciesism… 
Ingen påstår att man ska stoppa Breaking Bad för att den kan inspirera folk att börja koka meth i tvättstugan. Men samtidigt delas det nyheter om skolpojkar som påverkats så gravt av Donald Trumps Pussygrabbing-citat att det blivit en veritabel epidemi av fall där pojkarna dragit ner flickornas byxor och kjolar i Amerikas skolor.
Det matas på fullt allvar fram påståenden om att en ledarkrönika om migration, delad ett par hundra gånger max, är orsaken till att asylboenden sätts i brand innan de hunnits ta i bruk.
Så medan det är otänkbart att flera dygn framför GTA kan göra en yngling våldsam – pfft! det osar ju för fasiken åttiotalets moralpanik – så är det högst troligt att trumpcitat och tidningskrönikor leder till såväl sexövergrepp som brandattentat. Detta i en tid när allt färre människor följer med i nyhetsrapporteringen och ännu färre ser upp till politiker. I synnerhet yngre människor har vänt sig från gammelmedia och de traditionella partierna.
Den enda slutsats man rimligtvis skulle kunna dra, är att om nu befolkningen, i synnerhet den lågutbildade och ekonomiskt eftersatta delen av befolkningen, verkligen påverkas så in i helvete av att läsa en tidningskrönikör eller höra en bandinspelning av en allmänt illa omtyckt president, så ger man ju alla tiders moralpaniska hysteriker rätt.
Om en skakig mobilfilm av journalisten Lamotte (mannen som bokstavligt talat gav den halvöppna munnen och den tomma blicken ett ansikte) där han sitter och hojtar i sin bil är fruktansvärt farlig, så varför skulle man inte förbjuda hårdrock, Markis de Sade, gangstarap, skräckfilm, ja hela konkarongen av fin - och fulkultur. För det mesta som produceras gör ju (tro det eller ej) större intryck på individer än Lamotten ifråga och har därmed ännu större möjlighet att förleda massorna in på något oönskat och för stunden livsfarligt spår. Våra moderna moralkärringar av bägge kön står svaret skyldig varför någon twittergöks fula ord är en samhällsfara medan en ultravåldsam HBO-show med miljontals tittare inte utgör den minsta fara för någon alls. Det gigantiska populärkulturella komplexet borde ha någon slags inverkan på medborgarnas känsliga sinnen, om det nu stämmer att enskilda mediala och politiska figurers sätt att uttrycka sig leder till våld, blod och död!
I den kontexten och enligt den logiken var det självklart rätt och riktigt att totalförbjuda Motorsågsmassakern. Den var bevisligen farlig för allmänheten, det visste ju alla som visste bäst redan då. Allt annat är faktiskt bara faktaresistens.   




  

 


Relaterat:
"Ingen blir mätt av Moralkakor"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kick Back And Watch The World Burn

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 
 
Alan Averill - singer of the mighty Primordial guests on the podcast this week, and in our interview we should have been talking about their new live record Gods for the Godless, but instead (luckily for all of us) we go down a political rabbit hole.
I know, politics, we are all tired of it right now, but Alan is wide open about his thoughts on the current state of affairs on the world stage, where the unrest stems from, how more people need to keep their opinions to themselves, where we as a society are headed and what he sees on the horizon not only for America but also the EU.
He takes us into his reality on the road and meeting people who may not have explored things as much as a traveling musician that try to talk about the ‘state of metal’ and put them in their place. We do mention the new album, but as he says “If you don’t like who cares, kick back and watch the world burn.”
 
 
 

More Alan Averill:
This is really the Soma society Huxley predicted in ‘Brave new world’, that self righteous high you get from flinging your opinion at the world is addictive, it takes a step back to realise we are little more than apes in a zoo flinging shit at the bars.

GET ME OFF THE FUCKING RIDE

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ormpredikan

Kategori: Publicerat

 
 






 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Island

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 

Rupert dejtar Connie, som inte verkar vara riktigt lika intresserad av honom som han är av henne. Oftast munhuggs de unga tu när de väl träffas. I förhoppningen att ta förhållandet till nästa nivå så följer Rupert med Connie och hennes familj på en karibisk kryssning. Under färden ror sällskapet iland på en obebodd paradisö, när kryssningsbåten plötsligt exploderar. Kvar ombord blev Wesley som är gift med Connies syster Thelma. Eller var han kvar ombord?
De överlevande försöker inledningsvis hålla modet uppe genom att göra läger och bygga vårdkasar att tända inför att nästa fartyg ska passera förbi. Farvattnet kring ön är ett populärt turiststråk, så det lär inte ta alltför lång tid innan de blir upplockade.
Men så börjar medlemmar i den lilla gruppen av skeppsbrutna att mördas, en efter en. Alla beväpnar sig och håller vakt, samtidigt som paranoian breder ut sig… är det någon i eller utanför gruppen som är mördaren?

 

Häromdagen plitade jag ner några rader om The woods are Dark, som ju skrevs 1981. Island är skriven av en fjorton år äldre Richard Laymon. Det märks i mognad trots att den oemotståndligt omogna humorn är sig lik. Båda böckerna har samma medryckande berättardriv men Island är mer välskriven och saknar de långsökta vändningarna i handlingen som präglade The Woods are Dark.
Island är skriven i form av kortare och längre dagboksanteckningar av Rupert, vilket ger berättelsen en inramning av typisk Crusoevariant, även om det snabbt blir mer likt en vuxenversion av Flugornas Herre.

 

 


Rupert själv är en väldigt underhållande berättarröst och lämpligt nog inte den mest givna huvudpersonen i en äventyrsroman med thrillernerv.
Inledningsvis är han den typiskt passive Betahannen som drar sig undan och sköter lägerelden medan sällskapets karlakarlar ordnar allt annat.  Men omständigheterna tvingar snart Rupert att axla en större del av ansvaret och ta egna initiativ, även om det är Connies storasyster Kimberly som blir de skeppsbrutnas självklara ledare.
Island är en ständigt omnämnd favorit bland Laymons mest inbitna fans. Själv föredrar jag dels renodlad skräcklitteratur och dels tycker jag att boken var för lång – närapå femhundra sidor är lite för väl tilltaget när det handlar om ett begränsat antal personer i en isolerad miljö.
Trots det så lyckas Island för det mesta vara både spännande och underhållande. Den är definitivt läsvärd och passar perfekt på t.ex. en solig semester med långa latdagar vid vattnet.

 

 

 

 

 

 

 

 

The woods are dark

Kategori: Böcker

 
 
 

Två unga studenter och en familj färdas parallellt genom mörka skogar och hamnar i den gudsförgätna hålan Barlow. De stöter de ihop med lokalbefolkningen som tillfångatar dem och för dem allesammans till en offerplats i skogen där träden är sjuka och döende.
Den tillfångatagna familjen och de båda studenterna binds vid träden och snart kommer kannibalstammen som kallas Krulls fram ur mörkret för att kalasa på det färska köttet. Åtminstone när det gäller männen, kvinnorna kan ju alltid få den tvivelaktiga förmånen att bli sexslavar och barnaföderskor för nästa generation Krulls.
The Woods are Dark är en av kultförfattaren Richard Laymons tidigaste verk. Laymon var en minst sagt produktiv herre som ligger bakom mer än trettio romaner, under 1980-talet låg de facto hans utgivning på en två-tre böcker om året. Än idag har Laymon en trogen läsarkrets och hans verk släpps ständigt i nya upplagor och specialutgåvor. Han räknas som en av ”Gudfäderna” inom den subgenre till skräckfiktionen som kallas Splatterpunk. En genre som för den svenska publiken introducerades av författaren CJ Håkansson iochmed Fjärilen från Tibet, en bok som av mig och många andra anses vara den bästa skräckroman som publicerats i Sverige.
Laymons författarskap rörde sig egentligen oftare längs thriller- och deckarstråket än renodlad skräcklitteratur, men det är i huvudsak hos skräckpubliken som hans litterära gärning lever vidare.  

 

 


Den här boken är något av en flashback i sig; till glättiga omslag med bikinidamer med revolvrar och maskingevärsskyttar med ögonlappar, till sjuttiotalets kannibal - och inavelsfilmer, liksom till B.Wahlströms Kalla Kårar. Till tiden innan män och pojkar retirerade från läsarkretsen in i Gamergrottorna, Porrströmmarna och Nördreservaten. Tiden då böcker som Manhattan, Mack Bolan och Morgan Kane fanns i vart och varannat hem.
Medan den typiska Harlekinboken lever vidare och tantsnusk fortsätter att göra braksuccé i femtioelva nya nyanser, så lyser den grabbiga motsvarigheten med sin frånvaro. Man förstod inte riktigt vad som hände nånstans sent nittiotal och tidigt tvåtusental. Från att finnas i varje kiosk och ligga slarvigt slängda i stora reakorgen på köpcentrumen, så bara försvann t.ex. Richters Förlag från saluhandelns utbud. Pocketar som enligt utsago sålde en tjugo-trettio tusen exemplar per månad, bara åren tidigare. Kanske gick bara botten ur marknaden, eller så förlagen ville byta riktning, eller så bestämde sig bara några affärskedjor att sluta saluföra kioskdeckarna. Gissningsvis var det internet och/eller spelkonsolerna som bidrog till att försvinnandet. Att den grabbiga skräplitteraturen knappast kommer att dyka upp på butikshyllorna igen i vår tids übermoralistiska samhällsklimat kan däremot ses som självskrivet.

 

 


The Woods are Dark är inte bara en nostalgitripp för oss som i de formbara åren valde boken efter omslaget. Richard Laymon har, trots en hel del brister, ett medryckande driv i berättandet som nog de flesta skulle avundas. Efter utläst kapitel så kliar det i fingertopparna att vända blad och påbörja nästa kapitel. Det är också absurt roligt mellan varven, som byfånekaraktären Rose Petal - en vidrig gammal dam med en speciell hobby; 'I know what Rose Petal wants,' said the cheerful man. 'She wants to pound your brains out with her hammer.
De frekvent återkommande referenserna till sex är också något som ofta gör att det är svårt att inte dra på smilbanden, om det sedan är ett medvetet drag av Laymon eller inte kan man ju spekulera kring. I utdraget ovan så är alltså några av de överlevande fast i en stuga där avhuggna huvuden på pålar omgärdar stugknutarna och där kannibalistiska Krulls står på lur i skogen alldeles i närheten, men trots denna något stressande situation så missar Robbin inte tillfället att spana in den nakna tjej som närmar sig dem - och tända till!
Det här är helt enkelt skräplitteratur när jag gillar den som mest: högt tempo, snusk och smuts, logiska falluckor och blodigt våld. Rekommenderas.

 

 

 

 

 

 

The Lost

Kategori: Böcker

 
 

Sommaren 1965 attackeras två unga kvinnor brutalt när de campar vid sjön intill en sömnig semesterstad. Gärningsmannen är Ray Pye, en lokal värsting som till vardags knegar som vaktmästare på sina föräldrars hotell. När han inte smyger runt på stadens skolgårdar och säljer knark vill säga.
Trots att lokalpoliserna Charlie och Ed är övertygade om att Ray är skyldig så går det inte att bevisa. När berättelsen tar sin egentliga början fyra år senare går Ray fortfarande lös och fortsätter obekymrat sin handel och sin vandel. Mellan sporadiska repetitioner med sitt rockband och de påtvingade vaktmästarsysslorna, så krökar och knarkar Ray ihop med de båda missanpassade tonåringarna Tim och Jennifer. Ray ligger regelbundet med Jennifer, åtminstone i brist på andra, men för det mesta hänger trion bara runt på stans fåtaliga nöjesställen.
När den uttråkade storstadstjejen Katherine flyttar till den lilla staden och börjar utmana Ray på en egen variant av sanning och konsekvens börjar saker och ting verkligen hända.

 


The Lost är mer av en snutroman än jag var sugen på när jag inhandlade den.
Först tänkte jag också påpeka hur knäppt klichéartade de båda snutarna Ed & Charlie är, inte bara till namnen, men sen funderade jag ytterligare litegrann på om kanske det rentav är att föredra – åtminstone i böcker av den här sorten, där snutarna ifråga är något av ett nödvändigt ont, som mest existerar för att väva ihop de egentliga huvudpersonernas öden. Samt driva handlingen i en viss riktning.
Måhända fördomsfullt, så uppfattar jag att den moderna thrillern/kriminalromanen antingen gör Gärningsmannen speciell; ”Den här killen mördar alla sina offer med tandpetare för att hans mormor fes han i munnen till frukost när han var liten! Han upplever att det är enda sättet att få bort den där smaken av kåldolme mellan tänderna…”
Eller så gör man istället Hjältefiguren till något alldeles speciellt; ”Kommissarie Rajton är som vilken snut som helst… förutom att han för upp självdöda sparvar i anus som självtillfredsställelse! Hur ska detta tas emot av den nye polismästaren - som är vegan??

Själv har jag sett de tidiga Wallander(med Lassgård) och till och med läst någon av böckerna, men fan det enda jag minns av dem är att han lyssnade på opera, medan jag i stort sett kan återberätta någon av Sherlock Holmes fall ur minnet trots att jag inte läst de böckerna sedan tonåren. För bortom fioler, piptobak och excentriska drag så genomsyras berättelserna om Doyles mästerdetektiv av en berättarglädje och fantasifullhet som fängslat generationer. I den moderna detektivromanen finns bara en trött kopia av en kopia, där man slänger någon lustig personlig egenhet som en färgkludd på den nästan utsuddade kopian, i hopp om att urskilja just den från de andra urlakade exemplaren. 



 

För att avrunda denna (löst underbyggda) utsvävning om krimgenren, konstaterar jag att snutparet i The Lost alltså är så klichéartade att jag upprepade gånger blandade ihop dem – trots att den ena är pensionerad och den andre har en katt.(hmm, eller om det nu var så att det var samma pensionssnut som hade katten lik förbannat?)
Men om man bortser från den sömniga deckarvinkeln så är det här riktigt bra. Tonåringarna, som är de egentliga huvudpersonerna, är en brokig skara kantstötta individer. Deras rotlösa tillvaro i det sena sextiotalets förändring till en tid av ungdomsrevolt är nostalgisk, vemodig och mörk på ett vis som för tankarna till briljanta Foxfire av Joyce Carol Oates. Speciellt Ray Pye är intressant som lika delar patetisk småstadscasanova och lynnig sociopat.
Jack Ketchum skildrar på sitt hårdkokta vis ett nittonhundrasextiotal som knappast var någon hippiehärlig kärlekstripp för alla inblandade. Det var också ihjälskjutna demonstranter, galopperande drogmissbruk, Vietnam, kravaller och upplopp, The Weathermen och mördarsekten kring Charles Manson.
Liksom när det gäller den bitterljuva barndomsskildringen i början av The Girl Next Door så tar Ketchum de kollektiva generationsminnena, dränkta som de är i popkulturens magiska skimmer, och vrider dem in och ut, bak och fram.

 

 


Mer Jack Ketchum:

Red 

The Girl Next Door
 
Peaceable Kingdom.