Jurtjyrkogården

Film / Permalink / 2


 


Who said you were dreaming?

This is the place where the dead speak.

No matter how much you may feel you have to..

Do not go on to the place where the dead...

walk.

 

 

 

Just video dök upp hemma tidigt, liksom vhs-kopierade filmer, inte sällan utan text. Det var en massa karate, the warriors, samurajer och sjuttiotalsrullar – allt från Nu blåser vi snuten till Harmonica sågs och dyrkades.

Däremot lyckades jag missa mycket av det som jämnåriga ofta såg som filmer alla sett, förutom jag då. För jag missade sånt som ET, Top Gun eller PS sista sommaren och såg dem inte förrän i övre tonåren. Jag kan inte direkt påstå att det gjort mig sömnlös i vuxen ålder.

Jag gillade våld men fann inte direkt filmer som Dödligt Vapen eller Sudden Impact överdrivet våldsamma, i jämförelse med den sortens filmer jag slukat i späd ålder. Det våld som tog mig med storm, äcklade, förförde och fascinerade fann jag istället i Cape Fear, Taxi Driver, Wild at Heart och två första Gudfadern bland annat. Filmer inte mina jämnåriga hade koll på. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och sen skräckfilmerna av skiftande kvalité men som hade den gemensamma nämnaren att de skrämde skiten ur mig. Jag kunde fan jaga upp mig själv av bara ett avsnitt av V eller Storyteller. På rak arm drar jag mig till minnes några rysare som gjorde intryck…

The Stuff, Gremlins, The Howling, Hammers Dracula, Alien 2, Hajen, Dorian Grays porträtt, underbara och lite bortglömda De Sju Makterna, Osynlige Mannen, Exorcisten, Monstret från svarta lagunen, Xtro och så alla dessa b-slasher som svämmade marknaden under åttiotalet.

För att inte tala om den där jävla Stephen King. 

 

 

 

 

 

 

 

Jag minns tydligt hur jag stod fastfrusen framför omslaget till DET och skakad läste baksidetexten. Äckliga Clownen Snåljåp. Till och med hans egen fru önskade att han aldrig skrivit den! Den mannen är sjuk, tänkte jag.

Och min storasyster hade Jurtjyrkogården liggande på sitt rum. Jag läste på baksidan, hon berättade de ruggigaste passagerna. Fan så läskigt tänkte jag. Omslaget, som kan skådas här ovan –så vidunderligt vackert komponerat -  räckte för att avskräcka mig långt därefter. Bara felstavningen kändes skev och olycksbådande.

 

 

 


 

Så kom filmen, och i chockartad trans genomled jag den. Efter det sov jag ordentligt på tre nätter, när jag väl slumrade till vaknade jag kallsvettig i panik med Viktor Pascows, den sjuka systerns väsande mardrömsnylle eller ännu värre Gages förvridna barnansikte framför mig.

Den där chockartade skräckattacken har jag aldrig kommit i närheten sedan dess, den fungerade både som ett slags härdande eldprov liksom ett insteg i vuxenvärlden på allvar. Många gånger har jag funderat på om det hela handlade om en avgörande uppgörelse med döden, den krassa insikten kontra barnets önskedrömmar kring att behålla det man älskar utan smärta eller förluster. Kanske kom den bara rätt i tiden för just mig. För döden är ju minst sagt ett centralt tema i både filmen och boken Jurtjyrkogården vågar jag nog påstå…

Jag har sett om den och läst den två gånger sedan dess. Jag ryser fortfarande, nu förtiden kanske allra mest åt scenen med pojken och lastbilen. Det är och förblir en av Kings allra mest lyckade böcker, liksom fem-i-topp bland bästa Kingfilmatiseringar. Det är något rått och smygande elakt över filmen som gör att den känns i maggropen när jag ser om den.

 

 

The barrier was not

meant to be crossed.

The ground beyond...

Is sour.





 

 

 

Kom Åter

Dikt och Rim / Permalink / 0




 

 

 

 

 

Den gamle mannen visar vägen

Förbi barnens jurtjyrkogård

På andra sidan barriären

Är marken utarmad, karg och hård

 

Det du begraver där

Kommer tillbaka till dig igen

Den gamle mannens varnar

Med vittnesmål från länge sen

 

Det borde lagts i grav

Och stannat sex fot under jord

Låt det begravda förbli begravt

Vad som lever är inte vad som dog

 

Som någon styr hans steg

Går han ensam den stigen lång

Men ingen Church kom tassande åter

Istället en stinkande kattfan så le och vrång

 

Flyga drake nära vägen

Ett barns kista sänkt i grav

Hör ljudet av små lätta fötter

Och skriket när hälsenan skars av

 

Hans lilla pojkes röst i telefon

Säger Pappa kom och lek

Snälla gör det inte värre

Varnar Paxcow kall och blek

 

Än en gång över barriären

Han bär henne hårt i sin famn

Vem kan narra döden

Han undrar om det finns någon som kan

 

 

 

 

 

Flum

Allmänt / Permalink / 3

 

 

 


Giriga Punklegender...



Jag samlar skivor i original av de artister jag verkligen gillar. Det känns helt passé i dessa mp3tider där andra spelar sina plattor genom mobilen, men så är läget. Förutom bokusbeställning fick jag ett ryck häromdan och handlade loss Cock Sparrers nysläpp av skivan Guilty as Charged.

Nytt omslag. Ny förbättrad version heter det, och som bonus ep:n Runaway Johnny (som jag saknar). Det är ganska fult av gamla punkhjältar att göra så mot sina lyssnare, och till fullpris till på köpet. Jag köpte också skivorna In The Arms of Devestation av Kataklysm liksom Hammered av Motörhead, två skivor jag helt enkelt vill äga i original. Och så Rescue Me säsong 2.

Fakturans summa blev 666 kronor.

 

 

 

 

The Left Hand Path...

 

 

 

Och då kom jag att tänka på alla gånger jag upplevt att samma berömda sifferföljd sexor dykt upp.

Som till exempel i min föräldrapenningssumma, innan skatten dras.

Eller min gamla hyresgästförenings telefonnummer 0340-66 64 30.

Eller att nästa Eskapix enbart släpps i sexhundrasextiosex exemplar…. Osv.

 Numerologi, kallas det när siffror beter sig skumt. Men jag tror nog mest att sånt händer alla, hela tiden, och det är bara slumpen och ingenting att göra någon större affär av. (med andra ord är min katt inte en demon och det där avgrundsmullrande morrandet från pannrummet är säkert bara en grävling som irrat sig fel) Det är som när man upplever att man tänker på en person och dessa plingar på dörrn eller ringer precis då. Javisst, men det är säkert en sjuhelvittes massa gånger man tänker på dessa utan att höra av dem.

 

 

 


En av Konspirationsteorins Grundstenar...


 

Jag älskar att använda fantasin, jag diggar konspirationsteorier, och till fantasifoster, och knäppgökar säger jag bara ge mig mera, jag vill ha. Så tycker jag om mystik som bildas kring viss musik, filmer eller böcker. Men samtidigt hatar jag hela den där flumgrejen, mediterande och hippieskit med örter och medaljonger, mjuka auror och hårda ametister och såna som säger Han var En skorpion det Märkte jag Direkt.

 En gång gick jag en kurs för arbetslösa där man pluggade upp lite skolämnen och lärde sig lite data, men också fick sitta och ha lärkännadigsjälvträffar med en käringjävel (gift med en moderatpolitiker i kommunen) som runt och mitt i mellan sina så kallade

"Det Passar Du Att Jobba Med"-Test

liksom  "Sådan Här Är Du Fast Det Har Du Aldrig Fattat"-Diagram

försökte slå i oss sin sanning om kristaller, ett hemligt tredje öga och dylikt newagepropaganda. Det är rätt kul så här i efterhand, och som alltid lika betryggande att veta vilka insatser kommunen gör för de som halkat ur banan.

 

Just det där med kristaller, yoga, örter och meditation efter klimakteriet har jag sett i övermängd på mitt jobb inom skola också. Flumlärarinnorna. Jag är så less på dem.

Men ärligt talat är jag ännu mer less på gubbarna och snubbarna i sina stålbågade brillor som tycker de är så jävla rationella och analytiska och briljerande som hämtar faktastöd ur Guillouromaner och kvällspressen.De har den rätta verklighetsbilden, de är så jävla säkra på det eftersom en hel bunt stålbågade brillor sitter i teve och säger likadant som de själva gör. De har fattat det här med hur ekonomi och samhällsstruktur, demokrati och människorätt funkar. Ja eller hur. Flum som flum för fan.

 

 

 

 

 

Till top