stewe

Jurtjyrkogården

Kategori: Film


 


Who said you were dreaming?

This is the place where the dead speak.

No matter how much you may feel you have to..

Do not go on to the place where the dead...

walk.

 

 

 

Just video dök upp hemma tidigt, liksom vhs-kopierade filmer, inte sällan utan text. Det var en massa karate, the warriors, samurajer och sjuttiotalsrullar – allt från Nu blåser vi snuten till Harmonica sågs och dyrkades.

Däremot lyckades jag missa mycket av det som jämnåriga ofta såg som filmer alla sett, förutom jag då. För jag missade sånt som ET, Top Gun eller PS sista sommaren och såg dem inte förrän i övre tonåren. Jag kan inte direkt påstå att det gjort mig sömnlös i vuxen ålder.

Jag gillade våld men fann inte direkt filmer som Dödligt Vapen eller Sudden Impact överdrivet våldsamma, i jämförelse med den sortens filmer jag slukat i späd ålder. Det våld som tog mig med storm, äcklade, förförde och fascinerade fann jag istället i Cape Fear, Taxi Driver, Wild at Heart och två första Gudfadern bland annat. Filmer inte mina jämnåriga hade koll på. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och sen skräckfilmerna av skiftande kvalité men som hade den gemensamma nämnaren att de skrämde skiten ur mig. Jag kunde fan jaga upp mig själv av bara ett avsnitt av V eller Storyteller. På rak arm drar jag mig till minnes några rysare som gjorde intryck…

The Stuff, Gremlins, The Howling, Hammers Dracula, Alien 2, Hajen, Dorian Grays porträtt, underbara och lite bortglömda De Sju Makterna, Osynlige Mannen, Exorcisten, Monstret från svarta lagunen, Xtro och så alla dessa b-slasher som svämmade marknaden under åttiotalet.

För att inte tala om den där jävla Stephen King. 

 

 

 

 

 

 

 

Jag minns tydligt hur jag stod fastfrusen framför omslaget till DET och skakad läste baksidetexten. Äckliga Clownen Snåljåp. Till och med hans egen fru önskade att han aldrig skrivit den! Den mannen är sjuk, tänkte jag.

Och min storasyster hade Jurtjyrkogården liggande på sitt rum. Jag läste på baksidan, hon berättade de ruggigaste passagerna. Fan så läskigt tänkte jag. Omslaget, som kan skådas här ovan –så vidunderligt vackert komponerat -  räckte för att avskräcka mig långt därefter. Bara felstavningen kändes skev och olycksbådande.

 

 

 


 

Så kom filmen, och i chockartad trans genomled jag den. Efter det sov jag ordentligt på tre nätter, när jag väl slumrade till vaknade jag kallsvettig i panik med Viktor Pascows, den sjuka systerns väsande mardrömsnylle eller ännu värre Gages förvridna barnansikte framför mig.

Den där chockartade skräckattacken har jag aldrig kommit i närheten sedan dess, den fungerade både som ett slags härdande eldprov liksom ett insteg i vuxenvärlden på allvar. Många gånger har jag funderat på om det hela handlade om en avgörande uppgörelse med döden, den krassa insikten kontra barnets önskedrömmar kring att behålla det man älskar utan smärta eller förluster. Kanske kom den bara rätt i tiden för just mig. För döden är ju minst sagt ett centralt tema i både filmen och boken Jurtjyrkogården vågar jag nog påstå…

Jag har sett om den och läst den två gånger sedan dess. Jag ryser fortfarande, nu förtiden kanske allra mest åt scenen med pojken och lastbilen. Det är och förblir en av Kings allra mest lyckade böcker, liksom fem-i-topp bland bästa Kingfilmatiseringar. Det är något rått och smygande elakt över filmen som gör att den känns i maggropen när jag ser om den.

 

 

The barrier was not

meant to be crossed.

The ground beyond...

Is sour.





 

 

 

Kom Åter

Kategori: Dikt och Rim




 

 

 

 

 

Den gamle mannen visar vägen

Förbi barnens jurtjyrkogård

På andra sidan barriären

Är marken utarmad, karg och hård

 

Det du begraver där

Kommer tillbaka till dig igen

Den gamle mannens varnar

Med vittnesmål från länge sen

 

Det borde lagts i grav

Och stannat sex fot under jord

Låt det begravda förbli begravt

Vad som lever är inte vad som dog

 

Som någon styr hans steg

Går han ensam den stigen lång

Men ingen Church kom tassande åter

Istället en stinkande kattfan så le och vrång

 

Flyga drake nära vägen

Ett barns kista sänkt i grav

Hör ljudet av små lätta fötter

Och skriket när hälsenan skars av

 

Hans lilla pojkes röst i telefon

Säger Pappa kom och lek

Snälla gör det inte värre

Varnar Paxcow kall och blek

 

Än en gång över barriären

Han bär henne hårt i sin famn

Vem kan narra döden

Han undrar om det finns någon som kan

 

 

 

 

 

Flum

Kategori: Allmänt

 

 

 


Giriga Punklegender...



Jag samlar skivor i original av de artister jag verkligen gillar. Det känns helt passé i dessa mp3tider där andra spelar sina plattor genom mobilen, men så är läget. Förutom bokusbeställning fick jag ett ryck häromdan och handlade loss Cock Sparrers nysläpp av skivan Guilty as Charged.

Nytt omslag. Ny förbättrad version heter det, och som bonus ep:n Runaway Johnny (som jag saknar). Det är ganska fult av gamla punkhjältar att göra så mot sina lyssnare, och till fullpris till på köpet. Jag köpte också skivorna In The Arms of Devestation av Kataklysm liksom Hammered av Motörhead, två skivor jag helt enkelt vill äga i original. Och så Rescue Me säsong 2.

Fakturans summa blev 666 kronor.

 

 

 

 

The Left Hand Path...

 

 

 

Och då kom jag att tänka på alla gånger jag upplevt att samma berömda sifferföljd sexor dykt upp.

Som till exempel i min föräldrapenningssumma, innan skatten dras.

Eller min gamla hyresgästförenings telefonnummer 0340-66 64 30.

Eller att nästa Eskapix enbart släpps i sexhundrasextiosex exemplar…. Osv.

 Numerologi, kallas det när siffror beter sig skumt. Men jag tror nog mest att sånt händer alla, hela tiden, och det är bara slumpen och ingenting att göra någon större affär av. (med andra ord är min katt inte en demon och det där avgrundsmullrande morrandet från pannrummet är säkert bara en grävling som irrat sig fel) Det är som när man upplever att man tänker på en person och dessa plingar på dörrn eller ringer precis då. Javisst, men det är säkert en sjuhelvittes massa gånger man tänker på dessa utan att höra av dem.

 

 

 


En av Konspirationsteorins Grundstenar...


 

Jag älskar att använda fantasin, jag diggar konspirationsteorier, och till fantasifoster, och knäppgökar säger jag bara ge mig mera, jag vill ha. Så tycker jag om mystik som bildas kring viss musik, filmer eller böcker. Men samtidigt hatar jag hela den där flumgrejen, mediterande och hippieskit med örter och medaljonger, mjuka auror och hårda ametister och såna som säger Han var En skorpion det Märkte jag Direkt.

 En gång gick jag en kurs för arbetslösa där man pluggade upp lite skolämnen och lärde sig lite data, men också fick sitta och ha lärkännadigsjälvträffar med en käringjävel (gift med en moderatpolitiker i kommunen) som runt och mitt i mellan sina så kallade

"Det Passar Du Att Jobba Med"-Test

liksom  "Sådan Här Är Du Fast Det Har Du Aldrig Fattat"-Diagram

försökte slå i oss sin sanning om kristaller, ett hemligt tredje öga och dylikt newagepropaganda. Det är rätt kul så här i efterhand, och som alltid lika betryggande att veta vilka insatser kommunen gör för de som halkat ur banan.

 

Just det där med kristaller, yoga, örter och meditation efter klimakteriet har jag sett i övermängd på mitt jobb inom skola också. Flumlärarinnorna. Jag är så less på dem.

Men ärligt talat är jag ännu mer less på gubbarna och snubbarna i sina stålbågade brillor som tycker de är så jävla rationella och analytiska och briljerande som hämtar faktastöd ur Guillouromaner och kvällspressen.De har den rätta verklighetsbilden, de är så jävla säkra på det eftersom en hel bunt stålbågade brillor sitter i teve och säger likadant som de själva gör. De har fattat det här med hur ekonomi och samhällsstruktur, demokrati och människorätt funkar. Ja eller hur. Flum som flum för fan.

 

 

 

 

 

On Repeat

Kategori: Musik






 




 


 





Sju i Topp

Kategori: Allmänt

 

 

 


Några Guldkorn Hittar man emellanåt i sörjan....


 

Favoritbloggar.

För nåt år sedan visste jag knappt vad en sån däringa blogg vaförnåt. Nu hyllar man ”favoriter”. Idén har jag snott från Underlandet, tack Alice.

Ibland snubblar jag över enstaka intressanta inlägg, och det finns sidor man kollar in sporadiskt men bloggarna jag följer regelbundet är få.

Så utan någon inbördes hierarki :

 

 

Avgrunden

 

”I ondags hörde jag ett jävla liv i trappen. Någon bultade på min grannes dörr utavbarafan. Till sist skrek någon "Öppna för helvete" , hamrade riktigt jävligt nu. Dörren öppnades och en gråtande kvinna sprang ut och försvann ner. Min granne kom ut, märkbart på fyllan och konfronterade den andra mannan. De munnhöggs fram och tillbaks med intelligenta fraser som "Du är ett rövhål"
"Nej du är!"
Som vanligt vid laddade situationer sår det slint i skallen på mig och jag tänker inte längre än näsan räcker. Kanske är positivit då man inte bara låser in sig och håller för öronen? Fan vet.
Jag slog upp dörren och klev ut mellan de två fåntrattarna.”

 

Ingo Roos har på senaste tiden verkligen kickat igång både sitt bloggande och skrivande efter en rejäl svacka, och det tackar vi för. Så länge han klämmer ur sig sådana humoristiskt laddade inlägg som i exemplet ovan kommer jag tvångsmässigt att surfa in mig på avgrunden.

 

 

Alice i Underlandet

 

”Slå din kuk i mig, hårt, som spikarna genom hans händer. Döda mig långsamt, stjäl min orgasm, håll den utom räckhåll och ge den inte till mig förrän den sista sekunden, under ögonblicket av flimrande verklighet, pulserande hjärtkammare och blodröd svärta under stängda, belysta ögonlock.

Jag hänger mer än gärna på ditt kors, bruten och pryglad, om du sedan tar mig i din famn medan jag vibrerande skriker mig in i himmelriket du så villigt ger.

Min skugga slokar runt fötterna, en sörjande svart bild av mig själv som kletar sig fast och vägrar släppa taget. Hon är tyngden jag behöver, som jordar mig. Utan henne skulle jag inte kunna återuppstå.”

 

Alice är bäst på vad hon gör och det har hon varit länge. Lik förbannat fortsätter hon att utvecklas som skribent. Jag är oerhört glad och stolt över att dela sidor med henne i Eskapix volym 8 som kommer ut nästa vecka.

 

Bokhora

 

”Gud, när jag tänker på henne alldeles ensam i det där stora huset i Princeton blir jag orolig över att hon helt ska sluta äta och sova och gå upp i skrivandet tills hon går under. Jag har som sagt inte läst hennes dagbok än, men det känns onekligen som om Ray var hennes ventil ut till den verkliga världen, den utanför fiktionerna. Hoppas, hoppas att hon har någon som ser till att hon äter åtminstone ett lagat mål om dagen, annars kan jag anmäla mig som frivillig kokerska/sällskapsdam. Om Oates inte har något emot att få sällskap av två små tvillingbebisar i Princetonvillan, alltså. Och ja, mina moderskänslor innefattar uppenbarligen även sjuttioåriga nobelpristippade damer.”

 

Bokhororna sopar banan med de flesta genom sin gränslösa kärlek till litteratur i alla dess former. Man kan inget annat än kapitulera. De är fantastiska helt enkelt.

 

CJ Håkansson


”Han var en riktigt tuff kille. Gecko Gordon.

En riktig go-getter som rättfärdigar sitt parasitliv med enfaldig pro-aktiv machosemantik. Ser sig som en cowboy, en trailblazer som seglar ut på finanshavet och röjer, tar "massiva ekonomiska och fysiska risker" medan alla fattiga dumma arbetarpuckon bara sitter på röven och fegt darrar av skräck istället för att "förverkliga sig själva". Han skrattade lite föraktfullt åt att det alltid kommer att finnas arbetskraft som var rädda nog att nöja sig med skitlöner och trygghet för att kunna bilda familj. Han såg sig själv som någon som levde på knivseggen, trots att han har socialt skyddsnät, rik familj och ett helt samhällssystem som backar upp hans svinerier och våldtäkter på människors värdighet och en effektiv propagandaapparat som legitmerar hans stöld av andra människors svett. Jag var nära att hugga honom i ögat med tårtskeden. Men eftersom det är, av en för mig helt obegriplig anledning, olagligt att besvara ekonomiskt våld med fysiskt våld, fick jag och min vapenbroder nöja oss med att säga vad vi tyckte till den jäveln.”

 

Jag läste Fjärilen från Tibet och blev sporrad att återuppta mitt eget tafatta skrivande. Det tog däremot ett bra tag därefter innan jag fattade att Håkansson hade en Blogg

Redan första gången jag läste hans blogg påminde den mig om Rorschachs dagboksanteckningar i serieromanen Watchmen, och det menar jag som något väldigt positivt. Sen dess har jag följt den slaviskt.

 

 

Bloggen Eskapix

 

”Skräcktidningar ska bojkottas av bokhandlare för sitt innehåll och hatas och bespottas av de som inte förstår den, som jagar runt på bloggar för att varna andra för att läsa den. Skräck ska produceras i mörka källarlokaler utan vare sig el eller rinnande vatten och varje sida ska skapas med dunkande punkmusik på högsta volym i bakgrunden. Skräck ska helt enkelt beskyllas av Hem och skola och andra moralister för att förstöra den unga generationen. Att ge kulturstöd till skräck är en paradox, skräck är antitesen till all "fin" kultur.

Problemet är att så fort något ska göras i Sverige blir det lagom och fint, skräck är inget undantag. Det får gärna skrämmas lite, bara inte för mycket. I sverige får aldrig skräck handla om sönderslitna kroppar, nakna kroppar, blodiga kroppar, demoner och djävlar. Gärna en tomte eller två, aldrig om Guts and Gore.”

 

Henrik är inte bara allas vår favoritredaktör som hyllar Pulp, skräck och det andra kallar fult – han drar sig inte heller för vassa kängor mot åt alla håll;

Mot storförlagens monopolliknande situation, Mot deras förmåga att mjölka all själ ur själfullhet, liksom Mot strömmen helt enkelt.

Go Holmström!

 

Vildvittra


”Det som gjorde allra starkast intryck på mig var skildringen av obehaget och motviljan som människor kan känna inför en utsatt person. Och nu menar jag inte de som exempelvis mobbar öppet, utan jag menar de andra. De som inte gör något mot den utsatta, de som kanske tänker att det som händer är fel och att de egentligen vill hjälpa, men ändå känner något väldigt obekvämt inför henne eller honom. Som om utsattheten skulle smitta, eller som om att visa svaghet inför andra är så äckligt att man inte vill råka få det på sig. Det undvikandet skildrar King så bra att det kryper lite i mig när jag läser, för det är ju en känsla man inte gärna vill kännas vid hos sig själv för att den är så ful.”

 

Allra bäst är Maria Nygård i sin Bokblogg men även  Vanliga bloggen glimrar till. Om inte annat av undersköna foton.

 

 

Book Of Miri

 

”Det finns ett beteende och en typ av människor idag som jag inte står ut med. Det är beteendet där det är okej att håna andra människor och när de andra människorna tar illa upp påpekas det genas att den personen inte har nån självdistans. Och det är alltid den som hånar som ska vara domare av det. Ofta sker detta människor som tror på nåt, är dedikerade, som försöker skapa nåt och de ska genast hånas och sen är det deras fel om de tar illa upp. Jag ser det hela tiden, vänner och folk jag tycker om råkar ut för det hela tiden och jag spyr på det.
Samma sak med människor som är svin och vet de men får fribiljett från det för att de typ säger: jag vet att jag är ett svin men jag vet det iaf. Som om det är en ursäkt, som om det inte är värre om man vet det men inte gör nåt åt det, men alla runt bah, jamen hen är fantastisk, hen är ett svin men hen vet det iaf, hurra för hen!!!
Jävla barnungar. Antagligen ett försvar om sin egen person när man känner sin egen värdelöshet, så är det lätt att istället rikta det mot andra personer, förröska avväpna dem deras styrka. Håna är ju lätt. Kräver ingenting. Vem som helst kan ju göra det och låtsas att det är humor istället. För ansvar, jobbigt ju.”

 

Miri gör allt från att kommentera sina drömmar till att skriva underbart om litteratur, till kläder, till skarpa iakttagelser, alltid med integriteten i behåll och hjärtat på rätta stället. Och hennes sätt att uttrycka sig i skrift är oerhört skickligt.

 

 

 

 

Rock and/or Roll

Kategori: Allmänt



Lamb of God..?




Malmö tur och retur. Eat the Rich på hög volym precis som förr snart femton år sen då man åkte den där platta vägen nästan jämt kändes det som. Rock n Roll innehåller några till riktigt grymma låtar, förutom titelspåret så krullar sig öronen av Wolfs, Traitor och kanske mest Dogs.

Där nere i malmö är allt sig likt.
Finlandsgatans gamlingar låser in sig på sina innegårdar, steker sig i solen, påtar i rabatten, grillar och bär med sig burkar och flaskor i små plastpåsar lätt diskret medan de mest håller koll på varandra. Någon har fått en stroke och blivit blåst av sin gode man, som nog inte var så god och till på köpet inte ens man. Någon har slutat kröka och dyker inte längre upp på innegården. Någon har plankat in på Helmut Lotti och sen blivit utslängd för att pratat i mobil.
De talar förskrämt om hur det brunnit i Rosengård hela veckan och pekar över sundet med rättfärdighetssökande fingrar. När de inte snackar om Vellinge. Där görs det si och där görs det så och snart vågar man knappt gå ut och handla längre. Själv håller jag på att bränna av mig flinten i stekhettan. Och undrar när fan arbetarklassens glömda rester började hylla ett moderatreservat??

På vägen hem körde vi valda delar av Orgasmatronplattan varvat med Iron Fist och slutligen Rock and Roll igen.

Sittin here in a hired tuxedo
wanna see my Bacon Torpedo?

Ett universalbotemedel i cdform. Som vanligt åker mungiporna upp igen. Och man undrar fan när kommer egentligen den där Lemmydokumentären ut.
Adjö Malmö, hoppas det tar ett bra tag innan vi ses igen.



Got You Now Bitch

Kategori: Film






För några veckor sedan bläddrade jag mellan kanalerna och stannade upp på tv4film, vilket inte direkt händer ofta. Orsaken stavas 1991 års Cape Fear av Martin Scorsese.
Scenen var väldigt välbekant, det var när De Niros rollfigur Max Cady raggar upp advokatbiträdet i en bar och senare i sängen handfängslar henne, knäcker hennes arm och biter loss en rejäl slamsa av hennes kind, innan han bankar henne halvt ihjäl.





Och trots att Cape Fear är en av de filmer jag sett flest gånger, satt jag trollbunden åtminstone till orden "Got You Now Bitch" spottats fram ur en munfull av blod och siluetten av Cadys misshandlande nävar tonat ut .
En bland många grymma scener i filmen, och Cape Fear är en av mästarens Scorseses allra bästa. Förutom Casino är den antagligen både De Niros och Scorseses sista riktigt suveräna insats hittills, både som radarpar och var för sig.






Jag gillar sättet Cape Fear är berättad på, liksom i flera av mina andra Scorsesefavoriter bjuds man en kavalkad av välplanerat grymma bilder. Jag önskar ofta att jag själv kunnat måla berättelser med bokstäver lika fantastiskt som filmskapare som Scorsese kan måla sina berättelser i bilder.
För när jag tänker på Cape Fear ser jag ofrånkomligt öppningsscenen framför mig, som fastetsad i bakhuvudet. Hur kameran i symbios med den olycksbådande musiken sveper över Cadys ryggtavla. Tatueringarna, bibelcitaten och löftet om våldsam smärta flimrar förbi som ett omen. Snart öppnas fängelseportarna och Cady vandrar utåt, allt närmare oss åskådare med en mörksvart ovädershimmel tornande upp bakom sig.

Mäktigt.





Hardcore

Kategori: Musik

Carpe Noctem

Kategori: Allmänt





"When it is truly time
and if you have been chosen,
It will do it by itself
And it will keep on doing it
Until you die or it dies in you
There is no other way
and there never was"
-Bukowski-




Ja knappt hann man beklaga sig över skrivkrampen igår, förrän den skrumpnade och dog.
Ibland räcker det tydligen att formulera problemet i ord för att åstadkomma en lyckad exorcism av både krämpor och monotonins malande apati. De trevliga tillropen i kommentarsfältet gjorde säkert sitt till.

Så natten fylldes åter av vässade fingertoppars steppdans över bävande små tangenter. Efter sessionen kunde jag äntligen sova den rättfärdiges sömn på en huvudkudde av samvete lent som sammet.

 

 

 

Bok av ballard nu beställd...

 

 

 

Idag belönade jag mig själv för min uppryckning med att avfyra en beställningsorder till blodsugarna på bokus. J.G. Ballard, som så sorgligt avled i dagarna, ligger inte bara bakom manus på en favoritrulle (Crash av Cronenberg) utan också två böcker jag läste för många år sedan vid namn Empire of The Sun och Cocaine Nights. Jag tyckte väldigt mycket om bägge två. Konstigt att jag inte plockat upp honom igen, men så blir det ibland och bättre sent än aldrig. Så Skändlighetsutställningen fick det såklart bli, liksom samma förlags diktsamling Hatsånger.

Vertigo är ett jävligt grymt förlag, och jag ser fram emot att läsa intervjun med Vertigomannen Edenborg himself i Eskapix Volym 8 som ska släppas lös nästa vecka.

Orsaken till att jag beställde från Bokus och inte min reguljära kran Adlibris var för att på Bokus fanns 2020 Vision av Jamie Delano. En serie som min vän CJ kallat Ett Måste, och då är det säkert så – han brukar ha bra smak. 

 

 

Födelsedagsbarnet...

 

 

Bland annat utnämnde han ju novellen Låt Den Fete Komma In till årets bästa för en tid sedan. Den Fete är ett skräckbuskisprojekt framavlat/inavlat/författat av både mig och Ingemar Roos, Den vandrande freakshowen och skräckskallen från Skåne som idag fyller år.

Smek in dig på Avgrunden och säg Grattis så blir han glad i skägget hela dagen vettja.

Grattis Ingo!

 

 

 

 

Här läser man helt gratis:

Låt Den Fete Komma In

Här hittar man Vertigo Förlag:

www.vertigo.se

 

 

 

Envis Skrivkramp

Kategori: Allmänt






Ur högtalarna matar Pro-Pain ut sina hatpsalmer när jag sätter mig ned och tar mig an texten och...
...ingenting....bara tomt...
Det vill sig inte, och så har det hållt på en mindre evighet nu. Känns det som. Allt är monotoni och apati och ett jävla solsken som inte alls matchar min efterhängsna melankoli. Tangenterna bara blänger. Känns det som.

Men det har jag tyckt hela förra året och tidigare också, att maskineriet bara tuffar på och spyr ut sitt gift i intervaller, helst då jag disciplinerar mig och nästan schemalägger skrivsessionerna. För att sedan stagnera och lamslå fingrarna.
Å andra sidan har jag nog varit ganska produktiv om man slår ihop allt skrivet med det halvfärdiga och obearbetade, liksom rim och bloggeri. Kanske är allt inbillning och ingenting står stilla egentligen.






Jag läser Rocky och jag läser Gaston och annat lättsamt lättsmält, medan mina lånade böcker ligger på hög och samlar damm. Halvfärdiga även dem. Inte för att de är dåliga utan för att jag inte orkar öppna dem ens.
Jag kollar teveserier i korta etapper, medan helt utmärkta filmer ligger orörda eller halvt sedda. Jag surfar mållöst genom internetsfären och stirrar tomt på skärmen för det mesta, nästan som jag väntar att nåt skulle hända av sig själv.
Jag flipprar bort min tid i bara väntan. Jag tänker på Travis och hans nattresor i taxin, hans sömnlösa vakande på biograferna och hans ensamma tankar i lägenheten.



"The days can go on with regularity over and over.
One day indistinguishable from the next.
A long continuous chain.
Then suddenly, there is a change."



Det får man faan hoppas alltså.



Filmen W

Kategori: Film

 

 


En film om fyllot och rikemanspojken som blev pånyttfödd kristen och president...

 

 

Ptja, en halvdan rulle den här W - om lille junior George Bush.
Jag blir irriterad över glorifieringen av Colin Powell och bilden av Bush sr som en hyvens gubbe, liksom en hel drös annat. Men aldrig riktigt förbannad. Jag fattar helt ärligt inte riktigt vad Oliver Stone vill berätta, eller vad hans syfte är med den här lama provokationen.


Mest kretsar det kring en fader-son-konflikt som stinker billig såpa. Sen visar Stone visar att Bush krökar loss och raggar brudar, liksom när han sitter på dasset. Hon som spelar lilla bush-frugan får också visa upp sig i underkläderna, något som kanske upprör Joe Sixpack, vad vet jag. De verkar så känsliga de där jänkarna.

För att säga nåt positivt är Josh Brolin riktigt lyckad i huvudrollen som, även om han inte får till det där idiotiska flabbet som jag förknippar med George W Bush.

Richard Dreyfuss är också bra som demonisk Cheney, men de missar att gå på djupet i frågeställningen; vem stod bakom Cheney, och på vems order handlade han? Det är antagligen svårt att skildra utan att vara snubblande nära samma konspiratoriska babbel som JFK innehöll. (bland annat en sammanslutning av Bögar som planerade mordet om nån minns det)

Fan det är trist, en gång i tiden gjorde Oliver Stone riktigt bra ifrån sig. Han skrev manus till höjdare som Scarface, Midnight Express och Conan Barbaren och gjorde favoritkrigsfilmer som Född Den Fjärde Juli och Plutonen. Liksom den underbara moralkakan Wall Street.

 

Och trots att jag tycker The Doors är ganska bra, började hans hantverk gå utför därifrån och har aldrig riktigt hämtat sig. Från kokainskadade rullar som Natural Born Killers till sega Larry Flynt, har Stone blivit en riktig sopa. Kanske med undantag U-turn som jag minns som sevärd.

 

 

Talk To The Dead

Kategori: Allmänt




Six Feet Under...


Jag kollar just nu om Six Feet Under, och har kommit till säsong två. Det är en del avsnitt man missat och antagligen ännu fler jag glömt, så det är trivsamt värre.

I Six Feet Under så talar huvudpersonerna med döda i nästan varje avsnitt, (hjärn)spöken som på ena eller andra sättet hänger ihop med avsnittets tema. Och det är inte den enda av senaste årens teveserier för vuxna som de döda vänder åter. I Sopranos snackar Tony en hel del med Pussy och andra gamla polare och i Rescue Me förföljs Tommy Gavin av en hel bunt vålnader.

 

 

 


Sopranos....


 

Det får mig att tänka på, du vet det här med folk som är så inne på vad de benämner realism men som skyr allt som tänjer fantasins gränser. Själv anser jag att de teveserier och filmer dessa kallar realistiska, i lika hög grad är fantasifoster som Peter Parker eller Freddie Kreuger. Hela snurren kring Liza Marklunds Gömda visade just hur sann en verklighetsbaserad och sann berättelse kan vara, och hur lätt alster som bekräftar fördomar ofta undgår granskning. Detsamma gäller de som mjölkar uppmärksamhet, sympatier eller försöker tjäna sig en hacka på tragedier. De kan ofta vifta med något slags ömkans frikort, även i de fall när de bevisligen åkt dit för lögn och förfalskning.  

 

 

 

Rescue Me...


Chimären av realism kan ofta bli smått humoristisk. Medelsvensson sväljer hellre en Beckfilm än ljuvliga Jacobs Ladder. Det känns väl antagligen verkligare med finlandssvenska cybersnutar och Persbrandt som Dirty Harry

Just den sortens teveserier och filmer är fulla av bestialiska mord utan verklighetsförankring, med lösningar på mordgåtorna som överträffar de töntigaste sf-kalkonerna. Det finns svenssons som på allvar tror att personer som Hannibal Lecter kan existera, men avfärdar å andra sidan filmerna om Michael Myers med högdragen självklarhet.

 

 

 

 Fixering...

 

Det var fan vad gnälligt det här blev, egentligen är det ju ganska gött att gilla kultur utanför mainstremfåran. Det brukar ju inte vara särskilt kul när gamla husgudar tar klivet upp från undergrounden och blir allas egendom.

En annan reflektion jag gör utifrån att de där teveserierna för vuxna jag nämnde inledningsvis, är att amerikaner verkar fixerade vid några saker:

sex och sexuella konventioner, den ganska trista drogen marijuana, att säga ordet Fuck, och såklart religion, terapi, raser och stereotyper.

Däremot är de mindre sugna att berätta om sin egen utbredda fattigdom och vulgära fetma.

 


Brottartungt

Kategori: Film


"Är det en flygande mara?? Eller kanske en myglande fara?"




Ja ikväll blir det The Wrestler med Mickey Rourke, det ska bli intressant. Tålde inte karln förr i tiden, men tycker han är helt okej nu när han kommit tillbaka som en spillra av sitt forna jag.
I Sin City var han rejält grym.


En gång var denne snubbe kostymklädd smörfejs i 9½ Vecka. Fan tro´t...

Det kan behövas lite injektion testosteron & machotakter efter att tillbringat eftermiddagen med att leka kulturkofta i ryggläge på soffan.
Jag såg Kobra- om coco chanel, Babel - med Joyce Carol Oates liksom Ebbe the Movie - lite historia i nutid som jag var för liten att fatta när Ebbe Carlsson-affären fyllde medierna. För läänge sen.
Ungefär samtidigt som Mickey var sexsymbol.

EDIT dygnet efter:
En mycket underhållande liten rulle.
Marisa Tomei och Rourke gör varsin dunderinsats.



Antichrist (miri tipsar)

Kategori: Film




Tillbage fra den mørke side...




Danskjävlar!
En favoritbloggarinna vid namn Miri tipsar om nya Lars Von trierfilmen Precis Här med ett fantastiskt lockande filmklipp. Så kul med saker man inte har en aning om, vilket ofta händer mig. Trier har varit en husgud sedan Riget 1 och 2, liksom underpärlor som Breaking The Waves och Europa. Han var absolut den regissör som öppnade, eller nästan sprättade upp mina ögon vidöppna för det danska filmundret.
Längtar.






Hatpsalm Noll Nio

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag säger passa dig bara

Jag sätter kängan

Rätt i ditt dollargrin

Din slips ska bli din egen snara

Ditt silverskedsuppfödda

Övergödda jävla svin

 

Vi sliter och vi knogar

Medans du sitter där

Och bara tittar på

Tills skinnet skavs av mina knogar

Ska jag aldrig

Nej aldrig någonsin sluta slå

 

Du är en Gam

Klädd i kostym och blanka skor

För kapitalet du böjer hals

I skuggan av slottet där jag bor

Hörs dina vingslag

Överallt

 

Storfinansens totalitära slaveri

Smaka på lösa tänder

I din gom

En Molotov cocktail som elegi

En världsmarknad så själlös

Ekar tom

 

Attack mot Övermakt

En brinnande butelj bensin

Min sista motståndsakt

Indränkt i Hat och Adrenalin

 

Du tog våra pengar

Du tog våra pensioner

Och satte alltihopa på Aktierouletten

Du tog vår framtid

Arbetets miljoner

Och spolade ned hela skiten på toaletten

 

I åratal har du mässat

Den fria marknadens evangelium

Men mitt rakblad skarpvässat

Kommer att

Lämna dig stum

 

Du tror du är säker

För snuten skyddar dig

Men inte sådana som mig

Men för dig och de andra kräken

Finns ingen nåd

När arbetets döttrar och söner reser sig

 

Vi byggde palatsens murar

Värn och vallar

Nu lyfts åter släggor av valkig hand

Ett blåblodigt blodbad

Och spräckta snutskallar

Slå tills alla pyramider blir till sand

 

 

 

 

 

Följetongen Vertigo

Kategori: Böcker





Vertigo är omtalat för bland annat sina bokomslag..



 

Lemmy, Klitty och Marx.

Markis de Sade och Stig Sæterbakken.

Ja Vertigo är ett litet men strävande förlag som förutom snusk och socialism bringat folket skräck i form av gamla tentakelgodingar som Lovecrafts Fallet Charles Dexter Ward jämte en samtida blodpropp som CJ Håkanssons Fjärilen Från Tibet.




Upp Till Kamp....

 

 

På sin alltid fängslande blogg Vertigomannen Vittnar har C-M Edenborg i dagarna kört igång en följetong ”om förlagets utgivning från Apollinaires De elvatusen spöna 1993 och framåt, med anekdoter, teknikaliteter, underligheter och tveksamheter fragmentariskt samlade”

 Nu finns första delen i följetongen att läsa  H Ä R

Suveränt.

 

 

 




Av Gunnar Blå, även känd från Eskapix volym 6....





Två Hyllor

Kategori: Serier




Gott och Blandat....




Jajamänsan, nyinköpta i mammons tempel eller IKEA som det också kallas. Det var kämpigt som fan, men två nya hyllor bland annat som sväljer en del av serierna och lämnar plats till nya gjorde det nästan värt rundvandringen. Alldeles för länge har gamla trotjänare legat nedpackade och skämts.

Så gött att gå och fiska ut en DD nr 4 från 1986 och fröjdas över Millers utsökta intrigbyggnad kring förhållandena Kingpin/Vanessa, liksom Matt/Elektra och ej att förglömma Turk/Grotto. Och det var bara till frukost!

Det är också en överraskning emellanåt. Kortlivade Magic Fantasy -alla numrena, när fan köpte jag det? Eller när skaffade jag Tarzan, som gjorde ett försök till nystart bland svenska serietidningar mellan 92-93, i skick som nya, max lästa en gång. Tanken blir med ens svindlande - kanske finns det någon tokig Edgar Rice Burrouhgs-fantast som ger mig en mindre förmögenhet för dem... Eller med lite tur en tia styck på Backlist...

En annan sak blev också tydlig iochmed de nya hyllorna, rent estetiskt.
För med fyra volymer -som har läckert gul limmad rygg- på hedersplats i hyllan sticker Eskapix volym 6 ut som en kvist i ögat med sin häftade rygg och avlånga format. Synd, för annars föredrar jag personligen volym sex framför volym fem rent innehållsmässigt.




Danzig

Kategori: Musik

 

 

 

 

 

“The angels smile is a smile of shame

They bring tortures

That infects the earth

See the warlords of a heavenly rank

And know that war is the will of god”

 

 

 

Så mina vänner…

Har plöjt mina Danzigalbum idag, eller åtminstone de fyra första. Trots att det i och med fjärde plattan började spåra ur åt industrihållet till, får den räknas till den magiska fyrklövern som. Med låtar som Going Down To Die och Bringer Of Death och I don´t mind the pain är det självklart.

 

 

 

 

Som Misfitslyngel..

 

 

Glenn Allen Anzalone är snubben som tjugoettåring bildade musikgenren Horrorpunken genom att med Misfits släppa fantastiska punklåtar kring skräck och uppror. Gruppens inflytande på punkgenren liksom psychobilly/hellbilly, etc är massivt än idag.

Tyvärr finner jag mycket av Misfits produktion ointressant. Det som dom gjorde bra, är och förblir fantastisk musik, mästerstycken på knappa minuten som slår in pannbenet på den som lyssnar. Men det allra mesta faller på monotonin i kompet som inte alls matchar Glenns vokala insats eller de många gånger fyndiga texterna.

Efter Misfits gick han vidare till det skumt experimentella projektet Samhain, där han utvecklade det som så småningom skulle bli Danzigs sataniska blues. Men Samhain är ingen personlig favorit, det mesta är lite väl flummigt för min smak.

 

 

 


Hell of a woman, eh...?

 

 

 

Jag är inbiten Danzigfantast. Det går några månader, ibland nästan ett halvår, men sen åker fyrklövern fram, tätt följd av Circle of Snakes samt Lost Tracks.

Jag älskar de skivorna sanslöst. Jag älskar hela atomsfären av brunstig elakhet och mörker. Jag älskar texterna som är svåra att greppa, uttyda när man läser dem, men som när Glenn sjunger dem får betydelse.

Och trots att herr Danzig själv är känd som ett praktarsel, gillar jag hans stil. Jag gillar hans konstnärliga vision och hans integritet. Han skulle aldrig ha flamsat runt i någon dokusåpa med sin äckliga fru. Han har inte sålt ut sig.

Jag gillar honom för att han aldrig riktigt vuxit upp, utan att han fortfarande dyrkar den skräckkultur han växte upp. Jag gillar att han inte verkar bry sig om hur han framställs. På en fråga vad han gör på den lilla fritid han har, svarade Glenn; ”Läser. Tränar kampsport. Kollar film. Knullar.”

Långt utanför storbolagens kontroll både tecknar och skriver han serier för sitt eget förlag Verotik. Skräckserier för vuxna, med snusk och blod. De arbetar numera också med skräckfilm, där kontrollfreaket Glenn har ett finger med i allt.

Sen gillar också att Danzig varit rejält kompromisslös genom åren och fortsatt vara densamme rebell han var under sin tid som punkare. När det blåste som mest kring huruvida Bush och grabbarna snodde valet, frågade en svensk journalist vad Glenn tyckte om George W.

Glenn svarade att han inte bryr sig om vem som är president, men att han hellre såg W än Gore, då Al Gore med frugan Tipper var de som ledde censurkampanjen mot amerikansk hårdrock under åttiotalet. Då bland annat Dee Snider gick dit och höll försvarstal dök Glenn aldrig ens upp på förhören. Detta var alltså långt innan Gore kom på idén att framställa sig själv som en slags miljöjesus. 

 

 

 

 

Den fjärde skivan..

 

 

 

Glenn Danzig har fortsatt att häckla det amerikanska etablissemanget, nymoralisterna, stockkonservatismen och politiskt korrekta förståsigpåarna som här liksom där sticker upp sitt fula tryne så fort någon kliver utanför ramarna. Fjärde skivan (som är exakt 66 minuter och 6 sekunder i speltid) konvolut finns en bild på hur en Bill Clinton-lookalike skakar hand med polis och agenter, medan Danzig och de andra i bandet står uppradade i kistor bakom dem. Sånt är lysande. I flera år har Danzig bubblat om ett mörkt bluesprojekt ihop med Jerry Cantrell. Hoppas det blir av någon gång.

 

Snart.

 

 

 

 

 

Eskapix Kör Tema

Kategori: Allmänt




Rot ´n Roll....




Ja! För fasen, till hösten är det tänkt att ett rejält fläskspäckat tema-nummer kring Skräck, Rock n Roll och Porr ska brisera över ett intet ont anande småputtsland i norra europa. Holmström ropar efter noveller, serier och annat gott på temat - missa inte att bidra H Ä R A

Själv hoppas jag får läsa något av min mest erotiska favorit Alice, och jag mer eller mindre väntar mig medverkan av skäggskåningen och han den där splatterkungen från Linköping.

Mycket bra initiativ Holmström!


Apkonster

Kategori: Dikt och Rim





En gång jag stod och skrattade

Åt en apa på en scen

Han krumbuktade sig och tjattrade

På sitt halta ben


Han ville att alla skulle se honom

Men scenen blev alltmer en bur

Han vävde sin kokong av lögner

Som han själv inte tog sig ur

Han vältrade sig i ömkan

Han vrålade och pekade finger

Han spottade och härmades

Ändå tittade ingen


Kom in gott folk

Men lämna integritet och etik utanför

Kom in gott folk

Utan uppmärksamhet de snart skrumpnar ihop och dör


Idag jag ser och rycker axlar

Åt ännu en apa på en scen

Han krumbuktar sig i konster

Och gnager på de dödas ben


Han skådar djupt i naveln

Lägger till osanning helt utan skam

Han lever för blickfånget

Rider annans rygg och nämner namn


Så diktar han ihop sin egen verklighet

Och vältrar sig i tårar som faller

Han ser inte skillnad på ärlighet

Och på att bara sprida skvaller




Bad Lieutenant

Kategori: Film





Ännu en gammal Goding....



Tjo! Knappt har man hunnit fröjdas åt flugan förrän det är dags för nästa nostalgitripp i form av den stenhårda skildringen Bad Lieutenant som för mig alltid kommer förbli Kietels största stund. En suverän liten rulle!





All Coppers Are Bastards....

Bestarna

Kategori: Dikt och Rim





Jag trodde jag var människa

En gång
För länge sen
Jag trodde jag var människa

Och gick bland dem
Som en vän



Jag trodde jag var människa

För jag bjöds
Till mänskans bord

Och fick äta

Några smulor de förspillt



Kanske trodde också de

Att jag
En människa var

För att jag satt så väldigt still

Och gjorde som de vill



Men när människan sov

Om natten

Sprang jag vildögd

Krum och skev
Mitt sanna ansikte var naket

Och alla människorna såg

Att jag inte
Var som de



En gång
 Trodde jag att jag var människa

Men jag var
Nåt slags djur
För människan var jag en best

Som för allas bästa
Hålls i bur



Med åren flagnade min fasad

De såg ärren
På mina armar

Och mitt bröst
Med åren
Flagnade allting

Och jag talade allt mer

Med vansinnets spruckna röst



Dessa öde stråk
Förutan gatljus

Som människan redan glömt

Är min jaktmark

Och min betong
För kallar Moder mörker

Så lystrar
Hennes barn

Jag jagar vid hennes sida än en gång



När buren
Väl står tom

Kan inte människan sova tryggt
De reglar sina dörrar

Och de ber
Går du ensam genom natten

Människa

Vakta då din rygg
För bestarna 
De blir allt fler och fler


Flugan

Kategori: Film




Ett kärt återseende...




Ja, eller The Fly som den heter i original.
En film av Cronenberg från 1986, för er som kan ha missat det och en av mina favoritfilmer. Äntligen blir det av att se om den ikväll, jag har nog inte sett den sedan min vhs med den och ebba the movie på lånades sent 90-tal och sedan aldrig syntes till igen. Så kan det gå om man delar med sig till andra människor. Men skit i det, ladda popcornsgrytan, pull down my shades and turn out my light.


I Skuggan Av Slottet

Kategori: Dikt och Rim


 



Ett spadtag djupt i lucker jord

Utarmad och grå

Är all dess mull

Men feta maskar glänser

Och slingrar sig

I hela skoveln full



Igår bröts här både

Malm och torv

Idag bryts bara löften som vi fått

Med strykspån slipar

Och jag greppar orv

Där jag går i skuggan av de höga herrarnas slott



Här är igenväxt

Tjockt av snår

Här grönskar ingen gröda som jag sått

Över dessa fält

Dit solen aldrig når

Går jag i skuggan av de höga herrarnas slott



Jag brukar fält

Av bara sly och damm

Och aldrig ser jag mödan av mitt slit

I slottets salar

På silverfat bärs det fram

Ändå är det jag som kallas för parasit



I apelstammarna

Förruttnas bark och ved

Och i dessa marker frodas ogräs överallt

Allt är gulnat

Och bara vissnar ned

När det anas en vind som lovar ännu mera kallt



Tusen krökta ryggar

Längs fälten piskor slå

En slav föder slavbarn inte värda nåt

Jag ska aldrig lyfta blicken

Och aldrig frihet nå

Där jag går i skuggan av de höga herrarnas slott




Ett Sätt Att Hålla Slaveriet På Avstånd

Kategori: Allmänt

 

 


Översätteri I Fulländning...

 

 

Bokhoran Johanna Ö skrev om Einar Heckscher häromdan. Jag tänkte en del på Einars spruckna blodkärlsnylle, och den där mini-dokumentären SVT körde om honom när hans brorsa blev snutchef. Den var bra.

 

Efter ännu ett lika menlöst AF möte som vanligt idag, styrde jag mina slitna kängor till biblioteket. Läste senaste Ordfront där Vertigomannen aka Edenborg skrivit helt briljanta små ord om kapitalism.

 

Jag smög mellan hyllorna och letade upp Döden Är En Man om Da costa-fallet. Jag slår mig lös med Svensk Maffia just nu mellan skrivpassen, istället för skönlitterärt. Det känns som lagom nivå. Men hallå, åttahundra sidor är ett för stort åtagande just nu. Nosade reda på Chockdoktrinen av smått genialiska Naomi. Över 500 sidor lång… Den fick också stå kvar.

 


Fast charles funkar på engelska också =)...



På vägen ut fastnade jag dock framför BIF nummer 1/09 (biblioteket i fokus, bibliotekens egen gratistidning). Som ett stoppljus i den grå vardagen lyste ovan nämnde Einar Heckschers knallröda näsa mot mig. ”Rebellen” Löd rubriken. ”Översättare med stjärnstatus”. Den fick följa med hem utan minsta prut.

Bara bilden som inleder själva reportaget i tidningen och det här inlägget – Einars nötta laptop med cigarettaska över hela sig och med påklistrade bokstäver över tangenterna säger det mesta. Övriga artikeln vimlar av suveräna uttalanden och journalistiska citat i högform.

 

”Om de andra är tjänstemän är Einar Heckscher en rockstjärna”

 

”Den allra första titel han översatte var Junkie av William S Burroughs, 1962.

-Jag fick jobbet när jag låg på avtändning på Södersjukhuset. Det blev en del av terapin kan man säga. Ett sätt att hålla slaveriet på avstånd.”

 

”Han är förläggarnas förstaval när det handlar om knark, knulla och fula ord”

 

Och så vidare… Sina sjuttio bast till trots är Einar i full gång, i vår kommer Fear & Loathing på svenska i hans översättning. Gubben har god smak, på hans rejäla meritlista återfinns flera författarhjältar. Eller som i fallen Burroughs och Irvine Welsh; filmer som betytt mycket.  Med husguden Bukowski har det blivit så att jag föredrar att hans ord silas genom Einars fingrar, framför att läsa honom på originalspråket.

 

Einar påpekar själv i artikeln hur nära kopplad musik och språk är för hans del, och jag tror förklaringen till hans lyckade översättningar mycket riktigt ligger där. Det finns något av den där blinda passionen i musik man älskar och viljan att förmedla stora och små ord på papper med samma flyt och brinnande själ som stora sånger sjungs.