Hellraiser - Collected Best

Serier / Permalink / 0
 
 

Det finns mycket bra i den här volymen av Hellraiser - Collected Best men också några präktiga bottennapp. Det största fiaskot är inledande The Harrowing 1 & 2 som är skrivet av Clive Barker själv – vilket troligtvis också är enda orsaken till att den överhuvudtaget fick utrymme i samlingen.
Flera av serierna utgår väldigt löst från konceptet på ett föredömligt vis, med lekfulla och fantasifulla skräcksagor som följd. En av favoriterna är Like Flies To Wanton Boys av Bunny Hampton-Mack och Scott HamptonTiteln syftar på ett citat ur Kung Lear av William Shakespeare: "as flies to wanton boys, are we to the gods, they kill us for their sport". Citatet menar att vi är som insekter för Gudarna. Om de leker med oss, eller rentav dödar oss, är det endast som förströelse och tidsfördriv.
Efter nyårsfirande med spel och pusselboxar, kliver en man in i ett vanligt rum bara för att plötsligt befinna sig i ett svart tomrum där allt som existerar är en gyllene dörr några steg framför honom. När han passerar genom den gyllene dörren så upplöses den och en ny gyllene dörr syns längre bort i mörkret. Han passerar genom den och ytterligare en ny gyllene dörr syns, fast ännu längre bort i mörkret. Han passerar genom dörren och en ny gyllene dörr syns vagt långt borta i mörkret…

 

 


Hellraiser är en nittiotalsserie och självklart ska en skräckserie från det glada nittiotalet ha minst ett gästspel av stjärnorna från Sandman: Neil Gaiman och Dave McKean.
Själv läste jag bakvänt nog Sandman först efter att jag läst Gaimans böcker och har aldrig ansett McKean vara en lyckad serietecknare, däremot en suverän omslagsillustratör. Vilket var hans huvudsyssla i Sandmanprojektet om jag minns rätt.
Hans mörka kollagekonst är både briljant och jävligt daterad, antagligen för att många snabbt kopierade hans stil under åren efter genombrottet. Daterad är i det här sammanhanget inget negativt i sig, bara ett konstaterande.  

 

 

Hursomhelst är deras bidrag till samlingen, Wordsworth, en påminnelse om hur svårslagen Gaiman kan vara när han är i sitt esse. McKeans målningar känns som alltid malplacerade i seriesammanhang men eftersom det handlar om en mardrömslik och fragmentarisk berättelse så fungerar de ändå ovanligt väl.
Vi får möta herr Wordsworth, en man med raffinerad smak för avancerade ordpussel och korsord. Wordsworth är besatt av ord, av ordens inneboende kraft och mening.
I berättelsens början löser Wordsworth branschens svåraste korsord på några minuter. Han sitter besviken och tittar ut genom tågfönstret när han en främling erbjuder honom ett nytt korsord. När Wordsworth börjar lösa det vridna rutmönstrets snåriga gåtor upptäcker han att de berättar hemligheter ur hans eget liv. Ord och handlingar han förträngt. Snart ger korsordspusslet Wordsworth grymma och omänskliga instruktioner som han måste genomföra för att finna rätt ord till de tomma rutorna.
Enbart Wordsworth gör den här samlingen värd sina slantar. Eller som i mitt fall, något att rota fram från ett välsorterat bibliotek.


 
 
 
 
 
 
 

Rome Revisited

Film / Permalink / 0
 
 
"Whores, hermaphrodites and lickspittle - this is our army now.”

 

Efter att ha repriserat bägge säsongerna av HBOs Rome ville jag inte riktigt lämna eran och slog därför till med Gladiator – det var inte till den senares fördel direkt. Det var inte bara för symfonimusiken, något som verkligen skrapar och stör när man inte sett hollywoodsk storfilm på ett tag, utan för att Gladiator så övertydligt propagerar för ett imperiums moral och dygder, men det är våran tids pajätar-ideal som reproduceras och inte den historiska epok som egentligen ska skildras.
Vi ser det överallt i populärkulturen, karaktärer vi förväntas gilla har en inte alls tidsenlig samsyn på barn, kärlek, äktenskap, jämlikhet och barmhärtighet. Förvaltare av döda konstnärers material ändrar ord eller stryker sånger som riskerar att sticka i moderna ögon, språket i klassikerna förenklas för att bevara sin allmängiltighet, allt för att säkra inkomstkällan.
Det handlar inte om accenten när brittiska The Office görs om till en amerikansk version, det handlar om att få karaktärerna likeable nog för sitcom-publikens smaklökar. Att ta bort det genuint olustiga, det frånstötande och bara göra dem skönt töntiga och allmänt knasiga. Spä ut all svärta tills bara en brunslaskig sötma återstår. Kolsyresätt sedan tills slutprodukten blir lika bubbligt lättsmält som allt annat.

 


 

Med sina fel och brister till trots, är Rome rena undret av historiskt förankrad underhållning i jämförelse. Det ges inga förskönande beskrivningar av Romarrikets härskande klasser och deras syn på slavar, utan slavarna behandlas just som att de knappt fanns, även om de är närvarande överallt. När en av seriens mest sympatiska karaktärer i vrede krossar skallen på en slav, blir hans bäste vän väldigt arg. Inte bara för att det var onödigt, utan för att det var hans slav, hans investering och ägodel. Men trots att seriens två ”hjältar” har denna syn på slavar, känner åtminstone inte jag mig som tittare mer attraherad av att återinföra slaveri – tvärtom.
På samma sätt anses det inte i Rome särskilt kontroversiellt med homosexualitet, medan det inte är något som är gångbart i hollywoodskildringar i övrigt, om man ser på filmer som 300 är det istället oförtäckt bögförakt som gäller. Tvärtemot Spartas egentliga historia bör tilläggas.
Överlag skildras den väldigt tillåtande synen på kvinnlig sexualitet som å ena sidan genomsyrade det romerska samhället; å andra sidan hustrun, modern, systern som en faktisk ägodel och tjänare, att ha till förströelse eller byteshandel. Jag kom ofta att tänka på Joe Abercrombies böcker, där alla mer eller mindre är fångar i sina egna positioners och plikters fängelse och där det är Business as usual oavsett vem som för stunden bär kronan eller segrar i kriget.
Något annat som fungerar ovanligt bra, är den ständiga närvaron av Gudarna och hedniska ritualer. Det skymtar ofta förbi altare, förfädernas ansikten blickar ner från väggarna, offerplatser besöks inför strid, Gudarna nämns eller åkallas i förbifarten, även när inte något uppenbart rituellt står i centrum.
Utan att det gudomliga egentligen manifesterar sig, ger det en känsla av att en karaktär kan vara beskyddad av Gudarna; flera gånger dyka upp på rätt plats och i en för världshistorien avgörande handling, överleva mot alla odds, osv. Men också baksidan av att förarga Gudarna och på så sätt fråntas allt och plågas gruvligt. Det övernaturliga gör med andra ord att det overkliga känns naturligare och rentav realistiskt.

 

 
 
 
 
 
 
 
 

Swedishness

Allmänt / Permalink / 0
 
 
 
Visgosse var ett barnvittne under de häxprocesser som hölls i Sverige under senare hälften av 1600-talet. Pojkarna kallades för visgossar just därför att de kunde ”visa” och peka ut vilka kvinnor som var häxor.
Barnen blev angivare. Ingen gick säker. Inte ens anhöriga. Det ledde till en växande masshysteri som under åtta år av Karl XI:s regeringstid, mellan 1668 och 1676, förorsakade en stor mängd häxprocesser i Sverige.
Aron Flam hittar i den här monologen fler paralleller och analyserar tydligare än någon annan debattör varför Metookampanjen fått sådant genomslag i just Sverige.

 
 
 
 
 
Till top