stewe

Hellraiser - Collected Best

Kategori: Serier

 
 

Det finns mycket bra i den här volymen av Hellraiser - Collected Best men också några präktiga bottennapp. Det största fiaskot är inledande The Harrowing 1 & 2 som är skrivet av Clive Barker själv – vilket troligtvis också är enda orsaken till att den överhuvudtaget fick utrymme i samlingen.
Flera av serierna utgår väldigt löst från konceptet på ett föredömligt vis, med lekfulla och fantasifulla skräcksagor som följd. En av favoriterna är Like Flies To Wanton Boys av Bunny Hampton-Mack och Scott HamptonTiteln syftar på ett citat ur Kung Lear av William Shakespeare: "as flies to wanton boys, are we to the gods, they kill us for their sport". Citatet menar att vi är som insekter för Gudarna. Om de leker med oss, eller rentav dödar oss, är det endast som förströelse och tidsfördriv.
Efter nyårsfirande med spel och pusselboxar, kliver en man in i ett vanligt rum bara för att plötsligt befinna sig i ett svart tomrum där allt som existerar är en gyllene dörr några steg framför honom. När han passerar genom den gyllene dörren så upplöses den och en ny gyllene dörr syns längre bort i mörkret. Han passerar genom den och ytterligare en ny gyllene dörr syns, fast ännu längre bort i mörkret. Han passerar genom dörren och en ny gyllene dörr syns vagt långt borta i mörkret…

 

 


Hellraiser är en nittiotalsserie och självklart ska en skräckserie från det glada nittiotalet ha minst ett gästspel av stjärnorna från Sandman: Neil Gaiman och Dave McKean.
Själv läste jag bakvänt nog Sandman först efter att jag läst Gaimans böcker och har aldrig ansett McKean vara en lyckad serietecknare, däremot en suverän omslagsillustratör. Vilket var hans huvudsyssla i Sandmanprojektet om jag minns rätt.
Hans mörka kollagekonst är både briljant och jävligt daterad, antagligen för att många snabbt kopierade hans stil under åren efter genombrottet. Daterad är i det här sammanhanget inget negativt i sig, bara ett konstaterande.  

 

 

Hursomhelst är deras bidrag till samlingen, Wordsworth, en påminnelse om hur svårslagen Gaiman kan vara när han är i sitt esse. McKeans målningar känns som alltid malplacerade i seriesammanhang men eftersom det handlar om en mardrömslik och fragmentarisk berättelse så fungerar de ändå ovanligt väl.
Vi får möta herr Wordsworth, en man med raffinerad smak för avancerade ordpussel och korsord. Wordsworth är besatt av ord, av ordens inneboende kraft och mening.
I berättelsens början löser Wordsworth branschens svåraste korsord på några minuter. Han sitter besviken och tittar ut genom tågfönstret när han en främling erbjuder honom ett nytt korsord. När Wordsworth börjar lösa det vridna rutmönstrets snåriga gåtor upptäcker han att de berättar hemligheter ur hans eget liv. Ord och handlingar han förträngt. Snart ger korsordspusslet Wordsworth grymma och omänskliga instruktioner som han måste genomföra för att finna rätt ord till de tomma rutorna.
Enbart Wordsworth gör den här samlingen värd sina slantar. Eller som i mitt fall, något att rota fram från ett välsorterat bibliotek.


 
 
 
 
 
 
 

Rome Revisited

Kategori: Film

 
 
"Whores, hermaphrodites and lickspittle - this is our army now.”

 

Efter att ha repriserat bägge säsongerna av HBOs Rome ville jag inte riktigt lämna eran och slog därför till med Gladiator – det var inte till den senares fördel direkt. Det var inte bara för symfonimusiken, något som verkligen skrapar och stör när man inte sett hollywoodsk storfilm på ett tag, utan för att Gladiator så övertydligt propagerar för ett imperiums moral och dygder, men det är våran tids pajätar-ideal som reproduceras och inte den historiska epok som egentligen ska skildras.
Vi ser det överallt i populärkulturen, karaktärer vi förväntas gilla har en inte alls tidsenlig samsyn på barn, kärlek, äktenskap, jämlikhet och barmhärtighet. Förvaltare av döda konstnärers material ändrar ord eller stryker sånger som riskerar att sticka i moderna ögon, språket i klassikerna förenklas för att bevara sin allmängiltighet, allt för att säkra inkomstkällan.
Det handlar inte om accenten när brittiska The Office görs om till en amerikansk version, det handlar om att få karaktärerna likeable nog för sitcom-publikens smaklökar. Att ta bort det genuint olustiga, det frånstötande och bara göra dem skönt töntiga och allmänt knasiga. Spä ut all svärta tills bara en brunslaskig sötma återstår. Kolsyresätt sedan tills slutprodukten blir lika bubbligt lättsmält som allt annat.

 


 

Med sina fel och brister till trots, är Rome rena undret av historiskt förankrad underhållning i jämförelse. Det ges inga förskönande beskrivningar av Romarrikets härskande klasser och deras syn på slavar, utan slavarna behandlas just som att de knappt fanns, även om de är närvarande överallt. När en av seriens mest sympatiska karaktärer i vrede krossar skallen på en slav, blir hans bäste vän väldigt arg. Inte bara för att det var onödigt, utan för att det var hans slav, hans investering och ägodel. Men trots att seriens två ”hjältar” har denna syn på slavar, känner åtminstone inte jag mig som tittare mer attraherad av att återinföra slaveri – tvärtom.
På samma sätt anses det inte i Rome särskilt kontroversiellt med homosexualitet, medan det inte är något som är gångbart i hollywoodskildringar i övrigt, om man ser på filmer som 300 är det istället oförtäckt bögförakt som gäller. Tvärtemot Spartas egentliga historia bör tilläggas.
Överlag skildras den väldigt tillåtande synen på kvinnlig sexualitet som å ena sidan genomsyrade det romerska samhället; å andra sidan hustrun, modern, systern som en faktisk ägodel och tjänare, att ha till förströelse eller byteshandel. Jag kom ofta att tänka på Joe Abercrombies böcker, där alla mer eller mindre är fångar i sina egna positioners och plikters fängelse och där det är Business as usual oavsett vem som för stunden bär kronan eller segrar i kriget.
Något annat som fungerar ovanligt bra, är den ständiga närvaron av Gudarna och hedniska ritualer. Det skymtar ofta förbi altare, förfädernas ansikten blickar ner från väggarna, offerplatser besöks inför strid, Gudarna nämns eller åkallas i förbifarten, även när inte något uppenbart rituellt står i centrum.
Utan att det gudomliga egentligen manifesterar sig, ger det en känsla av att en karaktär kan vara beskyddad av Gudarna; flera gånger dyka upp på rätt plats och i en för världshistorien avgörande handling, överleva mot alla odds, osv. Men också baksidan av att förarga Gudarna och på så sätt fråntas allt och plågas gruvligt. Det övernaturliga gör med andra ord att det overkliga känns naturligare och rentav realistiskt.

 

 
 
 
 
 
 
 
 

Swedishness

Kategori: Allmänt

 
 
 
Visgosse var ett barnvittne under de häxprocesser som hölls i Sverige under senare hälften av 1600-talet. Pojkarna kallades för visgossar just därför att de kunde ”visa” och peka ut vilka kvinnor som var häxor.
Barnen blev angivare. Ingen gick säker. Inte ens anhöriga. Det ledde till en växande masshysteri som under åtta år av Karl XI:s regeringstid, mellan 1668 och 1676, förorsakade en stor mängd häxprocesser i Sverige.
Aron Flam hittar i den här monologen fler paralleller och analyserar tydligare än någon annan debattör varför Metookampanjen fått sådant genomslag i just Sverige.

 
 
 
 
 

Praise Kek!

Kategori: Serier

 
 
 
 
 
 
Graphic novel, 136 pages.
12 Euro including postal charges to anywhere in the world.
Place your order HERE
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tosh

Kategori: Böcker

 
 
 

Tosh utspelar sig i en svunnen civilisation där Sahara idag ligger. På stora plattformar överst i blodträden bor högadeln. Resten av befolkningen bor hierarkiskt rangordnat längsmed stammarna och endast de som bor på lägsta plan arbetar på marken.
Tosh och hans familj tillhör det förnämsta skiktet av trädfolket och står drottningen nära. Det är sedan födseln förutbestämt till vilka familjer och med vilken adelsflicka Tosh och hans bror ska giftas bort.
Men ungdomarna följer inte drottningens och föräldrarnas beslut, utan väljer själva sina kärlekspartners, något som får fruktansvärda konsekvenser.
Unge Tosh blir sänd långt iväg som slav hos de marklevande folken. Där härskar konungar, grymma adelsherrar och fångvaktare med piskor. Tosh drömmer om att en dag bli fri och återvända till sitt folk bland träden.

 

 


Tosh är en berättelse som påminner väldigt mycket om de klassiska äventyrsberättelserna från bokslukaråldern. Tarzan, Johan Vilde, Tom Sawyer och Djungelboken, är några av titlarna som dyker upp i bakhuvudet under läsning. Jag anar också fragment från mytologiska figurer, bibliska berättelser och historiska legender som t.ex. Ikaros, Moses och Spartacus. Trädfolkets drottningvälde för tankarna till den minoiska kulturen och Sir Arthur Evans teori om att alla civilisationer en gång började som matriarkat.
KG Johanssons har en osviklig förmåga att få sina miljöer att kännas organiska och jordnära. Framtidsvärldarna såväl som forntidsvärldarna. De doftar, låter och andas. Det är magiskt och otroligt men samtidigt verklighetsnära och trovärdigt.
Ett medryckande äventyr i Edgar Rice Burroughs anda men också så mycket mer, Tosh är helt enkelt ett måste.   

 

 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Värdegrundsgränser

Kategori: Allmänt

 
 
"Mässande. Fylla funktionen. Kritiskt tänkande."
"Självständiga kunskapssökande. Fostra dem. Moraliskt acceptabelt."
Nyspråk och Dubbeltänk i Populär Historia 12/2017
 
 
 
 
 
 
 

Tre pods

Kategori: Allmänt

 
 

”There are no really new stories anymore”

Mindre av en reguljär pod och mer av ett Författarframträdande inför publik av Gillian Flynn. En favorit bland nykomlingarna på senare år med sträckläsningsböcker som Vassa Föremål och Mörka Platser. Braksuccén Gone Girl var däremot mer kul än bra egentligen i mitt tycke. Intervjun är underdånig och publikvänligt som det brukar vara i sådana här sammanhang, men i övrigt bara att rekommendera.
 
 
 
 
Om du tolerar det här, står dina egna barn på tur
- Bokstavligen
 
På mediaprojektet Bubb.la röstas de mest intressanta nyheterna fram av en engagerad läsarkrets. I Radio Bubb.la diskuterar sedan libertarianen Martin Eriksson och marxisten Boris Benulic nyheterna som valts ut.  
Själv brukar jag botanisera bland de kortare klippen  från sändningen som jag tycker låter mest spännande. Den här veckan blev det inslaget om RFSU/RFSL som visade sig vara mer skrämmande än spännande.
 
 
 
 
Dekonstruktiv Kritik 6.7

Egentligen var det här tänkt att bli en längre bloggpost med avstamp i just den här podcasten. Det skulle också handla om Sveriges ökända insatser inom arkeologin det senaste året. Först kom det sensationella kungörandet att Birkas mäktigaste krigare var en kvinna och några månader senare att Vikingarna tillbad Allah. Båda ”rönen” jämfördes av de internationellt erkända professorerna Judith Jesch och Stephennie Mulder med historierevisionism. Vi får se om det kanske blir tid framöver att plita ner något längre om det hela.
Det här samtalet som komikern Aron Flam har med journalisten Ivar Arpi sammanfattar egentligen det mesta som finns att säga om genus på de svenska lärosätena. Inte minst Flam själv leder i bevis vad genusteori egentligen är och vad det bör jämställas med.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Allt som är fel med Stranger Things 2

Kategori: Film

 
Spoiler Alert. Spoiler Alert. Spoiler Alert. Spoiler Alert. Spoiler Alert.
 
 

Utan inbördes ordning listar jag vad som var allra sämst med Stranger Things 2:

Musiken.
Den karaktäristiska syntslingan överexponeras och blir irriterande och påträngande.
Ett ännu större problem är hitlåtarna.
Sättet Stranger Things 2 använder musik påminner mig om Suicide Squad.
Suicide Squad
byggde inte bara sina scener efter oneliners, som i sparsmakade sammanhang(kanske) blivit minnesvärda, men som i Suicide Squad blev som att se femtioåtta filmtrailers på raken.
Man maxade varje tagning med minst en klassisk rocklåt. Jag har så här i efterhand inget minne av vilka rockklassiker som varvades, just för att musiken bara fanns där som ett fruktansvärt misslyckat sätt att skapa en ikonisk scen. Som skulle följas av en minst lika ikonisk scen. Som i sin tur skulle följas av ytterligare en episk oneliner som ingen minns. Och så vidare...
Ingen som sett första säsongen av Stranger Things lär väl ha missat Should I stay or should I go.
En väldigt lyckad återanvändning av Clash´s gamla hitlåt. 
Men i Stranger Things 2 flödar åttiotalsdängorna på samma beräknande vis som i Suicide Squad. Låtvalen är inte minnesvärda av den enkla anledningen att scenerna inte är minnesvärda utan bara misslyckade försök att manipulera mig som tittare.

Kidsen. Ungar åldras snabbt och i synnerhet prepubertala pojkar har en tendens att tappa den lilla barnsliga charm de haft fortare än kvickt.
Där grabbarna i första Stranger Things var ett älskvärt gäng är de i uppföljaren inte fullt lika älskvärda.
Mike pendlar mellan att vara gnällig, arg och hysterisk.
Will ser mest skrajsen och krasslig ut.
Lucas, men i synnerhet tittarfavoriten Dustin, får ledande roller i den här säsongen.
Det funkar inte speciellt bra.

 

 


Gettopacket. En stor del av Stranger Things styrka ligger i småstadsatmosfären och villakvarters-känslan som "lånats" från King och Speilberg. Viljan att utöka territoriet till ruffiga storstadsmiljöer är förståelig i och med nya säsongen. Men det faller platt.
Elva rymmer och ansluter sig till en tattarvariant av X-Men eller The Warriors, jag vet knappt vilket, det var så jävla oengagerade och krystat att jag såg med ett halvt öga. Det hela känns som en ursäkt för att Elva ska göra en snygg entré med ny stil.

Specialeffekterna. Som med säsong 1; det funkar i landet upp-och-ner men inte utanför. Skillnaden är att det är mycket mer av den varan i Stranger Things 2.

 

 


Max och Billy.
Rödtotten och flåbusen är inte det värsta tillskottet som man kan tänka sig. Men däremot ointressanta: en pojkflicka av standardmodell och en värsting av ännu mer standardmodell.
Skulle man tro på det som står skrivet ”på nätet” så vore Femtio Nyanser av Honom tidernas flopp bland kvinnor, istället för tidernas succé.
Man skulle också tro att senaste Ghostbusters var ett brott mot mänskligheten, istället för fan så mycket bättre än exempelvis Ghostbusters 2.
Det handlar alltså om högljudda minoriteter som – till skillnad från kusinen med E.L. James smiskböcker i handväskan eller de båda ungar som sett senaste Ghostbusters två gånger redan - har både språket och aktivismvanan att sprida sina mer eller mindre hysteriska åsikter i mängd och massor.
Tills folk faktiskt går på sitt eget skitsnack och tror att det är såhär Alla tycker och resonerar.
Gissningsvis har bröderna Duffer fått en beskärd del av idéerna till Stranger Things 2 genom tittarreaktioner efter säsong ett. Det är egentligen problemet med både Maxine, hennes bror och Gettopacket som nämns ovan.
Den aktivistiska delen av fansen klagar över mångfaldsbrist och nya karaktärer inkvoteras för att gå dem till mötes, men utan att karaktärerna egentligen tillför särskilt mycket.
En av de saker som stack ut i första säsongen var att Lucas var en av grabbarna.
En tanig nörd bara, som varken sade ”That’s wack!” eller rappade.
Det hjälpte till att fånga den förflutna tidsandan, för umgänge mellan svarta och vita var avdramatiserat i åttiotalsfilmerna.
Buddy-filmer som Dödligt Vapen byggde inte på att den svarta kompisen bar på en passivt-aggressiv ilska mot sin blekare kompis, eller genomgående kallade honom "White Boy" och "Cracker-ass".
I Stranger Things 2 påminns jag direkt att jag tittar på något från 2017 när Lucas redan i början är kränkt över Winston Zeddemore i Ghostbusters.

 

 


Näsblod. Blödde verkligen Elva varenda gång hon använde krafterna i säsong ett? Här droppar kranen oavsett om hon öppnar ett skjutlås eller flyttar en godsvagn, något som med lätthet hade kunnat fasas ut för att användas vid större ansträngning.

Förutsägbarhet. Upprepning. Det mesta, från Dustins husdjur till hetta som botemedel anas långt innan det avslöjas. Nostalgitrippen funkar bara glimtvis, ofta blir den kvävande istället. I den mån man blir överraskad, så är det över hur förutsägbart det faktiskt är.  
Skuggmonstret som inledningsvis är så lovande, som ett mäktigare Lovecraftväsen från parallelldimensionen, visar sig vara en förvuxen bakterie och snart kretsar allt kring samma sorts monster som i första säsongen. Mystiken som var en väsentlig komponent i första säsongen är till största del borta, trots en lovande upptakt med det ruttnande landskapet och tunnlarna.

 

 


Avslutningsvis
…så är jag faktiskt inte så himla besviken på Stranger Things 2 som det kanske låter.
Jag gillade första säsongen väldigt mycket men jag blev inte totalt frälst och har inte väntat ihjäl mig på uppföljaren. En av de saker jag gillade var faktiskt att första säsongen var åtta kapitel lång och inte hade någon given uppföljare.  
Jag väntade mig egentligen ingenting av tvåan, utan var inställd på att det säkert skulle bli en anpassning till den identitetspolitiska idékonstruktion som aldrig låter oss ryckas med till en annan tidsperiod för långt eller för länge. Ens i fantasin.
Tvärtom blev säsong två inte fullt så illa som jag befarade. Jag gillar faktiskt flera saker med den, som Doktor Owens, styvpappan Bob och paranoide fyllegubben Murray.
Millie Bobby Brown som Elva är fortfarande en stor del av behållningen, trots allt.
Men de är en klen tröst när de svaga punkterna är för många.
Som en helhet håller det inte säsongen igenom.
Där första säsongen var en fyra som snuddade vid en femma på en 5-gradig skala, är den här väl en tvåa som emellanåt nosar sig upp till en stark trea.
Liksom ovan nämnda Suicide Squad är Stranger Things 2 okej förströelse, i synnerhet en regnig dag och om man är på rätt humör.
Kommer det en tredje säsong, vilket jag tror det gör, så är det ännu mer tveksamt att de redan nu urlakade tygen håller för en vända till.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Night in the lonesome october

Kategori: Böcker

 
 
 

Den unge studenten Ed Logan är förkrossad efter att hans stora kärlek Holly bedragit honom och sedan lämnat honom för gott. Han kan inte sova, knappt äta och står inte ut att sitta bland alla minnen av henne i sitt lilla studentkyffe.
Ed beger sig ut på en promenad en sen oktoberkväll. Bland diverse udda förbipasserande stöter han ihop med Eileen, en bekant till hans före detta flickvän. De fikar och pratar på ett nattöppet café.
Snart blir Ed förföljd av en mystisk man i en pickup som iakttagit de båda ungdomarna. Mannen i pickupen säger att han vill ha Eileen och att Ed ska hjälpa honom att fånga in henne. Men det är egentligen bara början på allting.

What kind of person collects clown paintings? A clown, himself. Or a circus fan. Or a John Wayne Gacy fan.
Heart thudding fresh waves of pain into my head, I turned to the left and made my way silently up the hallway. Each time I approached a painting, I aimed my light at it. Every painting depicted a different clown. The all looked slightly mad.


Night in the lonesome October spelar i en helt annan division än de böcker av Richard Laymon jag läst tidigare. Den är fortfarande effektiv skriven på korthuggen thrillerprosa, men är samtidigt vemodig, mystisk och grubblande. Den utspelar sig runt Halloween och bygger mer på stämning än action.
Mer än något påminns jag om hur det var att vara yngling. Hur man ofta rörde sig ute om kvällar och nätter utan någon direkt mening eller mål. Trots att världen var mer svartvit då, så var den också märklig och ofta jobbig; saker och ting tycktes bara hända och man fann sig själv i situationer som var besvärliga att ta sig ur, utan att riktigt fatta hur man hamnade där i första taget.

I’d have to go with Atlas Shrugged, Eileen said. That’s the best book I’ve ever read, and they don’t even teach it in school.
They don’t? I said.
No school I’ve ever heard of. That’s because all the teachers hate her. They lie about her. They won’t teach her books. They’re afraid of every damn thing she ever wrote. Most teachers are commies, in case you haven’t noticed.

Så här i efterhand är det lätt att se hur lite ens yngre jag förstod av sig själv, av världen, av personerna man hängde runt med. Umgänget var ytligt på ett annat sätt, något som Laymon illustrerar exemplariskt genom att t.ex Eileen under ett drucket samtal visar sig vara ett inbitet fan av Ayn Rand. Då är hon och Ed redan ett par, men egentligen vet han väldigt lite om vad hon tänker eller vem hon är, liksom vice versa.
Eftersom man i ungdomsåren hängde runt på gator och torg och såg folk och filurer komma och gå, minns jag hur vi gav dem olika smeknamn eller öknamn, efter karaktärsdrag men kanske oftare efter utseendet; Frogman, Pattolga, Gubben med håret.  Laymons berättelse i sin tur befolkas av varelser som Cykelhaggan, Trollen under bron och Tequilakvinnan, för att nämna några.

I swept the beam a small distance to the left. Near the end of its reach, it dimly illuminated a low squatting circle of men. Hairy, filthy, bloody. All of them looking at us. Chewing. Blood spilling from their mouths.

Det är bara en av flera effektiva grepp som används för att ge dels nostalgiska, dels mardrömslika, tillbakablickar på ens egen ungdom på ett sätt som jag tror att de flesta kan känna igen sig i, trots olikheter i detaljerna.
Till exempel handlar boken om studenter inom det litterära fältet, så där jag och kamratgänget internkommunicerade och kodade våra samtal från utomståendes insyn med textrader ur musik och repliker ur kultfilmer, är referensramen för berättelsens huvudpersoner litteraturhistorien och dess författargiganter.  Men just det sättet att umgås, att kommunicera haltande och genom att prata genom (sub)kulturella fragment är sig lik i bägge fallen, om än på olika vis.
Att berättelsen därtill är en väldigt lyckad spänningsberättelse med en underliggande känsla av övernaturlighet gör Night in lonesome October till en bok jag verkligen rekommenderar starkt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Relaterat:

Island

The woods are dark