Vrede Låter Förpackat

Böcker / Permalink / 2








Dröm.

På jobbet.

Står böjd över utvecklingsstörde Andreas, torkar honom.

Avföringen lös, bubblar ut. Torkar och torkar.

Det tar inte slut. Sväljer uppkastningsreflexerna.

Diarréskiten rinner och bubblar ut. Använder tvättlapp efter tvättlapp.

Det tar inte slut.

 

Utdrag från diktsamlingen

Efter Arbetsschema av Johan Jönsson

 

 

 

 

Fick facktidningen Kommunalarbetaren idag och fann den för omväxlings skull läsvärd, och då för att Johan Jönsson medverkar i ett större reportage. En poet jag senaste tiden varit nyfiken på, både utifrån hans sätt att skriva och så givetvis vad han valt att skriva om. Hans svar gör mig inte besviken, här är några exempel:

 

”Han menar att det som setts som politiska frågor idag har förvandlats till privatmoraliska spörsmål; att de som har skitjobben får skylla sig själva och de som inte har dem kan man inte tycka synd om. Det är enklare att inse att det handlar om maktdynamik, konstaterar han.

 

När jag uttrycker att ”Efter Arbetsschema” uttrycker enormt mycket frustration och vrede, avbryter han:

-Hat skulle jag kalla det för. Vrede låter förpackat.

Hat låter farligare, eller starkare i alla fall. Hat är underskattat som drivkraft både uppifrån och underifrån. Hat- och hämndbegär är låga drifter men de driver framåt. Klasshatet uppifrån är också väldigt underskattat, men visar sig till exempel i reformer som borgarna genomför, som sjukförsäkringen.

 

Jag frågar om hatet blir mindre genom att han skriver om det:
-Tvärtom. Det ristas ännu djupare. Litteraturen som befrielse- den tiden är förbi.”

 

 



Kontrovers och dramaturgi

Allmänt / Permalink / 2






Jag cuttar dig i bitar och tuggar en polis
men spottar ut det lika snabbt igen för jag äter inte gris
Varenda snut är en hora
Det gäller hela Sverige inte bara Landskrona.

Det var värt det när snuten stod i hallen där på knäna
Jag gav henne satsen och grisen
fick en vit fläck rakt nervid ögat

och jag tänkte det är skitfett
Så om du haffas av en brud som heter Anna
Hälsa ifrån Ken och säg att livet är detsamma




Så mina vänner...
Idag uppmärksammas Ken Rings trettioårsdag i medier lite överallt, jag läste själv ett längre hyllningsreportage med honom i blaskan idag. Hans musik har aldrig tilltalat mig men jag ska inte vara sämre än att också gratta såklart, samtidigt som jag beklagar den kommande flytten till Kenya för Ring. Han har emellanåt varit en riktigt kontroversiell snubbe i ett annars slätstruket samhälle där man helst dricker sprit och håller käften.

Men oftast har Ken fått  en ganska lindrig behandling och allvarligt talat har varken hans eller Dogge doggelitos texter/videos som vissa klassar som grovt kvinnofientliga väckt ens en fis i rymden i närheten av när Uffe Lundell skrev förnedrande brev till en kvinnlig recensent eller för den delen sleazerockares påstådda kvinnosyn som ofta påpekas.

Kanske har det att göra med popularitet och mängden skivor man säljer. För ingen hiphopartist klarar som bekant att sälja ut några större arenor som Maiden gör femtioelva gånger på raken, och ingen hiphopfestival har en suck mot ens de mindre metalfestivalerna, eller ens mot Sveriges högst marginaliserade punkscen. Detta trots att punk o metal sällan spelas i radio och i stort sett aldrig på MTV och begränsat på Ztv. Vad jag märkt iallafall.
Kanske har utrymmet i media att göra med den enorma varumärkesfixeringen som florerar inom mainstream hiphop/RnB?

Senaste tiden har det blåst i författarvärlden och då kring Liza Marklund och hennes bok Gömda. Jag fattar inte riktigt vad det handlar om, jag har varken läst boken eller greppat vad själva avslöjandet är. Att journalister ljuger? Att politiska syften ofta gör att ändamålen helgar medlen? Det låter nästan för naivt för att vara sant.


Själv tycker jag det är mer intressant hur kvällspressen och de andra nötterna på allvar kopierar amerikansk dramaturgi rakt av, ni känner säkert igen processens fyra steg:

1. Ett nytt stjärnskott dyker upp.

2. Du höjer dem till skyarna i varje avseende, även i de där andra -mindre gunstiga- skulle åkt på kritik.

3. Så kommer smällen och de bespottas från varje vinkel tills de tvingas be om ursäkt,  går under jorden eller blir till allmänt åtlöje ett bra tag framöver.

4. Efter en tids nesa återvänder de som ärrade veteraner, redo för en andra chans.
Allt hårda ord är Glömda och förlåtna.


Så nu väntar vi bara murvlarna på Lizas stora comebackbok som kommer inom något år.





Hanteringen av Odöda

Böcker / Permalink / 10





Se upp grabben! Bakom dig! Aaaaarggggh....




Så mina vänner...
Började häromdagen i Ajvide Lindqvists andra bok. I dagarna väntar jag JT Leroys Sarah och jag funderar på att låna mig en fullängdare Murukami.
Kingreferenserna känns ännu tydligare i Hanteringen av Odöda än i Låt den rätte komma in (eller Låt Den Fete Komma In som Roos kallar den), men något spretigt är intrycket de första sjuttio sidorna. Det känns som den antingen är skriven tidigare än vampyrromanen, eller som den stressats fram.
Storyn är inte dum alls, men något är det som får mig att sitta här och uggla och drömma om missade punkfestivaler istället för att krypa ned med den och försöka få lite sömn efter en helkvälls skrivande. Förhoppningsvis svänger det. På hyllan att läsa ligger också samme mans novellsamlingen pappersväggar, som ska bli intressant att sätta gaddarna i framöver.

Återkommer.

Till top