stewe

H.R.

Kategori: Konst






















Noomi

Kategori: Film


Filmens Behållning...




Israel är ilsk på både svenska regeringen och aftonbladet, de är misstänkt lika antisemiter tycker Israel; aftonbladet för att de publicerat en artikel och regeringen för att de inte fördömer och tar avstånd från kvällsblaskan ifråga.
I syfte att gjuta olja på vågorna är mitt tips att skicka en kopia av den svenska filmen Män som Hatar Kvinnor till Knesset , en film som på många sätt bekräftar Israels världsbild och självbild.
För antisemiterna i Män som Hatar kvinnor är inte bara försöpna överklassvin som våldtar sina döttrar och lär upp sina söner att våldta och mörda, de mördar även kvinnor för att de har judiska namn. Inte ens någon med namnet Liv går säker för seriemördarvåldtätsmännen, då Liv kan översättas till namnet Eva, som är av hebreiskt ursprung.

Ja förutom just den antisemitiska vinklingen, påminner familjekonstellationen i MsHk väl mest om motorsågsmassakern. Men är såklart både sämre, töntigare och osannolikare än skräckklassikern ifråga.
Men fan tro´t så underhöll faktiskt filmen mig, något som jag aldrig trodde skulle ske. Anledningen stavas Noomi Rapace, som spelar karaktären Lisbeth. Jag är måhända lättflörtad, men någon som kör upp en dildo i röven på sin våldtäktsman och sen tatuerar in "Jag är ett sadistiskt svin och våldtäktsman" på hans bröst är helt jävla oemotståndlig.



Punkpoesi 5

Kategori: Musik















Arbetslöshetsklassen

Kategori: Allmänt

 

 

 

 

Lite sovmorgon idag, upp nio istället för sju. Ledig från ordinarie sjuttiofemprocentstjänsten men uppbokad ändå. Köra flytt från Halmstad ut till ingenstans och sen hem en snabb runda. Frakta en hylla från mig själv till köpare och tjäna femtonhundra. Montera ihop hyllan. Hett.

Sen till arbetsförmedlingen för uppföljning, för jag är ju ändå arbetssökande. Det var tre stycken före mig, så jag behövde bara vänta fyrtiofem minuter.

”Du är anställd fram till sommaren?”
”Nej. Fram till december.”

”Då skriver jag den 30:e december.”

”Nej. Min anställning upphör den 22:e.”

”Just det, då slutar ju terminen.”

”Ja, men troligtvis fortsätter tjänsten under våren. De vill bara inte betala min lön över lovet, så lagom till Jul är det dags att skriva in sig igen på hundra procent.”

”Haha, ja men huvudsaken är ju att du har jobb.”

Kumpanen väntade utanför rastlöst, tills vi äntligen kunde dra söderöver för att reparera ett annat flyttsläp. Vi åt Dagens, som var Lövbit med pommes på klippans gatukök. Nu kommer kvällningen in med svalkande vindar från havet. Jag dricker fyra pokal och låter stereons raspande cockneyvrål sätta ord på hur det känns. Det lär inte bli något mer skrivet ikväll.

 

 

 

 

 

Kit and Hollie

Kategori: Film









Så var det äntligen dags att se om en borttappad film igår, Terrence Malicks Badlands från ´73. Det gjordes annorlunda, bra film det decenniet och just Badlands är en personlig favorit. Fick för mig att David Lynch nästan måste haft Kit o Hollie som förebilder för sina huvudpersoner Sailor och Lulu i mästerverket Wild at Heart.





The Cross and the Hammer

Kategori: Serier

 

 

 

 

Gårdagen efter kneget såg lovande ut.

Smekande musik i högtalarna, ryggläge i rottingsoffan och nya volymen Northlanders: The Cross and the Hammer. Lättsmält och blodbestänkt.

Det var okej läsning som räckte hela eftermiddagen, men samtidigt inte särskilt märkvärdig, inte alls som Sven the Returned som jag tyckte var så fantastisk. I jämförelse känner jag mig faktiskt något snuvad.

En del i missnöjet ligger antagligen i Ryan Kellys teckningar, som inte har en suck mot Davide Gianfelice´s stämningsskapande hantverk i första volymen. Sen griper inte huvudpersonen mig riktigt, karaktärerna är övrigt är sisådär och slutet som nog var tänkt att överraska lite sådär M. Night Shyamalan-aktigt (arrrrghh!) gjorde mig mest irriterad.

 

 

 

 

 

 

Men samtidigt har jag gott hopp om att nästa volym kommer att bli mycket bättre, och efter ett antal volymer av DMZ har jag högsta förtroende för brian woods egenskaper som författare. Speciellt episoden Shield Maidens verkar lockande, med rent förtrollande teckningar av Danijel Zezelj här nedan.

 












 

Tick Tack

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

 

När jag går nedför gatan

Står ni där och glor

Jag vill bara vara ifred

Jag vill bara ha lugn och ro

 

Men ni håller inte käften

Jag hör era hån och rop

En dag så smäller det

Jag ska plocka er allihop

 

Tick Tack

Tick Tack

 

Jag mår allra bäst

När jag inte behöver vara med

Slippa umgås med andra

Och se alla falska fanskap le

 

De säger jag har ingen framtid

De säger jag förstör mitt liv

Men det här är vad jag föddes till

Det fanns aldrig nåt alternativ

 

Tick Tack

Tick Tack

 

Är så less på alla krav

Är så less på allt gnäll

Om jobb och jävla pengar

Om vad jag gjorde igår kväll

 

De säger jag är trubbel

Och ställer bara till besvär

Men jag gillar att supa

Jag gillar att knulla

Det är bara så det är

 

Tick Tack

Tick Tack

Snaran kring strupen

Känns så här

Tick Tack

Tick Tack

Napalm Inferno

Ett eldhav all min värld

 

När jag går nedför gatan

Står du där och glor

Du vill ha mina cigg och pengar

Annars vet du var jag bor

 

Du har en flashig kniv

Men jag har kängor utav stål

Jag har knogjärnet i fickan

Och stinker utav alkohol

 

Så kom igen din horunge

Hör du Ödesklockan slå

Du skulle bara veta

Det här är precis vad jag väntat på

 

 

 

 

 

 

Mördande Reklam

Kategori: Böcker




Förhandsboka ditt eget exemplar av volym #002 redan idag....

 

 

 

Innehåll:

Slaves to darkness

(novell av CJ Håkansson)

Redax
Daughter of Darkness

(fotokonst)
Helvetesmaskinen

(novell av Rasmus Wahlman)
Willy och Pixy berättar sjuka vitsar
It´s tattoo baby

(artikel)
Clark Ashton Smith

(essä av Martin Glännhag)
Cancerflickans beska

(krönika)
Nytt Riff

(Cadials serie om rockbandet fortsätter...)
Historien om Weird Tales

(essä av Martin Glännhag)
Han kallades Two-Gun Bob

(fiktivt porträtt om Robert E Howards sista timmar, Jonas wessel)
Här skålar Goth-starlets i absinth

(Eskapix besöker underjordiska barer i Los Angeles)
Midvinternatt

(serie av Ray Husac)

 

Jepp! Splatterkungen är tillbaka...

 

 

 

och som om det inte vore nog...

Eskapix Press är ett nystartat bokförlag som kommer att publicera både legendariska pulpmästare som Robert E Howard liksom inhemska förmågor.

Först ut är Kadaverlandet av Jonas Wessel – en roman kring likskändaren och kvinnomördaren Ed Gein. Utkommer i September men kan förhandsboka redan nu.

 

 

 

 

 Först ut på Eskapix Press...

 

 Det känns som ett litet garde av hängivna eskapixare finns, som gärna delar med sig av synpunkter till varandra och som inte tvekar att ge ett uppmuntrande ord när allt är tjärsvart.

Därför kör jag idag den här lilla reklamen, och jag hoppas det finns fler som hänger på. För är nån värd gratis reklam så är det förläggaren Henrik Holmström. En eldsjäl värd att hyllas, och som ensam kämpat i åratal, både ekonomiskt, psykiskt och fysiskt för att förgylla tillvaron för svenska skräckfantaster.

Tackar vi för.

 

 

 

 

 Beställ både Kadaverlandet och Eskapix #002

Direkt av Henrik på:

eskapix@gmail.com

 

 

 

The Steel Remains

Kategori: Böcker

 

 

 

 

Someone behind you.

He drifted to a slow halt, neck prickling with the knowledge.

Someone moving, scuffing soflty among the trees, off to the left of the path. Maybe more than one. He grunted and flexed the fingers of his right hand. Called out in the damp, still air.

“Im not in the fucking mood for this”.

And he knew it for a lie. His blood went shivering along his veins, his heart was abruptly stuffed full with the sharp, joyous quickening of it.

He´d love to kill something right now.

 

 

Så mina vänner…

 

Kollegorna verkar upptagna i dessa augustitider. Medan Roos tillbringar sin tid med att pendla mellan abbekås korvkiosk och den sömniga nybyggarstaden deadwood, och Håkansson tältar utanför bion i väntan på nästa stephanie meyer-filmatisering (i sin fina ..and the lion fell in love with the  lamb-tröja), ja då återstår det för mig att hålla bloggosfären vid god vigör med ännu ett inlägg nedklottrat på rekordtid.

 

Trots att jag läser mycket långsammare på engelska än jag gör på svenska – minsta distraktion gör att jag måste läsa om meningar- så har jag klämt närmare hundratalet sidor av The Steel Remains sedan jag fick den i fredags. (då har jag ändå hunnit halsa en ansenlig mängd pokal, skriva färdigt en novell och glott på mike tysondokumentär)

Jag får för mig att det finns något väldigt Iriskt över The Steel Remains, inte bara miljöer och namn klingar av det keltiska arvet, jag upplever något specifikt katolsk i det fördömande samhällsklimatet som beskrivs i boken, liksom rädslan hos befolkningen för inkvisitionsliknande myndigheter. Jag upplever också något som känns typiskt katolsk skuld i förhållandet mellan Ringil och hans föräldrar, liksom hans eget förhållande till sin homosexualitet.

 

 


Richard Morgan..

 

 

Men nu ska jag inte flumma iväg på sidospår, The Steel Remains är en fruktansvärt skön och lättsam bok att dyka in i. Bland burlesk humor och hederligt gammalt snusk  är det en språkligt gnistrande upplevelse med ett avundsvärt effektivt driv i både personporträtt och våldsskildringar.

 

The sun lay dyingt amidst torn cloud the colour of bruises, at the bottom of a sky that never seemed to end. Night drew in across the grasslands from the east, turning the persistent breeze chilly as it came.

"There´s an ache to the evenings up here", Ringil had said once, shortly before he left. "It feels like losing something every time the sun goes down".

Egar the Dragonbane, never very sure what his faggot friend was on about when he got into that kind of mood, still couldn´t make sense of the words now, best part of a decade on.


När boken tar sin början lever huvudpersonen Ringil gott på sin status som skicklig svärdsman och krigshjälte, i en liten håla vid civilisationens utkanter. Där får han bra med pröjs av värdshusvärden för att dra stories om slag och strid, och ingen bryr sig att han raggar upp hänförda ynglingar till nattsällskap.

Men säg den lycka som varar för evigt, genom sin ömma moder får Ringil uppgiften att bege sig till städerna igen för att söka upp en kusin som genom obetalda skulder blivit såld som slav.

På ytan så enkel, ja nästan banal historia. Samtidigt finns det mer nyanser, karaktärer och märkliga varelser än jag orkar berätta om. Det gör inget att upplägget känns välbekant när det skrivs med sådan skicklighet som Richard Morgan författar sin berättelse.

Nu ska jag krypa ned i soffhörnet och läsa vidare.


 

 relaterade länkar:

Intervju med Morgan

 

svärd och trolldom

 

 

 

 

 

 

Gungfly och Kvicksand

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

Jag sitter till bords

På eran jävla nåder

Jag är ingens vän

Jag underminerar och förråder

 

 

För all eran förnekan

Är jag ett alibi

För allt det fula

Ni inte vill kännas vid

 

 

Jag är andrasortering

Jag är ersättningsbar

Det är mig ni ringer

När ingen annan finns kvar

 

 

Jag irrar själlös

Genom gungfly och kvicksand

När jag snavar

Ges ingen utsträckt hand

 

 

Jag är något smutsigt

Avlad i gölarnas slam

Det är mig ni gömmer

I skumma skrymslen som skam

 

 

 

 

Dödsmärkt

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

Du har aldrig

Stått utanför portarna

Gråkall november fem noll noll

Du har aldrig stämplat in

På kö med de andra kugghjulssvinen

 

 

Du har aldrig

Suttit black på ett torg

Och sett samma folk

Som nyss nekade din check

Gå på lunch och skratta med varann

För du har aldrig

Behövt tigga på soc

 

 

Du har aldrig

Suttit fjättrad i baksätet

Med din bäste väns huvud lutat mot ditt

Du har aldrig stått inför nattbefälet

Naken och blodig

 

 

Du har aldrig

Skakat i två dygn

I din egen smuts under sandpappslakan

Mardröm

Dödsmärkt

Kallsvett

 

 

Du har aldrig

Stirrat sömnlös

Och sett gryningssolen

Stiga meningslös

Du har aldrig sett barnens ansikten

I träden som inte fanns

 

 

 

 

 

 

 

But, V really is bananas

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 


Om du är en vänsterradikal

Och är född i en välfärdsstat

Bor du allt där solen skiner

Gott om mat och goda viner

 

Med hammarn och skäran hårt i hand

Ljuger Lasse Ohly helt utan skam

Det är ju så kul med fotbollsploj

Att man drar lögner mest på skoj

Kalla sig kommunist är inte nåt

Får media nys så förneka blott

 

Man kan undra om du är riktigt hel

Ohly!!!

Hur många hade Stalin nu ihjäl

Ohly!!!

 

Tonårsdrömmar om en totalitär stat

Blev en revolution av tomt prat

Hoppas dottern på privatskolan glänser

Och ge oss mera bidrag innan barnen svälter

 

Det är dyrt men fint att bo på söder

Just vad en proletär behöver

Att det inte stämmer med din egen svada

Det gör ingen större skada

 

Med hammarn och skäran hårt i hand

Ändrar sig Ohly i efterhand

Vänstern kryllar av kokosnötter

Riksdan är fylld av jävla svartfötter

Lasse lever i ett otroligt överflöd

En macho feminist så lådvinsröd

 

Man kan undra om du är riktigt hel

Ohly!!!

Hur många hade Stalin nu ihjäl

Ohly!!!

 

 

 

(en travesti på KSMBs gamla punkklassiker som finns här)

 

 

 

Dödsestetik

Kategori: Musik










Rännstensungar

Kategori: Allmänt





Så mina vänner...
Idag föll Pushertrilogin ned i brevlådan. Snyggt förpackad i box från för det nätta priset av 59 spänn.
Jag har redan tidigare talat mig varm om just del 2 i serien, den är inte bara "bra för att vara från danmark", utan bland de bästa filmer jag någonsin sett - alla kategorier.
Men jag gillar även del 1 och ännu mer del 3, och det känns gott att ha dem samlade.
För er som inte känner till filmerna så utspelar de sig alltså i Köpenhamns undre värld, på Vesterbro bland turkar, langare, torpeder och suktande heroinister.
Miljön och fotot är närgånget rått och skitet. Regissören har en ovanligt tillvägagångssätt då han rolltillsatt flera av  skådespelarna, inklusive några av huvudrollsinnehavarna, direkt från de ruffiga kvarteren där filmen utspelar sig . Det enbart är knappast vad som gör filmerna så otroligt bra, men jag är övertygad om att det ger en autencitet som så ofta saknas.




Mikael sörling har skrivit om Punk i en eller annan form sedan 1984, själv känner jag honom bäst sedan hans tid på Close-Up. Där tipsade han en alienerad tjugoplusare (som helt saknade uppfattning om vad det däringa internet va för nåt) om vilka plattor som var värda att införskaffa. Hans blogg Turist i Tillvaron följer jag slaviskt.
Idag gör han mig rejält sugen med ett boktips om huliganpunxen i Cockney Rejects. .
Vill ha!





..och slutligen efter många om och men har jag äntligen Kataklysms platta Shadows and Dust i min ägo, och gottar mig riktigt med en bebis på kaggen och Right hand of Doom i näven. Spåret Illuminati är hur bra som helst.






Svärd och Trolldom

Kategori: Böcker







När jag var yngre gillade jag en hel del av sådan fantasy jag idag brukar göra mig lustig över; Eddings och vad de mer hette. ( jag funderar en del kring ämnet då jag skissar runt en form av Sword and Sorcerynovell till samlingen)
Men en del annat gillar jag självklart fortfarande - som Moorcock, Donaldson, Robert E Howard och en del ur Tolkiens produktion.
Den sistnämnde fick jag överdos på från dels filmhysterin kring LOTR, för att inte tala om de usla jrr-kopior jag gav mig på efter min långa period från den sortens böcker. Speciellt Shannaras  Ättlingar och Robert Jordans skit stannar som en varningsklocka i bakhuvudet.






Ett lysande undantag var GRR Martins Song of Ice and Fire som var både annorlunda och sträv, påminde mig mer om Stephen R Donaldsons hårdkokta böcker om Thomas Covenant än om ledsna enhörningar. Men som ofta i sådana episka jävla sammanhang fanns inget slut på isåeldsången i sikte, och vad jag vet har den ännu inte avslutats.






Genom Pål fick jag häromdagarna nys om en ny förmåga vid namn Richard Morgan och hans verk The Steel Remains. Sägs gå i Howards svärdsvingande anda och låter inte dum alls:

What do you do when an evil arises in the West, and you stand and fight, and throw it back into the sea it's come from – and then watch as your victory gets pissed away in naked political opportunism, squalid border disputes and brutal ethnic cleansing? What do you do when, in the absence of anything decent left to fight for, the same internal desperation and rage that sent you screaming up against those suicidal odds a decade and a half ago starts instead to tear you apart from within? What do you do when you're a hero to anyone who doesn't know you, and a corrupt degenerate to anyone who does, and nowhere that resembles home can ever accept you back as you really are?

Simple – you go back to the shit-hole mountain town you once saved from destruction, back to where the thin lie of your heroism is just about coin enough to buy tolerance for your degenerate urges.

And there you hide.


Den enda nackdelen jag ser är att det är första delen av tre.
Alla dessa följetonger.



Relaterade länkar


Eskapix Förlag ger ut

Novellsamling av Robert E Howard


Här är lite från Wikipedia

kring begreppet sword and sorcery


…och som kul jämförelse finns här

svenska Wikipedias S & S artikel

 


Sotis

Kategori: Serier




Ur Kommande Serieboken Nytt Riff på Eskapix Förlag

 

 

Just när jag läser det här inlägget av Cadial så vill jag byta vardag med honom. Bara några veckor…

Grattis till serieboken din %&# gottegris!

 

 

 


On Repeat 6

Kategori: Musik












 

Streets of No Mercy

Kategori: Allmänt

 

 

 

 

 

Jag fann mig ofta tänka tillbaka på min barndom, en barndom jag knappt längre mindes och en Rickard som jag bara sett i fläckade familjealbum. Hans nervösa barnansikte var så olikt det jag kom ihåg från min spegelbild, att det kändes som att se en främling. En tid så svår att greppa, som att famla sin väg framåt genom dimma.

Men jag mindes all den där väntan. Väntan på att någon skulle ta mig därifrån. Att någon skulle förstå, att någon skulle rädda mig. All den jävla väntan som stelnade till en övertygelse om att jag själv måste ta mig därifrån och aldrig se mig om.

Ibland, när jag mådde som allra bäst och hade sovit åtminstone en tredjedel av nattens timmar, brukade jag tänka att jag valde en annan väg än alla de andra. När jag mådde som sämst brukade jag tänka att jag inte valde alls.

Utan bara flydde.

 

 

 

Urk… Jag försöker skriva om nätterna, för att få ro och stapplar dödstrött genom förmiddagarna. Ibland blir det drivna scener, som jag känner ett viss tillfredsställelse med, hyfsat jordnära dialoger och så. Men för det mesta känns det som jag skriver på en oändlig dikt som inte rimmar.

Men som väl är verkar skräck och övernaturligheter skriva in sig i texten som av sig själv, och kanske blir det också en form av sword & sorcery-novell också –vem vet.
Tacka fan för musiken åtminstone, som sällskap och legalt amfetamin i mörkersittningarna: Ex Deo  Gods Revolver  Macc Lads  Liksom senaste Bakers Dozen där jag hämtade titeln till dagens inlägg ifrån.

 

 

 

 

 

 

Igår kväll slog jag mig lös med popcorn och nyversionen av Last House On the Left. Jodå, Wes Craven vädrar penningflöde efter framgången med The Hills Have Eyes-remaken. Förutom första Elm st. och New Nightmare (som bägge innehöll bra partier skräck) har jag inte så mycket övers till Craven och den här nyinspelningen var som väntat ganska ointressant. Det var en ganska obehaglig våldtäktsscen, men samtidigt fjärran från riktigt obehag som i I Spit On Your Grave eller Sista Färden. Det var en del råa våldsscener, men de engagerade inte direkt. Jag rekommenderar istället senaste årets bästa Slasher/Thriller Eden Lake.

 

 

 

 

 

 

Också läser jag Lauren Kellys (alias Joyce Carol Oates) Det Stulna Hjärtat. Den engagerar inte på ett lika personligt plan som Tag Mig, Tag Mig Med Dig gjorde, men är lika förbannat så fantastiskt välskriven och i samma stund lika kompakt explosiv som en näve sprängdeg av förtätad spänning.

En bok som jag skulle vilja sticka framför näsan på alla duktiga flickor som så ängsligt vill vara till lags, men i smyg slummar bland dräggpojkarna för att känna sig fria. Det är inte politiskt korrekt någonstans men däremot utifrån egna erfarenheter, så jävla sant och äkta.

 

 

 

 

 

 

 

 

Duma Key av Stephen King

Kategori: Böcker

 

 

 

 

 

 

Duma Key handlar om en self-made man vid namn Edgar Freemantle. Han har jobbat sig upp från ingenstans, och trots snedsteg, mutor och annat som hör byggbranschen till, är han nöjd med sitt liv – han trivs med frugan och han har två välartade döttrar som är på väg ut ur boet.

Men så är olyckan framme under en rutininspektion på en av de egna byggnadsplatserna; Edgars kropp sargas svårt, han mister sin högra arm och på grund av hjärnskador mister han tal, minne och drabbas av fruktansvärda humörsvängningar där han attackerar närstående.

Genom en långdragen men effektiv terapi – såväl fysiskt som mental- kommer Edgar tillbaka till verkligheten. Då är det mesta redan förändrat, frun lämnar honom och hans närmaste vänner har svårt att greppa hans svårigheter att prata och röra sig. Han är pånyttfödd men samtidigt någon annan.

Han får frågan av sin terapeut Kamen om han någonsin haft en hobby, och han svarar att han brukade teckna och måla en hel del i sin ungdom.

"Börja med det igen", rådde Kamen. "Du behöver murar.
"Murar", sade jag förbryllad.
"Ja, Edgar." Han såg förvånad och en aning besviken ut, som om jag hade misslyckats med att förstå något mycket enkelt. "Murar mot Natten."

Och så bestämmer sig Edgar för att flytta till ön Duma Key på Floridas västkust, där han börjar måla. Och genom målandet börjar det givetvis ske mystiska, spöklika händelser.

 

Nu har jag läst King så pass länge, att det känns förvånande att förlagen/kritiker nuförtiden försöker framställa honom som ”finlitteratur”, då han tidigare alltid ansetts som en andrasortering, massornas författare, någon att jämställa med Virginia Andrews eller Tom Clancy.

På omslaget till Duma Key illustreras detta bäst genom ett citat av den jävla Marcus Birro (det fick mig nästan att gå och lämna tillbaka bokfan) liksom ett annat av författaren PO Enqvist.

 

Då jag var yngre hade jag en viss förmåga att försöka pracka på vänner o släkt sånt jag gillade, jag förstod inte att andra inte insåg storheten i sådant jag själv tyckte var fantastiskt. Jag ansåg det tydligen också vara min uppgift här i världen att försvara mina favoriter mot kritik och förklara för folk som tyckte annorlunda – att det de kallade skräp och fult visst var storslagen konst. Med tiden insåg jag så småningom det löjliga att prata punk med ett popsnöre, eller diskutera Taxi Driver med en mufbrud som bara kan rapa sådant hon snappat upp att andra (läs: etablerade kritiker) tycker.

Med tiden blev jag också bra på att nedmontera mina husgudar från deras piedestaler och erkänna för mig själv att allt de rörde vid inte blev guld, ibland blev det till dynga.

Någonstans där försvann också mitt självpåtagna ansvar att försvara dem ”offentligt”. Nu för tiden är jag för det mesta trött på folk, så jag väljer att inte debattera om deras åsikt avviker från min eller inte, för jag bryr mig för det mesta inte. Vi delar inte perception helt enkelt.

 

Däremot har jag ju alltid gillat King, hans noveller ligger mig speciellt varmt om hjärtat och jag håller honom däruppe bland de stora novellförfattarna tillsammans med bland annat Bradbury och Howard.

Kings romaner har det varit lite si och så med, men för bara några månader sedan läste jag om Jurtjyrkogården och även om han idag är skickligare rent stilistiskt har han samtidigt tappat mycket av den råa genomslagskraft som präglade de tidiga romanerna, det som faktiskt skrämde skiten ur mig när tiden begav sig. Jag undrar lite smått hur Stephen själv ställer sig till litteraturkritikerkårens finstämpel?

 

 

 

 

Efter en hel del missöden på bokfronten (väktarna, Drömfångare, mittenpartiet av Hjärtan i Atlantis etc) har King under tvåtusentalet verkligen fångat mitt intresse ånyo med Black House, Cell och favoriten Lisley´s story.

Duma Key är inte dum alls att slå sig lös med. Just Edgars återhämtning, där King utvecklar språkbristen utifrån hjärnskadan till ett eget kommunikationssätt som jag som läsare förstår - det är stort!

King är i god berättarform och emellanåt gränsar förmågan att ta sig an språket nästan till alkemi med bokstäver. Jag gillar temat att återfödas och att göra det genom skapande, samtidigt som Edgars förlorade jag och begränsningar berör mig. Sedan är grundstommen till Duma Key en jävligt bra historia helt enkelt, med en skräckkaraktär som känns välbekant men som ändå inte tråkar ut.

 

Kings prosa är som en gammal bekant, och känns därför bekväm att umgås med under närmare 640 sidor, men lik förbannat är det för långt. Inte befogat.

Det beror nog mest på karaktären Wireman som Edgar Freemantle möter och blir vän med. Jag kan inte med den snubben, jag nästan avskyr honom - fast Kings tanke är att han ska vara en genomsympatisk figur. Det blir för många snärtiga töntrepliker mellan de bägge vännerna, ett ”hey muchacho – lev dagen och låt den leva dig”, för mycket. Deras machobetonade dialog gick mig på nerverna till den milda grad att den fick mig att tappa läsfart.

 

Så avslutningsvis, Duma Key är inget mästerverk men däremot duglig förströelse.

 

 

 

 

 

Deadwood

Kategori: Film

 

 

 

 

Tre säsonger á tolv avsnitt på drygt fyrtiofem minuter per runda, det har varit en Al Swearengen-sommar för min del. Hårt, skoningslöst våld avlöstes av goda skratt och avancerade intriger. Plus vad som måste vara världsrekord i att använda ordet Cocksucker. Överhuvudtaget var jag förtjust i flera av karaktärernas smått poetiska svordomsförmåga av typen: ”That fucking cocksucker fucked us up the fucking ass, just ask fucking Hearst!”

 

 


Jane Cannary och Charlie Utter

 

Det är trist att högkvalitativa teveserier som Rome och Deadwood går så pass tidigt i graven, medan annan strömlinjeformad smörja fortsätter pumpas ut år efter år. Men å andra sidan är ett avslut innan serien hinner sjangsera att föredra framför en sakta förvanskning till något oigenkännligt. Två av tidernas bästa teveserier i humorgenren – The Office och Svarte Orm- håller att ses ungefär en gång om året, just för de avslutades i tid och inte mjölkade konceptet ökentorrt.

 

 

Al Swearengen

 

Deadwood är en Western som antagligen varit ganska kontroversiell i Förenta Staterna, speciellt med tanke på jänkarnas vana att romantisera nybyggartiden, cowbojsare och hur det gick till när republiken bildades. I Deadwood hymlas det inte om att dåtidens samhällena byggdes på den starkes makt, slaveri, guld och horor. För till skillnad från många andra berättelser skyr inte Deadwood det fula, utan visar väldigt öppet den rasism och kvinnosyn som präglade den tiden.

Inte för att det saknas frågetecken; hade en judisk man i artonhundratalets samhälle kunnat bli borgmästare och mer eller mindre öppet umgås med en vit kvinna? Hade en prostituerad kunnat arbeta som kassörska i en bank?  Samtidigt kanske det inte var omöjligt då det i stort sett saknades etablerade lagar och förordningar i nybyggarsamhällen som Deadwood.Och ärligt talat klarar en såpass bra historia som den här med några skavanker här och där.

 

 


Cy Tolliver

 

 

För att återknyta till inledningen så skedde en viss nedgång i Deadwoods tredje säsong, främst i form av ett totalt ointressant och obetydligt teatersällskaps entré. De hade med lätthet kunnat strykas ur manus utan att det märkts någon skillnad. I övrigt är jag nöjd med att berättelsen syddes ihop, det var ett helt okej avslut. Ändå är det vemodigt att skiljas och en avslutande miniserie hade suttit fint.

Alla tre säsonger släpps inom kort i en läcker samlarbox för omkring femhundralappen, vilket är en billig slant för vad man får tillbaka. 

 

 

 

 

 

Filmkoma

Kategori: Film






Håhå jaja...
Whiskey och mitt innanmäte drar inte jämnt, för femtioelfte gången. Men kul var det ändå. Och det finns en viss charm att unna sig barnvakt en halv dag och ryggläge, pommac, pizza.
Såg om två uppföljare, först Dawn of The Dead som är min favorit i Romeros deadtrilogi. En grym rulle som var lättsmält att se om trots sin avsevärda längd. Det som var något att anmärka på var den inbrända svenska texten, som bland mycket annat översatte tex engelska "slip" med svenska "slippa".





Det är inte alla gånger som det blir sämre av att privatpersoner fixar undertexterna själva. När det gällde Sopranos hade ett mindre gäng personer engagerat sig i översättningen: de korrekturläste varandras arbeten, gav konstruktiv kritik och diskuterade bästa lämpliga översättning på diverse slanguttryck och så vidare. Resultatet blev alldeles briljant, långt bättre än auktoriserade översättare, antagligen så nära det bara går att komma originalspråket.
Troligtvis gör FRA-lagen att vi kommer att se mer av förstnämnda och allt mindre av sådant ihärdigt och djupanalyserande arbete som utfördes kring Sopranos. Det är trist.






Mindre bra uppföljare är ju Hellraiser 2: Hellbound. Förutom hela två tillbakablickar till ettan -så man inte hinner glömma vad som hände- så retar jag mig något kopiöst på att Cenobiterna ska "förklaras", de ska göras mänskliga och mystiken runt dem och deras ursprung ska såklart utrotas så mycket som möjligt. Inget får lämnas till fantasin.
Samtidigt är det svårt att värja sig mot många av scenerna som faktiskt gör den sevärd: Leviathan i skyn, bilden av Helvetet som en sanslöst dyster labyrint och de väldigt kladdiga köttkostymerna.


Hangover - dum och tråkig...


Dokumentärer är bra dagen efter.
Men ännu bättre gillar jag korkade komedier, helst av adam sandler eller rob schneider. Men det finns såklart undantag, The Hangover var trots sin kanske lämpliga titel alldeles för dum tillochmed för min smak. Filmen inleddes däremot snyggt med panorering över Nevadas ökenlandskap och Danzigs ödesmättade stycke 13 men sen blev det som vanligt mongolidmanus, hiphop och skämt som inte är roliga. Hoppas Glenn tjänade sig en slant åtminstone.
Ikväll får det bli orientaliskt tema med Shogun Assassin och Azumi.