stewe

Rid i natt

Kategori: Film

 

Rid i natt finns att se på Öppet Arkiv

 

Handlingen utspelas i småland vid mitten av 1600-talet. Främmande tyska herremän har genom drottning Kristina fått inflytande över landet, en av dem är Herr Klewen som intagit Ubbetorps herrgård. De tidigare fria bönderna i Brändebols bygd blir tvingade att betala oskälig skatt till den nya sätesherren. Det är nödtid och missväxt och eftersom bönderna inte kan betala skatten kallas de till trällikt dagsverke på herrgårdens ägor.
Bönderna vägrar och svär tillsammans ed att försvara sin rätt som fria odalmän. Men snart viker sig bönderna inför hotet om våld från Klewens fogdar och Ragnar Svedje blir den ende som enligt eden värjer sig med vapen i hand. Han tvingas därmed gå från sin gård och leva som fredlös i skogen.
Medan Svedje gömmer sig till skogs kommer en natt budkavel till byn som kallar till uppror mot förtryckarna. Brändebols ålderman gräver skräckslagen ner budkavlen och intalar sig att han handlat klokt och rättrådigt för allas bästa genom att inte bära den vidare och delta i upprorsplanerna.
Den här filmatiseringen från ´85 gjorde starkt intryck på mig som barn, vi bodde i trakterna där historien utspelar sig och det triggade kanske fantasin extra mycket. Det var fantastiskt roligt att se den igen med vuxna ögon, i synnerhet som den åldrats väl.
Kjell Bergqvist som Ragnar Svedje med flera kända ansikten gör alla en stark insats, även om de alla utklassas av Gurie Nordwall i rollen som mor Svedje. Språket är som alltid när det gäller Moberg briljant, med citat som; ”Du träter som en gammal hora fast du är ung! Jag ska spjärna dig i röven!” Liksom; ”Jag är hellre skogsman än dagsverksträl!”
Det är kanske märkligt idag att socialister som Moberg skrev saker som kunde uppfattas kritik mot skattesystemet. Om strävande småföretagare, deltidens dagsverkare och kämpande kulturarbetare av idag kräver att få behålla mer av det de själva knegat ihop framställs det snarast som att de vill stjäla från staten, eller att de är finurligt lurade av borgarna att tycka så.

 

 


Vill man vara lite putslustig kan Rid I Natt ses som en svensk fattigmansversion av Braveheart, där det bärande i berättelsen är att våga stå upp för det man tror på även i tider när det är obekvämt, att våga göra uppror och utmana en orättfärdig övermakt, att kämpa för det som är rätt och riktigt.
Det är också en påminnelse om hur ofta realistisk litteratur tassar in på det övernaturligas domäner; i Rid I Natt ses hotande förebud i form av svarta fåglar på taknocken, Svedjes trolovade försöker kommunicera med honom genom naturmagi när han gömmer sig som fredlös, vad som grävs ner för att inte synas kommer i dager på oförklarligt vis. Den öronlöse bödeln Hans i Lenhovda, vars själva skepnad är ett olycksbådande omen, blir också han en slags mytisk figur av lurande ondska.  
Romanen Rid i Natt skrevs som en brandfackla mot nazismen och ett upprop till finlands försvar och svensk beredskap i andra världskrigets början. Det blev en av de böcker som brändes på bål för sitt budskap. Läs gärna mer under rubriken Andra världskriget - frihetskämpen Moberg på denna utmärkta Biografi över Moberg.

 

 

 

 

 

 

 

 

Underkastelse

Kategori: Böcker

 
 

Samma dag som Underkastelse släpptes, skedde terrorattacken mot Charlie Hebdo för att sedan följas upp av attacker mot en judisk matvarubutik. Timmarna efter jag läst ut Underkastelse skedde helgens terrorattack mot Frankrike. Nätet kokade över av trikolorenfilter, vrede och sorg. 
Det tog inte lång tid innan ett välbekant mönster började skönjas hos diverse internetkrigare, som riktade sig mot de som sörjde med parisborna. Offer som gått på fotboll, restaurang och rockklubb var inte lika lätt att klandra som tecknare som skapar stötande satir, vilket kan förklara att motreaktionerna dröjde något inledningsvis.
Men sedan tog det fart; antalet offer relativiserades i jämförelse med antal terroroffer i mellanöstern (minus Israel såklart) och övriga världen. Skulle det sändas meningslösa böner för Frankrike så skulle det minsann sändas meningslösa böner även för den globala terrorns övriga offer, i jämlikhetens namn. Nästa steg blir såklart att påpeka de franska offrens kollektiva skuld för sitt eget missöde, de förljugna världssamvetenas digitala inkassobrev prasslar redan i hårddiskarna.   
En organisation som heter Occupy Wall Street påpekade ironiskt nog att västcentreringen i medierapporteringen var stötande, eller det skymtade snarast förbi i deras övriga flöde av memes som uteslutande handlar om västerländska finansmakten och dess hantlangare.
Det är inte särskilt märkligt att Sverige reagerar starkare på en attack mot en skola i Trollhättan jämfört med en skola i Amerika eller ens i Finland, att en terrorattack i Norge upplevs närmare än en attack i Egypten. Jag förutsätter att detsamma är omvänt, att ett illdåd i Kairo får större reaktioner i Tunisien än en terrorattack i Oslo. Orsaken till att de här nätriddarna rider ut handlar snarare om att göra sig till språkrör för den muslimska majoritet som inte begår terrorbrott liksom att inrikta sig på de som man ser som rötterna till egentliga världsondskan; EU, USA, ETC. Dessa är av en händelse hyfsat bekväma att klandra; regimkritik accepteras överlag och man kan rita nidbilder utan att riskera ett nackskott.
Den här introduktionen blev snäppet för långt, men å andra sidan är det i skuggan av denna polariserade flankstrid, där idel förlorare speglar sig som vinnare i en flimrande plasmaskärm, som jag skriver dessa rader för att sammanfatta Underkastelse som läsupplevelse. 

Underkastelse utspelar sig i en nära framtid, huvudpersonen François är en grubblande litteraturprofessor på Sorbonne universitet som pendlar mellan livströtthet och stoiskt uthärdande av vardagen. Ofta blickar han bakåt, till ungdomens uppslukande projekt om Joris-Karl Huysman, en författare som François fortsätter att både identifiera sig med, samtidigt som han finner sig främmande inför Huysmans katolicism som ledde till att denne valde ett klosterliv.
Förorterna brinner på avstånd, explosioner sker plötsligt runt omkring Paris, politiska attentat och mord på motståndare sker i periferin samtidigt som media undviker att rapportera. Det nalkas ett presidentval där en koalition av det socialistiska blocket och muslimska brödraskapet går samman för att utestänga nationella fronten från inflytande, vilket leder till att Frankrike får en muslimsk president som snabbt genomför reformer inom yrkes- och utbildningsväsendet.
Min favoritfransman är tillbaka i god form; huvudpersonen François är på typiskt Houellebecqiskt vis en gravt gubbsjuk och självmordsbenägen samtidsbetraktare som är alienerad från det mesta. Med vass blick analyserar han den akademiska ankdammen och det politiska spelet. Det dras det avancerade paralleller mellan litterära tänkare och västerlandets sönderfall, Houellebecq är fortfarande ett unikum då han skriver svåra och filosoferande idéromaner och samtidigt når en miljonpublik.
Intressantast är det inledningsvis i romanen; identitet och tro sätts under granskande, med å ena sidan fanatiska islamister och andra sidan den identitära rörelsen som i framtiden gått från en högerintellektuell kuriositet till militant gerilla. Skildringen av ett krig och en samhällsomvälvning som startats utan att någon egentligen märker det är djupt obehagligt. Skräckromaner om zombies och/eller dödliga virus ligger nära till hands i jämförelse. Jag påminns om ett citat från boken Soldater- om kamp, dödande och död som visar en dagboksanteckning från 1914 av Franz Kafka : ”2 Augusti. Tyskland har förklarat Ryssland krig. På eftermiddagen simskola.”


 


Intressant är också hur Houellebecq inte bara skildrar religion utan också främlingskap; det finns ett avstånd hos huvudpersonen mellan honom och hans föräldrar, mellan honom och kollegerna liksom samhället i stort, men ännu mer mellan honom och människor av annan härkomst och med annan social status. François bor i Chinatown men känner inga kineser, har knappt något samröre med dem, utan betraktar dem från sitt fönster. Barriären mellan etniciteter och klasser är kompakt, François umgås, i den mån han umgås, med andra intellektuella av fransk eller på sin höjd judisk härkomst. Åtminstone tills universitetsledningen fylls av muslimska konvertiter och saudiska prinsar på besök.
I sken av min inledande reflektion är en framtid där socialister gör gemensam sak med moderata muslimer inte ett helt och hållet otrolig scenario. I ruinerna av berlinmuren och en splittrad arbetarklass har vänstern utropat medborgarna med rötterna i mellanöstern till kronjuvelen i sitt nya proletariat, med islam som ett rättvisemärkt opium för massan.
Men som ofta förut ligger däremot det mesta av Houellebecqs idébygge närmare fantasifull science fiction än någon slags tänkbar verklighet. Att Frankrike och EU i stort skulle välkomna en utveckling av månggifte och könssegregation är löjeväckande, även om François följsamhet och långsamma omfamnande av den nya teokratin däremot är trovärdig då den passar hans personlighet och samhällssyn. Romanen tappar mig något under sista tredjedelen, det obehag som byggdes upp med inledande löften om låsta fraktioner och ett lågfrekvent krig infrias tyvärr aldrig. Persongalleriet tunnas ut och fylls på utan att fängsla inför en upplösning som är både utdragen och abrupt på samma gång.