stewe

Veckans Fynd

Kategori: Böcker






Jag sökte lä för snålblåsten hos röda korset. Där stod inte mindre än två välbevarade, inbundna exemplar av Den Förskräckliga Apan för tio spänn styck. Hurra! Min egen tummade och nötta pocket lånades ut till en vän för bra länge sen och sågs tyvärr aldrig till igen. Jag nöjde mig med den ena, vill ju ge andra en fyndchans. Apan var nog min första novellsamling av King och några av mina absoluta favoriter finns där. Tycker fortfarande Den Långa Resan och Flotten är skrämmande bra berättarkonst.
Hittade också Pär Lagerkvists Aftonland. Ska bli intressant, har bara läst Dvärgen av honom tidigare.











Tomhetstempel

Kategori: Dikt och Rim

 

Sprickor sprides

Gistna jämrar

Hör varsel och omen nu i natt

Ruttna ränker

Framtid rämnar

Så vet ditt namn ej ännu sagt

 

Dömda dagar

Dova dånar

Sista offerlammet bränns

Pöbel pekar

Herrar hånar

Nu vet ditt namn är dekadens

 

Lystna lustar

Skökor sköna

Ett gift så sött som socker

Fattig famla

Kvalfullt klaga

Vi vet så väl, ditt namn är ocker

 

Månglarns mylla

Tomhetstempel

Där larmar profitens profet

Avgudars avgrund

Heligt hyllas

Jag vet ditt namn är hemlighet

 

Stilla söndrar

Sorgsna söner

Den yttersta dagens frö de sått

Bryter bräcker

Biblar böner

Så vet ditt namn är ondska blott

 

 

 

 

 

Every Monument Crumble

Kategori: Musik



 

När det sägs om ett metalband att det har potential att nå utanför den ganska snäva hårdrocksscenen eller liknande, borgar det i nio fall av tio för att bandet låter kacka och/eller att den som skrivit omdömet egentligen inte gillar genren. Men med Primordial vill jag skriva just så, fast jag inte är säker på att alla anser att irländarna ifråga är lika lättillgängliga som jag tycker. Men det är något som för tankarna till Woven Hand eller Cash´s senare alster, musiker och låtar som har förmågan att förena allt från satanistiskt metalskallar till trendiga lundastudenter i total dyrkan.

Precis som ovanstående akter är Primordial mörkt och dystert, sången predikande med en extra skjuts teatraliskt stämning av sångaren Nemtheangas (typ Ond Tunga på gammeliriska) uttrycksfulla och säregna stämma.

Låten ovan är hämtad från det kommande alstret Redemption at the Puritans Hand. Hednisk folkmusik för de rotlösa generationerna? Black Metal stöpt i ny form? Döm själva, jag avslutar med två sånger från förra mästerstycket To The Nameless Dead.

 




A cold wind is blowing
Through the graves it is blowing
And it bares a poisoned tongue
And the foul breath of deceit

I am my fathers son
And his deeds
Cannot be undone... be undone

You trade in his blood
Writing your history
In the sacrifices of the dead

Where is the fighting man?
Am I he?
You would trade every truth
For hollow victories

Every empire will fall
Every monument crumble
Forgotten men who watch the centuries

Whose silent words
Rise up in betrayal
We will rise up in betrayal

Where is the fighting man?
Am I he?
You would trade every truth
For hollow victories

Every empire falls
And the earth to ashes turn
The lands of my birth
Shall be my tomb

The are the lands, the lands of my birth
Soon to be ruins, the ruins of my past
And when the sky should fall
The earth to ashes turn
Then you know they shall be my tomb

Where is the fighting man?
I am he
You would trade every truth
For hollow victories

 

 

 



This is my church
It stands so tall and proud
It has done for all time

It has no walls
Yet its vast halls
Reach from shore to shore

To whatever shore
You know as your own
We stand as one, we stand alone

We are born
From the same womb
Hewn from the same stone

From the frozen Baltic
I watched sunrise over Athena
Walked the battlefields of Flanders
And saw duskfall at Cintra

Beneath the spires of Sofia
Fields of crosses at Arnhem
Armenius stood tall in Teuteborg
Senatus Populusque Romanus

To the fjords of Hordaland
Shadows of ancient Albion
At the shore of a 1000th lake
Saint Vitus dance in Praha

Yet when to Ireland we Return
I know that I am home at last
And every sun that sets
Takes me closer to her Earth










Diger Död

Kategori: Dikt och Rim






Se tid som liv försvinna
Vad gott ett solvarv vänt
Alltför längesen som lien svepts
Skilt ax från strå till jord


Ett minne utav välväxt
Falskt och fullt av stank
Rötätet intill rötter
Så svulsttyngt dignar fält


Jag vill se dem falla
Bli till bördig lucker mull
Korpklädda bleka krankhet
Låt din död så diger bli






Okrönta Kungar

Kategori: Musik



"Enter Deadwood Saloon..." Den här texten är så bra att hjärnbarken knottrar sig.

 





 

 

 

 

King of Fear

Kategori: Serier








BPRD nr 14 var inte bara lika apsnygg som vanligt, utan den satte också punkt för Grodkriget som varit det centrala temat sedan Plague of Frogs (minus albumen 1946 och 1947 som är fristående berättelser ur byråns arkiv) och härnäst går berättelsen in i en cykel kallad Hell on Earth.
Låter bra det.









Snuff

Kategori: Böcker






Long after Cassie Wright becomes old and demented or dead and rotten, her vagina will still haunt us, tucked under beds, buried in underwear drawers and bathroom cabinets, next to dog-eared skin magazines. Or, show-cased in antique stores, Bacardi´s rubber erection, priced the same as the hand-carved scrimshaw dildos of lonely, long-dead Nantucket whaling wives.

A kind of immortality.


Cassie Wright, stjärnan bakom klassiker som World Whore II, Black Cock Down och Guess Who´s Coming at Dinner, planerar storstilad comeback. Under en och samma dag ska hon ta sig an sexhundra och därmed spräcka alla andra porrfilmsrekord med råge.
Huvuddelen av boken utspelar sig dock inte alls i närheten av kameralinsen utan istället i väntrummet, där den stadigt minskande skaran aktörer fördriver tiden med att proppa i sig snacks, godis, läsk, och gnider in sig själva i brun-utan-solkrämer och dylikt.
Genom nr. 600, nr. 137, nr 72 och Cassies personliga assistent Sheila lär vi känna inte bara dem själva, utan också Cassie Wright och hennes livsberättelse.
Det är den förre detta porrhingsten, numera en patetisk gubbe i porrträskets utkanter. I en medaljong kring sin hals bär han fotot på ett spädbarn, samt en cyanidkapsel.
Det är tevestjärnan som på toppen av sin karriär avslöjas som föredetta stjärnröv i flertalet gangbangfilmer inom bögporren. Med sitt gosedjur fullklottrad av förfalskade kändisautografer knaprar han viagra; att sätta på Cassie Wright i hennes storfilm kommer eventuellt att tvätta bort hans homostämpel. Det är hans sista hopp.
Det är grabben med en bukett alltmer vissnade rosor som väntar på att få säga till Cassie att han älskar henne. Att han ska rädda henne från allt, ta henne bort från allt. Att han är barnet hon en gång adopterade bort.




How´s it feel seing your dick and balls, or your clit and cunt flaps, cloned a zillion times and sitting on the shelf behind some gum-chewing porn-store clerk?
Or, worse, your most private bits heaped in some bargain bin, strangers lifting, squeezing, pinching, and rejecting them the way they would avocados at the supermarket?

Precis som ett bakom-kameran-reportage från porrbranschen är det svårt att tänka sig något mer avtändande och sunkigt, samtidigt som Snuff lätt är en av de roligaste böcker jag läst. Detta trots att temat är brist på bekräftelse, kraftigt oidipuskomplex och en bransch som förvränger människor, reducerar deras självsyn till ett kön, sitt kött till en handelsvara. Det fria valets dogm, att vem som helst ska få göra vad som helst så länge de väljer det själva, som ett jobb, vilket som helst.
Berättarformen och arenan där dramat utspelar sig är vad som höjer romanen långt över medelmåtteriet, insiktsfulla och humoristiska iakttagelser av en industri de flesta inte reflekterar över. Snuff är inte riktigt jämförbar med Palahniuks riktigt stora stunder men god och hyfsat oförutsägbar underhållning. Trots inslag som lösryckta kan kännas spekulativa och provocerande för provocerandets skull tycker jag Chuck balanserar fint på gränsen, även en endimensionell karaktär som den avdankade porrgubben Branch Bacardi skildras ömsint.









Filmtips på Palahniuk
Choke från 2008
Fight Club 1999





Sorgligt Rutinerat

Kategori: Böcker



"Deal with it."


"Hon sätter sin mun till min medan jag snubblar iväg med henne mot sovrummet. Väl där går hon ner på knä, sliter upp mina jeans och sätter igång med att expertsuga mig, och tar den ner i halsen på ett sorgligt rutinerat vis, med ett så hårt grepp om mina skinkor att jag måste bända loss hennes ena hand. Jag tar ett sista bloss på cigaretten jag fortfarande har i handen, ser mig omkring efter någonstans att fimpa den, hittar en halvtom flaska Snapple, släpper ner resten av min Marlboro, hör den väsa till.
"Ta det lite lugnare, Alison, det är för fort", mumlar jag.
Hon drar ut min stake ur munnen, tittar upp mot mig och säger med låg, "sexig" röst, "Svår brådska är min specialitet, baby."
Plötsligt reser hon sig upp, häller av sig kappan er på golvet och lägger sig på sängen, samtidigt som hon trycker ner mig på ett golv översållat med diverse nummer av WWD. Mitt högra knä skrynklar till ett baksidesfoto av Alison och Damien och Chloe och mig på Naomi Campbells födelsedagspartaj, sittande i ett trångt bås på Doppelganger´s och så nafsar jag i en liten tatuering på insidan av ett muskulöst lår, och samma ögonblick som min tunga rör vid henne börjar det gå för henne - en, två, tre gånger. Eftersom jag vet var dettta inte kommer att avslutas runkar jag lite tills det nästan går för mig, men då tänker jag, Äh fan, jag har faktiskt inte tid med det här, så jag bara spelar, stönar högt med huvudet mellan hennes ben, medan rörelser med högerarmen från hennes håll ser ut som om jag faktiskt gjorde nåt."
-ur Glamorama av Bret Easton Ellis.


Jag räknar fortfarande American Psycho som en av mina största läsupplevelser, inte enbart för de spektakulära tortyr- och våldsskildringarna utan också för den iskalla iakttagelsen av en plastig elit, där det yttre är allt, där sammanhanget du syns i är långt viktigare än vem du är, en drog- och alkoholindränkt jakt efter att befinna sig i närheten av diverse framgångsikoner som andra bara på sin höjd namedroppar. Det är en tävling, en hyperstressad jakt mot ingenting, där ansträngningarna att vara en del av inneskaran överskuggar allt.
Bret Easton är en cyniker, och trots att glitteratifolket han skildrar inte väcker några större medkänslor uppskattar jag tomheten och vemodet som omger dem, inte minst fångat i de sorgliga och känslolösa sexskildringarna.
Glamorama är en rejäl tegelsten och hittills har jag knappt hunnit en sjättedel. Men återseendet av Ellis känns kanon. Får mig att tänka på klassiska citat som; "I like to dissect girls. Did you know I'm utterly insane?"








Filmtips på Ellis:
The Rules of Attraction från 2002
The Informers från 2008





Änglarna

Kategori: Böcker





Det är över. Klockan närmar sig sju på kvällen och bussen är snart här. Han vill böja sig fram och släppa ut skriket som bor i honom. Öppna alla spjäll på vid gavel och tömma sig. Sedan blir det tomt och rent. Tystnaden fyller tomrummet med sin mjuka stillhet. Han ska hem igen till byn där det började. Innan häkte, innan rättegång, innan år i fängelse.


Arbetslöshet och avfolkade hålor där spriten är ett tidsfördriv lika mycket som en ångestventil. Mänsklig ondska, intsituerat klassförtryck.
Ola Nilsson tar än en gång strupgrepp från första rad och håller stenhårt fast. Att omslaget sedan ser ut som rena skräpet och inte alls förknippbar med berättelsen är smällar man får ta. Jag ser redan fram emot del 3 i denna löst sammanfogade trilogi över ett samhälles stilla sönderfall.


Kol väte syre. Det skallrar om flaskorna som innehåller den vätska som antänder folket på byn.
Alkohol. I färghandeln trängs avdelningen för hembränt mellan hyllorna för färg och lösningsmedel och hyllorna för inredning. Mellan fasad och inredning finns ett tomrum som är fyllt av aktivt kol, liköressenser och en superjäst som kan få igång en mäsksats på tre dagar om temperaturen är den rätta. Bakom disken står färghandlaren som en shaman och delar ut beställningarna. Vid varje överlämnande en besvärjelse. Och patienterna går därifrån med ett våld som antingen ska dränkas eller antändas av den förtrollade drycken. Flaskorna är till för att lindra deras smärta, trösta dem i sorgen och läka deras sår.






Inuti Maskinen

Kategori: Musik







of flesh
Dying inside
From the sickness within
Sacrifices must be made

Addiction to power
Manipulate at will
The story unwinds
kill

A new machine has awakened
Can you hear it scream
Craving, needing
A new machine has awakened
Bringing down the birth of a new breed
Inside the machine

To create something new
An era has come to end

Addiction to power
Manipulate at will
The story unwinds
kill

A new machine has awakened
Can you hear it scream
Craving, needing
A new machine has awakened
Bringing down the birth of a new breed
Inside the machine

Inside the machine
Can you hear it screaming?
Inside the machine

To kill





Paria

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

Vi vet att vi är fula och inte passar in

Vi vet att vi är körda

För den världen som är din

 

Vi vet att vi är ensamma

Vi vet att vi är bröder

Allt vi har är varandra

och det är allt vi behöver

 

Trasiga svarta änglar

Så känner vi våra systrar

De helar och förintar

De hör när ingen lyssnar

 

Vi vet att vi förkastats

En paria, en pesthärd

Udda och utanför

Vi är bara till besvär

 

Vi söker bak fasaden

Efter sånt du inte vill se

Vi gömmer oss i skuggan

När du faller ska vi le

 

Vi jagar dig i flock

Vi törstar efter blod

Vi hugger hårt och vilt

En vrålande natthjord

 

Så tänd varnande vårdkas

När du hör våra vilsna rop

Kom systrar, Kom bröder

Låt oss möta mörkret ihop

 

 

 

 

 

Irrbloss på Ofärd

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

Se ett hammarhuvud blankt

Se ett hammarskaft i hand

Lossar, krossar hela käken

Splittrar kött, ben och tand

 

Se bombräd över byar

Se barn som bränns ihjäl

Två vänner i en skyttegrav

För en frihet inget värt

 

Det kallas vrede

Du vackra vilda ursinne

Det kallas raseri

Du uråldriga underbara vansinne

 

En kyss på din kind

En hand genom ditt hår

En bukett vid en gravsten

En tid som bara går

 

Vem vill släcka törsten

Vår osläckbara blodtörst

Vem vill leva utan smärta

Vem vill dö utan att nånsin fötts

 

Vår ursinniga vansinniga värld

En tuggande malande ångvält

Som irrbloss på ofärd rusar vi

Nedför gator, genom gränder

och över slagfält

 

 

 

 

 

 

Vårdagsjämning

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

Nordanvind, norrsken

Likt pärlemor glimra

Månglanskristall

Över skare skimra

 

Midvintermark hårdna

Med gnistrande sky

Himlavalv rodna

Så blossar din hy

 

Blidkande sol, bristande is

Höstkänning dör

För blomstrande bris

 

Ge mig vårdagsjämning

Kura skymning vid pyrande härd

Aftonsol och lövbränning

Att väcka vår slumrade värld

 

Rimfrost blir imma

Droppar i solens sken

Lossnar tjäle, lyfter dimma

Fuktar din hud så len

 

Så sält, så sött

Så spunnet sprött

Så varm, så het

Då slutligt återfött

 

 

 

 

 

Träjler

Kategori: Film






Ser ut som rena skiten, utanför bokpärmarna verkar den gode Conan sällan göras rättvisa. När jag läser Howards gamla pärlor ser jag faktiskt inte en grymtande kroppsbyggare framför mig, kanske någon med mer intensitet. Inte fullt lika deffad gymlook.





Kort om mangadomen

Kategori: Serier





Dömd i tingsrätten, friad i hovrätten.




Moralpanik, smaken du aldrig glömmer. Nittiotalet med rejvfester som minsann kunde göra en oförstörd generation till knarkare, för att inte tala om de som fick tag på alkoläsk. Greven och hans anhang som från västra gränsen uppmanade aningslös kyrkbränning och sataniska djuroffer för att sedan följas av vikingarock och Fryshusets skinnskallelokal som den största samhällsfaran sedan neurosedyn.
Hem och Skola, frikyrkliga rörelser, Folkpartister och Kristdemokrater som satte agendan i ett land som paradoxalt nog såg/ser sig självt som Liberalt och Öppet. Samtidigt är det lätt att hålla för sig skratt när det kom till exempelvis kom till Studio S och videovåldet. Ett debattprogram och falska vittnesuppgifter räckte för att förändra en nations inställning till filmad underhållning. Eller rättegången mot Epix och dess serier samt bojkotten som följde.
För det är när moralpaniken vinner lagligt stöd som jag känner äkta obehag, när yttrandefrihet inskränks och självutnämnda smakdomare ges rätt att klippa och censurera konstverk efter godtycklighet.
Eller likställa fotografier av verkliga brott med tecknade fantasifigurer, oavsett om de äter en banan eller inte.




Dömd i tingsrätten, friad i hovrätten.



Kan inte riktigt släppa tanken på att det är just för att det handlar om serier som är en del av grejen, en kulturyttring som liksom suspekta motorsågsfilmer inte omhuldas av kultursidorna. Som parallell kan nämnas konstnären Bjarne Melgaard vars konst ofta upprört och ett flertal gånger anklagats för barnpornografiska tendenser- som exempel kan nämnas ett videokollage där en man simulerar oralsex med en skraj ettårig flickas arm.
Han och hans konst är däremot upplyft av kulturetablissemanget och riskerar knappast ett fällande barnpornografidom eller ens åtal, tvärtom fick han ett rungande stöd när nynazister attackerade en utställning av nakna pojkar*, många ansåg att det var en direkt attack på yttrandefriheten. För Melgaards utställningar av nakna barn är ju konst, medan mangateckningar är barnporr. Där Melgaard provocerar och utmanar, ville de 39 mangateckningarna översättaren hade i sin dator helt plumpt bara upphetsa och uppmana till barnövergrepp. Enligt nämndemännen i rättegången alltså, mig veterligen var ingen av upphovsmännen till teckningarna delaktiga i rättegången.


*Fotona var dock tagna av en viss

Donald Mader












Ramones Anthology

Kategori: Musik



Den är videon blev bannlyst av MTV...

 

Att den 58 låtar kompakta 2-discsamlingen Ramones Anthology (hey ho-lets go!) avslutas med låten R.A.M.O.N.E.S. är en tanke som ser ut som en handling. Låten ifråga skrevs av Motörheads frontman Lemmy som en hyllning till bandet och efter att Lem spelat upp sången för Joey Ramone i en walkman blev den snabbt en given del av repetoaren - hos bägge banden. Ramones och Motörhead har det gemensamt att de bägge influerades i första hand av gammal popmusik -i ramones fall beach boys och beatles, i motörheads fall little richard och elvis- men förvandlade influenserna till något unikt.

 

 

 

 

Hmm, låter bekant det där

 

Det unika Ramones gjorde var att kombinera furiös punkattack med bubbelgumspop och texter där titlarna hette så fina saker som The KKK Took My Baby Away, Beat On The Brat, I Wanna Be Sedated eller varför inte Gimme Gimme Shock Treatment.

Trots sin image som snifflimmande slynglar var Ramones ett oerhört drivet band som trots inre stridigheter och brist på framgång inom musiken verkligen ansträngde sig för att verka och utvecklas inom sin på många sätt begränsade formel. En övertygelse att spela rock n roll på sitt eget sätt.

...Och stridigheterna var många, exempelvis var Johnny på gitarr och De De på bas väldigt olika personligheter. Johnny var sedan tidig ålder övertygad republikan, tyckte Reagan var amerikas bästa president genom tiderna medan De De var heroinist som redan tonåring inte backade för att sälja sig till gubbar för en fix (låten 53rd & 3rd anspelar på gathörnet ifråga) och som skrev en hatsång till just ovan nämnda Reagan när denne besökte en SS-kyrkogård i Bitburg på sitt Västtysklandbesök. Låten kallade han Bonzo Goes to Bitburg. Överhuvudtaget var det De De som stod bakom de bästa och mest svartsynta av ramonestexterna. Han fortsatte att skriva låtar till bandet ända fram till slutet, trots att han själv slutat/uteslutits ur bandet långt tidigare.

 

 

1-2-3-4...

 

58 låtar är ett rejält stycke musikhistoria, men även bortsett från det är Anthology smakfullt arrangerad. Partystänkarna från början av karriären fyller ena skivan, medan de ganska ojämna åttio-och nittiotalsförsöken får samsas på andra skivan. Ändå är det på senare skivan några av mina personliga favoriter finns. Det som lyckades är så otroligt bra, även om de saknar ungdomssångernas råa energi.

Med skivorna medföljer också en fotospäckad bok på 81 sidor som berättar Ramones saga på ett väldigt underhållande vis, vilket gör Anthology(hey ho lets go) till en mycket prisvärd samling och introduktion till bandet.

 

 

 

 

 

 

Slavstat

Kategori: Dikt och Rim






Slavstaten Svearike
Min panna till blodvite stångad
I den friaste av tider
Har jag aldrig känt mig mera fångad

Så tvingad iväg
På denna färd som inte gör någon väl
Törs jag se mig om
Vad för slags skuggdjur som nafsar mig i häl

Jag har skådat vägen
Som leder bort och aldrig tillbaks igen
Där vad som dödar oss
Hålls bakom ryggen som en trogen vän

Parasiter i kanylen
En daglig injektion av bildextra reportage
Tills man kippar efter
Några andetag i Dagermans garage

Alla som lismar suktar
För en chans att bli den rike mannens nigger
Bara djur att tämja, tukta
Finns det något värre än en hund som tigger

Jag har skådat vägen
Som leder bort och aldrig tillbaks igen
Clownkrängt dökött
Stanken får mig att kväljas, harkla blod i slem

När barnen gråter
Dra rullgardin ner och persienner för
I låsta korridorer
Hasar de vilsna stegen som ingen hör

Trodde ni på slutförvaring
Att allt mitt hat helt skulle brinna ut
Bak urbergsportar
Sipprar fram och tränger upp till slut

Jag har skådat vägen
Som leder bort och aldrig tillbaks igen
Alla vissna blomster
Som skrumpnade och dog för länge sen












Hey Ho - Let´s Go

Kategori: Musik



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Integrerad

Kategori: Allmänt

 

 

 

 

I.

Andra temadagen kring integration och skolans roll. Jag, M och A ses som vanligt på parkeringen för ett bloss och en kopp kaffe. Vi snackar om gårdagen, om föreläsningen där kvinnan från scenen berättade för oss skillnaden mellan Våran barnuppfostran och Invandrares barnuppfostran.

”Det finns många som inte förstår, många (speciellt inom skolan) som är alltför snabba med att döma…Eller till och med anmäla… Utan att egentligen förstå hur våra egna uppfostringsmetoder faktiskt är värre och mer grymma mot barn än invandrarnas. Vi stöter bort barnet genom att tillexempel visa barnet till sitt rum, att de inte är välkomna hos oss längre. Att dåligt beteende ska innebära exkludering! Invandrares uppfostringssätt påminner mer om en Tigerhonas; hon lappar till med ena tassen när barnet är olydigt, men med den andra tar hon barnet till sig och tröstar det.”

Vi snackar lite om hur mycket betalt hon kan ha fått för framträdandet.

”Jag har hört jämförelser mellan invandrare och djur tidigare”, säger jag medan vi går in från parkeringen, våra cigg fimpade och kaffekopparna tomma, ”men knappast i lagliga sammanhang.” De andra skrattar.

På morgonsamlingen tar M upp föreläsningen och om det inte var ovanligt grova generaliseringar kring invandrare och barnuppfostran. Vår ena rektor berättar om hur han och hans fru under sin bröllopsresa till Jerusalem besökte ett barnhem. ”Visst blev vi först förvånade över att se hur fysiska barnhemspersonalen var mot barnen”, säger han medan han pillar på korset runt sin hals, ”men samtidigt så märkte vi ju att barnen tyckte så mycket om dem som jobbade där. De hade ju inga andra liksom. Det fick mig att reflektera kring hur ofta vi här i Sverige gärna är lite präktiga och tror oss veta bäst, när det faktiskt är så lite man ibland känner till om andra kulturer.”

Jag kan inte låta bli att sträcka upp handen.

”Så du anser att barnaga bör bli lagligt igen då”, frågar jag. Några skrattar, även rektorn själv. ”Nej, nu lyssnade du nog inte riktigt på vad jag sade”, säger han, ”jag vill bara hjälpa er att få ökad förståelse. Det är viktigt när man möter elever av annan härkomst.” Jag känner mig plötsligt dum som frågade, samtalet går vidare. Ingen annan verkar ha reagerat negativt på vad han berättade.

På eftermiddagen är det värderingsövningar och vi delas in i grupper. Jag hamnar i grupp med Å som jag inte gillar för han hälsar aldrig, G som jag alltid tyckt varit något av ett spån, samt E som är en av de yngre, hurtiga lärarna som börjat senaste året. Hon iklär sig genast rollen som informell gruppledare.

”Okej, första frågan är”, hon kollar i sitt anteckningsblock, ”arrangerade äktenskap, vanligt i kulturer från mellanöstern?” Hon tittar upp från sitt block och spejar laget runt. Alla flackar med blicken eller tittar ned i marken, själv sitter jag med armarna i kors och känner mig tjurig. Föreställer mig att jag är någon annanstans med någon annan.

”Min fru”, säger Å plötsligt, ”alla hennes.. öh, bröder, alltså mina svågrar, har föräldrarna valt vem dom ska gifta sig med. Och de har gjort likadant med sina barn. Och dom är Jättenöjda med det!” Han ser väldigt irriterad ut, som om frågan nästan varit personligt kränkande. Jag drar mig till minnes att han är gift med en cirka tjugo år yngre indiska. Och att han är ordförande i lokala amnestyföreningen.

”Ja vem hade inte velat välja vilka ens ungar gifter sig med”, säger G på sin breda Jönköpingsdialekt, ”som det är nu kan de ju komma släpande med vem som helst!” Hon skrattar högt och skruvar lite på sig, innan hon tystnar. Å sitter stilla och stirrar ut i tomma intet, ser fortfarande irriterad ut. Jag tittar på E och hon tittar tillbaka med ett snett leende. Jag undrar vad fan hon tänker.

 

 

II.

Jag minns inte längre om det regnade eller om det bara var vanlig tristess som fick mig att gå in på bibblan. Jag tog en tidning eller bok, minns inte längre vilket och satte mig i en soffa. Läste egentligen inte, lät mest tiden gå.

En grupp invandrare i varierande etnicitet, ålder och kön kommer in på biblioteket tillsammans med två medelålders kvinnor. Jag hör hur den ena, på långsam, övertydlig svenska kungör att detta är ett bib-li-otek, och här kan man låna böcker. Hon visar med gester att de kan se sig omkring. Gruppen upplöses, en arabisk man och kvinna omkring de femtio tar chansen att gå tillsammans längs en sidohylla och diskutera på sitt hemspråk. Jag tror inte de är ett par, kroppshållningen är distanserad och utan att förstå språket får jag för mig att samtalet handlar om praktiska, allmänna saker. Kanske bilar, barn eller bostad.

Den yngste killen, jugoslaviskt utseende och med en sån där mössa som alla verkar ha nu för tiden, söker sig neråt datorerna där några tjejer i gymnasieåldern sitter. Han är på sin höjd tjugo, går med spänstiga steg, angelägen om att de ska lägga märke till honom.

”Wait Leutrim”, ropar den ena av de medelålders kvinnorna och går ikapp honom, ”where do you think you´re going?” Leutrim stannar upp, låter henne hinna ikapp honom.

”I was just…” säger han, men hon skakar bara på huvudet, tar honom om handleden och leder honom ned till barnboksavdelningen, inte långt ifrån där jag sitter och låtsasläser.

”Sit down please”, säger hon och han lyder. Hon sätter sig bredvid honom med sin hand fortfarande om hans handled. Med den andra handen rättar hon till den torvbruna skarfen om sin hals.

”You are here to learn swedish”, säger hon, “and I found the perfect book for you to start with.” Hon reser sig och hämtar Pannkakstårtan av Sven Nordquist. Leutrim tittar på boken, och sneglar sedan bort mot tjejerna vid datorn.

”Please, that is a childrens book”, säger han bedjande, ”I don´t wanna read that.” Han gör en ansats att resa sig, men hon har redan satt sig ned bredvid honom och tar honom återigen om handleden, håller honom tillbaka.

”Please, don´t make me do this”, säger han. “They´ll laugh at me!”

”This is very important”, säger hon, ”this is not a childrens book!” Leutrim tittar på Gubben Pettson och Findus på omslaget.

“Oh, it isn’t? mumlar han.

“Noooo”, säger hon och skrattar, “everybody can read this book!” Hon slår upp boken med ena handen och pekar.

”Look”, säger hon,  ”what is this?”

“A farm”, säger Leutrim.

“Good! Now what is that?”

“A cow”, säger Leutrim.

“What does the cow says?”

“Moo..”, säger Leutrim och ser mest ut att vilja sjunka tvärs genom soffan och försvinna ned genom linoleumgolvet.

 

 

III.

Eftermiddag på arbetslaget. Kaffekoppar som slamrar, punkter tas upp och försvinner utan att jag riktigt brytt mig om vad de handlar om. Jag kan känna vibrationerna från klockvisarna på väggen, en minut i taget.

”Så har vi kommit fram till den här punkten…”, säger J som alltid håller i arbetslagsmötena. ”Som ni kanske känner till, så har arbetslag 1 dragits med ganska besvärliga elever det senaste läsåret. Det har bland annat varit fyra elever som egentligen är särskoleklassade, men där föräldrarna absolut kräver att de ska gå i vanlig klass, samt några killar som har varit ganska av banan med kriminalitet och så.” Ett visst tissel-tassel utbryter innan man konstaterat vilka dessa elever är.

”Samtidigt som det har varit ganska jobbigt emellanåt, har arbetslag 1 sagt att de själva tycker de har hanterat det ganska bra. Och då kom frågan upp från chefen, att det är kanske så att vissa arbetslag är bättre på vissa saker än andra. Att kanske arbetslag 1 är bäst rustade för att möta den här sortens elever?”

”Ja gärna för mig”, säger K och drar med sig några skratt, ”vi har ju faktiskt haft rena gräddfilen i jämförelse!” Jag börjar rita en liten drake i mitt anteckningsblock, jag har redan tecknat en kub och en arg clown.

”Chefen kom i alla fall med förslag att vi kanske skulle använda det här tänket i vidare bemärkelse. Arbetslag 2 har ju till exempel arbetat väldigt konstruktivt kring elever med invandrarbakgrund. Och det är ju kanske så med arbetslag, precis som med människor, att vi har olika styrkor och svagheter.”

Några mumlar instämmande och nickar.

”Därför har hon föreslagit en omröstning om alternativ elevindelning”, fortsätter J, ”där arbetslag 1 tills vidare tar de svagaste eleverna, arbetslag 2 tar… öh, invandringsproblematiken… Och vi tar de andra.”

Jag slutar klottra anteckningsboken full och tittar upp. De andra? En ögonblicksbild av marscherande elever på skolgården, scoutliknande kläder, bärandes örnstandar.

K är den första som reagerar. ”Men alla invandrare är väl inte problem, lika lite som alla ”svenskar” som vi då skulle få är helt problemfria”, säger hon och gör citattecknen i luften. ”Nej vet du vad, det här gillar inte jag alls. Sen är det inte juste mot de andra arbetslagen heller. Det tycker inte jag åtminstone.”

Fler röster höjs och till sist lyfter J händerna urskuldande och flinar smått generad.

”Skjut inte budbäraren”, säger han, ”det är ju inte mitt förslag. Men ska vi ta en omröstning?” Nästan alla tittar på K, men hon rycker på axlarna. Ser mest trött ut.

”Vilka röstar för”, frågar J.

Inga händer sträcks upp.

”Vilka röstar emot”, frågar J.

Alla händer sträcks upp.

”Bra”, säger J, ”då går vi vidare till nästa punkt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Livdikt

Kategori: Böcker




"Du ska fortsätta?
Ja.
Varför då?
För att inte glädja mina fiender.
Men de skrattar ju bara åt dig, såna som du.
Men jag hatar tillbaka.
De kan aldrig förstå omfattningen och intensiteten av mitt tillbakariktade hat.
Hur skulle de kunna det?"



Jobba på, skriv! Som en idiot.
Och tänk på att "ingen jävel ska få glädja sig åt ditt livlösa lik"!

Ett av de bästa råden jag fått, av Johan Jönson själv förra året. Med assistans av Pål Eggert fick jag en chans till brevkontakt med arbetarpoeten ifråga. Det blev ett riktigt fanmail som stapplande försökte förklara hur uppmuntrande hans böcker varit under en höst när det mesta annat krånglade. Vi hade ett ultrakort utbyte som handlade om att få använda ett citat av honom i min tilltänkta novellsamling, och visst fick jag det.

Jag skrev då att jag såg fram emot kommande tegelstenen Livdikt, och nu har jag äntligen läst den.
Hur den var? Till mesta del uppbyggd i intervjuform som utdraget ovan. Självutlämnande och stenhård, sorglig och vacker. Jag fick en vag förhoppning om att Jönson någon dag omsätter sin prosa till ett skönlitterärt verk. Jag gillar det exprimentella, det poetiska, men det är när han skriver rakt på sak som jag som mest uppslukas.
Få andra skriver om de där sakerna. Ingen skriver om dem på sättet Jönson gör.




Motörskalle

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

I vargens år

Gud var aldrig på din sida

Ormbettskärlek

På dina fötter eller på dina knän

 

Ät dom rika

Törstig och miserabel

Spader äss

Död mans hand igen

 

Krigets hundar

Marschera eller dö i Tragedins namn

Jag är svärdet, Ärans svärd

Se mig brinna

 

Vilse i ozonet

Döv för evigt

Född att förlora - Ute på lunch

Mördad av Döden

 

 

 

 

Dyngkäft

Kategori: Dikt och Rim







Där lögn ett korthus rest
Sitter usel ynkedom själv och skäms
Solkig själ så ekar tom
En tillspillogiven existens


Ryggtavla likt en agnad maggot
Med ett leende som ett uttöjt rektum
En faders förvridna sagoskrud
I gulnade fingrar ett skamfilat plektrum


Småaktigt och smutsigt
Lägrar annans viv i sin egen lort
En tjuvaktig dyngkäft
Slingrar sig genom sitt hus av kort





Cavaleransk Conspiration

Kategori: Musik




I mitten av nittiotalet kändes få hårdare än Sepultura.

Den kraftfulla videon till Territory överträffades enbart av vildsinta favoriten Refuse/Resist. Men inom bandet växte gnabbet och med framgången för halvkassa Roots var splittringen nära.

 


Max övergav snart både brorsan Igor bakom trummorna och resten av Sepulturanerna för att satsa helhjärtat på etnometal och regnskogsdans. Trots enstaka fullträffar (som kängan ovan) är Soulfly inget som fyller hedersplatsen i vare sig skivhyllan eller i låtlistemappen.

 

 

Till sist återförenades Max med brorsan Igor igen för att spela musik. B-skräckvideon ovan är störtskön och flera av låtarna på Inflikted är sådär folkilska och störtförbannade som får nacken i svaj. Det gör att jag faktiskt ser fram emot nya given som släpps nu i mars, vilket måste vara det första i Cavalerasammanhang jag känner så för sedan typ ´96.

 

 

 

 

 

Ur Kommentarsfältet

Kategori: Allmänt








Postat av: rippe
Om proletära skildringar i litteratur och film.
Jag har en känsla av att man alltför ofta benämner folk som proletära författare eller skildrare på ren rutin, för allt som oftast handlar skildringarna om att byta klass. Alltså inte så mycket om att befinna sig på botten eller tillhöra ett visst skikt i samhället en gemenskap eller något man hatar att man finner sig i.
Alltså blir skildringarna mest en individualistisk lösning på problemet, man lämnar det för något som man uppfattar som bättre. Denna tematik blir tydlig i ”svinalängorna” (filmen) där Pernilla August inte klarar av problematiken och temat i romanen. Eftersom hon aldrig upplevt utsattheten själv så måste hon lägga till en dimension och berättelsen kommer från medelklassen och inte från barndomens uppväxt i invandrad arbetarklass, alltså från den lägsta positionen i 70-talets Sverige, till råga på allt är föräldrarna även alkoholister.
Så är fallet också i den brittiska filmen ”Billy Elliot” (som jag trots allt tycker lyckas med att skildra ett hårt klassamhälle och där det finns kraft hos de arbetande, som inte enbart reduceras till offer) men den unge mannen i filmen är trots detta tvungen att fullständigt bryta med sin bakgrund för att nå den position där det finns sofistikerade människor som klarar av att uppskatta hans specifika talang, vilket naturligtvis ingen i de lägre folklagren klarar av…
Exemplen av klasskildringar kan göras mycket längre men jag upplever allt som oftast att det inte handlar om klasskildring utan skildringar av mer eller mindre lyckade klassbyten, där man byter en klassposition mot en annan, oftast högre. Naturligtvis är denna utsaga en en generalisering och jag vet att det finns bra exempel på klasskildringar också.

Dock menar jag att CJ Håkanssons Roman (novellsamling) ”Fjärilen från Tibet” och Stewe Sundins blogg och författarskap lyckas betydligt bättre än många andra (läs Pernilla August) med att skildra det svenska klassamhället. Dessutom får man mer än bara klassamhället skildrat, man får en inblick i de fasor som härjar i det förödda industri och folkhemssverige. På samma sätt menar jag att Stephen King oftare skrivit om arbetare och fattiga på ett ärligare sätt än många av de som recenseras på de finare kultursidorna, hos honom får man dessutom de innerligaste kvinno- och barndomsskildringar som finns att hitta i litteraturen ( även Robert R McCammons ”Mitt liv som pojke” är värd att nämna i klass- och barndomsskildringarna).
Med de senaste inläggen sällar på sin blogg så sällar sig även Sundin till den realistiska skildringen av utanförskap och klasstillhörighet på ett sätt som får det att vattnas av glädjetårar i ögonen på en gammal marxist. Jag blir varm (eller snarare kall) i hjärtat när jag ser dina och CJ:s skildringar av det nygamla klassamhället. Sen är jag inte övertygad om vi skulle nå samma slutsatser om hur man skulle kunna förändra skiten. Men stoltheten i att komma från de ickepriviligerade folkliga klasserna verkar vi dela, och genom detta inlägg utnämner jag er till de största samhällsskildrarna just nu. Och hoppas att din novellsamlig och CJ:s roman snart landar i boklådor över hela landet.


Ja både generad och rörd över lovorden kände jag mig tvungen att klistra in Rippes välformulerade kommentar till För Sent (en text du hittar om du scrollar nedåt) om inte annat som en ren egotripp.
Skulle inte falla mig inte att göra mig till språkrör för CJ, men för egen del tror jag att i den mån jag lyckats med klasskildring är det såpass enkelt att trots stora skillnader senaste åren så har lite i min verklighet och omgivning
egentligen förändrats. Jag fortsätter vara en fattiglapp som hankar sig fram på ströjobb, jag bor i en håla och trots nya och berikande kontakter har jag samma umgänge som för tio år sedan, minus några dödsfall. Jag drivs fortfarande till lika delar frustration/vrede som livsgnista och stolthet. Ibland känns det som jag stått still och stampat hela livet, ibland känns det som jag kan ta mig an hela världen, överleva allt. Sen vill man ju gärna tro att man blivit bättre på att iaktta och beskriva det man ser, och att övning ger färdighet i skrivandet. 
Du skriver "Sen är jag inte övertygad om vi skulle nå samma slutsatser om hur man skulle kunna förändra skiten" och måhända är det så, även om jag har för mig att vi tyckt lika många gånger. Jag har mina åsikter och utopier i vissa samhälls/klassfrågor men för det mesta håller jag dem för mig själv, just för att jag vill skriva och då i första hand inte övertydligt politiskt. Ogillar själv när jag får författares ståndpunkter skrivna mig på näsan.
Därför är det såklart jätteroligt att du tar upp King som ett exempel, för där är vi rörande överens. Hans skildringar av arbetarklassen betydde lika mycket som det övernaturliga och den råa skräcken i de där livsviktiga romanerna och novellerna man plöjde under uppväxten. Det var äkta, inget vinklat eller tillgjort utan rent från hjärtat.
Utan att ha sett Svinalängorna tycker jag ändå du sätter fingret på vad som oftast brister, jag tror det är därför som Sweet Sixteen berör så mycket mer än de mer romantiserade eller tillrättalagda filmer, eller varför Fridegårds Lars Hård-trilogi känns mer levande än många samtida skildringar av klassamhället.
Sammanfattningsvis är jag jätteglad och stolt över att lyckats beröra, tusentack Rippe för responsen.
Mitt liv som Pojke låter som en bok att kolla upp.
/s.