The New Church Ladies

Böcker / Permalink / 0
 

As I type this from my heavily black neighborhood, I hark back to my wigger days and recall something that Chuck D from black-nationalist rap group Public Enemy said to me wearily when I interviewed him back in 1990:
“You tell people what you are, and people still don’t believe you.”
I couldn’t have said it better.
American cultural discourse has imploded with the slimy floridity of a rectal prolapse. At the moment I kinda sorta wish the whole world had one mouth and I could vomit into it.

Jim Goad är en av de författare och debattörer som, ihop med Chomsky och en handfull andra, fick mitt yngre jag att tänka i delvis nya banor och ifrågasätta föregivna dogmer från skolbänk och statsmedia. I Goads fall enbart utifrån The Redneck Manifesto. En vredesladdad uppgörelse till bok, som var tidigt ute med att visa hur den identitetspolitiska diskursen används som en härskarteknik mot de lägre klasserna. Men också mot dissidenter i allmänhet, oavsett klassbakgrund. En projektionsmanöver riktad från de som egentligen är de som skott sig på slaveri, beordrat anfallskrig och folkmord.
Det progressiva samhällets Antikrist blir istället den fattige och den outbildade. De oborstade arbetarna som inte äger tillgång till det akademiska maktspråket eller de massmediala produktionsmedlen. Goad ledde i bevis hur ”rednecks”, ”hillbillies” och ”white trash”, har blivit Amerikas syndabockar i såväl massmedia, populärkultur och dagspolitik.
Detta är ju ett modus operandi som i takt med globalisering både utlokaliserats och förfinats. Även vi i avkroken Svitjod kan numera hela uppsättningar av avhumaniserande tillmälen på de kättare som har fräckheten att häda mot hela eller delar av den gudomliga globalismens gospel om en gränslös värld byggd på ständig tillväxt och selfies.

 

Now, I don’t like Christians any more than you do. But that doesn’t mean I’m on your team. As neither a Christian nor a progressive nor a millennial, I have something that most of you lack—perspective. You and the Christians are both wrong about everything, and yet you both feel compelled to constantly prove how wrong you are in public.
The sacred secular script you follow—cultural progressivism, egalitarianism, social justice, or whatever the fuck you’re calling it these days—is simply Christianity with God removed. Your “God”—your untouchable premise—is the naively childish and entirely unscientific notion of innate human equality. The moralism and the sanctimony and the witch hunting and the baseless assumptions are exactly the same. Just because your philosophy is different doesn’t mean your psychology is. Your self-righteous mob mentality and communal bloodlust to scapegoat all heretics and burn them at the stake is identical.

Jim Goad har en brokig historia som berättas delvis i The Redneck Manifesto och ännu mer i den självbiografiska Shit Magnet. Släkten Goad är just från Rednecks – och Hillbillietrakter. Goad växte upp i en dysfunktionell familj med en våldsam och alkoholiserad far, men blev tidigt uppmärksammad för sin språkliga och stilistiska förmåga. Goad blev pryglad av katolska nunnor i plugget och blev själv under en period kristen fanatiker, innan han upptäckte marijuana. Var tillsammans med Boyd Rice och en handfull andra provokativa och experimenterande förmågor en del av USA:s kreativa och journalistiska undergroundmiljö under nittiotalet, men har också spelat in countryskivor. Tillsammans med hustrun Debbie drev Jim Goad Answer Me! En tidning som utmanade moralism och god smak med teman som självmord, våldtäkt och seriemördare. Den lades ned kort efter att nummer fyra åtalades för obscenitet i en uppmärksammad rättegång.
Goad höll på att få ett genomslag i de bredare lagren i och med The Redneck Manifesto. Bland annat medverkande han i Bill Mahers  Teveprogram. Istället fick Goad avtjäna två och ett halvt års fängelse efter att ha misshandlat sin före detta flickvän, något som avhandlas grundligt i ovan nämnda Shit Magnet, en bok som skrevs just på kåken.

The Redneck Manifesto hade en tydligt marxistisk prägel, men Goad har de senaste åren mest skrivit för porrblaskor och libertarianska tidningar. Utan att själv vara libertarian må tilläggas. Det är från dessa kolumner som innehållet till The New Church Ladies hämtats.

Just like church ladies, you have your sins—instead of masturbation and adultery and heresy, they’re racism, sexism, and homophobia. You aren’t sexually repressed—you’re ideologically repressed. You still play with your little Angel and Devil figurines just like the Christians do. You flip the characters, but it’s the same tired script.
Like the church ladies of yore, you gasp in horror and treat anything that deviates from your Holy Script as blasphemy. You can’t bear the idea that people who don’t think like you do are allowed to exist. Hence your endless campaigns to shame, silence, and get anyone who deviates from the script fired from their jobs and banished from polite society. Your drive to control and silence and banish all opposition is a religious impulse, not a logical one.

Jim Goad använder sig fortfarande av samma klassperspektiv som i sitt tidiga skrivande, med den skillnaden han i The New Church Ladies i allt större utsträckning kritiserar pöbelmentalitet och nyttiga idioter, som villigt låter sig duperas och aktiveras av småpåvarna ur det nymoralistiska skuldkollektivet. Goad identifierar väldigt träffande det totalitära religionssubstitut som driver de slacktivister och supersensitiva sektoffer som han så innerligt avskyr. Samtidigt är det en väldigt lustfylld avsky, full av gapskratt och distans. Goad tycks leva och skriva helt enligt Friedrich Nietzsches ledord; “Courageous, untroubled, mocking and violent-that is what Wisdom wants us to be. Wisdom is a woman, and loves only a warrior.”
Stilmässigt är det få som kan klå Jim Goad, han har ett intelligent, vibrerande och hårdsluggande språk som kryddas med förolämpande invektiv och nedlåtande epitet. Underfundiga karaktärsmord avhandlas med flinka fingrar på några få rader. Det är få jag läst, förutom James Ellroy och Charles Bukowski, som verkar hysa en sådan kärlek till det som är fult, kränkande och obscent i det engelska språket.
Boken är uppdelad i två delar. Första delen är artiklar som kritiserar, förnedrar och totalt förlöjligar diverse sociala rättvisekrigare och samtidigt dissekerar samtiden. Del två är en handfull satirtexter som inte åldras med samma behag, trots att de är skrivna mellan 2011-2015. Detta är inte Jim Goads fel, utan har snarare att göra med hur snabbt allt går - hans överdrivna drift med samhällstendenserna som anades, har på några år sprungits om av verkliga fall som är omöjliga att skilja från satir. En komiker som idag vill häckla maktens hycklande och vidriga självgodhet, behöver endast klippa ihop delar av en tevedebatt.
Alla böcker av Jim Goad som nämns här ovan rekommenderas varmt. Sommarens elakaste och roligaste läsning. Så skönt med skarp ammunition i en samtid av knallpulver och humorlöshet.

 

Despite the fact that you posture as people who help the little guy, you are backed by the media and the government and the education-industrial complex. I can tell where you got fed everything that comes out of your mouth. You aren’t fighting the power; you are the tools of power.
Here’s the difference between people like me and you: You want to hang me; I don’t want to hang out with you. Seems as if my approach is less truly hateful and far less intrusive.
It is a world where feelings overrule ideas at every turn. Ideas—at least ones that diverge a millimeter from official indoctrination—are viewed as threats.
The mind of a censor is a dark and frightened space. Censors are motivated not by a certainty that their targets are wrong but a fear that they may be right.

 

 

 

 

 

 

.  

 

 

 
 

Reverent Chandler: The saga of Fend

Böcker / Permalink / 0
 
 "Shield me, Maiden
With Frigia´s song.
Shield me on the Nightland plain,
With your raven´s song.
-The Chant of Reverent Arbor
 

De sju sista överlevande krigarna och mystikerna från stammen The Nords, en sorts blandning mellan vikingar och indianer, är på flykt och vedergällningsstråt mot sina förgörare The Muds.
Med sina kvinnor och barn skändade och slaktade finns det litet kvar att leva för, mer än hämnd och att bära några av folkets heligaste reliker i skydd från fienden.
Varje krigare tilldelas ett eget kapitel som målar upp den enskildes ofta fruktlösa kamp inför de attackerande horderna. Det är väldigt blodigt, ödesmättat och sällsamt vackert.
Reverent Chandler: The saga of Fend tillägnas lämpligt nog Robert E. Howard. Visst finns det stilistiska drag som känns igen den gamle mästaren, men ännu mer påminns jag om Snorre Sturlasson med Lafonds korthuggna och poetiska prosa. På många sätt är det en märklig läsupplevelse, kapitlen och de inledande dikterna blir ett slags konstverk i sig.

 
 

James Lafond är en smått maniskt produktiv författare inom flera olika genrer. Bara under 2012 skrev han hundrafyrtio artiklar och tio böcker och varje år släpps minst två-tre nya böcker. Det mesta är nonfiction på teman som boxning, strid och maskulinitet. Lafond har sedan sjuttiotalet själv varit en del av boxningsvärlden och senare även tävlat i machetestrid och liknande. I böcker som How the ghetto got my soul och Let the Weak Fall: A Guide to Urban Strife for the Misanthropic Man skriver Lafond om hur han medvetet utsätter sig själv för potentiellt riskfyllda situationer, exempelvis genom att bosätta sig i getton där få eller inga vita vågar vistas. Han har även skrivit drösvis med artiklar och minst en bok om ovan nämnde Robert E. Howard. 
Med andra ord är James Lafond definitivt en författare som jag kommer att återvända till, så snart tid och kassaflöde tillåter.
 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

The Book Of A Thousand Sins

Böcker / Permalink / 0
 
 
 

Ytterligare en läcker utgåva från Deadite Press, denna gång en kompromisslös novellsamling på temat religion, skuld och botgörelse. Wrath James White växte upp i ett starkt kristet hem, något han tidigt vände ryggen och blev kampsportare och senare ett av de största namnen inom amerikansk extremskräck.

 

Novellerna är en litterär blydagg i garnityret på allt vad organiserad religion och postmodernistisk nymoralism heter. Blod, könssafter och piss stänker över sidorna. Det går inte att ta miste på det underliggande ursinne som ger näring åt bokens tematik.

 

Samtidigt är det inte bara en chockspektakulär orgie i död, våld och utsatthet. Wrath James White skriver brutalt och rakt på sak, men det finns också ett sant filosofiskt anslag, där tankefrön från såväl Emma Goldman som Sankt Augustine citeras.
Det finns spår av nietzscheanskt tänkande, att höja sig över sina inbillade begränsningar och bli något mer än dussinmänniskan.

 

Femton kompakta noveller på cirka tvåhundrafemtio sidor där alla lockade till febril sidvändning. Titelnovellen The Book Of A Thousand Sins är den längsta och på sätt och vis också den bästa, även om novellerna är bra på olika vis.

 

En annan storfavorit blir Münchhausen by proxy, som i sammanhanget av massvis av grafiskt våld är nedtonad, men ändå en av de grymmaste novellerna i samlingen.  

 

Jag blev ju förtjust i Population Zero, men i The Book Of A Thousand Sins svider verkligen Whites skarpa penna till direkt. Redan i öppningsnovellen, om en sökande pilgrim som finner Gud på ett mexikanskt horhus, var jag.. tja, frälst.. för att använda en utsliten fras. Perfekt läsning i sommarskuggan. Som det står på baksidan: "Wrath James White is here to scar you".


 

 

 

 

 

 

 

Till top