Frontschwein

Böcker / Permalink / 0
 
 
 
 

Günther K. Koschorrek var maskingevärsskytt för Wehrmacht under andra världskriget och var en av de så kallade frontsvinen vid stridshärdarna i Ukraina och Ryssland. Günther förde dagbok i fält, han antecknade på papperslappar eller vad som fanns till hands. Eftersom dagboksskriverier var straffbelagda, sydde han in sidorna i fodret på sin vapenrock och sände vidare till sin mor när tillfällen gavs.

 

 


Vad som börjar som en idealistisk ynglings redogörelser om kamratskap och segrar, blir snart blodbestänkta berättelser om sårade och fallna vänner, lemlästade barn, köld och gyttja.  Från rekrytens visshet att kämpa för führern och fosterlandet, till veteranen som inte kan låta bli att utspy sitt förakt för marionettmästarna bakom vansinnet, korrupta befäl och ryggradslösa partipampar.
Koschorrek är ingen författare, något som är både bra och dåligt. De kamrater han sörjer blir oftast inte mer än förbiflimrande gestalter som jag sällan får någon egentligen bild av. De sakligt formulerade dagboksskildringarna skapar däremot en tryckande känsla av att vara på väg mot undergången och det totala nederlaget, samtidigt som målande beskrivningarna exempelvis söndertrasade fötter av för stora stövlar, liksom mardrömslika irrvandringar över stäpperna, gör smärtan och skräcken desto mer påtagliga.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Erik Nietzsche – De unga åren

Film / Permalink / 0
 
 


Dansk film och teveserier tilltalar inte bara folk med cineastiska drag och smak för bra berättande, inte sällan är de också publikframgångar både internationellt och nationellt.
Till skillnad från SF verkar inte danskarna ha filmskapandet som en skyddad verkstad för mediokra teaterapor och konstfackelever, där filmade boksuccéer, deckare, barnfilmer och återupplivning av jönssonligor och götakanaler får finansiera de så kallade konstnärliga krystprojekten.  I jämförelse med dansk film påminner svensk film mer om ett besök på det lokala reningsverket; ibland flyter det förbi något fascinerande men på det stora hela är det mesta skit.  Det är svårt att riktigt sätta fingret på varför skillnaden grannar emellan är så markant, troligtvis har det med kulturklimat i stort att göra.

 

 


Erik Nietzsche – De unga åren handlar om en ung man som tidigt fascineras av filmandet och drömmer i starkt visionära bilder om höga träd och skogens blad. Genom ren slump blir Erik antagen till filmskolan, där han inledningsvis är en storögd betraktare av andra elever och de avdankade rödvinsregissörer som i lärarrollen ska föreställa att undervisa och bedöma.
Snart börjar unge Erik söka egna uttryck, bland annat skriver han ett manus baserat på Markis de Sade vilket får hippielärarna i sena sjuttiotalet att se rött. (Vertigo förlags utgivning av Markisen födde för övrigt  liknande reaktioner för några år sen i Sverige.)
Manuset till Erik Nietzsche är skrivet av Lars von Trier, som också gör en insats som berättarrösten i filmen. Trots att allvarliga saker behandlas; ångestattacker, konstnärlig integritet och hur flumtrojkan kväser nya kulturutövare, är det för det mesta fantastiskt roligt utan att komiken blir ansträngd eller sökt. En briljant liten berättelse om att skapa något äkta och eget, till varje pris.

 

 

 

 

 

Till top