stewe

Frontschwein

Kategori: Böcker

 
 
 
 

Günther K. Koschorrek var maskingevärsskytt för Wehrmacht under andra världskriget och var en av de så kallade frontsvinen vid stridshärdarna i Ukraina och Ryssland. Günther förde dagbok i fält, han antecknade på papperslappar eller vad som fanns till hands. Eftersom dagboksskriverier var straffbelagda, sydde han in sidorna i fodret på sin vapenrock och sände vidare till sin mor när tillfällen gavs.

 

 


Vad som börjar som en idealistisk ynglings redogörelser om kamratskap och segrar, blir snart blodbestänkta berättelser om sårade och fallna vänner, lemlästade barn, köld och gyttja.  Från rekrytens visshet att kämpa för führern och fosterlandet, till veteranen som inte kan låta bli att utspy sitt förakt för marionettmästarna bakom vansinnet, korrupta befäl och ryggradslösa partipampar.
Koschorrek är ingen författare, något som är både bra och dåligt. De kamrater han sörjer blir oftast inte mer än förbiflimrande gestalter som jag sällan får någon egentligen bild av. De sakligt formulerade dagboksskildringarna skapar däremot en tryckande känsla av att vara på väg mot undergången och det totala nederlaget, samtidigt som målande beskrivningarna exempelvis söndertrasade fötter av för stora stövlar, liksom mardrömslika irrvandringar över stäpperna, gör smärtan och skräcken desto mer påtagliga.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Erik Nietzsche – De unga åren

Kategori: Film

 
 


Dansk film och teveserier tilltalar inte bara folk med cineastiska drag och smak för bra berättande, inte sällan är de också publikframgångar både internationellt och nationellt.
Till skillnad från SF verkar inte danskarna ha filmskapandet som en skyddad verkstad för mediokra teaterapor och konstfackelever, där filmade boksuccéer, deckare, barnfilmer och återupplivning av jönssonligor och götakanaler får finansiera de så kallade konstnärliga krystprojekten.  I jämförelse med dansk film påminner svensk film mer om ett besök på det lokala reningsverket; ibland flyter det förbi något fascinerande men på det stora hela är det mesta skit.  Det är svårt att riktigt sätta fingret på varför skillnaden grannar emellan är så markant, troligtvis har det med kulturklimat i stort att göra.

 

 


Erik Nietzsche – De unga åren handlar om en ung man som tidigt fascineras av filmandet och drömmer i starkt visionära bilder om höga träd och skogens blad. Genom ren slump blir Erik antagen till filmskolan, där han inledningsvis är en storögd betraktare av andra elever och de avdankade rödvinsregissörer som i lärarrollen ska föreställa att undervisa och bedöma.
Snart börjar unge Erik söka egna uttryck, bland annat skriver han ett manus baserat på Markis de Sade vilket får hippielärarna i sena sjuttiotalet att se rött. (Vertigo förlags utgivning av Markisen födde för övrigt  liknande reaktioner för några år sen i Sverige.)
Manuset till Erik Nietzsche är skrivet av Lars von Trier, som också gör en insats som berättarrösten i filmen. Trots att allvarliga saker behandlas; ångestattacker, konstnärlig integritet och hur flumtrojkan kväser nya kulturutövare, är det för det mesta fantastiskt roligt utan att komiken blir ansträngd eller sökt. En briljant liten berättelse om att skapa något äkta och eget, till varje pris.

 

 

 

 

 

Death Decay Ruin

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Med outsiderns blick

Kategori: Böcker

 
 
 

Jag blev väldigt förtjust när jag hittade Cyril Hellmans intervjusamlingar med folk som George Pelecanos och Dennis Lehane – båda författare som arbetat med The wire, Alan Moore och David Lloyd kring om V för vendetta och Nordamerikanska serieskapare som Peter Bagge.  
Jag valde Med outsiderns blick dels för att en av mina favoritregissörer David Cronenberg intervjuas och dels för att priset var hyfsat. Att den också innehöll intervjuer med Ang Lee, George A. Romero och bröderna Coen lät också intressant.
Det räckte dock med att öppna leveransen för att konstatera att det var ett ohyfsat pris med tanke på att ”boken” är mer av en pamflett på dryga sextio sidor. Nåväl, så kan det gå när man trycker på beställningsknappen utan att kolla närmre.

 

 

Desto sämre är att själva intervjuerna är dåligt korrekturlästa, intervjufrågorna tråkiga och svaren för det mesta lika tråkiga. Språket är överlag fattigt och slarvigt.  Joel Coen liksom David Cronenberg kallas för arroganta, utan att jag som läsare riktigt förstår på vad sätt de skulle vara arroganta, samtidigt som Cyrils egna funderingar kring filmerna lämnar mycket övrigt att önska. Som exempel kan nämnas hur murveln ifråga, mitt i beskrivningen av Dead Ringers handling, påpekar att han själv bott på samma gata som filmen utspelar sig.
Man kan säga att det här är motsatsen till Magasinet Novells arbetssätt- där de gjorde även ointressanta intervjuobjekt intressanta, gör Cyril intressanta intervjuobjekt ointressanta.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hört 2014

Kategori: Allmänt



Behemoth – The Satanist
Behemoth kapar bort de segaste delarna från Evangelion, här bjuds det istället på rakt rens och storslagna dödssymfonier med få transportsträckor. Samtidigt lyckas polackerna förnya sig med mysko melodislingor som för tankarna till Goblins soundtrack i gamla Argentofilmer. Men den jämförelsen säger kanske mer om min snäva musikaliska referensram än talar om hur det egentligen låter.

At the gates – At war with reality
Magisk realism är inte bara en litterär genre utan också själva grundtemat för At war with reality. Skivan inleds med ett spöklikt tonsatt citat av Ernesto Sabato och i texterna återfinns rena Jorge Luis Borges-citat liksom inspiration från flera andra författare inom den magiska realismen. Själva skivtiteln är hämtat från Michel Foucault. Det finurliga i sammanhanget är att man inte behöver ha en susning om de finkulturella kopplingarna, då texterna också kan läsas som typisk genrelyrik om död, kaos och mardrömmar.
När ett band gör comeback efter en lång tid i träda, eller försöker följa upp en oanad succé, anas ofta en prestationsångest som gör att man gärna vill visa vilka briljanta musiker man är genom övertekniskt gnidande och snåriga tolvminuterskompositioner. At The Gates visar vilka kompetenta låtsnickrare de är genom att hamra fram 13 spår som klockar in på fyrtiofyra minuter, helt utan döda stunder.

 

 

Primordial – Where greater men has fallen
En av årets mest framemotsedda skivor för min del, vilket i sin tur nästan garanterar en upplevelse av antiklimax när man väl får höra själva plattan. Att det mesta efter favoritskivan Redemption at the puritans hand inte skulle leva upp till förväntningarna borde också gått att räkna ut på förhand. Men bortsett från den inledande besvikelsen är det här väldigt bra och låtarna fortsätter att växa till en toppnotering i diskografin.
Det räcker att höra Alan Averill sjunga om hur revolutionen föder nästa tyrann, om övergrepp inom den katolska kyrkan eller om hur myten om frihet binder våra slavhandleder, för att konstatera att ingenting annat är som Primordial.


 

Death Wolf – Östergötland
Death Wolf fundament går fortfarande att spåra i Misfits/Samhain/Danzig, men för varje skiva söker de nya stigar. På sista plattan under namnet Devils Whorehouse hördes eko av Wovenhand och förra plattan överraskade med en briljant version av Death In Junes Little Black Angel. Med senaste given går de från gediget mangel till mässande körer och vemodiga melodier på ett sätt som bara anats tidigare.
Skivans tema är rötter. Låtar som Vikbolandet, Stegeborg och titelspåret Östergötland handlar om band till hemtrakten och dess historia, medan 1658 handlar om svenska arméns ismarsch över Bält. Tillsammans med texter på temat döden och det faktum att skivan är tillägnad en bortgången kamrat, skapas en dynamisk kontrast mellan vad som är förgängligt och vad som är bestående i tiden.  



P.Paul Fenech – I, monster
Meteors i all ära, men det är på sina soloalbum som P. Paul Fenech brukar vara som intressantast. I, Monster hamnar inte bland de bättre dock. Skivan lider av att innehålla lite för många låtar, dels ointressanta instrumentala utflykter och dels några trötta låtar. Att sedan förhandsboka och pröjsa fullpris för en skiva som saknar både booklet & texter utan istället bjussar på några foton av Fenech med fru och polare, gör mig också lite sur i fläsket.
Det finns riktigt bra låtar på skivan, bland annat från sidoprojekten Legendary raw deal och Murder Brothers, samt vad Paul själv kallar FULK, vilket låter som en mix mellan engelska folksånger och sjörövarvisor med textrader som You aint stopping me from going down to hell if I want to



Johnny Asbo and the young guns – Never mind the bullshit… here´s the facts!
Musikaliskt en brutal kombination av HC och traditionell Oi!, textmässigt en rasande attack från den arbetslöshetsklass som vuxit sig allt större efter finanselitens globala analvåldtäkt på marginaliserade människor jorden runt.
Redan i öppnande titelspåret haglar kängorna tätt mot makten och media, medan Working class pride, Talking heads and a suit full of nothing, Rich v the poor, Burden of society och We got the power andas både sorg och vrede med textrader som When I see what they´ve done I just wanna kill, I wanna choke `em on their blood-stained dollar bills. Däremellan hörs både kritik mot kändisdyrkan och minnen från en bitter skilsmässa.
Briljant skiva från början till slut.



Avslutningsvis, tre snabba:



 Liptones- Sidospår
Ska på svenska, rena uppåttjacket under sena sommarkvällar. Vackert också när tempot saktar ned i Fri och det låter som Georg Riedel i baktakt.

 

Vanilla Muffins – The Triumph of sugar Oi!
En samlingsplatta med det mesta av det bästa från Schweiz stolthet. Deras One and only var under period tidigt millennium ett stående inslag på diverse spritfester och sjöslag, och resten av skivan är med samma kombination av poppiga melodier och allsångsrefränger en riktig humörhöjare.

 

Sabotage- Betraktelser från staketet
Bättre utsikt , Färdiga doktriner och Inget Tack- 3 kompromisslösa gatpunkslåtar som fick även en bakåtsträvare som mig att hemfalla åt Spotify för att slippa vända vinylen stup i kvarten. Uppföljare redan på gång, denna gång även på cd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läst 2014

Kategori: Allmänt

 
 

När det gäller serieåret, har även det präglats av nostalgi och omläsningar. Undantaget blev de utmärkta utgåvorna Från andra sidan och Skyttegravskriget av Placebo Press.  Excellenta Dylan Dog har fortsatt kommit ut i föredömlig takt.
Jag uppdaterade äntligen min Hellboysamling och skaffade sista delen i den fantastiska superhjälteparodin The Boys. Ett antiklimax tyvärr, som mest handlade om att knyta ihop trådarna och avliva resterna. En bättre final var sista delen i Brian Woods vikingaepos Northlanders. I årets sista dagar läste jag Lawless och Coward ur Ed Brubakers serie Criminal. Hårdkokt noir av bästa sort.
Mer om årets serier här


Med tegelstenstrilogin Underworld USA av James Ellroy blev det sin beskärda del litterär noir också. Eskapix förlag kom under året med två riktigt bra böcker, Nere på Flower & Dean Street av Jenny Lundin samt Köttmonstret i Celitz av Pohlavi Remesla. Förlagets första lyriksamling, Liz Wennbergs Det är det svarta du känner smaken av, är också ett tips.
Hastur förlag bjöd på Kungen i Gult och Vargtimmen. Hastur har en hängiven läsekrets, så böckerna är säkerligen slutsålda vid det här laget, men ett annat tips är att hålla ögonen öppna efter de kommande Vilddjurets märke och andra sällsamma berättelser av Rudyard Kipling och Arthur Machens De tre bedragarna.


I övrigt har skräckläsning i år mest kretsat kring Ligotti, med utmärkta My Work is not yet done och The spectral link. Den filosofiska avhandlingen The Conspiracy Against The Human Race och intervjuboken Born to fear har också plöjts igenom. Rekommenderas gör också serieadaptionen av några av Ligottis noveller som finns samlade i albumen Nightmare factory 1 & 2.


Ett av årets starkaste läsupplevelser skrev jag knappt en rad om, novellsamlingen Där jag ringer ifrån av Raymond Carver, som platsar bland något av det bästa jag någonsin läst.
Några av böckerna som nämns, plus annan läsning finns att kolla Här.

 

 

 

 

 

Sett 2014

Kategori: Allmänt

 
 

Utöver det som redan blivit skrivet om fjolårets filmkonsumtion, kan jag konstatera att det varit ett år av mestadels reprisering och nostalgitrippar. Uppväxtens monsterfilmer från Universals storhetstid införskaffades och avnjöts. Freaks and Geeks, South Park och The Wire har vevats sömnlösa nätter. Cronenberg gick varm i höstas. Ett helt gäng filmer av och med Clint Eastwood slank också med, däribland fantastiska Mystic River.  
Jag har också sett två av senaste årens mest hyllade svenska filmer -Monica Z och Call Girl- som var precis så överreklamerade som man kunde vänta, men där den senare åtminstone var bitvis bra. Däremot höll GW-filmatiseringen Den fjärde mannen nästan dansk kvalité. På tal om grannlandet har också de briljanta Adams Äpplen och Blinkande Lyktor setts om.

 

 

Årets skräckfilm, av det lilla nya jag sett, blir Aux yeux des vivants (eller Among the living i svensk utgåva), av hjärnorna bakom À l'intérieur och Livide. Fransoserna tar sig an den klassiska ”missbildad mördare bär mask och slaktar folk”. Även om det bitvis känns väldigt traditionellt, överraskas man också denna gång – inte minst av grymt obehagliga scener. Bland annat på temat fotfetischism.
Årets överraskning blev Malificent, väldigt underhållande. Årets ensamfilm blev Det vita bandet av Haneke, som jag var mer eller mindre uppslukad av i dagar efteråt.
Hannibal
säsong 2 lyfte sig från den något ojämna första säsongen. Ännu mer imponerade Vikings andra säsong som var en av årets höjdpunkter.    

 

 

 

 

 

 

Skrivet 2014

Kategori: Allmänt

 

Ett år som präglats av studier, men där det också producerats en del slagg i förbifarten. Min vän Ingemar Roos bidrog med en illustration till den något experimentella Vision 2020.

  Epok förlag, som under året både hann gå i graven och återuppstå, släppte antologin Bländverk i såväl pappersversion som talbok. Jag bidrar med titelnovellen. I augusti kom Epok ut med Mörkerseende där min Köldfödd finns med på ett hörn där också begåvade författare som Pål Eggert och Malin Rydén medverkar.

Jag har under hösten och vintern skrivit på några noveller som inledningsvis var tänkta att släppas som egenpublicering i någon form, som ett slags avslut men också avsked till den handfull som hängt med och uppskattat mitt skrivande under åren. Möjligen kommer resultatet i ut på förlag istället, den som lever får se.

Vad som däremot fortsätter är fler serieprojekt ihop med Janne Karlsson. Under året fick jag äran att medverka i både Love's an Infection och Frälsarens predikobok 4. Vi syntes också i tidningen Oberoende plus lade upp en del restmaterial och rena infall på bloggen.
Det stora och uppslukande projektet för året har varit det fortsatta arbetet med Vägsjäl som är planerad att utkomma på Eskapix förlag i februari. Nedanför följer trailern till boken.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Okontrollerbart Kött

Kategori: Bloggverk