stewe

Until My Final Breath

Kategori: Musik

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Anse dig Tipsad 2

Kategori: Allmänt

Vägs Ände

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

Dags att möta besten. Åka taxi hit och dit. Fylla själen full med sprit.

Och när varggrinet möter dig i spegeln. Med pupiller som brunnar och med vässade tänder. Nog känns det som du lever just då. Att du exploderar som ensam supernova i en stjärnlös rymd.

 

Dags att möta gryningsljuset. Räkna pengarna som inte finns kvar.

När vulkanen är en rykande krater. Stelnad lava och askhärdar.

När koffeinet och nikotinet gör ångestfjärilar i ditt bröst. När det enda som fungerar är att trycka fingertopparna mot tangenterna och höja stereon. Res dina sköldar inför nästa attack.

 

Fortsätt springa mot vägs ände.

Mot återvändsgränden utan återvändo.

Tills svarthundarna sliter i dina hälsenor.

 

Du hittar det där skrymslet. Betongdörren med beslag av kallaste järn. Där låser du in allting till nästa gång.

Konfrontera inte skräcken. Möt aldrig mörkret. Bara svälj paniken.

 

 

 

 

Krigszon

Kategori: Musik

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Februaribetraktelser

Kategori: Allmänt




Det är inte snön som faller...


Bara för nån vecka sen påstod en bekant till mig att vi här i norden tidigt övade upp en uppfinningsrikedom tack vare det ogina klimatet, men tji fick han. Här klarar vi inte ens kollektivtrafik eller att resa byggnader som håller för ett rejält snötäcke. Nu har jag inte kabel längre, men är ändå tveksam till att det är någon huvudnyhet på CNN att det snöar i sverige? Borde inte vara sensation. Men här fylls nyhetsflödet med att det mesta står stilla och den påstådda uppfinningsrikedomen verkar lååångt borta.


"Aaaaarrrrrgh!!! Ta´t lugnt nurse ratched!!
Tänk på kilowattimmarna.
"
Annat hamnar inte alls som huvudämne på nyhetsredaktionerna. Som att blodsugarna på elhandelskartellen passar på att gnida salt i såren på krisdrabbade familjer och arbetslösa ungdomar genom ockerpriser på elen, närmare fjorton spänn igår igen, för de som har rörligt avtal. Det blir en slant det. Förutom då de lagliga och olagliga avgifter de fyller sina redan dignande fickor med.


Skräckläsning....

Öde vidder av blåsvart sand som trängde in i hans bara fötter och virvlade upp i näsan och ögonen och håret. Han hade varit där förut, det visste han. Hans drömjag kände igen det ändlösa landskapet av kala sanddyner utan ett träd eller en mänsklig boning så långt ögat nådde. Men vid sina tidigare besök hade han haft sällskap av en vägvisare, nu var han ensam, och molnen ovanför hans huvud hängde tunga och blygrå utan hopp om sol.
Under vad som föreföll vara många timmar vandrade han fram över dynerna med fötter som sargats blodiga av den vassa sanden och en kropp som fått en blåaktig ton av dammet.

Livs Levande, den sista novellen i Det Förbjudna, är nog fan den bästa i boken.




"Att jag vill nedmontera könsrollerna
syns väl på kavajen och den uppknäppta skjortan..."

Förre Jämo (jämställdhetsombudsmannen) classe borgström visade sig vara en ganska skum advokatfilur i det enorma rättshaveri vi kallar Thomas Quick. Han körde dubbelspel med åklagarsidan, gjorde sig en karriär och tjänade fett med kosing på att medverka i lögnerna kring den så kallade seriemördarn Quick.
Men "kapten klänning", alias Länspolismästare Göran Lindberg var etter värre. Lindberg var en drivande kraft för att uppmärksamma problematik kring könsdiskriminering, sexuella trakasserier och våld mot kvinnor, särskilt bland poliser.
Ja, när han inte sket och pissade på unga prostituerade tillsammans med andra besuttna gubbar, vill säga. Lindberg önskade att de unga kvinnorna kallade honom pappa eller master, och ville att de skulle klä sig i skolflickskläder. Han greps i Falun, på väg för att föra en fjortonårig flicka till vad han kallade "ett gangbang". Turligt nog drog hon sig ur, och snutjäveln fick finna sig i att bli arresterad av två kollegor.
Det leder ju naturligtvis till samma fråga som så många gånger förr; kan vilket jävla stolpskott som helst få en maktposition, bara genom att rapa upp rätt saker i korrekt följd?



"Du har ingen kritisk medvetenhet om klasskampen, sade de andra i klubben. -Du är helt enkelt en social krympling.
Och deras diskussioner var jävliga de med. Alla använde stora ord och låtsades ha koll. Men jag frågade när jag inte förstod. Men ingen var villig att förklara för mig. Långtifrån-de blev vansinniga på mig.
-Din dumma jävla kossa, hur kan du leva utan nåt i skallen? skrek en kille åt mig.
Det var liksom droppen. Sådan skit tänkte jag inte ta. OK, jag är väl inte smart. Jag tillhör arbetarklassen. Men det är arbetarklassen som håller världen igång och det är arbetarklassen som blir utsugen. Vad fan är det för jävla revolution som de ska göra genom att kasta ur sig stora ord som inte arbetarklassen förstår?
Det var då det gick upp för mig. Det här var en grupp genomfalska typer. Allt de hade i huvudet var att imponera på de nya flickorna med sina stora ord som de är så förtjusta i och sedan sticka upp handen under deras kjolar. När de går sista året, kommer de att klippa håret kort och söka jobb hos Mitsubishi, IBM eller Fuji-banken. De gifter sig med söta små fruar som aldrig har läst Marx och får barn som de ger tjusiga nya namn som får en att vilja spy. "

-ur Norweigan Wood

..och så formulerar Murakami det som jag ofta tyckt om vänstern. Jag kommer ihåg det där gänget som stod på torget och sålde hemvirkade vantar för chiles barn, sprejade vegan på elskåpen och var engagerade medborgare i såväl ungdomsförbund som kommunfullmäktige, innan de försvann till Lunds universitet och aldrig återvände igen. Med undantag för en semester i mammapappas strandstuga möjligtvis.




Paulo som actionhjälte
i den numera guldbaggebelönade filmen...

Och på tal om kaviarvänster, bibblan delade ut gratis blaskor, så jag skaffade mig Expo årgång 04. Ska bli intressant läsning. På den tiden var Stieg Larsson fortfarande aktiv och hade ännu inte slagit igenom med deckarnötter om superintelligenta gothflickor, adelsnazister som uppfostrar sina söner till våldtäktsmördare, samt paulo roberto som en blågul stallone i ronder mot en blonderad variant av Jaws. (alltså han i de gamla bondrullarna)

Gratis är godast...

Och på tal om en blaska som faktiskt på allvar står för yttrandefrihet och djuplodande granskning, norpade jag åt mig Ordfront årgång 06. Läste nästan omedelbums ett skitbra reportage om det som kallas woorking poor i amerikat. Alltså folk som knegar som fan, men ändå inte har råd med det väsentliga. Fast numret har några år på nacken, innehåller det alltså sånt som är dagsaktuellt. 







Nattbete

Kategori: Böcker

 

 

 

 

I en gränd mellan två av den lilla stadens krogstråk satte han sig på ett elskåp och tände en cigg. På ömse sidor om honom hade krogarna stängt och de flesta hade redan gått hem. Bara enstaka fyllon, och de som aldrig ger upp, var kvar.

Och så de minderåriga förstås, för vilka krogens öppetider är skit samma. De drog omkring som rovdjursflockar, fulla av energi och leda.

Andreas tömde det sista i flaskan, och precis när han skulle kasta iväg den i en båge, riste kroppen till av spriten så att den gled ur hans grepp. I stället för den tänkta bågen liksom snubblade flaskan nerför gränden. Till slut stannade den vid fötterna på samma gäng som sett honom tidigare på kvällen vid busstationen.

-Det är den där jävla ungen som ser ut som han är född på soptippen. Någon skrattade åt detta, men annars verkade de inte bry sig.

 

Nattbete är en novellsamling som blandar längre berättelser med korta, poesiliknande glimtar ur de ensamma huvudpersonernas tankar . Det handlar om Andreas, en kantstött tonåring i den Jämtländska obygden som rymmer hemifrån och sakta går under. Det handlar om Johanna, Reiner och Pär, psykiska sammanbrott och alkoholism i en konstnärsvärld fylld av förakt och avundsjuka. Det handlar om Niels som blivit utesluten av en Jehovas Vittne-liknande sekt, och om sprutnarkomanen Farid. Skitig socialrealism har gjorts förr, men sällan har den känts lika närgången och äkta.

 

Jag ska hoppa framför tåget och avsluta den här misslyckade skiten, tänkte han bestämt. När han kom ner på perrongen stod han och vägde med fötterna mot kanten. Men modet svek honom.

Inspirationen hade dragit vidare för att färdas genom något av de tomma och glesa liv som låg i dess väg. Gnistor som aldrig skulle sätta något i brand.

Tåget rullade in och Pär stod kvar. Han insåg att det var hans tåg och klev på för att åka hem. Vagnen gungade till, i rutan framträdde reflexionen av hans mörka ansikte med jämna mellanrum fram och tillbaka, och han fortsatte sitt liv ännu en gång.

 

Ola Nilsson skriver om ett Sverige det sällan berättas om. Människorna i boken är sådana som oftast inte lämnas något sidutrymme, annat än som stereotyper, beskrivna av iakttagare på trygg distans.

Nattbete påminner mig om det mästerliga kapitlet Mördarna i Maskinen av Cj Håkansson, (ur skräckromanen Fjärilen från Tibet) liksom Johan Jönsons mest nattsvarta poesigranater. Två författare, som liksom Nilsson, äger den språkliga förmågan att skildra skuggorna med vidöppna ögon.

Nu ska jag omedelbart införskaffa Olas nya bok Hundarna.

 

 

 

 

 

 

Don Darlings

Kategori: Musik

 

 



 

 




Hundarna

Kategori: Böcker


"Romanen ”Hundarna” är Nilssons första bok på ett större förlag, och handlar om några tonåringar i utkanten av en by där man kan ställa klockan efter när bönderna kör till macken. Ida säljer sin kropp för sprit, hennes syster Sanna tycker det är jobbigt att systrarnas far blivit psyksjuk."

 

Ojojoj!

Det är inte ofta annars man stöter på något intressant i lokalpressen, men på dagens kultursidor fick den här recensionen mig ordentligt taggad. Har många fina alster på hög att läsa, ändå får jag rejäl lust att slänga mig på luren till bibblan och boka Ola Nilssons Hundarna. Är det någon som hinner läsa den före mig, får ni gärna återkomma och berätta. Den lockande recensionen ifråga hittar du här; Det vackra i det låga livet

 

En danslada, bilar med doftgranar, mygg och hektolitervis med brännvin. Oändlig skog i alla riktningar. Ola Nilssons romanfigurer rör sig inte precis bland de slickade symbolanalytikerna i city.

 

 

 

 

 

Blod och Sand

Kategori: Film








Kanske blev det för mycket Goscinny/Uderzo i en känslig ålder?
Romarriket fascinerar mig på flera plan. Legionärerna, de grymma invasionerna och blodutgjutelsen, gladiatorerna, korsfästningarna, liksom intrigerna hos den dekadenta senaten.
En storslagen estetisk skönhet i badhus, vapensmide och hantverk, men som samtidigt är en symbol för en sällan skådad grymhet av slaveri, våld och politisk dupering av massorna.
Jag har slukat Rome, rise and fall of the roman empire, caligula, Gladiator och Igguldens kejsarsvit. Liksom bandet Ex Deo (som någon lite vitsigt kallade `sin före dettas roll on´), och vars video jag helt enkelt måste återposta här nedanför.
Ikväll ska jag spana in första avsnittet av nya teveserien Spartacus : Blood and Sand. Och visst, Graphic violence, strong sexual content, and major profanity, låter inte helt fel.



 

 

Filmskörd 14

Kategori: Film

 

 

No Direction Home
Scorsese briljerar om Bob Dylan. Jag har alltid gillat Dylans musik... När någon annan än Dylan själv gör den vill säga. Men jag är svag för dokumentärer om intressanta, skapande människor, och över tre (japp 3!!) timmar av den här bara flög förbi. En spännande tidsepok, en alternativ kultur, och ändå blir det ännu bättre när den gode Bob vägrar vara ett språkrör politiska intressen och organisationer. Tufft!







2012

Hollywood fläskar på och allt är sig likt. Måste införskaffa mer kultiga rullar än all mainstreamsörja, jag är mättad bortom mätt. Men jag är svag för pampiga scener där jorden går under och det gör den med råge i den här rullen. Att stänga ned vissa delar av hjärnsystemet och korka upp en pommac är en förutsättning.





District 9

Här strandar en sorts krabbvarelser från yttre rymden i Sydafrika. De blir internerade inledningsvis, för att sedan tilldelas utrymme i distrikt nio, som alltså är en väldigt välbekant form av kåkstad för alla som minns hur apartheidregimen i Sydafrika en gång fungerade. Parallell går också att dra till nordamerikanska indianreservat, eller dito för Australiens urinvånare, nutida flyktingläger, etc.

Någonstans vill jag hojta ”Okej! Jag fattar liknelsen! Illegal Alien i dubbel bemärkelse liksom, vi människor behandlar varandra jävligt illa!” Men det tar inte slut, filmskaparna fortsätter att hamra in den otroligt fyndiga liknelsen ända till eftertexterna. Men jag somnade nog tidigare.




 

American Radical – The trials of Norman Finkelstein

När jag upptäckte Chomsky, letade jag mig snabbt vidare till Naomi Klein, Tony Judt och liknande kritiker av makten. Jag läste också Norman Finkelsteins kontroversiella bok Förintelseindustrin. Den var bitvis intressant men jag gillade inte hans sätt att skriva. Det är aggressivt, självrättfärdigande och enformigt. Att höra honom snacka i den här dokumentären är ännu värre. Mycket lite utrymme ges till att analysera vad han skrivit/skriver, utan det handlar mest om hans uppväxt, proteststormar när han framträder och så att han blev av med sin lärartjänst. Att ett universitet inte vill låta en fanatiker undervisa har jag faktiskt förståelse för. Snubben verkar smått besatt, men det var okej tidsfördriv en söndag.

 

 

 

 

This Machine Kills Fascists

Kategori: Musik


















Förmynderi

Kategori: Allmänt








Det var på ett daghem för nåt år sen.
I väntan snackade jag lite med en i personalen, och hon visade mig omkring. Barnen arbetade just då med bondgården och alla djuren som hör till. På golvet stod en sorts karta över en bondgård med en traktor i mitten.
"Här arbetar vi med Genus, som du ser är bonden som sitter på en traktorn en kvinna", sade hon i personalen. Jag såg på henne att hon ville att jag skulle fråga om vad Genus är för någonting. Ser man ut som man gör, brukar inte folk räkna med att man känner till någonting utanför folköl och dunka dunka. Men jag sade nog ingenting, tror jag nickade på sin höjd. För snacka om att nästa generation kommer att vara omdanad, förändrad och jämlik, i och med detta geniala genusarbete. Maj wörk here is dann liksom, jag har ingen anledning att oroa mig för dotterns framtid i detta utopiska samhälle som breder ut sig framför mina ögon. Jag minns ju själv hur insatser som att tvinga oss alla elever på skolan att bära märket Rör inte min Kompis förändrade min uppväxt. Eller den gången vi fick gå över till högstadiet och tillverka fredsmärken, för att sedan sjunga Inatt jag drömde på skolgården och hålla upp våra fredsmärken mot skyn. Genom att visa schindlers list eller mississippi brinner på lektionstid gjordes nästa generation till fördomsfria samhällsmedborgare.
Jag vill tro på folkbildning, på upplysning, på att stå för vissa åsikter och vikten av att förmedla dem till den andra. Jag vill tro på rättvisa och vikten av ett socialt skyddsnät som ger trygghet. Men samtidigt växte jag upp i ett svedala ganska annorlunda från idag, där det trots sitt rykte inte var särskilt tryggt och ombonat, åtminstone inte för alla. Ett land där två statliga tevekanaler bestämde att det bästa för oss ungar var att se lillstrumpa och storpotäten, där samhällsapparaten avgjorde vad som var fint och vad som var fult; tuggade i sig videokassetter och spottade ut dem stympade till oigenkännlighet, där åtal och bojkott följde fritänkande serietidningsredaktörer och där en ultrakonservativ snuskgubbe som Öholm kunde fabricera moralpanik om musik som ansågs skadlig för våra stackars hörselgångar.
En förståndig elit som alltid vet lite bättre än vad du själv gör, och där folk jagas av mediadrevet för att ställas till svar angående vilken sida de väljer; Den rätta, eller den förkastliga. Där vissa människor ska pressas så långt ner i dyn det bara går, för de är tacksamma måltavlor, medan andra är moraliskt oklanderliga.
Jag mötte det inte bara i skolan och genom andra myndighetspersoner, utan bland vanligt folk som mer än gärna träder in i rollen som förmynderiets vakthundar; så bör man inte göra, så bör man inte tänka. Varför läser du sånt, varför lyssnar du på sånt, röker du en holk en måndag är du heroinist innan fredag kväll. Där det kommer broschyrer hem till mig som ska berätta för mig att det är önskvärt att jag umgås med mina barn. Där epitet klistras som kloaksörja om man avviker i åsikt; reaktionär, nejsägare, klimatförnekare, kommunist, kvinnohatare, våldsdyrkare, antisemit, bakåtsträvare, eller vad nu som är i ropet för stunden. Där man måste köpa vissa doktriner för att inte exkluderas eller avfärdas i en debatt.
Vi nedanför måste övervakas och kontrolleras för vårat eget bästa, annars stjäl vi era bidrag, annars laddar vi ned era filmer, annars spränger vi era flygplan, annars super vi oss redlösa och slår ihjäl varandra. Storebror inte bara ser dig, han bryr sig om dig, och han vill som alltid ditt bästa.





Alla Talar Svenska

Kategori: Böcker




Clive Barker...



"Det hela förde tanken till en kuliss som i ett spöktåg. Samma groteskt förvridna drag, samma skamlösa avsikt att injaga skräck. Och det fungerade.
Förhäxad av ansiktet stod hon där medan de rödkantade ögonen skoningslöst fixerade henne. I morgon skulle hon komma hit igen, bestämde hon, utrustad med extra ljuskänslig film och blixt för att föreviga mästerverket.
Just som hon skulle lämna rummet gick solen i moln och ljusstrimmorna förbleknade. Hon kastade en blick över axeln på de tillbommade fönstren, och först nu såg hon de fyra ord som var sprejade på väggen under.
Sött till den söta, stod det."


Som med så mycket annat var jag sent ute när det gällde Clive Barkers Books of blood. Hade haft ett ganska långt uppehåll från att både läsa och det mesta annat under några år kring millennieskiftet. När läget stabiliserades någorlunda kom läslusten åter och av en nyfunnen vän lånade jag de blodbestänkta volymerna. Det var en rejäl återkomst till skräckskildringarnas underbara värld kan man säga. Kort efter det plöjde jag den Blodbestänkta väven, men tappade suget efter Den stora föreställningen.
Via biblioteket införskaffade jag häromdagen Det förbjudna (BoB vol. 5) för att svältfödd på en bra novellsamling stifta bekantskap med en översatt Barker. Det är riktigt trevligt, alldeles lagom tillfälle att läsa åter, man hinner glömma en del på tio år.
Det finns ganska barnsliga och intetsägande ord på engelska som ändå kan ge mig kusliga associationer, som Windowlicker, Jack-in-the-box, Thumbsucker och så Candyman. Men tyvärr funkar inte Godismannen lika bra i översättningen, snarare tvärtom. Men å andra sidan låter inte svarta madam, svarta madam kom fram, alls lika kusligt på engelska som på svenska.






Anse dig tipsad

Kategori: Allmänt





Dah!
Även om det känns som den häringa läsarskaran redan gör rundgången, har jag några heta länktips för de som eventuellt missat....


Markus Mackan Andersson

Inte bara ett jävligt välskrivet inlägg kirng fildelningshysterin, utan jag hade velat se denna genomvänlige snubbe och frälsningssoldat tagit sig an de där snorvalparna på centralstationen. Streetfighter?

 

Pål Eggert

Har kastat upp länkar till sin novell Santa Muerte.

Skynda och läs, den är helt jävla dunder!

 

Alice i Underlandet

…skriver som alltid från hjärtat, maggropen, eller kanske lite längre ned.

 

C J

Tipsar om Uberläcker vampyrserie, med de snyggaste bilderna jag sett på länge.

 

 

 

 

You Leave Me Cold

Kategori: Musik

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Absolute Sandman vol 2

Kategori: Serier









Neil Gaiman är i sin sämsta stunder inte någon som betraktar världen utifrån, (som så många författare gör) utan någon som betraktar den uppifrån. Man anar något nedlåtande och en fjärmelse från människorna det handlar om, berättarjaget blir någon som ler överseende med självgod distans.
Sen finns det några av hans berättelser - Coraline och ännu mer Graveyard Book- som känns tillrättalagda och anpassade för en bred publik i olika åldrar. Många verkar ju gilla en lagom dos gotik och harmlöst elaka glimtar av mörkret, så varför inte ge dem det?
Men kanske har jag fel. Kanske Neil bara gör vad som faller honom in, och det bara råkar vara ganska tillrättalagt och passa både stora och små, vad vet jag.
Till Gaimans fördel får jag säga att han i sina bästa stunder är en fantastisk historieberättare och har en förmåga att omedelbart fängsla en läsare. Själv föll jag hårt för Stjärnstoft, och golvades helt av Amerikanska Gudar några år senare, som antagligen hamnar högt på en lista av favoritböcker, om jag någonsin gör en sån lista. Uppföljaren Anansi Boys var underhållande, men mer på ett torrt, småskojsigt brittiskt vis, och kändes ofta ganska långt från sin föregångare.



Sweet dreams are made of this...



Så till sist var det dags att på allvar bekanta sig med serien som gjorde Gaiman till en favorit inte bara bland kajalsminkade gothfjortisar, utan också bland gamla rävar som Pål Eggert. Handlar om härskaren över drömriket, av grekerna kallad Morpheus, i serien ofta kallad Dream men har även många andra namn. Serien handlar också mycket om hans syskon som heter saker som Death, Despair och Destiny, helt enkelt för det är vad dom är.
Absolute Sandman är feta samlingsvolymer, jag hade nog inte fattat hur feta, förrän biblotikarien lassade upp volym 2 på disken. Kändes lite som att bära hem en bibel från fjortonhundra-nånting - Tjocka pärmar, uppförstorat format, omkring tjugo serietidningar samlade dvs uppåt sexhundra sidor seriekonst i varje volym, även om så kallat bonusmaterial tar upp ett ohemult stort utrymme. I mitt tycke lika intressant bonusmaterial som bakom-filmen-dokumentärer på dvdfilmer.


Familjen endless...


Det var inget problem att köra igång med volym 2, efter några sidor hade jag koll på upplägget. Blev lite paff över att det jag tyckte var häftigast med amerikanska gudar - nämligen att återanvända gamla hedniska gudar och gudinnor- var ett grepp som Gaiman redan utvecklat i Sandman.
I volym två är helt klart de bägge långkörarna Seasons of mist och A game of you den största behållningen, även om jag slukade allt i volymen med samma välbehag. Kortisen med Lady Constantine var dock svårläst pga handstilen som textats i rutorna för att ge ett gammeldags intryck. Har aldrig klarat de där snirklarna speciellt bra.
Den absoluta favoriten blir Seasons of mist. En berättelse där Morpheus av olika anledningar ska besöka Lucifer i helvetet. Väl på plats får han beskedet om att den gamle djävlen har bestämt sig för att gå i pension och inte längre vill ha något helvete att pyssla om. Morpheus får nyckeln till helvetet, och snart bjuds det till stormiddag i drömriket; vem eller vilka ska bli Lucifers efterträdare? Gamla gudar och andra typer radar upp sig, spekulanterna är många och ganska enträgna. Och det är ändå bara början.




Fan själv..









Dumskallarnas Sammansvärjning

Kategori: Böcker

 

 

 

 

 

”Så vet du va ja gjorde, Ignatius? Ja gav henne 25 cent å så sa ja, `Här kära ni, gå å köp nåt vackert åt era små barnbarn.”

”Vad för slag?” exploderade Ignatius. ”Så det är till sådant våra förtjänster går åt. Medan jag praktiskt taget är tvungen att gå och tigga på gatorna, öser du ut pengar på en bedragare. Den där kvinnans klädsel är bara ett knep. Hon har en underbart inbringande position där vid kyrkogården. Hon tjänar utan tvivel tio gånger mer än jag.”

”Ignatius! Hon står alldeles på bar backe ju”, sa mrs Reilly sorgset. ”Ja önskar du vore lika dukti som hon e.”

”Jag förstår. Så nu jämförs jag med en gammal degenererad bluffmakerska. Och värre, till min nackdel. Min egen mor, svärta ner mig på det sättet.” Ignatius dunkade i vaxduken med labben. ”Nåväl , jag har fått nog av det här. Jag går ut i vardagsrummet och tittar på Yogibjörnprogrammet. Mellan vinklunkarna kan du väl ta in något att äta åt mej. Min magmun skriker efter något lugnande.”

 

 

 

 

Egentligen jagade jag en bok av Bret Easton Ellis, och när jag istället började söka på andra översättningar av Einar Hecksher snubblade jag över Dumskallarnas Sammansvärjning där den fete, odräglige och enormt egotrippade tänkaren/filosofen Ignatius J Reilly spelar huvudrollen. En rent osannolikt originell huvudperson som lockar till massa gapskratt, men också tillfällen där skrattet fastnar i vrångstrupen. Ignatius inblandning i allt från uppror bland färgade fabriksarbetare, till kneget som korvgubbe (där han själv äter upp förtjänsten) ger djupa ekon och bildar händelseförlopp ingen egentligen kunnat förutse. Det dukas upp ett brett spektra av underhållande karaktärer som alla på sitt sätt hjälper till att väva denna svulstiga skröna kring en ganska speciell människas förhållande till omvärlden, sin mor och inte minst sin magmun.

Heckshers sätt att omvandla New Orleans fattigslang till gammeldags ekendialekt känns emellanåt malplacerat som fan, och nästa gång jag känner lust att besöka den käre Ignatius hjärnskrymslen får det nog bli på originalspråket. Författaren John Kennedy Toole tog sitt liv i ung ålder, och han fick själv aldrig uppleva framgången med sin enda bok, publicerad elva år efter hans död.

 

 

 

 

Minneslund

Kategori: Dikt och Rim







Nå vart ska du svänga

i denna labyrint

Barmhärtighetsängeln öppnar sina vingar

Vad kostar det att köpa varje fint

Skarprättaren

med hängsnaran dinglar

 


Kom ett syndafall som aldrig förr

Ligg på din rygg och skändas

Under överklassens bord

Vill sparka sönder deras lyckta dörr

Ingen mera trygg

när fru Justitia begår mord

 

 

Dom som ska snoka

Dom som ska granska

Kröker ryggen uppköpta i maktens sold

En armé av nyttig idioti

Med uppdrag: förvanska

Men vad spelar allting egentligen för roll

 

 

I skattkammaren

läggs avlatsbreven på hög

Vargatid
när folket ur folkhemmet vräks

Du får mera stålar

om du glömmer vem som ljög

Kom och ät dig så mätt att du kräks

 

 

Ännu en volontär för sadomasochism

Vredens fot trampar

och knäcker sparvnacken

En rockad

i främsta ledet för hedonism

Korparna skriar

hungrigt på galgbacken

 


Se här

en uppvisning i blasfemi

När askan sprids hör min svanesång

Så vulgär

sveper mammon sin epidemi

En minneslund över vår undergång

 


Samma gamla avlopp förpestar

För var Judaskyss

bara vänd din andra kind

Redo står

blyfotade & snaggade bestar

När du gladeligen matar tempelherren

fet och trind

 


Fenris söner

Ylar längst fram i pöbel

Det är din egen tystnad som är problemet

Som rackarlärling för egen bödel

Minns vad du är

bara en hora för systemet

 

 

 

 

Gamle Pirku

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

Mitt namn är Pirku

Och jag bryter kraftigt på finska

Men har rosita och aurora vid min sida

Så heter dom

Som hjälper mig

Igenom varje natt

 

Sociala vill alkoholkonsumtionen

Förminska

Och att kniven min stannar i sin slida

Som rakblad i halsen

Och asgam i mun

Så hörs mitt skratt

 

Jag sitter på en bänk

Och dricker hela dan

Jag beter mig som jag ägde gatan

Och jag

Svarar fräckt

Mot en gammal dam

 

Jag är påtänd

Av bara fan

Och jag är aggressiv som satan

Om du muckar

Slår jag loss din guldtand

Och ditt amalgam

 

Jag ger väl blanka

Perkele i lagen

I tingshuset släpper jag en skit

Och om domarn

Vågar knysta

Täpper jag till hans trut

 

För om jag

Hugger nån i magen

En jävel som ville åt min sprit

Får jag kost o logi

Nyktra till

Och vila ut

 

Jag hånar plitarna

Från morron till kväll

Sliskande lakejer för systemet

Jag kastar mina

Svettiga strumpor

När de öppnar luckan

 

De misshandlar mig

Fyra stycken i min cell

Men jag vägrar inse problemet

För vill de ha gamle Pirku

Bakom lås och bom

Får de tamigfan lära sig ducka

 

 

 

 

Trubbelmakarna

Kategori: Musik

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Image?

Kategori: Allmänt

 

 

 

 

Du skriver va, kommer frågan ibland. Eller; hur går det med författandet? Och då står man med brallorna nere, skägget i brevlådan, osv i andra kassa liknelser. Nja, det är en hobby, eller vad ska man säga. Att man skriver, att man författar? För är det så, titulerar man sig per automatik (amatör)författare.

Men jag måste säga att det tar emot. Till och med skriftligen tar det emot, även om jag har kallat mig själv författare några gånger. Vad fan ska man annars säga, skrivare låter som en apparat man kopplar till datorn. Antagligen är det den egna bilden av författare som är svårast att förlika sig med.

 

 

 

 

Författare bor ju i regel på söder, eller åtminstone i huvudstadstrakten, bara där rimmar det illa för min del. En författare går inte sällan i långrock på svartvita fotografier utmed mälaren, ibland är det gamla stan. Ibland kedjeröker de under intervjuerna, i svarta, fransiga kavajer och med baksmälla från igår. De namndroppar kultiga kafeér och promenadstråk där de kan sitta/gå ensam med sina tankar och ett anteckningsblock. Författare åker bara till havet på hösten för att sorgset ut över den klippiga kusten. Aldrig om sommaren, för att bada och äta en storstrut.

 

 

 

Sen finns de ju dom inom deckargenren som inte är så pretto, som bryter stilmönstret. De ser inte alltid dystra ut till exempel. Men jag är ingen rödvinspimplande jägare som vill bli fotad framför min dignande bokhylla för att visa vad beläst jag är, eller ljuger ihop sagor om att vara slagsmålskung på privatskolan.

Han Lapidus till exempel, känns långt från min bekantskapskrets. Han har håret kvar, när han inte skriver krimromaner är han advokat, (till skillnad från att behöva en advokat) bär armanikostym till vardags och har ett fördelaktigt utseende.

 

 

 

Lite yngre författare promenerar också en hel del tydligen. De fotograferas i parker, eller mot grå betong som på bilden ovan. Gärna hösttid. De pratar om en period när de bodde i Paris eller på Irland. De har lustiga små hattar, baskrar och mans-sjalar. De pratar om vad deras berättelser handlar om, som om det vore självklart. De skriver om sin generation. Livspussel. Livskamrat. Livsleda. Om staden med stort s. Om våndan att växa upp i post-folkhemsdrömmen och jävligheten med kärleken. Själv skriver jag om barnätande monster och ringlande maskar i ryggraden, men känner mig rätt nöjd ändå.

 

 

 

 

 

 

Barnbokstips

Kategori: Böcker



Det sticker i näsan, något har hänt
Här osar katt
och det luktar bränt
Lågorna slickar på allt de ser
Passa dig noga
De vill ha mer...


Ja något för föräldrar o liknande...
En liten pärla av Stina och Carin Wirsén. En Liten Skär och Alla Ruskigt Rysliga Brokiga Skräms, handlar om Lilla skär som färdas genom diverse mardrömsdimensioner och stöter på ruskiga typer. Citatet ovan kommer från hennes möte med eldvarelserna, men hon besöker också havsdimensionen där "Knipsluga krabbor kravlar i sanden", liksom en huvudlös rackare i skogen som "kliver omkring med benrangelskropp".
Det har blivit en del barnboksläsande de senaste tre åren, En Liten Skär och Alla Ruskigt Rysliga Brokiga Skräms blir lätt en av mina favoriter. Teckningarna är grymt bra och sköna rim bär berättelsen framåt. Till skillnad från andra rimmande barnböcker har en riktigt bra rytm och ordval; den kan helt klart mäta sig med gamla favoriten Pettter och hans fyra getter av Einar Norelius. En ren fröjd att läsa, och det har blivit ett antal gånger sedan hemlånet.






Öppet mål

Kategori: Film

 

 

 

 

Stephanie Meyers vampyrböcker är en fenomenal succé över hela världen, och när det kommer till filmatiseringarna Twilight och New Moon kan man bara ana hur producenterna gnuggar sina giriga händer när biointäkterna uppvisas, för att inte tala om stålarna från den kinaproducerade skräpvåg som naturligt följer alla större releaser, med allt från nyckelringar till kaffemuggar.

Jag fick tidigt intrycket av flera bekanta att filmen Twilight var ganska usel, men kände ändå ett behov av att se succén ifråga, för att bilda mig en egen uppfattning. Trots en viss förhandsskepsis kan man väl säga att jag blev överraskad över hur dålig den faktiskt var.

 

Inledningsvis blev jag paff, greppet att ha en skapligt frånstötande skådespelerska i huvudrollen med både underbett och överbett samtidigt, kändes ovanligt holllywood. Men överraskningen mildrades snabbt, då de andra rollerna i filmen inte bara agerar som om denna Bella var otroligt attraktiv, utan de verkade också tycka att hennes personlighetsdrag var överväldigande charmerande. Som att blänga med halvöppen mun, vara allmänt tjurig och att säga ”mäh” alternativt sucka högt, när någon säger något som stör henne.

 

Filmen börjar med att tonårstjejen Bella Swans våp till morsa har träffat en ny karl som hon dragit iväg med för att stötta hans basebollkarriär som en duktig liten kvinna bör, och därför dumpat den blängande ungen hos hennes farsa. Tyvärr har Bella och hennes snut till farsa en dålig relation.

I den lilla staden börjar bella skolan, där de andra tonåringarna som sagt faller för hennes enorma utstrålning. Killarna visar detta genom att hoppa omkring, dra klasstjejerna i håret och utstöta mongolida läten. Tjejerna visar detta genom att prata om killar, diskutera killar och såklart ta med bella och ta med henne på klädshopping. Hon blir en i gänget liksom.

Men där finns också en blek bög som har superstyrka. Han tar sig an bella och räddar henne från elakheter, som ett skenande fordon och gruppvåldtäkt. Fast hon vet ju inte att han är en... vampyr!

Och där nånstans fick jag nog. Först trodde jag det var vinterkräksjuka på väg, gallan kittlade i strupen, men allt rättade som väl var till sig när jag tryckte av dvdn. Filmen är ganska märkligt filmad emellanåt, med många inzoomningar av ansikten på extremt nära håll. Att illustrera bellas blyghet inför vampyren med beverly hills 90210-frissan genom att hon ska få ticks i nyllet, rulla med ögonen och grimasera kändes därför som ett ganska onödigt påhitt.

 

Det är ganska ofta man förvånas över vilka filmer som blir dundersuccér. Jag har förr genomlidit romantiskafilmer® som även de dragit storpublik, till exempel pretty woman, titanic och nästan hela Höstlegender. Tots att jag inte gillat de filmerna ifråga, har jag ändå förstått vad som tilltalat folk med dom, förstått dragningskraften även om dom äcklat mig.

Men faktiskt inte när det gäller Twilight, jag fattar överhuvudtaget inte grejen. Jag ser inte alls attraktionskraften, istället får jag konstatera att det var länge sen en rulle skapade en sådan avsky. Att såga Twilight blir därför verkligen öppet mål, så pass att jag inte kan låta bli att hemfalla åt ren lyteskomik på ett ruttet sätt. Sorry. Det känns lite för billigt, som att göra sig lustig över Björn Ranelid eller Bert Karlsson.

 

 

 

 

 

Screamtime

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

 

Pull down the shades

And start that dvd

I´ll bring the popcorn

If you scream for me

 

A chill down the spine

Burning melting skin

Here comes terror

Spin your head, baby spin

 

Its screamtime

A sleepless haunted night

Its screamtime

The knife stabs - The zombie stares

And the vampire bites


Its screamtime

Beware of the pale moonlight

Its screamtime

A bloody shower - Satan´s in the attic

Come close and hold me tight

 

Whats lurking in the shadows

Feel the sweet stench of fear

Who´s rising from the grave

To destroy what you hold dear

 

So many are blind to the horror

My eyes are open wide

The slime

The blood

The thing

And you darling by my side

 

 

 

 

Såna som dig

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

jag ser dig stå i

rutan

med prillan under läpp

och vita släta

skjortan jimmie

var gick allting snett

 

 

stålbågade glasögon

mjuka pojkaktiga

kinder

jimmie du vet

på kåken brukar

dom knulla såna som dig

 

 

vad du ser

ser inte jag

född i en klass och

inte ett land

och idyllen som du dillar om

den var aldrig min

 

 

även jag har känt

mig trängd

att nån pissar på

mitt revir

jag har känt blodsmaken

i munnen

men det har aldrig du

 

 

på cykel

vägen hem till rucklet

förbi radhusen i

småland åttiofyra

 

 

på välsnaggade

gräsmattor

serverades kanelbullar

och hallonsaft

till såna som dig

 

 

var det något

bittert i degen

som där jäste jimmie

nåt skevt i

radhuslängan

och blev glaset fullt av drav

 

 

även jag ser ett

hot allt närmre

mot arbetsrätt

och empati

mot framtid frihet fred

och hotet kommer från

såna som dig