stewe

Hank 3

Kategori: Musik

 

 

 


3 shades of black
Is where I come from
Depression, Misery and Hellacious fun
No we're not the kind
To turn our backs and run
coz 3 shades of black is where we come from

We are a certain breed
and we dont like you
Some are junkies
Some are freaks
and others are everyday ghouls
No one will ever know what we've been through
and we are proud
In the light of the moon

3 shades of black
We all like metal and Whiskey
Livin' Hard and chasin' down Hell
We'll never give up on what we have
Because the darkness gives us our thrills


3 shades of black
Is where I come from
I was born in the sacrafice
When I was young
3 shades of black
Is what makes us strong
and we all wear it like a uniform of chosen ones









The Bad Lieutenant... Port of Call: New Orleans

Kategori: Film







Få saker kan sänka min puls som snutfilmer. Det är samma karaktärer staplade på varandra, en biljakt och pangpang. Men werner herzog är en intressant regissör och gamla Bad Lieutenant-filmen är ju en modern klassiker.
I samma klass når inte den här, även om det är trevligt att se Cage i en bra roll igen. Jag anar att han fått en del privat träning de senaste åren för att på ett trovärdigt sätt gestalta en koksskalle som helt tappat koncepten.
Det är också trevligt att återse Fairuza Balk, (även om hennes roll är alltför liten ) och ser fram emot kommande Thicker där hon spelar en av de ledande rollerna.
Port Call New Orleans är verkligen en dunderfilm. En rå och direkt berättarstämning full av svart humor liksom den fascinerande miljön i New Orleans höll mig på tårna från start till slut. En del smått lynchska psykadeliska grepp som hallucinationer om Leguaner på brottsplatser är också ett plus.
Men för en gångs skull får jag säga att de sista tjugo minuterna/kvarten lämnar mig både förbryllad och frustrerad, ja smått irriterad. Och då brukar jag inte vara särskilt känslig för alternativa filmgrepp.







Tilbud før skrekkelskere

Kategori: Allmänt





Redaktör Holmström har fått värmefnatt inuti gasmasken
och slungar ur sig erbjudanden;





"Nästa år lägger vi i högväxeln.
Distributionen ska äntligen komma igång och Eskapix återgår till mjukpärm.
Däremot behåller vi naturligtvis den lyxigare inlagan och formatet
så att den fortfarande blir tjusig tillsammans med era övriga Eskapixmagasin.
Vi har dock inte bestämt oss för om det blir fyra eller sex (6) nummer under 2011.
Prenumerationspriset blir antingen 450 sek (fyra volymer)
eller 666 sek (för sex volymer).
Lösnummerpris i butik: 125 SEK.

- och nu över till det heta sommarerbjudandet:
Beställer ni prenumeration för hela 2011 så betalar ni endast 300 sek
oberoende hur många nummer vi släpper under 2011.
Ni tjänar 150 sek om det blir fyra nummer
eller hela 366 sek (!) om vi lyckas knåpa ihop sex nummer.
Intresserade?
Släng iväg ett mail till eskapixoutlaws@gmail.com, så fixar vi biffen därifrån.

Eskapix håller på att finslipas och därför ska alla gamla titlar bort.
Vi tar 50 kronor + 25 kronor porto styck för alla titlar (vol 1,2 och 3).
Tar ni alla tre betalar ni bara 150 kronor.
Billigare kan det inte bli för högklassig skräckunderhållning i hårdförpackning.
Gäller till 1 augusti.

Titta på volymerna här:
www.eskapixpress.se

Som vanligt är det bara att beställa via
eskapix@gmail.com






Clash of the Titans

Kategori: Film







Det här är en film som starkt påminner om teveserierna Xena och Hercules (bägge gick på tv3 förr) minus charmen och de nästan danskoreograiskt uppbyggda slagsmålen. Faktiskt ser Olympos gudar ännu fånigare ut i den här rullen, och specialeffekterna är inte så mycket att jubla över heller. Handlingen är uppbyggd som ett datorspel där huvudpersonen går till olika "bossar" med olika svårighetsgrader och skaffar sig välbehövda grejer och/eller information.
Ett lite annorlunda grepp är att blanda bra skådisar (som Polly Walker från rome och ärkedansken Mads Mikkelsen) med bildsköna filurer utan någon större fallenhet för skådespeleri. Speciellt huvudrollsinnehavaren är ett redigt bottennapp i skolan "talanglös sötnos med muskler".
Det finns några anledningar till att se filmen dock;

  • Liam neeson har lösskägg.
  • Medusa är häftig.
  • Ralph Fiennes har lösskägg och en gummiflint.
  • Mikkelsens replik; "When I spit in the eye of the gods, then I will smile."




Son of the Beach

Kategori: Film

 

 

Basketlaget L.I.C.M.A. (med maskoten Beaver)

ska möta S.U.C.M.A. (med maskoten Cock -dvs tupp- i släptåg)

och det är ungefär på den nivån komediserien Son of the beach håller sig.


 

 

Eldstorm

Kategori: Dikt och Rim






Låtsas inte som att du inte vet
Eller att du inte längre minns
Nej aldrig för mig
Du kan byta bort dina kläder
Dina vänner och statusprylar
Men jag känner dig

Du gick också de där stråken
Det gjorde väl alla på den där tiden
Alla vi mött
Du har också sett herionisternas ögon
Hur nåt för alltid slocknat därinne
Kväst och dött

Det var allt vi ägde då
En stursk obändighet i blicken
Som vi har mist
Det var nåt vi inte visste fanns
En gnista som blev till en eldstorm
Och aska till sist







Lägersmål

Kategori: Dikt och Rim







I lönskaläge där låg hon
Hyndan vid min sida
Med läppen blöt av spott

Dubbelt hor käre bror
Lägersmål från din tunga
Var tillfreds med vad du fått

Som keso i ditt inre
Klåda svider bränner till besvär
Gör gott och väl som sig bör

Låt mig deblomstra dig
Min mandom och din mödom
Jag skall dricka vad än du blör

För kastar du en träpinne
Må det eka genom öde salar
Känns din gärning likadant

Är du späd inunder din pläd
Eller grov likt björkens stam
Vet att varje ord är sant









The south won't rise again

Kategori: Musik







 

 

 

 

 

Sauermugg Redux av Stig Sæterbakken

Kategori: Böcker





Jag skrattade så högt att en gammal tant förfärat vände sig om på stranden.
En av de absolut roligaste böcker jag läst. Här är ett utdrag från sid 39-40



"Det gick så långt att hennes anklagelser förstörde aptiten för mig (det är konstigt hur vissa saker hänger ihop). Hon sa att jag slukade maten. Jag brukade svara att ja, jag slukar maten, FÖR ATT SLIPPA KÄNNA HUR JÄVLIGT DEN SMAKAR! Och det var sant: när jag någon enstaka gång hade oturen att hejda mig mitt i en tugga var det som att tiden stannade, som om världen gick i stå, och då var smaken där på ett ögonblick, då exploderade den, utan ett ljud, i munnen på mig med sin ruttna stank av död.

"Så gott du luktar", slank det ur mig när jag hade varit i badrummet alldeles efter en av Fillas vänninor som besökte oss och skulle stanna i några dagar - hela det lilla varma rummet var fyllt av en härligt krämig atmosfär- van som jag var vid den härskna doften av Fillas genitalier.
Vänninan måste ha uppfattat kommentaren som en erotisk framstöt, för jag hörde henne tassa omkring i gästrummet (vägg i vägg med vårt sovrum) tills jag somnade, och vid frukosten nästa dag ignorerade hon mig fullständigt, som om hon hade vandrat i cirklar natten igenom och bara väntat på att jag skulle komma och kasta mig över henne.

Men hon har alltid varit något av en skämtare, Filla. Hon älskade upptåg, hon hade alltid små spratt på lut, det var kanske det jag tyckte om med henne, jag minns inte riktigt...
I början brukade vi slå varandra, i all vänskaplighet så klart, men inte utan att samtidigt lägga precis så mycket kraft bakom slagen som vi tyckte att vi kunde tillåta oss. Vi vande oss snart att frukta det värsta när vi passerade varandra i vardagsrummet eller köket... så fort hon kom åt slog hon mig i skrevet... fick hon in en fullträff föll jag på knä på golvet och kunde bli liggande i flera minuter, darrande av en blixtrande smärta, som om pungen rymde ett eget litet hjärta.
Vi skrattade varje gång vi lyckades, men segrarens skratt var nog mer ett utslag av nervositet än av egentlig tillfredsställelse, för en sak visste vi, att nästa gång kommer det att gå ut över mig.
Till slut hade det gått så långt att vi ovillkorligen kröp ihop och skyddade våra mest utsatta delar så fort vi kom i närheten av varandra av fruktan för ett plötsligt angrepp. Hon räckte mig en kopp kaffe en gång, jag uppfattade det som ett slag och skyddade mig reflexmässigt med resultatet att koppen studsade mellan väggarna och sprack, och det mesta av det glödheta kaffet hamnade i ansiktet på henne...
Vi hade gått för långt, det var uppenbart för henne, några blanka ärr syntes fortfarande svagt på hennes kind... men samtidigt var det nästan omöjligt för oss att låta bli, vi gjorde det utan att tänka, skyddade oss såväl som delade ut ett par blixtsnabba slag så fort vi såg chansen, och ingen av oss, det var det som var problemet, vågade riktigt räkna med att striden var över så att man kunde uppföra sig normalt igen...
Det händer att jag smockar till henne för gamla tiders skull. En gång tappade hon en tand, hon svalde den innan hon hunnit samla sig ordentligt men hånflinade tappert... Sedan dess har det varit som en liten vindpinad kyrkogård inne i munnen på henne. "Kom min kära", säger hon och ler, och det enda jag kan tänka på är döden.









Anse dig Tipsad 7

Kategori: Allmänt



http://www.nuclearimages.com/


Adressen ovan går till Ingemar Roos och hans nya sajt
där han ägnar sig åt både tecknande och bloggande!
(men inte samtidigt utan var för sig)






http://www.killyourdarlings.nu/


Och Alice är inte längre kvar i Underlandet...
Poetisk, självutlämnande erotik i världsklass och inget för de pryda.






http://www.ur.se/play/154677


Älskade den här dokumentären om Teatermaskinen
som jag snubblade över när jag låg hemma sjuk i våras.
Kreativa människor flyttar ut i obygden och sätter upp pjäser.
Ett alternativt sätt att förhålla sig till omvärlden och till konsten.
Arbetarklasspoeten Johan Jönson medverkar.









Erna och Edwin

Kategori: Böcker







"Vilken sorts fara skulle jag utsätta mig för, så full av bakterier och små kryp som den här kroppen är? Det är dem det går ut över, inte mig... måltiden har redan börjat, de ynglar av sig, de förökar sig för varje minut, en vacker dag når de mig upp till halsen, då är det mer av dem än av mig, de äter sig igenom mig, det är de som äter lillans pannbiffar, inte jag, det är därför jag stoppar i mig dem, för att mata dem, jag skulle förmodligen klara mig utan, bara jag fick tillräckligt att dricka, det är därför jag sväljer dem i så stora bitar, för att ge dem små krypen någonting att sätta tänderna i. Jag inte mig själv, jag är så full av skit att det är tveksamt om det är jag som sitter här..."


På drygt hundrasextioåtta sidor får vi följa med Stigs tunnelvandring in i två gamlingars hjärnor, höra deras tankar. Mannen sitter i sin gungstol blind, sjuklig och förlamad i benen inne på toaletten hela dagarna. Tuggar tuggummi och spottar ut dem på golvet när smaken försvunnit. Benar ut sin existens som han hatar och fnular över livets skitiga lott. Kvinnan passar upp honom, lyssnar till hans tokiga rabblande, drömmer om förändring och skådar bakåt. Där Stigs oerhörda vemodstyngda (och vackra) prosa i Osynliga Händer förde tankarna till Murakamis Norwegian Wood påminner hans ältande svartsynthet i Siamesisk snarast om sin landsman Hamsun och dennes Sult. Fast ännu bittrare.


"Mötena med styrelsen var rena helvetet, borgarbrackor hela församlingen, som sedan flera generationer tillbaka hade som tradition att sitta och peta med oväsentliga detaljer. En gardinkommmitté var just vad det var. Blev det tyst lite för länge på något av våra månatliga möten var det alltid någon av dem som föreslog att vi skulle byta ut gardinerna mot några lite mer färgglada."






Blaze

Kategori: Böcker







Många gånger har Stephen kings produktivitet retat mig. Jag har tyckt han har släppt böcker som borde stannat i byrålådan, liksom böcker (som medarbetare med cojones borde ha påpekat) av typen Hjärtan I Atlantis som skulle ha redigerats kraftigt på mitten, alternativt släppt som kortroman eller längre novell.
En fördel är dock att när man (som jag under den här strandsköna pappaledigheten) får kraftigt kingstinens, finns nästan alltid har något oläst av mannen. En dag ska jag kanske tillåmed ta itu med Lida!

Att upp och rassla med gamla skelettet Bachman igen kändes dock tveksamt. Jag läste, och avgudade, de 5 Bachmanböckerna -raseri, maratonmarschen, vägbygge, den flyende mannen, förbannelse- i ett svep en solig sommar för länge sen. Därför blev jag grymt besviken på Väktare, (den trista parallellstory till Desperation som gavs ut under psudonymen i slutet av nittiotalet) och väntade mig igenting av Blaze, att king själv i förordet kallar den "en gråtmild byrålådsroman" lockade inte heller nämnvärt.

Alltså; Blaze är en roman som skrevs tillsammans med de tidiga Bachmanböckerna som King för några år sen fick för sig att skriva om och prångla ut till massorna efter att ha hittat den på vinden.
Berättelsen handlar om den inte alltför skarpsinnige jätten Clayton Blaisdell den yngre (aka Blaze), som i romanens början precis förlorat kumpan George och står villrådig. Blaze är sorten som utifrån sitt klena förstånd behöver viss tillsyn och vägledning för att fungera i vardagen. I takt med berättelsen rullar hans tragikomiska livshistoria upp, från den alkoholiserade faderns misshandel, via barnhemmets pennialism till dagarna som småfifflande fåne. En sista stöt ska göra Blaze ekonomisk oberoende, och med den döde Georges röst viskande i sitt öra sätter han planen i verket...

Frontalkollisionen mellan den äldre, hårdkokta bachmanprosan och senare dagars King gnisslar och skramlar underskönt. Romanen är väldigt effektiv, berättelsen krusidullfri och humoristisk. Blaze är Kings egen hyllning till Steinbecks klassiker Möss och Människor (läs den!) och visst det sentimental, snyftig och med en berättelse som på många sätt känns igen och kan förutses. Men Blaze gick hem hos mig, stenhårt. Under våra två dagar tillsammans älskade jag varje sida och varje ord.








senile scorsese

Kategori: Film









En dum film som tror att den är smart. Jag har svårigheter att inse att mannen som en gång gjorde Taxi driver, tjuren från bronx osv har åstadkommit det här.
För att nämna en grej (förutom den lökiga och förutsägbara storyn) så plågas lille leonardo i rullen av hemska minnen från befrielsen av koncentrationslägret Dachau; arbeit macht frei - skylten vid ingången, snön ligger bitvis tung och travar av lik ligger fastfrusna i marken. Historielektion: Den ökända skylten sitter alltså på Auschwitz och Dachau befriades 29:e april 1945.







Försats

Kategori: Skräckbuskis




Ett smakprov från nästa projekt signerat Roos och Sundin.

Under långsam produktion.


”Jag ska berätta för dig om hur det var på kåken.”, säger han med sin grova och gutturala stämma och lutar sig fram i fåtöljen. Benen på fåtöljen knirkar protesterande under hans väldiga vikt.

”Jag satt på avdelning B, vi hade eget pentry, biljardbord och en snygg tevehörna. Det var juste killar på avdelningen också, en turk, en jugge och tre tjacksvennar.”

”Och så du.”

”Och så jag då. Jag satt för övervåld. Från när jag körde security för Sven-Ingvars på deras första återkomstturné. De körde alla hitsen du vet; Fräken, Rött Paket, Kristina, Två mörka och så vidare.”

”Fan vad häftigt! Där skulle man bara varit med!”

”Det var helt galet.. Men åter till kåken. När Andersson muckade bakade turken en tårta till honom med grädde och skit. Han fick till och med välja film på fredan för plitarna. Förutom att han alltid åkte dit för att försöka smuggla in telefoner, piller, pulver och prylar i sketahålet –vilket ställde till det för hela avdelningen med inlåsning och cellvisitationer - så var han en riktig klippa. Höll alltid rent och dammade till och med kuddarna i tevehörnan.”

”Va, gjorde inte plitarna sånt?”

”De gör inte ett jävla jota mer än stå och glo. Hursomhelst, snacket gick som vanligt om vem som skulle komma i Anderssons ställe. Det brukar alltid vara nån som har koll, nån som är bundis med en plit eller sitter i Förtroenderådet, men just den där gången visste ingen ett smack. Det blev en massa ryktesspridning och skvaller, det sas till och med att det var Quick själv som var på ingång.”

”Vem är Quick?”
”Bara landets största seriemördare. Vet du inte det, har du bott i en garderob de sista tjugo åren eller?”

”Nej, men i en kista!”

”Ja just det… hur som haver; vi hade alla fel. Det var ingen kändis, utan den största rackans neger jag sett. Han fick mig att se kortväxt ut och jag är ju en stor fan.”
”Visst är du det”, kväkte jag på bred skånska och kunde inte låta bli att kasta ett förstulet fladdermusöga på fåtöljbenen som nu darrade ömkligt under hans enorma hydda.

”Han var stor, men inte särskilt klipsk. Smått sinnesslö skulle jag vilja påstå. Jag vet att många säger det om mig också…”
”Nähäädå”, skyndade jag mig att inflika, trots att det stämde alldeles utmärkt.

”…men den här killen var ordentligt jävla seg alltså. Kolsvart var han men pratade klingande norrländska, född och uppväxt i Gävle. Han satt för att ha svindlat kaffefabriken där han knegat sedan han var sexton. Jag vet inte ens vad hans riktiga namn var, alla bara kallade honom Jonni Gevalia och det gjorde jag med.” Han gör en paus och viftar med handen och jag skyndar mig att hiva över en bayersk från det nästan tömda sexpacket vid mina fötter. Han fångar burken som mest liknar en konservburk minimajs i hans stora labb, petar ett hål med lillfingernageln rakt genom aluminiumburkens ovansida och suger i sig bärsen i ett enda högljutt slörp.

”På helgerna arbetade alltid samma jävla plitgäng, före detta militärer. Juste men så jävla korrekta och präktiga att man höll på å dö. Det var speciellt en plit, Åke Gunnarson, som alltid beklagade sig över sina problem i bingen med frugan. Hon var aldrig nöjd, sade han. Alltid bara klagomål.”

”Det var det grövsta”, muttrar jag medan jag med ena handen smeker upp den sista folkisen ur sexpacket och försynt korkar upp.

”Jag vete fan hur det gick till, vem som kläckte idén, men det kom sig alltså så att det här plitgänget smugglade ut Jonni Gevalia en kväll, rekvirerade en kärra och fraktade honom hem till Åke Gunnarsson.”

”Vafan säger du”, hostar jag fram med ölskummet droppande från mustaschen och huggtänderna.

”Ja… eller rättare sagt hem till Gunnarssons fru. Du förstår att gamle Jonni knullade inte bara som en gud, han hade en snabelbrakare i brallan som får en vanlig mojäng att se ut som en metmask! Till och med din fläsksnålle hade stått sig slätt” Jag sög långsamt i mig vad som var kvar av den fesljumna bayerska bärsen alltmedan avundsjukans grönögda sorkaskrälle gnagde en djup grop i mitt mellangärde. ”Vad fan sade Gunnarson då?”
”Han var själaglad. Den enda som var möjligtvis var gladare var den frustrerade fru Gunnarson som äntligen fick tjoderittan så hon teg. Det där spred sig bland plitarna och Jonni Gevalia smugglades ut fler gånger, med stake och allt, för att lägga sordin på de gälla muspipen från de frustrerade plitkäringarna i sina radhus.”
”Fick han nåt för det”, undrade jag, seriöst nyfiken och själv lite lockad av en plötslig fängelsevistelse, ”alltså förutom att få gotta sig i radhusen?”

”Jo, plitarna var jävligt tacksamma och sade till Jonni att han fick önska vad han ville. Men Jonni, som var en förbaskat juste kompis, tänkte på oss andra som satt där fittlösa med stelnade bäddlakan och små hål av längtan karvade i våra skumgummimadrasser. Den snälle jävlen önskade sig ett luder till hela avdelning B! Plitarna gick honom till mötes och lät med jämna mellanrum bygdens enda nattfjäril komma infladdrande. Eller nattfjäril förresten, kanske mer än en sleten harkrank eller nåt, damen hade varit med ett tag, särskilt fräsch var hon inte heller. Men vi gillade henne ändå. Hon var så förbannat hårig därnere att vi döpte henne till ”Miss Jungles”, och hon blev något av avdelningens maskot.”
Vi satt tysta tillsammans, han i fåtöljen och jag i soffan. Folkölen låg tomma på golvet invid våra fötter. Vi visste att vi snart fick tröska oss bort till macken, om vi skulle hinna köpa fler innan de stängde.

”Han var nog inte så dum ändå, den där Jonni”, sade jag, och sedan satt vi tysta igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Usynlige Hender

Kategori: Böcker



Av Stig Sæterbakken




"Jag föreställde mig alltid att det kunde ha varit på ett annat sätt, och det hade varit bättre, det hade passat mig bättre, stämt bättre överens med vad jag önskade mig, vad jag hade lust till, vad jag ägnade mig åt, hade anlag för. Som om jag aldrig fick den knuff jag behövde för att plocka fram det bästa i mig, som om jag aldrig fick visa vad jag egentligen gick för. Jag väntade och väntade. Övertygad om att det var bara en begränsad period som saker och ting var som de var. Fattar du? Som om det alltid låg en tanke mellan mig och allt jag gjorde, en tanke som hindrade mig att göra det fullt ut. En tanke som lade sig mellan mig och dem jag kände också. För jag gick omkring och väntade på den dag jag skulle bli mig själv. Som om det fanns en sträng i mig som ännu inte hade vidrörts. En klang som ingen ännu hade hört."
"Den klangen..." började jag. Men innan jag hann avsluta böjde hon sig fram och strök mig över håret och kinden och sa "Du är snäll."
Jag tänkte: nu är du dig själv igen, när du inte tänker på det som har hänt.
"Men nu går det inte tänka så längre", sade hon och tittade på mig och log. Plötsligt, som om någon hade stuckit hål på ena ögat, rann det ut en tår. Men ingenting syntes i hennes ansikte, hon log fortfarande, som om leendet och tåren kom från två skilda ställen i henne. Något i henne mindes, något annat i henne lyckades slippa minnas.
Men vart tog smärtan vägen de minuter och sekunder hon glömde den?
Ett stort moln flöt förbi i fönstret bakom henne, det blev mörkare i rummet, dagen hade tagit ett språng. Jag ville inte gå. Jag ville inte hitta Maria. Jag ville vara tillsammans med Inger. Jag ville bevara det, låta det vara precis som det var nu. Motvilligt tittade jag på klockan.
Vi såg länge på varandra.
Jag reste mig. Inger följde mig till dörren, rörde vid min hand medan vi gick genom hallen men fattade inte tag i den. Jag hade lust att dra henne med mig tillbaka, in i sovrummet igen, in i mörkret, där ingenting annat fanns.
Vi kysstes.
"Ta inte taxi", sa hon.







N.

Kategori: Böcker










En av de bästa novellerna i Kings Strax efter Solnedgången var novellen betitlad N, i gott sällskap av Stum och någon till.
N. är en novell inspirerad av Lovecrafts stora idol Arthur Machen och inleds på ett typiskt Lovecraftianskt vis; en man har blivit sinnessjuk av något övernaturligt och bortomvärldsligt ont som hans arma människoförstånd inte kunde hantera. Därför är han hos en psykiatriker. Berättelsen därefter vevas på välkänt manér upp via läkarjournaler och brevväxling.
Men genom att använda tvångssyndrom som utgångsläge lyckas King inte bara trixa läsarens psyke (åtminstone mitt!) till att få en smygande lust att placera och räkna saker, utan klär också idévärlden från forna dagars berättare i en samtidsskrud som känns högst angelägen. Det är väl det som gjorde King unik vid hans genombrott; att sätta skräcken i andra miljöer än dammiga bibliotek och mytomspunna kryptor till miljöer som kändes igen. Från bleksiktiga akademiker till identifierbara människor.








Kyss Farväl

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

Du ser på mig

Du ler åt mig

Med falska ögon

och skarpa tänder

Du bränner mig med dina händer

Varje gång vi ses

 

Rakbladstunga längs din mage

Slickar din bröstvårta styv

Skarpa stålet ljuvligt bränner

Karvar ditt hull

Din hy

 

Jag bereder mina hudar

Jag lägger ben på hög

Här sjuder kokkärl

Jag bryner reder

Alla smaker du mig bjöd

 

Nu växer tuggan besk i munnen

Sorgligt skämt är nu ditt kött

Larver slingrar, huden flagnar

All din skönhet så förödd

 

En kyss farväl

Jag tar min hatt

Min rock och väska

Så skiljs vår väg i natt

 

Här ute blommar syrenen

Doftar klibbigt sött

Syrsor spelar, stjärnlös himmel

Se måne som står i rött









 

Skuggsiluetter

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

 

Det flimrande skenet

Hans ansikte blekt och tärt

Invid min spiselhäll

Hans ord de var av sort

Som bleknar bort i dagsljus

Men växer och skaver i det inre

Allt närmre kväll

 

”Där bland sanddynerna

Under öknens onåd min vän

Villas lätt din syn

Skall du fara söderut

Följ stjärnors tinder

och solens varv över skyn”

 

”Kanske ser du paradisfåglar

Lyfta i flockar

Inte långt från färdvägen din

Kanske anar du i fjärran

En porlande oas

Just när törsten är som störst

och hettan nästan gjort dig blind”

 

” Vik aldrig av

Där levs efter egen lag

Ett släkte vanskapta varelser

Som alla äter av varann

Det sägs att de vädrar upp

och jagar ned

Vilsekomna vandrare

Som långt från vägen irrar fram”

 

Vi såg bägge in i elden

Satt där tysta

Intill druckna glas

Tills jag bad honom berätta

Vad som fanns

Bortom öknens porlande oas

 

”Där stod en gång den stad

Som var all världens nav

Dit ledde varje väg

Idag de leder till blott förfall

Ruiner, stoft av ben

Är allt som är kvar

och så resta högt mot himlen

Står tornen av kristall”

 

”Herrarna där

Gömde hemligheter i sina kammare

och vaktade dem med sitt blod

Herrarna såg sådant

Som för folket var fördolt

och ägde kunskap

Ingen annan förstod”

 

” Det sades att de som bodde

I tornen var gudars likar

och dyrkades

Av folket i staden nedanför

De gav åt folket magin

Att väva guld- och purpurtyg

De gav åt folket välstånd och lycka

Så som bara herrefolk gör”

 

” Karavaner utav köpman

Spred sig över världens vidd

och med varje rännil silver

Växte tornen av kristall

Däruppe härskade dekadens

Med frosseriets omåttlighet

I herrarnas dryckeshall ”

 

”Så lockade kom

Gycklare, månglare, skökor

En trasarmé med löss och råttor i sitt spår

Pest svepte staden

Med bölder på var hud

Och ropen steg i höjden;

Bevara oss i denna stund, giv oss nåd

 

”Från tornen i kristall

Med näsdukar tätt till mun

Blickade herrefolket ned

Såg hur folket där i staden

I smuts och sjukdom svalt och led”

 

”Till portar sattes reglar

Att stänga ute pestens stank

Folket bad förgäves tills de sjuknade och dog

Tomma vävsalar, malätna tyger

Ingen karavan gick mer förbi

Bara damm och döda kroppar där staden öde stod”

 

”Det sägs att i tornen av kristall

Levde herreätten kvar

Med kroppar så förvridna

När avkomma till avkomma

Föder sina barn”

 

”Ja, blodsband blev till blodskam

Bak reglad port och lås

Där fader lägrar dotter

och tätt bror till syster låg”

 

Han tystnade och tittade

Åter in i glöden

Med ögon som intet såg

När han slutligt tog till orda

Var hans röst så spröd

Knappt som en viskning låg

 

”Vik aldrig av från vägen

Fastän karg, uttorkad, sprucken löper den

Så många har där veknat

Sökt lindring där för stund

och aldrig nått sitt hem igen”

 

”Du kommer att höra lockropen

Ibland som barngråt

Ibland som en kvinnas rop

Eka ordlöst över slätten

Det kommer att vara för sent

När du ser kristalltornen mot natthimlen

Som skuggsiluetter”

 

 

 

 

 

 

 

 

Out to lunch...

Kategori: Musik





I met him years back
Where I just don´t know
In some shit-hole pub
Or even a show?
He´s made me laugh
And he´s made me a clown
He has picked me up and knocked me down

He´s kept me company
In empty bars
Convinced me to drink
and drive my car
Got me into trouble
And fighting in a flash
Hung around all night and spent my cash

Jack Daniels, Jack Daniels
Sitting at the bar with my mate JD
Jack Daniels, Jack Daniels
Have you met my mate, he´s my mate JD
Jack Daniels, Jack Daniels
Do you know my mate, he´s my mate JD
Jack Daniels, Jack Daniels
Come and have a drink with my mate Jack Daniels!

He makes me think
He helps me to talk
He takes me to places
But won´t help me walk
Can take me high
When I´m feeling blue
Could even talk me into fucking you

He can make me angry
Even make me cry
But he´s my friend
and you ask why?
He can be a problem
But it aint his fault
When I get charged again with assault



Rika brackor och dyra hus.
Avancerade larm och Securitas
Jag slår. Dom slår.
Jag sparkar. Dom sparkar.
Jag blöder. Dom blöder.
Jag tar och jag ger.
Jag spottar ut en tand...
Jag hatar Tylösand!

Gessle är gammal,
svettig och rik.
men allt här ägs av denna popfabrik.
Jag ser hur dom ler.
Jag spyr och dom flyr.
Jag repar din lack på din fina Cadillac.
Jag pissar uppå strand...
Jag hatar Tylösand!

För sånna som mig finns inget hopp.
Vill inte exponera min fula kropp.
Så blek och så fet.
Ingen hunk men en punk.
Jag är inget ideal. Jag har inget kapital.
Men jag spelar i ett band...
och vi hatar Tylösand!

Dyra jackor och dyra jeans.
Västkustens brackor är de värsta som finns.
Jag går härifrån. Ingen plats för ett fån.
Avundsjuk? Kanske det, men jag vet
bara det att ingen håller i min hand...
jag hatar Tylösand!

/>

well i'm working real hard and not gettin paid
i'm sick of this life and i gotta get a break
i've been real high and i've been down low
and i live in a shack on a country dirt road

so i'm workin real hard and not getting paid
and i'm sick of this life and i gotta get a break
and i just can't get by anymore.
i've been real high and i've been down low
and i live in a shack on a country dirt road
and my best friend is my magnum fourty four

Well workin' real hard ain't hard to do
When you got you a lotta money comin' to you
But I ain't got a dime so I'll just sit here
Even Though I'm Broke I've Got A Six-pack of Beer

Well I've paid my dues
And I've paid my rent
And they still try to take everything they can
Well I thought I had a good thing going on
But the sheriff broke my door and he took me on
And he said hey boy you owe the government

So I workin real hard and not gettin' paid
And I'm sick of this life and I gotta get a break
And I just cant get by anymore
I've been real high and I've been down low
And I live in a shack on a country dirt road
And my best friend is my Magnum forty-four