Högern Kommer Tillbaka

Böcker / Permalink / 0
 
 
 

Mycket av den här boken, som bär underrubriken Handbok för den äkta oppositionen behandlar begreppet ”Metapolitik”, vilket i korthet innebär att bygga en alternativ sfär av politiska aktivister, debattörer, kulturutövare, journalister, etc till en ideologisk rörelse istället för exempelvis det traditionella sättet att verka inom ramarna för ett parti eller en utomparlamentarisk marginalgrupp. Det kan visst handla om att driva förändring inom vissa partier, eller för den delen lägga grunden för ett nytt parti, men det ska först och främst vara ett arbetssätt att återerövra och föra upp den egna ideologins värderingar på dagsagendan inom alla samhälleliga och kulturella fält.
Bokens författare Daniel Friberg har under en längre tid själv verkat just metapolitiskt; genom att vara delaktig i startandet av bokförlaget Arktos, tankesmedjan Motpol, introducerat det såkallade Identära tankegodset för en svensk publik och liknande. Det är en rörelse som, liksom amerikanska rörelsen Alternative Right(”Altright”), både anammat klassisk filosofi inom vad som brukar räknas in som både ”höger” respektive ”vänster” men som idag har det gemensamt att de utgör ett brott mot demokratisk, socialistisk och liberal konsus.
Det är exempelvis mindre intressant att författaren Jack Donovan är öppet homosexuell, trots att homosexualitet ses som degenererat, det är mer intressant att hans idéer om manlighet och tribalism går på tvärs med samtidens värderingar. Marxistiska tänkare är inget som på förhand förkastas, trots att marxismen i sig knappast är något som bejakas. Man plockar så att säga russinen ur kakan när det gäller dissident tänkande och bejakar ett brett spektrum av åsikter och människor som i traditionell mening inte brukar räknas till en ideologi som kallar sig, eller blir kallade, för Höger. Det handlar alltså, från ett utanpåperspektiv åtminstone, som ett åsiktsmässigt intellektuell och mindre rigid rörelse, samtidigt som ideérna som framförs är desto mer radikalt reaktionära.
Några av skribenterna knutna till exempelvis Motpol räknar just åsiktsskalan höger-vänster som överspelat. Friberg själv gör ett försök att stöpa om högerbegreppet med den här boken, genom att hävda att det var så här den Egentliga högern såg ut en gång i tiden – innan den uppdelades i auktoritära ledarkulter såsom nationalsocialismen eller förlorade sina värderingar till socialliberalism och rovkapitalistiska ”Neocons” som egentligen inte är höger alls.
Boken fokuserar mycket kring just den marxistiskt präglade tanken kring språket och ordens betydelse, därför hävdar Friberg flera gånger att de högerradikala inte ska utgå från det språkbruk som används av vad han ser som det politiskt korrekta etablissemanget, utan föra in de egna begreppen i samhällsdebatten. En del av boken är därför en ordlista där begrepp som Arkeofuturism, organisk humanism och Nietzsches filosofiska begrepp Vilja till makt ges lättfattliga förklaringar.
Som alltid när det gäller sådana här böcker, så talar de i första hand till de redan övertygade. Själv är även jag förtjust i att plocka russinen ur kakan när det gäller tänkare på hela den ideologiska bakplåten(?) och Friberg är en underhållande och kärnfullt formulerande skribent att läsa, även om vissa passager är mer intressanta än andra.
Själv läser jag debattböcker och faktaböcker kring ideologier och samhälle främst för att få inspiration till texter, tankar och berättelser där jag kan få med något slags djupare förståelse kring vad och vilka människor och mönster jag vill beskriva. Jag ser mig verkligen inte som en betraktare av vår samtid eller rörelser i och utanför samhällsomvälvningarna. Men en sak är säker: mer sjuder och sker under ytan än vad de flesta som gör anspråk på att vara just dessa intellektuella betraktare verkar ha en minsta susning om. Då talar jag inte enbart om Vänster kontra Höger i en alltmer polariserad värld, utan också sådana saker som robotisering, den globala kapitalismens annalkande implosion och tickande miljöbomber som utlovar en mer dystopisk framtid än vad de flesta orkar föreställa sig.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Pedofobens Bekännelse

Böcker / Permalink / 0
 


Perversioner är en novellsamling från Vertigo förlag där tolv författare fått uppdraget att skriva om sexuella avvikelser. Samtidigt är boken inte tänkt som någon form av erotik egentligen, valet av medverkande inriktar sig på författare som enligt Vertigo ägnar sig åt Litterära Avvikelser.
Själv skaffade jag hem boken just för Nikanor Teratologens bidrag. Vid en snabb genombläddring av biblioteksexemplaret anar jag att det är fler som gjort detsamma, med tanke på att det är bara Teratologens sidor som är märkbart hundörat på flera ställen.
Det är alltid en speciell känsla att ta del av Teratologens prosa, Smaka bara på rader som: Andras arbete frälser. Proletariatets exploatering är ett problem för seminarier ledda av undersätsiga, fetlagda små män med starka glasögon och dockhänder.
Men i mångt och mycket har Pedofobens Bekännelse stora likheter med debutverket, det är något av en tillbakagång till rötterna med en rakare approach än det varit i efterföljande böckerna.


Berättelsen utspelar sig på en västerbottengård som svävar någonstans mellan tid och rum, människorna som bor där samexisterar i sann Teratologisk anda genom en säregen hierarkisk hushållsordning i ett kaos av sex, sadism och intellektuella utfall. Dagstidningen kommer en gång i veckan men är ett hopklippt tolvsidigt nonsens som förnekar yttervärldens existens. Matriarken själv, FarmorFittan, är ständigt online tack vare inopererat bredband som gör det möjligt för henne att när som helst spela Slayer och hårdbevaka cyberrymdens tortyrporr.
Jag blir som läsare förtjust och förvirrad över den psykedeliska landsbygdsskildringen, samtidigt som Teratologen ännu en gång knappast kan reduceras till enbart en surrealismens snuskprovokatör.
Utöver det antisemitiska och abnorma, det absurda och anarkistiska, finns något odefinierbart världsomstörtande i ordens dunkla vrår.

 

 

 

 

Till top