stewe

This is your brain on...

Kategori: Film

 
 
 
Fakta, forskning och håriga handflator 

Fyrtal

Kategori: Film

 
 
 

Regnet det bara öser ner och sommaren verkar ha tagit sig ledigt redan innan skolavslutningarna. Dags då för en handfull filmrullar som alla går att finna på Netflix mfl streamingtjänster.

 

 

Lights Out
När Rebecca flyttade hemifrån trodde hon att barndomens fruktan låg bakom henne. När hon växte upp var hon aldrig riktigt säker på vad som var verkligt eller inte när ljusen släcktes och mammas hemliga väninna kom på besök. Nu upplever lillebror Martin samma oförklarliga händelser som en gång hade testat psyket på henne och hotat hennes säkerhet.
Tyvärr. Välförtjänt hajpad kortfilm blev medioker långfilm. Efter en knapp vecka märker jag att det flesta intrycken redan hunnit blekna bort. Kvar blir såkallade ”jumpscare”-scener utan substans och en huvudrollsinnehavare som ser morfintankad ut. Vill man på riktigt se psykisk sjukdom skildrad i skräckfilmsform så rekommenderas The Babadook istället.

 


Would You Rather
Iris bror är döende och hon behöver få ihop en ansenlig summa pengar för att rädda honom. Hon blir inbjuden att delta i ett mystiskt spel som hålls av en miljardär. Hon tackar ja och dras in i en rundabordet-lek där deltagarna ställs in för olika val i form av ”skulle du hellre…”  
En smådassig lågbudgetkänsla räddas av en trevlig skådespelarensemble med favoriter som: Jeffrey Combs- från Re-Animator! John Heard – känd från otal filmer, själv förknippar jag honom mest med gästspel i The Sopranos. Lawrence Gilliard Jr – Mest känd som D'Angelo i The Wire. Sasha Grey- känd från en mängd inträngande dokumentärer kan man väl säga, plus Entourage säsong sju.
Spänningen stegras runt bordet i takt med spelomgångens alltmer sadistiska utmaningar. Trots en lite halvseg inledning så är det en film som håller en fastnaglad när den väl tar fart. Samtidigt är själva manuset bättre än slutprodukten; jag kan inte låta bli att tänka på hur svårsmält och svårslaget det hela hade blivit i händerna på en Pascal Laugier eller en David Cronenberg.

 


Before I Wake
8-årige Cody har förflyttats mellan olika fosterhem sedan hans mor dog. I berättelsens början kommer han till Jessie och Mark. Paret har tidigare förlorat ett barn och ser pojken som en sista chans att få till någon slags familjekonstellation. Cody är rädd för att somna och äter koffeintabletter i smyg, eftersom hans drömmar manifesterar sig i verkligheten. Jessie och Mark får först fantastiska upplevelser genom Codys drömmar. Deras vardagsrum fylls med vackra fjärilar och de får visioner av sin döde son Shawn. Men upplevelserna vänds sedan till mardrömmar och de börjar söka sanningen om Codys drömvärld och hans historia.
Slisksentimentalitet och förutsägbarhet till trots så är det här en helt okej förströelsefilm, faktiskt bättre än till exempel Lights Out.

 

 

The Gift
Simon och Robyn Callem har knappt hunnit flytta in i lyxvillan förrän de möter Simons tidigare klasskompis Gordon ”Gordo” Mosley i en butik. Han är visserligen aningen för påträngande, men när han kommer med en flaska vin som inflyttningspresent känner sig paret ändå manade att bjuda in honom. Flaskan vin eskalerar till fler gåvor, tjänster och oannonserade besök. Först skojar paret om det, men situationen får snabbt en obehaglig ton. Robyn anar att hennes man döljer något om sin relation till Gordo, samtidigt som hon känner sig alltmer otrygg där hemma.
Absolut den film som jag på förhand väntade mig allra minst av, och kanske därför överraskade den. Trots att jag ser på film alltmer sällan i jämförelse med förr, så har jag sett/genomlidit min beskärda del av filmer där en ny kompis/partner/vicevärd/granne visar sig vara en riktig ärkepsykopat- trots att han eller hon verkade så reko från början! Vem har inte skrattat åt referenser till kaninkokande stalkers? Vilken sjuttiotalist har inte haft minst en flickvän som velat se om Ensam ung kvinna söker lite väl många gånger?
Jason Bateman har genom sin karriär (Arrested Development och en massa komedier) varit duktig på att skapa en obekväm form av humor genom absurda, plågsamma och tafatta sociala situationer. Det är ett stilgrepp som på ett utmärkt sätt har lyfts över till thrillerformatet, vilket är en av anledningarna till att The Gift skiljer sig från andra filmer i genren. Se den, jag tror också du blir glatt överraskad.


 

 

 

 

 

 

 

 

6/6-17

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Legenden om Tarzan

Kategori: Film

 
 
 
 

Alla är väl mer eller mindre bekanta med berättelsen om Tarzan; ett adligt par kraschlandar i mörkaste Afrika och sonen växer upp till att bli apornas konung. Han kommer med tiden att förälska sig i Jane och återta sin fars titel som lord Greystoke.
När den här senaste filmversionen tar sin början så har det mesta redan hänt. Tarzan är gift med Jane och bor i England. I kombination med en återtripp till Afrika vevas ursprungsberättelsen upp. Samtidigt försöker skurkar att förslava och ta över Kongo, de har hjälp av en stamhövding som hatar Tarzan och till på köpet så ser Tarzans gamla apbrorsa honom som en förrädare.


Tarzan dök upp för första gången 1912. Edgar Rice Burroughs var inte bara en skicklig äventyrsförfattare, Tarzan speglade också den samhällsomvälvning som skedde då, när folkstyret i allt högre grad övertogs av politiker istället för arkaiska hierarkier bestående av kungar, präster och adliga släkter. Tanken på människan som skapelsens krona började på bred front ersättas av Darwins teorier om apsläktet som människans ursprung.
Jag är övertygad om att den tidlösa karaktären Tarzan hade kunnat spegla även dagens snabba omvälvningar, med ett samhälle splittrat i kulturella såväl som subkulturella tillhörigheter. Bland delar av den moderna människans syns en tydlig återgång till en slags stamidentitet och klanmentalitet istället för mer övergripande och konform identitetstillhörighet. Även om det talas hyfsat sällan om det, så lever vi idag i en pågående robotisering, men också i genetikens guldålder. Det föder frågor som än så länge saknar svar. Som hur en överbefolkad värld i kombination med en hastigt krympande arbetsmarknad egentligen är tänkt att fungera. Genetiken ger förvisso spännande svar på urgamla frågor om arv kontra miljö, men samtidigt ökar risken för ett mer omfattande eugeniska ingrepp på mänskligheten än någonsin.

 

 
 

”Legenden om Tarzan” misslyckas med varje ansats till liknande kvasifilosofiskt flum och tur är kanske det. Den lyckas däremot vara både oengagerade och ointressant. Ena stunden vill filmen handla om kolonialism, nästa stund vill den vara en klassisk äventyrsfilm. Det är tydligt att det under resans gång är tänkt att jag som åskådare ska känna olika saker. Jag ska bry mig om intrigerna i Tarzans apsläkt. Jag ska tycka att Jane är en kickass-kvinna istället för en uttjatad kliché. Jag ska känna ett sting av sorg när den snälle stamhövdingen skjuts ihjäl. Jag ska tycka det är helkul när Skarsgård Jr och Samuel Jackson blir bästisar efter att ha skojat om att slicka monkeyballar. Samtidigt lider filmen av att hela tiden varvas upp till uppblåsta actionscener för att sedan försjunka i sömngångartempo. Som leken Dansstopp i full gas och tvärnit.
Resultatet blir bara en kökkenmödding av drama- och äventyrsfilm som är för dåligt berättad för att man ska orka bry sig om vad som händer någon av de inblandade. Specialeffekter som för tankarna till gamla filmen Jumanji är inte heller särskilt lyckat.
Min sjuåring kollade in i vardagsrummet vid ett tillfälle och konstaterade; ”Han där måste vara skurken, han har ju vit kostym.”
Det säger väl det mesta.

 
 

 

 

 

 

 

 

The Horror Show

Kategori: Böcker

 
 
Jack Ketchum och Brian Keene
 

HP Lovecraft, född 1890, var mentor åt ett antal yngre författare, däribland Robert Bloch.
Robert Bloch, född 1917, kom att bli mentor åt Dallas Mayr.
Dallas Mayr, född 1946, mer känd för läsarkretsen under namnet Jack Ketchum, blev i sin tur mentor åt Brian Keene. Brian Keene, född 1967, har säkert hunnit vara mentor åt några ännu yngre förmågor, jag har ingen aning.
Keene är också hjärnan bakom The Horror Show. Det är en podcast där Keene tillsammans med sin bisittare Dave pratar familjärt om skräck, serier, filmer, musik och halkar in på allt möjligt. Sympatiska nördar snackar fritt, helt enkelt. Det blir lite väl familjärt emellanåt, med skvaller och anekdoter från den amerikanska ”undergroundscenen” inom skräcklitteratur, något åtminstone jag har usel koll på. De flesta referenser till olika författare och/eller böcker säger mig nada.
Den här intervjun med Jack Ketchum lider glimtvis av samma interna buddy-buddy-snack men är ändå att rekommendera. Vill man missa det inledande småpratet om Avengers med mera, så hoppar man med fördel fram 47 min där Ketchum kommer in i programmet.