Att hata allt mänskligt liv

Böcker / Permalink / 0
 
 
 


-För mig? frågade Bhairava. Ingen människa betyder det minsta för mig, jag fanns före människorna och kommer att existera efter att den sista människan kreperat eller regredierat.
Just därför är jag också så opartisk i mina böjelser, det betyder inget för mig vilka livsformer som dominerar eller ögonskenligen triumferar, så länge Samsaras idiotflinande dödsrosslingshjul fortsätter mala ner de lidelsebesjälade kreaturen i njutningssmärtans kvalda och lycksaliga kött – och återfödelsekvarn. Det är och förblir min enda lojalitet, mitt enda bekymmer, mitt enda verkliga intresse.
Allt det övriga är förströelse.

 

Under läsningen av Nikanor Teratologens senaste roman kom jag att tänka på Accuser/Opposer av Marduk, liksom Regans väsande till fader Karras i Exorcisten, men även kunskapstävlandet i Vafþruðnismál. Det är med andra ord ett beprövat berättargrepp som används, en monolog förklädd till en dialog, där den ena parten främsta funktion är att fungera som frågeställare och eventuell moralisk motpol till den andre. För att återkoppla till Teratologhistorierna från Hebbershålet var det så de brutna och brokiga tankefragmenten fogades samman även där: genom Morfars samtalspartners, och Pyret som lärling och tålmodig lyssnare.
I Att hata allt mänskligt liv får den strame arkeologen Cunningham stå som symbol för den förljugna kristna civilisationen och hycklande kolonialvälde, medan avgrunden i mänsklig skepnad, Bhairava, ett förvridet missfoster som bärs fram i en kittel av eunucker, spyr fram sitt inverterade och perverterade evangelium.

 


-Jag ser Varanasis och jordens framtid, den väller och myllrar ur alla skrymslen och prång…
De mycket-för-mångas mediokra miljarder kommer att sluka och förorena jorden och göra den obeboelig – ensamhet och tystnad, ren luft och klart vatten, ska snart vara avlägsna myter från en dunkel urtid… Ah
, das Niedermetzeln der Erstgeburt, människosläktet kommer sannerligen att få sitt lystmäte av sällsamt gränsöverskridande och ändå med nödtvång torftiga könsnjutningar och våldsorgier när det förvetet lallande och ordstint stapplar mot den välkomnande avgrunden… Ingen kommer att segra, alla förlorar, varje ögonblick i allas liv kommer att vara övervakat och förpantat, tills jorden slutgiltigt kan ruska av sig denna mänskliga amoklöpande och inbilskt förmätna farsot och nya arter bli till.


Jag tror egentligen inte det var de svarthumoristiska våldsexcesserna eller knullandet och klägget som upprörde med Teratologens första möten med läsarna, lika lite som jag egentligen tror att Michel Houellebeqc är kontroversiell för det sexuella eller stötande i sina romaner. Bägge lyckas genom olika tillvägagångssätt betrakta människodjuret i all sin destruktiva grymhet, och det sticker i det fåfänga ögat. Deras civilisationskritik går långt bortom att identifiera sociala orättvisor eller dystopisk samhällskritik, till att beröra sant livshat.
Att man hos bägge dessa författare finner beröringspunkter med Lovecraft är egentligen inte så märkligt. Inte sällan förmedlas arvet från de uråldriga Gudar som härskar över kosmos i Cthulhu-mytologin. Människan som en bagatell och den mänskliga existensen som en parantes i ett kallt och skoningslöst universum.

 

 


En leopards hesa, dova brummande och sågande revirhävdar- och kontaktsökarläte genljöd från stort avstånd och utlöste hysteriskt skrämda varningsrop från chitalhjortar som befann sig betydligt närmare. Det envetna kväkandet, knarrandet, skorrandet och gnisslandet från grodorna fortsatte oförtrutet, och ett hetsigt framviskat, förbittrat gräl hade brutit ut bland de kastlösa spetälska i den näraliggande ruinen. En hijra hade plockat upp den nu döda harlekinbabyn och att döma av ljuden en kort stund stuckit in sin sterila kuk i dess anus. Nu lät det som hijran sakkunnigt styckade det prostituerade spädbarnsmissfostret med en slaktarkniv, samtidigt som han häpnadsväckande nog reciterade Novalis på bruten tyska:
O älskade, sug dig
fast vid mig
så att jag kan älska
evinnerligt.
Jag känner dödens
föryngringsflod,
till balsam, till eter
förvandlas mitt blod-
om dagen jag lever
med tron som stöd
och dör var afton
i helig glöd.

 

 

 

 

 

Förensligandet

Böcker / Nikanor, Teratologen / Permalink / 0
 
 
 
 

Någon spelade på gravkapellets orgel, jag tyckte mig se mardrömsgestalter utföra mörkergärningar inne i den av hycklare helgade byggnaden, anleten jag inte vill minnas pressades mot dödstemplets fönster. Det var mig de var efter.

Jag kastade mig upp på cykeln och satte iväg. Allén mellan de stora kala björkarna i riktning mot kyrkan föreföll oändligt lång, hur jag än kämpade kom jag inte närmare. Runt omkring mig viskade hot, vrål av smärta, vanvettsskratt. En tromb av ren ångest, hemsökelsens mörker, fasor bortom varje beskrivning.

När jag kom till mina sinnen låg jag till sängs och söp. Vid min sida låg ett bylte. Jag sprättade upp det, och ut vällde en försvarlig bunt illa medfarna tapetremsor, späckade med ett barns yvigt ofullgångna skrivtecken.

 

Knappt hade jag lämnat tillbaka Nikanor Teratologens debutbok genom biblioteketsinkastet förrän det var dags att lösa ut den nådiga luntan, det vill säga samlingsutgåvan med såväl Äldreomsorgen i Övre Kågedalen som uppföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten. Men om det är någon bok jag känt en instinktiv lust att äga så är det den här.
Under läsningen kändes det snudd på högtidligt, med läsband och vackert mossgrönt linneband.
Andreas Kalliaridis illustrationer därtill, liksom efterord av bland annat Stig Sæeterbakken, får min slumrande samlarsjäl att slå en yrvaken saltomortal. Vertigo har andra ord fått till en utsida och en formgivning som matchar innehållet. I Förensligandet i det egentliga Västerbotten möter vi åter Morfar och Pyret, plus många andra gamla bekanta från trakterna kring Kågedalen.

 

 

 
 

-Ja ha forma omgivningen efter mina innersta böjelser, brumma Ernst, landskapet i Skråmträsk ä ett utflöde av min ruttnande såpbubblesjäl. Förr va här så fittaktikt idylliskt, Båverman å andra tap odla jordgubbar å träna travhästar å medelklassfnasken avla utan att redovisa stamtavlerna fram masser av välnärda kryp.

Men nu ha allt blive annorlunda. Min thanatosofi, den absurdistiska annihilismen, ha fått allt i min närhet, å miltals från mitt hemman, att urarta å förfalla. Ja ha me tankens kraft skapa en sfär bortom mänskli fattningsförmåga å fördrive allt som int hör hemma här.

De babblas mycke på krogar å redaktioner om gränserfarenheter å överskridanden av tabun, de flörtas kokett me döden å tomheten. Men här hos mej ä allt sånt ohygglit alldagli verklihet, drivet till sin spets, övertrumfat. Här ä förströelsen, förnekelsen, förnedringen å förbannelsen fullkomlijord.


I ett av efterorden berättar Edenborg på Vertigo hur han övertalade Teratologen att stryka ”det första femtiotalet sidor”. Kanske bidrog det till att Förensligandet i det egentliga Västerbotten var oerhört svår att komma in i. Eller kanske det underlättar något.
I korthet drivs Förensligandet i det egentliga Västerbotten av monologer, filosofiska tankegångar och perversioner. När jag väl passerade första tröskeln, när det maniska citerandet minskades (eller om jag bara vande mig) så läste jag till småtimmarna, vid varje tillfälle som gavs, febrilt bläddrande till ”Ordförklaringar och Kommentarer”. Denna gång inte i första hand för att tyda dialekt och byamål, utan för att få ett hum om den ändlösa räckan personer som citeras, liksom vilka nedslag i historia kultur och religion texten kan tänkas hänvisar till.
 Om Äldreomsorgen var en välbestänkt och surrealistisk bygdeskröna är Förensligandet ett Theralensluddrande ågrensmummel under bakisveckorna efter. Fast det är såklart en dålig och alldeles för tillrättalagt snärtig beskrivning.  
Det är stor litteratur helt enkelt, på så många olika plan. Språkbehandlingen är nästan omänskligt exakt, många meningar känns kusligt fulländade i sin form. Det är ursprungligt, uråldrigt, och samtidigt så nydanade sätt att använda svenskan på, och samtidigt lyckas Teratologen än en gång revoltera mot det ramverk den traditionella romanen utgör.

 

 

 

 

De hade vare en mulet kylslagen svartasemptemberda, å desperationen rev ini mä nästan som förr i världen. Gud va slutgiltit tillintetgjord å förlöjligad, å själen ett svart hål fyllt av kulturhistoriens sykopatologiska ekon.

Vi visste att vi int va människer, å våra utdömda kroppar svällde av flytande syre å oupplöslit fett. De va en da som lämpa sä väl för en omläsning av Schopenhauers ”Världen som illvilja å förställning”, men vi hade ett annat budskap att hörsamma.  Mättade av mörk kyla ströva vi vidare, ner mot byn, bullret, pratet, slöddret…

För mer än en skulle de här visa sä vara förfallodagen, när räkningarna en gång för alla ska göras upp. Himlen va blek å vinden svag, den sargade vitskuggemånen gav ifrån sä lika mycke ljus som den döende tjufemwattssolen. Slutna å sörjande, stod gammelgranarna å begrunda de som människobestar aldri dröjt vid, sånt som ingen begärsbunden kan förstå. Dom va som tvångskommenderade begravningsgäster, bortglömda själsfränder, ihjälfrusna östfrontskämpar, eller kanske snarare som sjunkna drakskepps tångrusksnärjda högmaster.

 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

Time will dry its eyes

Böcker / Citat, Livshat, Thomas Ligotti, horror, skräck / Permalink / 0
 
 
 
 
 
Day by day, in every way, we are getting better and better. Vital fictions for vital persons. They shoot horses, don’t they? But as for shooting ourselves—ask Gloria Beatty, ask Michelstaedter, ask Mainländer, ask Weininger, ask Hemingway. But do not ask Jean Améry, who made his exit with a drug overdose. He survived Auschwitz, but he did not survive his survival. No one does. With our progenitors and the world behind us, we will never hold this life and its horror to be MALIGNANTLY USELESS.

Almost nobody declares that an ancestral curse contaminates us in utero and pollutes our existence. Doctors do not weep in the delivery room, or not often. They do not lower their heads and say, “The stopwatch has started.” The infant may cry, if things went right. But time will dry its eyes; time will take care of it. Time will take care of everything that is and everything to come. Then all will be as it was before we took our place in this place. Human life: it does mean something, but not so that it might as well mean nothing. So be it.

There will come a day for each of us —and then for all of us— when the future will be done with. Until then, humanity will acclimate itself to every new horror that comes knocking, as it has done from the very beginning. It will go on and on until it stops. And the horror will go on, as day follows day and generations fall into the future like so many bodies into open graves. The horror handed down to us will be handed down to others while the clock is still ticking. Could it be possible that we all deserve to die, and to die out? But our heads are not obsessed by such questions. To ask them is not in our interest.
 
 
 
 
 
 
 
-Thomas Ligotti
 
 
 
 
 
 
Till top