stewe

Att hata allt mänskligt liv

Kategori: Böcker

 
 
 


-För mig? frågade Bhairava. Ingen människa betyder det minsta för mig, jag fanns före människorna och kommer att existera efter att den sista människan kreperat eller regredierat.
Just därför är jag också så opartisk i mina böjelser, det betyder inget för mig vilka livsformer som dominerar eller ögonskenligen triumferar, så länge Samsaras idiotflinande dödsrosslingshjul fortsätter mala ner de lidelsebesjälade kreaturen i njutningssmärtans kvalda och lycksaliga kött – och återfödelsekvarn. Det är och förblir min enda lojalitet, mitt enda bekymmer, mitt enda verkliga intresse.
Allt det övriga är förströelse.

 

Under läsningen av Nikanor Teratologens senaste roman kom jag att tänka på Accuser/Opposer av Marduk, liksom Regans väsande till fader Karras i Exorcisten, men även kunskapstävlandet i Vafþruðnismál. Det är med andra ord ett beprövat berättargrepp som används, en monolog förklädd till en dialog, där den ena parten främsta funktion är att fungera som frågeställare och eventuell moralisk motpol till den andre. För att återkoppla till Teratologhistorierna från Hebbershålet var det så de brutna och brokiga tankefragmenten fogades samman även där: genom Morfars samtalspartners, och Pyret som lärling och tålmodig lyssnare.
I Att hata allt mänskligt liv får den strame arkeologen Cunningham stå som symbol för den förljugna kristna civilisationen och hycklande kolonialvälde, medan avgrunden i mänsklig skepnad, Bhairava, ett förvridet missfoster som bärs fram i en kittel av eunucker, spyr fram sitt inverterade och perverterade evangelium.

 


-Jag ser Varanasis och jordens framtid, den väller och myllrar ur alla skrymslen och prång…
De mycket-för-mångas mediokra miljarder kommer att sluka och förorena jorden och göra den obeboelig – ensamhet och tystnad, ren luft och klart vatten, ska snart vara avlägsna myter från en dunkel urtid… Ah
, das Niedermetzeln der Erstgeburt, människosläktet kommer sannerligen att få sitt lystmäte av sällsamt gränsöverskridande och ändå med nödtvång torftiga könsnjutningar och våldsorgier när det förvetet lallande och ordstint stapplar mot den välkomnande avgrunden… Ingen kommer att segra, alla förlorar, varje ögonblick i allas liv kommer att vara övervakat och förpantat, tills jorden slutgiltigt kan ruska av sig denna mänskliga amoklöpande och inbilskt förmätna farsot och nya arter bli till.


Jag tror egentligen inte det var de svarthumoristiska våldsexcesserna eller knullandet och klägget som upprörde med Teratologens första möten med läsarna, lika lite som jag egentligen tror att Michel Houellebeqc är kontroversiell för det sexuella eller stötande i sina romaner. Bägge lyckas genom olika tillvägagångssätt betrakta människodjuret i all sin destruktiva grymhet, och det sticker i det fåfänga ögat. Deras civilisationskritik går långt bortom att identifiera sociala orättvisor eller dystopisk samhällskritik, till att beröra sant livshat.
Att man hos bägge dessa författare finner beröringspunkter med Lovecraft är egentligen inte så märkligt. Inte sällan förmedlas arvet från de uråldriga Gudar som härskar över kosmos i Cthulhu-mytologin. Människan som en bagatell och den mänskliga existensen som en parantes i ett kallt och skoningslöst universum.

 

 


En leopards hesa, dova brummande och sågande revirhävdar- och kontaktsökarläte genljöd från stort avstånd och utlöste hysteriskt skrämda varningsrop från chitalhjortar som befann sig betydligt närmare. Det envetna kväkandet, knarrandet, skorrandet och gnisslandet från grodorna fortsatte oförtrutet, och ett hetsigt framviskat, förbittrat gräl hade brutit ut bland de kastlösa spetälska i den näraliggande ruinen. En hijra hade plockat upp den nu döda harlekinbabyn och att döma av ljuden en kort stund stuckit in sin sterila kuk i dess anus. Nu lät det som hijran sakkunnigt styckade det prostituerade spädbarnsmissfostret med en slaktarkniv, samtidigt som han häpnadsväckande nog reciterade Novalis på bruten tyska:
O älskade, sug dig
fast vid mig
så att jag kan älska
evinnerligt.
Jag känner dödens
föryngringsflod,
till balsam, till eter
förvandlas mitt blod-
om dagen jag lever
med tron som stöd
och dör var afton
i helig glöd.

 

 

 

 

 

The House on the Borderland

Kategori: Böcker

 
 
 
 

De lätta molnen drog inte långsamt över himlen – de stormade fram som om de jagades av stormvindar. När de passerade förändrades deras form tusen gånger i minuten, som om de vore besjälade av något slags liv; sedan var de borta. Efter en stund kom andra och stormade förbi på samma sätt.
I väster sjönk solen med en otroligt snabb rörelse. I öster kröp skuggorna av alla synbara föremål mot det annalkande dunklet. Och jag kunde se skuggornas rörelse- en smygande, slingrande rörelse hos de vindomruskade trädens skuggor.

 

The house on the borderland eller Huset vid avgrunden som boken heter på svenska. Som vidiot och uppväxt i televisionsåldern är ovanstående beskrivning av en skiftande värld i snabbspolningshastighet knappast något unikt, det är sådant som ibland kan skimra förbi i några sekunders reklamfilm utan att man märker det. Det unika är att William Hope Hodgson såg det här för sitt inre redan tidig nittonhundratal. Beskrivningarna som följer är väldigt detaljrika och känns modernt och avancerat skildrade.
Utgåvan jag läst är från 1990 och utgiven på Sam J. Lundwalls Fakta & Fantasi, samme Lundwall skriver också det kärnfulla men väldigt läsvärda förordet som konstaterar att Hodgsons roman är en av de absolut mest inflytelserika verken som finns att hitta när det gäller skräcklitteratur, men även bidrog till att forma kommande årens science fiction.
 
 
 
 
 

Jag stod där och såg på varelsen under en närmare en minut med en allt starkare känsla av äckel och en viss fruktan. Munnen rörde sig fånigt och utstötte en gång en grymtning. Jag tror det var ögonen som fascinerade mig mest; ibland tycktes de lysa av en ohygglig mänsklig intelligens, och de for hela tiden från mitt ansikte till rummets inredning som om min blick besvärade den.

 

Boken handlar om två kamrater under en fiskesemester på Irland av slump råkar hamna i en skrämmande och av ortsfolken nästan bortglömd trakt. I en ännu mer skrämmande ruin finner de ett manuskript som de sedan läser högt under följande natt och det är, för den som tvivlat, just det manuskriptet som innehåller den gastkramande berättelsen som tar oss med till Tystnadens slätt och Sömnens hav, låter oss möta svinvarelserna och se den svarta solen, och mycket mer vackert och fasansfullt.
Trots en del ganska tidstypiska brister är det här en klassiker att rekommendera i allra högsta grad. Själv tackar jag Roos för tipset, precis vad som behövdes för min del.

 
 
 
Åren gled tyst förbi. När jag stod där föreföll det mig som om evigheter kom och gick; fortfarande stod jag där. Nu kunde jag bara ibland se glöden längs solens kant, för den hade nu börjat bli ostadig, den lyste en tid för att sedan slockna igen.
En gång under en av dessa perioder av liv skar en plötslig flammande linje genom natten- en hastig flamma som lyste upp den döda Jorden och gav mig en glimt av dess platta ödslighet.
 
 
 
 
 
 
 

Förensligandet

Kategori: Böcker

 
 
 
 

Någon spelade på gravkapellets orgel, jag tyckte mig se mardrömsgestalter utföra mörkergärningar inne i den av hycklare helgade byggnaden, anleten jag inte vill minnas pressades mot dödstemplets fönster. Det var mig de var efter.

Jag kastade mig upp på cykeln och satte iväg. Allén mellan de stora kala björkarna i riktning mot kyrkan föreföll oändligt lång, hur jag än kämpade kom jag inte närmare. Runt omkring mig viskade hot, vrål av smärta, vanvettsskratt. En tromb av ren ångest, hemsökelsens mörker, fasor bortom varje beskrivning.

När jag kom till mina sinnen låg jag till sängs och söp. Vid min sida låg ett bylte. Jag sprättade upp det, och ut vällde en försvarlig bunt illa medfarna tapetremsor, späckade med ett barns yvigt ofullgångna skrivtecken.

 

Knappt hade jag lämnat tillbaka Nikanor Teratologens debutbok genom biblioteketsinkastet förrän det var dags att lösa ut den nådiga luntan, det vill säga samlingsutgåvan med såväl Äldreomsorgen i Övre Kågedalen som uppföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten. Men om det är någon bok jag känt en instinktiv lust att äga så är det den här.
Under läsningen kändes det snudd på högtidligt, med läsband och vackert mossgrönt linneband.
Andreas Kalliaridis illustrationer därtill, liksom efterord av bland annat Stig Sæeterbakken, får min slumrande samlarsjäl att slå en yrvaken saltomortal. Vertigo har andra ord fått till en utsida och en formgivning som matchar innehållet. I Förensligandet i det egentliga Västerbotten möter vi åter Morfar och Pyret, plus många andra gamla bekanta från trakterna kring Kågedalen.

 

 

 
 

-Ja ha forma omgivningen efter mina innersta böjelser, brumma Ernst, landskapet i Skråmträsk ä ett utflöde av min ruttnande såpbubblesjäl. Förr va här så fittaktikt idylliskt, Båverman å andra tap odla jordgubbar å träna travhästar å medelklassfnasken avla utan att redovisa stamtavlerna fram masser av välnärda kryp.

Men nu ha allt blive annorlunda. Min thanatosofi, den absurdistiska annihilismen, ha fått allt i min närhet, å miltals från mitt hemman, att urarta å förfalla. Ja ha me tankens kraft skapa en sfär bortom mänskli fattningsförmåga å fördrive allt som int hör hemma här.

De babblas mycke på krogar å redaktioner om gränserfarenheter å överskridanden av tabun, de flörtas kokett me döden å tomheten. Men här hos mej ä allt sånt ohygglit alldagli verklihet, drivet till sin spets, övertrumfat. Här ä förströelsen, förnekelsen, förnedringen å förbannelsen fullkomlijord.


I ett av efterorden berättar Edenborg på Vertigo hur han övertalade Teratologen att stryka ”det första femtiotalet sidor”. Kanske bidrog det till att Förensligandet i det egentliga Västerbotten var oerhört svår att komma in i. Eller kanske det underlättar något.
I korthet drivs Förensligandet i det egentliga Västerbotten av monologer, filosofiska tankegångar och perversioner. När jag väl passerade första tröskeln, när det maniska citerandet minskades (eller om jag bara vande mig) så läste jag till småtimmarna, vid varje tillfälle som gavs, febrilt bläddrande till ”Ordförklaringar och Kommentarer”. Denna gång inte i första hand för att tyda dialekt och byamål, utan för att få ett hum om den ändlösa räckan personer som citeras, liksom vilka nedslag i historia kultur och religion texten kan tänkas hänvisar till.
 Om Äldreomsorgen var en välbestänkt och surrealistisk bygdeskröna är Förensligandet ett Theralensluddrande ågrensmummel under bakisveckorna efter. Fast det är såklart en dålig och alldeles för tillrättalagt snärtig beskrivning.  
Det är stor litteratur helt enkelt, på så många olika plan. Språkbehandlingen är nästan omänskligt exakt, många meningar känns kusligt fulländade i sin form. Det är ursprungligt, uråldrigt, och samtidigt så nydanade sätt att använda svenskan på, och samtidigt lyckas Teratologen än en gång revoltera mot det ramverk den traditionella romanen utgör.

 

 

 

 

De hade vare en mulet kylslagen svartasemptemberda, å desperationen rev ini mä nästan som förr i världen. Gud va slutgiltit tillintetgjord å förlöjligad, å själen ett svart hål fyllt av kulturhistoriens sykopatologiska ekon.

Vi visste att vi int va människer, å våra utdömda kroppar svällde av flytande syre å oupplöslit fett. De va en da som lämpa sä väl för en omläsning av Schopenhauers ”Världen som illvilja å förställning”, men vi hade ett annat budskap att hörsamma.  Mättade av mörk kyla ströva vi vidare, ner mot byn, bullret, pratet, slöddret…

För mer än en skulle de här visa sä vara förfallodagen, när räkningarna en gång för alla ska göras upp. Himlen va blek å vinden svag, den sargade vitskuggemånen gav ifrån sä lika mycke ljus som den döende tjufemwattssolen. Slutna å sörjande, stod gammelgranarna å begrunda de som människobestar aldri dröjt vid, sånt som ingen begärsbunden kan förstå. Dom va som tvångskommenderade begravningsgäster, bortglömda själsfränder, ihjälfrusna östfrontskämpar, eller kanske snarare som sjunkna drakskepps tångrusksnärjda högmaster.

 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

Time will dry its eyes

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 
Day by day, in every way, we are getting better and better. Vital fictions for vital persons. They shoot horses, don’t they? But as for shooting ourselves—ask Gloria Beatty, ask Michelstaedter, ask Mainländer, ask Weininger, ask Hemingway. But do not ask Jean Améry, who made his exit with a drug overdose. He survived Auschwitz, but he did not survive his survival. No one does. With our progenitors and the world behind us, we will never hold this life and its horror to be MALIGNANTLY USELESS.

Almost nobody declares that an ancestral curse contaminates us in utero and pollutes our existence. Doctors do not weep in the delivery room, or not often. They do not lower their heads and say, “The stopwatch has started.” The infant may cry, if things went right. But time will dry its eyes; time will take care of it. Time will take care of everything that is and everything to come. Then all will be as it was before we took our place in this place. Human life: it does mean something, but not so that it might as well mean nothing. So be it.

There will come a day for each of us —and then for all of us— when the future will be done with. Until then, humanity will acclimate itself to every new horror that comes knocking, as it has done from the very beginning. It will go on and on until it stops. And the horror will go on, as day follows day and generations fall into the future like so many bodies into open graves. The horror handed down to us will be handed down to others while the clock is still ticking. Could it be possible that we all deserve to die, and to die out? But our heads are not obsessed by such questions. To ask them is not in our interest.
 
 
 
 
 
 
 
-Thomas Ligotti
 
 
 
 
 
 

Blodapelsin

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 
 

Se du här, ville han, å peka me en avi rörelse bak mot sin egen rygg, just på den fläck mellan skulderbladen som en ledstyv gamling int kom åt, där ha en spikböld svekfullt nog valt att slå rot å växa sä fet. Nu vill ja att du me känsla å tajming bit hål på den å sug i dä varet… De ä enda sättet på vilket en böld av de här slaget om man ha tur kan läkas.

De va verkligen en motbjudande böld han hade, de måst ja säja. Stor som en blodapelsin å lika rödgul. Ja slicka lite lugnande mens ja försökte bedöma exakt var de va lämplit att bita till, å satte sen tänderna i dess mörkare del. Ernst skrek som en muslimsk böneutropare å ruska på sä som en första gången äntrad vildhäst, men ja höll mä fast me armarna runt hans hals å sög i mig de giftiga, starka varet.

Ernst föll framstupa över en stol å gav mä tillfälle att me fingrarna klämma ut ännu mer var, munnen höll ja fastklistrad vid såret. Nu låg han stilla å lät mä hållas, fast han skaka som en tonårsfitta på ett dansgolv. De va tydligen skönt å få de gjort.

 
 
 
 
 
 
 
-Ur Förensligandet i det egentliga Västerbotten
av Nikanor Teratologen
 
 
 
 
 
 
 
 

Fahrenheit 451

Kategori: Böcker

 
 
 

De hade den här maskinen. De hade i själva verket två maskiner. Den ena av dem gled ner i ens mage som en svart kobra rinner ner i en ekande brunn och söker efter allt gammalt och all gammal tid som samlats där. Den drack upp det där gröna som sakta sjudande flöt upp till ytan. Drack den av mörkret? Sög den i sig alla gifter som samlats genom åren? Den drack under tystnad som då och då avbröts av något som lät som invärtes kvävning och blint sökande. Den hade ett Öga. Den opersonlige maskinskötaren kunde tack vare den specialgjorda optiska hjälm han bar se in i själen på den person som han pumpade. Vad såg Ögat? Det sade han inte.

 

Huvudpersonen i Fahrenheit 451, Guy Montag, jobbar som brandman. Men i Bradburys framtidsskildring släcker inte brandmän längre bränder. Deras uppgift är istället att bränna böcker, som en bonus bränns i regel även bokägarnas hus på kuppen. Böckernas ägare arresteras för att sedan försvinna spårlöst. Samhället uppmuntrar istället för tomt och  isolerat bokslukande, sina invånare att få all sin omvärldsinformation genom öronsnäckor eller Tv-rum.
Tv-rummen består av stora, platta väggar och fungerar egentligen mindre som informationsförmedlare och mer som nöjescentral. Montags fru Mildred är till exempel ständigt uppkopplad till sin så kallade Familj, som på ett lugnande sätt filtrerar nyhetsflödet men ännu mer underhåller henne och får hennes tankar på annat med fyrverkerier och ändlöst pladder.
Hos Guy och Mildred, som hos många andra finns under den bedövade ytan alltjämt en växande känsla av ångest och tomhet. I Mildreds fall visar det sig i självmordsförsök. I Guys fall att han under en brandutryckning tar en bok och gömmer i sitt hem. När Guy sedan möter en flicka vid namn Clarisse, startar det en kedjereaktion inom honom, något som långsamt men säkert raserar hans bild av omvärlden och av sig själv.

 

 

Han mindes en bondgård där han varit som pojke, ett av de sällsynta tillfällen då han upptäckte att någonstans bakom overklighetens sju slöjor, utanför TV-rummen och bortom stadens slammer idisslade kor, rullade sig grisar i varma pölar vid middagstid och skällde hundar efter vita får på en kulle.
Den torra lukten av hö och vattnets sorl kom honom att vilja sova i nyslaget hö, i en ensam lada långt från de trafikerade huvudvägarna, bakom en lugn bondgård och under en gammal väderkvarn som knirkade över hans huvud med ett ljud som av flyende år. Han skulle ligga uppe på ladans loft hela natten och lyssna till djur, insekter och träd långt borta, alla de små rörelserna och ljuden.

 

Ett citat på bokomslaget beskriver Fahrenheit 451 som en passionerad inlaga för litteraturen, något som delvis motsägs inuti själva boken. Visst ses litteraturen som livsnödvändig, och bokbål som förkastliga, men samtidigt betonas det att böckerna bara är ting, inga magiska trollkrafter göms inuti dem. Som Faber säger; Nej, nej, det är inte alls böcker ni söker! Sök efter det var ni kan, i gamla grammofonskivor, gamla filmer och hos gamla vänner; sök efter det i naturen och sök efter det inom er själv.
Skrapar man på ytan till Bradburys ständiga humanism och hoppfullhet finner man en djupare sorg över en civilisation, där folket inte så mycket duperas, som faktiskt självmant söker sig till flimrande skärmars lägereldar, apati och kortsiktiga kickar. När brandmännens eldar brinner om natten är det egentligen en symbolhandling för att stärka samhörighetskänslorna i ett samhälle som långt tidigare, och helt frivilligt, slutade läsa böcker och slutade ifrågasätta.

 

 

 

”Gud ska veta att ingen som är vid sina sinnens fulla bruk vill ha barn”, sade mrs Phelps.
”Det håller jag inte riktigt med om”, sade mrs Bowles.
”Jag har fått
två barn med kejsarsnitt. Ingen mening med att gå igenom alla de där plågorna för en unges skull. Världen måste fortplanta sig, förstår ni, släktet måste fortleva. Ibland liknar de en också, och det är trevligt. Två kejsarsnitt kirrade det, jojomen. Det behövs inte kejsarsnitt, sa min doktor, höfterna är bra, allting är normalt, men jag envisades.”
”Kejsarsnitt eller inte så är barn ett fördärv; du är tokig”, sade mrs Phelps.
”Jag slänger in ungarna i skolan nio dar av tio. Så kan jag stå ut med dem när de kommer hem tre dagar i månaden; det är inte alls så besvärligt. Man stoppar in dem i TV-rummet och vrider på kontakten. Det är som att tvätta kläder; stoppa in tvätten och lägg på locket”. Mrs Bowles fnissade.
”De sparkar mig lika gärna som de kysser mig. Jag kan sparka tillbaka, Gud vare tack!”
Kvinnornas tungor spelade i skratt.

 

Fahrenheit 451 beskriver i likhet med Huxleys Du sköna nya värld en framtid av fartblind modernisering  i symbios med en kommersialiserad  diktatur. Där tekniken korrumperar och infiltrerar.  
Det är med enkla medel som Guy Montags rastlösa vardagssömn störs; genom ett till synes slumpartat möte med en äldre man, genom samtalen med Clarisse som för första gången på åratal får honom att lägga märke till vad som finns omkring honom; naturen, samtal med andra människor, dofter och ledtrådar till det dimmiga förflutna.
Boken skildrar hur närhet upplöses, sammanhang förloras, betydelser förskjuts och ord ändrar innebörd. Inte bara brandkåren är förändrad i framtidsvisionen, som ett led i att visa hur människan vänt sitt ursprung ryggen används Hunden. I Bradburys tappning är hunden inte längre människans bästa vän, utan istället en mekanisk och morfinbeväpnad mardröm. Den förr så trofaste kamraten, är nu bara ännu en väktare för kontrollsystemet.  
Jag får för mig att jag för länge sedan läst ett citat som gick ungefär: Det finns SF-författare som skriver om av vad människan gör med tekniken, och så finns det SF-författare som skriver om vad tekniken gör med människan. Bradbury tillhör tveklöst den senare sorten.

 

 

 

Vad gav du staden Montag?
Aska.
Vad gav de andra varandra?
Intighet.
Granger stod bredvid Montag och tittade tillbaka. ”Vi måste alla lämna någonting efter oss när vi dör, sa farfar. Ett barn eller en bok eller en tavla eller ett hus vi har byggt eller ett par skor vi gjort. Eller en trädgård som vi har odlat upp. Någonting som ens händer skapat så att själen har någonstans att ta vägen när man dör, och när folk betraktar trädet eller blommorna man planterade, så finns man där. Det spelar ingen roll vad man gör, sa han, bara man gör det så att det får ens personliga prägel när man är färdig med det.”