stewe

Döds Deluxe

Kategori: Musik

 
 
 

Grave visar på nya given gruvligt god form och svänget är stabilt som rauken själv trots att det numera bara är en originalmedlem med rötterna i den Gotländska myllan kvar. Textmässigt dominerar självfallet den likdyrkande lyriken med skräckteman som odöda köttätare, kravlande kadaver och välsmackande kängor mot kristi lakejer. Berömmas bör också omslagskonsten som är signerad  den som alltid stilsäkre Costin Chioreanu.
I deluxeutgåvan medsänds även den fem spår vassa mini-cd:n Morbid Ascent, där egna dödshymner samsas med en cover av Satyricons gamla örhänge Possessed. Just som i fallet med tolkningen av Alice in Chains Them Bones gör Grave covern till sin egen och inte bara en upprepning av originalet. Några pins och en kylskåpsmagnet som bonus gör samlaren extraglad i hågen.

 

 
 

 

 

 

3 Snabba

Kategori: Film

 
 
 

K Special Om Christina Lindberg

Suverän dokumentär av Ika Johannesson och Jane Magnusson om skådespelerskan och legendariska pinuppan Christina Lindberg. Vi får följa Christina från de tuffa barndomsåren till flickfotografsfavorit och utvik jorden runt, till Rötmånad och liknande avklädda roller till Thriller-en grym film, det destruktiva förhållande som ledde till att hennes karriär gick i stå, till en comeback i världens blickfång i och med Thrillers klassikerstatus hos Tarantino och kultfans. Passa på att se den Här

 

 

 


Moon

Astronauten Sam Bell har levt på månen i nästan tre år när filmen tar sin början. Han arbetar med att skörda helium från månens yta som används som energikälla på jorden. Som enda sällskap har han roboten Gerty och videoupptagningar från familjen hemmavid. Efter en olycka utanför basen vaknar Sam upp och finner att de inrutade dagarna mellan månkneget och hemlängtan helt och hållet förändrats.
Jag minns uppväxtens SF-läsning, främst Deltaböckerna, som ofta filosofiskt och etiskt resonerande. Rymden var stor och full av möjligheter medan människan var skör och småaktig, för att förenkla det hela. Den här filmen ger mig en liknande känsla, det är inte actionpackad underhållning utan snarare funderingar kring människovärde och moral.
Det är tyvärr lite väl mycket hollywoodska stråkar här och där, men det ödsliga månlandskapet är sällsamt vackert och berättelsen oemotståndligt medryckande.

 

 

Apollo 18

Officiellt var Apollo 17 den sista bemannade resan till månen, 1972. Men ett år senare skickades två amerikanska astronauter till månen på ett hemligt uppdrag och den här filmen visar de verkliga bilderna från den resan. NASA förnekar Apollo 18:s existens medan andra menar att den här filmen visar orsaken varför människan aldrig har åkt tillbaks till månen.
Jag är inte särskilt förtjust i den såkallade ”found-footage-horror”, men den här filmen gillade jag faktiskt, trots en del väl sega transportsträckor. De statiska kamerorna på månskytteln och astronauternas skakiga kameror är en lyckad kombination som ger rätta klaustrofobikänslan. Det är inte världens vassaste specialeffekter, men rymdmonstren ifråga får även de godkänt.  

 

 

 

 

 

Perversioner

Kategori: Böcker

 
 

Jag har ju nämnt den här novellsamlingen tidigare, men då enbart utifrån Nikanor Teratologens bidrag. Det har tagit sin runda tid att ploga igenom resten av antologin. Det har varit en (tvärtom vad titeln antyder) läsning som inte gett särskilt många lust –eller olustkänslor för att locka till febril bladvändning.
Idén kring Perversioner är enligt förordet smått inspirerat av sextiotalets Kärlek-antologier där stora namn inom svensk litteratur bidrog med erotiska noveller. Det var tydligen populärt, hela fjorton volymer blev det. Av Perversioner blev det bara en volym och det är inte svårt att förstå varför.
Vertigo förlag siktade in sig på författare som de tyckte ägnade sig åt ”avvikelser inom litteraturen”. Ett antal noveller i samlingen är inte bara surrealistiskt svårpenetrerade utan skyltar också med tafatta experiment av styckade fragment och trötta grepp hämtade från den moderna poesin. Jag tråkas snabbt ut av rader som Mirja Unges: Hon försökte ställa sig på händerna darrade och dröp och han hade druckit kaffe hon kände det på lukten. Eller Jörgen Gassilewski: Masturbera. Tjechov. Mat genom serveringsluckan. Nu har det inte kommit någon mat.

 


Av bidragen som inte är lallarelyrik i novellskrud är merparten bara tråkig prosa som inte lämnar något bestående intryck. En av de sämsta novellerna, Hästflickan av Gunnar Blå, är en god påminnelse om att antologier inte bör bli en plattform för förlagsbossens egna alster, ens under pseudonym.
Men utöver Pedofobens Bekännelse innehåller faktiskt Perversioner två guldkorn till: Biancaneve av Torbjörn Elensky samt Övergångsålder av Gabriella Håkansson. Biancaneve är en vackert vidrig betraktelse av statyfetischism och nekrofili som utspelar sig i det fascistiska Italiens sista dagar av sönderfall. Övergångsålder handlar om Birgitta som i sin ensamhet tar steget mot att bli kattmänniska och skaffar sig ett spinnande husdjur som sällskap. En dyster berättelse som påminner mycket om den typiska skräcknovellen i sitt sätt att subtilt signalera att något skevt och sjukt är i görningen långt innan det egentligen sker.

 

 
 
 
 
 

 

Siewert och Sågklingan

Kategori: Film

 
 
 

Melker Becker och Mattias Lindeblad har hunnit få en hel del på sin gemensamma meritlista genom åren: teve- och radioprogrammet Rundgång, Hårdrocksböcker samt dokumentärer om kulthjältinnan Christina Lindberg och den legendariske filmregissören Mats Helge Olsson.
Nu tar de sig an teveprogrammet som blivit något av en symbol för åttiotalets moralpanik, när Anders Tengner skälldes ut efter noter i Siewert Öholms propagandaprogram Svar Direkt. Dokumentären berättar först historien bakom och kring det hela, hur Siewert jobbade sig upp inom gamla tevehuset. Janne Josefsson och Karin Hübinette berättar att Öholm inte hade det så lätt som högerliberal son-of-a- preacher-man på en statstelevision som inte såg med blida ögon på nykomlingar som inte var vänstervridna. Det bjuds på väl valda delar av det legendariska Svar Direkt och skriftställaren Kalle Lind får berätta om gamla tiders teveprogram på sävlig skånska. Det hela mynnar ut i ett möte idag mellan Tengner och Öholm framför en entusiastisk publik av hårdrockare, där det är Siewerts tur att inta någon form av heta stolen. Utgången är ganska given.

 

 


Till skillnad från de ovan nämnda dokumentärerna, blir jag inte särskilt begeistrad den här gången. En del kan nog ha att göra med att jag var alltför ung när det hela utspelade sig, för mig har det hela varit just ett kul klipp och ingenting som format min uppväxt, så som upphovsmännen påstår att teveinslaget har gjort för dem.
Dels så tycker jag att det där klippet ges lite väl stora proportioner i förhållande till vad det egentligen är. Visst var Sverige annorlunda då, i tidsanda som i programutbud, men det är ju inte helt väsensfrämmande från dagens virala lipflöden och multimediala drev mot barnboksförfattare och andra samhällsomstörtande fenomen.
Det är ju knappast så att moralpaniken upphörde eller ens hade någon slags kulm i en åttiotalsstudio full av förhandsplockade fåntrattar och en lönnfet programledares som skäller på en musikjournalist. Det har kanske minskat, men vågor av upprördhet kring populärkultur fortsätter att poppa upp med jämna mellanrum, även om avsändaren numer oftast är feministisk och inte frikyrklig. De senaste månaderna har bland annat Jonna Sima och Andres Lokko, musikjournalisterna som gett torrfittan och slapptasken varsitt glåmigt ansikte utåt, kvidit om hur hemskt dödsmetallbandet Amon Amarth är. För inte så länge sedan fick Sabaton klä skott för att ha poserat med fans från Israeliska armén och blivit avkrävda svar på varför de sjungit nationalsången på nationaldagen.

 



En del av förklaringen till att hela soppan blir ganska fadd är att Anders Tengner inte är någon vidare värdig motståndare till det sluga gamla svinet Siewert, som istället snabbt tar tillfället att sola sig i uppmärksamhetens falnande spotlight. Den grånande domptören lyckas på något märkligt vis bli dokumentärens egentlige hjälte. Det slås på stortrumman för det som ska bli den utskällda hårdrockens blixtrande revansch i en episk uppgörelse, men som mest blir en rökpuff med två föredettingar på en scen. Svar Direkt- inslaget är i slutändan bara ett av många exempel på hur direktsända debattprogram var och är uppbyggda.
Nya saker upprör nya generationer och dåtidens fans och musiker kan åtminstone glädja sig åt att deras ungdomsrevolt fick det att svalla i ankdammen en kort stund. Nästa våg av farlig musik följde inte långt efter och även Tengner själv fick sig en dos moralhicka över Venom när det begav sig.
Idag är den hårdrock som upprörde åttiotalets vuxengeneration en ren harmlös folkfest av gammal skåpmat som för länge sedan förlorat sin rebelliska anda. Svar Direkt-klippet, liksom det när Twisted Sisters frontman Dee Snider läser sitt försvarstal inför makarna Gores låtsasdomstol, har ältats några varv för många och även de blivit en del av den kollektiva nostalgitrippen.

 

 

 

 

 

 

Undantagstillstånd

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Boardwalk Finale

Kategori: Film

 
Ung Nucky

Jag kände en viss skepticism efter den stenhårda säsong tre, men Boardwalk Empire fortsätter i säsong fyra och fem framåt utan att sjangsera det minsta. Bland annat introduceras Doktor Narcisse, som snabbt blir en av de mest intressanta karaktärerna i ett galleri som stoltserat med högklassiga personporträtt ända från start.
Narcisse är en slags föregångare till predikanter för svart överhöghet och separatism, ett arv som senare förvaltats av grupperingar som Svarta Pantrarna och Nation of Islam. Just som i fallet Pantrarna visar sig dock att kampens ideal snabbt ersätts av vandel och handel med horor och heroin. En annan intressant bifigur är den blivande presidentfadern Joseph P. Kennedy som respektlös skildras som en finansfifflare och flickjägare.  

 

 Sally Wheet 


BE fortsätter att vrida och vända på huvudpersonerna, en viss omlokalisering till Kuba sker, där man anar fröet till den revolution som skulle komma att explodera några årtionden senare. I Florida introduceras barägarinnan Sally, suveränt gestaltad av Patricia Arquette. Det är svårt att sortera vilket av livsödena som är mest fängslande när slutet väl är passerat.
I finalsäsongen får vi följa Nucky Thompsons barndom, uppväxt och svaren på hur han blev den man han blev. Det är ett grymt och vemodigt avsked.
Sammanfattningsvis (innan superlativen tryter) så är hantverket fortsatt helt utsökt, varje episod är som att försjunka i den svunna tidsepokens miljöer eller kliva in i ett gulnat fotografi. Boardwalk Empire tar härmed sin plats jämsides de största maffiaklassikerna.
 
 

Valentin Narcisse 
 
 
 
 

 

 

Relaterat:

Boardwalk Empire 3

Gudfadern


 

 
 
 
 
 
 

The Way Of Men

Kategori: Böcker

 
 

Redan inledningsvis slår Jack Donovan fast: ”The way of men is the way of the gang”.
Med gäng menas dock inte i första hand kriminella organisationer, utan mer av ett sammansvetsat brödraskap. Men samtidigt konstaterar Donovan att en gängbildning som strävar efter styrka, kunnande och mod ligger djupt i vår natur. Även om begreppen har skiftat i betydelse, så upphöjs än i dag dessa egenskaper som i hårdare tider varit en garant för överlevnad och tjänat mänskligheten väl i det långa loppet. Det är det själva amoraliska fundamentet till vårt sätt att existera och om dagens värld i en dystopisk handvändning strippats på allt vad civilisation, teknik, lag och rätt heter skulle en återgång till stamsamhället falla sig naturligt.
Donovan gör också kopplingar till hur stamliknande gänghierarkier uppstår och härskar i diverse civilisationskollapser, både när det gäller balkanisering inom stater liksom i marginaliserade stadsdelar där invånarna inte längre känner någon tilltro för samhällssystemets representanter eller ens samhörighet med övriga stadsbor. Där det finns ett starkt vi finns alltid ett hotande dom konstaterar Donovan, oavsett om det handlar om urban krigsföring eller politiska och religiösa sammanslutningar.


 

Mytologi och populärkultur vävs på ett finurligt vis samman med historia och biologi för att styrka tesen att män är programmerade för att sluta sig samman i hierarkiska jakt- och försvarsgrupperingar som i en tid av framgång och expansion blir till en stam, som i sin tur blir till ett klanrike, som blir till ett kungadöme eller republik. Det vill säga att fröet till dagens civiliserade samhällen uppstod genom samma sorts flockbildande och att ur våra ruiner kommer framtidens stammar bygga morgondagens samhällen. En lärdom som berättades redan i de uråldriga sägnernas kretslopp av undergång, död och pånyttfödelse som vandrat från lägereldarnas cirkel och idag strålar ut från skärmar i form av zombieapokalypser och atomvinternätter.
Jack Donovans språk är rappt och hårdkokt, tanken går ofta till Chuck Palahniuks Fight Club men också till Jim Goads Redneck Manifesto. För egen del uppfyllde The way of men mina kriterier för en lyckad debattbok; den var genomgående underhållande, bitvis provocerande och rentav irriterande, men inte minst fick den mig att reflektera och fundera vidare.