stewe

FoD

Kategori: Film

 
 
 
 
 
 

Ännu ett läckert Njuta-släpp, nämligen trettioårsjubileumsutgåva av den klassiska kultrullen. Vid sidan av de gamla kannibalfilmerna och Sodoms hundratjugo dagar, var det här nog en av de mest mytomspunna filmer som fanns i gränslandet mellan sent åttiotal och tidigt nittiotal.

 

 


Vad det hela handlar om är alltså att hjärtkirurgen Dr. Gröss, som i sin yrkesroll ofta sett den hårfina skillnaden mellan levande och död, blivit fascinerad av döden, ja nästintill tvångsmässigt besatt. Detta har fört honom runt jorden, samlandes vad han kallar för dödens olika ansikte. Materialet rör sig från riter, mord, krig, slakt, självmord, olyckor, gengångare, kyrkogårdar, bårhus och avrättningar. Alltmedan Dr Gröss berättar och funderar kring alltings slutgiltighet och den mänskliga grymheten.

 

 

Det var intressant att se om Faces of Death, inte bara av nostalgiska skäl. Den har en dödsfascination som man annars sällan ser och innehåller en rejäl dos samhällsanalys och viss dos civilisationskritik. Krig, nazism, fattigdom och miljöförstöring tas upp som exempel på människans inneboende självdestruktivitet. Kollektiv hjärntvätt och sektbeteenden som något att se upp med.
Det blir en sorts poetisk rättvisa när ett trängt och illa behandlat djur slår tillbaka mot människan, medan rimligheten i dödsstraff ifrågasätts. På ett liknande sätt framställs jakt liksom massajernas drickande av blod som något naturligt, medan de löpande banden i de moderna slakthusen skildras smutsigt och vidrigt. Just episoden från slakthuset är kanske extra nyttig för vänner av kosher-och halalkött.

 

 

Det är var ju en film som väckte en sjuhelvetes kontrovers på sin tid, och skapade minst sagt seglivade myter. Det är inte svårt att se varför. Det blandas skickligt mellan dokumentär, spektakulärt olycksreportage och specialeffekter på ett sätt som gör det svårt att helt säkert veta vad som är allvar och fejk – faktiskt ännu idag. Åtminstone för mig.

 

 

Själv har jag känt folk som blivit oerhört provocerade när de hört/sett/läst påståenden om att några av deras favoritscener är fabricerade. Det har varit starka känslor av att känna sig lurade, ungefär som när luften gick ur Michael Moores ballongresa halvvägs till sanningen.
I Faces of Deaths fall är det hela inte svårare än så att man köpte loss en hel massa olycksmaterial och obehagliga inslag från diverse nyhetsbyråer för en billig peng, att komplettera med det arkiv av dokumentärt material man redan hade.
De japanska producenterna var dock inte nöjda med det, utan ville att man skulle få se vad som hände efter någon hade hoppat från ett fönster, eller brottsplatsen efter ett familjemord när insatsstyrkan rusar in. Varför man helt enkelt filmade lite tilläggande scener med egentligen ganska enkla specialeffekter - det var helt enkelt frågan om att ge finansiärerna valuta för stålarna. Och det fick de ju.

 

 

 

 

 

 

 

 

Mekanikmönster

Kategori: Bloggverk

 
 
 

 

 

Det formella ställt mot det emotionella. Unikum i konsumtion.
Arbeta. Reproducera. Shoppa. Förtära. Repetera.
Det transnationella ställt mot det spirituella; som köttet mot anden i den unikfödda varelsen. Den själlösa suggans ättelägg. Fokus skiftar och välsmorda nackar vänds bakochfram i monotona mekanikmönster. Fiender fabriceras medan vi strippas ned och rånas på öppen gata av någon helt annan.

Det antibakteriella ställt mot salmonella.
Arbeta. Reproducera. Shoppa. Förtära. Repetera.
Skrik högt och skrik gällt men skrik så unikt. Metallbänken kall och kantig mot skinnet. Som kolvar gå i pannben, pumpande pistonger i symmetrisk samklang.

De sondmatade småsvinen ställt mot de avmagrade, med krökta betar förvildade.
Arbeta. Reproducera. Shoppa. Förtära. Repetera.
Jag kan inte se åt något håll, för dunsterna slår mot mina ögon som svavelstänk. Jag kan inte lyssna till rösterna längre, för de kluvna tungspetsarna skär mot trumhinnorna. Döv för motargument slår jag blint mot mörkret. Lik förbannat kryper det närmare och lägrar sig allt djupare.
Konvulsioner i kadavret, trädd på krok och agnad, flådd och hängd.
Alltjämnt unika, men för utjämnaren alla lika.
Så lika.

 

 

 

 

 

Lovecraft x 3

Kategori: Film

 
 
 
 
 

Walter Gilman, student av strängteori vid Miscatonic University, hittar rum att hyra på ett sjabbigt gammalt lägenhetshus och flyttar in i ett bokstavligt råtthål. Tyvärr korsas dimensionerna just vid  hans vägg. Snart dyker det upp pratsjuka gnagare, precis som det halvtokiga fyllot i byggnaden förutspått och snart står häxdrottningen på lur för att förföra och förstöra honom.
Stuart Gordon är en av mina favoriter och gör mig sällan besviken; Dreams in the witch-house är inget undantag. Kul också att se Ezra Godden från Dagon i huvudrollen igen.

 

 

 


 I intervjun med Gordon som medföljer på skivan berättar demonregissören att Masters of Horror gav honom fria händer, vilket han uppskattar, men att producenterna däremot fick kalla kårar när de såg i manuset att det skulle finnas medverka en råtta med människoansikte. Eftersom filmen skulle filmas på tio dagar med snäv budget skulle de varken ha råd eller tid till att fixa de nödvändiga CGI-effekterna. Gordon visade då genom snabbskissad storyboard hur det hela kunde genomföras med enkla dockor och klippteknik. Det säger en hel del om Stuart Gordon, men kanske är det för att jag uppskattar den gamla skolans skräckhantverk. Önskar fler kunde ha samma förhållningssätt, istället för att rusa efter både kostsamma och regel pinsamma datoranimationer.  

 

 

 
 

Jonathan Davis söker i Tyskland efter sin försvunna far. Spåren leder honom till en liten by i kanten av de stora mörka skogarna. På den lokala ölhallen börjar en man berätta om hur han mötte Davis far i krigsslutet, när amerikanska trupper genomsökte trakterna. Men för att berätta det, måste han gå ännu längre tillbaka i tiden, för att börja vid natten när den stora meteoriten föll från himlen och allting förändrades.

 

 

 
 

Die Farbe är gjord i bländande svartvitt och bygger på stämningsfullt mörker, kort sagt en film fängslar och känns ödesmättad och dyster på det absolut rätta sättet. Jag hoppas på att se mer av regissören Huan Vu i framtiden.

 

 

 
 

Albert Wilmarth, professor i folklore bjuds in till debatt angående de mystiska fenomen som regelbundet skådats i trakterna av Vermont; märkliga bevingade krabbvarelser som dansar kring uråldriga stenar och bor i grottorna.
Wilmarth avfärdar givetvis det hela som nonsens, men blir snart tveksam när en flitig brevskrivare som påstår sig ha krabbvarelserna inpå knuten skickar sin son som bud med väldigt övertygande fotografier. Överväldigad av nyfikenhet bestämmer sig Wilmarth snart att gräva djupare i mysteriet och reser för mot Vermont , där hemska fasor och sanningar snart ska viskas fram i mörkret.

 

 


Min favorit i trion, även om det är svårt att gradera dem. Även denna i svartvitt och gör sitt bästa för att se ut som en film från fyrtiotalet i både stil och ton. Det funkar givetvis inte fullt ut, men det är inte långt ifrån. Den har också en mer humoristisk approach än Die Farbe, utan att för dens skull clowna omkring på något vis- tvärtom är The Whisperer in Darkness gjord med stor kärlek till både klassisk monsterfilm och Lovecrafts berättelser.
Avslutningsvis gör jag gärna gratisreklam för sånt jag gillar. Alla tre filmerna är utgivna av Njuta Films, som vanligt snyggt och proffsigt i allt från omslag till textning, vilket för mig gör att de känns värda att äga och inte bara konsumera. De är inköpta hos den utmärkta butiken Subdvd.