Rått och Romantiskt

Film / frankrike, raw, skräckfilm / Permalink / 0


Den högpresterande medelklasstjejen Justine, från medveten veganfamilj, börjar veterinärlinjen. Hennes storasyster, familjens svarta får, går redan där sedan något år tillbaka.
Under en av de första nollningar tvingas Justine äta en rå kaninnjure fastän hon är grönsaksfantast, något som väcker en gömd och oemotståndlig köttlust.


 

Jag var väldigt betagen i den här filmen under de tio-femton första minuterna. Det vackra men suggestiva bildspråket fångar de unga studenternas utsatthet under de äldre elevernas upptåg. Inga vuxna tycks vara närvarande och de som vägleder/plågar veterinärlinjens gröngölingar är inte mycket mer än barn själva. Scenen när de yngre tvingas krypa på knä ner i en underjordisk svartklubb är symboltyngd i både färg och form.
Den späda Justine manglas mellan halvt avklädda kroppar, omgärdad av perversioner, droger och även en variant på djuroffer. Det för inte bara tankarna till Hollywoodska varianter av syndfull satanism i källarutrymmen med pumpande eurotechno, utan också till klassiker som Dante Alighieris helvetesskildringar.

 

Sådant där gör att jag lurar mig själv inledningsvis, att det finns något mer och bättre i Raw än bara lyckade scener som kan anas ha ett sublimt budskap. Även den svarta humorn är riktigt lyckad, som när Justine får för sig att vaxa fittluddet, eller när hon mimar framför spegeln.  
Senaste årets litterära eskapader i extremskräck och Markis de Sade har möjligtvis övertrimmat min våldsfantasi, men jag känner mig delvis snuvad på konfekten. Rykten om folk som spytt och svimmat vid filmvisningar och tokhyllningar fick mig att köpa hajpen. Jag laddade för en grisfest värdig franska filmverk som Martyrs, Frontiers och À l'intérieur, vad jag istället fick var en vacker och bitvis fängslande konstfilm. Blodsromantik och en diffus hatkärlek mellan två systrar.


Kanske hade bara en massa triggerkänsliga chick-litfantaster oturen att köpa biljetter till just Raw för att sedan behöva svalkande solfjädrars friska fläktande. Kanske var det en medveten strategi av sluga marknadsförare. Eller kanske fick de kvinnliga huvudrollsinnehavarna och den kvinnliga regissören det att vattnas i henhålet på filmrecensenterna. Det har ju regnat rosfång över rullen, som unik och ovanligt rå.
Men, det är varken omstörtande eller nyskapande för någon som har hängt med hjälpligt i skräckfilmsgenren. Inte för att det är vad jag saknar egentligen med Raw, jag saknar en berättelse som är värdig det snygga upplägget. En bra berättelse slår ofta sådant som tror sig vara nyskapande och unikt.

 

Med det sagt, så satt jag ju för det mesta fängslad tack vare just det enormt skickliga hantverket av regissör Julia Ducournau. Garance Marillier som spelar Justine bär upp de ojämna partierna med sin olustigt flickaktiga framtoning.
Det finns så många detaljer och delar i Raw som hade kunnat vara rent briljanta om de hade blivit en del av något större. Den porriga knullscenen exempelvis, eller de obehagliga eksem Justine får i början av filmen.
I de bästa delarna påminns jag om min gamla favoritregissör David Cronenberg och citatet: ”Jag kan känna visionerna växa samman och bli till kött. Okontrollerbart kött.”
Julia Ducournau har i sitt bildspråk en liknande fingertoppskänsla för kroppen och köttet som Cronenberg, förhoppningsvis utvecklar hon det ännu mer i framtiden.


 
 
 
 
 

Relaterade filmer:
Martyrs
À l'intérieur
Frontiers
The Divide
Livide

 

 

 

 

 

 

Oktobergodis

Film / Barnfilm, anime, bleach, creeped out, dödssynderna, filmtips, halloween, netflix, skräckfilm, skräckhistorier / Permalink / 1
 
 

Tradition och tillhörighet. Repetitiva ritualer att binda samman generationerna. Skiftningar som sker långsamt över tid. Ett eldsprakande bloss i vintermörkret som brinner bara för att släckas ut.
Min tradition är den äldre. Att trotsa väderlek, tät skymningsmist och vinande stormbyar, för att tända ljus intill gravstenar och lyktor i minneslunden. Barnens tradition är importerat imperiegods. Sötsliskigt snask och konstgjord spindelväv. Monstermasker och mysrysare. Med andra ord: här följer några Halloweenbetonade Netflixtips.

 

 

Skräckhistorier
Spännande skräcksagor och en hel del science fiction i den här charmiga antologiserien i tretton delar. Den maskerade presentatören ”Den underlige” samlar berättelser som ofta lär en läxa eller innehåller en varning, ungefär samma upplägg som i Tales from the Crypt. Även fullvuxna med barnasinnet i behåll kommer att ha en trevlig stund.

 

 

De sju dödssynderna
Onda krafter har tagit över konungariket Liones och prinsessan Elizabeth söker hjälp hos de legendariska riddarna som kallas De sju dödssynderna, problemet är bara att de allihop lider av mystisk minnesförlust och är skingrade vida omkring.
Otroligt charmig anime som gått hem stenhårt hos både tonårssonen och nioåringen som formligen hjulade när nu tredje säsongen hade premiär. Talande grisar, räliga demoner och blodigt våld utlovas.

 

 

Bleach
Femtonårige Ichigo har så länge han kan minnas kunnat se döda människors själar. En kväll blir Ichigo och hans familj attackerade av en ”ihålig” men räddas av Rukia, som är en såkallad Dödsängel. Dödsänglarnas uppdrag är att skydda de levandes sfär från onda andar, men också att hjälpa vilsna människosjälar att finna vägen till livet efter detta.
Både humoristisk och actionspäckad film, som kombinerar övernaturligheter och ofrivilliga hjältar med skolmiljön på ett sätt som påminner om när Spider-Man är i sitt esse. Något av ett måste, Hana Sugisaki och Sôta Fukushi i huvudrollerna är årets radarpar.

 

 

 

 

 

 

 

Femtonhundra

Allmänt, Böcker, Film, Konst, Serier / Permalink / 0
 
 

Den här uppdateringen markerar en ny milstolpe när det gäller antal inlägg, recensioner och rena infall som samlats på en och samma blogg. Det firar vi med några korta men kanske helt livsnödvändiga nedslag i kulturträsket.

 

 

Punishmeh..

Jag gillar Jon Bernthal. Han påminner om en kombination av en ung De Niro och en ung Stallone. Samtidigt är det svårt att se honom som den ultimata versionen av Frank Castle.
Det börjar så lovande, men som teveserie i helhet klarar Punisher sig inte alls lika bra på egen hand som gäst i Daredevil. Det kan ha att göra med att jag sällan ser film och teveserier numera, men det är så utdraget, överdramatiserat och olidligt sentimentalt. Att i varje avsnitt hoppas att figuren Micro ska dö en plågsam död, gärna i sällskap med sin skåpsupande fru, gör inte saken bättre. Hade jag inte haft en teveseriesugen sambo så hade jag nog aldrig avslutat säsongen, trots föredömligt ultravåld mellan varven.  
Det finns med andra ord en viss potential, om bara upphovsmännen råpluggar Punisher Max av Garth Ennis och kör på brutala berättelser där offer och förövare hamnar mer i centrum än hämnaren Castle, vars tragiska familjeöde nu har mjölkats långt bortom varje rimlig gräns.

 

 

Svidande satir

Riktigt rolig svensk humor är inget man är bortskämd med, ännu mindre satir över samtiden som sparkar mot makthavarna och det mediala och kulturella etablissemanget. Den animerade filmen Så att det blir rätt av Jens Ganman och Magnus Carlson är faktiskt så pass kul att den plockades bort från youtube efter bara två timmar. Det har i sin tur lett till en så kallad ”Streisandeffekt” och nu finns satirfilmen lite varstans. Själv rekommenderar jag att använda denna länk till Vimeo.

 

For whom the pig oinks

Simpson sunkade ner sig för länge sedan och Futurama sjangserade totalt i sista säsongen. Vettigt då av Matt Groening att gå vidare till något nytt. Disenchantment utspelas i det magiska medeltidsriket Dreamlandia och kretsar kring prinsessan Bönan, som gillar att supa och ställa till ofog tillsammans med sina vänner; den smurfliknande alven Alfo och den charmiga demonen Luci.
Fyra avsnitt in så är jag väldigt positivt överraskad av Disenchantment. Manusdrivna längre avsnitt där innehåll går före nästa punchline. En svart och mer vuxen humor, samtidigt som Bönan och hennes vänner blir omedelbara favoriter. Jag anar att Luci kommer att bli en mem-sensation framöver.

 

 

Historiegranskarna

Jag har flera gånger tidigare tipsat om Projekt Allmogen - ett frihetligt och oberoende folkbildningsprojekt som arbetar med att levandegöra och föra vidare kunskap om den svenska allmogens historia, kultur och kulturarv.

I dessa tider av fake news och historierevisionism så är det viktigare än någonsin att granska påstådda fakta och nyheter. Därför lanserar Allmogen nu Historiskt. En tjänst för faktagranskande journalistik där man tar sig an tvivelaktiga artiklar om historia och kultur.
Först ut bemöts två påståenden som sprids i stora medier om Sigtunas vikingatida befolkningssammansättning och om den svenska majoritetsbefolkningen.

Du finner granskningen Här.

 

 

Interbellum

Den storslagna romerska historien berättad från början till slut. Från de mytologiska fragmenten om Remus och Romulus i vargtikens vård till imperiets sönderfall och undergång.
Mike Duncan är oslagbar som guide genom en historisk epok som aldrig slutar att fascinera och förtrolla. Här finner du alla 189 avsnitt av The history of Rome.

 

 

 

 

 

Relaterat:

Projekt Allmogen

Fahrenheit 451

Hur fan mår svensk satir?

 

 

 

 

 

Till top