Femtonhundra

Allmänt, Böcker, Film, Konst, Serier / Permalink / 0
 
 

Den här uppdateringen markerar en ny milstolpe när det gäller antal inlägg, recensioner och rena infall som samlats på en och samma blogg. Det firar vi med några korta men kanske helt livsnödvändiga nedslag i kulturträsket.

 

 

Punishmeh..

Jag gillar Jon Bernthal. Han påminner om en kombination av en ung De Niro och en ung Stallone. Samtidigt är det svårt att se honom som den ultimata versionen av Frank Castle.
Det börjar så lovande, men som teveserie i helhet klarar Punisher sig inte alls lika bra på egen hand som gäst i Daredevil. Det kan ha att göra med att jag sällan ser film och teveserier numera, men det är så utdraget, överdramatiserat och olidligt sentimentalt. Att i varje avsnitt hoppas att figuren Micro ska dö en plågsam död, gärna i sällskap med sin skåpsupande fru, gör inte saken bättre. Hade jag inte haft en teveseriesugen sambo så hade jag nog aldrig avslutat säsongen, trots föredömligt ultravåld mellan varven.  
Det finns med andra ord en viss potential, om bara upphovsmännen råpluggar Punisher Max av Garth Ennis och kör på brutala berättelser där offer och förövare hamnar mer i centrum än hämnaren Castle, vars tragiska familjeöde nu har mjölkats långt bortom varje rimlig gräns.

 

 

Svidande satir

Riktigt rolig svensk humor är inget man är bortskämd med, ännu mindre satir över samtiden som sparkar mot makthavarna och det mediala och kulturella etablissemanget. Den animerade filmen Så att det blir rätt av Jens Ganman och Magnus Carlson är faktiskt så pass kul att den plockades bort från youtube efter bara två timmar. Det har i sin tur lett till en så kallad ”Streisandeffekt” och nu finns satirfilmen lite varstans. Själv rekommenderar jag att använda denna länk till Vimeo.

 

For whom the pig oinks

Simpson sunkade ner sig för länge sedan och Futurama sjangserade totalt i sista säsongen. Vettigt då av Matt Groening att gå vidare till något nytt. Disenchantment utspelas i det magiska medeltidsriket Dreamlandia och kretsar kring prinsessan Bönan, som gillar att supa och ställa till ofog tillsammans med sina vänner; den smurfliknande alven Alfo och den charmiga demonen Luci.
Fyra avsnitt in så är jag väldigt positivt överraskad av Disenchantment. Manusdrivna längre avsnitt där innehåll går före nästa punchline. En svart och mer vuxen humor, samtidigt som Bönan och hennes vänner blir omedelbara favoriter. Jag anar att Luci kommer att bli en mem-sensation framöver.

 

 

Historiegranskarna

Jag har flera gånger tidigare tipsat om Projekt Allmogen - ett frihetligt och oberoende folkbildningsprojekt som arbetar med att levandegöra och föra vidare kunskap om den svenska allmogens historia, kultur och kulturarv.

I dessa tider av fake news och historierevisionism så är det viktigare än någonsin att granska påstådda fakta och nyheter. Därför lanserar Allmogen nu Historiskt. En tjänst för faktagranskande journalistik där man tar sig an tvivelaktiga artiklar om historia och kultur.
Först ut bemöts två påståenden som sprids i stora medier om Sigtunas vikingatida befolkningssammansättning och om den svenska majoritetsbefolkningen.

Du finner granskningen Här.

 

 

Interbellum

Den storslagna romerska historien berättad från början till slut. Från de mytologiska fragmenten om Remus och Romulus i vargtikens vård till imperiets sönderfall och undergång.
Mike Duncan är oslagbar som guide genom en historisk epok som aldrig slutar att fascinera och förtrolla. Här finner du alla 189 avsnitt av The history of Rome.

 

 

 

 

 

Relaterat:

Projekt Allmogen

Fahrenheit 451

Hur fan mår svensk satir?

 

 

 

 

 

Dunkirk

Film / Dunkirk, Krigsfilm, Nolan, ww2 / Permalink / 0
 
 
 
 

Frankrike, maj månad, år 1940.
Europas män och unga söner strider inbördes ännu en gång. Nästan en halvmiljon allierade soldater, främst britter, är fångade i en rävsax vid Dunkerque. Den grunda kustremsan gör det omöjligt för evakueringsbåtar att gå tillräckligt långt in för att nå de strandsatta soldaterna. Från himlen faller flygblad med budskap om att ge upp; de blir till utmärkt dasspapper.

Kampen utspelar sig i det lilla och i det stora. På land, till sjöss och i luften. Ibland visas samma strid ur olika vinklar och perspektiv. Ljudbilden påminner om kaotisk industrimetall: det skramlar och smäller i plåt, klockor slår som hammarslag och de döendes skrik skär högt och plågsamt. Samtidigt har Christopher Nolan ett sätt att använda tystnad, som för tankarna till såväl Once Upon a Time in the West som Deer Hunter.
Filmen är tät redan från första bildrutan, med ett fantastiskt foto som gärna glider över i det gastkramande och klaustrofobiska. Nolan bevisar med Dunkirk varför han är en av samtidens mest intressanta regissörer.
(Netflix)

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Faces of Death

Film / Permalink / 0
 
 
 
 
 
 
 

Ännu ett läckert släpp från Njuta Films - nämligen jubileumsutgåvan av den klassiska kultrullen Faces of Death.
Vid sidan av de gamla kannibalfilmerna och skitätarklassikern Sodoms hundratjugo dagar, var FoD nog en av de mest mytomspunna filmer som fanns i gränslandet mellan sent åttiotal och tidigt nittiotal.

 

 


Vad det hela handlar om är alltså att hjärtkirurgen Dr. Gröss, som i sin yrkesroll ofta sett den hårfina skillnaden mellan levande och död, blivit fascinerad av döden, ja nästintill tvångsmässigt besatt.
Detta har fört honom runt jorden, samlandes vad han kallar för dödens olika ansikten. Det rör sig om allt från riter, mord, krig, slakt och självmord, till dödsolyckor, gengångare, kyrkogårdar, bårhus och avrättningar. Alltmedan Dr Gröss berättar och funderar kring alltings slutgiltighet och mänsklig grymhet.

 

 

Det var intressant att se om Faces of Death och då inte bara av nostalgiska skäl. Den har en dödsfascination som man annars sällan ser och innehåller en rejäl dos samhällsanalys och viss dos civilisationskritik. Krig, fattigdom och miljöförstöring tas upp som exempel på människans inneboende självdestruktivitet. Kollektiv hjärntvätt och sektbeteenden är något att se upp med, något som alltid är uppfriskande i dessa tider.
Det blir en sorts poetisk rättvisa när ett trängt och illa behandlat djur slår tillbaka mot människan, medan rimligheten i dödsstraff ifrågasätts. På ett liknande sätt framställs jakt, t.ex. massajernas drickande av blod, som något naturligt. Medan de löpande banden i de moderna köttfabrikerna skildras smutsigt och vidrigt. Just episoden från slakthuset är kanske extra nyttig för förespråkare av kosher-och halalslakt.

 

 

Det här var ju en film som väckte en sjuhelvetes kontrovers på sin tid, och skapade minst sagt seglivade myter. Det är inte svårt att se varför.
Det blandas skickligt mellan dokumentär, spektakulärt olycksreportage och specialeffekter på ett sätt som gör det svårt att helt säkert veta vad som är allvar och fejk – faktiskt ännu idag.

 

 

Själv har jag känt folk som blivit oerhört provocerade när de fått veta att några av deras favoritscener i FoD är fabricerade. En av orsakerna till mytbildningen är att upphovsmännen köpte loss en hel massa filmat olycksmaterial och obehagliga inslag från diverse nyhetsbyråer för en billig peng. Det kompletteradet det arkiv av dokumentärt material man redan hade.
De japanska producenterna var dock inte nöjda med materialet, utan ville att publiken skulle få se vad som hände efter någon hade hoppat från ett fönster, hur brottsplatsen ser ut efter ett brutalt familjemord.
Därför filmades tilläggande falska scener där man använde sig av egentligen ganska simpla specialeffekter för att få mer blod och död i materialet. Det var helt enkelt frågan om att ge finansiärerna valuta för stålarna, och det fick de ju definitivt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Till top