Dunkirk

Film / Dunkirk, Krigsfilm, Nolan, ww2 / Permalink / 0
 
 
 
 

Frankrike, maj månad, år 1940.
Europas män och unga söner strider inbördes ännu en gång. Nästan en halvmiljon allierade soldater, främst britter, är fångade i en rävsax vid Dunkerque. Den grunda kustremsan gör det omöjligt för evakueringsbåtar att gå tillräckligt långt in för att nå de strandsatta soldaterna. Från himlen faller flygblad med budskap om att ge upp; de blir till utmärkt dasspapper.

Kampen utspelar sig i det lilla och i det stora. På land, till sjöss och i luften. Ibland visas samma strid ur olika vinklar och perspektiv. Ljudbilden påminner om kaotisk industrimetall: det skramlar och smäller i plåt, klockor slår som hammarslag och de döendes skrik skär högt och plågsamt. Samtidigt har Christopher Nolan ett sätt att använda tystnad, som för tankarna till såväl Once Upon a Time in the West som Deer Hunter.
Filmen är tät redan från första bildrutan, med ett fantastiskt foto som gärna glider över i det gastkramande och klaustrofobiska. Nolan bevisar med Dunkirk varför han är en av samtidens mest intressanta regissörer.
(Netflix)

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Faces of Death

Film / Permalink / 0
 
 
 
 
 
 
 

Ännu ett läckert släpp från Njuta Films - nämligen jubileumsutgåvan av den klassiska kultrullen Faces of Death.
Vid sidan av de gamla kannibalfilmerna och skitätarklassikern Sodoms hundratjugo dagar, var FoD nog en av de mest mytomspunna filmer som fanns i gränslandet mellan sent åttiotal och tidigt nittiotal.

 

 


Vad det hela handlar om är alltså att hjärtkirurgen Dr. Gröss, som i sin yrkesroll ofta sett den hårfina skillnaden mellan levande och död, blivit fascinerad av döden, ja nästintill tvångsmässigt besatt.
Detta har fört honom runt jorden, samlandes vad han kallar för dödens olika ansikten. Det rör sig om allt från riter, mord, krig, slakt och självmord, till dödsolyckor, gengångare, kyrkogårdar, bårhus och avrättningar. Alltmedan Dr Gröss berättar och funderar kring alltings slutgiltighet och mänsklig grymhet.

 

 

Det var intressant att se om Faces of Death och då inte bara av nostalgiska skäl. Den har en dödsfascination som man annars sällan ser och innehåller en rejäl dos samhällsanalys och viss dos civilisationskritik. Krig, fattigdom och miljöförstöring tas upp som exempel på människans inneboende självdestruktivitet. Kollektiv hjärntvätt och sektbeteenden är något att se upp med, något som alltid är uppfriskande i dessa tider.
Det blir en sorts poetisk rättvisa när ett trängt och illa behandlat djur slår tillbaka mot människan, medan rimligheten i dödsstraff ifrågasätts. På ett liknande sätt framställs jakt, t.ex. massajernas drickande av blod, som något naturligt. Medan de löpande banden i de moderna köttfabrikerna skildras smutsigt och vidrigt. Just episoden från slakthuset är kanske extra nyttig för förespråkare av kosher-och halalslakt.

 

 

Det här var ju en film som väckte en sjuhelvetes kontrovers på sin tid, och skapade minst sagt seglivade myter. Det är inte svårt att se varför.
Det blandas skickligt mellan dokumentär, spektakulärt olycksreportage och specialeffekter på ett sätt som gör det svårt att helt säkert veta vad som är allvar och fejk – faktiskt ännu idag.

 

 

Själv har jag känt folk som blivit oerhört provocerade när de fått veta att några av deras favoritscener i FoD är fabricerade. En av orsakerna till mytbildningen är att upphovsmännen köpte loss en hel massa filmat olycksmaterial och obehagliga inslag från diverse nyhetsbyråer för en billig peng. Det kompletteradet det arkiv av dokumentärt material man redan hade.
De japanska producenterna var dock inte nöjda med materialet, utan ville att publiken skulle få se vad som hände efter någon hade hoppat från ett fönster, hur brottsplatsen ser ut efter ett brutalt familjemord.
Därför filmades tilläggande falska scener där man använde sig av egentligen ganska simpla specialeffekter för att få mer blod och död i materialet. Det var helt enkelt frågan om att ge finansiärerna valuta för stålarna, och det fick de ju definitivt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Infinity War

Film / Permalink / 0
 
 


I dagarna vankas trettonårsdag för min förstfödde och i topp på önskelistan låg superhjältefilm på storduk med farsgubben. Fadern själv har inte bevistat ett biografkomplex på närmare femton år efter att ha fått ett handgripligt psykbryt på några skränande slynglar under visningen av ”X-Men 2”. Det hela var egentligen själva droppen som fick humöret att skumma över, efter av en lång rad störningsfyllda biografbesök, orsakade av ouppfostrade apskaft och snattrande mobilbimbos.
Men är det något som skulle få den asociale att återigen ge sig ut i filmträsket så är det att göra nån glad på födelsedagen.

 



Tvenne biljetter bokades till Avengers: Infinity War, som överraskande nog visade sig vara första delen av två. Något som kanske säger något om hur väl man ”hänger med” i populärkulturen numera. Som väl var lyste de flesta drägg och skarn med sin frånvaro i salongen, det var knappt att en mobildisplay blänkte i biomörkret – åtminstone inte alltför ofta.

 

 

Det har gubevars varit en hel del superhjältefilmer de senaste åren – ibland med förtjusning och ibland med mättnad. Bara i år har vi avnjutit Thor: Ragnarök som var en actionkomedi där smältdegeln Asgård hamnar i klorna på Dödsgudinnan Hel samtidigt som Thor och Loke är på vift i rymden. Vi gillade också Wonder Woman, även om det förekom vissa tårar över att WW tvunget skulle spelas av en stereotypisk slidbärare - har vi inte kommit längre 2018 liksom?

 

 

Spiderman Homecoming var ett lyft från de två misslyckade re-bootrullarna, medan vi drog i handbromsen när barnen ville se Black Panther och förklarade faran med att kulturellt apportera det fiktiva Wakandas uråldriga hightech-stamsamhälle. Vi försöker förmedla vikten av att barnen, i egenskap av nordeuropéer, bara ska se filmer där deras egen etnicitet är representerad i ledande roller annars kommer de att hamna utanför det sunda progressiva tänket. Det hade varit märkligt att sända sina kids till skolan för att de ska lära sig kritiskt tänkande och sen själv resonera helt bakåtsträvande på hemmaplan.

 

 

Infinity War sparar inte på krutet, det som i många superhjälterullar hade dugt som finalfajt är här bara själva startskottet. Överlag är det extra allt och minst sagt superhjälte-valuta för pengarna.
Återigen hotas världen… denna gång av den hänsynslöse Thanos som jagar och slaktar sig fram genom kosmos för att få klorna i sex magiska stenar som ger sin ägare oinskränkt makt över allas liv och död.

Thanos har nämligen knäckt en plan om hur man bäst kommer till rätta med överbefolkningsproblemet i ett universum som består av ändliga resurser: man eliminerar hälften av alla levande organismer så slipper resterande hälften att svälta, kämpa och kriga så förbannat om tillgångarna och naturresurserna.  

 

 

Det är en stor fördel att verkligen ha sett det mesta i filmväg från Marveluniversumet de senaste åren – inte minst de båda Guardians of the Galaxy som liksom de senaste Thorfilmerna har ett större fokus på komedi än drama. Märkligt nog fungerar mixen utmärkt mellan lättsamhet och blodigt allvar i Infinity War, ena stunden sorgsna stråkar och nästa rena skrattfesten. Det blir emellanåt lite kaka på kaka, i synnerhet när det gäller actionsekvenserna, samtidigt som filmen faktiskt lyckas balansera det högoktaniga med viss lågmäldhet. Inte minst Josh Brolin i rollen som Thanos, som på typiskt marvelmanér gör dubbelbottnad storskurk, vilket ger berättelsen fler dimensioner än om det handlat om en svartvit kamp mellan gott och ont.

 

 

Det var på det hela ett kärt återseende mellan mig och biografmiljön med en storartad marvelrulle som, trots närmare tre timmars bänknötning, inte tråkade ut mig. Tvärtom, tiden flög iväg. Hur mycket den stora duken och den dånande musiken bidrog låter jag vara osagt, men antagligen en hel del.
För min förstfödde var det ”tidernas suveränaste film” och ”bästa förskottspresenten någonsin” vilket i sig gjorde det hela till en självklar höjdarstund.

 

 

 
 
 
 

 

 

Till top