När Cash mötte Nixon

Film / Permalink / 0
 
 

Tricky Dick and the man in black är en dokumentär som handlar om mötet mellan en legendarisk countryartist och en sedermera ökänd president. Men även presidentens närmaste man ges stort utrymme. Alla dessa tre personer är färgstarka karaktärer som på olika vis fascinerar och fängslar mig och jag ska med några få rader försöka förklara vad som gör dem intressanta och varför deras medverkan i sig gör den här dokumentären sevärd.  

 

 

Johnny Cash
En artist som följt mig sedan barnsben, men liksom många andra återupptäckte jag en ny storhet hos Cash i det sena nittiotalet i och med American Recordings-albumen som gick tillbaka till rötterna, men också tolkade andra artister på ett sällsynt magiskt vis.
Cash hade ett sätt att närma sig sin publik, medelsvenssons såväl som interner med ett tilltal som upplevdes som personligt. I mellansnacket på bl.a Folsom Prison Blues är det tydligt att Cash varken ömkar eller föraktar sina olycksbröder. Cash är på så vis en sympatisk kristen, då han försöker leva enligt sin läromästares exempel och vara där syndarna är för att förkunna sitt gospel och möta dem som jämlikar. Samtidigt skänker han dem en dos sentimentalitet och goda skratt, en lisa för stunden i det ofta tröstlösa livet bakom murarna.
Jag sträckläste Cashs biografi av Patrick Carr under en lång färd mot Oslo för tiotalet år sedan i ungefär samma veva som fängelseskivorna gick som varmast. Det är en bok jag brukar rekommendera, inte alls de trötta uppräkningar av drogexcesser som vissa rockbiografier kan vara utan ett personligt porträtt om en av musikhistoriens giganter. Johnny Cash gick bort 2003.

 

Richard Nixon
Den politiska strebern Nixon, från sann arbetarbakgrund, som förlorade med en hårsmån mot den silverskedsuppfödde John F. Kennedy med osannolika 0,2 procents marginal. Detta delvis på grund av att Nixon framstod som svettig och oattraktiv det nya mediet televisionen, inte minst i jämförelse med häradsbetäckaren Kennedy.
Kanske var det redan där som Nixons skurkaktiga kvalitéer som ”Tricky Dick” först fick fäste.
Nixon har med åren blivit något av sinnebilden av en korrupt och oärlig ledare. Något som har mer med en medial bild att göra än själva Watergateskandalen som fick honom att avgå. Tvärtom kan Watergate ses som småpotatis jämfört med t.ex Iran-Contras-affären under Ronald Reagan eller den massiva avlyssningen av Europas ledare som skedde under Barack Obamas ämbete. Skillnaden är kanske att administrationerna har blivit smidigare på att tackla skandaler sedan sjuttiotalet?
Nixons egna funderingar om världen, hippies och politiska fiender, som spelades in under hans möten och samtal under tiden i vita huset har säkert bidragit för att bygga på myten. Att Nixon var hatad och avskydd av vissa aktörer i sin tids mediala etablissemang märks i delar av dokumentären, exempelvis att Johnny Cash fick kämpa för att få säga att han stod bakom presidenten angående kriget i Vietnam. Hade det inte varit för att The Johnny Cash Show var det mest sedda teveprogrammet och för att Cash var kompromisslös i det fallet, så är det tveksamt om det ens hade fått sändas. Richard Nixon gick bort 1994.

 

 

Patrick ”Pat” Buchanan
I sin självbiografi Right from the beginning berättar Pat Buchanan om sin uppväxt i en katolsk storfamilj. En av hans bröder var handikappad sedan födseln. Pojkarna Buchanan lät ibland sin bror gå före dem något kvarter när de skulle in till stan. När så äldre grabbgäng dök upp för att håna och mobba den handikappade brodern låg resten av bröderna på lur för att ge mobbarna en rejäl omgång.
Pat Buchanan var ett politiskt underbarn som tidigt blev Nixons förtrogne, faktum är att Nixon i många samtal och brev hänvisade till ”me and Pat”.
Efter Watergate och egna misslyckade försök att bli presidentkandidat, har Buchanan fortsatt vara en frispråkig konservativ röst som såväl författare, politisk kommentator och kolumnist. Buchanan är aktiv än idag och har med åren gjort sig både känd och ökänd som en frän kritiker av Förenta Staternas många interventionskrig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rått och Romantiskt

Film / frankrike, raw, skräckfilm / Permalink / 0


Den högpresterande medelklasstjejen Justine, från medveten veganfamilj, börjar veterinärlinjen. Hennes storasyster, familjens svarta får, går redan där sedan något år tillbaka.
Under en av de första nollningar tvingas Justine äta en rå kaninnjure fastän hon är grönsaksfantast, något som väcker en gömd och oemotståndlig köttlust.


 

Jag var väldigt betagen i den här filmen under de tio-femton första minuterna. Det vackra men suggestiva bildspråket fångar de unga studenternas utsatthet under de äldre elevernas upptåg. Inga vuxna tycks vara närvarande och de som vägleder/plågar veterinärlinjens gröngölingar är inte mycket mer än barn själva. Scenen när de yngre tvingas krypa på knä ner i en underjordisk svartklubb är symboltyngd i både färg och form.
Den späda Justine manglas mellan halvt avklädda kroppar, omgärdad av perversioner, droger och även en variant på djuroffer. Det för inte bara tankarna till Hollywoodska varianter av syndfull satanism i källarutrymmen med pumpande eurotechno, utan också till klassiker som Dante Alighieris helvetesskildringar.

 

Sådant där gör att jag lurar mig själv inledningsvis, att det finns något mer och bättre i Raw än bara lyckade scener som kan anas ha ett sublimt budskap. Även den svarta humorn är riktigt lyckad, som när Justine får för sig att vaxa fittluddet, eller när hon mimar framför spegeln.  
Senaste årets litterära eskapader i extremskräck och Markis de Sade har möjligtvis övertrimmat min våldsfantasi, men jag känner mig delvis snuvad på konfekten. Rykten om folk som spytt och svimmat vid filmvisningar och tokhyllningar fick mig att köpa hajpen. Jag laddade för en grisfest värdig franska filmverk som Martyrs, Frontiers och À l'intérieur, vad jag istället fick var en vacker och bitvis fängslande konstfilm. Blodsromantik och en diffus hatkärlek mellan två systrar.


Kanske hade bara en massa triggerkänsliga chick-litfantaster oturen att köpa biljetter till just Raw för att sedan behöva svalkande solfjädrars friska fläktande. Kanske var det en medveten strategi av sluga marknadsförare. Eller kanske fick de kvinnliga huvudrollsinnehavarna och den kvinnliga regissören det att vattnas i henhålet på filmrecensenterna. Det har ju regnat rosfång över rullen, som unik och ovanligt rå.
Men, det är varken omstörtande eller nyskapande för någon som har hängt med hjälpligt i skräckfilmsgenren. Inte för att det är vad jag saknar egentligen med Raw, jag saknar en berättelse som är värdig det snygga upplägget. En bra berättelse slår ofta sådant som tror sig vara nyskapande och unikt.

 

Med det sagt, så satt jag ju för det mesta fängslad tack vare just det enormt skickliga hantverket av regissör Julia Ducournau. Garance Marillier som spelar Justine bär upp de ojämna partierna med sin olustigt flickaktiga framtoning.
Det finns så många detaljer och delar i Raw som hade kunnat vara rent briljanta om de hade blivit en del av något större. Den porriga knullscenen exempelvis, eller de obehagliga eksem Justine får i början av filmen.
I de bästa delarna påminns jag om min gamla favoritregissör David Cronenberg och citatet: ”Jag kan känna visionerna växa samman och bli till kött. Okontrollerbart kött.”
Julia Ducournau har i sitt bildspråk en liknande fingertoppskänsla för kroppen och köttet som Cronenberg, förhoppningsvis utvecklar hon det ännu mer i framtiden.


 
 
 
 
 

Relaterade filmer:
Martyrs
À l'intérieur
Frontiers
The Divide
Livide

 

 

 

 

 

 

Oktobergodis

Film / Barnfilm, anime, bleach, creeped out, dödssynderna, filmtips, halloween, netflix, skräckfilm, skräckhistorier / Permalink / 1
 
 

Tradition och tillhörighet. Repetitiva ritualer att binda samman generationerna. Skiftningar som sker långsamt över tid. Ett eldsprakande bloss i vintermörkret som brinner bara för att släckas ut.
Min tradition är den äldre. Att trotsa väderlek, tät skymningsmist och vinande stormbyar, för att tända ljus intill gravstenar och lyktor i minneslunden. Barnens tradition är importerat imperiegods. Sötsliskigt snask och konstgjord spindelväv. Monstermasker och mysrysare. Med andra ord: här följer några Halloweenbetonade Netflixtips.

 

 

Skräckhistorier
Spännande skräcksagor och en hel del science fiction i den här charmiga antologiserien i tretton delar. Den maskerade presentatören ”Den underlige” samlar berättelser som ofta lär en läxa eller innehåller en varning, ungefär samma upplägg som i Tales from the Crypt. Även fullvuxna med barnasinnet i behåll kommer att ha en trevlig stund.

 

 

De sju dödssynderna
Onda krafter har tagit över konungariket Liones och prinsessan Elizabeth söker hjälp hos de legendariska riddarna som kallas De sju dödssynderna, problemet är bara att de allihop lider av mystisk minnesförlust och är skingrade vida omkring.
Otroligt charmig anime som gått hem stenhårt hos både tonårssonen och nioåringen som formligen hjulade när nu tredje säsongen hade premiär. Talande grisar, räliga demoner och blodigt våld utlovas.

 

 

Bleach
Femtonårige Ichigo har så länge han kan minnas kunnat se döda människors själar. En kväll blir Ichigo och hans familj attackerade av en ”ihålig” men räddas av Rukia, som är en såkallad Dödsängel. Dödsänglarnas uppdrag är att skydda de levandes sfär från onda andar, men också att hjälpa vilsna människosjälar att finna vägen till livet efter detta.
Både humoristisk och actionspäckad film, som kombinerar övernaturligheter och ofrivilliga hjältar med skolmiljön på ett sätt som påminner om när Spider-Man är i sitt esse. Något av ett måste, Hana Sugisaki och Sôta Fukushi i huvudrollerna är årets radarpar.

 

 

 

 

 

 

 

Till top