Infinity War

Film / Permalink / 0
 
 


I dagarna vankas trettonårsdag för min förstfödde och i topp på önskelistan låg superhjältefilm på storduk med farsgubben. Fadern själv har inte bevistat ett biografkomplex på närmare femton år efter att ha fått ett handgripligt psykbryt på några skränande slynglar under visningen av ”X-Men 2”. Det hela var egentligen själva droppen som fick humöret att skumma över, efter av en lång rad störningsfyllda biografbesök, orsakade av ouppfostrade apskaft och snattrande mobilbimbos.
Men är det något som skulle få den asociale att återigen ge sig ut i filmträsket så är det att göra nån glad på födelsedagen.

 



Tvenne biljetter bokades till Avengers: Infinity War, som överraskande nog visade sig vara första delen av två. Något som kanske säger något om hur väl man ”hänger med” i populärkulturen numera. Som väl var lyste de flesta drägg och skarn med sin frånvaro i salongen, det var knappt att en mobildisplay blänkte i biomörkret – åtminstone inte alltför ofta.

 

 

Det har gubevars varit en hel del superhjältefilmer de senaste åren – ibland med förtjusning och ibland med mättnad. Bara i år har vi avnjutit Thor: Ragnarök som var en actionkomedi där smältdegeln Asgård hamnar i klorna på Dödsgudinnan Hel samtidigt som Thor och Loke är på vift i rymden. Vi gillade också Wonder Woman, även om det förekom vissa tårar över att WW tvunget skulle spelas av en stereotypisk slidbärare - har vi inte kommit längre 2018 liksom?

 

 

Spiderman Homecoming var ett lyft från de två misslyckade re-bootrullarna, medan vi drog i handbromsen när barnen ville se Black Panther och förklarade faran med att kulturellt apportera det fiktiva Wakandas uråldriga hightech-stamsamhälle. Vi försöker förmedla vikten av att barnen, i egenskap av nordeuropéer, bara ska se filmer där deras egen etnicitet är representerad i ledande roller annars kommer de att hamna utanför det sunda progressiva tänket. Det hade varit märkligt att sända sina kids till skolan för att de ska lära sig kritiskt tänkande och sen själv resonera helt bakåtsträvande på hemmaplan.

 

 

Infinity War sparar inte på krutet, det som i många superhjälterullar hade dugt som finalfajt är här bara själva startskottet. Överlag är det extra allt och minst sagt superhjälte-valuta för pengarna.
Återigen hotas världen… denna gång av den hänsynslöse Thanos som jagar och slaktar sig fram genom kosmos för att få klorna i sex magiska stenar som ger sin ägare oinskränkt makt över allas liv och död.

Thanos har nämligen knäckt en plan om hur man bäst kommer till rätta med överbefolkningsproblemet i ett universum som består av ändliga resurser: man eliminerar hälften av alla levande organismer så slipper resterande hälften att svälta, kämpa och kriga så förbannat om tillgångarna och naturresurserna.  

 

 

Det är en stor fördel att verkligen ha sett det mesta i filmväg från Marveluniversumet de senaste åren – inte minst de båda Guardians of the Galaxy som liksom de senaste Thorfilmerna har ett större fokus på komedi än drama. Märkligt nog fungerar mixen utmärkt mellan lättsamhet och blodigt allvar i Infinity War, ena stunden sorgsna stråkar och nästa rena skrattfesten. Det blir emellanåt lite kaka på kaka, i synnerhet när det gäller actionsekvenserna, samtidigt som filmen faktiskt lyckas balansera det högoktaniga med viss lågmäldhet. Inte minst Josh Brolin i rollen som Thanos, som på typiskt marvelmanér gör dubbelbottnad storskurk, vilket ger berättelsen fler dimensioner än om det handlat om en svartvit kamp mellan gott och ont.

 

 

Det var på det hela ett kärt återseende mellan mig och biografmiljön med en storartad marvelrulle som, trots närmare tre timmars bänknötning, inte tråkade ut mig. Tvärtom, tiden flög iväg. Hur mycket den stora duken och den dånande musiken bidrog låter jag vara osagt, men antagligen en hel del.
För min förstfödde var det ”tidernas suveränaste film” och ”bästa förskottspresenten någonsin” vilket i sig gjorde det hela till en självklar höjdarstund.

 

 

 
 
 
 

 

 

Get Out

Film / Permalink / 0
 
 
 

Den framgångsrike fotografen Chris Washington ska för första gången få följa med flickvännen Rose Armitage till hennes föräldrar som bor i ett stort gods i Alabama.
Innan resan frågar Chris om Rose har berättat för sina föräldrar att killen hon dejtar är svart. Det har inte Rose gjort, men hävdar att hennes mamma och pappa är politiskt korrekta människor som hade röstat på Obama en tredje gång, om det bara gått.
Framme vid godset verkar allt inledningsvis trevligt, inte minst Roses välkomnande – om än pinsamma - föräldrar. Samtidigt beter sig den svarta hushållerskan och den svarte gårdskarlen märkligt när Chris försöker tala med dem. De båda talar uppstyltat och ålderdomligt, som om de läste högt ur någon annans manus. Hela tiden maniskt leende med glansiga ögon.
När jag ser Get Out kommer jag att tänka på sjuttiotalsfilmer som Den sista färden och Fruarna i Stepford. Filmer som på olika sätt tog tempen på dåtidens Amerika. Den sista färden utspelar sig efter en våg av sekularisering, urbanisering och explosionen av populärkultur och livsstilsmode i de kosmopolitiska storstäderna. Ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt överflöd som lämnade den perifera delen av USA:s befolkning på efterkälken. Obygden blev något främmande och skrämmande; det vita patraskets fattigdom och simpla sätt att leva blev rentav hotfullt och farligt. Fruarna i Stepford sker i ljuset av den kvinnliga frigörelsen med en satirisk skräckskildring där männen ersätter sina bångstyriga brudar med underdåniga robotar.

 


Get Out säger något liknande om den amerikanska samtiden, med en skildring av de alltmer ansträngda rasrelationerna och de underliggande anspänningarna. Efteråt kunde vi inte låta bli att fundera på hur den här filmen skulle uppfattas, eller snarare inte uppfattas alls, i andra delar av världen. Så mycket av reaktionerna och syftningarna är sublima och fungerar enbart inom västvärldens finmaskiga nät av kollektiv skuld och vad i vissa sammanhang kallas ”mikroaggressioner”. Det blir svårt för någon som inte fostrats i den amerikanska hollywoodkontextens logik att förstå varför fadern i flickvännens familj tar Chris åt sidan för att försvara att de, trots att de är vita, anställer svarta i sitt hushåll. Eller varför vartannat oskyldigt ord som kommer ur föräldraparets munnar är något som flickvännen senare ska be om ursäkt för flera gånger.
Daniel Kaluuyas insats gör att Chris Washington redan från start blir en oerhört sympatisk huvudperson som man instinktivt hejar på. Kanske inte minst i jämförelse med flickvännen Rose, en konstant sekundärkränkt överklasstjej med hela den meh-look som populariserades genom teveserien Girls och Twilight-filmerna. Komplett med ögonrullande och halvöppen mun.
Jag gillade Get Out väldigt mycket. Både manuset och sättet regissören Jordan Peel berättar är helt i min smak. Jag tycker att ovan nämnda Den sista färden och Fruarna i Stepford är fantastiska rullar, just för att de spelar på undermedvetna obehagskänslor som varken är rationella eller tillrättalagda. Get Out lyckas med något liknande och är lätt en av årets hittills bästa filmer.

 

 

 

 

 

 

 

The Void

Film / Permalink / 0
 
 
  
 Lovecrafted

 

The Void är en amerikansk skräckfilm från 2016, skriven och regisserad av Jeremy Gillespie och Steven Kostanski, släppt i Sverige av alltid lika föredömliga Njuta Films.
Polisman finner blodig yngling i skogsbrynet och släpar med honom till småstadssjukhuset som är på väg att läggas ner. På sjukhuset korsas flera vägar, snart får de lokala förmågorna tillskott av mystiska och våldsamma främlingar. De är ute efter att döda den blodiga ynglingen som polismannen fann i skogsbrynet. Byggnaden omringas av märkliga figurer i skumma nattlinnen samtidigt som såväl levande och döda börjar röja runt inne på sjukhuset.

  

  
 

Det här är tentakelsprattel med tydliga, ibland övertydliga, blinkningar åt genreklassiker som The Thing, Hellraiser, The Beyond, mfl. Jag gillar det skarpt, men samtidigt borde upphovsmännen satsat mer krut på stämningsskapande och originalitet, kultfilmerna som de vill efterlikna lyckades bättre med att kombinera de häftiga och roliga specialeffekterna med ett genuint obehag än The Void görUnderhållande är det lik förbannat, med en mäktig final som ger mersmak. Hopppas verkligen på mer av samma sort från parhästarna Gillespie och Kostanski. Åttiotalet är inte här för att stanna, men lite av hantverket får gärna dröja kvar som ombyte till allt datorgenererat effektsökeri.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top