stewe

Blade of the Immortal

Kategori: Film

 
 
 

Manji var en samuraj på flykt med sin lillasyster i följe. Eftersom det fanns en belöning för hans huvud så sökte ett gäng prisjägare upp Manji och mördade hans lillasyster.
I gengäld slaktade Manji dem alla, men sårades själv dödligt i striden. När han låg döendes kom en vitklädd gammal häxa till honom och satte blodmaskar i hans kropp som läkte såren.
Femtio år senare är Manji en legend. En Ronin förbannad med evigt liv. En man som inte får dö förrän han själv dödat ettusen onda män.
Sextonåriga Rin ser sina föräldrar mördas brutalt av en krigarklan som med våld tar över varje dojo i regionen och lär ut en ny svärdskonst. Rin söker upp Manji och ber honom att hjälpa henne att hämnas sina föräldrar. I Rin ser Manji sin lillasyster och bestämmer sig för att hjälpa henne.

 

 


Blade of the Immortal är baserad på en manga jag aldrig läst. Ändå påminns jag om mina tummade exemplar av den svenska Epixtidningen Samurai med grymma och våldsamma Ensamvargen och bonusserien Kamui.
Två och en halv timme kan verka maffigt, men Blade of the Immortal upplevs som mycket kortare, vilket väl kan förklaras med att jag är löjligt förtjust i Takashi Miikes samurajfilmer13 Assassins och Hara-Kiri. Faktiskt har jag sett 13 Assassins flera gånger redan sedan den släpptes.
Det vimlar av scener så storslagna, obehagliga och bländande vackra i Blade of the Immortal att man hisnar. Det övernaturliga och ödesmättade i förening med fantasifullt ultravåld gör den här filmjuvelen till en av 2017:s absolut bästa för min del, så här i årets sista skälvande timmar. Kan inte rekommenderas nog!
(Netflix)

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

3 snabba

Kategori: Film

 
 

Skämmerskans Dotter
En skämmerska är någon som kan se in i människors själ, se deras mest skamfyllda hemligheter som de försöker dölja för omvärlden.
 När fursten och hans närmaste mördas pekar alla spår mot arvingen Nicodemus. Men Nicodemus hävdar att han är oskyldig, så för att verkligen bekräfta att han är mördaren hämtar de Dinas mor som är Skämmerska. Dina har ärvt sin mors förmågor och dras också snart in i fallet.
Dansk film brukar borga för kvalité, men den här storyn är så pass uppenbar och kopierad att den mest för tankarna till senare års svenska julkalenderäventyr. Specialeffekterna är också en påminnelse om att med en begränsad budget så bör man låta drakar hålla sig i skuggor och halvdunkel istället för att knalla omkring i fullt dagsljus. Trots allt en duglig matinébagatell för familjen, där jag önskar att man fått se mer av Stina Ekblad som gör en riktigt grym insats av det lilla vi får se av henne.
(Netflix)




A Gray State
Fängslande dokumentär om krigsveteranen David Crowley som mördade sin familj och sedan begick självmord. Alldeles före tragedin så var David uppslukad av arbetet med A Gray State, ett filmprojekt där han ur en konspirationsteorisk vinkel ville varna sina landsmän för en annalkande diktatur och ett snart förestående folkmord. På sin sida hade han gamla bekanta som Alex Jones och Infowars, liksom ett löst sammansatt nätverk av Tea Party-medlemmar och de som på ett kvasireligiöst vis tror på slutna sällskap och dolda makter som förenas under Den Nya Världsordningen.
Konspirationsteori har gått från att vara ett undergroundfenomen till att bli en egen födkrok och blandats samman med vanlig samhällskritik från libertarianskt håll. Davids mord och självmord blir - kanske inte helt otippat- en del av konspirationsteorierna.
Det är ett intressant ämne att reflektera kring. Konspirationsteorier av det här slaget har ofta en tydlig underklasskoppling och är inte sällan löjeväckande. Samtidigt ser man i de högre samhällsskikten hur en snarlik kvasireligiös tro genomsyrar akademikers, makthavares och mittfåremedias tro på t.ex. ”kritiska studier”, ryska sammansvärjningar och ständig global tillväxt. De maktlösas konspirationsteorier är knasigt destruktiva och maktens dito är dagens sanning.
Den här dokumentären är inte bara sorglig och riktigt spännande, utan tar sig an det inflammerade ämnet om konspirationsteorier på ett intressant vis.
(Netflix)

 

 

We Have Such Sights To Show You
Slutligen måste det tipsas om den kulturgärning som förgyllt december månad: nyutgåvor av Rabid, The Brood, Scanners I-III och Hellraiser I-III, oklippta och restaurerade. Filmerna släpps separata och i samlingsboxar, på både Blu-Ray och DVD och innehåller en hel hög extramaterial.
(Studio S/Njuta films)

 

 

 

 

“The two most common elements in the universe are Hydrogen and stupidity.”

Kategori: Film

 
 
 


Kortdokumentär om den frispråkige och egensinnige författaren Harlan Ellison
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Rome Revisited

Kategori: Film

 
 
"Whores, hermaphrodites and lickspittle - this is our army now.”

 

Efter att ha repriserat bägge säsongerna av HBOs Rome ville jag inte riktigt lämna eran och slog därför till med Gladiator – det var inte till den senares fördel direkt. Det var inte bara för symfonimusiken, något som verkligen skrapar och stör när man inte sett hollywoodsk storfilm på ett tag, utan för att Gladiator så övertydligt propagerar för ett imperiums moral och dygder, men det är våran tids pajätar-ideal som reproduceras och inte den historiska epok som egentligen ska skildras.
Vi ser det överallt i populärkulturen, karaktärer vi förväntas gilla har en inte alls tidsenlig samsyn på barn, kärlek, äktenskap, jämlikhet och barmhärtighet. Förvaltare av döda konstnärers material ändrar ord eller stryker sånger som riskerar att sticka i moderna ögon, språket i klassikerna förenklas för att bevara sin allmängiltighet, allt för att säkra inkomstkällan.
Det handlar inte om accenten när brittiska The Office görs om till en amerikansk version, det handlar om att få karaktärerna likeable nog för sitcom-publikens smaklökar. Att ta bort det genuint olustiga, det frånstötande och bara göra dem skönt töntiga och allmänt knasiga. Spä ut all svärta tills bara en brunslaskig sötma återstår. Kolsyresätt sedan tills slutprodukten blir lika bubbligt lättsmält som allt annat.

 


 

Med sina fel och brister till trots, är Rome rena undret av historiskt förankrad underhållning i jämförelse. Det ges inga förskönande beskrivningar av Romarrikets härskande klasser och deras syn på slavar, utan slavarna behandlas just som att de knappt fanns, även om de är närvarande överallt. När en av seriens mest sympatiska karaktärer i vrede krossar skallen på en slav, blir hans bäste vän väldigt arg. Inte bara för att det var onödigt, utan för att det var hans slav, hans investering och ägodel. Men trots att seriens två ”hjältar” har denna syn på slavar, känner åtminstone inte jag mig som tittare mer attraherad av att återinföra slaveri – tvärtom.
På samma sätt anses det inte i Rome särskilt kontroversiellt med homosexualitet, medan det inte är något som är gångbart i hollywoodskildringar i övrigt, om man ser på filmer som 300 är det istället oförtäckt bögförakt som gäller. Tvärtemot Spartas egentliga historia bör tilläggas.
Överlag skildras den väldigt tillåtande synen på kvinnlig sexualitet som å ena sidan genomsyrade det romerska samhället; å andra sidan hustrun, modern, systern som en faktisk ägodel och tjänare, att ha till förströelse eller byteshandel. Jag kom ofta att tänka på Joe Abercrombies böcker, där alla mer eller mindre är fångar i sina egna positioners och plikters fängelse och där det är Business as usual oavsett vem som för stunden bär kronan eller segrar i kriget.
Något annat som fungerar ovanligt bra, är den ständiga närvaron av Gudarna och hedniska ritualer. Det skymtar ofta förbi altare, förfädernas ansikten blickar ner från väggarna, offerplatser besöks inför strid, Gudarna nämns eller åkallas i förbifarten, även när inte något uppenbart rituellt står i centrum.
Utan att det gudomliga egentligen manifesterar sig, ger det en känsla av att en karaktär kan vara beskyddad av Gudarna; flera gånger dyka upp på rätt plats och i en för världshistorien avgörande handling, överleva mot alla odds, osv. Men också baksidan av att förarga Gudarna och på så sätt fråntas allt och plågas gruvligt. Det övernaturliga gör med andra ord att det overkliga känns naturligare och rentav realistiskt.

 

 
 
 
 
 
 
 
 

Allt som är fel med Stranger Things 2

Kategori: Film

 
Spoiler Alert. Spoiler Alert. Spoiler Alert. Spoiler Alert. Spoiler Alert.
 
 

Utan inbördes ordning listar jag vad som var allra sämst med Stranger Things 2:

Musiken.
Den karaktäristiska syntslingan överexponeras och blir irriterande och påträngande.
Ett ännu större problem är hitlåtarna.
Sättet Stranger Things 2 använder musik påminner mig om Suicide Squad.
Suicide Squad
byggde inte bara sina scener efter oneliners, som i sparsmakade sammanhang(kanske) blivit minnesvärda, men som i Suicide Squad blev som att se femtioåtta filmtrailers på raken.
Man maxade varje tagning med minst en klassisk rocklåt. Jag har så här i efterhand inget minne av vilka rockklassiker som varvades, just för att musiken bara fanns där som ett fruktansvärt misslyckat sätt att skapa en ikonisk scen. Som skulle följas av en minst lika ikonisk scen. Som i sin tur skulle följas av ytterligare en episk oneliner som ingen minns. Och så vidare...
Ingen som sett första säsongen av Stranger Things lär väl ha missat Should I stay or should I go.
En väldigt lyckad återanvändning av Clash´s gamla hitlåt. 
Men i Stranger Things 2 flödar åttiotalsdängorna på samma beräknande vis som i Suicide Squad. Låtvalen är inte minnesvärda av den enkla anledningen att scenerna inte är minnesvärda utan bara misslyckade försök att manipulera mig som tittare.

Kidsen. Ungar åldras snabbt och i synnerhet prepubertala pojkar har en tendens att tappa den lilla barnsliga charm de haft fortare än kvickt.
Där grabbarna i första Stranger Things var ett älskvärt gäng är de i uppföljaren inte fullt lika älskvärda.
Mike pendlar mellan att vara gnällig, arg och hysterisk.
Will ser mest skrajsen och krasslig ut.
Lucas, men i synnerhet tittarfavoriten Dustin, får ledande roller i den här säsongen.
Det funkar inte speciellt bra.

 

 


Gettopacket. En stor del av Stranger Things styrka ligger i småstadsatmosfären och villakvarters-känslan som "lånats" från King och Speilberg. Viljan att utöka territoriet till ruffiga storstadsmiljöer är förståelig i och med nya säsongen. Men det faller platt.
Elva rymmer och ansluter sig till en tattarvariant av X-Men eller The Warriors, jag vet knappt vilket, det var så jävla oengagerade och krystat att jag såg med ett halvt öga. Det hela känns som en ursäkt för att Elva ska göra en snygg entré med ny stil.

Specialeffekterna. Som med säsong 1; det funkar i landet upp-och-ner men inte utanför. Skillnaden är att det är mycket mer av den varan i Stranger Things 2.

 

 


Max och Billy.
Rödtotten och flåbusen är inte det värsta tillskottet som man kan tänka sig. Men däremot ointressanta: en pojkflicka av standardmodell och en värsting av ännu mer standardmodell.
Skulle man tro på det som står skrivet ”på nätet” så vore Femtio Nyanser av Honom tidernas flopp bland kvinnor, istället för tidernas succé.
Man skulle också tro att senaste Ghostbusters var ett brott mot mänskligheten, istället för fan så mycket bättre än exempelvis Ghostbusters 2.
Det handlar alltså om högljudda minoriteter som – till skillnad från kusinen med E.L. James smiskböcker i handväskan eller de båda ungar som sett senaste Ghostbusters två gånger redan - har både språket och aktivismvanan att sprida sina mer eller mindre hysteriska åsikter i mängd och massor.
Tills folk faktiskt går på sitt eget skitsnack och tror att det är såhär Alla tycker och resonerar.
Gissningsvis har bröderna Duffer fått en beskärd del av idéerna till Stranger Things 2 genom tittarreaktioner efter säsong ett. Det är egentligen problemet med både Maxine, hennes bror och Gettopacket som nämns ovan.
Den aktivistiska delen av fansen klagar över mångfaldsbrist och nya karaktärer inkvoteras för att gå dem till mötes, men utan att karaktärerna egentligen tillför särskilt mycket.
En av de saker som stack ut i första säsongen var att Lucas var en av grabbarna.
En tanig nörd bara, som varken sade ”That’s wack!” eller rappade.
Det hjälpte till att fånga den förflutna tidsandan, för umgänge mellan svarta och vita var avdramatiserat i åttiotalsfilmerna.
Buddy-filmer som Dödligt Vapen byggde inte på att den svarta kompisen bar på en passivt-aggressiv ilska mot sin blekare kompis, eller genomgående kallade honom "White Boy" och "Cracker-ass".
I Stranger Things 2 påminns jag direkt att jag tittar på något från 2017 när Lucas redan i början är kränkt över Winston Zeddemore i Ghostbusters.

 

 


Näsblod. Blödde verkligen Elva varenda gång hon använde krafterna i säsong ett? Här droppar kranen oavsett om hon öppnar ett skjutlås eller flyttar en godsvagn, något som med lätthet hade kunnat fasas ut för att användas vid större ansträngning.

Förutsägbarhet. Upprepning. Det mesta, från Dustins husdjur till hetta som botemedel anas långt innan det avslöjas. Nostalgitrippen funkar bara glimtvis, ofta blir den kvävande istället. I den mån man blir överraskad, så är det över hur förutsägbart det faktiskt är.  
Skuggmonstret som inledningsvis är så lovande, som ett mäktigare Lovecraftväsen från parallelldimensionen, visar sig vara en förvuxen bakterie och snart kretsar allt kring samma sorts monster som i första säsongen. Mystiken som var en väsentlig komponent i första säsongen är till största del borta, trots en lovande upptakt med det ruttnande landskapet och tunnlarna.

 

 


Avslutningsvis
…så är jag faktiskt inte så himla besviken på Stranger Things 2 som det kanske låter.
Jag gillade första säsongen väldigt mycket men jag blev inte totalt frälst och har inte väntat ihjäl mig på uppföljaren. En av de saker jag gillade var faktiskt att första säsongen var åtta kapitel lång och inte hade någon given uppföljare.  
Jag väntade mig egentligen ingenting av tvåan, utan var inställd på att det säkert skulle bli en anpassning till den identitetspolitiska idékonstruktion som aldrig låter oss ryckas med till en annan tidsperiod för långt eller för länge. Ens i fantasin.
Tvärtom blev säsong två inte fullt så illa som jag befarade. Jag gillar faktiskt flera saker med den, som Doktor Owens, styvpappan Bob och paranoide fyllegubben Murray.
Millie Bobby Brown som Elva är fortfarande en stor del av behållningen, trots allt.
Men de är en klen tröst när de svaga punkterna är för många.
Som en helhet håller det inte säsongen igenom.
Där första säsongen var en fyra som snuddade vid en femma på en 5-gradig skala, är den här väl en tvåa som emellanåt nosar sig upp till en stark trea.
Liksom ovan nämnda Suicide Squad är Stranger Things 2 okej förströelse, i synnerhet en regnig dag och om man är på rätt humör.
Kommer det en tredje säsong, vilket jag tror det gör, så är det ännu mer tveksamt att de redan nu urlakade tygen håller för en vända till.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kingflix

Kategori: Film

 
 
 

Lagom till hans sjuttioårsdag så verkar suget efter filmatiseringar av Stephen Kings verk vara större än på länge. Mr. Mercedes, Det, Dimman och Svarta Tornet, för att nämna några. Här följer några rader ris och ros om de två nya Netflixrullarna; Geralds Lek och 1922.

 

 

 

Geralds Lek
Det gifta paret Jessie och Gerald åker till sin stuga i skogen med en helg av sexuellt experimenterande i sikte. Paret hinner knappt mata en lösdrivande jycke utanför stugan förrän leken tar sin början med att Gerald kedjar Jessie till sänggaveln och ska just till att krypa på när det mesta går snett. Gerald dråsar i golvet i vad som kan vara en hjärtinfarkt och leken blir en potentiell dödsfälla där Jessie sitter fastkedjad och timmarna tickar iväg. Hon börjar snabbt få hallucinationer som spelar upp scenarion och minnen.



Ungefär någon halvtimma in i handlingen slår det mig att jag faktiskt påbörjat boken Geralds Lek en gång i tiden och att det är en av få Kingböcker jag helt gett upp.
Jessie spelas av Carla Gugino som jag mest känner igen från ett minnesvärt gästspel i Entourage. Hon är väldigt bra i rollen som Jessie, men det räcker inte långt. Hallucinationerna och de ansträngda tvåmannascener ur parets äktenskap fick mig inom kort att först snabbspola och sen helt stänga av.
Men det behöver inte betyda att filmen inte kan falla många andra i smaken. Inledningen kan t.ex. säkert tilltala damer med Fifty Shades of Grey på nattygsbordet; Gerald godtar inte ett nej och är ju både förmögnare och äldre än Jessie. Men personligen jag har jävligt svårt för den här sortens teatrala kammarspel i filmformat.

 

 

1922
Livet på landsbygden i Nebraska är hård och fattigdomen står och stampar hotfullt på tillvarons tröskel. Wilfred James kämpar för att få det att gå ihop. Han strävar och sliter för att en dag kunna lämna över den lilla gården till sin ende son, Henry.
Men det är hans hustru Arlette som egentligen äger marken. Arlette är en kvinna av det moderna nittonhundratjugotalet och vantrivs med lantlivet. Hon reser så ofta hon får möjlighet till närmsta stad för att köpa det senaste i klädväg. Helst av allt vill Arlette sälja ägorna och flytta till Omaha och öppna butik. Wilfred vill absolut inte förlora gården, han hatar staden. Men samtidigt lönar sig småbruket så pass dåligt att inte har råd att köpa loss marken från henne heller.

 

Avståndet mellan Wilfred och Arlette växer sig avgrundsdjup och åratal av bitterhet genomsyrar tillvaron. En ondskefull plan börjar växa fram i Wilfreds inre; ett sätt att både säkra gården och slippa Arlette.
1922 är en favorit ur den annars ojämna novellsamlingen Nattsvart, Stjärnlöst
En skräcktragedi som ekar av Poe och Lovecraft men även Steinbeck. Även 1922 utspelar sig till viss del i hallucinationernas värld (eller är det verkligen hallucinationer?) men på ett sätt som faller mig i smaken, till skillnad från Geralds Lek.
På hela taget en lyckad filmatisering samt en påminnelse om hur obehagliga krälande kryp och råttor kan vara så länge de inte är datorgenererade. Thomas Jane är för övrigt perfekt i rollen som Wilfred James.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

This is your brain on...

Kategori: Film

 
 
 
Fakta, forskning och håriga handflator 

Fyrtal

Kategori: Film

 
 
 

Regnet det bara öser ner och sommaren verkar ha tagit sig ledigt redan innan skolavslutningarna. Dags då för en handfull filmrullar som alla går att finna på Netflix mfl streamingtjänster.

 

 

Lights Out
När Rebecca flyttade hemifrån trodde hon att barndomens fruktan låg bakom henne. När hon växte upp var hon aldrig riktigt säker på vad som var verkligt eller inte när ljusen släcktes och mammas hemliga väninna kom på besök. Nu upplever lillebror Martin samma oförklarliga händelser som en gång hade testat psyket på henne och hotat hennes säkerhet.
Tyvärr. Välförtjänt hajpad kortfilm blev medioker långfilm. Efter en knapp vecka märker jag att det flesta intrycken redan hunnit blekna bort. Kvar blir såkallade ”jumpscare”-scener utan substans och en huvudrollsinnehavare som ser morfintankad ut. Vill man på riktigt se psykisk sjukdom skildrad i skräckfilmsform så rekommenderas The Babadook istället.

 


Would You Rather
Iris bror är döende och hon behöver få ihop en ansenlig summa pengar för att rädda honom. Hon blir inbjuden att delta i ett mystiskt spel som hålls av en miljardär. Hon tackar ja och dras in i en rundabordet-lek där deltagarna ställs in för olika val i form av ”skulle du hellre…”  
En smådassig lågbudgetkänsla räddas av en trevlig skådespelarensemble med favoriter som: Jeffrey Combs- från Re-Animator! John Heard – känd från otal filmer, själv förknippar jag honom mest med gästspel i The Sopranos. Lawrence Gilliard Jr – Mest känd som D'Angelo i The Wire. Sasha Grey- känd från en mängd inträngande dokumentärer kan man väl säga, plus Entourage säsong sju.
Spänningen stegras runt bordet i takt med spelomgångens alltmer sadistiska utmaningar. Trots en lite halvseg inledning så är det en film som håller en fastnaglad när den väl tar fart. Samtidigt är själva manuset bättre än slutprodukten; jag kan inte låta bli att tänka på hur svårsmält och svårslaget det hela hade blivit i händerna på en Pascal Laugier eller en David Cronenberg.

 


Before I Wake
8-årige Cody har förflyttats mellan olika fosterhem sedan hans mor dog. I berättelsens början kommer han till Jessie och Mark. Paret har tidigare förlorat ett barn och ser pojken som en sista chans att få till någon slags familjekonstellation. Cody är rädd för att somna och äter koffeintabletter i smyg, eftersom hans drömmar manifesterar sig i verkligheten. Jessie och Mark får först fantastiska upplevelser genom Codys drömmar. Deras vardagsrum fylls med vackra fjärilar och de får visioner av sin döde son Shawn. Men upplevelserna vänds sedan till mardrömmar och de börjar söka sanningen om Codys drömvärld och hans historia.
Slisksentimentalitet och förutsägbarhet till trots så är det här en helt okej förströelsefilm, faktiskt bättre än till exempel Lights Out.

 

 

The Gift
Simon och Robyn Callem har knappt hunnit flytta in i lyxvillan förrän de möter Simons tidigare klasskompis Gordon ”Gordo” Mosley i en butik. Han är visserligen aningen för påträngande, men när han kommer med en flaska vin som inflyttningspresent känner sig paret ändå manade att bjuda in honom. Flaskan vin eskalerar till fler gåvor, tjänster och oannonserade besök. Först skojar paret om det, men situationen får snabbt en obehaglig ton. Robyn anar att hennes man döljer något om sin relation till Gordo, samtidigt som hon känner sig alltmer otrygg där hemma.
Absolut den film som jag på förhand väntade mig allra minst av, och kanske därför överraskade den. Trots att jag ser på film alltmer sällan i jämförelse med förr, så har jag sett/genomlidit min beskärda del av filmer där en ny kompis/partner/vicevärd/granne visar sig vara en riktig ärkepsykopat- trots att han eller hon verkade så reko från början! Vem har inte skrattat åt referenser till kaninkokande stalkers? Vilken sjuttiotalist har inte haft minst en flickvän som velat se om Ensam ung kvinna söker lite väl många gånger?
Jason Bateman har genom sin karriär (Arrested Development och en massa komedier) varit duktig på att skapa en obekväm form av humor genom absurda, plågsamma och tafatta sociala situationer. Det är ett stilgrepp som på ett utmärkt sätt har lyfts över till thrillerformatet, vilket är en av anledningarna till att The Gift skiljer sig från andra filmer i genren. Se den, jag tror också du blir glatt överraskad.


 

 

 

 

 

 

 

 

Legenden om Tarzan

Kategori: Film

 
 
 
 

Alla är väl mer eller mindre bekanta med berättelsen om Tarzan; ett adligt par kraschlandar i mörkaste Afrika och sonen växer upp till att bli apornas konung. Han kommer med tiden att förälska sig i Jane och återta sin fars titel som lord Greystoke.
När den här senaste filmversionen tar sin början så har det mesta redan hänt. Tarzan är gift med Jane och bor i England. I kombination med en återtripp till Afrika vevas ursprungsberättelsen upp. Samtidigt försöker skurkar att förslava och ta över Kongo, de har hjälp av en stamhövding som hatar Tarzan och till på köpet så ser Tarzans gamla apbrorsa honom som en förrädare.


Tarzan dök upp för första gången 1912. Edgar Rice Burroughs var inte bara en skicklig äventyrsförfattare, Tarzan speglade också den samhällsomvälvning som skedde då, när folkstyret i allt högre grad övertogs av politiker istället för arkaiska hierarkier bestående av kungar, präster och adliga släkter. Tanken på människan som skapelsens krona började på bred front ersättas av Darwins teorier om apsläktet som människans ursprung.
Jag är övertygad om att den tidlösa karaktären Tarzan hade kunnat spegla även dagens snabba omvälvningar, med ett samhälle splittrat i kulturella såväl som subkulturella tillhörigheter. Bland delar av den moderna människans syns en tydlig återgång till en slags stamidentitet och klanmentalitet istället för mer övergripande och konform identitetstillhörighet. Även om det talas hyfsat sällan om det, så lever vi idag i en pågående robotisering, men också i genetikens guldålder. Det föder frågor som än så länge saknar svar. Som hur en överbefolkad värld i kombination med en hastigt krympande arbetsmarknad egentligen är tänkt att fungera. Genetiken ger förvisso spännande svar på urgamla frågor om arv kontra miljö, men samtidigt ökar risken för ett mer omfattande eugeniska ingrepp på mänskligheten än någonsin.

 

 
 

”Legenden om Tarzan” misslyckas med varje ansats till liknande kvasifilosofiskt flum och tur är kanske det. Den lyckas däremot vara både oengagerade och ointressant. Ena stunden vill filmen handla om kolonialism, nästa stund vill den vara en klassisk äventyrsfilm. Det är tydligt att det under resans gång är tänkt att jag som åskådare ska känna olika saker. Jag ska bry mig om intrigerna i Tarzans apsläkt. Jag ska tycka att Jane är en kickass-kvinna istället för en uttjatad kliché. Jag ska känna ett sting av sorg när den snälle stamhövdingen skjuts ihjäl. Jag ska tycka det är helkul när Skarsgård Jr och Samuel Jackson blir bästisar efter att ha skojat om att slicka monkeyballar. Samtidigt lider filmen av att hela tiden varvas upp till uppblåsta actionscener för att sedan försjunka i sömngångartempo. Som leken Dansstopp i full gas och tvärnit.
Resultatet blir bara en kökkenmödding av drama- och äventyrsfilm som är för dåligt berättad för att man ska orka bry sig om vad som händer någon av de inblandade. Specialeffekter som för tankarna till gamla filmen Jumanji är inte heller särskilt lyckat.
Min sjuåring kollade in i vardagsrummet vid ett tillfälle och konstaterade; ”Han där måste vara skurken, han har ju vit kostym.”
Det säger väl det mesta.

 
 

 

 

 

 

 

 

The Witch

Kategori: Film

 
 
 

I sextonhundratalets New England lever William och Katherine ett gudfruktigt liv med fem barn. Deras gård vilar på gränsen till vildmarken. Deras äldsta barn, tonårsdottern Thomasin, tar med sig sin nyfödde lillebror till bäcken och där försvinner barnet. Några skyller på skogshäxan. Andra på vargen. När sedan missväxt drabbar skörden och blod istället för mjölk kommer ur getens spenar, börjar familjen misstro varandra och beskylla än den ene och än den andre för trolldom.

 


 

Manuset är skrivet utifrån autentiska vittnesmål från häxprocesserna, men väver också in folksagor och legender. Eftersom det handlar om en djupt kristen och vidskeplig tid, är det ett grepp som snarare ökar känslan av realism än tvärtom. Filmen visar också hur tveeggad vildmark och oländig terräng upplevdes av dåtidens människor, väldigt långt från dagens positiva och rentav stärkande rekreationsmål. Skogen tornar upp sig hotfull och hednisk.


 

Naturen var för sextonhundratalets nybyggare något som både kunde ge dem liv och ta ifrån dem liv. Det illustreras till exempel av att William, fadern på gården, maniskt klyver ved som vill han på ett symboliskt plan betvinga den skog han knappt vågar vandra genom på ensam hand.
The Witch är ett egensinnigt och fängslande stycke film som verkligen rekommenderas. Regissören och manusförfattaren Robert Eggers är garanterat någon att hålla ögonen på framöver.

 

 

 

 

 

 

Korthugget

Kategori: Böcker

 
 
 

Providence Act 1
Alan Moore och Jacen Burrows tar sig an HPL ännu en gång. Eftersom jag tyckte att deras förra Lovecraftsamarbete, Neonomicon, var en av de mest lyckade tolkningarna av Lovecrafts mytologiska idévärld, var mina förhoppningar inför Providence hyfsat stora.  Jag är väl inte besviken så här i efterhand, men kanske småsnopen.
Providence är inte alls lika direkt i sitt berättande som Neonomicon utan mer långsamt litterär och bygger på stämningsfulla och mystiska antydningar. Det gör att ”Providence Act 1” känns som en enda lång upptakt till vad som kan komma bli. Som jag skrev i recensionen av Neonomicon så har Alan Moore förstått att en delförklaring till att Lovecrafts skräckskildringar var och är annorlunda och fascinerande beror på att de bitvis bygger på starka fixeringar och fobier kring sexualitet och ras, men också en djup avsky och rädsla för den moderna världen. Det är något som Moore spinner vidare på i Providence och det ska blir väldigt intressant att se vart berättelsen tar vägen härnäst.  

 

 


Get me Roger Stone
En dokumentär som till stora delar berättas av Roger Stones politiska fiender – och blir väl därefter. Stone är enligt sina motståndare inte bara en skum kampanjledare som verkade framför och bakom kulisserna både när det gäller Nixon, Reagan och nu senast Trump, utan är också skyldig till allt från att ”lobbying” fick ett fäste i politiken, till att såkallade ”superpacs” blivit en realitet.
Själv är jag mer skeptisk till förklaringar och personporträtt värdiga en Bondskurk med sikte på världsherravälde; jag gissar på att de ovanstående skumraskmetoderna vuxit fram i växelverkan mellan aktörer på hela det politiska spektret. Det är sällan någon enskild figur som är roten till allt ont.
Roger Stone själv omfamnar dock helhjärtat imagen av sig själv som ärkeskurk och vill gärna bli presenterad som Mörkrets Furste. Det hjälper till att göra det här underhållande (och bara bitvis lärorika) spektaklet väldigt sevärt, även om det redan gått inflation i antalet Trumprelaterade dokumentärer.
(Netflix)

 



Brott
Jag började ju lite bakvänt med att läsa Ferdinand von Schirachs andra novellsamling Skuld först. Kanske tur det, inte för att Brott är en dålig samling berättelser, men de är inte alls i samma klass som Skuld. Dels så är de inte lika mörka, de dras också med en större ballast politisk korrekthet än Skuld, där det bara märktes ibland. Därför bjuds det på överintelligenta lillebröder i en kriminell klan och renhjärtade rånare som smälter hela rättsväsendets hjärta. Även om vissa av novellerna är menade att vara humoristiska så är det oftare fånigt än roligt. Båda Schirachs novellsamlingar är läsvärda, men jag rekommenderar helt klart det avskalade och mörka i Skuld framför lättsammare Brott.

 
 
 

Styckmord och Småprat

Kategori: Allmänt

 
 
 


I skrivande stund så hopas frågetecknen runt fallet Kevin, är det kanske ytterligare ett justitiemord i konsensuslandet? Det vore inte det första, och det är knappast någon slump att fallet har direkta kopplingar till Quick- skandalen. Sedan åttiotalet har svenskt rättsväsende skakats av flera haverier som kretsat kring manipulerande psykologischamaner, medlöpare inom massmedia, samt inkompetenta advokater i maskopi med korrupt karriärkåta snutar och åklagare.
Per Lindeberg visar i boken Döden är en man hur feministiska kampanjer (för övrigt under ledning av samma psykoterapeut som fantiserade ihop seriemördaren Tomas Quick) i kombination med ett rättsruttet system ledde till två justitiemord, samt gjorde att den riktiga styckmördaren i fallet Da Costa går fri än idag. För den som inte har orken att plöja sig igenom Lindebergs tegelsten så ger den här dokumentären i elva kortare delar en utmärkt sammanfattning av skandalen. Men inte minst är den en påminnelse om varför förtroendet för svensk rättvisa har underminerats för lång tid framåt.

 
 
 


Hur kommer det sig att kurvan för glasskonsumtion nästan exakt följer kurvan för antalet hajattacker?
Detta och mer därtill ger Greenpeacegrundaren Dr Patrick Moore svar på i en både underhållande och lärorik dialog om klimatförändring och klimatförnekelse.

 

 



 Jens Ganman har på senare år blivit något av ett fenomen på sociala medier, inte minst för sin träffande satir i form av tårtdiagram. Här får vi möta honom i en öppenhjärtlig intervju som handlar om allt från Public Service till flockbeteende kontra civilkurage.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Prologue: The Crossing

Kategori: Film

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

3 snabba

Kategori: Allmänt

 
 
 
 
 

Lovecrafted
The Void är en amerikansk skräckfilm från 2016, skriven och regisserad av Jeremy Gillespie och Steven Kostanski. Nyligen släppt i Sverige för cirka hundralappen av alltid lika föredömliga Njuta Films.
Polisman finner blodig yngling i skogsbrynet och släpar med honom till småstadssjukhuset som är på väg att läggas ner. På sjukhuset korsas flera vägar, snart får de lokala förmågorna i behov av vård tillskott av mystiska och våldsamma främlingar som är ute efter att döda den blodiga ynglingen som polismannen fann i skogsbrynet. Byggnaden omringas av märkliga figurer i skumma nattlinnen samtidigt som såväl levande och döda börjar röja runt inne på sjukhuset.
Tentakelskräck med lite väl tydliga blinkningar åt genreklassiker som The Thing, Hellraiser, The Beyond, mfl. Jag gillar det skarpt, men samtidigt borde upphovsmännen satsat mer krut på stämningsskapande och originalitet, kultfilmerna den vill likna lyckades bättre med att kombinera de häftiga och roliga specialeffekterna med ett genuint obehag än The Void gör.
Underhållande är det lik förbannat, med en mäktig final som ger mersmak. Hopppas verkligen på mer av samma sort från parhästarna Gillespie och Kostanski.

 
 
 
 
The Pod People
Senast jag nämnde Aron Flam så kallade jag hans utläggning om Public Service för ”politiskt sprängstoff”.  Nåväl, efter att ha sträcklyssnat på alla avsnitt av Dekonstruktiv Kritik så var väl just den kängan mot statliga mediebolaget mer knallpulver än sprängstoff. Åtminstone i jämförelse, för när Flam poddar så kängas det på rejält. Allra mest i det allra senaste avsnittet, som du finner här ovanför.
 
 
 
 
Militärhistoria
”Våldet är lika centralt för historiens gång som bensinen i en bil. Och historien fortsätter.”
SMP skriver om historielösheten som präglar den svenska samtiden och rekommenderar samtidigt projektet Ofredsår, där jag varit flitig läsare nästan från start.
Artikeln finner du Här
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Gott & Blandat

Kategori: Film

 
 

Batman The Movie
Det har rått något av Batmanhysteri i huset senaste halvåret(i alla fall bland de små) så efter visst tjat så gick jag med på att högläsa den här reliken från ´66 där ett helt gäng skurkar slagit sig samman för att göra livet surt för den dynamiska duon. Liksom teveserien är det här närmast en parodi på präktiga superhjältar, med en lönnfet Läderlapp och en ständigt utropande ”milda Matilda”-Robin, i en osedvanligt lökig(såklart) och smått osammanhängande story där fokus verkar ligga på att göra reklam för diverse leksaksartiklar; Pingvinens Ubåt, Batkoptern, Batbåten, etc.
Skurkarna, Pingvinen, Kattkvinnan, Jokern, Gåtan, pendlar mellan att vara charmiga och irriterande hysteriska. Trots allt var filmen mer underhållande och bjöd på fler goda skratt än jag förväntade mig, men då ska man väl ha med i beräkningen att mina förväntningar var väldigt låga från start.
(Netflix)

 

 


Funny Games
Överklassfamilj åker till sommarhuset för att segla och golfa. Två oinbjudna gäster dyker upp för att leka lustiga lekar. Med andra ord ett smått klassiskt thriller/skräck-upplägg där sociopatiska inkräktare klampar rätt genom idyllen med död och tortyr i släptåg.
Jag är helfrälst i Michael Hanekes film Det Vita Bandet och har sett den två gånger inom loppet av några år. Jag fattar att Haneke med Funny Games vill laborera med ett välbekant format och leka en lek med åskådarna och deras förväntningar. Bland annat genom att spola tillbaka och byta ut en scen, eller låta en av psykopaterna tala direkt till tittaren.
Det enda det greppet leder till för min del är att illusionen bryts, som så ofta förr, när lusten att vara experimentell i formen får gå före berättelsens innehåll. Istället gör det att den grymma hopplösheten som skulle kunna genomsyra filmen, mest känns cynisk och manipulativ.
Inledningsvis är Funny Games hur obehaglig som helst, men det slarvas tyvärr bort. Tacka vet jag traditionell skräck som Ils och Last House On The Left, hur förutsägbar den än är.
(Viaplay)

 

 


It Follows
En förbannelse överförs genom sex. Den som smittas börjar se en zombielik gengångare som i ständigt olika skepnader sakta kommer närmare och närmare… Enda chansen att bli kvitt denna demoniska drypare är att ligga med någon och föra förbannelsen vidare.
Jag är överlag skeptisk mot tonårsskräck och inledningsvis tyckte jag både filmen och storyn verkade jönsig. Men det ändrade sig snabbt och tvärtemot förväntningarna är det här en av de bästa skräckfilmerna jag sett på ett bra tag.
Istället för trötta chockeffekter där det är tänkt att man ska hoppa till i soffhörnet, bjuder It Follows på verkligt krypande obehag. I och med att vem som helst som rör sig i periferin kan vara förbannelsen i en ny skepnad, blir det både både skrämmande och paranoiaframkallande. Extra plus för hur Detroits nedgångna stadslandskap bidrar till undergångsstämningen.
(Netflix)

 

 

 

 

 

 

Midnight Special

Kategori: Film

 
 

Scifi-thriller från 2016 med b.la Kirsten Dunst, Jaeden Lieberher, Michael Shannon och Joel Edgerton. Regisserad av Jeff Nichols.
Roy och hans åttaåriga son Alton är på flykt från en religiös sekt vars anhängare ser Alton som sin frälsare. Alton har nämligen övernaturliga förmågor. Ibland visar sig hans krafter under svåra anfall som också verkar skada honom. Sekten tolkar det som att Alton talar i tungor och tecknar ned varje ord till en egen helig skrift.
Även det militärindustriella komplexet tar upp jakten på Roy och Alton. I pojken ser de såväl ett hot som ett potentiellt vapen.

 

 

En del segare stunder till trots, är Midnight Special en film värd att tipsa om. Den påminner(åtminstone inledningsvis) om Eldfödd, Scanners och liknande rullar från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. Man kanske rentav kan kalla den för en del av retrovågen, fast utan det mest nostalgiska skimret från t.ex. Super 8 och Stranger Things.
Midnight Special för också tankarna till Interstellar, Moon och Ex Machina, i det avseendet att den inte är ytterligare en actionladdad popcornrulle för en prepubertal publik, utan istället Science fiction av mer klassiskt snitt. En film där specialeffekter används för att driva berättelsen framåt, istället för vice versa.
(Netflix)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sett 2016

Kategori: Film

 
 

Liksom med musiken har det inte blivit så mycket nytt under året som gick, utan mer av samma gamla. Exempelvis köpte jag min första Blueray-spelare och Härskarringen i storbox(extended versions). Med tanke på att jag köpte min första DVD-spelare just för att införskaffa Sagan om Ringen på Dvd tidigt tvåtusental så kan man väl säga att cirkeln på så vis är sluten.
Jag har aldrig sett så lite på ny film och gammelteve som under fjolåret, men 2016 var också året då jag mer eller mindre slutade följa alla teveserier jag hittills följt. Dels har det att göra med att alltför många intriger flöt samman, men också att jag blev less på att vänta på fortsättningen efter att ha säsongfrossat skiten ur en teveserie. Dels så känner jag att den våg av teveserier som började någonstans med Sopranos börjar kännas slentrian. Det mesta som finns inom de olika streamingtjänsterna är amerikanska teveserier, amerikanska Hollywoodfilmer, allt enligt beprövat och kundvänligt koncept. Vilket ger likriktning, även om hantverket ofta är bra och persongalleriet underhållande.
Jag växte upp med knappa tillgångar, vilket innebar att de serieblaskor som köptes in lästes tills de föll i bitar. Att jag har pocketböcker i mina hyllor som är lästa ett tiotal gånger minst. Att de första åren av musikintresse präglades av vad som kunde rotas fram i morsans skivsamling, plus att banda från radio.
Detsamma gällde filmer, man såg den handfull man hade om och om igen. Man cyklade som en tokjävel hem för att inte missa Twin Peaks, på tal om teveserier. Jag har ibland funderat på om att det kanske gör att jag ofta känner en sådan mättnad när jag väl får tillgång till ett överflöd, t.ex mängden teveseriesäsonger som finns tillgängligt nu. När nedladdningen slog igenom fyllde jag en halv hårddisk med musik nog att lyssna på i all evighet. Det slutade med att jag raderade rubbet och köpte mig en platta istället.
 ”Less is more”, är så att säga min preferens, eller kanske bara allmän knepighet. Jag kan till och med sakna den där oroliga väntan och bevakandet av brevinkastet när man på vinst eller förlust beställt en ny skiva utan att hört en ton från den i förväg. Så istället för en uppräkning av allsköns säsonger och rullar blir det tre korta nedslag i de rörliga bildernas underbara värld.


 

South Park 20
Trey Parkers och Matt Stones fulkulturella fingärning firar svindlande tjugo år i år, vem hade trott det? På sin tjugonde säsong frångår South Park på allvar sin gamla stil för att göra en sammanhållande säsong som kretsar kring det amerikanska presidentvalet, gentrifiering och inte minst näthat och trollande.
I de polariserande tiderna så hemfaller alltfler amerikaner och inte minst South Park-borna till att käka såkallade ”Member Berries”, det vill säga en sorts nostalgibär som pratar om hur det var bättre förr. Även JJ Abrams figurerar i säsongen, mannen som genom extremnostalgiska filmer som The Force Awakens och Super 8 gått blivit något av en symbol för vår tids tendens att blicka bakåt; med ständiga reboots, bandåterföreningar och retrovåg efter retrovåg, kanske även så politiskt.
Underhållande är det i alla fall, även om jag en bit in i säsongen började längta tillbaka till de gamla och mer varierade säsongerna. Vilket å andra sidan kanske betyder att jag smygkäkar nostalgibär själv.
(Viaplay)

 

 

Stranger Things
Lönt att tipsa om en teveserie som väl gått absolut ingen förbi. Sjuhelvetes barnskådisar och en riktigt bra story gjorde den här till en riktig sträcksittare under mulna sommarkvällar.
Nu ser det ut som det blir en fortsättning på skräckäventyret, men en av orsakerna till att jag gjorde ett undantag för den här teveserien var just för att den bara var en säsong lång med ingenting mer utlovat. Egentligen är den ett praktexempel på just sådana ”Member Berries” som South Park drev med i säsong 20; allt från introt till kompisgänget andas det sena sjuttiotalets och tidiga åttiotalets filmklassiker. Det återstår att se om nostalgin håller för ett återbesök, men det var stört omöjligt att inte charmas och ryckas med i första säsongen.
(Netflix)

 

 

Weiner
Dokumentär om en liberals uppgång och fall. Eller tja, mest om själva fallet faktiskt. Anthony Weiner är mannen som fick lämna representanthuset efter att han twittrade ut en bild på sitt stånd, en bild som troligen var menad till en av hans flera sexkontakter online. Att hans hustru Huma var en av Hilary Clintons närmaste rådgivare bidrog till att skandalen fick maximal uppmärksamhet.
Vi får se hur Demokraterna med draghjälp av media byggde upp Weiner som en ”folkets förkämpe”. Den ständigt svettige programledaren på The Young Turks var en av många som hyllade Weiner efter ett klipp där Weiner får ett utbrott och skriker hysteriskt åt republikaner.
Redan där, i första sammanfattningen av hans korta karriär, står det klart att Weiner är en obalanserad narcissist, den typiskt megalomaniske och ryggradslösa opportunisten som sökt sig till makten för ingen annans skull än sin egen. Märkligt nog får denne sliskige halvfigur för sig att han på allvar ska kunna bli Borgmästare över New York och en rejäl cirkus tar fart.
Det ska erkännas, dokumentären har nog mer att göra med någon fascination för någon jag instinktivt föraktar, än ett brinnande intresse för själva historien i sig. Riktig snaskteve helt enkelt. Samtidigt undrar jag när man ser sådant här falskspel som präglar en politisk kampanj; hur lite av det som vi ser är sant egentligen? Ser Wiener och hustrun Huma sig egentligen som gifta, eller är det bara en del i en större charad? Alla fejkade fotostunder och sluga strategier ger kluvna intryck. 
När en politisk motståndare säger att Wiener är moraliskt förkastlig så blir han överröstad av burop, vilket visar på ett djupare problem inom partiet Demokraterna; nämligen ett förakt för det öppna samtalet och en oförmåga att koppla samman en kandidats handel och vandel med deras politiska gärning. Något som också bidrog till Hilarys fall.
Värt att tillägga är att efter dokumentären släpptes så har skandalerna kring Wiener fortsatt. Bland annat har han tagit bild av sig själv (med stånd igen såklart) liggandes bredvid sitt sovande barn, samt blivit påkommen med att sexchatta med en femtonårig flicka.
(Njuta Films, Svt Play just nu)
 


 

 
 
 
 
 
 
 

Golden Girl

Kategori: Film

 
 
 
 
 

Golden Girl är dokumentären om Frida Wallberg, Sveriges genom tidernas främsta kvinnliga boxare. Vi får följa henne under några av succéåren och fram till den ödesdigra matchen som nästan blev hennes död.
Det är inte alls en film som byggs upp genom intervjuer utan är av typen där en kamera i reality-teves anda mest följer med och fångar diverse mer eller mindre lösryckta situationer i vardag och inför match. Det är som alltid en fin gräns mellan när en kamera blir en inkräktare, istället för en betraktare.
Någonstans mitt i dyker en mindre sympatisk promotor/pojkvän upp, en figur som är själva essensen av alla fördomar om stockholmare personifierad. Man börjar snabbt önska att Frida ska knocka honom istället för sparringpartnerna; och vid några tillfällen är det nog fan inte långt ifrån.

 

 

Samtidigt ges intrycket, någorlunda sublimt, att det är hans insats som promotor som leder till Wallbergs fall. Jag misstänker att det inte är helt rättvist skildrat, utan några ambitioner i övrigt att ta honom i försvar.
Men han ges en ohemult framträdande roll i dokumentären, där jag egentligen inte tycker relationen borde vara i större fokus alls. Jag hade hellre sett ett längre och mer grundligt porträtt värdigt en idrottsstjärna av Frida Wallbergs kaliber; fått veta om när och hur i uppväxten det kom sig att hon valde boxningen, hennes väg från junior till världsmästarinna, eller åtminstone mer om den väldigt speciella relation hon har med sin far, som verkar varit väsentlig för hennes drivkraft.
Det som ändå gör dokumentären till något av ett måste är att själva matcherna är sanslöst bra filmade, fotot överlag snyggt, men också huvudpersonen ifråga. Trots att Frida kanske inte är den som släpper dokumentärfilmare in på livet så går hon rakt genom rutan. Vilken fajter, vilken sjuhelvetes krigare, ända fram till den sista bildrutan.  

 

 Du finner dokumentären Här

 

 

 

 

 

 

 

Korpar, luriga lärare och fajtande flintis

Kategori: Film

 


Självaste Edgar Allan Poe blir indragen i jakten på en seriemördare som tar sina offer av daga efter tillvägagångssätt som inspirerats av skräcklegendens egna noveller.
Idén är klart bättre än slutresultatet. De gotiska miljöerna och den mysrysliga stämningen når inte alls upp till Sleepy Hollow-klass eller From Hell, knappt Guy Ritchies Sherlock Holmes. Helt okej förströelse för stunden dock med en del riktigt trevliga blodsbestänkta scener.



Jag gillade The Faculty när den kom som en rejält underhållande sci-fiskräckfilm. Kanske är det en släng av nittiotalsnostalgi men jag tror jag gillade den ännu bättre när jag nu såg om den. För de som till äventyrs har missat handlingen ska jag inte spoliera, mer än att konstatera att få filmer har bevisat att knark är det enda som kan rädda unga människor från att bli kusligt konforma jasägare.


 
En kinesisk flicka som är ett matematiskt geni hamnar i korselden mellan rysk och kinesisk maffia som bägge vill använda hennes förmågor. Korrupta snutar och deras chefer kör rävspel däremellan för att sno åt sig sin del av bägge grupperingarnas stålar. In kommer den sammanbitne britten och sparkar högt och slår hårt i vanlig ordning.
En dag till och minnet kommer gissningsvis inte kunna skilja Safe från övriga Stathamrullar, men är man sugen på lite lättsmält våld så är det som ofta förr ett givet alternativ, även om man på förhand vet vad som serveras.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

The Nerdwriter

Kategori: Film

 
Det finns många fler sevärda klipp hos Nerdwriter om allt från Neil Gaimans Sandman och
Ridley Scotts Blade Runner till klassiska målningar och vetenskap. Rekommenderas!