stewe

This is your brain on...

Kategori: Film

 
 
 
Fakta, forskning och håriga handflator 

Fyrtal

Kategori: Film

 
 
 

Regnet det bara öser ner och sommaren verkar ha tagit sig ledigt redan innan skolavslutningarna. Dags då för en handfull filmrullar som alla går att finna på Netflix mfl streamingtjänster.

 

 

Lights Out
När Rebecca flyttade hemifrån trodde hon att barndomens fruktan låg bakom henne. När hon växte upp var hon aldrig riktigt säker på vad som var verkligt eller inte när ljusen släcktes och mammas hemliga väninna kom på besök. Nu upplever lillebror Martin samma oförklarliga händelser som en gång hade testat psyket på henne och hotat hennes säkerhet.
Tyvärr. Välförtjänt hajpad kortfilm blev medioker långfilm. Efter en knapp vecka märker jag att det flesta intrycken redan hunnit blekna bort. Kvar blir såkallade ”jumpscare”-scener utan substans och en huvudrollsinnehavare som ser morfintankad ut. Vill man på riktigt se psykisk sjukdom skildrad i skräckfilmsform så rekommenderas The Babadook istället.

 


Would You Rather
Iris bror är döende och hon behöver få ihop en ansenlig summa pengar för att rädda honom. Hon blir inbjuden att delta i ett mystiskt spel som hålls av en miljardär. Hon tackar ja och dras in i en rundabordet-lek där deltagarna ställs in för olika val i form av ”skulle du hellre…”  
En smådassig lågbudgetkänsla räddas av en trevlig skådespelarensemble med favoriter som: Jeffrey Combs- från Re-Animator! John Heard – känd från otal filmer, själv förknippar jag honom mest med gästspel i The Sopranos. Lawrence Gilliard Jr – Mest känd som D'Angelo i The Wire. Sasha Grey- känd från en mängd inträngande dokumentärer kan man väl säga, plus Entourage säsong sju.
Spänningen stegras runt bordet i takt med spelomgångens alltmer sadistiska utmaningar. Trots en lite halvseg inledning så är det en film som håller en fastnaglad när den väl tar fart. Samtidigt är själva manuset bättre än slutprodukten; jag kan inte låta bli att tänka på hur svårsmält och svårslaget det hela hade blivit i händerna på en Pascal Laugier eller en David Cronenberg.

 


Before I Wake
8-årige Cody har förflyttats mellan olika fosterhem sedan hans mor dog. I berättelsens början kommer han till Jessie och Mark. Paret har tidigare förlorat ett barn och ser pojken som en sista chans att få till någon slags familjekonstellation. Cody är rädd för att somna och äter koffeintabletter i smyg, eftersom hans drömmar manifesterar sig i verkligheten. Jessie och Mark får först fantastiska upplevelser genom Codys drömmar. Deras vardagsrum fylls med vackra fjärilar och de får visioner av sin döde son Shawn. Men upplevelserna vänds sedan till mardrömmar och de börjar söka sanningen om Codys drömvärld och hans historia.
Slisksentimentalitet och förutsägbarhet till trots så är det här en helt okej förströelsefilm, faktiskt bättre än till exempel Lights Out.

 

 

The Gift
Simon och Robyn Callem har knappt hunnit flytta in i lyxvillan förrän de möter Simons tidigare klasskompis Gordon ”Gordo” Mosley i en butik. Han är visserligen aningen för påträngande, men när han kommer med en flaska vin som inflyttningspresent känner sig paret ändå manade att bjuda in honom. Flaskan vin eskalerar till fler gåvor, tjänster och oannonserade besök. Först skojar paret om det, men situationen får snabbt en obehaglig ton. Robyn anar att hennes man döljer något om sin relation till Gordo, samtidigt som hon känner sig alltmer otrygg där hemma.
Absolut den film som jag på förhand väntade mig allra minst av, och kanske därför överraskade den. Trots att jag ser på film alltmer sällan i jämförelse med förr, så har jag sett/genomlidit min beskärda del av filmer där en ny kompis/partner/vicevärd/granne visar sig vara en riktig ärkepsykopat- trots att han eller hon verkade så reko från början! Vem har inte skrattat åt referenser till kaninkokande stalkers? Vilken sjuttiotalist har inte haft minst en flickvän som velat se om Ensam ung kvinna söker lite väl många gånger?
Jason Bateman har genom sin karriär (Arrested Development och en massa komedier) varit duktig på att skapa en obekväm form av humor genom absurda, plågsamma och tafatta sociala situationer. Det är ett stilgrepp som på ett utmärkt sätt har lyfts över till thrillerformatet, vilket är en av anledningarna till att The Gift skiljer sig från andra filmer i genren. Se den, jag tror också du blir glatt överraskad.


 

 

 

 

 

 

 

 

Legenden om Tarzan

Kategori: Film

 
 
 
 

Alla är väl mer eller mindre bekanta med berättelsen om Tarzan; ett adligt par kraschlandar i mörkaste Afrika och sonen växer upp till att bli apornas konung. Han kommer med tiden att förälska sig i Jane och återta sin fars titel som lord Greystoke.
När den här senaste filmversionen tar sin början så har det mesta redan hänt. Tarzan är gift med Jane och bor i England. I kombination med en återtripp till Afrika vevas ursprungsberättelsen upp. Samtidigt försöker skurkar att förslava och ta över Kongo, de har hjälp av en stamhövding som hatar Tarzan och till på köpet så ser Tarzans gamla apbrorsa honom som en förrädare.


Tarzan dök upp för första gången 1912. Edgar Rice Burroughs var inte bara en skicklig äventyrsförfattare, Tarzan speglade också den samhällsomvälvning som skedde då, när folkstyret i allt högre grad övertogs av politiker istället för arkaiska hierarkier bestående av kungar, präster och adliga släkter. Tanken på människan som skapelsens krona började på bred front ersättas av Darwins teorier om apsläktet som människans ursprung.
Jag är övertygad om att den tidlösa karaktären Tarzan hade kunnat spegla även dagens snabba omvälvningar, med ett samhälle splittrat i kulturella såväl som subkulturella tillhörigheter. Bland delar av den moderna människans syns en tydlig återgång till en slags stamidentitet och klanmentalitet istället för mer övergripande och konform identitetstillhörighet. Även om det talas hyfsat sällan om det, så lever vi idag i en pågående robotisering, men också i genetikens guldålder. Det föder frågor som än så länge saknar svar. Som hur en överbefolkad värld i kombination med en hastigt krympande arbetsmarknad egentligen är tänkt att fungera. Genetiken ger förvisso spännande svar på urgamla frågor om arv kontra miljö, men samtidigt ökar risken för ett mer omfattande eugeniska ingrepp på mänskligheten än någonsin.

 

 
 

”Legenden om Tarzan” misslyckas med varje ansats till liknande kvasifilosofiskt flum och tur är kanske det. Den lyckas däremot vara både oengagerade och ointressant. Ena stunden vill filmen handla om kolonialism, nästa stund vill den vara en klassisk äventyrsfilm. Det är tydligt att det under resans gång är tänkt att jag som åskådare ska känna olika saker. Jag ska bry mig om intrigerna i Tarzans apsläkt. Jag ska tycka att Jane är en kickass-kvinna istället för en uttjatad kliché. Jag ska känna ett sting av sorg när den snälle stamhövdingen skjuts ihjäl. Jag ska tycka det är helkul när Skarsgård Jr och Samuel Jackson blir bästisar efter att ha skojat om att slicka monkeyballar. Samtidigt lider filmen av att hela tiden varvas upp till uppblåsta actionscener för att sedan försjunka i sömngångartempo. Som leken Dansstopp i full gas och tvärnit.
Resultatet blir bara en kökkenmödding av drama- och äventyrsfilm som är för dåligt berättad för att man ska orka bry sig om vad som händer någon av de inblandade. Specialeffekter som för tankarna till gamla filmen Jumanji är inte heller särskilt lyckat.
Min sjuåring kollade in i vardagsrummet vid ett tillfälle och konstaterade; ”Han där måste vara skurken, han har ju vit kostym.”
Det säger väl det mesta.

 
 

 

 

 

 

 

 

The Witch

Kategori: Film

 
 
 

I sextonhundratalets New England lever William och Katherine ett gudfruktigt liv med fem barn. Deras gård vilar på gränsen till vildmarken. Deras äldsta barn, tonårsdottern Thomasin, tar med sig sin nyfödde lillebror till bäcken och där försvinner barnet. Några skyller på skogshäxan. Andra på vargen. När sedan missväxt drabbar skörden och blod istället för mjölk kommer ur getens spenar, börjar familjen misstro varandra och beskylla än den ene och än den andre för trolldom.

 


 

Manuset är skrivet utifrån autentiska vittnesmål från häxprocesserna, men väver också in folksagor och legender. Eftersom det handlar om en djupt kristen och vidskeplig tid, är det ett grepp som snarare ökar känslan av realism än tvärtom. Filmen visar också hur tveeggad vildmark och oländig terräng upplevdes av dåtidens människor, väldigt långt från dagens positiva och rentav stärkande rekreationsmål. Skogen tornar upp sig hotfull och hednisk.


 

Naturen var för sextonhundratalets nybyggare något som både kunde ge dem liv och ta ifrån dem liv. Det illustreras till exempel av att William, fadern på gården, maniskt klyver ved som vill han på ett symboliskt plan betvinga den skog han knappt vågar vandra genom på ensam hand.
The Witch är ett egensinnigt och fängslande stycke film som verkligen rekommenderas. Regissören och manusförfattaren Robert Eggers är garanterat någon att hålla ögonen på framöver.

 

 

 

 

 

 

Korthugget

Kategori: Böcker

 
 
 

Providence Act 1
Alan Moore och Jacen Burrows tar sig an HPL ännu en gång. Eftersom jag tyckte att deras förra Lovecraftsamarbete, Neonomicon, var en av de mest lyckade tolkningarna av Lovecrafts mytologiska idévärld, var mina förhoppningar inför Providence hyfsat stora.  Jag är väl inte besviken så här i efterhand, men kanske småsnopen.
Providence är inte alls lika direkt i sitt berättande som Neonomicon utan mer långsamt litterär och bygger på stämningsfulla och mystiska antydningar. Det gör att ”Providence Act 1” känns som en enda lång upptakt till vad som kan komma bli. Som jag skrev i recensionen av Neonomicon så har Alan Moore förstått att en delförklaring till att Lovecrafts skräckskildringar var och är annorlunda och fascinerande beror på att de bitvis bygger på starka fixeringar och fobier kring sexualitet och ras, men också en djup avsky och rädsla för den moderna världen. Det är något som Moore spinner vidare på i Providence och det ska blir väldigt intressant att se vart berättelsen tar vägen härnäst.  

 

 


Get me Roger Stone
En dokumentär som till stora delar berättas av Roger Stones politiska fiender – och blir väl därefter. Stone är enligt sina motståndare inte bara en skum kampanjledare som verkade framför och bakom kulisserna både när det gäller Nixon, Reagan och nu senast Trump, utan är också skyldig till allt från att ”lobbying” fick ett fäste i politiken, till att såkallade ”superpacs” blivit en realitet.
Själv är jag mer skeptisk till förklaringar och personporträtt värdiga en Bondskurk med sikte på världsherravälde; jag gissar på att de ovanstående skumraskmetoderna vuxit fram i växelverkan mellan aktörer på hela det politiska spektret. Det är sällan någon enskild figur som är roten till allt ont.
Roger Stone själv omfamnar dock helhjärtat imagen av sig själv som ärkeskurk och vill gärna bli presenterad som Mörkrets Furste. Det hjälper till att göra det här underhållande (och bara bitvis lärorika) spektaklet väldigt sevärt, även om det redan gått inflation i antalet Trumprelaterade dokumentärer.
(Netflix)

 



Brott
Jag började ju lite bakvänt med att läsa Ferdinand von Schirachs andra novellsamling Skuld först. Kanske tur det, inte för att Brott är en dålig samling berättelser, men de är inte alls i samma klass som Skuld. Dels så är de inte lika mörka, de dras också med en större ballast politisk korrekthet än Skuld, där det bara märktes ibland. Därför bjuds det på överintelligenta lillebröder i en kriminell klan och renhjärtade rånare som smälter hela rättsväsendets hjärta. Även om vissa av novellerna är menade att vara humoristiska så är det oftare fånigt än roligt. Båda Schirachs novellsamlingar är läsvärda, men jag rekommenderar helt klart det avskalade och mörka i Skuld framför lättsammare Brott.

 
 
 

Styckmord och Småprat

Kategori: Allmänt

 
 
 


I skrivande stund så hopas frågetecknen runt fallet Kevin, är det kanske ytterligare ett justitiemord i konsensuslandet? Det vore inte det första, och det är knappast någon slump att fallet har direkta kopplingar till Quick- skandalen. Sedan åttiotalet har svenskt rättsväsende skakats av flera haverier som kretsat kring manipulerande psykologischamaner, medlöpare inom massmedia, samt inkompetenta advokater i maskopi med korrupt karriärkåta snutar och åklagare.
Per Lindeberg visar i boken Döden är en man hur feministiska kampanjer (för övrigt under ledning av samma psykoterapeut som fantiserade ihop seriemördaren Tomas Quick) i kombination med ett rättsruttet system ledde till två justitiemord, samt gjorde att den riktiga styckmördaren i fallet Da Costa går fri än idag. För den som inte har orken att plöja sig igenom Lindebergs tegelsten så ger den här dokumentären i elva kortare delar en utmärkt sammanfattning av skandalen. Men inte minst är den en påminnelse om varför förtroendet för svensk rättvisa har underminerats för lång tid framåt.

 
 
 


Hur kommer det sig att kurvan för glasskonsumtion nästan exakt följer kurvan för antalet hajattacker?
Detta och mer därtill ger Greenpeacegrundaren Dr Patrick Moore svar på i en både underhållande och lärorik dialog om klimatförändring och klimatförnekelse.

 

 



 Jens Ganman har på senare år blivit något av ett fenomen på sociala medier, inte minst för sin träffande satir i form av tårtdiagram. Här får vi möta honom i en öppenhjärtlig intervju som handlar om allt från Public Service till flockbeteende kontra civilkurage.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Prologue: The Crossing

Kategori: Film

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

3 snabba

Kategori: Allmänt

 
 
 
 
 

Lovecrafted
The Void är en amerikansk skräckfilm från 2016, skriven och regisserad av Jeremy Gillespie och Steven Kostanski. Nyligen släppt i Sverige för cirka hundralappen av alltid lika föredömliga Njuta Films.
Polisman finner blodig yngling i skogsbrynet och släpar med honom till småstadssjukhuset som är på väg att läggas ner. På sjukhuset korsas flera vägar, snart får de lokala förmågorna i behov av vård tillskott av mystiska och våldsamma främlingar som är ute efter att döda den blodiga ynglingen som polismannen fann i skogsbrynet. Byggnaden omringas av märkliga figurer i skumma nattlinnen samtidigt som såväl levande och döda börjar röja runt inne på sjukhuset.
Tentakelskräck med lite väl tydliga blinkningar åt genreklassiker som The Thing, Hellraiser, The Beyond, mfl. Jag gillar det skarpt, men samtidigt borde upphovsmännen satsat mer krut på stämningsskapande och originalitet, kultfilmerna den vill likna lyckades bättre med att kombinera de häftiga och roliga specialeffekterna med ett genuint obehag än The Void gör.
Underhållande är det lik förbannat, med en mäktig final som ger mersmak. Hopppas verkligen på mer av samma sort från parhästarna Gillespie och Kostanski.

 
 
 
 
The Pod People
Senast jag nämnde Aron Flam så kallade jag hans utläggning om Public Service för ”politiskt sprängstoff”.  Nåväl, efter att ha sträcklyssnat på alla avsnitt av Dekonstruktiv Kritik så var väl just den kängan mot statliga mediebolaget mer knallpulver än sprängstoff. Åtminstone i jämförelse, för när Flam poddar så kängas det på rejält. Allra mest i det allra senaste avsnittet, som du finner här ovanför.
 
 
 
 
Militärhistoria
”Våldet är lika centralt för historiens gång som bensinen i en bil. Och historien fortsätter.”
SMP skriver om historielösheten som präglar den svenska samtiden och rekommenderar samtidigt projektet Ofredsår, där jag varit flitig läsare nästan från start.
Artikeln finner du Här
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Gott & Blandat

Kategori: Film

 
 

Batman The Movie
Det har rått något av Batmanhysteri i huset senaste halvåret(i alla fall bland de små) så efter visst tjat så gick jag med på att högläsa den här reliken från ´66 där ett helt gäng skurkar slagit sig samman för att göra livet surt för den dynamiska duon. Liksom teveserien är det här närmast en parodi på präktiga superhjältar, med en lönnfet Läderlapp och en ständigt utropande ”milda Matilda”-Robin, i en osedvanligt lökig(såklart) och smått osammanhängande story där fokus verkar ligga på att göra reklam för diverse leksaksartiklar; Pingvinens Ubåt, Batkoptern, Batbåten, etc.
Skurkarna, Pingvinen, Kattkvinnan, Jokern, Gåtan, pendlar mellan att vara charmiga och irriterande hysteriska. Trots allt var filmen mer underhållande och bjöd på fler goda skratt än jag förväntade mig, men då ska man väl ha med i beräkningen att mina förväntningar var väldigt låga från start.
(Netflix)

 

 


Funny Games
Överklassfamilj åker till sommarhuset för att segla och golfa. Två oinbjudna gäster dyker upp för att leka lustiga lekar. Med andra ord ett smått klassiskt thriller/skräck-upplägg där sociopatiska inkräktare klampar rätt genom idyllen med död och tortyr i släptåg.
Jag är helfrälst i Michael Hanekes film Det Vita Bandet och har sett den två gånger inom loppet av några år. Jag fattar att Haneke med Funny Games vill laborera med ett välbekant format och leka en lek med åskådarna och deras förväntningar. Bland annat genom att spola tillbaka och byta ut en scen, eller låta en av psykopaterna tala direkt till tittaren.
Det enda det greppet leder till för min del är att illusionen bryts, som så ofta förr, när lusten att vara experimentell i formen får gå före berättelsens innehåll. Istället gör det att den grymma hopplösheten som skulle kunna genomsyra filmen, mest känns cynisk och manipulativ.
Inledningsvis är Funny Games hur obehaglig som helst, men det slarvas tyvärr bort. Tacka vet jag traditionell skräck som Ils och Last House On The Left, hur förutsägbar den än är.
(Viaplay)

 

 


It Follows
En förbannelse överförs genom sex. Den som smittas börjar se en zombielik gengångare som i ständigt olika skepnader sakta kommer närmare och närmare… Enda chansen att bli kvitt denna demoniska drypare är att ligga med någon och föra förbannelsen vidare.
Jag är överlag skeptisk mot tonårsskräck och inledningsvis tyckte jag både filmen och storyn verkade jönsig. Men det ändrade sig snabbt och tvärtemot förväntningarna är det här en av de bästa skräckfilmerna jag sett på ett bra tag.
Istället för trötta chockeffekter där det är tänkt att man ska hoppa till i soffhörnet, bjuder It Follows på verkligt krypande obehag. I och med att vem som helst som rör sig i periferin kan vara förbannelsen i en ny skepnad, blir det både både skrämmande och paranoiaframkallande. Extra plus för hur Detroits nedgångna stadslandskap bidrar till undergångsstämningen.
(Netflix)

 

 

 

 

 

 

Midnight Special

Kategori: Film

 
 

Scifi-thriller från 2016 med b.la Kirsten Dunst, Jaeden Lieberher, Michael Shannon och Joel Edgerton. Regisserad av Jeff Nichols.
Roy och hans åttaåriga son Alton är på flykt från en religiös sekt vars anhängare ser Alton som sin frälsare. Alton har nämligen övernaturliga förmågor. Ibland visar sig hans krafter under svåra anfall som också verkar skada honom. Sekten tolkar det som att Alton talar i tungor och tecknar ned varje ord till en egen helig skrift.
Även det militärindustriella komplexet tar upp jakten på Roy och Alton. I pojken ser de såväl ett hot som ett potentiellt vapen.

 

 

En del segare stunder till trots, är Midnight Special en film värd att tipsa om. Den påminner(åtminstone inledningsvis) om Eldfödd, Scanners och liknande rullar från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. Man kanske rentav kan kalla den för en del av retrovågen, fast utan det mest nostalgiska skimret från t.ex. Super 8 och Stranger Things.
Midnight Special för också tankarna till Interstellar, Moon och Ex Machina, i det avseendet att den inte är ytterligare en actionladdad popcornrulle för en prepubertal publik, utan istället Science fiction av mer klassiskt snitt. En film där specialeffekter används för att driva berättelsen framåt, istället för vice versa.
(Netflix)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sett 2016

Kategori: Film

 
 

Liksom med musiken har det inte blivit så mycket nytt under året som gick, utan mer av samma gamla. Exempelvis köpte jag min första Blueray-spelare och Härskarringen i storbox(extended versions). Med tanke på att jag köpte min första DVD-spelare just för att införskaffa Sagan om Ringen på Dvd tidigt tvåtusental så kan man väl säga att cirkeln på så vis är sluten.
Jag har aldrig sett så lite på ny film och gammelteve som under fjolåret, men 2016 var också året då jag mer eller mindre slutade följa alla teveserier jag hittills följt. Dels har det att göra med att alltför många intriger flöt samman, men också att jag blev less på att vänta på fortsättningen efter att ha säsongfrossat skiten ur en teveserie. Dels så känner jag att den våg av teveserier som började någonstans med Sopranos börjar kännas slentrian. Det mesta som finns inom de olika streamingtjänsterna är amerikanska teveserier, amerikanska Hollywoodfilmer, allt enligt beprövat och kundvänligt koncept. Vilket ger likriktning, även om hantverket ofta är bra och persongalleriet underhållande.
Jag växte upp med knappa tillgångar, vilket innebar att de serieblaskor som köptes in lästes tills de föll i bitar. Att jag har pocketböcker i mina hyllor som är lästa ett tiotal gånger minst. Att de första åren av musikintresse präglades av vad som kunde rotas fram i morsans skivsamling, plus att banda från radio.
Detsamma gällde filmer, man såg den handfull man hade om och om igen. Man cyklade som en tokjävel hem för att inte missa Twin Peaks, på tal om teveserier. Jag har ibland funderat på om att det kanske gör att jag ofta känner en sådan mättnad när jag väl får tillgång till ett överflöd, t.ex mängden teveseriesäsonger som finns tillgängligt nu. När nedladdningen slog igenom fyllde jag en halv hårddisk med musik nog att lyssna på i all evighet. Det slutade med att jag raderade rubbet och köpte mig en platta istället.
 ”Less is more”, är så att säga min preferens, eller kanske bara allmän knepighet. Jag kan till och med sakna den där oroliga väntan och bevakandet av brevinkastet när man på vinst eller förlust beställt en ny skiva utan att hört en ton från den i förväg. Så istället för en uppräkning av allsköns säsonger och rullar blir det tre korta nedslag i de rörliga bildernas underbara värld.


 

South Park 20
Trey Parkers och Matt Stones fulkulturella fingärning firar svindlande tjugo år i år, vem hade trott det? På sin tjugonde säsong frångår South Park på allvar sin gamla stil för att göra en sammanhållande säsong som kretsar kring det amerikanska presidentvalet, gentrifiering och inte minst näthat och trollande.
I de polariserande tiderna så hemfaller alltfler amerikaner och inte minst South Park-borna till att käka såkallade ”Member Berries”, det vill säga en sorts nostalgibär som pratar om hur det var bättre förr. Även JJ Abrams figurerar i säsongen, mannen som genom extremnostalgiska filmer som The Force Awakens och Super 8 gått blivit något av en symbol för vår tids tendens att blicka bakåt; med ständiga reboots, bandåterföreningar och retrovåg efter retrovåg, kanske även så politiskt.
Underhållande är det i alla fall, även om jag en bit in i säsongen började längta tillbaka till de gamla och mer varierade säsongerna. Vilket å andra sidan kanske betyder att jag smygkäkar nostalgibär själv.
(Viaplay)

 

 

Stranger Things
Lönt att tipsa om en teveserie som väl gått absolut ingen förbi. Sjuhelvetes barnskådisar och en riktigt bra story gjorde den här till en riktig sträcksittare under mulna sommarkvällar.
Nu ser det ut som det blir en fortsättning på skräckäventyret, men en av orsakerna till att jag gjorde ett undantag för den här teveserien var just för att den bara var en säsong lång med ingenting mer utlovat. Egentligen är den ett praktexempel på just sådana ”Member Berries” som South Park drev med i säsong 20; allt från introt till kompisgänget andas det sena sjuttiotalets och tidiga åttiotalets filmklassiker. Det återstår att se om nostalgin håller för ett återbesök, men det var stört omöjligt att inte charmas och ryckas med i första säsongen.
(Netflix)

 

 

Weiner
Dokumentär om en liberals uppgång och fall. Eller tja, mest om själva fallet faktiskt. Anthony Weiner är mannen som fick lämna representanthuset efter att han twittrade ut en bild på sitt stånd, en bild som troligen var menad till en av hans flera sexkontakter online. Att hans hustru Huma var en av Hilary Clintons närmaste rådgivare bidrog till att skandalen fick maximal uppmärksamhet.
Vi får se hur Demokraterna med draghjälp av media byggde upp Weiner som en ”folkets förkämpe”. Den ständigt svettige programledaren på The Young Turks var en av många som hyllade Weiner efter ett klipp där Weiner får ett utbrott och skriker hysteriskt åt republikaner.
Redan där, i första sammanfattningen av hans korta karriär, står det klart att Weiner är en obalanserad narcissist, den typiskt megalomaniske och ryggradslösa opportunisten som sökt sig till makten för ingen annans skull än sin egen. Märkligt nog får denne sliskige halvfigur för sig att han på allvar ska kunna bli Borgmästare över New York och en rejäl cirkus tar fart.
Det ska erkännas, dokumentären har nog mer att göra med någon fascination för någon jag instinktivt föraktar, än ett brinnande intresse för själva historien i sig. Riktig snaskteve helt enkelt. Samtidigt undrar jag när man ser sådant här falskspel som präglar en politisk kampanj; hur lite av det som vi ser är sant egentligen? Ser Wiener och hustrun Huma sig egentligen som gifta, eller är det bara en del i en större charad? Alla fejkade fotostunder och sluga strategier ger kluvna intryck. 
När en politisk motståndare säger att Wiener är moraliskt förkastlig så blir han överröstad av burop, vilket visar på ett djupare problem inom partiet Demokraterna; nämligen ett förakt för det öppna samtalet och en oförmåga att koppla samman en kandidats handel och vandel med deras politiska gärning. Något som också bidrog till Hilarys fall.
Värt att tillägga är att efter dokumentären släpptes så har skandalerna kring Wiener fortsatt. Bland annat har han tagit bild av sig själv (med stånd igen såklart) liggandes bredvid sitt sovande barn, samt blivit påkommen med att sexchatta med en femtonårig flicka.
(Njuta Films, Svt Play just nu)
 


 

 
 
 
 
 
 
 

Golden Girl

Kategori: Film

 
 
 
 
 

Golden Girl är dokumentären om Frida Wallberg, Sveriges genom tidernas främsta kvinnliga boxare. Vi får följa henne under några av succéåren och fram till den ödesdigra matchen som nästan blev hennes död.
Det är inte alls en film som byggs upp genom intervjuer utan är av typen där en kamera i reality-teves anda mest följer med och fångar diverse mer eller mindre lösryckta situationer i vardag och inför match. Det är som alltid en fin gräns mellan när en kamera blir en inkräktare, istället för en betraktare.
Någonstans mitt i dyker en mindre sympatisk promotor/pojkvän upp, en figur som är själva essensen av alla fördomar om stockholmare personifierad. Man börjar snabbt önska att Frida ska knocka honom istället för sparringpartnerna; och vid några tillfällen är det nog fan inte långt ifrån.

 

 

Samtidigt ges intrycket, någorlunda sublimt, att det är hans insats som promotor som leder till Wallbergs fall. Jag misstänker att det inte är helt rättvist skildrat, utan några ambitioner i övrigt att ta honom i försvar.
Men han ges en ohemult framträdande roll i dokumentären, där jag egentligen inte tycker relationen borde vara i större fokus alls. Jag hade hellre sett ett längre och mer grundligt porträtt värdigt en idrottsstjärna av Frida Wallbergs kaliber; fått veta om när och hur i uppväxten det kom sig att hon valde boxningen, hennes väg från junior till världsmästarinna, eller åtminstone mer om den väldigt speciella relation hon har med sin far, som verkar varit väsentlig för hennes drivkraft.
Det som ändå gör dokumentären till något av ett måste är att själva matcherna är sanslöst bra filmade, fotot överlag snyggt, men också huvudpersonen ifråga. Trots att Frida kanske inte är den som släpper dokumentärfilmare in på livet så går hon rakt genom rutan. Vilken fajter, vilken sjuhelvetes krigare, ända fram till den sista bildrutan.  

 

 Du finner dokumentären Här

 

 

 

 

 

 

 

Korpar, luriga lärare och fajtande flintis

Kategori: Film

 


Självaste Edgar Allan Poe blir indragen i jakten på en seriemördare som tar sina offer av daga efter tillvägagångssätt som inspirerats av skräcklegendens egna noveller.
Idén är klart bättre än slutresultatet. De gotiska miljöerna och den mysrysliga stämningen når inte alls upp till Sleepy Hollow-klass eller From Hell, knappt Guy Ritchies Sherlock Holmes. Helt okej förströelse för stunden dock med en del riktigt trevliga blodsbestänkta scener.



Jag gillade The Faculty när den kom som en rejält underhållande sci-fiskräckfilm. Kanske är det en släng av nittiotalsnostalgi men jag tror jag gillade den ännu bättre när jag nu såg om den. För de som till äventyrs har missat handlingen ska jag inte spoliera, mer än att konstatera att få filmer har bevisat att knark är det enda som kan rädda unga människor från att bli kusligt konforma jasägare.


 
En kinesisk flicka som är ett matematiskt geni hamnar i korselden mellan rysk och kinesisk maffia som bägge vill använda hennes förmågor. Korrupta snutar och deras chefer kör rävspel däremellan för att sno åt sig sin del av bägge grupperingarnas stålar. In kommer den sammanbitne britten och sparkar högt och slår hårt i vanlig ordning.
En dag till och minnet kommer gissningsvis inte kunna skilja Safe från övriga Stathamrullar, men är man sugen på lite lättsmält våld så är det som ofta förr ett givet alternativ, även om man på förhand vet vad som serveras.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

The Nerdwriter

Kategori: Film

 
Det finns många fler sevärda klipp hos Nerdwriter om allt från Neil Gaimans Sandman och
Ridley Scotts Blade Runner till klassiska målningar och vetenskap. Rekommenderas!
 
 
 

A field in England

Kategori: Film

 


Efter att ha tagit steget in i nutidens snabbstreaming har det inte blivit mycket dvd inhandlad, men när jag ändå satt och fyndade Sandybellfilmer åt småttingarna i en digital tiokronorslåda, passade jag på att plocka med A field in England. Jag har ju gillat Ben Wheatleys tidigare verk.
Filmen utspelar sig under inbördeskrig under sextonhundratalet. Fyra desertörer slår följe för att finna en ölhall. De kommer inte så långt, istället hamnar de på fältet som nämns i titeln och där resten av filmen utspelar sig. Man ska gräva efter en skatt, eller det är åtminstone förevändningen till att ranta runt där i över en timmes speltid till.

 
 
 
En svindlande resa in i Englands psyke, står det på omslaget. För min del kunde det lika gärna stått en svindlande resa in i Englands anus eftersom det är mest skit som serveras. Och det enda svindlandet är väl i sådana fall de tio spännen den kostade.
Det är inte skönt skräpig lågbudgetskräck och det är inte surrealism som fascinerar även om man lite förstår; det är bara lågbudget arty-farty. Det är svartvitt utan finness. Det är slowmotionscener utan dynamik som nog mest tilltalar kritiker med egna kapsejsade krystprojekt bland byrålådans skisserade utkast.
Jag gissar att Wheatley försöker få till en dos Lynchsurrealism, två nypor Trierska infall och kanske ett kryddmått Karim Husseinskt äckel, men det hela faller hopplöst platt. Jag hemföll till att spola mig igenom de allra långtråkigaste delarna av hallucinogent överspel av alla inblandade.
 
 
 
 
 
 
 
 

Cigarette Burns

Kategori: Film

 





En av de absolut bästa filmer Carpenter gjort på den här sidan nollnolltalet, även om det inte säger mycket.
Den svårt härjade biografägaren Kirby blir kallad till audiens hos den svinrike affärsmannen Bellinger. Ryktet har spridit sig att Kirby är duktig på att leta upp filmer som är rena rariteterna. Bellinger själv skryter med att han är ägare till över 8000 av de mest vidriga, bannlysta och sällsynta filmer som någonsin gjorts. Dock saknar han en; den mytomspunna filmen La Fin Absolue Du Monde. Regissören Hans Backovic hade gjort filmen som ett vapen riktat mot världen, och redan på premiärvisningen gick publiken bärsärk i biosalongen med blodbad som följd.
När Kirby avfärdar den mytomspunna rullen som en vandringssägen visar Bellinger honom ett rum där en av de medverkande från filmen hålls fängslad; en ängel med sina vingar avskurna. Under hård ekonomisk press tackar Kirby ja till uppdraget och sökandet efter mardrömsfilmen kan börja...

Jag tycker Cigarette Burns är både vacker och storslagen, dels är det en effiktiv och blodigt gjord skräckberättelse av den råa skolan. Dels är det en kittlande tanke att en film, eller för den delen vilket konstnärligt verk som helst, kan äga kraften att i grunden förändra och förvränga den person som kommer i kontakt med det. Framförallt är den en skräckfilm som känns inte bara originell utan också genuint obehaglig.



 

 

 

 

Requiem for the American Dream

Kategori: Film

 

 

Det var ett tag sedan sist jag fördjupade mig i Chomsky. Den här filmen är ett välkommet tillskott när det gäller den anarkistiske apostelns frihetliga filosofi och livsgärning.
Filmen är ikonisk i sin uppbyggnad, mer lik en rockstjärnehyllning än en samhällsdokumentär. I stort sett ingen annan röst blir hörd än just Chomskys.
Personkulten är i högsta grad förståelig, fast den egentligen går på tvärs med den självbild som Chomsky alltid torgfört; att han egentligen bara är en av många aktivister och en mindre del i ett större motstånd. Kollektivet före individen osv, samtidigt som han just genom att vara en exceptionell person blivit den moderna vänsterrörelsens portalfigur nummer ett.

 

 


Det lyfts fram klassiska klipp och bilder på Noam, men fokus ligger på nutid. Störst tid läggs på den moderna marknaden, skatteintäkterna som inte sipprar tillbaka till medborgarna, utan genom såkallade ”bailouts” istället glupas i gommen på gäldväldets girigbukar.
Det Wallstreet-baserade finansimperiet som alltmer består av ingenting - mer än fabricerade stålar och inbyggda krascher vill säga. Hur den amerikanska drömmen alltmer blivit en mardröm för Förenta Staternas medel- och arbetarklass. Det är också dokumentärens svaghet, då det under de senaste åren gjorts både sämre och bättre dokumentärer kring samma ämne. Det mesta känns igen.
Intressantast blir det istället när Chomsky lämnar analyserandet för filosoferandet, där han kritiserar samtidskulturen och månglarsamhällets kugghjulskonsumenter. Även PR-fenoment Obama får sig en slang av sleven:  “I don’t usually admire Sarah Palin, but when she was making fun of this ‘hopey-changey’ stuff, she was right. There was nothing there.”
Avslutningsvis är dokumentären, trots viss trötthet på finanstemat från min sida, väl värd att ta del av, i synnerhet för Chomskyfans. Finns att se bland annat på Netflix.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Rammstein i USA

Kategori: Film

 
 
 
 
Något kul med Rammstein i USA är att Scott Ian från Anthrax medverkar, det är inte ofta man ser honom i en musikdokumentär. Skämt åsido, bortsett från jänkarnas pompösa fixering vid det egna landet när det germanska framgångsmaskineriet historia ska berättas, är det en fängslande färd. Visst saknas det mer av själva liveshowen och visst kan man ifrågasätta en del av de medverkande(moby wtf??) liksom Lindemanns lite undanskymda roll i intervjusammanhangen, men på hela taget blir det en uppvisning av blod, eld och hamrande marschmusik. Se dokumentären här.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

We Don´t Ask Questions! Questions are offensive!

Kategori: Film

 
 
Skräcksatir & Samtid
 
 
 
 
 
 
 
 

Rid i natt

Kategori: Film

 

Rid i natt finns att se på Öppet Arkiv

 

Handlingen utspelas i småland vid mitten av 1600-talet. Främmande tyska herremän har genom drottning Kristina fått inflytande över landet, en av dem är Herr Klewen som intagit Ubbetorps herrgård. De tidigare fria bönderna i Brändebols bygd blir tvingade att betala oskälig skatt till den nya sätesherren. Det är nödtid och missväxt och eftersom bönderna inte kan betala skatten kallas de till trällikt dagsverke på herrgårdens ägor.
Bönderna vägrar och svär tillsammans ed att försvara sin rätt som fria odalmän. Men snart viker sig bönderna inför hotet om våld från Klewens fogdar och Ragnar Svedje blir den ende som enligt eden värjer sig med vapen i hand. Han tvingas därmed gå från sin gård och leva som fredlös i skogen.
Medan Svedje gömmer sig till skogs kommer en natt budkavel till byn som kallar till uppror mot förtryckarna. Brändebols ålderman gräver skräckslagen ner budkavlen och intalar sig att han handlat klokt och rättrådigt för allas bästa genom att inte bära den vidare och delta i upprorsplanerna.
Den här filmatiseringen från ´85 gjorde starkt intryck på mig som barn, vi bodde i trakterna där historien utspelar sig och det triggade kanske fantasin extra mycket. Det var fantastiskt roligt att se den igen med vuxna ögon, i synnerhet som den åldrats väl.
Kjell Bergqvist som Ragnar Svedje med flera kända ansikten gör alla en stark insats, även om de alla utklassas av Gurie Nordwall i rollen som mor Svedje. Språket är som alltid när det gäller Moberg briljant, med citat som; ”Du träter som en gammal hora fast du är ung! Jag ska spjärna dig i röven!” Liksom; ”Jag är hellre skogsman än dagsverksträl!”
Det är kanske märkligt idag att socialister som Moberg skrev saker som kunde uppfattas kritik mot skattesystemet. Om strävande småföretagare, deltidens dagsverkare och kämpande kulturarbetare av idag kräver att få behålla mer av det de själva knegat ihop framställs det snarast som att de vill stjäla från staten, eller att de är finurligt lurade av borgarna att tycka så.

 

 


Vill man vara lite putslustig kan Rid I Natt ses som en svensk fattigmansversion av Braveheart, där det bärande i berättelsen är att våga stå upp för det man tror på även i tider när det är obekvämt, att våga göra uppror och utmana en orättfärdig övermakt, att kämpa för det som är rätt och riktigt.
Det är också en påminnelse om hur ofta realistisk litteratur tassar in på det övernaturligas domäner; i Rid I Natt ses hotande förebud i form av svarta fåglar på taknocken, Svedjes trolovade försöker kommunicera med honom genom naturmagi när han gömmer sig som fredlös, vad som grävs ner för att inte synas kommer i dager på oförklarligt vis. Den öronlöse bödeln Hans i Lenhovda, vars själva skepnad är ett olycksbådande omen, blir också han en slags mytisk figur av lurande ondska.  
Romanen Rid i Natt skrevs som en brandfackla mot nazismen och ett upprop till finlands försvar och svensk beredskap i andra världskrigets början. Det blev en av de böcker som brändes på bål för sitt budskap. Läs gärna mer under rubriken Andra världskriget - frihetskämpen Moberg på denna utmärkta Biografi över Moberg.