stewe

666

Kategori: Publicerat






Ride the Electric storm
To the infected dawn
Nobody would believe... What we have spawned



Från träden i parken lyfte fågelflockarna i gigantiska svärmar, förmörkandes den grådaskiga solrundeln.
I villakvarteren hängde flaggorna på halv stång utan att någon hade en vettig förklaring till varför.
På Ryssgatan födde ett marsvin fram något missformat och onämnbart, som i hemlighet grävdes ned i den luckra jorden invid ån.
Postiljonerna som tvärnitade utanför min författarlya gick klädda i skumgummidräkter med cellofan för ansiktet.
Deras fordon var bepansrat i finskt bly och eternit. Mellan sig höll de en rabiesmittad dobermann i läderkoppel, som klippte med käftarna i tomma luften, vilt fradgandes. Ändå lyste fruktan genom cellofanvisiren likt gammastrålar medan de arma satarna halade ned sin oheliga last i min skälvande plåtlåda.
Njutningslysten stod jag i fönstret med morgongroggen i handen, ännu klädd i min drakmönstrade kimono av guld och purpur, betraktandes spektaklet. Den var slutligen här, nu fanns det ingen återvändo. Jag tömde det sista av glaset, iskuberna blev till splitter och sedan vattendroppar mellan mina spända käkmuskler.






Black cloud on the moon
Feels like the rain is coming soon
The way I feel tonight... You´ll never see me break



Jajamensan, med serier från Israels skummaste strandbarer och noveller från Linköpings mest ljusskygga lägenhetsområden, detonerade Eskapix i min brevlåda i förmiddags.... Mitt eget bidrag heter Parabellum, som snarare är nåt slags mörk fantasy än skräcknovell. Eller jag vet inte, avgör själva.
Känns fortfarande lika häftigt att se sina ord i tryck. Stolt över att vara en blygsam del av fenomenet Eskapix. Tack till Henrik som är den pulserande hjärnan bakom det häftigaste som hänt sedan Wahlströms gav ut Kalla Kårar.
Och ja; det är faktiskt så lämpligt att det här är inlägg nummer sexhundrasextiosex. Tiden far när man sitter och staplar bokstäver på varandra. En hälsning till alla som läst, kommenterat och inte minst kommit med ris & ros angående novellerna. Fortsätt gärna med det.



Beställ Ditt Bloddrypande Exemplar Via
Eskapix Nya Hemsida









Silent Suffering

Kategori: Musik



 

Crush the dreams within and do away with all the joy and pride
Leave the past behind just leave it all
and heal the wounds inside
But I will never hear, I'll never see.
I'll never ever trust again
But do you know and do you care
to me it's all the same

Crush the one that speaks
Just go ahead and tear the world apart
And let them pay
Let them pay for tearing out your heart
I will be the one that steals the smile
that steals the smile right off your face
And trust me now
that I'll be there, be there to count your days

Can you feel the pain
Can you feel the silent suffering
Can you ease the pain
Can you make me wanna come alive
Can you make me wanna come alive
Can you make me die

Don't let me ever hear your voice again
Don't let me ever see your face again


 

There's something in the water...

Kategori: Film







I fjol såg jag om Piraya-originalet för första gången på länge. Kultigt och uselt, en välkryddad skräckkalkon för gourmanden. Den här uppdaterade rullen har jag dragit mig för lite, men trots kefft animerade fiskar är nya Piranha usel och underhållande på samma sätt som klassiska kalkoner i genren, det är exempelvis helt logiskt att använda pumphagel mot firrarna, eller för den delen göra färs av dem genom att hålla en båtmotor framför sig i vattnet som Ving Rahmes gör.
De mer eller mindre omotiverade nakenscenerna hade kunnat vara kittlande om det inte hade varit det vanliga köret med strömlinjeformade kokainbrudar med badbollspattar. Desto roligare att se gamla karate kid-flamman elisabeth shue i rollen som sheriff.
För vänner av skräpfilm och Creature Feature.









Helvetesbundna

Kategori: Dikt och Rim







Där krutrök flyr och skingras
Ses spräckta skallar och bräckta ben
Elektrisk storm lågt över fälten
Ingen av dessa dagar är bra nog att dö på


Gryningens sky i sotrök välvd
Snart väntas svavelregnet falla tungt
Vad skiljer blodsmak från törst
I dessa skyttegravar ligger Gud begravd


Vad vore livet utan döden
Vad vore freden värd utan kriget
Bara den som skurit av en barnhals förstår
Vad vore det kalla stålet utan det varma blodet


Tuggar taggtråd, sväljer bly
Slipar bajonettbladen med vårt piss
Vi är helvetesbundna
Souvenirer av kött hängs runt våra nackar


Pansarskott flammar
Denna dunkla värld fylls med ljus
Rusar blinda in i elden
Inget dräper en redan död man










Snikt!

Kategori: Film






Tro det eller ej, men att läsa marvelserier under 80-talet kändes ganska underground - utan att jag ens visste vad ordet betydde. Blaskorna levde inte bara under ständigt nedläggningshot och sura miner från frikyrkliga kiosk-och butiskinnehavare, utan jag visste typ ingen mer än jag själv som läste dem.
I den småländska byhåla jag bodde i var det våldsammaste som konsumerades stålmannen och fantomen. Till och med de seriefrälsta morbröderna höll sig till Gigant, Agent X9 och Jonah Hex, medan det hos andra släktingar stod ännu värre till med enbart lilla fridolf, kalle anka och dylikt.
Jag fick tidigt möjlighet av min liberalt sinnade mamma att inhandla såväl Dracula, kalla kårar som spindelmannen och daredevil. Inköpen var dock högst växlande beroende på ekonomiska faktorer. Ibland blev det tre-fyra tidningar på en månad, ibland bara en, ibland ingen.
Därför introducerades jag inte med X-men på allvar förrän i Marvels Universum nr 4/87, och jag föll såklart för de plågade mutanterna som en fura. Marvels huvudpersoner hade som regel det ganska tufft på olika sätt, karaktärerna var inte bara trikåklädda superhjältar som spöade superskurkar utan ofta grubblande och mångfacetterade karaktärer. Detta gällde dubbelt upp för X-men som var hatade av den värld de vigt sitt liv åt att rädda, misstänkliggjorda och jagade av regeringen, med klara paralleller till trettiotalets judeförföljelser.




Favoriten blev Wolverine, den kloförsedde lille kanadicken som bolmade cigarrer och klämde öl när han inte köttade fiender. En oborstad och skön kontrast till alla väluppfostrade medelklassmutanter.
Wolverine, eller James Howlett aka Logan som han egentligen heter, var en klart fascinerande gestalt med dunkelt förflutet, en man som kämpade med att inte hemfalla åt sina djuriska mördarinstinkter utan istället finna sitt inre zenbuddistiska lugn och leva lyckligt med sin Mariko i Japan. (nåt som såklart sket sig)
Med tiden svalnade dock intresset för både mutanterna och Wolverine, serieskaparen Chris Claremont som tidigt i sitt arbete med X-men åstadkom höjdarserier gick snart på repetition och alla turer och nya medlemmar tröttade ut även en hängiven läsare. Det sista året som prenumerant samlades tidningarna oöppnade på hög. Sen fick jag ju andra intressen också som svalde alla mina pengar, men det är en annan story.
Det stora problemet var att i det långa loppet, oavsett hur intressant karaktär Wolverine är, så förlorar även den sin charm efter år som massproducerad smörja.






I och med att filmtekniken tagit gigantiska steg framåt, har adaptioner från serier till film blivit storbolagens nya guldkalv under senare år. Med minst sagt skiftande resultat, från mästerverk som Hellboy 2: The Golden Army till megausla kalkoner som Daredevil.
Trilogin om X-men hamnar nånstans mitt emellan, sevärda men ingenting man går upp i limningen av. Därför har jag inte heller haft nån stress att se X-men origins: Wolverine. Men när jag snubblade över X-men Quadrilogy för en billig slant, fick jag äntligen tillfälle.
...och blev glatt överraskad. Filmen baserar sig löst på gamla Barry Windsor smith- triumfen Weapon X samt Origin, (ett mycket bra album om Wolverines/James uppväxt som kom i början av 2000-nånting) 
Filmen tar sin början i slutet av artonhundratalet, där Wolvie råkar döda sin far och rymmer med sin bror Victor som även han är en vilddjursliknande mutant med övernaturlig självläkeförmåga.
Det är effektivt berättat; efter inledande fadersmordet får man under förtexterna följa Victor och James genom amerikanska inbördeskriget, första världskrigets skyttegravar, landstigningen vid normandie under ww2, vidare till Vietnam där Victor alltmer kukar ur och börjar döda oskyldiga civila - nåt som inte accepteras av lillebror James.
Som legosoldat i en privatarmé för smutsigt privatekonomiska intressen (the american way eh?) beter sig Victor allt värre, och desillusionerad lämnar James -numera kallad Logan- soldatlivet för att slå sig till ro som skogshuggare tillsammans med en indiansk småskolelärarinna i Kanada. (det skiter sig såklart)
Mer action än hjärna, men ändå fartfyllt och underhållande utan att tappa fokus och känsla. Även humor glimtar till med jämna mellanrum. Jackman är bra i huvudrollen, Liev Schrieber som brorsan Victor ännu bättre och överlag funkar filmen bättre än de flesta i sin genre.
Jag blev sugen på att rota fram några gamla favoriter ur serietidningshyllorna åtminstone.






WCV

Kategori: Dikt och Rim





Come to my tomb and I´ll close the door
Show you some fangs you aint seen before..
.


My daddy is a mummy
A walking stiff, yeah but he got balls
My mom is an old bat
Living in a trailer - climbing the walls


I don´t wear a cape just worn-out jeans
I´m a creature of the night and laughs at Mr Bean
When I drink your blood I spill on my shirt
And I want you to do the dishes in a real short skirt


I´m a working class vampire
After sucking I fall asleep, burp and fart
I´m a working class vampire
Baby, don´t stick that monkey wrench through my heart


Well, the wolfman came over
Drunk as dead - Howling and barking
Don´t like him sniffing around
Marking territory without asking


I like to watch football and have a beer
Garlic breath and Christians is my only fear
I sleep in a coffin and I´m always broke
When I bite rich people they make me choke


I´m a working class vampire
Only the daylight can keep us apart
I´m a working class vampire
Baby, don´t stick that monkey wrench through my heart


Much like the unemployment line
Eternal loneliness taste so bitter
I got a stake here for you honey - and it sure as hell doesn´t glitter




Bokslut Tvåtusentio

Kategori: Allmänt





Gott nytt mina vänner... Året som gick hädan vid tolvslaget inatt bjöd så som år ofta gör på både svart och vitt. Förkyld och sliten försöker jag samla intrycken. Därmed en liten lista på smått och gott;




Böcker;

Yarden av Kristian Lundberg- arbetarklasskildring om det moderna träleriet: inhyrningsfirmor där rättigheter tappas bort. Ett system av angiveri och mobbing i arbetsgruppen, ett framtidslöst slitande där alla håller käften och räknar pengarna på kontot. Samtidigt en ömsint och självutlämnande skildring av att växa upp med en psyksjuk mamma och fly in i missbruk och skrivande.

Firefox av Joyce Carol Oates- Om ett tjejgäng på femtiotalet, vänskap och tillhörighet. Som så ofta i JCOs berättelser en klasskildring full av vemod och mörker.

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert- till sist kom den, polarn Påls roman. Änglar, demoner och socialrealism, resan går från horgatan i malmö till himlens avgrunder. 

Sputnikälskling av Murakami- realism och magi sammansmälter på ett utsökt sätt.

Osynliga Händer av Stig Saetterbakken- sjukt bra kriminalroman. Genomsvart, regnig och hårdkokt på samma gång.

Flickan som älskade Tom Gordon av King- även när gamle stephen ger sig på att skriva en roman utan skräck, faller skuggorna av det övernaturliga alltid där ändå. I den här suveräna berättelsen - om en flicka vilse i skogen- kommer ondskan i form av djuret som jagar henne, och lurar under ytan av kärrets mygginfekterade dy.

Darling River av Sara Stridsberg- Hallucinatorisk och sorglig. Påminde mer om att läsa poesi än en roman.

Han log i D-moll av Sture Dahlström, fantastiskt underhållande snuskgubbe med drag av Bukowski.

Man Bör Förlåta 1 och 2 av Joe Abercrombie- jag har redan bokat nästa del i serien, trots att den inte släpps förrän i mars. Stenhård svärdssvingarfantasy för fullvuxna.

Hundarna av Ola Nilsson - Älskar Olas sätt att skriva, sällan har spritindränkt tonårsångest känts lika smutsig. Finns liksom Yarden i behändigt pocketformat för trettio spänn.

Fågeln som vrider upp världen av Murakami- över sjuhundra sidor och tappar ändå inte fart eller kraft, en mäktig läsupplevelse utöver det mesta. Tänkte först jämföra boken med en vackert målad solfjäder som långsamt vecklar ut sig i ens händer, eller kanske en sån där babushka jag hade som barn, men krystade liknelser i all ära: en radda fantastiska berättelser inuti berättelsen.




Film

Har sett relativt lite film i år, desto mer teveserier. Årets första månader plöjde vi ögonen röda med avsnitt efter avsnitt av Buffy. Abstinensen efteråt var så svår att vi försökt bota den med både Angel och Veronica Mars - som retligt nog var två skitserier. Bättre var då Mad Men 1-3, och Firefly, med den gemensamma nämnaren att undersköna Christina Hendricks medverkar i bägge.
Fish Tank blev nog favoritfilmen för i år, Precious tätt efter. Jag har blivit en dramaqueen tydligen.
Mest överskattat alla kategorier var helt klart Avatar. Ska jag välja någon fantastikfilm från året, får det nog bli Solomon Kane, en film som fått alldeles för lite uppmärksamhet. Antagligen för att den dras med en skriande brist av androgyna högpannevampyrer och pageklippta ynglingar som stöter sina "ljussablar" mot varandra.






Blandat

Årets...

Festplatta; Motörhead - The Wörld is yours.

Träningsmusik: Hatebreed, Amon Amarth och Madball.

Resa; i djurvagnen med ingemar roos och ett flak norrlands dynamit.

Faktabok: Islamofobi av Mattias Gardell. Nu är jag ju ganska anti-religion, i synnerhet den abrahamitiska treudden - de är inte opium utan en jävla pest som världen borde vaccineras ifrån. Därför har jag lite svårt för gardells mest positiva framställningar av Islam. Men med det sagt så är boken fantastiskt lärorik och fängslande som en deckare.

Svenskpunk; Antipati -frågor som rör det allmänna.

Rättsröta: snubben som dömdes till barnpornografibrott för en mangateckning. Samtidigt frikänns "sveriges störste seriemördare" för flera mord han aldrig begått.

Utekväll: Oslo med mccormick, där allting gick åt skogen och vi vid en tidpunkt lade oss under ett träd, övertygade om att vi aldrig skulle hitta tillbaka till Torshov igen.

Nykomling: Malin Rydén med sin novell Snigelsommar (eskapix såklart). En ruggig liten story som man inte glömmer i första taget.

Svenskmetal; Counting our scars av Desultory.

Bloggsaknad: att cj håkansson drog ut pluggen för sin eminenta blogg. Hoppas få läsa några av artiklarna i ett annat sammanhang i framtiden.

Spelning; Eller vad fan man ska kallla det... jag lyckades med konststycket att hamna på en dansbandsfestival mitt ute i skogen. Irrade mest mellan öltälten. Som avslutning körde ett coverband igång en gammal hårdrockslåt vilket fick mig att röja loss vid kravallstaketet till både drängars och andra centerpartisters chockartade förfäran.

Blaska; Ordfront fortsätter vara angelägen och välskriven.

Tjatigaste: allt om sd hela tiden. Inte bra att stirra sig blind på symptomet, den illvilliga sjukdomen sitter djupare än så och den finns i hela samhällskroppen.

Tristaste; Att farsan åkte in på en volta igen. Ge dig gubbe, du är gammal nu.

Roligaste komiker: Larry David höll fanan högt i sjunde säsong, liksom i de andra sex. Ingenting är heligt.

Skandal: Bjästafallet. Uppdrag Granskning gör det igen, och upprör en hel nation. Det som gjorde mest ondast för många, var antagligen att de kände igen sig själva och sitt beteende i reportaget och den spegelbilden skrämde och äcklade. Det är kanske bra det, men istället för att gå med i facebookgrupper för att få bort de sista kommunanställda som klamrar sig fast i bjästa förvaltning, borde man kanske lyfta ögonen från skärmen och se sig omkring på sin egen verklighet. Jag är övertygad om att det finns liknande former av mobbing, fördomar och skitsnack även där.

Minst rolige komiker: Ja! Det blev en svensk! I år igen! Nämligen david hallennius, vilken dynga. Överträffas enbart av sin idiot till parhäst peter magnusson.

Serie: Klämde hela Absolute Sandman via biblioteket. Gigantiska volymer och ett epos jag starkt kan rekommendera, även om Gaiman inte alltid håller stilen.
Annars var BPRD bara bäst i år igen, tyvärr har ekonomin inte tillåtit mycket annat i beställningsväg.

Bloggerskor:
Bokstävlarna, Miri, Boktradition och Maria Nygårds unt-blogg är de som jag har haft störst behållning av.

Modeord: Ansvar. Som i "Vi/jag tar ansvar för yada-yada blabla". Används typiskt nog mest av grupper kända för att just fly ansvar och skylla ifrån sig.

Poesi: Mörk Materia av Aase Berg.

Dödsfall: Malcolm Mclaren, må han uppmuntra harpspelarna i himmelen till furiösa tre-ackords-attacker på överheten.