666

Publicerat / Permalink / 6





Ride the Electric storm
To the infected dawn
Nobody would believe... What we have spawned



Från träden i parken lyfte fågelflockarna i gigantiska svärmar, förmörkandes den grådaskiga solrundeln.
I villakvarteren hängde flaggorna på halv stång utan att någon hade en vettig förklaring till varför.
På Ryssgatan födde ett marsvin fram något missformat och onämnbart, som i hemlighet grävdes ned i den luckra jorden invid ån.
Postiljonerna som tvärnitade utanför min författarlya gick klädda i skumgummidräkter med cellofan för ansiktet.
Deras fordon var bepansrat i finskt bly och eternit. Mellan sig höll de en rabiesmittad dobermann i läderkoppel, som klippte med käftarna i tomma luften, vilt fradgandes. Ändå lyste fruktan genom cellofanvisiren likt gammastrålar medan de arma satarna halade ned sin oheliga last i min skälvande plåtlåda.
Njutningslysten stod jag i fönstret med morgongroggen i handen, ännu klädd i min drakmönstrade kimono av guld och purpur, betraktandes spektaklet. Den var slutligen här, nu fanns det ingen återvändo. Jag tömde det sista av glaset, iskuberna blev till splitter och sedan vattendroppar mellan mina spända käkmuskler.






Black cloud on the moon
Feels like the rain is coming soon
The way I feel tonight... You´ll never see me break



Jajamensan, med serier från Israels skummaste strandbarer och noveller från Linköpings mest ljusskygga lägenhetsområden, detonerade Eskapix i min brevlåda i förmiddags.... Mitt eget bidrag heter Parabellum, som snarare är nåt slags mörk fantasy än skräcknovell. Eller jag vet inte, avgör själva.
Känns fortfarande lika häftigt att se sina ord i tryck. Stolt över att vara en blygsam del av fenomenet Eskapix. Tack till Henrik som är den pulserande hjärnan bakom det häftigaste som hänt sedan Wahlströms gav ut Kalla Kårar.
Och ja; det är faktiskt så lämpligt att det här är inlägg nummer sexhundrasextiosex. Tiden far när man sitter och staplar bokstäver på varandra. En hälsning till alla som läst, kommenterat och inte minst kommit med ris & ros angående novellerna. Fortsätt gärna med det.



Beställ Ditt Bloddrypande Exemplar Via
Eskapix Nya Hemsida









Silent Suffering

Musik / Permalink / 0


 

Crush the dreams within and do away with all the joy and pride
Leave the past behind just leave it all
and heal the wounds inside
But I will never hear, I'll never see.
I'll never ever trust again
But do you know and do you care
to me it's all the same

Crush the one that speaks
Just go ahead and tear the world apart
And let them pay
Let them pay for tearing out your heart
I will be the one that steals the smile
that steals the smile right off your face
And trust me now
that I'll be there, be there to count your days

Can you feel the pain
Can you feel the silent suffering
Can you ease the pain
Can you make me wanna come alive
Can you make me wanna come alive
Can you make me die

Don't let me ever hear your voice again
Don't let me ever see your face again


 

There's something in the water...

Film / Permalink / 4






I fjol såg jag om Piraya-originalet för första gången på länge. Kultigt och uselt, en välkryddad skräckkalkon för gourmanden. Den här uppdaterade rullen har jag dragit mig för lite, men trots kefft animerade fiskar är nya Piranha usel och underhållande på samma sätt som klassiska kalkoner i genren, det är exempelvis helt logiskt att använda pumphagel mot firrarna, eller för den delen göra färs av dem genom att hålla en båtmotor framför sig i vattnet som Ving Rahmes gör.
De mer eller mindre omotiverade nakenscenerna hade kunnat vara kittlande om det inte hade varit det vanliga köret med strömlinjeformade kokainbrudar med badbollspattar. Desto roligare att se gamla karate kid-flamman elisabeth shue i rollen som sheriff.
För vänner av skräpfilm och Creature Feature.









Till top