Femtonhundra

Allmänt, Böcker, Film, Konst, Serier / Permalink / 0
 
 

Den här uppdateringen markerar en ny milstolpe när det gäller antal inlägg, recensioner och rena infall som samlats på en och samma blogg. Det firar vi med några korta men kanske helt livsnödvändiga nedslag i kulturträsket.

 

 

Punishmeh..

Jag gillar Jon Bernthal. Han påminner om en kombination av en ung De Niro och en ung Stallone. Samtidigt är det svårt att se honom som den ultimata versionen av Frank Castle.
Det börjar så lovande, men som teveserie i helhet klarar Punisher sig inte alls lika bra på egen hand som gäst i Daredevil. Det kan ha att göra med att jag sällan ser film och teveserier numera, men det är så utdraget, överdramatiserat och olidligt sentimentalt. Att i varje avsnitt hoppas att figuren Micro ska dö en plågsam död, gärna i sällskap med sin skåpsupande fru, gör inte saken bättre. Hade jag inte haft en teveseriesugen sambo så hade jag nog aldrig avslutat säsongen, trots föredömligt ultravåld mellan varven.  
Det finns med andra ord en viss potential, om bara upphovsmännen råpluggar Punisher Max av Garth Ennis och kör på brutala berättelser där offer och förövare hamnar mer i centrum än hämnaren Castle, vars tragiska familjeöde nu har mjölkats långt bortom varje rimlig gräns.

 

 

Svidande satir

Riktigt rolig svensk humor är inget man är bortskämd med, ännu mindre satir över samtiden som sparkar mot makthavarna och det mediala och kulturella etablissemanget. Den animerade filmen Så att det blir rätt av Jens Ganman och Magnus Carlson är faktiskt så pass kul att den plockades bort från youtube efter bara två timmar. Det har i sin tur lett till en så kallad ”Streisandeffekt” och nu finns satirfilmen lite varstans. Själv rekommenderar jag att använda denna länk till Vimeo.

 

For whom the pig oinks

Simpson sunkade ner sig för länge sedan och Futurama sjangserade totalt i sista säsongen. Vettigt då av Matt Groening att gå vidare till något nytt. Disenchantment utspelas i det magiska medeltidsriket Dreamlandia och kretsar kring prinsessan Bönan, som gillar att supa och ställa till ofog tillsammans med sina vänner; den smurfliknande alven Alfo och den charmiga demonen Luci.
Fyra avsnitt in så är jag väldigt positivt överraskad av Disenchantment. Manusdrivna längre avsnitt där innehåll går före nästa punchline. En svart och mer vuxen humor, samtidigt som Bönan och hennes vänner blir omedelbara favoriter. Jag anar att Luci kommer att bli en mem-sensation framöver.

 

 

Historiegranskarna

Jag har flera gånger tidigare tipsat om Projekt Allmogen - ett frihetligt och oberoende folkbildningsprojekt som arbetar med att levandegöra och föra vidare kunskap om den svenska allmogens historia, kultur och kulturarv.

I dessa tider av fake news och historierevisionism så är det viktigare än någonsin att granska påstådda fakta och nyheter. Därför lanserar Allmogen nu Historiskt. En tjänst för faktagranskande journalistik där man tar sig an tvivelaktiga artiklar om historia och kultur.
Först ut bemöts två påståenden som sprids i stora medier om Sigtunas vikingatida befolkningssammansättning och om den svenska majoritetsbefolkningen.

Du finner granskningen Här.

 

 

Interbellum

Den storslagna romerska historien berättad från början till slut. Från de mytologiska fragmenten om Remus och Romulus i vargtikens vård till imperiets sönderfall och undergång.
Mike Duncan är oslagbar som guide genom en historisk epok som aldrig slutar att fascinera och förtrolla. Här finner du alla 189 avsnitt av The history of Rome.

 

 

 

 

 

Relaterat:

Projekt Allmogen

Fahrenheit 451

Hur fan mår svensk satir?

 

 

 

 

 

Döden är bara början

Böcker / Permalink / 2
 


”Berlin sommaren 2017 är en stad där verkligheten börjar rämna. I ett kulturhus i Kreuzberg gjuter skulptören Amanda svarta betongsuggor som vaknar till liv i ateljén. Eller är det barndomens hallucinationer som kommer tillbaka? Amanda tittar ut genom fönstret och anar en annan stad bortom de nyputsade fasaderna kring Mariannenplatz.
Samtidigt söker Svetlana allt mer desperat efter sin försvunna syster. Karoline svarar inte i telefon och alla säger att hon förmodligen har rest bort, men Svetlana tror inte på det. Hon hör rykten om misshandel och hittar en spionapp i systerns mobil.
Clive drömmer att han vadar genom taggtråd i helvetet. Han dricker för att glömma och vägrar träffa sin dotterdotter Amanda, rädd att hon ska se hans demoner. Pengarna från konsthandeln på Fasanenstraße räcker inte för att radera hans mörka förflutna. Sonen Harlan börjar ställa besvärliga frågor och Clive fattar ett ödesdigert beslut.
Clives hänsynslöshet och Amandas konstverk gläntar på dörrar mot en verklighet mänskligheten har valt att glömma. En gyllene skalbagge klättrar upp mot taket i Hauptbahnhof. Någonstans i den stora staden öppnar sig ett torg mellan grustäckta ruinberg. Och under villorna vid en badsjö leder vägar ner mot helvetets brinnande slätter.”

 

 

Ännu ett snyggt släpp från förlag Fria Ligan där det byggs det vidare på den värld av svart magi och skräck som har sitt ursprung i rollspelet Kult. Som de flesta romaner som sysslar med att bygga världar och har tänkta uppföljare på gång, så är persongalleriet i Döden är bara början lite väl tilltaget för min smak. Men det är också en av få invändningar jag har att klämma fram.
Skräck är inte det centrala, ändå är det en väldigt uppslukande läsning där mörkret är ständigt närvarande och det övernaturliga är en helt naturlig del av verkligheten.
Persongalleriet må svälla under bokens gång, men de tre som jag anser vara centralgestalter; Amanda, Clive och Harlan, är huvudpersoner man gärna följer i deras sökande och förändring - eller kanske förvandling- under resans gång.

 


Jag gissar att figuren Clives namn är en slags hommage till en viss skräckförfattare då boken inldes med dedikationen; ”Till Clive Barker, som lärt oss allt vi behöver veta om helvetet”. Och visst påminns man om Barker, men faktiskt ännu mer om Donna Tartt och hennes Den hemliga historien. Något som kan ha att göra med hur väl Gunilla Jonsson och Michael Petersén beskriver Berlin, får stadens gator och de förfallna stråkens skuggor att kännas levande; ömsom hotfulla och vackra. Men också hur de tyska konstnärskretsarna skildras utan ingående förklaringar eller klargöranden. Författarparet använder facktermer och intern konstjargong på ett sätt som inte skriver läsaren på näsan. Något som tyvärr ofta är fallet när någon ska berätta om en miljö, som för mig och många andra, är hyfsat abstrakt och obekant.
Detsamma gäller den helvetesvärld som finns bortom de dolda portalerna i Berlin. Den fortsätter behålla sin mystik, det mesta ligger i dunkel och vad vi får se är mest fragment av en större verklighet bortom vår egen illusoriska verklighet. Rekommenderas!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För Gudinnan

Böcker / Permalink / 2
 
 

Såhär beskriver förlaget Fria Ligan boken: ”Ett London där solen har gått ned. En värld i evig skymning och dimma. I en exklusiv takvåning högt ovanför Canary Wharf väntar Tiphany Reeder. Adam, den kanske största filmstjärnan någonsin, ska komma på middag. Väntar gör också Tiphanys väninna Tipper, som ska delta i middagen via bildskärm. De tre ska prata gamla minnen och försöka hitta tillbaka till känslor de haft för varandra. I över ett århundrade. Det kommer att bli en lång natt.
Romanen För gudinnan är en gotisk kärlekshistoria baserad på skräckrollspelet KULT. Det är en spektakulär skräckroman och en vandring genom en värld där tid och rum börjat falla samman. Anders Fager lämnar här den realistiska skräcktraditionen från Samlade svenska kulter, och tar med dig på en hisnande resa olik allt du tidigare varit med om.

 

För några år sen gav jag mig på att läsa en novell av Anders Fager. Jag tror den låg gratis på nätet eller om det var i någon novellsamling. Liksom hos Jens Lapidus var stilen smått parodiskt inspirerad av James Ellroy med typiskt korta och avskalade meningar. Men helt utan den rytmkänsla och språkliga ekvilibrism som får Ellroys ord att gnistra och gunga och gå på knockout.
Jag läste aldrig klart den där novellen och jag gav upp För Gudinnan efter att ha plågat mig igenom omkring hundra sidor.
Det är någon slags surrealistisk middagsbjudning för överklass och filmstjärnor som dukas upp, med sadomasochistiska undertoner som för tankarna till tidiga Clive Barker, fast på ett slentrianmässigt och fantasilöst vis.

 

Det rabblas klädesmärken, maträtter och kulturella referenser i en aldrig sinande ström. Från några svensktolkade rader av Clashs White Riot till hänvisningar till filosofi och mytologi. Ett grepp som känns direkt taget från Bret Easton Ellis böcker, men här handlar det inte om en djupare kritik av en plastig och själlös konsumtionskultur utan verkar mest fungera som sidutfyllnad. 
Persongalleriet består av pappfigurer och miljön av en kuliss, där det pladdras lika oavbrutet som ointressant. Flera gånger beskrivs huvudpersonernas monologer som just ”babblande” av författaren själv. Kanske för att ge läsaren en fast punkt så återkommer en del ord och fraser repetivt på ett ännu mer irriterande vis än själva pladdret. Variationer av: "Vem sa det?"/ "Jag. Alldeles nyss."/ "Men innan." återkommer gång på gång som ett monotont mantra.
För Gudinnan är ett lapptäcke av influenser och stilar från begåvade författares böcker, men utan den autenticitet och berättarförmåga som kännetecknar förlagorna. Kvar blir något lika äkta och genuint som en social konstruktion med Marxskägg som vinglar Möllan fram på sin eldrivna Christianiacykel.
Nu har jag varken spelat Kult (eller något annat rollspel heller för den delen), det hade kanske gjort viss skillnad om jag gjort det. Jag har ju inte heller läst någon roman av Anders Fager förut, det är mycket möjligt att de tidigare böckerna inte är liknande hipster-skräck med malande nonsens som koncept. Avslutningsvis är boken väldigt vackert utformad och kommer se ståtlig ut i samlarens hylla.
 

 

 

 

 

Till top