John Muir

Böcker / Permalink / 0
 
 
 
"And into the forest I go
To lose my mind and find my soul"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

De kallar oss zombier

Böcker / Permalink / 6
 
 
 

 

"De kallar oss zombier", sa Gustaf lågmält. Elsa låg med huvudet i hans knä. Vanessa och Roger låg med armarna om varandra.
”Men det är precis det vi inte är. Jag har aldrig levt fullt ut förr. Förr levde jag liksom i en bubbla. Jag gick på möten och skrev krönikor och debatterade men jag ville alltid vara nån annanstans, och när jag kom till det där annanstans, som kunde vara en öl efter jobbet eller sex med min fru, så ville jag vara på jobbet igen. Alltid nån annanstans och nånting annat. Men nu är jag med på riktigt. Bara jag får jaga.” Han rynkade pannan.
”Jag. Jaga. Jaget. Det hör ihop.”

Katarina Blohm – kallad Kattis – är en miljöpartisk kommunpolitiker i Umeå. Hon och maken Benny lever ett förutsägbart men tryggt liv bestående av parmiddagar, enstaka utekvällar och teve.

Benny är smittskyddsläkare på Norrlands universitetssjukhus. Likt en Västerbottnisk reinkarnation av Dr Herbert West får han infallet att Re-animera parets trista samliv genom att smyga till Kattis en potent mixtur som får den försoffade sexlusten att kickstarta.
Experimentet fungerar över förväntan men det är tyvärr inte bara Kattis sexuella aptit som blir enorm. Hon får även en förfinad smak för kött, blod och hjärnsubstans.
Det visar sig också att Kattis tillstånd smittar. Snart stryker flockar av svultna smittade omkring på människojakt, medan beväpnade medborgargarden bildas och det ryktas om att Umeå måste sättas i karantän.

 

 

KG Johanssons zombier är inga sinnesslöa systemhjon som släpar sig fram genom stadsgator och shoppingcenter. Kattis och de andra smittades förvandling är både en form av evolution till något övermänskligt starkare och en återgång till ett amoraliskt primaltillstånd.
Det är snarare de obesmittade som beter sig som klassiska zombier. De märker inte världen omkring sig. De går blinda, döva och halvdöda genom kommunkorridorerna medan Kattis och hennes gelikar förnimmer allt omkring sig och pulserar av passionerad livslust.  
De smittade är självförbrännande, fångade i en cirkel av att mörda och knulla, att frossa i kroppar. Vad som inledningsvis verkar vara ett förverkligande av Aleister Crowleys ”gör vad du vill, skall vara den enda lagen” blir snart ett eko av insektsmänniskans njutningscentrerade existens av snabba kickar och bekräftelse. Det ständiga bruset av netflixbingande, tinderragg och totalsumman tummar på senaste selfien. Trots en annan sorts zombies blir det likväl en variant av George A. Romeros kritik mot konsumtionssamhället. Fast ur en hedonistisk nutidsvinkel.

 

KG Johansson visar än en gång varför han är en av få relevanta författare inom svensk genrelitteratur. Oavsett om det handlar om böcker med ett filosofiskt anslag som Tosh och De drömmande Städerna, eller renodlad skräck som Svarthunden och Köttmonstret i Celitz, så utesluter sällan det ena det andra.
De idédrivna romanerna innehåller sin beskärda del av sex och våld, samtidigt som de spänningsdrivna böckerna inte saknar djup.
De kallar oss zombier är sammanfattningsvis både tankeväckande och actionspäckad underhållning som varmt rekommenderas. Här finner du Förlagets Webbshop.

 
 
 
 
 

Underjordiska Timmar

Böcker / Permalink / 0
 
 
 
 
 

Hon pratar inte om det. Inte ens med sina vänner.
I början försökte hon beskriva blickarna, förseningarna, ursäkterna. Hon försökte återge det outsagda, misstankarna, insinuationerna. Undvikandestrategierna. Summan av små trakasserier, omärkliga förödmjukelser, obetydliga händelser. Hon försöket skildra händelsekedjan, hur allting utvecklades. Men varje gång tedde sig historien löjlig och futtig. Varje gång hejdade hon sig.
Hon avslutade med en vag handrörelse, som om allt det där inte hemsökte henne om nätterna, inte frätte på henne, som om det i grund och botten inte spelade någon roll.

 

Vi får i Underjordiska timmar följa Mathilde, en ensamstående mor och karriärkvinna som klättrat allt högre på ett större företag. Hon är chefens högra hand, en förtrogen kumpan och ett bollplank. Han är hennes mentor och på många sätt ledstjärna, även när han ber henne ha lägre klackar på sina skor under deras gemensamma presentationer, för hon är så mycket längre än honom, går hon honom utan motstånd till mötes.
Ändå lyckas hon en dag förarga honom, och en lågintensiv terror, ett tyst våld, tar sig början.
Parallellt med en alltmer kantstött och utnött Mathilde får vi följa akutläkaren Thibault, som plågad av sin växande isolation och kärlekslöshet, allt slitnare till sinnes åker kors och tvärs genom Parismyllret. Han gör hembesök hos de sjuka, självmordsbenägna, de förvirrade, de ensamma och gamla.

 

 

Hon hade trott att hon kunde göra motstånd.
Hon hade trott att hon kunde hålla stånd.
Hon hade vant sig varefter utan att vara medveten om det. Till slut hade hon glömt hur det var innan och vad hennes tjänst egentligen innebar, till slut hade hon glömt att hon arbetade tio timmar om dagen utan att lyfta blicken.
Hon visste inte att allt kunde förändras på det viset, utan återvändo.
Hon visste inte att ett företag kunde tolerera den typen av våld, hur ljudlöst det än var. Tillåta sig en sådan stadigt växande tumör. Utan att reagera, utan att försöka råda bot på den.

 

Beroende på person och situation bärs det ofrånkomligen masker och leks charader, det är en del av det sociala samspelet, en mänsklig nödvändighet för distans. Även i nära relationer; av omtanke eller av sårbarhet, eller kanske något helt annat.
Men kanske aldrig mer än i yrkeslivet, den knepiga korsningen av fri vilja och tvång, där man för att skaffa sig kapital till att bo/leva/konsumera hör av sig till företrädare för olika företag och verksamheter, i regel rena främlingar, i hopp om att man ska placeras i en konstellation med andra löntagare man inte heller har den minsta aning om vilka de är.
Nu är ju människan en förutsägbar varelse, den ena arbetsplatsen är på det stora hela den andra lik, vissa sämre och andra bättre. Vissa mekanismer är också återkommande, även om avvikelser på individnivå självklart finns. En sådan är mobbingen, som jag föreställer mig fler har upplevt än vad det någonsin skulle erkännas. Då inte bara i egenskap av offer, utan också som utövare och medlöpare i att stöta ut eller baktala medarbetare.
Delphine De Vigan fångar det väldigt väl att bli isolerad i ett konkurrensfixerat och osunt samhälle. Att bli parian på arbetsplatsen. Självklandret. Våldsfantasierna som en ventil. Stoltheten i att inte tillåta sig påverkas eller visa att de förmenta flinen eller humoristiska hånen tar där de ska. Vanmakten inför de som äger makten och möjligheterna att göra illa. Oförmågan att sätta ord på det hela utan att låta paranoid eller ömkansvärt ynklig.
En stark roman, på flera sätt.



 
 
De vet ingenting om hur det är på företaget, vet inget om den unkna atmosfären, småsintheten, de viskande samtalen, ljuden från kaffeautomaten och hissen, den grå heltäckningsmattan, den skenbara vänligheten och tysta bitterheten, gränskonflikterna och revirstriderna, sängkammarförtroendena och pm:en, till och med för Simon är arbete bara ett abstrakt begrepp.
Och när hon försöker översätta det till ett språk som de kan begripa – min chef, tanten som har hand om personalen, farbrorn som sköter reklamen, högste chefen – känns det som om hon berättar en historia om barbariska smurfar som dödar varandra under tystnad i någon avlägsen by.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

Till top