stewe

Nordiska Myter

Kategori: Böcker

 
 
 

Innan själva början fanns ingenting – ingen jord, ingen himmel, inga stjärnor, ingen sky: bara den dimhöljda världen, utan skepnad eller form, och eldvärlden som ständigt brann.


Jag var bara barnet när jag introducerades till den nordiska mytologin. Först genom Gudar och Hjältar i nordisk mytologi av Brian Branston, som inom bara några följdes av Marvels superhältevariant The Mighty Thor(det lilla som nådde Sverige vill säga) och Peter Madsens Valhall. Den nordiska mytologins symbolik och sagoskatt har följt mig sedan dess. Torshammare har jag burit om min hals sedan tidiga tonår och runor har ristats i skinnet. Jag har varit medlem i asatrosamfund och även besökt autentiska vikingabyar. Väsentliga verk som Eddan och Njals Saga trängs på bokhylleplanen med läsvärda fördjupningar som Vikingar i Krig och What is a rune? för att nämna några.


”Vem som än orsakade den här katastrofen skulle jag vilja se dräpt innan jag ger mig av”, sa Freja. ”Det tycker jag bara är rättvist. Om jag måste bege mig till frostjättarnas land, om månen och solen ska plockas ner från himlen och världen försänkas i ett evigt mörker, då borde livet vara förverkat för den av oss som försatt oss i detta.”
”Å”, sa Loke. ”Men skulden är så svår att fördela. Vem kan minnas exakt vem som föreslog vad? Efter vad jag kan minnas är alla gudar lika medskyldiga till detta misstag. Vi föreslog det alla, vi gick alla med på det.”
Du föreslog det”, sa Freja. ”Du övertalade de här idioterna om det.
Och jag tänker se dig död innan jag lämnar Asgård.”


Det är inte något som uppslukar min vardag och jag är knappast så kunnig och insatt som jag hade önskat, men den nordiska mytologin och vikingatiden finns alltjämt där i grunden och är något jag återvänder till, gång på gång.
Jag har fört vidare asarnas öden och äventyr till mina barn genom sagoberättande fritt ur minnet och högläsning ur Peter Madsens serier. Det är med andra ord en hyfsat luttrad duo som under senaste månaden hört mig läsa ur Neil Gaimans Nordiska Myter.


Undrar du var poesin kommer ifrån? Varifrån vi får sångerna vi sjunger och sagorna vi berättar? Har du någonsin undrat hur det kommer sig att vissa människor kan drömma storslagna, kloka och vackra drömmar och ge de drömmarna vidare till världen i form av poesi, som kan sjungas och reciteras så länge solen och månen går sin ban över himlen? Har du någonsin undrat varför vissa människor kan skapa vackra sånger och dikter och sagor, medan andra av oss inte kan det?
Det är en lång historia och den har inget gott att säga om någon: den rymmer mord och argan list, lögner och dåraktighet, förföljelse och jakt. Hör här.


Fenrisulven, Svadilfare, Angerboda, Ratatosk och Bölverk, vi var bekanta med det mesta av innehållet och persongalleriet sedan tidigare- från både det ena och andra hållet. Vi enas ändå alla tre om att det här är en väldigt bra bok. Gaimans berättarglädje och kärlek till originaltexterna överskuggar bristerna, även om vi tycker att det borde varit mörkare på sina ställen. Eller ”mer skräckigare, oftare” som dottern sa. En utmärkt introduktion till den nordiska mytologin som kommer att fascinera och fängsla en helt ny generation läsare. Men också att rekommendera för den som är inbiten sedan länge.


Han såg länge på flickan: på ansiktets högra sida var kinden skär och vit, ögat hade samma gröna färg som Lokes, läpparna var fylliga och blodröda; på vänstra sidan var huden fläckig och fårad, svullen och full av likfläckar, hennes blinda öga var förruttnat och blekt, munnen utan läppar var rynkig och stramade över de bruna tänderna.
”Vad kallas du, flicka?” frågade Allfadern.
”Jag kallas Hel”, sa hon, ”om det behagar dig, Allfader”.  

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Den Stora Sömnen

Kategori: Böcker

 
 

Privatspanaren Philip Marlowe får i uppdrag att reda ut ett utpressningsförsök mot den åldrande generalen Sternwood. Gubben tillbringar sina sista dagar rullstolsbunden i det palatsliknande hemmet i Los Angeles omgiven av orkidéer i en djungelliknande miljö.
Boken berättar om Marlowes sammanstötningar med Sternwoods båda utflippade döttrar, den pornografisäljande Geigers och dennes pojkvänner, liksom ett galleri av kriminella både innanför och utanför lagens råmärken.
Ständigt parodierad och sällan överträffad, kan man sammanfatta Den Stora Sömnen. Det är inte själva deckarintrigen som har fängslat generationer av läsare utan sättet Chandler skrev på: hårdkokt, humoristisk och stilistiskt rent elektriskt.


 


Raymond Chandler föddes den 23 juli 1888 i Chicago. Föräldrarna var irländska immigranter och fadern alkoholiserad. Efter skilsmässan flyttade modern tillbaks till Irland med lille Raymond. (det är inte utan att det anas ett samband mellan uppväxten på den gröna ön och Chandlers sjungande och gungande prosa.)
Efter examen luffade Chandler omkring en sväng i Europa, innan han sökte sig tillbaka till USA.  Han kom där att ingå i det mytomspunna författargänget kring pulpmagasinet Black Mask, vars kännetecken var samhällskritiska kriminalhistorier, kryddade med sociala missförhållanden och korruption. Snart skrev Chandler bokstavligt talat historia, med Den Stora Sömnen som det stora genombrottet och en film noir-värld som låg vidöppen för hans förlagor och manus.

 

 

 

 

 

The Spectral Link

Kategori: Böcker

 
 
 
 

Thomas Ligottis senaste samlingsvolym, den första på över tio år, innehåller två noveller samt en kort prolog kring att inte befinna sig i samklang med den här världens verklighet. Båda berättelserna har enligt författaren själv sin grund i personligt upplevda fysiska trauman, men fokuserar snarare på själsligt illamående.
Första novellen Metaphysica Morum, handlar om en man som befinner sig mellan två världar – den fysiska och den drömda. Han försöker finna ett sätt att leva genom att konsultera Doktor O som är en slags blandning av psykolog, livscoach och spirituell guide.
I sina drömmar besöks huvudpersonen av ett mystiskt väsen kallat The Dealer, som tar honom med till främmande men ändå välbekanta platser. The Dealer upprepar ofta i drömmarna; ”If I understand you correctly sir, you are in the market for an all-new context.”
Inte någon omistlig läsning, men på hela taget en surrealistisk skruvad berättelse med en skopa svart humor i kombination med klaustrofobiska självmordsfantasier.

 

 
 

I volymens andra novell, The Small People, återvänder Ligotti till sin fascination för dockor, eller snarare morbida skapelsemarionetter med mer eller mindre mänskliga drag.
Även den här berättelsen utspelar sig i ett samtal med en läkare, men till skillnad från Doktor O. i Metaphysica Morum är doktorn här en passiv lyssnare till patientens utsaga om hur han som pojke avskydde och fruktade vad han kallar just The Small People.
Småfolket är ett slags kringflyttande, docklika figurer som slår upp sina lustigt konstruerade byar i utkanterna av de normalstora människornas städer. Alla vet att de finns där, men de flesta undviker att tala om dem. På biblioteket finns inga böcker som ger några svar kring vilka de märkliga varelserna egentligen är för några. Tillsammans med en kamrat bestämmer sig huvudpersonen för att ta reda på sanningen om småfolket.
Trots att det här med dockor och marionetter är ett återkommande tema i Ligottis författarskap, lyckas novellen ovanligt väl med att väcka ett genuint obehag, en känsla som jag numera sällan upplever vid skräckläsning.
The Spectral Link är en limiterad hårdpärmsutgåva från Subterranean Press.

 

 

 

 
 
 
 

Ensamvärk

Kategori: Böcker

 

 

 

 


"Man kan inte bo i den här stan och överleva om man inte har nån sorts beskydd... man kan inte leva så här, som galna råttor, utan att tiden blir mogen för något ogudaktigt annat... man kan inte göra det utan att frambesvärja någon fruktansvärd... Gud!
En ny Gud, en uråldrig Gud med ett barns hunger och ögon, en vansinnig blodsgud av dimma och gatuvåld. En Gud som sökte sin församling och erbjöd dem att välja mellan att dö som offer eller leva som eviga vittnen till andra utvalda människors död. En Gud i tiden, en gatornas och vimlets Gud."

-Slagna Hundars Gnyende

 

"Jag fick tidernas kick av att bara stå där och se midjans inbuktning och höfternas rundning och se musklernas sträckas på sidan om brösten när hon lyfte armen för att borsta ner allt det där håret. Jag hade aldrig stannat till och bara glott på en brud så där.
Alla andra jag träffat var riktiga fladderfittor som Blod hade nosat upp åt mig, och dem hade jag bara lagt vantarna på utan agremanger. Och så de svällande brudarna i porrfilmerna."

-En Kille Och Hans Hund

 

"Under loppet av nästa månad - i omvänd ordning mot hur han hade lärt känna dem - dök varenda kvinna som han hade haft ett förhållande med på något mystiskt sätt åter upp i hans liv.
Före Corinne hade han haft en hel rad tillfällighetsligg och tillbringat ett eller annat veckoslut med Hannah, Nancy, Robin och Cylvia: Elisabeth, Penny, Margie och Herta; Eileen, Gail, Holly och Kathleen. En efter en, i en obruten följd, kom de tillbaka till honom som barnhemsbarn till grytan för en sista sked gröt."

-Alla Pullor Hem Till Boet

 

"Han slängde in överväxeln och tryckte ner manöverknappen som fällde ut den roterande cirkelsågen. Dallasrakknivar kallades de på verkstäderna. Men den karmosinröda Mercuryn drog på och gjorde lätt 185 knyck.
"Jag ska ta dig, ditt jävla fittlock!" vrålade han.
Piranhan ryckte till och kastade sig framåt. Men Mercuryn var redan över tjugo billängder bort på motorvägen. Adrenalinet pumpade genom kroppen på George."

-Längs Panoramavägen

 




Jag har suttit och knåpat till och från ett bra tag nu. Hur sammanfattar man det här?
Citaten var givna. Som alltid ett enkelt sätt att illustrera på någons sätt att skriva istället för att behöva beskriva det själv. Harlan Ellison är en laglös stilist som slår först och slår hårt.
Det är kompromisslösa noveller. Ibland experimentella, ibland genretypiska, ibland inte alls i min smak.
Ensamma Hundars Gnyende är exempelvis en novell med verklighetsbakgrund i fallet Kitty Genovese. Ett uppmärksammat mord som förekommit flitigt i amerikansk populärkultur. Bland annat i serieromanen Watchmen. En kille och hans hund är hårdkokt science fiction av bästa sort, medan Ett liv inrett i tidig fattigdom är en vemodig och vacker uppväxtskildring. För att nämna några. När Ensamvärk är som bäst så håller den högsta klass och rekommenderas verkligen.

 
 
 

"På bottenvåningen hittade han den blonda flickan, som hette Adrienne. Hon låg tunn och vit som en bordduk på matsalsbordet, och tre av de andra, som han inte hade sett på ett tag, satte sina ihåliga, vassa tänder i henne och drack den gula vätskan från de uppsvällda varbölder som varit hennes bröst och stjärt. Deras ansikten var vita, och ögonen såg ut som sotfläckar."

-Krossas Som Ett Troll Av Glas

 

"De giftiga vindarna tjöt och rev upp dammet som täckte marken.
Inget levde här.
De grönskimrande, dödsbringande vindarna dök ner från himlen och renrakade jordens skelett på jakt efter vad som helst som ännu rörde sig, vad som hels som ännu levde. Men det fanns inget. Puderdamm. Glimmer. Pimpsten."

-Dödsfågeln

 

"När jag var arton började jag på college. Jeffty var fortfarande fem.
Jag kom hem om somrarna för att arbeta i min farbror Joes juvelerarbutik. Jeffty hade inte förändrats. Nu förstod jag att det var något som var annorlunda med honom, inte konstigt. Jeffty var fortfarande bara fem och inte en dag mer."

-Jeffty Är Fem

 

"De gick till hennes lägenhet, och efter att under tystnad ha brottats med köksdörrar som smällde igen och teven sattes på för högt kom de slutligen i säng, och han försökte fullfölja metaforen genom att knulla henne i röven. Han hade fått ner henne på knän och armbågar innan hon insåg vad han höll på med; hon kämpade för att vända sig på rygg, och han red henne medan hon spjärnade emot och kastade sig fram och tillbaka utan att ge minsta ljud ifrån sig.
Och när han fått klart för sig att hon aldrig skulle gå med på vad han ville klämde han till om hennes bröst så hårt att hon tjöt av smärta. Han vräkte ner henne på rygg, gned sig mellan hennes ben ett dussintals gånger och ejakulerade sedan på hennes mage."

-Slagna Hundars Gnyende

 
 
 
-The Illustrated Harlan Ellison-
 
 
 
 
 
 

Emot Världen, Emot Livet

Kategori: Böcker

 
 

Där människans kommunikationsvägar korsas har hon byggt gigantiska och fula metropoler, där var och en, isolerad i en anonym lägenhet mitt i en byggnad lik alla andra, är övertygad om att hon är världens medelpunkt och alltings mått. Men under jordhålorna som dessa insekter grävt vaknar mycket gamla och mäktiga varelser långsamt ur sin sömn. De fanns här redan under karbontiden, de fanns här under trias- och permtiden, de hörde det första däggdjurets skrik, de kommer att höra det sistas dödsrosslingar.

En lång essä i bokform av Michel Houellebecq om Howard Philips Lovecraft. Det handlar om Lovecraft som en udda existens med främlingskap för världen och hur det formade skrivandet. Enligt Houellebecqs beskrivning fanns det ett påtagligt avstånd till resten av mänskligheten som präglade Lovecrafts fiktion. Något som också exemplifieras med att han helst kommunicerade med omvärlden genom många och långa brev.
Houellebecq lyckas på samma gång vara underdånigt dyrkande som krasst objektiv. Rakt på sak och realistisk, men utan att för dens skull försöka avmystifiera den kanske mest mytomspunna av skräckförfattare.
Utan moraliska pekpinnar avhandlas Lovecrafts eventuellt asexuella läggning och samtidigt hans sensuella, ja rentav erotiska, skildringar av arkitektur och hur åsynen av gotiska byggnader får honom att känna i kroppen. Det tvångsmässiga nedtecknandet av mardrömmar. Hur Lovecraft ansåg att gas nog var det bästa sättet att utrota vad han ansåg vara lägre stående raser. Hur han hatade modernismen och drömde om ett viktorianskt samhälle. Något som i sig är ganska typiskt för lite speciella människor; att de föreställer sig att de hade passat bättre in i det förgångna än nu. Att det är tiden och inte de själva som är ur led.
Just de där djupdykningarna i personlighetsdragen lämnar en kvardröjande känsla av att Lovecraft var en hyfsat störd individ. Men att den rubbningen också är vad som gjort att hans omständiga och märkligt uppbyggda berättelser fängslat generationer där andra glömts bort så snart trycksvärtan torkat. Det udda och egna är ju också det som gjort att det vuxit fram en personkult kring Lovecraft själv. Med åren har han blivit något av en litterär Charles Manson eller Varg Vikernes för de kvasiakademiska nördarna.

 

 

Om man definierar en författare inte utifrån de teman som han berör, utan utifrån dem som han lämnar därhän, måste man medge att Lovecraft intar en unik ställning. I hans författarskap finner man inte den minsta anspelning på de båda realiteter vars stora betydelse de flesta är överens om: sex och pengar. Verkligen inte den minsta. Han skriver precis som om de inte fanns. När en kvinna träder in en berättelse (vilket sker sammanlagt två gånger) får man rent av en besynnerlig känsla, det är som om han plötsligt fått för sig att beskriva en japan.

Det finns ett outtalat släktskap mellan Houellebecq och Lovecraft som genomsyrar texten. Bägges författarskap präglas till viss del av avsky mot världen. Bägge har en tendens att betrakta mänskliga mekanismer och Homo Sapiens flockbeteende på avstånd och från ett tydligt utanförskapsperspektiv. Den släktskap och fascination som Houellebecq själv känner inför Lovecraft är något helt annat än den tentakelringlande kultvärld som känns igen från rocklyrik, filmatiseringar och rollspel.
Sammanfattningsvis är det här ett sällsynt fängslande personporträtt av en jävligt märklig man och en minst sagt unik berättare.
För fans av fransosen i sammanhanget, så ges det ledtrådar till Houellebecqs eget skrivande. Genom att berätta om Lovecraft så berättar Houellebecq något om sig själv, skulle man kunna säga.  

 

 

 

 

 

 

 

Tosh

Kategori: Böcker

 
 
 

Tosh utspelar sig i en svunnen civilisation där Sahara idag ligger. På stora plattformar överst i blodträden bor högadeln. Resten av befolkningen bor hierarkiskt rangordnat längsmed stammarna och endast de som bor på lägsta plan arbetar på marken.
Tosh och hans familj tillhör det förnämsta skiktet av trädfolket och står drottningen nära. Det är sedan födseln förutbestämt till vilka familjer och med vilken adelsflicka Tosh och hans bror ska giftas bort.
Men ungdomarna följer inte drottningens och föräldrarnas beslut, utan väljer själva sina kärlekspartners, något som får fruktansvärda konsekvenser.
Unge Tosh blir sänd långt iväg som slav hos de marklevande folken. Där härskar konungar, grymma adelsherrar och fångvaktare med piskor. Tosh drömmer om att en dag bli fri och återvända till sitt folk bland träden.

 

 


Tosh är en berättelse som påminner väldigt mycket om de klassiska äventyrsberättelserna från bokslukaråldern. Tarzan, Johan Vilde, Tom Sawyer och Djungelboken, är några av titlarna som dyker upp i bakhuvudet under läsning. Jag anar också fragment från mytologiska figurer, bibliska berättelser och historiska legender som t.ex. Ikaros, Moses och Spartacus. Trädfolkets drottningvälde för tankarna till den minoiska kulturen och Sir Arthur Evans teori om att alla civilisationer en gång började som matriarkat.
KG Johanssons har en osviklig förmåga att få sina miljöer att kännas organiska och jordnära. Framtidsvärldarna såväl som forntidsvärldarna. De doftar, låter och andas. Det är magiskt och otroligt men samtidigt verklighetsnära och trovärdigt.
Ett medryckande äventyr i Edgar Rice Burroughs anda men också så mycket mer, Tosh är helt enkelt ett måste.   

 

 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Värdegrundsgränser

Kategori: Allmänt

 
 
"Mässande. Fylla funktionen. Kritiskt tänkande."
"Självständiga kunskapssökande. Fostra dem. Moraliskt acceptabelt."
Nyspråk och Dubbeltänk i Populär Historia 12/2017
 
 
 
 
 
 
 

Tre pods

Kategori: Allmänt

 
 

”There are no really new stories anymore”

Mindre av en reguljär pod och mer av ett Författarframträdande inför publik av Gillian Flynn. En favorit bland nykomlingarna på senare år med sträckläsningsböcker som Vassa Föremål och Mörka Platser. Braksuccén Gone Girl var däremot mer kul än bra egentligen i mitt tycke. Intervjun är underdånig och publikvänligt som det brukar vara i sådana här sammanhang, men i övrigt bara att rekommendera.
 
 
 
 
Om du tolerar det här, står dina egna barn på tur
- Bokstavligen
 
På mediaprojektet Bubb.la röstas de mest intressanta nyheterna fram av en engagerad läsarkrets. I Radio Bubb.la diskuterar sedan libertarianen Martin Eriksson och marxisten Boris Benulic nyheterna som valts ut.  
Själv brukar jag botanisera bland de kortare klippen  från sändningen som jag tycker låter mest spännande. Den här veckan blev det inslaget om RFSU/RFSL som visade sig vara mer skrämmande än spännande.
 
 
 
 
Dekonstruktiv Kritik 6.7

Egentligen var det här tänkt att bli en längre bloggpost med avstamp i just den här podcasten. Det skulle också handla om Sveriges ökända insatser inom arkeologin det senaste året. Först kom det sensationella kungörandet att Birkas mäktigaste krigare var en kvinna och några månader senare att Vikingarna tillbad Allah. Båda ”rönen” jämfördes av de internationellt erkända professorerna Judith Jesch och Stephennie Mulder med historierevisionism. Vi får se om det kanske blir tid framöver att plita ner något längre om det hela.
Det här samtalet som komikern Aron Flam har med journalisten Ivar Arpi sammanfattar egentligen det mesta som finns att säga om genus på de svenska lärosätena. Inte minst Flam själv leder i bevis vad genusteori egentligen är och vad det bör jämställas med.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Night in the lonesome october

Kategori: Böcker

 
 
 

Den unge studenten Ed Logan är förkrossad efter att hans stora kärlek Holly bedragit honom och sedan lämnat honom för gott. Han kan inte sova, knappt äta och står inte ut att sitta bland alla minnen av henne i sitt lilla studentkyffe.
Ed beger sig ut på en promenad en sen oktoberkväll. Bland diverse udda förbipasserande stöter han ihop med Eileen, en bekant till hans före detta flickvän. De fikar och pratar på ett nattöppet café.
Snart blir Ed förföljd av en mystisk man i en pickup som iakttagit de båda ungdomarna. Mannen i pickupen säger att han vill ha Eileen och att Ed ska hjälpa honom att fånga in henne. Men det är egentligen bara början på allting.

What kind of person collects clown paintings? A clown, himself. Or a circus fan. Or a John Wayne Gacy fan.
Heart thudding fresh waves of pain into my head, I turned to the left and made my way silently up the hallway. Each time I approached a painting, I aimed my light at it. Every painting depicted a different clown. The all looked slightly mad.


Night in the lonesome October spelar i en helt annan division än de böcker av Richard Laymon jag läst tidigare. Den är fortfarande effektiv skriven på korthuggen thrillerprosa, men är samtidigt vemodig, mystisk och grubblande. Den utspelar sig runt Halloween och bygger mer på stämning än action.
Mer än något påminns jag om hur det var att vara yngling. Hur man ofta rörde sig ute om kvällar och nätter utan någon direkt mening eller mål. Trots att världen var mer svartvit då, så var den också märklig och ofta jobbig; saker och ting tycktes bara hända och man fann sig själv i situationer som var besvärliga att ta sig ur, utan att riktigt fatta hur man hamnade där i första taget.

I’d have to go with Atlas Shrugged, Eileen said. That’s the best book I’ve ever read, and they don’t even teach it in school.
They don’t? I said.
No school I’ve ever heard of. That’s because all the teachers hate her. They lie about her. They won’t teach her books. They’re afraid of every damn thing she ever wrote. Most teachers are commies, in case you haven’t noticed.

Så här i efterhand är det lätt att se hur lite ens yngre jag förstod av sig själv, av världen, av personerna man hängde runt med. Umgänget var ytligt på ett annat sätt, något som Laymon illustrerar exemplariskt genom att t.ex Eileen under ett drucket samtal visar sig vara ett inbitet fan av Ayn Rand. Då är hon och Ed redan ett par, men egentligen vet han väldigt lite om vad hon tänker eller vem hon är, liksom vice versa.
Eftersom man i ungdomsåren hängde runt på gator och torg och såg folk och filurer komma och gå, minns jag hur vi gav dem olika smeknamn eller öknamn, efter karaktärsdrag men kanske oftare efter utseendet; Frogman, Pattolga, Gubben med håret.  Laymons berättelse i sin tur befolkas av varelser som Cykelhaggan, Trollen under bron och Tequilakvinnan, för att nämna några.

I swept the beam a small distance to the left. Near the end of its reach, it dimly illuminated a low squatting circle of men. Hairy, filthy, bloody. All of them looking at us. Chewing. Blood spilling from their mouths.

Det är bara en av flera effektiva grepp som används för att ge dels nostalgiska, dels mardrömslika, tillbakablickar på ens egen ungdom på ett sätt som jag tror att de flesta kan känna igen sig i, trots olikheter i detaljerna.
Till exempel handlar boken om studenter inom det litterära fältet, så där jag och kamratgänget internkommunicerade och kodade våra samtal från utomståendes insyn med textrader ur musik och repliker ur kultfilmer, är referensramen för berättelsens huvudpersoner litteraturhistorien och dess författargiganter.  Men just det sättet att umgås, att kommunicera haltande och genom att prata genom (sub)kulturella fragment är sig lik i bägge fallen, om än på olika vis.
Att berättelsen därtill är en väldigt lyckad spänningsberättelse med en underliggande känsla av övernaturlighet gör Night in lonesome October till en bok jag verkligen rekommenderar starkt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Relaterat:

Island

The woods are dark





 

 

 

L.A.J.

Kategori: Böcker

 

 

 

Lars Anders Johansson är något av en mångsysslare; vissångare, poet, poddare, journalist, Timbroredaktör, författare och debattör. Men det var som Lars ”träsket” Johansson jag första gången stötte på hans namn tidigt tvåtusental, när han frontade den Oi!/punkrockiga orkestern Bovver Brigade.
Lars har alltså gått den något krokiga vägen från tuppkam till tankesmedjan Timbro kan man tycka, även om jag inte är en av de där som uttalar ”Timbro” som Alex Jones uttalar ”illuminati”.
Bovver Brigade var ett band som snart övergav punklarmet för akustiska sessioner och gärna vävde in drag av irländsk folkmusik i treackordsattackerna. Även om punkårens texter var på engelska och det är mer svenskklingande folkmusik nuförtiden än irländsk så kan Bovver Brigades ses som en naturlig utvecklingsfas på väg mot att bli en fullfjädrad vispoet.



I Lars Anders Johanssons Poesipaket ingår diktsamlingen Segelmakaren - Dikter och Visor. Det är lyrik på vacker vers i de gamla skaldernas anda det handlar om och det är allt som oftast riktigt bra;
”Hur länge har jag inte drömt om haven?  Den skuta som jag timrat själv är god, men segellös kan jag ej ge mig av än och rädslans etter rinner i mitt blod.”

 



Men den största behållningen i poesipaketet är de båda skivorna Renässans och I Fridolins Spår. Den senare är tonsatta dikter av Erik Axel Karlfeldt. Flera av tolkningarna är briljanta och storslaget vackert blir det när Emma Härdelin gästsjunger.
Ännu bättre blir det på skivan Renässans, där inte bara fler dikter av Karlfeldt tonsätts, utan också dikter av Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam. En omedelbar favoritplatta som redan gått ett otal varv per dag. Mycket moll och mycket mörker, som i Frödings text Den Gamla Goda Tiden;

De giva oss slagg för malm
och spark för vårt släp och slit,
de tröska oss ut som halm
och läska oss sen med sprit.

Min käring har svälten knäckt,
min dotter är brukets skarn,
förvaltaren själv är släkt
med stackarens första barn.



Poesipaketet finner du för en billig slant H ä r

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Målarnas Republik

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Against Democracy

Kategori: Böcker

 
 

Jason Brennan, professor vid ett av USA:s mer prestigefyllda universitet, skriver i boken Against Democracy(Efter Demokratin på svenska) om en form av meritokratiskt och epistokratiskt folkstyre där det blir ett medborgaransvar att visa ett aktivt intresse för politiken och uppvisa godkända grundkunskaper i samhällsfrågor för att ens få tillgång till valbåsen.
 Oavsett vad man tycker om de tankegångarna så ger Brennan exempel på tre olika politiska personlighetstyper som däremot är ganska träffande:
1. Hobbitar.
Hobbitar är ointresserade av politik. De lever sina liv utan att bekymra sig över vad politikerna hittar på. De är den oengagerade och likgiltiga massan av befolkningen, men de är också en slumrande kraft.
2. Huliganer.
Huliganerna är något av motsatsen till Hobbitarna. De är engagerade och har starka åsikter. De resonerar helt eller delvis baserat på känslor istället för fakta. De är säkra på att just de har rätt och saknar tolerans för andras uppfattningar. Människor med andra åsikter är inte sällan onda, farliga och samtidigt korkade. De besvärliga huliganerna styr den offentliga scenen.
3. Vulkaner.
Vulkanerna har fått sitt namn från den klassiska scifi-teveserien Star Trek. De är pålästa och kunniga. De är rationella och logiskt resonerande. De utgår i regel från fakta istället för att vara känslomässigt styrda i sin åsiktsbildning.


 

Enligt Brennan så utkonkurreras Vulkanerna alltmer av Huliganerna när det gäller maktpositioner. Eftersom Vulkanerna utövar självkontroll och förordar logik så får de långt ifrån samma uppmärksamhet som de högljudda och dramatiskt utåtagerande Huliganerna, något som leder till att de inte får samma mediala utrymme, något som sin tur leder till att de lätt hamnar i skuggan av Huliganerna vid exempelvis allmänna val. Brennan anser att Vulkanerna är den personlighetstyp som borde sitta vid makten, men som inte gör det, något som Brennan anser vara ett av de största problemen med demokratin.
Själv anser jag att sådana här kategoriseringar och politiskt präglade personlighetsindelningar är väldigt underhållande, men kanske lite väl svepande för att verkligen vara ett effektivt instrument att analysera omvärlden med. 
Att jag sen inte har ett ogrumlat förtroende för såkallade intellektuella, liksom byråkrater och teknokrater ur vad John och Barbara Ehrenreich kallade "The Professional-Managerial Class" gör antagligen inte min instinktiva aversion mot resonemanget mindre. Brennan sätter likhetstecken mellan högre studier och att vara insatt i samhällsfrågor, något som riskerar att bli lika generaliserande och missvisande som gamla Chomskys citat; ”utbildade människor är indoktrinerade människor.”
Även om Brennan är träffande i sin beskrivning av de olika medborgarkasten (kan man vara såväl Hobbit som Huligan eller Vulkan, beroende på veckodag?) och trots att också jag ser sprickorna i det demokratiska systemets konstruktion så blir ju frågan om vem/vilka som ska avgöra huruvida en person är insatt nog att rösta i allmänna val. Jag har snappat upp tillräckligt mycket om massornas mentalitet och mekanismer för att känna en grundmurad misstro till systemet, men har i slutändan mest misstro mot de som äger såväl medlen som förmågan att domptera massorna.
Om man tänker sig ett standardiserat lämplighetstest så att röstkortet blir ett slags demokratins körkort, så anar jag att det kanske blir ett alldeles särskilt test om säg kulturmannen Göran Rosenberg och idéhistorikern Edda Manga är delaktiga i utformningen, jämfört med om några andra av Sveriges intellektuella ges ansvaret att utforma testet. (Rosenberg och Manga anses vara intellektuella)
Eller ska lämpligheten mätas i rena sakkunskaper? Ska det då vara en gedigen allmänbildning som efterfrågas eller ska man kunna rabbla olika departement och namnet på ministrar månntro?  
Brennans bok och tes kan - svepande nog - sammanfattas som följer: Utbildning skapar allmänbildade människor. Allmänbildade människor är intelligenta och insatta människor. Intelligenta människor är Vulkaner. Vulkanerna är de med lagom liberalt kynne och med de vettigaste åsikterna. Vulkanerna bör vara de enda som får rösta.

 

 
 
Jag konstaterar att Brennans tankegods nästan förutsätter att man skriver under på Francis Fukuyamas slutsatser i Historiens Slut . Det vill säga att alla stora strider redan är vunna och de stygga ideologiernas tid är passé. Vi lever mitt upp i, eller åtminstone snuddande nära, den marknadsanpassade slutversionen av Utopia 2.0.
Brennan ser Västvärldens nuvarande liberalism som skapelsens modernitetens krona och vill bevara detta ultimata samhällsbygge genom att frånta pöbeln de oengagerade Hobbitarna röstätten. Skydda det goda samhället från den –ism som nu anses vara mest hotfull just nu, gissningsvis populism. 
Det är ju, som Brennan konstaterar, mest lågutbildade och fattiga som röstar för t.ex. dödsstraff och protektionism. Att det är samma lågutbildade fattiga som i störst utsträckning drabbas av våldsbrott och därför vill utkräva hämnd genom att frånta gärningsmännen livet, är kanske inget som slår Professor Brennan där han sitter och filosoferar bakom campus väktare och järngrindar. Att det är samma lågutbildade massor som blir allt fattigare, alltmer beroende av statliga allmosor, just på grund av att deras jobb flyttas till låglöneländer medan rovbankirer spelar finansiell roulette med deras besparingar, är gissningsvis inte heller uppenbart för någon med tryggad inkomst genom t.ex. en professur på ett prestigefyllt universitet.
Under de senaste decennierna har homosexuella parader, äktenskap och adoptioner inte bara blivit i ropet, utan har tagit formen av en moralisk kompass, som något som har ett universellt värde i klass med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Graden av tolerans mäts i hur gayvänlig ett parti, en stat eller en ledare är. Därför är det inte så förvånande att Brennan lyfter fram just HBTQ-frågor som ett av de främsta exemplen på politiska beslut som inte borde överlåtas åt kreti och pleti. Vilket i sig skulle betyda att åttio procent av de svarta väljarna måste exkluderas från inflytande i Kalifornien – med tanke på att de röstar odemokratiskt  när det gäller homoäktenskap. Det låter väl progressivt? Den etniska dimensionen i Brennans teorier är överhuvudtaget sprängstoff, liksom könsfördelningen, beroende på hur man (miss)tolkar beskrivningen av personlighetstypen Huliganer. Går man efter studieresultat och intelligenstest så skulle mångetniska USA kanske komma att styras av en  majoritet asiater. Åtminstone om Brennans visioner skulle förverkligas, vilket väl kan sägas vara hyfsat orealistiskt scenario. Inte minst när det gäller USA, som i egenskap av smältdegel består av diverse särintressen –finansiella, religiösa, etniska,  – som lobbar för att just deras sjuka mor ska få mera gottis i dosetten.
För liksom många utopiska idéer som säger sig vara förnuftets röst i en förvirrad värld, så är Brennans bok som mest ett läsvärt fantasifoster om att alla en dag, på något magiskt vis, i eftertänksam enighet, skulle ge upp sina respektive grupptillhörigheter, sina surt förvärvade samhällspositioner, sina krav, sitt inflytande, sina intresseorganisationer som födkrok… för den storslagna insikten om att alla mår bäst när skutan styrs av de som har vett nog att styra.
I efterdyningarna av Trump och Brexit uppfattas Jason Brennans idéer såklart tilltalande för många, långt ifrån enbart liberaler, utan alla som verkligen inte gillar när valboskapen mindre bemedlade medborgare röstar helt åt fanders fel och fult.
Jag tror vi kommer att få höra mycket mer av liknande resonemang framöver och kanske kommer vi också att få se den här sortens styrelseskick i praktiken inom kort. Inte exakt i den form som Brennan drömmer om, det är alltför utopiskt och långtgående, men någon slags halvdan variant. I sådana fall satsar jag en slant på att det blir Frankrike som först ut får agera försökskanin, åtminstone för Europas del.

 

 
 
 
 
 
 
 
 

Island

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 

Rupert dejtar Connie, som inte verkar vara riktigt lika intresserad av honom som han är av henne. Oftast munhuggs de unga tu när de väl träffas. I förhoppningen att ta förhållandet till nästa nivå så följer Rupert med Connie och hennes familj på en karibisk kryssning. Under färden ror sällskapet iland på en obebodd paradisö, när kryssningsbåten plötsligt exploderar. Kvar ombord blev Wesley som är gift med Connies syster Thelma. Eller var han kvar ombord?
De överlevande försöker inledningsvis hålla modet uppe genom att göra läger och bygga vårdkasar att tända inför att nästa fartyg ska passera förbi. Farvattnet kring ön är ett populärt turiststråk, så det lär inte ta alltför lång tid innan de blir upplockade.
Men så börjar medlemmar i den lilla gruppen av skeppsbrutna att mördas, en efter en. Alla beväpnar sig och håller vakt, samtidigt som paranoian breder ut sig… är det någon i eller utanför gruppen som är mördaren?

 

Häromdagen plitade jag ner några rader om The woods are Dark, som ju skrevs 1981. Island är skriven av en fjorton år äldre Richard Laymon. Det märks i mognad trots att den oemotståndligt omogna humorn är sig lik. Båda böckerna har samma medryckande berättardriv men Island är mer välskriven och saknar de långsökta vändningarna i handlingen som präglade The Woods are Dark.
Island är skriven i form av kortare och längre dagboksanteckningar av Rupert, vilket ger berättelsen en inramning av typisk Crusoevariant, även om det snabbt blir mer likt en vuxenversion av Flugornas Herre.

 

 


Rupert själv är en väldigt underhållande berättarröst och lämpligt nog inte den mest givna huvudpersonen i en äventyrsroman med thrillernerv.
Inledningsvis är han den typiskt passive Betahannen som drar sig undan och sköter lägerelden medan sällskapets karlakarlar ordnar allt annat.  Men omständigheterna tvingar snart Rupert att axla en större del av ansvaret och ta egna initiativ, även om det är Connies storasyster Kimberly som blir de skeppsbrutnas självklara ledare.
Island är en ständigt omnämnd favorit bland Laymons mest inbitna fans. Själv föredrar jag dels renodlad skräcklitteratur och dels tycker jag att boken var för lång – närapå femhundra sidor är lite för väl tilltaget när det handlar om ett begränsat antal personer i en isolerad miljö.
Trots det så lyckas Island för det mesta vara både spännande och underhållande. Den är definitivt läsvärd och passar perfekt på t.ex. en solig semester med långa latdagar vid vattnet.

 

 

 

 

 

 

 

 

The woods are dark

Kategori: Böcker

 
 
 

Två unga studenter och en familj färdas parallellt genom mörka skogar och hamnar i den gudsförgätna hålan Barlow. De stöter de ihop med lokalbefolkningen som tillfångatar dem och för dem allesammans till en offerplats i skogen där träden är sjuka och döende.
Den tillfångatagna familjen och de båda studenterna binds vid träden och snart kommer kannibalstammen som kallas Krulls fram ur mörkret för att kalasa på det färska köttet. Åtminstone när det gäller männen, kvinnorna kan ju alltid få den tvivelaktiga förmånen att bli sexslavar och barnaföderskor för nästa generation Krulls.
The Woods are Dark är en av kultförfattaren Richard Laymons tidigaste verk. Laymon var en minst sagt produktiv herre som ligger bakom mer än trettio romaner, under 1980-talet låg de facto hans utgivning på en två-tre böcker om året. Än idag har Laymon en trogen läsarkrets och hans verk släpps ständigt i nya upplagor och specialutgåvor. Han räknas som en av ”Gudfäderna” inom den subgenre till skräckfiktionen som kallas Splatterpunk. En genre som för den svenska publiken introducerades av författaren CJ Håkansson iochmed Fjärilen från Tibet, en bok som av mig och många andra anses vara den bästa skräckroman som publicerats i Sverige.
Laymons författarskap rörde sig egentligen oftare längs thriller- och deckarstråket än renodlad skräcklitteratur, men det är i huvudsak hos skräckpubliken som hans litterära gärning lever vidare.  

 

 


Den här boken är något av en flashback i sig; till glättiga omslag med bikinidamer med revolvrar och maskingevärsskyttar med ögonlappar, till sjuttiotalets kannibal - och inavelsfilmer, liksom till B.Wahlströms Kalla Kårar. Till tiden innan män och pojkar retirerade från läsarkretsen in i Gamergrottorna, Porrströmmarna och Nördreservaten. Tiden då böcker som Manhattan, Mack Bolan och Morgan Kane fanns i vart och varannat hem.
Medan den typiska Harlekinboken lever vidare och tantsnusk fortsätter att göra braksuccé i femtioelva nya nyanser, så lyser den grabbiga motsvarigheten med sin frånvaro. Man förstod inte riktigt vad som hände nånstans sent nittiotal och tidigt tvåtusental. Från att finnas i varje kiosk och ligga slarvigt slängda i stora reakorgen på köpcentrumen, så bara försvann t.ex. Richters Förlag från saluhandelns utbud. Pocketar som enligt utsago sålde en tjugo-trettio tusen exemplar per månad, bara åren tidigare. Kanske gick bara botten ur marknaden, eller så förlagen ville byta riktning, eller så bestämde sig bara några affärskedjor att sluta saluföra kioskdeckarna. Gissningsvis var det internet och/eller spelkonsolerna som bidrog till att försvinnandet. Att den grabbiga skräplitteraturen knappast kommer att dyka upp på butikshyllorna igen i vår tids übermoralistiska samhällsklimat kan däremot ses som självskrivet.

 

 


The Woods are Dark är inte bara en nostalgitripp för oss som i de formbara åren valde boken efter omslaget. Richard Laymon har, trots en hel del brister, ett medryckande driv i berättandet som nog de flesta skulle avundas. Efter utläst kapitel så kliar det i fingertopparna att vända blad och påbörja nästa kapitel. Det är också absurt roligt mellan varven, som byfånekaraktären Rose Petal - en vidrig gammal dam med en speciell hobby; 'I know what Rose Petal wants,' said the cheerful man. 'She wants to pound your brains out with her hammer.
De frekvent återkommande referenserna till sex är också något som ofta gör att det är svårt att inte dra på smilbanden, om det sedan är ett medvetet drag av Laymon eller inte kan man ju spekulera kring. I utdraget ovan så är alltså några av de överlevande fast i en stuga där avhuggna huvuden på pålar omgärdar stugknutarna och där kannibalistiska Krulls står på lur i skogen alldeles i närheten, men trots denna något stressande situation så missar Robbin inte tillfället att spana in den nakna tjej som närmar sig dem - och tända till!
Det här är helt enkelt skräplitteratur när jag gillar den som mest: högt tempo, snusk och smuts, logiska falluckor och blodigt våld. Rekommenderas.

 

 

 

 

 

 

The Lost

Kategori: Böcker

 
 

Sommaren 1965 attackeras två unga kvinnor brutalt när de campar vid sjön intill en sömnig semesterstad. Gärningsmannen är Ray Pye, en lokal värsting som till vardags knegar som vaktmästare på sina föräldrars hotell. När han inte smyger runt på stadens skolgårdar och säljer knark vill säga.
Trots att lokalpoliserna Charlie och Ed är övertygade om att Ray är skyldig så går det inte att bevisa. När berättelsen tar sin egentliga början fyra år senare går Ray fortfarande lös och fortsätter obekymrat sin handel och sin vandel. Mellan sporadiska repetitioner med sitt rockband och de påtvingade vaktmästarsysslorna, så krökar och knarkar Ray ihop med de båda missanpassade tonåringarna Tim och Jennifer. Ray ligger regelbundet med Jennifer, åtminstone i brist på andra, men för det mesta hänger trion bara runt på stans fåtaliga nöjesställen.
När den uttråkade storstadstjejen Katherine flyttar till den lilla staden och börjar utmana Ray på en egen variant av sanning och konsekvens börjar saker och ting verkligen hända.

 


The Lost är mer av en snutroman än jag var sugen på när jag inhandlade den.
Först tänkte jag också påpeka hur knäppt klichéartade de båda snutarna Ed & Charlie är, inte bara till namnen, men sen funderade jag ytterligare litegrann på om kanske det rentav är att föredra – åtminstone i böcker av den här sorten, där snutarna ifråga är något av ett nödvändigt ont, som mest existerar för att väva ihop de egentliga huvudpersonernas öden. Samt driva handlingen i en viss riktning.
Måhända fördomsfullt, så uppfattar jag att den moderna thrillern/kriminalromanen antingen gör Gärningsmannen speciell; ”Den här killen mördar alla sina offer med tandpetare för att hans mormor fes han i munnen till frukost när han var liten! Han upplever att det är enda sättet att få bort den där smaken av kåldolme mellan tänderna…”
Eller så gör man istället Hjältefiguren till något alldeles speciellt; ”Kommissarie Rajton är som vilken snut som helst… förutom att han för upp självdöda sparvar i anus som självtillfredsställelse! Hur ska detta tas emot av den nye polismästaren - som är vegan??

Själv har jag sett de tidiga Wallander(med Lassgård) och till och med läst någon av böckerna, men fan det enda jag minns av dem är att han lyssnade på opera, medan jag i stort sett kan återberätta någon av Sherlock Holmes fall ur minnet trots att jag inte läst de böckerna sedan tonåren. För bortom fioler, piptobak och excentriska drag så genomsyras berättelserna om Doyles mästerdetektiv av en berättarglädje och fantasifullhet som fängslat generationer. I den moderna detektivromanen finns bara en trött kopia av en kopia, där man slänger någon lustig personlig egenhet som en färgkludd på den nästan utsuddade kopian, i hopp om att urskilja just den från de andra urlakade exemplaren. 



 

För att avrunda denna (löst underbyggda) utsvävning om krimgenren, konstaterar jag att snutparet i The Lost alltså är så klichéartade att jag upprepade gånger blandade ihop dem – trots att den ena är pensionerad och den andre har en katt.(hmm, eller om det nu var så att det var samma pensionssnut som hade katten lik förbannat?)
Men om man bortser från den sömniga deckarvinkeln så är det här riktigt bra. Tonåringarna, som är de egentliga huvudpersonerna, är en brokig skara kantstötta individer. Deras rotlösa tillvaro i det sena sextiotalets förändring till en tid av ungdomsrevolt är nostalgisk, vemodig och mörk på ett vis som för tankarna till briljanta Foxfire av Joyce Carol Oates. Speciellt Ray Pye är intressant som lika delar patetisk småstadscasanova och lynnig sociopat.
Jack Ketchum skildrar på sitt hårdkokta vis ett nittonhundrasextiotal som knappast var någon hippiehärlig kärlekstripp för alla inblandade. Det var också ihjälskjutna demonstranter, galopperande drogmissbruk, Vietnam, kravaller och upplopp, The Weathermen och mördarsekten kring Charles Manson.
Liksom när det gäller den bitterljuva barndomsskildringen i början av The Girl Next Door så tar Ketchum de kollektiva generationsminnena, dränkta som de är i popkulturens magiska skimmer, och vrider dem in och ut, bak och fram.

 

 


Mer Jack Ketchum:

Red 

The Girl Next Door
 
Peaceable Kingdom.

 

 

 

 

 

 

The Horror Show

Kategori: Böcker

 
 
Jack Ketchum och Brian Keene
 

HP Lovecraft, född 1890, var mentor åt ett antal yngre författare, däribland Robert Bloch.
Robert Bloch, född 1917, kom att bli mentor åt Dallas Mayr.
Dallas Mayr, född 1946, mer känd för läsarkretsen under namnet Jack Ketchum, blev i sin tur mentor åt Brian Keene. Brian Keene, född 1967, har säkert hunnit vara mentor åt några ännu yngre förmågor, jag har ingen aning.
Keene är också hjärnan bakom The Horror Show. Det är en podcast där Keene tillsammans med sin bisittare Dave pratar familjärt om skräck, serier, filmer, musik och halkar in på allt möjligt. Sympatiska nördar snackar fritt, helt enkelt. Det blir lite väl familjärt emellanåt, med skvaller och anekdoter från den amerikanska ”undergroundscenen” inom skräcklitteratur, något åtminstone jag har usel koll på. De flesta referenser till olika författare och/eller böcker säger mig nada.
Den här intervjun med Jack Ketchum lider glimtvis av samma interna buddy-buddy-snack men är ändå att rekommendera. Vill man missa det inledande småpratet om Avengers med mera, så hoppar man med fördel fram 47 min där Ketchum kommer in i programmet.

 
 
 
 

Läsenkät - halvårsrapport

Kategori: Böcker

 
 
 

Bästa boken hittills i år?
Det har hunnit bli en hel del bra såhär första halvåret, däribland hallucinogena De drömmande städerna  och dystopiska The Death of Grass. Från fackhyllan har såväl Landsplågan Islam av Hege Storhaug som Döden är en man av Per Lindeberg betats av.
Just nu läser jag Hastur Förlags återutgåva av Chtulhu vaknar och andra ohyggligheter av H.P. Lovecraft, en samling verkligen värd att rekommendera även om man råkar vara bekant med flertalet noveller sedan tidigare.

 

 


Sämsta boken hittills i år?
Sixty-Five Stirrup Iron Road. Ett skräckprojekt gemensamt skriven av Brian Keene, Jack Ketchum, Edward Lee, J.F. Gonzalez, Bryan Smith, Wrath James White, Nate Southard, Ryan Harding och Shane McKenzie.
Det vill säga några av Nordamerikas mest prominenta kultförfattare, beryktade för att frossa i blod, tortyr och inte minst effektsökande äckel. Det är inte en helt rättvis beskrivning, åtminstone inte när det gäller Jack Ketchum, som är den ende av författarna jag läst sen tidigare. 
Nåväl, Sixty-Five Stirrup Iron Road brassar i alla fall på med griserier så det skvätter och stånkar. Ibland hysteriskt roligt, ibland bara fånigt. Få som törstar efter en laddning blod och kroppsvätskor lär bli besvikna. Åtminstone inte inledningsvis.
Själv var jag överförtjust, trots de ibland tröttsamt överdrivna våldsorgierna och sexskildringarna. För skrapade man lite på spyorna och skiten finns en verkligt medryckande och bitvis riktigt obehaglig berättelse, med datorer som startar av sig själv och perversa förbannelser.
Utan att spoliera alltihop för den som ändå vill ge boken en chans, så sabbar författarkollektivet hela berättelsen i tredje akten. Grundligt!
Om jag förstår det hela rätt så var boken ett projekt för att samla in pengar till en svårt sjuk kollega, vilket gör det hela behjärtansvärt, men det hjälper ju knappast när slutresultatet blir katastrofalt uselt.

 

 

Bok i Bokhyllan som du ser fram emot att läsa?
Flera. Juliette av Markis de Sade. Hårdaste mannen i Showbiz av Ron Jeremy. Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Vikingar i Krig av Kim Hjardar och Vegard Vike.

 

 

 

 

 

Korthugget

Kategori: Böcker

 
 
 

Providence Act 1
Alan Moore och Jacen Burrows tar sig an HPL ännu en gång. Eftersom jag tyckte att deras förra Lovecraftsamarbete, Neonomicon, var en av de mest lyckade tolkningarna av Lovecrafts mytologiska idévärld, var mina förhoppningar inför Providence hyfsat stora.  Jag är väl inte besviken så här i efterhand, men kanske småsnopen.
Providence är inte alls lika direkt i sitt berättande som Neonomicon utan mer långsamt litterär och bygger på stämningsfulla och mystiska antydningar. Det gör att ”Providence Act 1” känns som en enda lång upptakt till vad som kan komma bli. Som jag skrev i recensionen av Neonomicon så har Alan Moore förstått att en delförklaring till att Lovecrafts skräckskildringar var och är annorlunda och fascinerande beror på att de bitvis bygger på starka fixeringar och fobier kring sexualitet och ras, men också en djup avsky och rädsla för den moderna världen. Det är något som Moore spinner vidare på i Providence och det ska blir väldigt intressant att se vart berättelsen tar vägen härnäst.  

 

 


Get me Roger Stone
En dokumentär som till stora delar berättas av Roger Stones politiska fiender – och blir väl därefter. Stone är enligt sina motståndare inte bara en skum kampanjledare som verkade framför och bakom kulisserna både när det gäller Nixon, Reagan och nu senast Trump, utan är också skyldig till allt från att ”lobbying” fick ett fäste i politiken, till att såkallade ”superpacs” blivit en realitet.
Själv är jag mer skeptisk till förklaringar och personporträtt värdiga en Bondskurk med sikte på världsherravälde; jag gissar på att de ovanstående skumraskmetoderna vuxit fram i växelverkan mellan aktörer på hela det politiska spektret. Det är sällan någon enskild figur som är roten till allt ont.
Roger Stone själv omfamnar dock helhjärtat imagen av sig själv som ärkeskurk och vill gärna bli presenterad som Mörkrets Furste. Det hjälper till att göra det här underhållande (och bara bitvis lärorika) spektaklet väldigt sevärt, även om det redan gått inflation i antalet Trumprelaterade dokumentärer.
(Netflix)

 



Brott
Jag började ju lite bakvänt med att läsa Ferdinand von Schirachs andra novellsamling Skuld först. Kanske tur det, inte för att Brott är en dålig samling berättelser, men de är inte alls i samma klass som Skuld. Dels så är de inte lika mörka, de dras också med en större ballast politisk korrekthet än Skuld, där det bara märktes ibland. Därför bjuds det på överintelligenta lillebröder i en kriminell klan och renhjärtade rånare som smälter hela rättsväsendets hjärta. Även om vissa av novellerna är menade att vara humoristiska så är det oftare fånigt än roligt. Båda Schirachs novellsamlingar är läsvärda, men jag rekommenderar helt klart det avskalade och mörka i Skuld framför lättsammare Brott.

 
 
 

Isbergsberättande

Kategori: Böcker

 
 
 

Hemingway ville att det han skrev skulle vara som ett isberg; bara en bråkdel skulle synas på ytan medan det stora hela skulle ligga dolt för ögat. Det är en avskalad berättarform som senare skulle förädlas av namn som Charles Bukowski och Raymond Carver. Den här excellenta samlingen från Bakhåll förlag bjuder på några riktigt vassa noveller som jag inte lär glömma i första laget; Hemma i Michigan, En Tågresa, med flera. Noveller som förändrade litteraturen.

 

 


På tal om avskalat berättande.
Ferdinand Von Schirach strippar sina noveller på varje uns av överskottsfett och ordpråligt krimskrams. Det är strama och grymma berättelser som innehåller långt större famnar av djup än vad som anas på ytan. Mästerlig minimalism och mörker – en på alla vis briljant novellsamling.

 


 

 

 

 

 

Fåfängans Fyrverkeri

Kategori: Böcker

 
 
 

Sherman McCoy är en Världsalltets Härskare. Han tillhör de unga, framgångsrika och snuskigt förmögna finansvalparna på Wall Street. Från sin fjortonrums etagevåning på Park Avenue blickar han ut över Manhattan som vore det hans eget konungadöme. Hans dotter har egen barnflicka och hans fru får äran att leka inredningsarkitekt och välgörenhetsarbetare som tidsfördriv.
Allt är snudd på perfekt, tills Sherman en kväll hämtar upp sin älskarinna på flygplatsen. På vägen tillbaka till Manhattan förirrar de sig ner i hotfulla Bronx. Där råder djungelns lag, plötsligt finns ett hinder på körbanan och två svarta killar… inte körde de väl på en av killarna när de fick bråttom därifrån?
Med ens är Sherman McCoy, obligationskungen av Wall Street, ett efterlängtat villebråd för karriärsugna politiker och åklagare, sensationshungriga journalister och allsköns opportunister. Från Harlem eldas de förslummade massorna på av den korrupte Pastor Bacon, som till vill varje pris vill vinkla det hela till en rasistisk attack på en högpresterande ung svart student som hade hela livet framför sig. McCoys liv är plötsligt i gungning och i en labyrint av lögner och lösa påståenden måste han försöka finna vägen ut.
Det här är en storslagen tegelsten av den legendariske berättaren Tom Wolfe. I en passage som utspelar sig på Wall Street vandrar en svart skoputsare runt med sin låda och sin borste. För fem dollar paret blankpolerar han skorna åt de stressade män som genom telefoner och skärmar köper och säljer aktier och obligationer för fantasisummor.
Förutom att åskådliggöra klassamhällets tydligt skurna och separerade sociala skikt så illustreras också skillnaden mellan riktiga pengar rakt i näven och abstrakta belopp i den digitala finansvärlden. Sherman McCoy tänker faktisk, i förbigående, på vilken bra hacka den svarte mannen gör på sitt skoputsande. Samtidigt som han själv bollar miljoner mellan olika marknadsaktörer.
Sherman är inte bara skild från ett yrke och en lön förankrad i medelamerikanens möda och inkomster, han är en gäst hos sin dotter och fru i eget hus, distanserad från sin mor och far, förfrämligad i själva mötet med den bistra verkligheten.

 

 


Wolfe bjussar på en mångfacetterad berättelse med andra ord, men mest av allt är Fåfängans Fyrverkeri en svarthumoristisk och knivskarp satir. Trots att boken firar trettio bast i år så är den högaktuell. Det är svårt att inte se Pastor Bacon som en reinkarnerad Al Sharpton eller Jesse Jackson. Hur de diverse protestorganisationerna är snarlika t.ex. Black Lives Matter. Justitemordet på Sherman McCoy som en slags parodi på senaste årens uppmärksammade fall av rasrelaterade dödsskjutningar och upplopp. Som fallet med den våldsamme rånaren Michael Brown, som i pressen blev kallad "a gentle giant". Eller fallet Trayvon Martin där en såkallad ”white hispanic” vid namn George Zimmerman påstods ha mer eller mindre lynchat Martin, detta bland annat genom att 911-samtalet medvetet klipptes om i Tevesändningar som följde dödsskjutningen;  On one version of the recording played by NBC, Zimmerman was heard saying, "This guy looks like he's up to no good or he's on drugs or something... He's got his hand in his waistband, and he's a black male." In another what was played was, "This guy looks like he's up to no good. He looks black." In the original 9-1-1 recording, Zimmerman said: "This guy looks like he's up to no good. Or he's on drugs or something. It's raining and he's just walking around, looking about." The 9-1-1 operator then asked: "OK, and this guy, is he black, white or Hispanic?", and Zimmerman answered, "He looks black."The phrase, "He's got his hand in his waistband, and he's a black male" came several exchanges after that point in the conversation.
När jag på nittiotalet nån gång såg den långt tunnare och ytligare filmatiseringen av Fåfängans Fyrverkeri, var det väl på sin höjd en märklig men underhållande skröna från det stora landet i väst. Sen dess har svenskens fallenhet för att importera jänkargrejer som gör en fet, deprimerad och dum i huvudet också kommit att innefatta vithetsstudier och liknande identitetspolitik. Raskomponenten har rentav intagit en topposition på den strikt hierarkiska pyramiden av offer. Det är alltså en relevant roman för den som vill ta sig en funderare över denna sköna nya värld och samtidigt behöver få sig ett gott skratt. Rekommenderas varmt.