stewe

The Horror Show

Kategori: Böcker

 
 
Jack Ketchum och Brian Keene
 

HP Lovecraft, född 1890, var mentor åt ett antal yngre författare, däribland Robert Bloch.
Robert Bloch, född 1917, kom att bli mentor åt Dallas Mayr.
Dallas Mayr, född 1946, mer känd för läsarkretsen under namnet Jack Ketchum, blev i sin tur mentor åt Brian Keene. Brian Keene, född 1967, har säkert hunnit vara mentor åt några ännu yngre förmågor, jag har ingen aning.
Keene är också hjärnan bakom The Horror Show. Det är en podcast där Keene tillsammans med sin bisittare Dave pratar familjärt om skräck, serier, filmer, musik och halkar in på allt möjligt. Sympatiska nördar snackar fritt, helt enkelt. Det blir lite väl familjärt emellanåt, med skvaller och anekdoter från den amerikanska ”undergroundscenen” inom skräcklitteratur, något åtminstone jag har usel koll på. De flesta referenser till olika författare och/eller böcker säger mig nada.
Den här intervjun med Jack Ketchum lider glimtvis av samma interna buddy-buddy-snack men är ändå att rekommendera. Vill man missa det inledande småpratet om Avengers med mera, så hoppar man med fördel fram 47 min där Ketchum kommer in i programmet.

 
 
 
 

Läsenkät - halvårsrapport

Kategori: Böcker

 
 
 

Bästa boken hittills i år?
Det har hunnit bli en hel del bra såhär första halvåret, däribland hallucinogena De drömmande städerna  och dystopiska The Death of Grass. Från fackhyllan har såväl Landsplågan Islam av Hege Storhaug som Döden är en man av Per Lindeberg betats av.
Just nu läser jag Hastur Förlags återutgåva av Chtulhu vaknar och andra ohyggligheter av H.P. Lovecraft, en samling verkligen värd att rekommendera även om man råkar vara bekant med flertalet noveller sedan tidigare.

 

 


Sämsta boken hittills i år?
Sixty-Five Stirrup Iron Road. Ett skräckprojekt gemensamt skriven av Brian Keene, Jack Ketchum, Edward Lee, J.F. Gonzalez, Bryan Smith, Wrath James White, Nate Southard, Ryan Harding och Shane McKenzie.
Det vill säga några av Nordamerikas mest prominenta kultförfattare, beryktade för att frossa i blod, tortyr och inte minst effektsökande äckel. Det är inte en helt rättvis beskrivning, åtminstone inte när det gäller Jack Ketchum, som är den ende av författarna jag läst sen tidigare. 
Nåväl, Sixty-Five Stirrup Iron Road brassar i alla fall på med griserier så det skvätter och stånkar. Ibland hysteriskt roligt, ibland bara fånigt. Få som törstar efter en laddning blod och kroppsvätskor lär bli besvikna. Åtminstone inte inledningsvis.
Själv var jag överförtjust, trots de ibland tröttsamt överdrivna våldsorgierna och sexskildringarna. För skrapade man lite på spyorna och skiten finns en verkligt medryckande och bitvis riktigt obehaglig berättelse, med datorer som startar av sig själv och perversa förbannelser.
Utan att spoliera alltihop för den som ändå vill ge boken en chans, så sabbar författarkollektivet hela berättelsen i tredje akten. Grundligt!
Om jag förstår det hela rätt så var boken ett projekt för att samla in pengar till en svårt sjuk kollega, vilket gör det hela behjärtansvärt, men det hjälper ju knappast när slutresultatet blir katastrofalt uselt.

 

 

Bok i Bokhyllan som du ser fram emot att läsa?
Flera. Juliette av Markis de Sade. Hårdaste mannen i Showbiz av Ron Jeremy. Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Vikingar i Krig av Kim Hjardar och Vegard Vike.

 

 

 

 

 

Korthugget

Kategori: Böcker

 
 
 

Providence Act 1
Alan Moore och Jacen Burrows tar sig an HPL ännu en gång. Eftersom jag tyckte att deras förra Lovecraftsamarbete, Neonomicon, var en av de mest lyckade tolkningarna av Lovecrafts mytologiska idévärld, var mina förhoppningar inför Providence hyfsat stora.  Jag är väl inte besviken så här i efterhand, men kanske småsnopen.
Providence är inte alls lika direkt i sitt berättande som Neonomicon utan mer långsamt litterär och bygger på stämningsfulla och mystiska antydningar. Det gör att ”Providence Act 1” känns som en enda lång upptakt till vad som kan komma bli. Som jag skrev i recensionen av Neonomicon så har Alan Moore förstått att en delförklaring till att Lovecrafts skräckskildringar var och är annorlunda och fascinerande beror på att de bitvis bygger på starka fixeringar och fobier kring sexualitet och ras, men också en djup avsky och rädsla för den moderna världen. Det är något som Moore spinner vidare på i Providence och det ska blir väldigt intressant att se vart berättelsen tar vägen härnäst.  

 

 


Get me Roger Stone
En dokumentär som till stora delar berättas av Roger Stones politiska fiender – och blir väl därefter. Stone är enligt sina motståndare inte bara en skum kampanjledare som verkade framför och bakom kulisserna både när det gäller Nixon, Reagan och nu senast Trump, utan är också skyldig till allt från att ”lobbying” fick ett fäste i politiken, till att såkallade ”superpacs” blivit en realitet.
Själv är jag mer skeptisk till förklaringar och personporträtt värdiga en Bondskurk med sikte på världsherravälde; jag gissar på att de ovanstående skumraskmetoderna vuxit fram i växelverkan mellan aktörer på hela det politiska spektret. Det är sällan någon enskild figur som är roten till allt ont.
Roger Stone själv omfamnar dock helhjärtat imagen av sig själv som ärkeskurk och vill gärna bli presenterad som Mörkrets Furste. Det hjälper till att göra det här underhållande (och bara bitvis lärorika) spektaklet väldigt sevärt, även om det redan gått inflation i antalet Trumprelaterade dokumentärer.
(Netflix)

 



Brott
Jag började ju lite bakvänt med att läsa Ferdinand von Schirachs andra novellsamling Skuld först. Kanske tur det, inte för att Brott är en dålig samling berättelser, men de är inte alls i samma klass som Skuld. Dels så är de inte lika mörka, de dras också med en större ballast politisk korrekthet än Skuld, där det bara märktes ibland. Därför bjuds det på överintelligenta lillebröder i en kriminell klan och renhjärtade rånare som smälter hela rättsväsendets hjärta. Även om vissa av novellerna är menade att vara humoristiska så är det oftare fånigt än roligt. Båda Schirachs novellsamlingar är läsvärda, men jag rekommenderar helt klart det avskalade och mörka i Skuld framför lättsammare Brott.

 
 
 

Isbergsberättande

Kategori: Böcker

 
 
 

Hemingway ville att det han skrev skulle vara som ett isberg; bara en bråkdel skulle synas på ytan medan det stora hela skulle ligga dolt för ögat. Det är en avskalad berättarform som senare skulle förädlas av namn som Charles Bukowski och Raymond Carver. Den här excellenta samlingen från Bakhåll förlag bjuder på några riktigt vassa noveller som jag inte lär glömma i första laget; Hemma i Michigan, En Tågresa, med flera. Noveller som förändrade litteraturen.

 

 


På tal om avskalat berättande.
Ferdinand Von Schirach strippar sina noveller på varje uns av överskottsfett och ordpråligt krimskrams. Det är strama och grymma berättelser som innehåller långt större famnar av djup än vad som anas på ytan. Mästerlig minimalism och mörker – en på alla vis briljant novellsamling.

 


 

 

 

 

 

Fåfängans Fyrverkeri

Kategori: Böcker

 
 
 

Sherman McCoy är en Världsalltets Härskare. Han tillhör de unga, framgångsrika och snuskigt förmögna finansvalparna på Wall Street. Från sin fjortonrums etagevåning på Park Avenue blickar han ut över Manhattan som vore det hans eget konungadöme. Hans dotter har egen barnflicka och hans fru får äran att leka inredningsarkitekt och välgörenhetsarbetare som tidsfördriv.
Allt är snudd på perfekt, tills Sherman en kväll hämtar upp sin älskarinna på flygplatsen. På vägen tillbaka till Manhattan förirrar de sig ner i hotfulla Bronx. Där råder djungelns lag, plötsligt finns ett hinder på körbanan och två svarta killar… inte körde de väl på en av killarna när de fick bråttom därifrån?
Med ens är Sherman McCoy, obligationskungen av Wall Street, ett efterlängtat villebråd för karriärsugna politiker och åklagare, sensationshungriga journalister och allsköns opportunister. Från Harlem eldas de förslummade massorna på av den korrupte Pastor Bacon, som till vill varje pris vill vinkla det hela till en rasistisk attack på en högpresterande ung svart student som hade hela livet framför sig. McCoys liv är plötsligt i gungning och i en labyrint av lögner och lösa påståenden måste han försöka finna vägen ut.
Det här är en storslagen tegelsten av den legendariske berättaren Tom Wolfe. I en passage som utspelar sig på Wall Street vandrar en svart skoputsare runt med sin låda och sin borste. För fem dollar paret blankpolerar han skorna åt de stressade män som genom telefoner och skärmar köper och säljer aktier och obligationer för fantasisummor.
Förutom att åskådliggöra klassamhällets tydligt skurna och separerade sociala skikt så illustreras också skillnaden mellan riktiga pengar rakt i näven och abstrakta belopp i den digitala finansvärlden. Sherman McCoy tänker faktisk, i förbigående, på vilken bra hacka den svarte mannen gör på sitt skoputsande. Samtidigt som han själv bollar miljoner mellan olika marknadsaktörer.
Sherman är inte bara skild från ett yrke och en lön förankrad i medelamerikanens möda och inkomster, han är en gäst hos sin dotter och fru i eget hus, distanserad från sin mor och far, förfrämligad i själva mötet med den bistra verkligheten.

 

 


Wolfe bjussar på en mångfacetterad berättelse med andra ord, men mest av allt är Fåfängans Fyrverkeri en svarthumoristisk och knivskarp satir. Trots att boken firar trettio bast i år så är den högaktuell. Det är svårt att inte se Pastor Bacon som en reinkarnerad Al Sharpton eller Jesse Jackson. Hur de diverse protestorganisationerna är snarlika t.ex. Black Lives Matter. Justitemordet på Sherman McCoy som en slags parodi på senaste årens uppmärksammade fall av rasrelaterade dödsskjutningar och upplopp. Som fallet med den våldsamme rånaren Michael Brown, som i pressen blev kallad "a gentle giant". Eller fallet Trayvon Martin där en såkallad ”white hispanic” vid namn George Zimmerman påstods ha mer eller mindre lynchat Martin, detta bland annat genom att 911-samtalet medvetet klipptes om i Tevesändningar som följde dödsskjutningen;  On one version of the recording played by NBC, Zimmerman was heard saying, "This guy looks like he's up to no good or he's on drugs or something... He's got his hand in his waistband, and he's a black male." In another what was played was, "This guy looks like he's up to no good. He looks black." In the original 9-1-1 recording, Zimmerman said: "This guy looks like he's up to no good. Or he's on drugs or something. It's raining and he's just walking around, looking about." The 9-1-1 operator then asked: "OK, and this guy, is he black, white or Hispanic?", and Zimmerman answered, "He looks black."The phrase, "He's got his hand in his waistband, and he's a black male" came several exchanges after that point in the conversation.
När jag på nittiotalet nån gång såg den långt tunnare och ytligare filmatiseringen av Fåfängans Fyrverkeri, var det väl på sin höjd en märklig men underhållande skröna från det stora landet i väst. Sen dess har svenskens fallenhet för att importera jänkargrejer som gör en fet, deprimerad och dum i huvudet också kommit att innefatta vithetsstudier och liknande identitetspolitik. Raskomponenten har rentav intagit en topposition på den strikt hierarkiska pyramiden av offer. Det är alltså en relevant roman för den som vill ta sig en funderare över denna sköna nya värld och samtidigt behöver få sig ett gott skratt. Rekommenderas varmt.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

De Drömmande Städerna

Kategori: Böcker

 
 
 

Som syns på bilden ovanför så kan man läsa De Drömmande Städerna från valfritt håll. Själv började jag med London, men det är hugget som stucket. London är en roman(eller långnovell) som handlar om planeten jordens sista tid. Vi får följa Fisher, som är ett geni när det kommer till datasimuleringar och hologram, men också hans käresta Marie och hennes båda väninnor Philippa och Sandy.
Tre enorma fragment närmar sig jorden genom rymden. När de väl träffar så kommer allt liv att utrotas. Med hjälp av sin ärkerival, hackern Gene, arbetar Fisher fram en plan som han tänker sig ska rädda mänskligheten. Han kämpar febrilt med sina simuleringar, likt en döende kompositör arbetar på sin sista och mest storslagna symfoni.
Samtidigt har undergången redan startat runt omkring honom och hans närmaste. Få av Londonborna tror på myndigheternas lugnande försäkran om att fragmenten helt harmlöst kommer att passera jorden utan att göra skada. Upplopp och våld, sönderfallande samhällstruktur och en märklig brun dimma börjar ta över gatorna.

 

 


Donatello består av tiotalet kortare noveller där vi får följa invånarna i staden som heter just Donatello. En svunnen plats, med basarer, palats och galärer, men också med telepatiska Drakmän och krukor som bär själarna av de som dött till evigheten i själarnas brunn. Åtminstone de ur överklassen som har stålar och status nog att skaffa sig en själskruka vill säga. Novellerna på sitt sätt bundna samman med varandra, flera av personerna dyker upp mer än en gång.
Det går att hitta flera teman som återkommer i både London och Donatello, som musik och drömmar såklart, men också bibeln. Till exempel försöker Fisher i Londonberättelsen på sitt eget sätt att bygga en Noaks ark. KG Johansson rör sig mellan Science Fiction och Fantasy, rå sexualitet, framtid och forntid, smuts och galenskap. Samtidigt är det här drömskt vackra och vemodiga berättelser som kräver såväl hjärta som hjärna av sin läsare. Rekommenderas verkligen.

 

 
 

 

 

 

 

The Death of Grass

Kategori: Böcker

 

Apokalypsen kommer i form av ett virus från som långsamt dödar allt gräs. Motsägelsefulla nyhetsrapporteringar kring både svältuppror och framgångsrik virusbekämpning matas ut från kommunistkina. Trots inledande hjälpinsatser från västerlandet så sprids det inbördeskrigsliknande tillståndet som en löpeld över hela Asien. Miljoner svälter och går under. När viruset når övriga världen drar de flesta länder tillbaka sina nödleveranser av spannmål för att säkra sin egen tillgång.
De brittiska myndigheterna försöker lugna sina invånare till varje pris. Deras beredskap är god och deras förråd är fulla. Med andra världskriget i färskt(boken trycktes första gången 1956) minne är britterna övertygade om att deras kampvilja kommer göra att de uthärdar även denna pärs; åtminstone tills forskarna funnit ett sätt att stoppa viruset för gott.
Utan att spoliera alltför mycket så tvingas huvudpersonen John Custance, tillsammans med sin familj och ett fåtal vänner, att påbörja en farofylld färd genom ett snabbt vissnande och sönderfallande England där undantagstillstånd råder och vägarna blockeras av tungt beväpnad militär.


 


Stephen King-skadad som man är, med Pestens Tid som apokalyptisk referensram ända sedan tonåren, är det många tankar som far genom huvudet när Custance och de andra påbörjar sin färd. Har de penicillin med sig? Har de tillräckligt med bandage? Byter de någonsin kläder? Etcetera…
Men John Christopher har inga Kingska ambitioner att ge en heltäckande bild på tusentalet sidor, boken är under tvåhundra sidor och fokuserar på ett rakt berättande som är förrädiskt lik en typisk spänningsroman. Den inledande fasan, att föreställa sig en värld helt utan minsta grässtrå, försvinner också någonstans längs vägen och hamnar i skymundan.


 

I The Death of Grass är istället undergången till största del en kuliss för att utforska psykets mekanismer och hur människan förändras när den egna risken för utsatthet ställs mot till andras utsatthet. Hur man i en handvändning går från att vara en medmänsklig medborgare till någon som genom kyliga kalkyler gör vad man anser(eller tror) är nödvändigt. Hur det egna välbefinnandet alltjämt kommer i första hand, ibland tvärtemot vad man påstår sig tro på. Jag och många andra i närliggande åldrar kan dra sig till minnes hur vissa i klassen kunde brista ut i gråt när läraren berättade om de eugenikexperiment som präglade exempelvis den nazistiska regimen under trettiotalet. Samma generationer har några decennier senare i mångt och mycket rensat ut förekomsten av barn med Downs Syndrom, genom ett fritt val i taget. Man påminns också om de sociala mediernas utbredda slacktivism, där många ropar på medmänsklighet och insatser, men ytterst få offrar ett uns av egen bekvämlighet och fritid till att göra något aktivt på riktigt. Och då talar vi ändå om en diskrepans mellan fagra ord och faktisk handling i ett samhälle präglat av fred och välstånd. Det är lätt att föreställa sig hur liknande poserande kvickt försvinner inför en annalkande apokalyps där det verkligen gäller att värna sig själv och de sina. Som John Custance konstaterar vid ett tillfälle, är empati en lyxattiralj som flitigast förekommer i tider av fulla magar och social trygghet.
På hela taget bjuder The Death of Grass på grym och medryckande läsning. Rekommenderas verkligen, att den i förordet kallas en klassiker inom genren är högst välförtjänt. Finns också utgiven på svenska, med titeln Svältdöden.


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Svarthunden Pocket

Kategori: Böcker

 
 

Förlaget Affront meddelar:
”Nu finns KG Johanssons extraordinära rysare Svarthunden även som pocket!
Endast 90 kr i webshoppen, eller beställ från till exempel Bokus.”

Du finner Affront förlags webbshop Här

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ormar och Piercing

Kategori: Böcker

 
 
 

Liu är en nittonårig ”Barbie-Tjej” som när hon träffar den våldsbenägne punkaren Ama blir djupt fascinerad av kroppsmodifikation och tatueringar. Helst av allt vill hon få en kluven tunga som en orm. Hos Amas vän, den sadistiskt lagde tatueraren Shiba, piercas hennes tunga i ett första steg på vägen till att dela tungan itu.
Under en dag av drickande hamnar Ama i bråk och slår en kille som tafsar på Liu sönder och samman. Som en kärleksgåva ger han två av killens utslagna tänder till Liu, som sparar dem i sin väska. Kort därefter inleder Liu ett sexuelllt förhållande med Shiba bakom Amas rygg, något som leder längre in i självdestruktivitet och kaos.

 


Inköpet av den här boken var ett rent infall, dels för att den kostade runt trettio spänn och dels för att det var längesedan jag läste något av en japansk författare. Det är en annorlunda liten bok, även till utseendet, med pärmarna hopbundna av svart tråd och endast sjuttio sidor lång.
Fascination för piercingar och sadomasochistiskt sex är ju inte riktigt min grej, men under det spektakulära yttre av självskadebeteenden och dödslängtan finns en smått briljant skildring av tonåringars tendens att driva genom en förvirrad vardag av utanförskap, leda och längtan. Liu förstår varken sin omgivning eller sina egna känslor, men blir desto mer trovärdig just därför. Att Hitomi Kanehara själv bara var nitton år när hon skrev Ormar och Piercing är imponerande, och kanske också det som gör att berättelsen hamnar så väldigt långt från vuxendomens förnuftiga eftertänksamhet.

 

 

 

 

 

 

 

NVSQVAM

Kategori: Böcker

 
 
 
 

“Oh, god, listen to me.  I’m the father from hell. I’ve turned into an even worse version of my father.  OK, so I don’t beat the kid, or yell at him, but I think at least my father loved me.  I try to love the kid, but all I can come up with is duty with affection forced into it.  I feel like I have to fill a giant pastry shell of duty with the soft whipped cream of affection, but the plunger is stuck.  AHHH!  Did I just imply that I’m impotent?  I’m definitely not impotent.  Although once in a while I wish I’d been.  AHHHHH!  I need a drink.  Are there any antidepressants that won’t kill my sex drive?”

Lester Reichartsen är en alkoholiserad före detta punksångare som anser sig sitta fast i sin undermåliga lägenhet, i sitt kärlekslösa äktenskap och påtvingade fadersroll. Enligt honom själv är dessa tre saker förenade skitfaktorer som gör hans liv smått outhärdligt.
Deras historia målas upp ett flertal gånger; unge Lester möter Evelyn och Evelyn blir gravid. Lester vill att Evelyn aborterar barnet men det vill inte hon. Lester sparkas ur sitt band men eftersom ungen kostar pengar anses han sig tvungen att lägga musiken på hyllan och flytta till ny ort för att studera på högre nivå i syfte att få en tryggad akademisk tjänst i framtiden. Lester tycker att sonen Martin, som är ett litet geni, inte bara får Lester att känna sig korkad utan också stjäl all Evelyns kärlek och omtanke från Lester själv. Evelyn har gått från vild punktjej till någon som både intresserar sig för nya maträtter och skaffar körkort. Evelyn har därtill redan klarat sin tentamen och undervisar, medan Lester fortfarande kämpar för att komma till ett avslut. Han skyller därför både Evelyn och Martin för såväl deras låginkomstliv som sina sabbade möjligheter inom punkrockscenen. En påträngande katt som husdjur gör inte existensen enklare.

“When forced to walk the 100-yard length of the student center, they consoled themselves by talking on their portable phones; their transit time was tripled, since every five steps or so they would bump into each other and wander off the track.  It was like a prison for senile cats.”

Figuren Lester för en inre dialog med sig själv som för tankarna till älskansvärda antihjältar från bl.a. John Fantes Ristat i Damm eller Knut Hansums Svält, om man bortser från att det är jävligt svårt att finna Lester det minsta älskansvärd. Ann Sterzinger skriver själv att i efterordet att inom varje människa finns en Lester. Tveklöst är det så, bra litteratur fångar alltid det allmänmänskliga även bland de värsta avskummen. Frågan är snarare till vilken grad en läsare pallar med att spegla sig i en sådan fullkomligt narcissistisk nolla som Lester. Där de kvasi-nihilistiska misantroperna i Houellebecqs och Célines författarskap är underhållande svartsynta, är Lester mest en enormt enerverande gnällröv. Ända från första sidan föreställer jag mig att Lester ser ut som den idag bortglömda nittiotalsparentesen Tom Green, kanske en association från omslaget? När en person senare i boken kallar honom Rat-Boy låter det självklart, för Lester är en väldigt råttaktig huvudperson.
Sterzinger skriver roligt på ett av de mest deprimerande vis jag har läst. Att hon i skrivande stund jobbar på en Scifi-roman låter hur intressant som helst. Ett författarskap att hålla ögonen på framöver.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Läst 2016

Kategori: Böcker

 
 

2016 kan väl kallas tegelstensåret för min del, efter att ha väjt för tungviktare under flera år blev det några rejäla mastodonter. Eller ska man kalla det Ketchumåret? Jag struntar helt i att rabbla upp några böcker som jag läst men inte skrivit en rad om och slänger istället upp en lista med det mesta av det bästa från läsåret:


 

Årets Science Fiction
 
Philip K Dick - vilken författare. 3 Stigman i all ära, men Skannad i Dunklet var helt klart en av årets största läsupplevelser.

Årets Högläsning
 Boet av Kenneth Oppel.

Årets Lovecraft
Neonomicon  

 

Årets Hotelläsning
Efter en eldsvåda i köksregionerna en tidig morgon fann jag mig själv som hemlös vagabond i någon vecka. Omständigheterna hade kunnat vara bättre, men det blev mycket tid att läsa på det fridfulla landsbygdshotellet. Kipling och Panzram hette två av mina sängkamrater.

Årets Kåkfarare
Hellborn

 

 


Årets Tegelsten
Kvick omläsning av Vit Jazz inför Perfidia, där gamle Ellroy ger allt vad han har i upptakten till vad som kan bli hans litterära Magnum Opus. Intogs tillsammans med kylda drycker i en solstol på Cypern. Jag brukar ha med mig en fem-sex böcker på utlandsveckan, den här gången räckte det gott och väl med en.

Årets Historia
Briljanta Wolf Hall utan tvivel. I år ska jag ta mig an uppföljaren.  

 

 

Årets Infall
Jack Ketchum. Boet gjorde mig grymt sugen på mer skräck, Red i billighetsupplaga var däremot ett rent infall efter att surfat omkring alldeles för länge i bokdjungeln. Jag blev väldigt förtjust och följde snabbt upp med The Girl Next Door samt novellsamlingen Peaceable Kingdom.

Årets Skräck
Svarthunden, KG Johansson är och förblir en av landets bästa författare och Svarthunden är ett måste.

 

 

 

 

 

 
 

 

Peaceable Kingdom

Kategori: Böcker

 


En bok som hängt med i några månader nu. Över trettio noveller och fyrahundra sidor komprimerad pocket tar sin beskärda tid, även om jag gottat mig med några noveller i veckan, minst. Jag misstänkte redan i förväg att Jack Ketchums prosa skulle göra sig bra i det korta formatet och det stämde väldigt väl.
Att den naturliga jämförelsen skulle bli Raymond Carver var däremot inte riktigt lika självklart. Men liksom Carver har Ketchum en osviklig förmåga att fånga människorna bakom berättelserna på några få rader. Det är oftast imponerande korta noveller, som ändå hinner berätta en hel del. Det vilar ett vemod och en stor sorgsenhet över många av novellerna. Men också humor och en rejäl dos romantik.

 


Det är med andra ord inte en renodlad samling av skräck och thriller, men de flesta har det gemensamt att de oftast rör sig i någon nyans av mörker. Det är också den mest jämna novellsamling jag någonsin läst. Det finns inget riktigt bottennapp, även om vissa av berättelserna såklart tilltalar mig mer än andra.
Från den inledande hårdkokta The Rifle, via den högst olustiga skräcken i The Box, till den udda zombieberättelsen The Visitor, möter vi ett galleri av ofta kantstötta personligheter som är frustrerade över sin situation. Som ser en utväg, tar den, och hamnar i något de inte kunde ana från början. Ketchum använder sig regelbundet av mer eller mindre oväntade vändningar, något jag brukar vara skeptisk till, men som i Peaceable Kingdom fungerar ovanligt bra. Som van läsare kan man förutse flera, men långt ifrån alla. Samlingen är avslutningsvis en storartat stilistisk uppvisning i den minimalistiska skolan och rekommenderas helhjärtat.

 

 

 

 

 

 

 

 

Svarthunden

Kategori: Böcker

 






 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

The Girl Next Door

Kategori: Böcker

 
 

Jack Ketch var namnet alla hängbödlar i forna England kallades och i sin lätt förklädda form av Ketchum en alldeles utmärkt pseudonym för Dallas Mayr med tanke på hans berättande som tar sitt avstamp i lidande och död.
Mayr/Ketchum har länge kunnat försörja sig på sitt skrivande trots att han aldrig har slagit igenom på någon bredare front. Hans läsfölje har dock fortsatt växa för varje år, och i synnerhet sedan -89 då The Girl Next Door släpptes; en bok som fortsätter att hitta sin publik och från mun till mun spridas i kretsar av skräckfantaster och blodtörstiga bokslukare.
Stephen King har några saker att säga om Jack Ketchum och hans skrivande. Som att förutom döden och skatter så finns det ytterligare en sak som är säker; Disney kommer aldrig att filmatisera en Ketchumberättelse. Och att Ketchum, tillsammans med Cormac McCharthy och en handfull andra, är en av samtidens intressantaste författare. Jag är övertygad om att King har rätt i båda fallen, hade Ketchum varit En Uppburen Författare, istället för en hårdkokt kultfigur som nästan uteslutande trycks i pocketupplagor, hade en bok som The Girl Next Door skapat debatt på blaskornas kultursidor och taggade diskussioner i triggertrötta klassrum.  

 

I förläggarens förord varnas man för att läsa just Stephen Kings förord som följer alldeles efter. En varning som inte kan betonas nog med tanke på att King avslöjar stora delar av handlingen. Smartare hade ju varit att som förläggare istället förlägga Kings text längst bak i boken.
Förläggaren har något annat klokt att säga om boken också, att man helt enkelt ska lyssna på en pålitlig tipsare som säger att det är en bok man måste läsa och ta reda på så lite om den som möjligt innan.
Med andra ord: Läs inte recensionerna. Se inte trailern från filmatiseringen. Hoppa över försättsbladets innehållsförteckning.
Själv är jag ingen främling för svårsmält litteratur som äcklar och/eller skapar rejält obehag, men den här boken var ändå något av en pärs. Flera gånger lade jag ifrån mig den, kallsvettig och med otakt i hjärtmaskineriet. Bara för att minuterna senare återvända som till ett redan sönderkliat myggbett.
Det är en grym och plågsam läsning, ungefär som tortyrfilmen Martyrs bitvis är rent plågsam att se, fast med långt mindre blod. The Girl Next Door är psykologisk skräck. En garanterad sidvändare en sträckläsningsnatt. En bok som man inte glömmer i första taget. 


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag köpte mitt exemplar Här

Red

Kategori: Böcker

 
 

Red handlar om den äldre mannen Ludlow som efter fruns bortgång tillbringar dagarna med att driva en lokal butik och fritiden till att fiska och hajka med sin jycke; Red.
En dag dyker det upp tre ynglingar med ett gevär vid floden och skjuter ihjäl hans hund. Händelsen skakar Ludlow och han bestämmer sig för att få upprättelse, något som kommer att starta en kedja av små och större händelser.
Red är en simpel story, men ändå inte. Det är inte den typiska hämndberättelsen, men den drar sig inte heller för att använda invanda klichéer och bitvis stereotypt persongalleri. Det är en finstämd berättelse, som liksom den gamle mannen Ludlow, är eftertänksam och grubblande.

 
 

Som bonus medföljer långnovellen The Passenger som helt enkelt handlar om en framgångsrik advokat som får motorstopp mitt i skogen. När en bil väl stannar för att hjälpa henne, visar det sig vara Marion, en kvinna hon gick högstadiet tillsammans med. Det blir inget kärt återseende.
Om Red är stillsam, så är bonusberättelsen snarare tvärtom – det är ett nervskakande högt tempo rakt igenom och åtminstone jag hade svårt att i förväg se exakt hur berättelsen skulle vridas och vändas, invecklas och utvecklas. Detta trots att den, precis som Red, ofta rör sig längst bekanta och redan upptrampade stigar.

 

Jag har ju sett The Woman men det här är mitt första bokmöte med Jack Ketchum. Garanterat inte det sista. Boken gjorde mig riktigt glad, äkta skräplitteratur i dialogdrivet och hårdkokt format som påminner om såväl gamla pulpförfattare som pseudonymen Richard Bachman. Fast skrapar man på den opolerade ytan innehåller skräpet, som så ofta förr, mer än vad som inledningsvis lurar ögat.
Det enda som finns att anmärka på är utgåvan. Jag väljer i stort sett alltid den billigaste varianten, häftad, i de undantagsfall jag överhuvudtaget köper böcker, men den här gången bedrog antagligen snålheten visheten. 47North heter förlaget och lyckas med konststycket att på var och varannan sida inte bara bjuda på tryckfel utan också tappa bort punkt och kommatecken i hela stycken. Det är som att all korrektur gjorts på fyllan en sen kväll. Oerhört störigt och synd på två sådana i högsta grad läsvärda berättelser. Red finns ju i flera utgåvor, gissningsvis håller de högre klass än den här.

 

 

 

 

 

 

 

Boet

Kategori: Böcker

 

”Ingen är perfekt”, sa jag, men jag var inte säker längre.
”Jaså inte?” Drottningens antenner ryckte till, och hennes morrhår glittrade när de fångade ljuset.
”Då tar du fel. Det där är ett gammaldags sätt att tänka på. Jag har hållit på med det här länge, och några av mina barn har verkligen betytt nånting. Ledare och visionärer som åstadkommit enastående ting. Med risk för att låta skrytsam så vill jag nog påstå att vissa av mina barn har förändrat världen. Men det här är mitt bästa hittills. Jag tror det är mitt mästerverk. Och det är vad vi erbjuder dig. Det här perfekta barnet.”

Det är getingsommar.
Steven tillbringar mycket av dagarna tillsammans med sin lillasyster Nicole och barnvakten Vanessa. Hans föräldrar pendlar mellan akuten och hemmet med bebisen Theodor som har fötts med en massa komplikationer. Steven är ett bekymrat barn, som lider av svåra mardrömmar och maniskt tvättar sina händer.
En ny sorts getingar börjar dyka upp; de är större än vanligt, med silverskimrande ränder och med så bleka kroppar att de nästan är genomskinliga. Getingarnas drottning börjar tala till Steven i hans drömmar. Hon berättar att de är där för att hjälpa honom och familjen genom att göra baby Theodor hel inuti. Allt Steven behöver säga är ”Ja” och allt kommer att bli bra igen.

 

 

”Ibland ska vi inte alls vara som vi är. Det är inte bra för oss. Och folk gillar det inte. Man måste ändra på sig. Man måste anstränga sig mer och djupandas och kanske rentav äta piller en dag och lära sig några tricks så man kan låtsas vara mer som andra människor. Normala människor.
Men Vanessa hade kanske rätt, och alla de där andra människorna kanske också var trasiga på sina egna sätt. Kanske vi alla ägnade alldeles för mycket tid åt att låtsas att vi inte var det. ”



Jag såg Yukiko Duke tipsa om Boet i gomorronsoffan tidigare i somras och blev väldigt fascinerad. När den väl anlände till biblioteket var jag först på bollen, något som inte hör till vanligheterna när det handlar om en bok som är skriven för nioåringar och uppåt.
Jag har inga insektsfobier men däremot ogillar jag starkt kilande och krälande småkryp, vilket säkert hjälpte till att göra Boet till en väldigt obehaglig sträckläsning. Kenneth Oppel skriver rakt och effektivt, djupt men lättfattligt, olustigt och sorgligt om Stevens tvångstankar och hans utsatthet i mötena med getingdrottningen.
Boken påminner mig om tidiga Stephen King, inte alls på så vis att Oppel är någon King-klon stilmässigt, utan mer i hur skräcken drabbar ett barn och hur något illasinnat finns dolt i en på ytan trygg vardagsmiljö.
Jag har läst Boet två gånger nu; först för mig själv och sedan högläsning för barnen. Högläsningen bevisade ytterligare hur välskriven och fängslande för alla åldrar den här boken är. Rekommenderas verkligen.

 

 





 

Perfidia

Kategori: Böcker

 

 

I samband med anfallet mot Pearl Harbor upptäcks ett bestialiskt mord på en japansk familj. Dådet är riggat för att likna traditionellt japanskt självmord, men den briljanta unge kriminologen Hideo Ashida kommer snart någonting helt annat på spåren. Samtidigt arbetar han under tidspress; alla japanskättade tjänstemän sparkas från samhällsuppdrag och massinterneringar stundar.
Los Angeles blir snabbt en splittrad stad; japanskättade medborgare attackeras på öppen gata, aktivister från vänster till höger mobiliserar, eldande pamfletter sprids, angiveri och avståndstagande, högt uppsatta maktmän inom polis och civilsamhälle konspirerar för att på bästa sätt sko sig på situationen, galopperande paranoia och rasbiologi.

 Numerologi


Perfidia klockar in på över åttahundra sidor, vilket inte direkt låter sig sammanfattas i några enkla rader. Det stora persongalleriet, varav många spelat en större eller mindre roll i Ellroys tidigare böcker, bidrar givetvis till att verkligen göra det här till en bjässe även bland mastodontverk räknat.
Men där andra böcker ibland varit förvirrande i sitt myller av bifigurer har James Ellroy i Perfidia slipat sin berättarteknik på sätt som gör den storslagna storyn hyfsat lättöversiktlig: Hideo Ashida har sin tydliga röst, den ständigt fascinerande Dudley Smith har sin, och Kay Lakes historia berättas i Jagform genom dagboksanteckningar. Det spelar absolut ingen roll om man har läst alla eller inga av Ellroys tidigare böcker; huvudpersonerna står på egna ben i Perfidia. Trots sina irrgångar och utbroderingar är berättelsen i sin kärna egentligen enkel.


Jag vågar påstå att Perfidia är det bästa Ellroy åstadkommit hittills, men det är ju som alltid ett högst subjektivt omdöme.
Jag fängslas av det underliggande temat kring rovdjuret inom människan. Vrickade vrånga vargmän och deras förmåga/oförmåga att skilja rätt från fel. Jag gillar hur legendarer som Kennedy Jr & Sr, Bette Davis och Eleanor Roosevelt förlöjligas och förnedras. Hur politiska fraktioner kläs av och hur ett välbekant historiskt skeende som andra världskriget ställs i delvis nytt ljus. Allt är så vidrigt, bitterljuvt, korrupt, kärleksfullt, våldsamt och vackert, som själva essensen av allt Ellroy tidigare skrivit i en och samma bok.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Palmer Eldritchs Tre Stigman

Kategori: Böcker

 

 

I denna dystopi är världen överhettad, människor kan enbart röra sig utomhus vid vissa tidpunkter när det inte är alltför varmt. Rika människor kan bygga sig lyxiga satellitbostäder och turista vid polerna som fortfarande är behagliga. De mest svala jordbostäderna med lägst nummer är också förbehållet dem, eller de som arbetar inom de större industrierna, som den mest framträdande huvudpersonen Barney Mayerson gör. Barney är en Prekog: någon som kan förutse mode och vissa händelser, vilket gör honom användbar.
Hans närmaste chef är ett såkallat bubbelhuvud: en person som genomgått evolutionsterapi för att kunna ta stora steg fram i sin utveckling. Det innebär bland annat en allt större hjärna (därav bubbelskallen) och en barkliknande hud för att bättre klara klimatförändringarna.
En global regim under FN:s flagg tvångskoloniserar mars och månar i solsystemet för att säkra mänsklighetens fortlevnad samt för att odla i mindre skala, något som är smått omöjligt på jorden tack vare hettan. Men bosättningarna är karga, kalla, farliga och inte minst deprimerande. På kolonierna missbrukas God-IZ flitigt, en drog som gör det möjligt för nybyggarna att fly sin tröstlösa tillvaro till ett par människomodellerade dockvarelsers kroppar där de kan utleva fantasier av lyx, sex och en bekymmersfri tillvaro. God-IZ är på pappret illegal men sanktioneras egentligen av FN och distribueras av storföretagen.
Berättelsens Palmer Eldritch är en berömd utforskare som årtionden tidigare rest iväg för att utforska universum och som ryktas har återkommit. Med sig bär han den nya drogen Mum-Z som förändrar allting.

 

 

Det finns ett filmklipp som kopplar samman Philip K Dick med Matrix. Kanske är det just det som spökar i bakhuvudet och får mig att dra paralleller mellan Palmer Eldritchs Tre Stigman och Matrix. Men jag tycker mig finna beröringspunkter i hur drömska världar skapas och upplöses inuti huvudpersonernas psyke, och liksom Matrixs Neo innehåller boken en profetia om en Leo som ska frälsa världen från den nya ondskan.
Jag har egentligen inte så mycket emot ett gudomligt grepp eller inslag av ett frälsartema överlag, men Palmer Eldritchs Tre Stigman blir lite väl för mycket filosoferande kring gudstro och kosmiska spörsmål, lite väl många hallucinogena labyrintgångar i en redan förvriden verklighet. Trots det är det ingen bok jag skulle vilja ha oläst, även om den inte når upp till samma klass som vissa andra av Dicks romaner. Just beskrivningen av systemet som med ena handen förmanar och andra handen uppmanar till verklighetsflykt är både kusligt och briljant.
Utgiven av Bakhåll förlag och översatt av Gunilla Dahlbom och KG Johansson. Om någon skulle missat det så är KG själv en författare av rang och rekommenderas varmt.

 

 

Mer Philip K Dick:

Skannad i Dunklet

Spurious Realities

PKD

 

 


     

 

Wolf Hall

Kategori: Böcker

 
 
 
Wolf Hall tar sin början med att smedens tonårige son Thomas Cromwell än en gång blivit halvt ihjälslagen av sin far. Han rymmer för ta värvning och utforska främmande land.
Tråden tas upp först tjugotalet år senare när den vuxne Thomas formats av flykten, sin tid som legoknekt och handelsmännen han mött. Resorna runt Europa har förfinat hans redan förslagna affärssinne. Han är en av sin tids första kosmopoliter, en renässansman med en bred kunskap i språk, kultur och insikt i de större skeendena i maktspelens korridorer. Dessa kunskaper har skänkt honom posten som rådgivare åt kardinal Wolsey, Henrik VIII:s lordkansler.
Kardinalens forna glans har mattats och han har gjort sig impopulär hos kungen.  Flera försök att få till en påvlig annullering av Henriks äktenskap med Katarina av Aragonien har fallit platt. Samtidigt trängtar Henrik efter Anne Boleyn som vägrar släppa till utan en ring på fingret, eller åtminstone en förlovning på gång. Att inte ha någon manlig arvinge pressar också kungen till ett nytt äktenskap då Katarina fått missfall med två söner och endast fött en dotter.
Cromwell har valet att följa sin Kardinal i fallet, eller genom sin strategiska slughet försöka binda nya allianser.
 
 
 
Wolf Hall är en riktig sidvändare, jag läser lika febrilt om kristna förhörsmetoder som Cromwells funderingar kring tygpriser eller eller de giftiga intrigerna vid hovet. Femtonhundratalsmänniskorna vi möter är sitt eget tycke i högsta grad modernt folk, vetenskapliga och filosoferande och som läsare är jag där med dem i de stunderna, förundrad över utvecklingen och framstegen som den nya tiden bär med sig. Samtidigt är det såklart skrockfullt och väldigt olikt vår samtid, fast skrivet och beskrivet i ett sagolikt skimmer av den mästerliga Mantel. 

 


 
Cromwell är en fascinerande huvudperson, alienerad i sin intellektuella överlägsenhet och föraktad för sin låga klassbakgrund. Personerna runt honom lyser som solar eller fladdrar som stearinlågor beroende på vilken status de har i hans ögon, eller vilka möjligheter han ser i dem att nå högre på karriärstegen. Hänsynslös i sina ambitioner, ombytlig som en vindflöjel och samtidigt en sorgligt solitär skepnad hukad stelryggad över sin skrivpulpet.
Hilary Mantel sägs ha förnyat och förändrat den historiska romanen. Det förvånar mig inte alls och jag ser redan fram emot att banka pannan mot nästa tegelsten i trilogin.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kapitalet i tjugoförsta århundradet

Kategori: Böcker

 

Succéförfattaren och ekonomen Thomas Pikettys bok är väl värd sin framgång. På ett både lättfattligt och fängslande vis analyserar Piketty den moderna kapitalismen så att även en jeppe med blygsamma kunskaper i ekonomi kan hänga med i resonemangen.
Det historiska perspektivet finns hela tiden närvarande, Piktetty beskriver till exempel hur vi lever i en värld som är snarlikt det sena artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet. Hur kapitalinnehav betyder alltmer och riktigt arbete allt mindre. Kort sagt lever vi i en galopperande ojämlikhet där ett hundratal människor äger omkring hälften av jordens tillgångar.
I Vredens Druvor, John Steinbecks klassiker från 1939, beskrivs en situation som går att jämföra med dagens. I boken lever en mängd jordbrukarfamiljer på att arrendera mark av storbönder. Depressionen slår till och familjerna, inte minst från Oklahoma, tvingas flytta omkring och finna sysselsättning med oskäliga löner som inte sällan slutar med att knegaren blir satt i skuld till arbetsgivaren istället för att få pröjs. Den sociala misären i de tillfälliga boläger som slås upp i närheten där det kan finnas arbete, växer lavinartat. Familjerna kallas nedlåtande för "oakies" och blir snabbt alltmer marginaliserade från majoritetssamhällena.
Samtidigt så var det ju den tekniska revolutionen som gjorde det småskaliga, statarliknande jordbrukssystemet i exempelvis Oklahoma blev överflödigt och ledde till att familjerna vräktes från sina arrenden i massor. På samma vis är företagsflykt till låglöneländer med ibland omänskliga villkor som följd, och enbart koncentrationen av kapital till en världsomspännande finanselit, inte hela svaret på hur dagens situation gått åt skogen. Även om globaliseringen gick i stå imorgon, och finanseliten pungslogs genom indrivning, är en stor del av de jobb som en gång byggde välstånd för arbetare borta för alltid, på grund av robotisering och IT-revolutionen. Något som skapar ett bekymmer för framtiden; för att ha en fördelning mellan arbete och kapital enligt socialistisk/socialliberal/marxistisk modell så krävs det att arbetena fortfarande finns. 

 

Många av Pikettys lösningar på globaliseringens baksida är i sig själva globalistiska. Att bekämpa en nationslös och gränslös rovkapitalism genom att införa en global skatt kan låta logisk, samtidigt som andra globalistiska projekt såsom klimatkonferenser och domstolar för mänskliga rättigheter mest har fungerat som ett spel för gallerierna. Det vill säga, få framsteg görs på dessa konferenser mer än underteckna fantasimål eller som i domstolarnas fall; åtala ledare för mindre skurkstater som är impopulära hos de större skurkstaterna.
Att sätta sin tro till att samma nationsledare som befriat finansmarknaden från regelverk och inhemska skattesystem, de som möjliggjort den globala finanselitens härjningståg och skott sig själva på kuppen, plötsligt ska enas i att göra tvärtom, är minst sagt utopiskt. Föreställningen om ett jordklot av världsmedborgare som kan genomdriva progressiva skattesatser på samma vis som en suverän nation på sin höjd kan, är att främja globaliseringstanken istället för ifrågasätta den. Inte minst i vår tid av folkvandringar, gränsmotsättningar och ständigt uppblossande krig.
Nu kanske de här fragmentariska funderingarna låter magsurt kritiska, men egentligen gillar jag Pikettys bok väldigt mycket och rekommenderar verkligen alla som är intresserade av sådana här frågor att lusläsa honom.