Gengångare

Böcker / Skräcklitteratur / Permalink / 0
 

Hör du tidvattnet? Ödsligt ljud, inte sant? Ibland vid den här tiden på året – lyssna! – där är det! Var inte rädd, människa – det kommer inte att äta upp dig – det är ju bara ett ljud!
Men jag är glad att du hörde det, för det finns alltid folk som tror att det är vinden, eller min fantasi, eller något annat. Jag tror inte att du kommer höra det igen inatt, för det låter sällan mer än bara en gång. Ja- det är bra. Släng ett vedträ till i brasan, och slå upp lite mer stärkande droppar i den där groggen som du är så förtjust i.

F. Marion Crawford var på sin tid känd för andra sorters litteratur än skräck. En framgångsrik författare med ett fyrtiotal titlar att ståta med. Men ironiskt nog är det för dessa åtta noveller han blivit hågkommen i modern tid. Bland annat efter hyllningar av H.P. Lovecraft för novellen Överkojen.
Berättelserna påminner en del om Edgar Allan Poe och liknande gotisk skräckromantik. Det är hemsökta slott, högtravande kärleksförklaringar och gruvliga gengångare.
Samtidigt har Crawford en kärlek till havet och ett direkt tilltal, ibland rent talspråkligt, som snarare för tankarna till Jack London eller Joseph Conrad än mer adjektivtunga författare. Han rör sig mer vant på saltstänkta skeppsdäck än i slottsmiljöerna.
Det är medryckande berättarkonst som förvisso ger mer välbehag än obehag, men är man en vän av den här sortens klassisk skräcklitteratur så är det en högtidsstund.

 

Herr Plucker kände hur händerna stelnade av skräck under hans ansikte; och det hördes ett dämpat frasande ljud, som om något gjort av silke fladdrade i en mild vindby. Han rätade krampaktigt på ryggen, tom och livrädd, när en späd träaktig röst talade i stillheten.
”Pa-pa”, sade den, med en paus mellan stavelserna.
Herr Plucker flög upp på benen, och hans stol föll med ett brak baklänges ner i trägolvet. Ljuset hade nästan slocknat.
Det var Ninas dockröst som hade talat, och han hade kunnat urskilja den bland hundratals andra dockröster.

Gengångare
har varit ett gott sällskap över nyårshelgen och Januaris snålblåstkvällar. En bok som gjord för att tända eld i braskaminen och med valfri stärkande dryck krypa ihop sig i soffhörnet.
Eldsjälarna bakom Hastur förlag har ännu en gång lyckats bjuda på något extraordinärt för litterära finsmakare, där omslaget - en tavla av artonhundratalskonstnären Marcus Larson- sätter standarden vid första ögonkast. En välskriven och fängslande biografi över F. Marion Crawford signerad Jonas Wessel avslutar.
En av de saker jag alltid uppskattar med Hasturs böcker är att det är litteratur som inte ber om ursäkt för sig. De skyggar inte för intellektuella analyser och de förvanskar inte språket för att lättare tilltala masskonsumenterna. De översätter sina böcker som de en gång skrevs, utan att försköna eller komma med urskuldande brasklappar. Som läsare får jag känna mig som en vuxen människa - själv kapabel att utforska, tolka och förstå dåtidens tankevärld, utan att fostras och förmanas som en annan skolgosse.  
Bland kommande böcker från förlaget utlovas högintressanta titlar som Nattens bränningar av H. P. Lovecraft & Robert H. Barlow, Imrays återkomst av Rudyard Kipling och Magnetisören av E.T.A Hoffman.

 

 

 

Relaterat:

Hastur Förlag

Jack London

Joseph Conrad

 

 

 

 

 

Hans Smärta

Böcker / Ockultism, Wrath James White, sadism, skräck, våldsporr / Permalink / 0

“Feel it all. It is all an illusion. Your pain, your need, your physical form, everything around you is an illusion. It is all you and you are everything. You are its master, now control it! Seize the pain. Give it definition, give it form. Make something you can hold in your hand.”

 

Jason föds med en märklig åkomma; hans centrala nervsystem uppfattar alla sinnesintryck från omvärlden som smärta. När modern vyssjar Jason så upplever han det som synålar mot sina trumhinnor. När hon vaggar honom ömt i sin famn upplever Jason det som att skakas i våldsam centrifugalkraft. Varje smekning är som en örfil mot hans kind.
Bara att förtära föda är en enormt smärtsam process. Varje smak och varje doft gör honom sjuk och spyfärdig.
Vid sjutton års ålder lever Jason isolerad i sina föräldrars omsorg. De finmixar varje måltid till en doft- och smaklös pure. De innesluter honom i en kokong av latex när han ska sova. De fyller honom med allsköns läkemedel bara för att kunna tilltala Jason utan att han vrider sig i vånda. Desperat vänder sig föräldrarna till Yogi Arjunda, en märklig liten man som säger sig kunna bota alla former av smärtförnimmelser och trauman. Gurun lyckas över förväntan och Jason finner frihet från smärtan. Men andra börjar drabbas av den istället.

 

 
The feel of polluted oxygen raking its way down his throat into his lungs felt to him like breathing teargas. The expanding of his lungs felt as if his chest were being torn open. Every sound, every taste, every scent, every sensation his body absorbed hit him like an assault. At times the beating of his own heart made him want to scream.
 
Efter att nu ha läst några böcker och noveller signerade Wrath James White så anade jag redan i förväg att berättelsens olika teman skulle vara smärta, sex och nihilism. Så blev det också.
Åttio sidor är precis lagom längd för den kanske mest sluggeraktiga av alla skräckförfattare att utforska tanken på en människovarelse vars existens präglas av konstant och överväldigande smärta. Det vevas på med blodig sadism och är på hela taget en utmärkt introduktion för en förstagångsläsare av White, medan en mer luttrad läslus kanske mer fastnar för den alienerade och plågade Jasons möte med den verkliga världen utanför föräldrahemmet.
En läsvärd och något vemodig kortroman.

 

“You, Mom, Dad, you all wanted me to conquer my illness so that I could be like normal people and love and be loved, so that I could go out into the world and experience life. You told me that what I felt wasn’t normal, that there was joy and beauty in the world. You lied! All of you! Happiness is the illusion. It’s the pain that is real.”

 

 

 

 

 

 

 

Återuppståndelsen

Böcker / Permalink / 0
 
 
He glanced down at the photos spread out before him on the dirty sheets. A shot of them at Virginia Beach. That had been the weekend she got pregnant. She smiled at him from the photo and he smiled back. Then he burst into tears. The beautiful woman in the photo, the women who had been so vibrant and energetic and full of life, was now a shambling, rotting husk that ate human flesh. 
 

Exfrun har träffat en ny och flyttat långt iväg. Jim haltar ekonomiskt på grund av skilsmässan och underhållet, krökar för mycket och mister kneget. Men en sak håller honom vid liv och får honom att kämpa vidare; telefonkontakten med sonen Danny och de enstaka tillfällen de kan träffas och umgås.
- Jag älskar dig mer än Spindelmannen, säger Danny.
- Jag älskar dig mer än Godzilla, säger Jim.
- Jag älskar dig mer än `vighet, säger Danny.
- Jag älskar dig mer än evighet också kompis, säger Jim.
Jim tar sig i kragen och träffar så småningom Carrie som han gifter sig med. De väntar sitt första barn, när världen börjar förändras. På gatorna svärmar de odöda- både människor och djur. Carrie sjuknar in och dör. Jim begraver henne bakom huset och tar sin tillflykt i en bunker han byggt. Genom periskopet till ovan jord ser han sin döda men ännu gravida fru, vandra omkring i trädgården och kalla på honom.
Nere i bunkern blir Jim långsamt galen. Radion tiger tyst efter de inledande myndighetsmeddelandena om tillförsikt och hopp. Mobiltelefonen dräneras så sakta på ström, Jim har glömt laddaren i huset. Han radar upp fotografierna på de han älskat. Han putsar sina vapen och gör sig redo.
Plötsligt ringer mobiltelefonen. Det är Danny. Han berättar att han gömmer sig för zombierna. Han säger att han är rädd och ensam. Han säger: jag älskar dig mer än `vighet, Pappa.  
Sedan bryts samtalet.

 

 ”Well, I went over and had myself a look. It was horrible. She´d eaten through one ankle to get free of the shackles and she was gnawing on the other when I saw her. She got agitated and started cursing.”
He blushed.
“Well, I never heard words like that coming from a lady´s mouth, not even the gook hookers during the war. Terrible things. And she wasn’t just speaking English either. She´d start ranting in English and then slip into some gibberish I’ve never heard before. Couldn’t make heads or tails of it, but I’m here to tell you, it sounded ugly. And old. There was something evil in those words.”



Sammanfattningen ovan är enbart första kapitlet. Det är med andra ord effektivt och medryckande berättande. Brian Keenes zombieroman utökar snabbt sitt persongalleri till fler än bara Jim och Danny, men förhoppningsvis ger mitt lilla smakprov ett hum om hur snabbt man blir fast och vill vända blad.
The Rising har kallats både ett popkulturellt fenomen och ett av startskotten på den zombievåg som sköljt över världen de senaste decennierna. Vissa inslag, som de apokalyptiska stadsmiljöerna och de oframkomliga motorvägarna, känns igen från såväl Pestens Tid som diverse zombierullar.
Men Keenes odöda är samtidigt något annat än det genretypiska vandrande liket. De är egentligen yttre manifestationer av en djupare ondska. Att zombierna är intelligenta och talar är motsägelsefullt nog både olustigt och humoristiskt om vartannat.
Ett grepp jag uppskattar är att allt dött börjar hemsöka de levande; från torgets duvor till grannens jycke. Vid ett tillfälle funderar två av karaktärerna på att fly sjövägen, tills de börjar diskutera zombiefierade hajar, späckhuggare och kaskeloter.  
Jag var ju väldigt förtjust efter mitt Första möte med Brian Keene. The Rising är ytterligare prov på en stor författartalang som ofta påminner mig om Stephen King, men avskalat och mer likt Richard Bachman. Uppföljaren ligger redan och väntar på läshyllan efter rådet att införskaffa båda böckerna på samma gång. Det var ett gott råd.  

Martin stared at Jesus on the cross and thought about resurrection.
Lazarus had lain dead in his tomb for four days before Jesus came along. Martin opened his Scofield Reference Bible and turned to the Book of John. In Chapter 11, Verse 39, Martha told Jesus “by this time he stinketh; for he hath been dead for four days.”
That was pretty specific.
So was the account of Jesus bringing Lazarus back from the dead. “Lazarus come forth!” and the dead man did just that, still bound in grave cloth. Jesus then commanded the crowd to turn Lazarus loose, after which John dropped the narrative and moved on to the conversion of the Jews and the Pharisee conspiracy.
Nowhere in the bible did it say that Lazarus went around eating people.
 
 
 
Till top