stewe

1. Hur gammal var du när du lärde dig att läsa?

Hmm, min äldsta storasyster sa för ett tag sen att mina lekisfröknar tyckte att det var konstigt att jag kunde läsa redan på lekis. Vete fan varför de skulle tycka det, men jag minns iallafall att min storasyster var den som drev sporadiska bildningssessioner hemma, läste bl.a Min Morbror Trollkarlen och Trälarna för oss mindre.
Det var i och för sig inte den största anledningen till att jag ville lära mig läsa, snarare för att kunna ta mig an mina serietidningar på egen hand.

2. Vilken bok var den första bok som du kommer ihåg att du läste själv?

Antagligen någon bok om djur. Jag läste ju Vitkäft, som första delen i Jack Londons Varghunden hette när den gick som seriealbumtrilogi utgiven av Carlsen Comics. Var sen helt besatt av våra fyrfota vänner. Jag läste bland annat nån bok som hette Tarka Uttern som jag vill minnas jag fann väldigt gripande, plus någon bok om en flicka som levde bland vargar. När jag blev lite äldre läste jag Den Vita Tapiren av Jan Lindblad typ 8 gånger.
Sen var det Mio Min Mio och det vanliga tjafset, antagligen blev man i vanlig ordning tvingad av skolan att läsa skit man inte ville ha egentligen. Jag läste böcker sakta och ogärna, serier var det som gällde.







3. Vilken tegelsten (bok med mer än 500 s) är din favorit?

Jag minns många tjocka böcker, men svårt att säga sidantalet på vissa gamla favoriter. Men jag slår till med senaste tegelstenen jag tyckte riktigt mycket om; Fågeln Som Vrider Upp Världen av Murukami.
Vidunderlig bok.

4. Var läser du helst?

Helst på något bekvämt ställe, eller under resa.

5. Under vilken tid på året läser du mest?

Sommaren. Man är ledig(arbetslös) och jag gillar att vara i skuggan.

6. Vilken genre läser du helst?

Genrer var viktiga en gång i tiden, nu läser jag allt möjligt så länge det är bra.

7. Har du något tips på en bra vampyrbok?

Gör just nu sporadiska nedslag i de bastanta samlingsvolymerna av Tomb of Dracula av Marv Wolfman och Gene Colan. Läs dom!






8. Vad får dig att välja en bok med en författare du aldrig läst förut?

Tips.

9. Vad skulle du välja? Att bara få läsa vampyrböcker eller att bara få läsa svenska deckare?

Naaaw, tvinga mig inte att välja....

10. Vilka är de tre bästa filmatiseringarna av böcker?

Vete fan, tar tre elakt bra filmatiseringarna av Stephen Kings böcker istället; The Shining, Cujo och Pet Sematary. Ingen av dem följer förlagan slaviskt men fångar desto mer av essensen.
Överhuvudtaget var många av Kingfilmatiseringarna mellan ´76 och ´90 grymt sevärda.

11. Hur många olästa böcker har du hemma?
4 stycken.

 

Dikter signerade Johan Jönson

 

 

 

jorden gödslas.

kontinuerligt. och oavbrutet.

av de värdelösas.

svett och blod.

 

De döda begravs av de döda

De döda hemsöker de ännu inte döda

 

De odöda arbetar

hårt och utsiktslöst

för sin oåtkomliga död

 

 

 

 

 

 

jag ingår. i den splittrade klassen.
utan anställning. utan organisering. utan representation. och utan självmedvetande.
om. den egna vektoriseringen. Hur.
skulle vi kunna?
vi konkurrerar blint med varann.
om skitjobben. de lågt betalda.
och utslitande jobben.
med lägsta statusen.
med sämsta arbetstiderna.
och så gott som inget inflytande.
över arbetsförhållandena. lönearbetsordningen.
produktionsförhållandena. den typen av jobb.
som samtidigt kräver nästan allt.
emotionellt engagemang.
och kunnande. och tid.
och kroppslighet.
av sina utförare.
men som ändå ger.
nästan ingenting tillbaka. till oss.
som är lika mycket värda.
som de. som er. ja.
jättejättemycket värda. skitmycket. hur.
mycket skit som helst.

 

 

 

 

 

 

 

jag rann.

ur modersskötet.

som kall hatsperma.

 

återkommande drömlik fasa. att.

djur. ska ta sig in i kroppen.

genom kroppsöppningar.

särskilt analöppningen.

och ta över kroppen.

äta ut den. inifrån.

och bli ett nånting diffust.

myllrande. monsteraktigt.

 

 

 

 

 

 

 

Det vita ljuset pulserar genom min lägenhet. Under långa stunder hör jag ingenting, men de kommer med en sorts regelbundhet. Jag börjar samla på ljuden. Jag sitter i min soffa och antecknar, jag fyller sida efter sida med långa skrapningar, pickande som punkter, darriga linjer och jag skriver, skriver, skriver.
Men jag förstår ändå inte språket. Långa stycken faller bort i ljuden av hostningarna jag ännu inte lyckats lokalisera. Någon trasar sönder det vita ljudet. Det gör ont i huvudet, ännu mer nu, som en brännande punkt på hjässan.
Jag är inte särskilt religiös, men jag tänker att vi alla har våra demoner. Jag kan inte förklara ljudet på något annat sätt. Om ljuden inte kommer ur mig, men ändå genljuder i mina rum måste det ju vara något annat.
Någon annan.

Benägenheten att inte samtycka, att förkasta och ha en annan mening är, hur irriterande det än må vara när det går till överdrift, det öppna samhällets livsluft. Vi behöver människor som ser det som en god egenskap att sätta sig upp emot förhärskande åsikter. En demokrati med ständig konsensus förblir inte en demokrati särskilt länge.

Sannare ord har väl sällan skrivits än de ovan.

Och på tal om konsensusdemokratier: på insidan av Illa Far Landet finns att läsa ett citat signerat någon journalist; I handen höll Mona Sahlin en bok, Tony Judts Ill fares the land. Vänsterintellektuella över hela världen har gått i spinn av entusiasm. Nu ska Sahlin äntligen få tid att läsa en bok.

Okej… Troligare är att Sahlinskan tvingade Nalin Pekgul läsa boken och drog av det som en hushållsnära tjänst. Men om hon mot förmodan läst boken kan man ju lite löst spekulera vad hon tyckte om Judts påstående att den nordiska modellen hade en stor fördel på vägen mot välfärdssamhällen genom att vara homogena nationer, liksom hans ganska hårda kritik mot ”nya vänsterns” övergång från klasskamp till identitetspolitik.

 

 

 

Men krig, liksom rasism, erbjuder åtminstone tydliga moraliska val. Till och med idag vet de flesta vad de tycker om militära aktioner eller rasfördomar. Men på den ekonomiska politikens område har medborgarna i vår tids demokratier på det hela taget lärt sig att vara alltför blygsamma. Vi har fått veta att detta är expertfrågor och att nationalekonomin och dess implikationer för praktiskt handlande ligger långt bortom gemene mans fattningsförmåga. Den synpunkten får tyngd genom ämnets alltmer svårbegripliga och matematiska språk.

Inte många ”lekmän” är pigga på att utmana finansministrarna eller deras experter och rådgivare i Storbritannien och USA i sådana frågor. Om de gjorde det, skulle de få veta, på ungefär samma sätt som en präst på medeltiden kunde ha meddelat sin församling, att detta är frågor som de inte behöver befatta sig med. Liturgin måste mässas fram på ett dunkelt språk som är begripligt endast för de invigda. För alla andra räcker det med att tro.

Men tron har inte varit tillräcklig. Den ekonomiska politikens kejsare i Storbritannien och USA , för att inte tala om deras medhjälpare och beundrare från Tallinn till Tbilisi, är nakna. Men eftersom de flesta observatörer länge delat deras klädsmak är de inte i läge för att komma med invändningar.

På det hela taget känns det som att dagens socialdemokrati står ganska långt ifrån Judts nästan gammaltestamentliga svada över en förlorad värld, där initiativet till framtiden har stulits av döda ekonomers trälar till förmån för fåtalet storkapitalister och bankvälde. Där arbetarrörelsens visioner blivit tomma fraser i medelklasspolitrukers bondfångeri vart fjärde år. Han är på hela taget hårdare mot de egna medlöparna än i kritiken av globaliseringens inbyggda ojämlikhet.

 

 

 

”Reformer” i välfärdens anda har återupplivat den fruktade ”behovsprövningen”. Den som läst George Orwell erinrar sig kanske att de behövande i depressionens England kunde söka fattighjälp endast efter att myndigheterna, genom ingående förhör, slagit fast att de hade uttömt sina egna resurser. En liknande prövning tillämpades på de arbetslösa i 1930-talets USA. Malcolm X minns i sina memoarer de tjänstemän som ”kontrollerade” hans familj;

”Den månatliga checken från socialen var det enda papper de behövde. De betedde sig som om de ägde oss. Hur gärna min mamma än skulle ha velat kunde hon inte hålla dem borta…

Vi kunde inte förstå varför vår mamma – om nu staten var beredd att ge oss köttpaket, säckar med potatis och frukt, och allsköns konserver – så uppenbart hatade att ta emot det. Som jag senare förstod gjorde min mamma ett desperat försök att bevara sin egen stolthet – och vår. Stolthet var praktiskt taget allt vi hade att bevara, för år 1934 började vi lida nöd på allvar.”

Tvärtom den vitt utbredda uppfattning som åter smugit sig in i engelsk-amerikansk politisk jargong, är det få som känner någon glädje över allmosor i form av kläder, skor, livsmedel, hyresbidrag eller skolmaterial. De är helt enkelt förnedrande. Det var ett centralt syfte med de sociala reformer som kännetecknade 1900-talets framsteg att återupprätta stolthet och självrespekt hos samhällets förlorare.

Idag har vi vänt dem ryggen igen.

 

Det finns mycket i slutsatserna jag vänder mig emot, men så är det för det mesta när man får för sig att vada genom det politiska avloppet. Man får liksom sålla skiten så gott det går. Den stora behållningen blir istället sättet Judt skriver på. Sättet han väver in historien i nutiden, liksom rent glimrande passager som manar till såväl kamp som eftertanke.  Rekommenderas.

 

 

 

 

"I am Monzcarro Murcatto, daughter of Jappo Murcatto, and this is my brother Benna, and we are fighters. Can you find work for us in your company?"
Cosca frowned at her, and the black-skinned man shook his head.
"We need men with experience of war. Not women and boys." He tried to move here away with his arm.
She would not be moved.
"We´ve experience. More than these scrapings."
"I got work for you", sad one of the farmers, made bold by signing his mark on the paper.
"How about you suck my cock?"
He laughed at that. Until Monza knocked him down in the mud and made him swallow half his teeth with the heel of her boot. Nicomo Cosca watched this methodical display with one eyebrow slightly raised.
"Sajaam, the paper of engagement. Does it specify men, exactly? What is the wording?"
The notarie squinted at a document. "Two hundred cavalry and two hundred infantry, those to be persons well equipped and of quality. Person is all it says."
"And quality is such a vague term. You, girl! Murcatto! You are hired, and your brother too. Make your marks."
She did so, and so did Benna, and as simply as that they were soldiers of the Thousand Swords. Mercenaries.
The farmer clutched at Monza´s leg.
"My teeth."
"Pick through your shit for them", she said.

Nåväl, det tog ett tag att smälta att man till sist kämpat sig igenom de sexhundra sidorna och vara sugen på att skriva något om det. Det blev några böcker i ett uppehåll nånstans i mitten av boken, men med hjälp av sporadiskt bussläsande; hipp happ bara två månader senare kunde jag lägga ifrån mig Best Served Cold. När jag var yngre var det bästa jag visste att kånka hem en tegelsten från bibblan och sträckläsa. Nu för tiden avskräcks jag för det mesta och när jag väl ger mig i kast med mastodontverk är det sällan jag anser att tygen håller för den uppsvällda formen. Så ännu en gång.

Jag är väldigt förtjust i Abercrombies fantasyvärld, med en rejäl skopa Sword and Sorcery som motvikt till episka frälsarsagor och kartrunkande världsbyggen. First Law-trilogin är något av det bästa jag läst i genren, alla kategorier.

I Best Served Cold återfinns en del karaktärer från ovan nämnda trilogi, och den osentimentala synen på konungadömens krig och käbbel känns mer än väl igen. Samtidigt är det en enkel hämndhistoria som snarast vill utforska karaktärerna och sättet att skriva hårdkokt dialog. För det mesta är det underhållande, även om det inte håller i längden och karaktärer som Murcatto, Friendly och Cosca är briljant tecknade. Men de är inte tillräckligt intressanta för 600 sidor, speciellt inte Cosca, som man redan fått sin beskärda del av i First Law. Att flera av huvudpersonerna funderar kring samma teman; vedergällningens baksida, krigets urlakade moral och dödens slutgiltighet gör att de alltmedan sidantalet växer känns alltmer snarlika varandra.

Att hämndberättelsen mest är en ursäkt för råbarkad karaktärsskildring och blodbestänkt filosoferande blir snart uppenbart. Att magin i mångt och mycket övergetts framför utdragna svärdsfajter och bataljer gör att det mesta för min del flyter ihop, speciellt så här någon månad efter avslutad läsning.

Länge kände jag att resan är mer än halva nöjet, men någonstans efter sidan trehundra tappade det resonemanget alltmer i kraft då det blev alltmer uppenbart att slutdestinationen var delvis förutsägbar och dels inte intresserad mig ett smack. Långt från det febrila sidvändandet för att läsa om Gloktas krämpor i trappan upp till överinkvisitorn eller Niofingrars bärsärkargångar….

Men jag härdade ut, och nu får Joe ligga i malpåse ett bra tag framöver.

 

 

 

 

 

Hey, you guys and gals: I've done public readings from next year's Shining sequel a couple of times now, but if you got the idea from any of the blog posts that the audio sample at the end of the forthcoming Wind Through the Keyhole CDs is just the five-minute snippet I read last month in Savannah...think again.
It's the entire prologue of the book (called LOCKBOX). It's 25 manuscript pages and runs a little shy of half an hour when read aloud. If you're looking for a return to balls-to-the-wall, keep-the-lights-on horror, get ready.
And don't say you weren't warned.

 

 

 

 

 

Om du väljer att döda

ta då oss

som står här och röker och glor;

vi är rostiga av dyster sorg och

febriga av att

klättra på trasiga stegar.

 

Ta oss:

vi var aldrig barn

sådana som dina.

Vi förstår inte kärleksvisor

som din käresta förstår dem.

 

Våra ansikten är av repigt linoleum,

med sprickor efter våra herrars

tunga säkra trampande.

 

 

 

 

I efterordet till Dagarna rusar iväg som vilda hästar över bergen skriver Göran Greider om Bukowski;

”Han är dessutom på ett utpräglat sätt en författare för män, kanske speciellt unga män. Jag har aldrig träffat en kvinna som orkat läsa mer än tre sidor av denne alkoholiserade snuskgubbe”.

Synd för dig Göran. För de inte bara finns, utan är smått exceptionella bekantskaper.

I övrigt är ett riktigt bra efterord, speciellt skrivet utifrån utifrånperspektiv och klassmentalitet;

 

Åtskilliga radikala amerikanska samhällsskildrare – jag menar att de skildrar samhället på ett radikalt sätt, inte att de nödvändigtvis är politiskt radikala- aldrig riktigt blir fullt ut förstådda för vad de är. Ingen förklarande rymd finns kring dem. Kritiker fattar idag inte ens att exempelvis Joyce Carol Oates arbetarklassursprung är fundamentalt för hennes romanvärldar, lika litet som de förmår se samma erfarenhet pulsera i mycket av den beatnikpoesi som en gång inspirerade Bukowski.

Den stilsäkre Bukowski reduceras därför lätt till bara en kulturell rysning hos den knepiga del av medelklassen som drömmer om att vara outsiders och kanske rebeller. Sådana Bukowskiläsare vill inte höra talas om att placera honom i en bred fåra av proletärlitteratur.

 

 

 

 

46 år hänger på mina knotor

och stora gröna tårar flödar, ha ha, visst,

nerför kinder och ordnas

sen i spalter

av min lortiga kudde

alla de där åren rusade fram genom huvudet

mördade för alltid

druckna intill medvetslösenhet

blåslagna och rådbråkade i fabriker

genomborrade av mardrömmar

bortrunna i rum som hemsöktes av möss och spöken

tvärsöver ett Amerika utan mening

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kära mor och Far

Ivan går på som en besatt. Igår dog min kamrat Jonas Andersson från Breiflon och jag vet inte hur många dagar jag själv har kvar, men jag antar att det inte är så många. Vi ska alla dö förr eller senare. Fast det smärtar mig och ger mig dåligt samvete att det inte verkar bättre än att ni båda ska överleva mig, när det borde vara jag som skulle bära sorgen över er och inte tvärt om. Vi ser alla vårt slut närma sig här. Om det inte blir Ivan som tar oss så tar oss hungern eller rännskitan. Det är slut på allt. Mina sista tre kulor sköt jag två ryssar och en kanin med. Det gav mig några fina minnen från jakten med dig pappa.

Ni behöver inte vara oroliga för att jag inte gjort bra ifrån mig här nere. Mitt hollandsbefäl berömde mig och Jonas häromdagen efter ett anfall och han sa att vi svenskar var mer liknade gudar av järn än vanliga människor av kött och blod. Jonas och jag har nämligen för vana att sitta uppe på pansarbilen medan de andra gömmer sig därunder. För min egen del resonerar jag som så att det är bättre att leva upprätt tills det går åt helvete än att ta till harvärjan.

 

Så här står det på baksidan: En kär vän begravs, en konstutställning ska öppnas och ett träd ska fällas. I en kista ligger kvarlåtenskapen från en svensk SS-soldat gömd och en författare har drabbats av skrivkramp. Barndomsvännerna Arvid, Mirjam och Stefan har lämnat byn för staden, men arvet från skogen lever kvar i dem vare sig de vill det eller inte. Är viljan att dra ut i krig densamma som viljan att skapa eller är de i själva verket varandras motsatser?

Det är med visst vemod jag avslutar Ola Nilssons trilogi. Ännu tristare är att det här faktiskt var den svagaste delen. Det fortfarande är bättre än det mesta andra, men jämfört med de andra två delarna helt klart svagare. Det har säkert med att jag inte gillar när konstnärer med stort K ska skildras, jag tycker bara det blir patetiskt och überkrystat. Kreativt skapande kombinerat med självömkande supande höjs upp på ett sätt som passat lundell eller liknande. Eller vad sägs om rader som; Det där hårda som gör att kärleken och världen är något som vi måste skydda oss ifrån. Eller om det är världen och kärleken som ska skyddas från oss? Och det ska till på köpet föreställa en dialog. Mellan två alkisar. I en sunkig bar. Tjenare.

Desto bättre är det när Ola skriver om riktiga människor, om en åldrande kvinna som eldar upp sina minnen i en kista eller kallsvettiga skildringar av spindelkrälande deleriumdrömmar. Ola är urstark i sina skildringar av rostande byar där det gamla samhället existerar parallellt med den moderna världen. Där ingenting egentligen ändrar sig under ytan.

 

 

 

Författardokumentär

 

 

 

"Oi is bootboy music for the working class

And if you ain´t working class you´ll get a kick in the bollocks"

-Stinky-

 

Det är lite svårt att greppa att Jeff Stinky Turner bara var runt femton bast när Cockney Rejects slog igenom; varpå turnéer med göka, kröka och tilltagande våldsspiral tog fart. Vissa växer upp snabbt antar jag.

Men det är inte det enda som skiljer den här rockbiografin från övriga jag läst, i en bransch av sex droger och rock n roll ligger fokuset i Rejects berättelse på dispyter och ultravåld, helst fotbollsrelaterad sådan. På grund av ett tidigt ställningstagande för West Ham fick snart de knappt byxmyndiga punkrockarna en följesvans av hårdföra firmagossar i tjugoårsåldern - veteraner när det kom till den brittiska klassikern att riva fotbollsläktare och sträcka 2 fingrar åt Snuten.

Problemen som följer med detta redogörs utförligt, men samtidigt med en skopa slagsmålsromantik och ett gott öga tilll att ställa till trubbel. Befriande, kanske speciellt i ett land där man förväntas tycka att folk som vill ses på avskilda platser för att kämpa för sina lagfärger är ett stort samhällsproblem.

 

 

 

 

They were all right about it, but the little shorte-arse manager was bang out of order.

He said, "If you could ever be as big as this boys, you wouldn´t take the piss." Here we go!

I said, "Who are you fucking talking to, you ignorant cunt?" His bottle went and he kept walking, but because we were really lagging we couldn´t let it go. To our minds, he was taking liberty so we followed them into the studio. By now, the band was up on the stage and the cameras were rolling. We were so pissed we didnt´t care. Mick went up to the manager and jerked him by the shirt. This fella was screaming, "Fuck off, get away from me, get away from me!"

One of us, I won´t say who, stuck a cut-throat up to his neck and said, "You dirty little cunt, you fucking mess with us and I´m going to put this right into your jugular."

 

Det sköna med Turner är att han inte ber om ursäkt för någonting, mer än där det känns befogat. Han har kvar samma arbetarklassvärderingar och East End- kodex som präglade Cockney Rejects då: vi skiter i om du är skivbolagsboss, Billy Idol eller journalist - uppför dig anständigt eller åk på en smäll.

Med tiden fick ju Rejects för sig att de skulle bort från punkrötterna och började lira någon slags tafflig variant på hårdrock, och med det tappar boken i tempo, innan Stinky och bandet hittar tillbaka till dit de hör hemma. Inte så att det valet är något jag missunnar dom men något blodfattigare blir det absolut jämfört med upptågen i karriärens början.

 

 

 

 

Finally we were dragged off. We went back to the changing room and wrecked it. I don´t know why we did it, we just did. We just thought, Fuck it, smash it up. The furniture, the light bulbs, all the fixtures and fittings got trashed. It cheered us up a bit. Then we trooped out of the place. And that´s when we realised we were potless. We didn´t even have our tube fare home. The BBC people locked up our gear for us and we had no choice but to get the underground and bunk over the barriers at Plaistow. We´d just done Top Of The Pops and now we´re climbing over the fucking barriers with some old Jamaican fella shaking his fists at us going, "Where´s your ticket money?" The glamour of pop stardom, eh?

Jag uppskattar självbiografier som inte förskönar. Där författarna inte gör sig själva till ofelbara hjältar i efterhand. Som inte försöker polera upp hur snacket låter när man ryker ihop med någon. Och det gör ju inte Turner i sin historia; Rejects var ett rövarband av oborstade och kaxiga rännstensungar och skäms inte för det heller.

Som kanske utdragen avslöjar är boken skriven på cockneydialekt men är inte för dens skull svårläst. Kapitlen är korta och utan krusiduller precis som det ska vara i sammanhanget.

Rekommenderas!

 

 

 

Relaterat