stewe

Skrivet 2013

Kategori: Publicerat

 

 

 

När jag kollar i backspegeln känns det som att året som gick mest ägnades åt att dela låtar på asociala medier och att aldrig har väl så lite egentligen åstadkommits. Men på något vis så blev det ändå en del satt på pränt även år tretton.

 

 

 


I mars släppte Eskapix sin antologi Brinn era djävlar! Brinn! där jag medverkade med novellen Casus Belli: Blodsoffer, vilken är en fristående uppföljare till Parabellum. I och med Casus Belli återvänder huvudpersonen Benjamin Albrektsson till det ockulta krigets frontlinjer på allvar. Brinn era djävlar! Brinn! finns recenserad hos; Swedish Zombie  och From Beyond

 

 


 I somras fick jag äran att medverka i Swedish Zombies första novellsamling  Bländverk som släpptes för gratisläsning som E-bok. Mitt bidrag, som heter just Bländverk var en novell som egentligen skrevs vid en flytt för omkring fem år sedan, men av någon anledning blev liggande i byrålådan tills redaktör Jonny Berg kom med förfrågan.
Bländverk kommer om allt går enligt planerna att släppas såväl i pappersform som talbok framöver, något som glädjer mig personligen då jag inte är vidare förtjust i läsning på skärm.
Recensioner av novellsamlingen finns att läsa hos bland annat Literature Connoisseur och Litteraturmagazinet

 

 

  


Och på tal om Swedish Zombie, så medverkade jag under december med två noveller på själva sidan. Den första, Ryggont är en omarbetad version av min debutnovell från Eskapix volym 5, 2008. Den andra är ovan nämnda Parabellum som tidigare varit publicerad i Eskapix volym 5, 2011.Bägge novellerna illustrerades av Jesper Holm.

 

 

 
 

Under hösten och den vinter som aldrig kom, gjordes det kolsvarta serier ihop med Janne Karlsson. Ett samarbete som stundvis var totalt uppslukande och samtidigt fungerade absolut friktionsfritt. Jag är rejält stolt över att se Janne makalösa bilder till mina ord. I skrivande stund letas det fortfarande förlag, men förhoppningsvis får jag skäl att återkomma till vårt hjärtebarn inom kort.

 

 

 

 

 

Sett 2013

Kategori: Film

 
 
 
 
Fjolåret blev verkligen reprisernas år. Förutom Rome och Twin Peaks så såg jag om Sopranos från början till slut. Gandolfini; må han vila i frid den magnifike fan.
Jag såg också hittills utkomna Mad Men och Game of Thrones en vända till.  Jag hann också en bit in på Deadwood innan jag konstaterade att jag mindes den alltför väl, märkligt nog trots att jag såg den före GoT.


 
 
 
 Utöver det har jag hunnit med att veva några komediseriefavoriter ett varv till, liksom att faktiskt börja följa Boardwalk Empire. En serie jag är förtjust i, men av någon märklig anledning inte pundar lika hårt som andra serier.
 
 
 
 
 
 
En av få nya filmer jag såg var Rust and Bone, som jag däremot avgudade. Av samme Jacques Audiard som gjorde En Profet. C'est Magnifique!
 


 
 
Mest återanvändning för min del alltså, och jag avslutar därför med att pusha för 13 Assassins av Takashi Miike – en suverän samurajfilm, även om det väl är få som undgått den med tanke på att den har några år på nacken redan.
 
 
 
 
 
 
 
 

Läst 2013

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 

Av ren tanklöshet hade jag stirrat lite för intensivt på min avbild i spegeln. Jag borde påpeka att den här spegeln har hängt i mitt rum i flera år, skulle jag tro, än jag har vistats på den här jorden. Det är därför inte överraskande att den förr eller senare skulle få ett horn i sidan till mig. Fram till en viss punkt fanns det inga problem att tala om: där fanns bara mina ögon, min näsa, min mun, och det var allt. Men sedan började det tyckas som om dessa ögon betraktade mig, snarare än jag dem; att den munnen var i färd att tala om saker utanför min vetskap. Till sist insåg jag att en fullständigt annorlunda varelse gömde sig bakom mitt ansikte och gjorde det helt oigenkännligt för mig. Låt mig säga att jag tillbringade en betydande tid till att omskapa min spegelbild till vad den borde vara.

 

Mest blev det nog av Nikanor Teratologen under året som var, men också en viss återkomst till skräck – och SF-litteratur för min del. Allra mest gillade jag Skuggan på världens botten av Ligotti där utdraget ovan är hämtat, men gillade också Huset vid avgrunden  och återsåg fantastiske Bradbury med Fahrenheit 451

Jag har under vintern kämpat med samme Ligottis The Conspiracy Against the Human Race – men även om jag gillar ämnet och tonen så är den svårläst och bitvis upprepande, som det så ofta blir när det kommer till filosofiska resonemang. För min del åtminstone.

 

 

 

Då vidtog den utsugning av arbetande och skapande människor, som nu har antagit groteska proportioner, nu, då den härskande klassen som en metallisk rovstekel suger liv ur det maktlösa folket. Den tidens byråkrati och nomenklatura var ännu liten och förmodligen driven av de ädlaste motiv. Härskarna trodde på sin godhet och välvilja. De skulle ha protesterat med vrede och sorg, om jag då hade talat om utsugning, ty sådant kunde man bara förknippa med ett övervunnet ekonomiskt system.
Denna överklass utsög folket för folkets eget bästa. Som varje ny överklass genom tiderna såg de sitt samhälle som historiens slutmål. Och som varje överklass i historien byggde de sig en vacker ideologi och hyrde professorer att försvara den och poeter att besjunga den.
Och dessa lysande diktare och tänkare bespottade ett samhälle som inte längre fanns, för att därmed känna sig tappra. Och de beskyllde det nya samhället för att alltför långsamt hasta mot ett fulländat system av förtryck, och de kände sig därmed tappra.
Och de blev rikt belönade.

 

En av årets största läsupplevelser var en jag skrev väldigt lite om, men som stannade i tanken länge – Moria Land av Sven Delblanc där utdraget ovan är hämtat ifrån. Titeln syftar på det bibelcitat där Abraham av Gud ombeds att gå till Moria Land för att offra sin son. Romanen är däremot en dystopi över ett framtida totalitärt Sverige, och även om det gjorts bättre i exempelvis Djurfarmen så lyckas Delblanc att beskriva vissa saker som i sammanhanget känns typiskt byråkratsvenska, liksom den konsensus och medlöparmentalitet som frodas i svenskt kulturetablissemang.
Alldeles efteråt försökte jag mig på Samuels Bok av samme Delblanc, men gav snabbt upp. Den var tungrodd.

 

 

 

Jag har inte uträttat särskilt mycket, men jag har levt hela mitt liv med den tanken att just jag är den enda verkliga människan. Och om jag har rätt, då kommer en dag en ensam, genomskinlig trumpet att skalla genom gryningen och ett väldigt ljuskantat moln ska svepa ner och ärans mäktiga röst ska kalla på mig långt bortifrån – och jag blir tvungen att hoppa ur sängen och bege mig av ensam. Det är därför jag aldrig har gift mig. Jag har väntat och väntat och nu är jag över trettio.


Jag gav också upp Vårsnö av  Yukio Mishima, då den inte alls fängslade på samma vis som Sjömannen som föll i onåd hos havet
Jag hoppas kunna återvända till såväl Delblanc som Mishima framöver, om inte annat för att bägge har ett starkt och fascinerande språk.
Ytterligare en bok som jag inte skrev några rader om var Michel Houellebecqs Kartan och Landskapet, som däremot var ett styrkebesked av den dystre fransosen, även om inte heller den lever upp till hans tidigaste böcker.
Jag skrev heller inte om Bränt Barn av Dagerman, men däremot hans Ormen. Jag kommer helt klart läsa mer Dagerman, en ny favorit.

 

 

 

The sheltered, pampered, weakened, atrophied, protected kids who never HAD to work to survive won’t have the remotest clue what I’m blathering about. To them, working-class anger always seems dumb, violent, and – beyond all else- groundless.

 

Under året har den svenska debatten gjort en ännu kraftigare sväng åt identitetspolitiskt håll, och den i regel kritvita mediaeliten har på ett tragikomiskt sätt använt ras som analytisk utgångspunkt. Därför var det extra roligt att återvända till The Redneck Manifesto av Jim Goad för att påminna sig om varifrån trenden är hämtad, och i vilka syften den kommit att ersätta klassanalyser och kamp för ekonomisk rättvisa.  
Jag vill också pusha för klasskildringen i Porr av Irvine Welsh, som något av det råaste och vackraste jag läst under året. Liksom sorgliga och starka
Gustavs Grabb

 

 

 

I serieväg har det antagligen blivit mindre än vanligt, jag har mest läst klassiska Marvel – bland annat tidiga Hulk. Den roligaste nyheten var dock att Dylan Dog  kom tillbaka på svenska. Bägge premiäralbumen höll rejält hög klass och gav mersmak. Tydligen ska nästa album släppas i Mars, jag längtar redan.
I årets sista vecka läste jag även Give me liberty – en gammal serie av Frank Miller, på den tiden han gjorde bra grejer och inte erbarmlig skit som Holy Terror. Fantastiskt illustrerad av Dave Gibbons. Missa inte heller serierna av min vän och favorittecknare
Janne Karlsson 

 

 

 Det här och mycket mer av Janne hos Swedish Zombie

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hört 2013

Kategori: Musik

 
 
 

Ja, nu har man säkert glömt det mesta eller helt enkelt missat det bästa, men ett försök att sammanfatta soundtracket för senaste året. Så, utan inbördes ordning;

 


 Aftershock – Motörhead
Motörhead har sedan de återtog världsherravälde med Inferno släppt både surt och sött, och i sammanhanget är Aftershock riktigt lyckad. Det låter som de bästa spåren från senaste årens plattor men utan totala floppar; bara högoktanigt och snabbt med hårda textrader av typen; I don’t like the news, Watch it every week, Just because I don’t believe it, Don’t make me a freak.
Ett styrkebesked.

 

 

Under Radarn – Stefan Sundström
Den första sundströmplatta jag riktigt lyssnat på sedan Nästan som Reklam, men som fick mig att uppdatera samlingen med Sundström spelar Allan, Hjärtats Melodi, och Ingenting har hänt.
Under Radarn blir dock favoriten av skivorna; både mörka, natursköna och på avstånd betraktande texter – något som säkert har att göra med att Sundström skrev och spelade in skivan i nordnorge.

 

 

 World Lobotomy- Paganizer
En riktig dunderplatta för oss fans av Rogga Johanssons dödsmetall, vilket fick mig att komplettera diskografin med ännu mer av hans diverse musikprojekt som genomgående håller samma höga klass av brutalt sväng.
Ännu roligare är att det i år kommer en tredje skiva med Grotesquery där Rogga ihop med Kam Lee gör konceptskivor utifrån en slags Lovecraftvärld. Liksom en uppföljare till Megascavangers Descent of Yuggoth, som är en något förbisedd skiva på temat kosmisk skräck och tomhet.

 

 

The Low Higway – Steve Earle
Earle målar bilder av ett Amerika i sönderfall, men får även med personligt rannsakande texter liksom en hälsning till sin autistiske son i undersköna Remember Me. Musikaliskt rör sig skivan över flera olika nyanser, mestadels är stillsamt och melodiskt, där mycket utrymme ges till Earles röst.  

 

 

Welcome Farewell – Vreid
Svartrotad rock från Norge där starka melodier och sväng betonas. Absolut inget måste men ytterligare en stark skiva av ett band som bara blir bättre.

 

 

God, Gasoline & Me – Hotrod Frankie
För varje skiva har Hotrod Frankie rört sig i allt vidare cirklar från konceptet Frankenstein som präglade första plattan, liksom låtit alltmer psychobilly sedan ståbasen kom in i ljudbilden.
I fjärde given bjuds det på starkaste materialet hittills. Hade jag spekulerat hej vilt skulle jag gissat på att ett uppslitande uppbrott eller rejält psykbryt legat som grund till de med få undantag genomsvarta texterna om kärlekslöshet, förlust och pillerknaprande.

 

 

Why do Birds suddenly appear/On the Balls – Hard Skin
Ett smått oemotståndligt band som på ett humoristiskt vis leker med Oi-genrens tacksamma klyschor. Nackdelen ligger dock just i humorn, som lätt tappar stinget efter några lyssningar och det hela blir tjatigt.
Ett dubbelalbum kan låta väl mastigt i sammanhanget, men funkar riktigt bra, just för att på Why Do birds suddenly appear sköts sånginsatsen av tjejer ur brittiska punkfloran.

 

 

Sulphur Skies – Johansson & Speckmann
Johansson i bandnamnet är densamme Rogga som i Paganizer ovan, här sköts sången av veteranen Paul Speckmann från amerikanska Master. Thrashigt, med samhällskritiska och slagkraftiga låtar. Enda problemet är att låtarna tenderar att flyta in i varandra och en större variation hade varit att önska inför nästa giv.

 

 

Black Armoured Death – Death Wolf

Morgan Håkanssons sidoprojekt till Marduk. Ett band som under namnet Devils Whorehouse spelade Danzig-inspirerad punk för att numera verka under namnet Death Wolf.
På andra skivan under nya namnet tar Death Wolf sin vision ett steg längre, det är furiöst, punkigt och brutalt. Precis som föregångaren en fantastisk platta med texter som rör sig via nordisk mytologi till en cover på Death In June.

 

 

This is my England – The Last Resort

Ett av årets allra snyggaste omslag, därtill med rejält digipackomslag för cd-versionen.
Last Resort lyckas precis som You’ll never take us att få till en snygg produktion, samtidigt som ljudbilden fortfarande låter ruffig och obstinat.
Roi sjunger fortfarande som en arg tjugoåring sina texter om livet på Londons bakgator. Hur politiker luras och bankirer rånar, liksom att kämpa för sitt fotbollslag och sin klass; Self assessment, vat and council tax, Were getting stung where till the sun don’t shine, Phone lines cashing in on every little call you make, I’m thinking anarchy is the only way to go