stewe

Gustavs Grabb

Kategori: Böcker

 
 
 

 

Jag tycker mig se en reservation i mitt leende och mina ögon, utan att vara klar över vad jag egentligen tittar på. Nyfikna ögon, en nyfikenhet som kommer sig av intresse men samtidigt är omgärdad av förbehåll. Kanske ett tidigt uttryck för min personlighet, för den jag är, den som jag blivit född till. Något som jag sannolikt fått genom arv och inte genom fostran. En blivande betraktare som redan börjat hålla ett visst avstånd till det som är föremål för hans uppmärksamhet och som vid behov kan backa undan och skydda sig själv med hjälp av sina egna tankar. Som kan försvara sig med det som enbart rör sig i hans eget huvud.

 

Jag brukar säga att jag inte läser deckare och kriminallitteratur, vilket i stort sett är sant. Men när jag var yngre läste jag däremot det mesta om Sherlock Holmes som fanns tillgängligt, liksom hårdkokta Manhattanpocket och ett sanslöst lass av Ed Mcbains böcker om snutarna i 87:e polisdistriktet. Och på senare år Leif GW Persson.
Det var brorsan som introducerade mig för GW kan man säga, genom att vi lite smått bestänkta en kväll satt och messade in kluriga frågor till Efterlyst av sorten; Varför ser du så trött ut Leffe? liksom Krökar du mycket eller? När jag nu, mer än ett decennium senare, läst GWs uppväxtskildring och självbiografi har jag faktiskt svaren.

 

 

 

 

Totalt tvåtusenfyrahundra sidor på femhundrafyrtio dagar vilket gör fem sidor per dag. Till sist dånar det i skallen på mig så jag håller på att bli tokig. Återstår att ta vägen ut för att överleva, samma väg som jag alltid sökt mig till när inget annat återstår. Dit hittar jag, oavsett hur nattsvart det är omkring mig.
Jag har förstått att det finns författare som dricker för att få tankar och idéer, kunna befria sig själva och samtidigt göra det i former som skaparkraften kräver. Sådan är inte jag. Jag kan visserligen skriva även när jag har druckit, skriva i rent bokstavlig mening. Problemet är att det krävs mycket lite för att det jag skrivit ska bli helt obegripligt. Skall jag skriva något som är värt att läsa eller ens går att förstå måste jag vara nykter när jag gör det. Dricker gör jag för att få tyst i huvudet och när jag inte orkar skriva längre.
Jag är snart där nu.

 

Mitten av 00talet nångång varjag inne och snurrade på myrorna för att hitta någon lagom lättsmält sommardagsläsning i skuggan när jag såg en bastant pocketrygg där det stod Leif GW Persson - Mellan sommarens längtan och vinterns köld. På nåt sätt krockade den där titeln med min mediala och vaga bild av kriminologiprofessorn ifråga. Jag högg åt mig pocketen och lät mig bli överraskad.
Jag märkte att Persson hade, precis som titeln antydde, en poetisk ådra i sitt språk. Det var gammeldags vackert, musikaliskt och växlade stilsäkert mellan söderslang och snutjargong till underhållande inre dialoger och socialrealism.
Efter det har jag läst GWs samlade produktion och kan berätta att de tre romaner han skrev sent sjuttiotal och tidigt åttiotal är lika välskrivna som de nya romanerna, fast utan den stilistiska elegans och språkrytm som kännetecknar de senare. Att böckerna där Evert Bäckström spelar huvudrollen är renodlad humorlitteratur. Liksom att trilogin Välfärdstatens Fall lärt mig mer om svensk efterkrigshistoria än något annat jag läst.

 

 

 

Vissa saker klarar jag fortfarande inte av. När det svarta hålet i mitt bröst öppnar sig och jag faller rakt ner. Det klarar jag inte. Min hemlöshet plågar mig. Mitt samvete plågar mig också och ofta av skäl som inte ens har med mig att göra. Min ångest plågar mig allra mest trots att jag tror mig veta att det inte är min klassresa som är den ursprungliga orsaken till den.
Jag fick den av min mamma och trots alla timmar, dagar och nätter som jag ägnat åt att fundera på varför hon nödvändigtvis skulle ge den till mig så tvekar jag fortfarande om svaret. Att det var hon som gjorde det, det är jag numera övertygad om. Men inte varför och vad angår hennes motiv i övrigt så blir det mest spekulationer.

 

I Gustavs Grabb ges på samma vis en historielektion om Geijeraffären, där alltså Sveriges justitieminister Lennart Geijer var en ökänd kund hos prostituerade. När påståendet första gången kom i tryck skyddade Olof Palme sin överklassbroder och justitieminister med näbbar och klor. Dagens Nyheter som stod för avslöjandet pudlade blixtsnabbt och gav till och med horgubben Geijer ett rejält skadestånd. Istället fick Leif GW ta hela smällen i egenskap av ”anonym källa”, även om hans delaktighet var högst slumpmässig och ogenomtänkt.
Som vändpunkt i GWs liv ges Geijeraffären välförtjänt utrymme, i övrigt tas inte upp ett enda av de många offentliga gräl mellan den stridbare professorn och blaskkrönikörer, tveksamma lagvrängare, andrasorteringsförfattare och annat som vädrats i slaskpressen under karriären. Det uppskattas.
På liknande sätt blir kritiken mot exempelvis Palme desto mer svidande, för den som GW i långa loppet behandlar hårdast är sig själv. Han hymlar inte om sin egen roll och ansvar i sitt liv, liksom det är tydligt att han skäms över stora delar av sitt vuxna liv av fylla och otrohet. Allra mest föraktar han sin fixering vid pengar och sin eviga revanschlystnad. Sin resa från sin klass och sina rötter, som ändå ofrånkomligen följer honom livet igenom.
Till allra största delen handlar uppväxtskildringen om ett Sverige som inte längre finns, ett land som knappast var någon utopi men däremot ett samhälle som genomsyrades av hopp och framtidstro. Om årtionden där arbetarfamiljers förutsättningar förändrades på ett sätt så omvälvande att det idag är svårt att ens föreställa sig. Om barndomens bitterljuva minnesbilder, ungdom och vänskap. Om kärleken till den trygge fadern, och det med åren allt större framväxande hatet mot modern. Det är starkt, självutlämnade utan att bli snaskigt, samtidigt oerhört sorgligt.

Rekommenderas.



 

 

 

 

 

 

Genom Natten

Kategori: Böcker

 
 
 

Varje morgon snöar det. Så ger det sig under eftermiddagen, nästan som om det bara finns en viss mängd till förfogande varje dag. När magasinet är tomt sänker sig en härlig frid över alltihop. Men det händer att vi går ut när snöyran är som mest intensiv. Då gör vi några vändor i trädgården och låter våra ansikten kylas. Djupsnön knarrar, snökristallerna som bjällror när de kolliderar i luften. Efteråt luktar det vinter om oss, kinderna bränner av köld. Inte konstigt att det sägs att frysa ihjäl är det behagligaste sättet att dö. Utan att jag vet vem som kan ha sagt det.

 

Genom Natten är berättelsen om Karl Meyer som förlorat sin son i en tragisk bilolycka, eventuellt självmord. Kontakten med sonen under de sista åren före olyckan var ansträngd, på gränsen till obefintligt, något som utlöstes av Karls separation från familjen i en tillfällig affär med en yngre kvinna. När Karl sedan ångrade sig och ville återvända tog familjen honom tillbaka. Fast sonen förlät honom aldrig.
Karl fortsätter existera i ett slags fängelse av sorg och självklander, utan att kunna prata om förlusten med vare sig hustrun eller dottern. En av de få saker som tränger igenom hans murar är när vännen berättar om ett hus som ska finnas någonstans i Slovakien. Ett hus där ”hoppet blir till skit” och den som där inträder konfronteras med sin största skräck.

 

 

Mer trött än utvilad av sömnen skruvade jag på kallvattenkranen och sköljde ansiktet. Det var mörkt när jag kom, inte tid till något annat än att stupa i säng, ingenting lockade, den kalla vinden yrde längs de stängda fönstren medan pärlraden av rött och vitt ljus en våning upp på de stora likartade byggnaderna sa samma sak som i alla städer. Jag tömde glaset som stod halvfullt kvar från kvällen innan, mina tänder syntes i spegeln medan jag drack. En lukt kom från ventilen bredvid spegeln, som om någon hade krupit in där och dött. Uppe i taket var det en mörk fläck som fördelade sig i rostbruna droppar ut över den tapetserade panelen.

 

För några somrar sen läste jag rubbet av Stig Sæterbakkens produktion som fanns tillgänglig på svenska. Fast det var egentligen bara Osynliga Händer som jag uppskattade rakt igenom. De andra böckerna bjöd på såväl långtråkig som frustrerande läsning, men också febrilt sidvändande och fantastisk läsning mellan varven. Alla böckerna hade gemensamt att de var annorlunda och fascinerande.  
På så sätt skiljer sig Genom Natten inte från de övriga, samtidigt som den verkligen känns som ett avskedsbrev i romanform. Självklart förstärks intrycket av att Stig tog livet av sig kort tid efter boken färdigställts.
Genom Natten saknar inte alls hopp eller ljusglimtar. Den är långt ifrån någon svartsynt studie i dödslängtan. Ändå, eller möjligen tack vare det, är det tung och bitvis obönhörlig läsning.

 

 

 


Sorgen tar så många former. Den är som ett ljus som tänds och släcks. Den finns där, och är outhärdlig, och så försvinner den, för att den är outhärdlig, för att det inte går att ha den där hela tiden. Man fylls och töms. Tusen gånger om dagen glömde jag att Ole-Jakob var död. Tusen gånger om dagen mindes jag det plötsligt. Båda delarna var outhärdliga. Att glömma honom var det värsta jag kunde göra. Att minnas honom var det värsta jag kunde göra. En kyla som kom och gick. Men aldrig värme. Det fanns bara kyla och frånvaro av kyla. Som att stå med ryggen mot havet. Iskalla fotknölar varje gång en våg slog in. Så drog den bort. Så kom den tillbaka.

Medan jag stod så gick solen ner, och det blev natt, och det är den natten som varat sedan dess.

 

 

 

 

 

 

 

Resa till nattens ände

Kategori: Böcker

 
 
 
 

De rika behöver inte ha ihjäl varann för att få käk. De sätter folk i arbete enligt vad de själva säger. De behöver inte själva göra nåt ont, de rika. De betalar. Man gör allt för att vara dem till lags och hela världen är nöjd med det.
Vad resten beträffar, så kan vi ju anstränga oss hur mycket som helst, vi slirar och slinter, vi faller ner i spriten som bevarar levande och döda, vi kommer ingenstans. Det är ett faktum. Och i alla hundratals år som man kunnat observera hur våra husdjur föds, kämpar och dör inför våra ögon utan att de heller nånsin varit med om nåt märkvärdigt, utan bara i all ändlöshet upprepat samma torftiga tillkortakommanden precis där alla tidigare kreatur lämnat kvar det.

 

Vi får i boken följa huvudpersonen Ferdinand Bardamu genom första världskrigets grymma verklighet, via veteransjukhus till de afrikanska kolonierna, som galärslav, från loppräknare i Amerika till slumläkare hemma i Frankrike.
Bardamu är en feg opportunist och en beräknad fifflare, fast han genomgående misslyckas med sina ränker och inte sällan sabbar för sig själv. Hans betraktelser av världen färgas av självömkan och egenkärlek, men lika ofta av självförakt och misantropi.
Bardamu är väl knappast någon man kan kalla för människovän. Vasst, vulgärt och väldigt, väldigt roligt beskriver han människorna och samhället omkring sig.


 

Mina patienter var mest folk från stadens utkanter, från den sorts bonniga miljö som aldrig riktigt lyckas ta sig upp ur gyttjan, inklämd mellan sopbergen och kantad med stigar där brådmogna och osnutna skolkande småtjejer tar emot den ena satyren efter den andra mot staketet för tjugo sous, pommes frites och en dos gonorré. Avantgardefilmens landskap där träden förgiftas av smutstvätt och salladen dryper av urin varje lördagskväll. För egen del åstadkom jag inga mirakel under dessa få månaders specialistpraktik. Annars var det nog ett mirakel som behövdes.

Andra halvan av boken är inte dålig, men haltar rejält i jämförelse med första halvan där resorna och kriget ger ett sällsynt driv i handlingen. Allra mest gillar jag skildringen av Afrika som påminner mer om en skräckberättelse från en fjärran planet än någon plats på jorden. Alla är galna av feber, stinkande och krälande av parasiter. Själva solskenet, djungeln och floderna är något mardrömslikt förvrängt och kväljande.
Däremot är beskrivningen av afrikanerna ordentligt frånstötande och får exempelvis den koloniala synen Conrads Mörkrets Hjärta och Camus Främlingen att blekna i jämförelse.
Rent språkligt fängslar romanen hela vägen, översättaren Kristoffer Leandoer skriver i förordet att Céline arbetade om sina texter i det oändliga för att få fram ”det rätta svänget”. Den där musikaliteten mellan raderna är något som verkligen märks även i översättningen, formuleringarna pulserar och rör sig rentav rytmiskt över sidorna.

 


Det som händer på vita duken är inte helt verkligt, det lämnar aldrig den vaga vida rymden som tillhör de fattiga, drömmarna och de döda. Man får smälla i sig så mycket drömmar man kan för att ta sig igenom tillvaron som väntar där utanför, för att stå ut ytterligare några dar med all denna gräslighet från människor och ting. Man får välja ut de drömmar som ger mest värme åt själen. Det är svinerierna för min del, får jag erkänna. Varför göra sig märkvärdig, man får ta med sig vad man kan bärga av miraklet. En blondin med oförglömliga pattar och en lika oförglömlig nacke fann för gott att bryta tystnaden med en sång som beskrev hennes ensamhet. Man hade kunnat gråta med henne.
De är sånt som är bra! Sånt ger en orken tillbaka! Jag hade fyllt på fläsket med livsmod för åtminstone två dar framåt, det kände jag redan. Jag väntade inte ens på att man tände i salongen. Jag var redo att somna hur resolut som helst nu när jag fått suga i mig lite av den där beundransvärda själsliga hänförelsen.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Reklampost 2

Kategori: Musik

 
 
 
 

Hd Wow är den butik jag oftast beställer ifrån, men självklart inget för den som inte är intresserad av att äga film eller musik i fysisk form.

Senast beställdes Nick Caves Push the sky away (dvs hans "nya" skiva) för en överkomlig slant. Tidigare har jag bland annat kompletterat min samling Curb your enthusiasm-boxar och fyndat gamla favoriter. Enda kruxet är att det ibland kan ta i runda slängar 10-14 dagar för varan att dimpa ner.

 

 

 

 

Sweet dreamz are made of this

Kategori: Allmänt

 
 
 
 

blev det min tur att svara på frågor hos Swedish Zombie

 

 

 

 

 

Drömmare och Kungar

Kategori: Serier

 
 
Serieroman av James Vance och Dan Burr, i original Kings in Disguise och utgiven på svenska av Epix förlag. Egentligen en slags uppföljare till en teaterpjäs av Vance. Tolvårige Freddie Bloch lever med sin arbetslöse, alkoholiserade far och sin storebror i en småstad i Kalifornien. Modern är död, och familjen har tappat kontakten med den judiska församlingen och Freddie grubblar över huruvida hans bar mitzvah kommer att firas eller inte. Under tiden driver han mellan skola och kompisar, pantar tomglas för att ha råd med äventyrsfilmerna på biografen.
Året är 1932 och depressionen ett faktum. Så sticker fadern, kanske till Detroit där det ryktas finns jobb på mr Fords bilfabriker. Efter att ha försökt hjälpa sin storebror att få ekonomin att gå runt beslutar sig Freddie för att följa "det stora äventyrets lockrop". Han hoppar på ett godståg norrut för att leta efter pappan.
Luffaren Paradis-Oskar Sam fattar motvilligt tycke för den naive pojken, och lär Freddie det hårda luffarlivets spelregler och hur man klarar svälten, mänskliga rovdjur och järnvägens brutala väktare.
 
 
För några år sen läste jag en recension av boken Vredens Druvor på en hemsida åt det kommunistiska hållet, där recensenten betonade att Steinbeck knappast var en av "de rättrogna"men att romanen för all del kunde läsas som omväxling till marxist-leninistisk facklitteratur. Jag får en känsla av att Drömmare och Kungar hade varit mer i recensenten smak. Inte för att det saknas nyanser och att serieromanen knappast är renodlad propaganda, men bakom de sympatiska dragen finns en tydlig politisk agenda.
Som när luggslitna och tårögda arbetare hand i hand går kravallpoliser till mötes sjungande internationalen. Eller när Freddie tillsammans med sin kompis Sam och den legendariske tågrånaren Jesse James(!) hamnar mitt i en kommunistisk terrorcell - alternativt ett tungt beväpnat vänsterkollektiv, där visslande män i kepsar och leende kvinnor i snickarbyxor gemensamt spikar plank och bygger bevattningsrännor.
På senare tid har jag läst om Dropsie Avenue samt The Redneck Manifesto liksom sett Winters Bone igen. Med andra ord skildringar av amerikansk underklass och fattigdom, fulla av såväl vrede som sorg och humor. Kanske hjälper det till att avfärda Drömmare och Kungar som en seg berättelse med inslag av rödtonad teaterperuk.
 
 
 
 
 
 

1/5-13

Kategori: Musik

 
 
 
 
Tiden snurrar förbi
Vissa saker försvinner för gott
Du säger att vi går framåt
Men hur långt har vi egentligen nått?

Vad får dig att tro
Att vi ens har en chans
Vad finns det för framtid och vad har den att ge?
Var finns tecken på
Förbättring någonstans
Vilken ljusning ser du som jag inte kan se?

Din vision av vår framtid
Den tror jag inte på
Det är inte svårt att se; vi kommer att förgås
 
Du säger att vi har framtiden för oss
Och att vägen stakats ut
Visst har den det
Den leder framåt mot vårt slut

Vad får dig att tro
Att vi ens har en chans
Vad finns det för framtid och vad har den att ge?
Var finns tecken på
Förbättring någonstans
Vilken ljusning ser du som jag inte kan se?

Din vision av vår framtid
Den tror jag inte på
Se på allt som gått fel; vi kommer att förgås