Gustavs Grabb

Böcker / Permalink / 2
 
 
 

 

Jag tycker mig se en reservation i mitt leende och mina ögon, utan att vara klar över vad jag egentligen tittar på. Nyfikna ögon, en nyfikenhet som kommer sig av intresse men samtidigt är omgärdad av förbehåll. Kanske ett tidigt uttryck för min personlighet, för den jag är, den som jag blivit född till. Något som jag sannolikt fått genom arv och inte genom fostran. En blivande betraktare som redan börjat hålla ett visst avstånd till det som är föremål för hans uppmärksamhet och som vid behov kan backa undan och skydda sig själv med hjälp av sina egna tankar. Som kan försvara sig med det som enbart rör sig i hans eget huvud.

 

Jag brukar säga att jag inte läser deckare och kriminallitteratur, vilket i stort sett är sant. Men när jag var yngre läste jag däremot det mesta om Sherlock Holmes som fanns tillgängligt, liksom hårdkokta Manhattanpocket och ett sanslöst lass av Ed Mcbains böcker om snutarna i 87:e polisdistriktet. Och på senare år Leif GW Persson.
Det var brorsan som introducerade mig för GW kan man säga, genom att vi lite smått bestänkta en kväll satt och messade in kluriga frågor till Efterlyst av sorten; Varför ser du så trött ut Leffe? liksom Krökar du mycket eller? När jag nu, mer än ett decennium senare, läst GWs uppväxtskildring och självbiografi har jag faktiskt svaren.

 

 

 

 

Totalt tvåtusenfyrahundra sidor på femhundrafyrtio dagar vilket gör fem sidor per dag. Till sist dånar det i skallen på mig så jag håller på att bli tokig. Återstår att ta vägen ut för att överleva, samma väg som jag alltid sökt mig till när inget annat återstår. Dit hittar jag, oavsett hur nattsvart det är omkring mig.
Jag har förstått att det finns författare som dricker för att få tankar och idéer, kunna befria sig själva och samtidigt göra det i former som skaparkraften kräver. Sådan är inte jag. Jag kan visserligen skriva även när jag har druckit, skriva i rent bokstavlig mening. Problemet är att det krävs mycket lite för att det jag skrivit ska bli helt obegripligt. Skall jag skriva något som är värt att läsa eller ens går att förstå måste jag vara nykter när jag gör det. Dricker gör jag för att få tyst i huvudet och när jag inte orkar skriva längre.
Jag är snart där nu.

 

Mitten av 00talet nångång varjag inne och snurrade på myrorna för att hitta någon lagom lättsmält sommardagsläsning i skuggan när jag såg en bastant pocketrygg där det stod Leif GW Persson - Mellan sommarens längtan och vinterns köld. På nåt sätt krockade den där titeln med min mediala och vaga bild av kriminologiprofessorn ifråga. Jag högg åt mig pocketen och lät mig bli överraskad.
Jag märkte att Persson hade, precis som titeln antydde, en poetisk ådra i sitt språk. Det var gammeldags vackert, musikaliskt och växlade stilsäkert mellan söderslang och snutjargong till underhållande inre dialoger och socialrealism.
Efter det har jag läst GWs samlade produktion och kan berätta att de tre romaner han skrev sent sjuttiotal och tidigt åttiotal är lika välskrivna som de nya romanerna, fast utan den stilistiska elegans och språkrytm som kännetecknar de senare. Att böckerna där Evert Bäckström spelar huvudrollen är renodlad humorlitteratur. Liksom att trilogin Välfärdstatens Fall lärt mig mer om svensk efterkrigshistoria än något annat jag läst.

 

 

 

Vissa saker klarar jag fortfarande inte av. När det svarta hålet i mitt bröst öppnar sig och jag faller rakt ner. Det klarar jag inte. Min hemlöshet plågar mig. Mitt samvete plågar mig också och ofta av skäl som inte ens har med mig att göra. Min ångest plågar mig allra mest trots att jag tror mig veta att det inte är min klassresa som är den ursprungliga orsaken till den.
Jag fick den av min mamma och trots alla timmar, dagar och nätter som jag ägnat åt att fundera på varför hon nödvändigtvis skulle ge den till mig så tvekar jag fortfarande om svaret. Att det var hon som gjorde det, det är jag numera övertygad om. Men inte varför och vad angår hennes motiv i övrigt så blir det mest spekulationer.

 

I Gustavs Grabb ges på samma vis en historielektion om Geijeraffären, där alltså Sveriges justitieminister Lennart Geijer var en ökänd kund hos prostituerade. När påståendet första gången kom i tryck skyddade Olof Palme sin överklassbroder och justitieminister med näbbar och klor. Dagens Nyheter som stod för avslöjandet pudlade blixtsnabbt och gav till och med horgubben Geijer ett rejält skadestånd. Istället fick Leif GW ta hela smällen i egenskap av ”anonym källa”, även om hans delaktighet var högst slumpmässig och ogenomtänkt.
Som vändpunkt i GWs liv ges Geijeraffären välförtjänt utrymme, i övrigt tas inte upp ett enda av de många offentliga gräl mellan den stridbare professorn och blaskkrönikörer, tveksamma lagvrängare, andrasorteringsförfattare och annat som vädrats i slaskpressen under karriären. Det uppskattas.
På liknande sätt blir kritiken mot exempelvis Palme desto mer svidande, för den som GW i långa loppet behandlar hårdast är sig själv. Han hymlar inte om sin egen roll och ansvar i sitt liv, liksom det är tydligt att han skäms över stora delar av sitt vuxna liv av fylla och otrohet. Allra mest föraktar han sin fixering vid pengar och sin eviga revanschlystnad. Sin resa från sin klass och sina rötter, som ändå ofrånkomligen följer honom livet igenom.
Till allra största delen handlar uppväxtskildringen om ett Sverige som inte längre finns, ett land som knappast var någon utopi men däremot ett samhälle som genomsyrades av hopp och framtidstro. Om årtionden där arbetarfamiljers förutsättningar förändrades på ett sätt så omvälvande att det idag är svårt att ens föreställa sig. Om barndomens bitterljuva minnesbilder, ungdom och vänskap. Om kärleken till den trygge fadern, och det med åren allt större framväxande hatet mot modern. Det är starkt, självutlämnade utan att bli snaskigt, samtidigt oerhört sorgligt.

Rekommenderas.



 

 

 

 

 

 
Till top