stewe

Gott Nytt År

Kategori: Allmänt











The Wire

Kategori: Film





The man who invented them things just some sad-ass down at the basement of McDonalds,
thinkin' up some shit to make money for the real players.


The Wire tar sin start i miljonprojekten i västra Baltimore, där de nya aktörerna Avon Barksdale och Stringer Bell styr gatulangningen och beordrar avrättningar. Det blir en het sommar i de förslummade kvarteren där sophögarna växer i gathörnen och heroinisterna drar trottoaren upp och ner i jakt på bästa dealen.

När ännu ett vittne kallblodigt mördas knyts ett nytt utredningsteam till härvan; en kommissarie på väg uppåt som trampat på fel tår, avdankade och obekväma snutar man helst vill få bort ur organisationen, och så vidare. Med hjälp av avlyssning tar de sig an Barksdale/Stringer från ett källarutrymme med ålderdomliga tekniska hjälpmedel och ständigt lika fulla/bakfulla kollegor till hjälp.

Det finns ett uttryck som går; Följ drogerna och du finner knarkare, springpojkar och langare. Följ pengarna och du kan hamna precis vad som helst. Ett misstag som gruppen snart gör, och råkar i ännu större onåd när drogpengarna syns läcka in i personvalskampanjer. I Amerika är ju som bekant kampanjarbetet beroende av privata donationer för att lyfta fram politiska kandidater, vilket man kan misstänka underlättar korruption. Det enda som man kan tänka sig är värre, är ett system där politikerna inte ens behöver redovisar var de får sina pengar ifrån.

 

 

"I got the shotgun, you got the brief case ... all in the game though"



Jag är ingen vän av kriminalserier, men jag är ingen större vän av reklambranschen eller brittiska kungar heller, ändå gillar jag Mad Men och Tudors. Och när det gäller The Wire är det tveklöst så, utan att ens sett alla säsongerna ännu, att det är nåt av det bästa jag sett. Alla kategorier.

Skitiga gatuskildringar och en poliskår på dekis har skildrats otaliga gånger, men aldrig känts så här nära eller så här fullständigt trollbindande. Här är inte actionsekvenser och plastmoral ledord, allt rör sig genom ett gråzonsfilter där personskildringarna liksom handlingen i centrum. Här är problemet inte enstaka ruttna kommissarier eller ryggradslösa ledare i hierarkin; här uppvisas det systemfel som äter de samhälliga instanserna inifrån, helt jävla osentimentalt.

Vi följer till största del gatulangarna som styr sin lilla verksamhet från en nedgången soffa där de delegerar springpojkarna. Via personsökare och telefonautomater håller de kontakten med de högre uppsatta i organisationen.
Det kunde lätt blivit vandrande klyschor bland alla Yo,zup niggah! eller Aiight, dat shit thight! men tack vare ovanligt karaktärsdrivet manus blir smågangsterna till verkliga personer, inte stereotyper. Överhuvudtaget har jag nog aldrig sett så många bra, svarta skådespelare i en och samma produktion.

Detsamma kan sägas om deras motpol; snutarna i The Wire är inte rättrådiga, de är lågavlönade köttskallar vars jobb är att minska, alternativt mörka brottsstatistiken och lyda order. Ändå blir många av dom sympatiska, till och med favoriter med tiden. De är till skillnad från annat inom krimfilmatiseringar, mänskliga. När snutarna beter sig Gunvald mot en fastkedjad och rädd knarkare, känns det inte rättfärdigat och heroiskt. Och de kvinnliga poliserna beter och uttrycker sig som poliser gör i verkligheten, och är inte bara duktiga flickor som rapar upp politiskt korrekta plattityder.

I första säsongen lär vi oss systemet, från langare till boss, från brutala piketlakejer till politiskt tillsatta bossar, och skymtar även de som håller i trådarna högre upp. Hur låsta alla är i sina positioner, av sina tjänster och gentjänster och förväntningar någon annan satt upp.

 

 

Musik av ingen annan än Steve Earle...

 

 

I säsong 2 är handlingen till största del förflyttad; från slummen till arbetarkvarten intill hamnen och de nedlagda varven, där irländska och polska ättlingar är i majoritet. Istället för olidlig hetta ligger kylan kompakt över kajerna, där snubbar i orangea västar blåser sina kupade händer varma. Istället för pumpande hiphopbeats ur bilarna hörs bredbent rock. Det syns affleckfrisyrer och skinnpajer istället för baggy clothes och renrakade hjässor. Istället för maja och koks finns en utbredd spritkultur där man super skallen av sig på hörnpuben och det spelas punk på pojkrummet när man dricker sin frukostöl.

Uppgivenheten och splittringen är inte lika genomgående som i slummen, även om det barkar dithän. I arbetarkvarteren finns ännu en sammanhållning; i resterna av facket, i solidaritet med de som inte längre får jobb, och ett avstånd till heroinets följdverkningar.

Samtidigt sker skumraskaffärer på lastkajen, containrar försvinner, registreras aldrig in eller smugglas ombord lastbilar utan passersedlar. När en container visar sig innehålla prostituerade från öststaterna, kvävda till döds, kopplas polisen in.

Det är dock inte huvudorsaken till att wire-teamet återupplivas, snarare är det en av snutbossarna som har otalt med fackbossen på kajen och helt sonika vill sätta dit honom. Om första säsongen visade kvarter som aldrig fått en chans att komma på fötter, är säsong två en studie över den amerikanska arbetarklassens sönderfall och hur aktivt det faktiskt förs krig mot fackföreningarna.

 

 

En vandring genom heroinkvarteren


Även om perspektivet kring Barksdale, Stringer och de andra i västra Baltimore aldrig förflyttades helt i säsong 2, flyttas fokus helt tillbaka i säsong 3. Striderna hårdnar med nya aktörer på marknaden, samtidigt som något så ovanligt som en hederlig man inom polisen kläcker en idé hur han kan rädda det som kan räddas kan i sina kvarter. Major Colvin ger langarna amnesti att sköta sin vandel i några utvalda, avfolkade kvarter, på villkor att de låter övriga gathörn vara. Frizonen blir snart kallad Hamsterdam i folkmun, inledningsvis för att en av de mindre geografiskt bevandrade langarna trodde att det var så man uttalade Amsterdam – där som bekant viss narkotika legaliserats.

Självklart ger insatsen resultat på upptill 14% lägre brottsstatistik i de förr så drabbade kvarteren. Hjälparbetare kan också börja ta sig an de minderåriga springpojkarna, eftersom de numera står sysslolösa då langarna inte längre behöver dem för att ta smällen vid polisingripanden, men hur ska det gå när väl Hamsterdamprojektet avslöjas? Hur ska det användas politiskt och mot vem?

För säsong 3 är det dags att på allvar börja röra sig i maktens korridorer, mestadels genom Tommy Carcetti, en ung kennedyliknande politiker med högt satta ambitioner. Men samtidigt får man också följa Cutty som släppts från en lång volta och försöker hitta sin plats tillbaka. Och samtidigt….

Ja, redan har det här dragit iväg aplångt fast jag bara skulle skriva nån rad. Och då har jag inte ens nämnt min favorit Bubs. Eller Omar. Eller Kima. Eller greppet att ha samma låt - fast i nyarrad version för varje säsong. Eller en hel massa annat som gör The Wire oumbärlig. Se den helt enkelt, hela boxen med alla fem säsongerna finns numera för en prisvärd slant.

 

 

 

 

Stålskodd

Kategori: Dikt och Rim





Se fanan i tornets topp
Korslagda svarta hakar
Askflagor regnar från himmelen ned
Rid inatt i fackelsken
Tills gråsol åter dagas
Mot hagelstorm och nare härdas hud



Bär mig genom nästa dal
Urbergsfot och stenmark
Se stålskodd ryttare gnistregn slå
Häroldsritt genom öknar
Som fragda rinner betsel
Stryker budbärare manke feberhet



Där klingar falska koppar
Dyrköpta daler fyller fat
I trasig svepning går döden krank
Lägg fälla om min fot
Snärj springaren till fall
Likt elden kvävs i mörker tänd



Såsom piskan faller
Spränger hovar fram
Till resning och till vapen kallar
De som gräver gravar
Vaknat upp till slavar
Hör budskap om en gryende vår








999

Kategori: Allmänt






Javisst tickar det mot tusende inlägget, och året allt mer lider mot sitt slut. Ett år som antagligen varit produktivt i viss mån, även om det sällan känts så. Förutom att alldeles för ofta spamma cyberspace med musikvideos och grötrim har jag under året gjort "comeback" i Eskapix med Parabellum, vilken blev min femte novell i skräckpublikationernas svar på sixstinska kapellet.
På ett mer personligt plan är jag närmare tio pannor lättare i hyddan sedan förra året, efter att ha dragit till skogs och irrat omkring så ofta jag hunnit. Sen tre veckor tillbaka är jag också koffein- och nikotinfri, men det är för tidigt att se vad det landar i. (värsta fall en bärsärkagång genom södra sverige)
I somras skrev jag också på ett utkast till något jag hoppas kunna knåda ihop till en bok i framtiden. Sedan höstens kneg och trötthet tog tag har dock skrivandet legat nere helt och hållet. Jag försöker inte stressa för mycket över situationen utan ta det när ork och lust finns. Avslutningsvis vill jag ge en skål till er som följt med en bit, eller tillochmed pallat hela vägen genom de här niohundranittionio inläggen och bjuda på ett kortare utdrag från det ännu titellösa (för att inte tala om obearbetade) projektet, ett smått surrealistiskt kapitel där en ung FN-soldat går vilse efter en blöt natt i Kairo.


Pojken är före honom nu, tar trappstegen upp till nästa prång smidigt och till synes utan ansträngning. Det går redan runt i Jans huvud av hur den vindlande vägen kröker och böjer sig, verkar nästan vara ett levande väsen som ringlar sig ned i själva jorden. Som en gruvgång eller en labyrint utan ände.

Väggarna reser sig allt högre på båda sidor och han ser framför sig någon som vandrar in i en drakes gap, som sagorna från förr. Kanske borde han vända, eller borde han knacka på någon av dörrarna tills de åtminstone tillkallar polis. Så tänker han på de egyptiska soldaterna vid tullen och släpper tanken lika fort igen.

Luften känns varmare här, men ändå unken. Som oset av marknadsplatser för årtionden sedan har satt sig i murbruket, eller grävt sig djupt ned i kullerstenen. Kanske är han på väg rätt in i händerna på kallblodiga mördare, vildögda gatubarn som skär halsen av honom för gympaskorna, eller skäggiga män på jakt efter dollarsedlar han inte har.

”Here mistah”. Pojken har stannat framför en valvformad öppning i väggen. Ett ensamt fladdrande sken får hans trinda siluett att dansa längs kullerstenarna. Ingen dörr och inget draperi, för porten.

Pojken vaggar fram och tillbaka, blundar och pekar mot valvet med ett brett och belåtet flin. Då först lägger Jan märke till hur klotformade och onaturligt stora pojkens ögon är. Hur gulaktigt simmiga och tomma de är, och hur skrovlig och full av porer huden i ansiktet är. Mer lik en reptil än en människa, öppnar pojken sitt enorma, tandlösa gap och fångar ett ensamt nattfly med tungan. Synen får Jan att rugga med bägge axlarna när han kliver över tröskeln.

En ensam oljelampa lyser upp kala väggar, och ett ensamt bord, där en gammal blind man sitter i lotusställning. Hans ögonglober är vita som äggskal, fast ändå möter han stint svenskens blick, och drar sig i det toviga skägget som spretar åt alla håll.

Den gamle bär ingen huvudbonad, Jan lägger äcklad märke till att mannens kala skalp fjällar i stora gulnande sjok, ner över ansiktet och över hans svarta tunika ligger ett fint täcke av döda hudrester. Mannen talar till Jan på bruten engelska, ber honom sätta sig ned. Mannens röst är mild, honungslikt viskande, och Jan åtlyder.

De där vita ögonen ser geléartade ut på nära håll, och lågan från oljelampan dansar i dem. Den gamle ler inte, han verkar inte förvånad över att pojken dragit dit Jan. Allt känns så märkligt, Jan får plötsligt en känsla av att han varit längre hos mannen än han tror. Att han bara tror att han nyss klev in genom dörren, fast han suttit där så länge, så länge. Han gäspar. Surrandet i bakhuvudet gör det svårt att tänka, och luften är så kvav och unken här inne.

Mannen talar och talar med sin honungslena viskningar, det mesta är gåtor för Jan. Den gamle berättar att hans namn är Azrath och att han upplevt många årstidsväxlingar. Han berättar att det finns blommor i öknen som bara går att finna en gång varje decennium, och att han har åtta sådana i sin ägo. Pressade och torkade, i säkert förvar. Azrath berättar att han känner till platsen Jan kommer ifrån, att årstidsväxlingarna inte är desamma där. Där hårdnar inte marken av värme och spricker till damm, utan där hårdnar marken av köld istället, för att solen försvinner. Jan svarar att det stämmer.

Den gamle mannen drar med händerna över sitt ansikte och ber för de oskyldigas själar. För de som ingenting gjort. Stora flagor av död hud lossnar från skalpen, faller som gulnade avklippta naglar till golvet. Jan mår illa när han ser dem. Det går runt i huvudet av det fladdrande skenet, gamlingens viskande röst och av att stirra in i ögon som saknar både iris och pupill.

Han försöker resa sig, men gamlingen slutar inte prata. Om vattnet och vad som kommer upp därifrån, och om skogarna och månens bleka vakande om natten… Tills han plötsligt tystnar och tittar stumt på Jan. Just när svensken tror det är över och börjar resa sig, plockar gamlingen fram en groda ur tomma intet, håller upp den mot ljuset, innan han stoppar den i munnen. Den gamle tuggar långsamt och med öppen mun.

Jan ser den kämpande lilla kroppen malas ned av hörntänderna med ett krasande, innan mannen ur tomma intet plockar ännu en. Trycker in den och tuggar den vällustigt, frustande, kacklande. Något som ser ut som sand virvlar runt i mannens mun, tillsammans med något gulaktigt i långa, sega trådar.

Utsvulten och med den envisa baksmällan pumpande i bakhuvudet, är det Jans tur att sträcka fram handen i tomma luften, vända den med handflatan uppåt, bara för att finna en groda sittande där. Han kan känna dess sträva skinn och lätta vikt och andetag mot sin hud, innan han pressar in den levande mellan sina läppar och tuggar den. Det krasar, inte bara av ben, utan känns som sandkorn mellan hans tänder. Kanske är den fångad i öknen? Det känns som att bita hål på en blåsa, eller en enorm finne när hans tänder väl pressar ihop den kämpande reptilkroppen och krämigt innanmäte fyller hans gom .

Nu blandas sandkornen med det saftiga mjukdelarna inuti. Saliv och blod rinner nedför hans haka och ut genom mungiporna. Jan tar ännu en ur tomma intet, liksom Azrath gör. Tillsammans äter de sig mätta under tystnad.

När måltiden är över sitter den gamle mannen stilla och drar kletiga rester ur sitt spretiga och grånande skägg. De honungslena viskningar hörs inte mer och Azrath liknar mest en förvirrad, gammal blind man i ett kalt rum. Jan reser sig ostadigt på ben som somnat av att sitta skräddare alldeles för lång tid.

På avstånd gal en tupp, och man kan ana i luften att gryningen bräcker horisonten utanför stadsmurarna. Snart kommer de första solstrålarna att svepa in över hustaken, och spränga mörkret och skingra nattens minnen. Den trinde pojken har åter uppslukats av skuggorna, och bakom ryggen har öppningen i väggen slutit sig som om den aldrig funnits. Jan går ensam iväg genom gränderna.








The Crazies

Kategori: Film




Börjar lovande med Cash sjungandes av We´ll meet again tillsammans med scener från en idyllisk småstad som man hoppas snart ska gå mot sin undergång. Och det gör den ju, fast på ett ordinärt actionvis som känns igen från senaste årens högljudda filmer med zombieambitioner.
Typisk scen; på flykt undan mordiska militärpatruller söker sig de överlevande till en övergiven gård. Där börjar snutfrun genast plocka in tvätten(!), medan vicesheriffen och den förutom snutfrun enda överlevande tjejen går ut i garaget. När de hittar en övergiven rosthög busvisslar vicesheriffen och säger; "hämta verktygslådan" till tjejen. Sen byter han däck med hjälp av ett fälgkors.









You'd better get down on your knees and pray tonight

Kategori: Musik


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En trevlig sak så här års är alla julkort man får

Kategori: Allmänt


 

...och jag instämmer i en riktigt god jul till till er läsare.

Unna dig en kall must, en gammal skräckfilm och en lugn stund.

 

 

 

 

 

Minnesvärt 2011 del V

Kategori: Allmänt



Vi komma, vi komma, från counter jihad




Och när vi ändå är inne på det där spåret så har året inte så lite präglats av SD, det så kallade näthatet och kommentarsfältsåtgärder på storblaskorna. Insatserna har dock inte bitit riktigt,  senaste månaden har tex gruppvåldtäkten på en flyktingförläggning och dödsmisshandeln i Ludvika fått spridning långt utanför de vanliga kanalerna, trots en ganska uppenbar rasistisk prägel.
Det är knepigt, avslöjande reportage, debattsidor och strypta uttrycksmöjligheter i anslutning till artiklar verkar inte alls påverka vare sig SDs opinionssiffror eller spridningen av PI-liknande tankegods. Vart vi är på väg, vart allting landar i kan man bara spekulera i, men det ser inte ljust ut.
Kanske är det ett tecken i tiden. Jag hävdar fortfarande att en politik som handlar om lönsamma människor är, mäter mönstermedborgaren efter storleken på skattesedeln, göder det här bålet. Man kan inte ha ett samhälle som spottar på sjuka och arbetslösa och samtidigt vänta sig att det ska finnas en speciell medmänsklighet för de som är på flykt, utvandrar eller ens bor i södertälje. När inte ens vänstersidan pratar om klasser längre, har förmågan att bemöta den nedvärderande människosynen reducerats till ihåliga floskler.





Are you lönsam toniiiight










Minnesvärt 2011 del IV

Kategori: Allmänt





Fast minnesvärt är fel ord. Snarare något man helst velat radera ur minnesbanken.
Vi var just på gång att förbereda den årliga rundan till broderlandet, när jag loggade in på en nyhetssida och såg den sprängda regeringsbyggnaden. Vi knäppte upp varsin öl och satt smått olustiga fram till småtimmarna med polarn pär. Nästa morgon rullade tragedin på ön obönhörligen upp, och ingenting var sig längre likt.
Nu blev svinet psykstämplad och kan se fram emot att vårdas återstoden av sitt liv på diverse slutna anstalter. Synd, vi var många som in i det längsta hoppades på vanlig fängelsevistelser där han hade fått skallen krossad av en hantel som slant i gymmet, eller varför inte strypt långsamt i sin egen cell.





Palestinasjalsfascist

Kategori: Dikt och Rim






Ett hippiekräk i punkuniform

En högskolestuderande medelklassparasit

Vem tror du att du lurar

Så lätt att känna igen en tillgjord konstrad skit

 

Köper inte ditt åsiktspaket

Motvalls varje sekteristisk strömning

Din parkastjej kan sina saker

Fast trosan luktar hasch och strömming

 

Kul med fritt förhållande

För hon ligger med alla utom just dig

Som en dålig farsa du vet

Hon tänder på att du avskyr såna som mig

 

Vet att du har dina dogmer

Din katekes tål inte såna vulgära skämt

Men tills nästa husförhör

Får du palla att jag hånar dig alltjämt

 

Allt du vill är att diktera

Vem som är sann punkare eller anarkist

Du jagar efter avvikare

Som en bokstavstrogen palestinasjalsfascist

 

Slagord dör inför päronens RUT

Blir till pipigt gnäll vid parmiddagars unkna vin

Du finner slutligen din plats

Vid modersuggans spenar som göder alla små svin

 

 

 

 

 

 

 

 

Minnesvärt 2011 del III

Kategori: Allmänt






Från Kairo till Wall Street föddes ett motstånd.
Ett motstånd som blev till en löpeld.






Minnesvärt 2011 del II

Kategori: Musik




Med hypen runt maskerade Ghost, deras beatlescovers och jag vet inte vad... Devils Blood och annat poppigt var helt plötsligt det nya svarta.... Och med mysproggmusik av såväl Graveyard som Opeth kändes det som att någon märklig hippieinfluensa svept över metalnationen.
Som tur var fanns vaccin.



 

 

 

 

 

Minnesvärt 2011 del I

Kategori: Serier


Marvel Comics reveals the new Spider Man is black - and he could be gay in the future

Så lanserades Miles Morales som den nye spider-man: hälften svart och hälften latino, och kanske på språng ur garderoben. Ska man tro daily mail handlar det om att spegla de rasliga förändringar i amerika, och då får Peter Parker maka på sig med sin helvita heterolook.
Enligt rykten kommer vidare förändringar att ske med Morales som spidde; dräkten kommer att bli ett rödblå mix av baggy clothing och sombrero. Istället för ett spindelsinne kommer Spider-man ha ett genusperspektiv som pinglar så fort Dr Doom sänder ut kraftfält av strukturell diskriminering, och istället för att använda knytnävarna kommer Spider-man försöka bygga en fritidsgård, där gamla superskurkar som Lizard och Dr Octopus kan lära yngre superskurkar att det är fel med våld.
Innan de tar en rejäl bastu tillsammans.








Non Serviam

Kategori: Dikt och Rim





Är du inte van att ignoreras
För plattformarna tillhör er
Skräms du utav skalven
När vi under jord blir allt fler



Om du loskar mig i munnen
Och kallar det för mat
Tror du att det mättar
Eller göder mitt nedärvda hat



Det du inte kan förtiga
Är det dags att börja klandra
När vi skriver fult och fel
När vi hörs lika högt som er andra



Om du kör den hårt i röven
På min sjuka gamla far
Känns det inte bättre
För att du har ett snorkigt svar



Om du ser mig bar och skrapad
Eller rentav stinkande plakat
Är jag alltid lika svulten
Efter ditt huvud på ett fat



Släpp oss innanför porten
Aldrig ska vi trygga erat hus
Störta konformeringskontrollen
Fylla etern med dissonant brus







Ghost to a Ghost & Guttertown

Kategori: Musik







Efter år av skivbolagsstrul, där bossarna försökt sätta Hank3 i ett upproriskt men ändå försäljningsbart fack, är numera hellbillykungen fri att göra vad han vill. Detta innebar tydligen att släppa fyra skivor samtidigt i höstas; två av skramligare karaktär och så dubbeln Ghost to a Ghost/ Guttertown som för vidare farfars arv fast i råare tappning.







Det är en rejäl rensning med 29 låtar, med white trash hymner som lilla stycket ovan varvat med betraktelser över det sönderfallande amerika och hjärtskärande kofösarkärlek i en rostig pickup.
Det är i maffigaste laget, men samtidigt märks det att spelglädjen flödat under inspelningen på Haunted Ranch och när det kommer till att skriva oborstad, attitydspäckad country slår ingen Hank.
Att sen Tom Waits gästar är ett genidrag.



 

 

Intervju med Hank

 

 

 

 

 

First Class

Kategori: Film





En film som handlar om hur Charles Xavier och Erik Lensherr möttes. Vi får följa Eriks genom portarna till Auschwitz, där en mengeleliknande typ vid namn Sebastian Shaw (njutningsfyllt gestaltad av Kevin Bacon) genom grymma experiment lär honom om hans magnetiska krafter.
Xavier har minst sagt en angenämare tillvaro i det palatsliknande hem han växer upp i. Han möter Raven Darkholme, en skepnadsskiftare på rymmen och skaffar sig på så vis sin första skyddsling.
När Shaw tillsammans med andra stygga mutanter försöker trigga USA och Sovjet till ömsesidig kärnvapenförintelse korsas Charles och Eriks vägar.
En lyckad filmatisering. Krocken mellan den naive och arrogante Xavier och den arge, hämdlystne Lensherr är skickligt fångat utan att bli övertydligt. Filmen utspelar sig på 60-talet, och därför används kubakrisen med hjälp av autentiska tal av JFK, ett grepp som funkar fast övriga filmen inte känns särskilt förankrad i tidsepoken. Trots att Xavier säger groovy. Ett extra plus för Jackmans rekordkorta wolverineinhopp.



 

 

 

 

 

 

 

 

Mörknande Nord

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

När dammet lagt sig

I alla rummen

Står samma tomglas kvar som i våras stod

Klä mig i svart

Jag tänker aldrig bli

Ett enkelt byte som skiljs ur hjord

 

 

I döende staden

Gulrökta skrymslen

Med supandet som tidsfördriv

Det är mitt hem

Vet jag balanserar

Någonstans på gränsen till ett värdigt liv

 

 

Jag går i fårorna

Som däckspår plöjt

Hårda av tjäle och kantiga av frost

Passerar Bruket

Alltid öde och tyst

Äts sakta inifrån av råttor och av rost

 

 

När allt är utmätt

Tid inte räcker till

Ska jag söka styrka i den mörknande Nord

När tungor förtalar

Lönar lismande lögn

Kan jag ännu känna en brand i mina ord

Brand i mina ord

 

 

 

 

 

 

 

Frostnupen

Kategori: Dikt och Rim





Viges du till svärdet; sköldmö stridens ros
Kantas vägen dit av törne och av tår
Köldgud vakar
Bidar bister så sin tid



Mörkret som samlas ska stå vid din port
Allt som du byggde raseras förgörs
Tar orkan
Allt du inte kedjat fast



Tecknen som tydes i nyfallen snö
Ska leda mot järnskog vilset villebråd
Din kind rispad
Där som blodet blev till is



Barken har murknat och surnad stinker ved
Värms du utan eldar när själ i kallbrand står
Så slutes ögon
Av karg och frostad hand









Blod Eld Död

Kategori: Böcker





Den första Nihilist-spelningen ägde rum på Kista ungdomsgård 1987.
-Det var bara idioter i publiken, säger Cederlund. Till med han som jobbade på ungdomsgården och som videofilmade giget stod och skrek i kameran att det lät för jävligt.
Alla var emot oss.

 

Natten mellan lördag och söndag, kring fyratiden närmare bestämt, slog jag ihop Blod Eld Död som jag fick hem i fredags. Det är ingen överdrift att säga att jag lusläste varje sida av de närmare 350, Heavy Metal kapitlet med Hammerfall lika lätt som kapitlet om Dissection och Jon Nödtveidts självmord. Fan jag genomled till och med det alltför långa kapitlet om Niklas ”se mig, snälla se mig” kvarforth.

Som det konstateras var framväxten av de extremare formerna av metal första gången i historien som norden lyft fram banden som utvecklat och förändrat brutalitetens karta. Varför just här, i stilla välfärdsländer som Sverige och Norge lockas folk till extremer?

I svenska Death Metal scenen kan man möjligen genom en brådmogen kängpunkscen hitta stockholmsdödsens rötter, förutom tapetrading då.  Man kan också hitta ett naturligt uppror mot hem och skola fascism, moralpanik och videovåldsdebatten till varför texterna komma att handla om lemlästning och demoniska ritualer. Men det ger som vanligt inte hela bilden, en del undergroundrörelser verkar bara ske simultant på ett sätt som är svårt att kartlägga i efterhand.

 

 

 

Ärligt talat finner jag det absurt att vi kommer undan med texter om mord, tortyr, våldtäkt, nekrofili och självmord men blir bojkottade för att ha burit en symbol vid ett tillfälle. En del av vår mission är att väcka negativa känslor, varför jag fann det passande att påminna vår tyska publik om deras största skam. (--) Vi kommer nu censurera vissa symboler under resten av turnén och ber om ursäkt till samarbetspartners som kan få problem på grund av svastikaskandalen i Essen. (Förutom untermenschägaren till klubben: Du kan gå och suga av en muslim!)

 

Det kanske mest berörande kapitlet handlar om Pelle Dead Ohlin. Killen som reste till Norge för att tillsammans med Mayhem skaka Black Metal i grundvalarna, delvis genom sitt eget självmord. Hans skallbitar bars sedan som halsband av Mayhemmedlemmarna efter han skjutit sig. Det är berättelsen om en introvert och ensam grabb vars liv aldrig blev någon höjdare.

Mycket av boken kommer på en eller andra sättet att knytas till Black Metal scenen på ett sätt som kan låta snaskigt, då det fokuserar på skandaler snarare än musik. Men i slutändan funkar det bra på, då det ändå håller sig till hur mycket, eller lite de inblandade själva vill berätta.

Bland annat tas de högerextrema flirtarna som mer eller mindre flitigt har figurerat bland vissa band. Det är intressant, flera Black Metal band är märkbart irriterade över att de blivit klassificerade som något de inte är, samtidigt döms de knappast lika hårt som andra subkulturer trots heilande och fascistvurm.  Det krävs helt enkelt inte något moraliskt avstånds – eller ställningstagande av Black Metal banden, det hör snararast till med kontroversiella uttalanden och våldshandlingar.

I samma kapitel får Johnny Hedlund en gång för alla reda ut naziryktena som förföljt Unleashed  sedan tidigt nittiotal, och den norska gruppen Taake, ger det annorlunda ”försvarstalet” som ses under videon här ovan.

 

 


Mara anhålls och transporteras till Kronobergshäktet, där hon sitter med hårda restriktioner. Beslut tas om en större sinnesundersökning och Mara skickas till rättspsyk i Uppsala. Där blir hon kvar i tre månader innan utredningen är färdig. Hon får diagnosen borderlinestörning.

-Det passar in på de flesta. Man är empatistörd, ser saker i svart och vitt, dåligt humör - det är en standardlösning, säger hon torrt.

Mara har långt blont hår och ser misstänksamt på oss. Sedan natten i juli 1992 har hon blivit intervjuad flera gånger och aldrig känt sig rätt citerad.

-Bilden av mig som ett offer kom som en slags chock. Jag hittade en gammal Aftonbladet och såg en artikel om mig, skriven som om journalisten skulle ha pratat med mig. Den framställde mig som en vanlig tjej som gillade hästar tills jag träffade "den stora rockstjärnan" på en spelning. Då blev jag helt oväntat en groupie och följde med honom på några seanser. Jag blev såklart skitförbannad.

Det som fastnat mest såhär i efterhand, är just citaten, som när en Erik Gustavsson säger på tal om gamla Bröderna Hårdrock-inslaget;  Att man svängde undan för en hästskit på vägen och det skulle förfölja en i resten av livet? Det är helt overkligt.

På hela taget är kapitlet om bröderna det som mest får mig att skratta, inte rått och elakt utan högst ärligt menat. Som när Bröderna uppträdde på Sweden Rock och Pelle gick ut på scenen och skrek ”Har ni det bra?” till publiken som svarade ”Jaaaa!”. Varpå Pelle gapade tillbaka: ”NU ÄR DET SLUT MED DET!”

Boken pendlar mellan kapitel som Metal och media, Av män för män, Metal och Pengar, till att fokusera på antingen på Black, Death eller Heavy metal liksom tongivande grupper som tex Watain, Entombed och Bathory.  Visst kan man bli nyfiken på vad det kan vara för ”människodelar” Watain har smugglat över flera landsgränser, men en av bokens starkaste sidor är att trots grävande journalistik anstränger man sig knappast för att spränga myterna.

Jag gillar det. Jag tycker integriteten och mystiken runt tex Morgan Håkansson gärna får kvarstå, istället för att man ska rota i skvaller och lösa rykten.  Däremot gillar nörden i mig att få veta att videon till Necrophobic´s video Blinded By Light, Enlighted by Darkness är inspelad i ett bergrum, tidigare ägt av militären och nu ockuperat av en av Nifelheimbröderna.

 

Blod Eld Död - en svensk metalhistoria av Ika Johannesson & Jon Jefferson Klingberg

 

 

Exakt!

Kategori: Böcker






Jenny Walroth, en vän till bandet, minns en gång när hon och Erik kom ut från systembolaget på Folkungagatan i Stockholm. Utanför stod en rejält sliten pundare med svullet ansikte.
När han fick syn på Erik väste han "Into the morbid black!", som är en låttitel från albumet Servents of Darkness.

-Erik blev helt till sig och sa att det är PRECIS sådana fans jag vill ha. Exakt!
Jag har nog aldrig sett honom så lycklig utan att Iron Maiden varit inblandade.

-ur boken Blod Eld Död





Okontrollerbart Kött

Kategori: Dikt och Rim


 

 

Censur för allas bästa

Förbud för barnens väl

Banna billigt och frånstötande fabrikat

Naken hud under sax

Stympas när du skär

Vem gav dig rättigheten att diktera smak

 

 

Känn kassetten pulsera

Som levande i din hand

Under Signalen finner nerver nya rötter

Organtumören växer

Etsar inre ögats näthinna

Ännu ett offer för det okontrollerbara köttet

 

 

Skulle jag repetera

Orden du tar i din mun

Är det som tvingas att gurgla lavemang

Frikyrklig eller socionom

Jag hatar hur du tänker

Hela ditt ryggradslösa cirkelresonemang

 

 

Vill du höra mitt tevenamn

Eller det jag döptes till

Lånade ansikten och smutsrandade gudar

Snart kommer vi alla

Bära speciella namn

Namn som får katodstrålerören att genljuda

 

 

 

 

 

 

 

I Spit On Your Grave

Kategori: Film







Nyinspelning av filmen med samma namn från -78.
Storyn är; ensam ung kvinna från större stad drar ut till vischan. Där hyr hon en stuga för att fila på en roman. Ett gäng slödder hon stött på vid en bensinmack är bittra för att hon avslog deras sexuella inviter och bestämmer sig för att gruppvåldta och mörda henne. De lyckas nästan, innan hon slänger sig i ån, överlever och återvänder för att hämnas.






Från början satt jag mest och skojade till det, att tjejen garanterat är modebloggare och "kolla hon går i kort-kort ute i myggmarkerna" etc, tills det väl brakade loss. Det blev faktiskt otrevligare än jag inledningsvis trodde det skulle bli, å andra sidan är utdragna våldtäktsscener något jag genomgående blir illa berörd av. Om jag inte tar helt fel, har det lånats från Den Sista Färden fast här hästgnägg istället för "skrik som en gris".






Desto mer svinskrik blir det däremot när vedergällningen kör igång, våldtäktsmännen får en efter annan vad de förtjänar enligt patenterad saw-metodik. Svag som jag är för hämdteman låter jag mig underhållas av de ganska finurliga och kläggiga tillvägagångssätten.
Visst saknas den skitiga sjuttiotalselakheten från originalfilmen och någon Myléne Jampanoì är knappast Sarah Butler i huvudrollen, men som förströelse funkar den här nyinspelningen excellent.






Relaterad läsning:

Rape Revenge