stewe

Something Whiskered This Way Comes

Kategori: Serier





Beasts of Burden - Animal Ritesär handlar alltså om en grupp hundar och en katt som börjar lösa paranormala mysterier och bekämpa ondskan, som av dunkel anledning koncentrerar sitt mörker till de förr så idylliska suburbskvarteren. Sockersöt fabelkonst mixad med blodig skräck är en måhända udda men utsökt anrättning.




Jill Thompsons teckningar är verkligen fantastiska, känns sagoboksaktiga och tidlösa i sitt utförande samtidigt som de inte är stela - även i helbildsformatet finns där en rörelse i bilderna. Och persongalleriet, humorn och spänningen sitter så färdig redan från första sida, det var bara att låta sig svepas bort, det gjorde åtminstone jag.
Rekommenderas verkligen!





Läs mer om serien hos Bokstävlarna









From the mouth of a dying world we're praying backwards

Kategori: Musik



Ren videokonst




Jag är inte den som egentligen uppskattar den här sortens musik i vanliga fall.
Men något med In Solitude lyfter dem över snittet.
De själfullt framförda texterna lyckas få till den där extra dimensionen som krävs för att nå
det eftersträvansvärda ockulta anslaget.
Till och med mitt stora hatobjekt Maiden-galopperande trummor funkar märkligt nog.






Why Do Superhero Writers Fear Drama?

Kategori: Serier





"Yes, Black Widow, blame them.
A friend has just died but it's never too soon to start pointing the finger at people."




Via Malin Rydén fick jag tipset om en fantastisk serieskribent. Läs!
Comics without frontiers









Terrorstorm

Kategori: Film





Dissidenten Alex Jones har det inte lätt. Jag tror det var i The Obama Deception som typ ett brandlarm gick på filmteamets hotell, och de rusar ut samtidigt som de filmar sig själva gastande hysteriskt i trapphuset för att bevisa en gång för alla: Den nya världsordningens hejdukar är dem på spåren. Regeringen vill stoppa deras kamp för sanningen...
I Terrorstorm gör Jones ett stort nummer av att engelska snutar tar hans namn bara för han utnyttjar sin demokratiska rättighet - vilket i Jones fall betyder att stå och skrika att Bush ligger bakom 9-11 i megafon på allmän plats. Eller registrerar honom bara för att han filmar tunnelbanenedgången där terrorbombningar skett.
En Jonesdokumentär betyder ofta bra underhållning, det är lite lösa intervjuer, sammankopplingar med Rockefeller och/eller Hitler innan han slår fast att de som inte (utifrån dessa slående fakta han just lagt fram) ser verkligheten är alldeles för bekväma i Storebrors dvala för att vakna upp. Bevisen är ju överväldigande! Å andra sidan påpekar han och hans meningsfränder hela tiden att man själv ska ta reda på fakta och forska vidare, vilket är sympatiskt i sammanhanget.



 




Terrorstorm lyckas liksom ovan nämnda Obamadokumentär och Loose Change emellanåt bli sådär kittlande som bara forcerad konspirationsteori av en paranoid jänkare kan bli, samtidigt som den mot förmodan lyckas vara riktigt informativ när det gäller så kallade False Flag-Operationer genom historien, även om det som vanligt är koncentrerad till USA och UK.
Kul med extramaterialet är att Charlie Sheen dyker upp och håller tal för Jones vid något konspirationskonvent. Han är en rackare på att formulera sig den mannen, vad man nu ska med den retoriska gåvan i sitcomsammanhang till. Terrorstorm och liknande dokumentärer finns att beställa på Vaken.se för valfri donationskostnad.








Hatpuls

Kategori: Böcker




Utdrag från med.bort.in av Johan Jönson





Vitt, vitt

som fält med snö

 och med röda blodstänk

 

som tysta ekon

av jordens skrikande döda

 

kommer till kroppens svaghet

som en genomträngande tinnituston.




de fattade inte varför.

jag hade de där jobben.

som en majoritet av befolkningen har.

de trodde. som man gör hos dem.

att det var en fråga om att vilja.

eller inte.







Dagen gryr skoningslöst

som varje dag

som varje ny dag.

Inga klockor kallar.

Fabriksvisslorna internaliserade.

Fälten bittra av tistlar.

Vem dricker landskapets blod?

Vilka djur går skugglösa däromkring?

Hur fortplantar de sig?





ofta. ofta.

på kvällarna och nätterna.

dov och likgiltig hatpuls.

genom lägenhetsväggarna.

taket. golvet.






Välkommen till Engelsfors

Kategori: Böcker






"Den här situationen gör mig väldigt bekymrad", säger hon, men Elias märker att hon egentligen är arg. För att han inte bara kan ta sig i kragen. "Det har inte ens gått tre veckor av terminen och du har redan femtio procents frånvaro. Jag tar upp det här med dig nu eftersom jag inte vill att du ska tappa fotfästet fullständigt."

[...] Det är annorlunda här på gymnasiet", fortsätter rektorn. "Du har större frihet, men det är frihet under ansvar. Ingen kommer att dalta med dig. Det är helt upp till dig hur du vill att resten av ditt liv ska se ut. Det här som den avgörs. Hela din framtid. Vill du verkligen kasta bort den?"


Det är nästan kusligt exakt som Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren fångat de typiska fraserna, de typiska skrämselpropagandan från vuxenvärlden för den som "sabbar sin framtid". Släng in några "Du måste visa framfötterna" eller några "Bruka allvar" så hade det kunnat vara en bandupptagning från valfri gammal klassföreståndare.

Hur undergångsbetonat det egentligen är att inte vara säker på vilken utbildning man vill ha, eller tveka huruvida man ens vill studera, vet man i efterhand att det inte är hela världen. Men jag tror de flesta tonåringar känner ungefär likadant inför klanderstormen i såna lägen, att man verkligen har raserat sin framtid och alla möjligheter till arbete framöver genom att stanna hemma någon dag och läsa serier, eller föralldel bara hänga omkring.

Vissa saker ändrar sig troligtvis aldrig. En av sakerna som är beständiga, är det svenska samhällssystemet som syn på sig själv som mjukt och omhändertagande, när det egentligen osar protestantisk trälmoral och visar ett mönster av myndighetsmissbruk och oförsonlighet mot avvikare.

 



 

Hon fortsätter stirra på dem tills Erik Forslund lägger märke till henne. Anna-Karin inser att det är första gången som hon möter Eriks blick sedan lågstadiet. Då hade hon ännu inte lärt sig att se ner i marken vart hon än gick, att det var så man klarade sig genom livet.

”Vafan glor du på, svetthora?” väser han.

Det är som om alla år av ilska sköljer över henne. Men nu vänder hon den inte mot sig själv. Hon är inte arg på sig själv för att hon är så ful och misslyckad och klumpig och fet och äcklig och sorglig. Hon är arg på Erik istället. Hon hatar honom. Det är en skön känsla. Den bubblar genom kroppen som kolsyra. PISSA PÅ DIG!

Och hon ser i Eriks ögon när det händer. Något skiftar i dem. En stor mörk fläck breder ut sig på hans jeans.

 

Cirkeln handlar i första hand om avvikare; tonårstjejerna i huvudrollerna är något av en provkarta över stereotyper; den tjocka och mobbade bonnflickan, tjejen som tidigt träffar äldre, gärna missbrukande killar och krökar för mycket, ögontjänaren till mobbare, den blyga plugghästen som lever för vuxenvärldens godkännande, rebellen i konstiga kläder, etc.

Samtidigt känns karaktärerna jävligt mycket här och nu, levandegjorda och fängslande. Till skillnad från mycket annan genrelitteratur fungerar steget från välbekanta karaktärsdrag till verklig personlighet, och de mest stereotypiska dragen hamnar snart i skymundan.

Berättelsen känns igen från Buffy, The Craft och Marvels mutantserier, men är samtidigt ingen själlös kopia utan klarar att stå på egna ben. Kritiken består väl snarare av att språket ibland känns torftigt, bitvis mer som ett manus än en roman. Liksom att första halvan av boken är väldigt medryckande, för att i mitten nånstans nå ett stiltje där allt som eventuellt kan ha förvillat någon läsare förklaras pedagogiskt. Få frågetecken hur Häxvärlden funkar lämnas krokiga kvar, det mesta reds ut med rakryggad precision.

Jag bestämde mig för att ge Cirkeln en chans efter att ha sett Mats och Sara i Kobra ge lästipsen Laura Palmers Dagbok samt V för Vendetta och vara allmänt sympatiska även i övrigt. Det var rätt och riktigt, Cirkeln var med mig nästan varje morgon på bussen den sista månaden på kneget. Inte bara en excellent start på dagen, utan dunder underhållning helt enkelt.

 

 

 

 

 


Neds

Kategori: Film






Brutal skildring av ungdomsgäng i sjuttiotalets Glasgow. John McGill är en yngling som kan skryta med imponerande akademiska färdigheter, trots typisk arbetarklassbakgrund med undergiven mor och alkoholiserad farsa. Han är den yngre brodern till värstingen Benny, och verkar inledningsvis fast besluten, ja nästan besatt av att lyckas i skolan och inte gå samma väg som sin bror. 
Nu är det ju så att läshuvud knappast är något som premieras i de hårdföra kvarteren, och unge McGill får snart veta att ett rejält kok stryk väntar som belöning att börja nya skolan med högre betyg än genomsnittet. När storebror värsting träder in och på ett handfast sätt ordnar upp situationen med mobbarsvinet, sår det så att säga ett frö hos lille John. 







Väl högre upp i skolan märker John alltmer hur eleverna från övre medelklass som han tack vare sina betygsframgångar går i klass med, på ett effektivt sätt hålller honom utestängd från sin värld. Inte heller i sina egna kvarter hör han hemma, där folk antingen håller sig borta från honom tack vare hans storebrors rykte eller för att han är ett pluggo. Det verkar finnas en trötthet i att vara lärarna till lags, något som snabbt eskalerat sen han träffat nya kompisar, som gillar att hänga runt på lekplatser, supa och slå folk på truten. Snart upptäcker John att han själv har en talang för våld, en spärr mindre än de flesta andra, vilket drar honom allt längre över gränsen. 
 





Trots sin socialrealistiska framtoning, hamnar NEDS med sin något mer annorlunda uppbyggnad steget närmare Bad Boy Bubby och Bronson och känns inte lika drabbande som exempelvis Fish Tank eller Sweet Sixteen. Trots det är filmen oerhört sevärd, det var svårt att inte bitvis identifiera sig med den alltmer gränslöst aggressive John och hans nästan ohejdbar självdestruktion.
Rekommenderas verkligen.







Skugglegender

Kategori: Böcker





När jag påminde dig om vad du en gång sagt så sa du:
Men du vet att även himlen skrämmer.
Jag sa: Men om jag gav dig din ensamhet så skulle ju du ge mig din.
Du sa: Du är ensam på ditt sätt, jag på mitt.
Jag sa: Men då kan vi väl vara på två människor som ensamma på varsitt sätt älskar på ett och samma?



Seriöst, vem pratar så? Släng in några referenser till Gamla Stan så har du en lundellsång, eller ännu värre nåt en birro gråtrunkat fram. Per Hagmans prosa är precis lika tillgjord och bitvis skriven tillkrånglad, inte för att jag tror att han vill exprimentera med språket utan för att det är så han tror man ska göra.
Några försonande drag finns dock, i beskrivningen av längtan í en småstad efter det man föreställer sig en storstad ska vara, är ibland riktigt vemodigt skriven. Och ibland sprakar språket till, men saknar helt enkelt något som håller intresset vid liv någon längre stund. Jag lade ner en bit efter halvvägs, och då är ändå samlingen på lite mer än 200 sidor, och novellerna i lagom långt format. Men det var bara inte lönt att fortsätta. Jävligt bra titel dock.



Men om man är jord för allra vidrigaste blommor och om de för längesen skjutit skott och ett svart stickigt ogräs tagit över resten av ens kropp och fyllt bröstet och halsen så att det känns som att man inte längre kan andas. Då är det ett under om man kan hålla sig kvar vid känslan av att man måste ut, hålla sig till det sjukliga begäret efter frisk luft för att inte förlora medvetandet eller kräkas.






Handen av Guy de Maupassant

Kategori: Böcker





På jakt efter barnböcker på knegets bibbla kom jag över en trevlig liten sak; en bok som var tunn som ett häfte och innehöll två korta noveller med skräcktema. Vid närmare granskning gavs den ut av Samspråk Förlag ´98 i en serie som kallades för Spännande Berättelser, och som bland annat släppt den i skräcksammanhang inte helt okända Aphanden.
Lite kvickt googleri ger också följande information; Nu har Samspråks förlag börjat ge ut en serie häften kallade Spännande berättelser. Den är i första hand tänkt för skolbruk, särskilt för ungdomar (främst ynglingar 13 år och uppåt) som inte spontant läser. Hedervärt som fan med andra ord.
Maupassant har aldrig varit någon större favorit, men bägge novellerna, Handen och Skräcken var skön förströelse av den gamla sorten även om de lika snabbt glömdes bort igen.






Spegelvärld

Kategori: Dikt och Rim






Vem bankar på
Och vem knör sig in
Fast du reglat hårt med kedjelås
Se, det är bara jag
Med släggan min
Så ska din falska spegelvärld förgås



Den verklighet du räds
Är den värld jag lever i
Där misär och missbruk reser högre mur
Det stör dig när du hör mig
Rispar din putsade utopi
Inget svider som Sanningen, eller hur



Vem kryper knä
Och vem skrubbar rent
Än porlar piss i parnassens fulla kärl
På arkitektens bord
En skiss så illa ment
Given form att bryta ner och ha ihjäl



Förfasas över trollen
Som i fälten hukar ner
Medan en anonym elit fyller etern med sin skit
Ni härbärgerar inte min skuld
Så lasta mig inte heller för Er
Jag knäcker varje klanderfinger som pekar hit



Hör klockan klämtar
Snart slagen tolv
Nu nalkas allt närmre denna nådlösa natt
Släggan min splittrar
Chimären från tak till golv
Ditt bleka ansikte i skärvorna speglas matt



Tyck synd om arma barnen
För de föddes av såna som oss
Ansvarslösa och arbetsskygga som mindre förstår
Det är ditt sista åsiktsvärn
En övertygelse förstås
Eller följer du bara däråt resten av flocken går



Du vet att du är smart
För det har dom sagt till dig
När du skolats klart fick du en pappersbit
Bakom varje lärd lakej
Döljer Draken sig
Den som förtär vår värld med ohejdbar aptit






Mumiyah

Kategori: Dikt och Rim










Ur katakombers dvala det tisslas och det tasslas

 Hör pergament i dammsvept papyrus prassla

Det som borde vara dött,

 inför er åter står

 

Så rämnar sfinxers eviga ansikten i sand

 Så skälver fasansfullt arkeologens hand

Bind mitt multnade kött,

och bind det hårt

 

Vem är solens son och vem föddes slav

 Låt denna pyramid bli till sin egen grav

 Sten blir lagd till sten,

 varje block till börda blott

 

Så flåddes ryggar för ett fåtals inbilskhet

 Bär budskap om fåfängans förgänglighet

 Hud piskad mot ben,

 bland ökenvidder vittrar bort

 

Farsot och förtvivlan härjar åter man och land

På era hopp och drömmar ska jag bära hand

Under lock i urna lagt,

mitt brustna åderlåtna hjärta

 

Se tidens sandkorn bak förseglade glas gått i sin

Väg min skuld fjäderlätt i den yttersta periferin

Bortom Ahemaits makt,

vilar ännu min obegråtna smärta

 










Oh my sweet summer child, what do you know about fear?

Kategori: Film





En av kännetecknen för en renodlad nörd är att det inte spelar någon roll hur många gånger drömfabrikens legoknektar våldtagit kadavret av barndomens hjältesagor, lika glatt trumpetas ut att en ny adaption är på gång och att väntan är olidlig. Varför en bra bok inte bara kan vara en bok, serietidning en bra serietidning etc har aldrig riktigt gått upp för mig, lika lite som den snällnaiva förväntan inför krasst kommersiella krafters nästa skändningståg.






Att sen bilderna jag sett från Game of thrones, med Sean Bean och alla andra har en fårafetta på ryggen och frisyrgelé i medeltidsluggen inte riktigt har övertygat mig. Får väl tacka Ingo för sitt idoga kampanjande för serien, för det räckte utmärkt med inledningsscenen in i första avsnittet för att jag skulle bli såld.
Efter tre episoder på raken är några saker helt uppenbara;
1. Måste skaffa en varg eller åtminstone en varghund som husdjur.
2. Barbarer fortsätter se ut som gympumpade surfare.
3. Tyrion är så satans bra.
4. Vintern kommer.