stewe

So Long

Kategori: Allmänt



Ja mina vänner...
Nedanför följer novellen Nemesis Divina, som fanns att läsa i Eskapix volym 7, och som tillkom sporadiskt hösten nollåtta. Den var från början inte tänkt att bli en novell, utan mer en text att spilla ilska och frustration över. Men så småningom blev det ändå ett sammanhang, en berättelse började skönjas, och till de ljuva tonerna av extremaggressiv huliganpunk och hamrande hårdrock färdigställdes den under ganska angenäma former. Ett tack än en gång till Markus mackan Andersson, som gav konstruktiv kritik.

Och med den här novellen gör jag ett uppehåll med det häringa bloggeriandet. En skål och en hälsning till alla som läst och lämnat kommentarer. Kanske ses vi efter årskiftet, eller kanske inte alls. Vi får se om det känns kul igen. Tills vidare ska jag sikta in mig på att skriva, smutta must och ta det allmänt piano.

-s.












Marknadskrafter

Kategori: Böcker

 

 

 

 

 

”Fletcher måste ha tittat på gesten istället för vägen framför sig och glömt bort var han befann sig. Han ryckte bilen i sidled, drog för långt och bredsidade väggen med en skur av gnistor.

Den primermålade bilen ragglade fram och tillbaka, skrapade eld av betongen en andra gång och studsade iväg i Chris’ kölvatten med tjutande däck. Chris såg på i backspegeln medan juristen bromsade in sitt fordon tvärs över två filer.

Han log och saktade ner till femtio, för att se om Fletcher ville återuppta utmaningen. Den andra bilen visade inga tecken på att starta om. Den stod fortfarande still när han körde på uppfarten på andra sidan tunneln och förlorade bilen ur sikte.
– Smart kille, muttrade han för sig själv.
Han dök upp ur tunneln och in i solljus. Vägen klättrade upp mot en lång, upphöjd kurva som svepte in över de avspärrade zonerna och sedan svängde av mot tornklungan vid stadens hjärta. Solljuset föll ner i sparsmakade strålar. Tornen lyste.
Chris accelererade in i kurvan.”

 

Fram till för någon månad sedan åkte jag buss sammanlagt en femtio, sextio minuter per dag, beroende på om bussfan var försenad eller inte. Då behöver man något att läsa, och Richard Morgans Marknadskrafter visade sig vara ett fenomenalt bra val. Man var inne i handlingen direkt, bara man slog upp sidan. Morgan skriver spänningsromaner utöver det vanliga.
Handlingen i Marknadskrafter utspelar sig i en oroväckande välbekant framtid, där storföretagen öppet styr samhället. De som ger sig in i leken är slipade, härdad kvinnor och män; de kallas företagssamurajer, börsvikingar och dylikt. Skillnaden från dagens marknad är att de här emellanåt möter varandra på liv och död. Finansvalparna går beväpnade och gör upp i blodiga race på motorvägen. De tjänar sina pengar på konflikthärdar och i samarbete med militärjuntor i sydamerika. Vilket gör att floskler som "Konfliktinvestering" och "kontojustering" får en djupare betydelse.

”Konfliktinvestering handlar om att om att få global idioti att fungera till västerländska investerares förmån. Det är hela poängen.

Tror du verkligen att vi har råd att låta U-länderna utvecklas? Tror du vi hade överlevt upphöjelsen av Kina till en modern, välartikulerad stormakt, för tjugo år sedan? Tror du att vi skulle kunna förvalta Afrika om det var fullt av länder som leddes av intelligenta, Okorrumperade demokrater? Eller ett latinamerika som leddes av män som Barranco?

Fundera på det ögonblick.Hela befolkningar som får utbildning och är friska och säkra och har drömmar och mål. Kvinnors rättigheter, för fan.

Vi har inte råd att låta något sådant hända, Chris. Vem ska suga upp vårt subventionerade matöverskott åt oss? Vem ska sy upp våra skjortor och skor? Vem ska tillhandahålla billig arbetskraft och billiga material? Vem ska lagra vårt kärnkraftsavfall och balansera vårt koldioxidöverskott?

Vem ska köpa våra vapen?”

 

 

Övriga befolkningen är samma grå massa i radhuslängor som idag, alternativt den växande slummen i zonerna som styrs av kriminella nätverk, etniskt grupperade gäng och där den sociala misären är total. Om det låter inte så lite klyschigt får jag väl ändå hävda att Morgan gör nåt alldeles eget av sci-fi-genren, det är hårdkoktare än Harlan Ellis grymmaste stunder och det är välskrivet och påläst. FN får sig en känga, hippieliknande socialister och akademikerbarn får sig en slev, men allra mest hängs finanssektorn och yuppiementaliteten ut. Patoset påminner både om Delano och Chomsky, medans drivet och råheten för tankarna till klassiska kioskdeckare.
Det finns en del att kritisera också, men det lämnar jag faktiskt därhän den här gången.
Marknadskrafter är riktigt grym.

 

Relaterade länkar:

Marknadskrafters Hemsida



Kallbrand

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

du dömer mig

med blicken

bakom skrivbordet så trygg

men ju högre

dina hästar

desto längre fallet ner

 

du tror dig veta

hur jag funkar

att du känner till min sort

men du skulle

bara veta

jag är mer än ögat ser

 

som en strykhund

rädd för kopplet

hunsad

skymfad kröp jag där

och alla åren

i ett vakuum

har skapt mig som jag är

 

jag lärde mig

att ensam gå

och att bitas innan bett

en sökare och vandrare

som nöter vägen skevt och snett

 

jag var fri

men ändå fängslad

satt inlåst med mig själv

kokongen

vävd av taggtråd

runt allt oskyldigt och sprött

 

den bitterljuva smaken

kvar från länge sen

då rotlöshet och rastlöshet

gick som kallbrand

i mitt kött

 

du tror att du är vänlig

när du sträcker fram

en hand

men du är slam

i mina ögon

och jag spottar på ditt namn

 

 

 

 

 

On Repeat 11

Kategori: Musik






Hammarbataljonen Firade 20 bast i år och firade bland annat

genom ett purfärskt kontrakt med Nuclear Blast.

Ryktesvis är de i studion nu och spelar in nästa album,

dricker mjöd och slipar yxorna...

 

 

Göteborgs stolthet; Perkele!!

 

 

Angry Anderson och hans mannar från senaste skivan ´07.

Som alltid arbetarklassens mest hårdföra gossar,

och bara en tomburk från rännstenen.

 

 

 

 

 

Arkiv X

Kategori: Film

 

 

 

 

 

 

Så mina vänner...

När muren slutligen föll, och när kommunismens totalitära strupgrepp släppte taget från östblockets hals, stod Amerika och deras västliga axelmakter plötsligt utan den stora Fienden. Ett visst försök att hålla kvar ryssen som ärkeskurk gjordes, främsta kandidat var den ryske ultranationalisten (nyspråk någon?) Vladimir Zjirinovskij som i slutändan inte åstadkom mycket mer än att framfusigt försöka få en svensk tevereporter i säng. Den ryska organiserade brottsligheten var ironiskt nog huvudkandidat två, då den hastiga övergången från kommunism till kallhamrad kapitalism var just vad som skapade maffiaväldet.

Ännu hade inte den muslimska araben uppfunnits som den Nya Fienden i rödingarnas ställe, (även om de första svartmuskiga terroristskurkarna för all del dök upp i populärkultur och media) och för första gången på årtionden vändes istället den ständigt konfliktsökande amerikanska blicken inåt - nagelfarande och misstänksam.

 

 

 

Det lyftes fram gamla journalfilmer, där bland annat LSD testas på intet ont anande soldater. Allmänheten fick kännedom om atomtester på lokalbefolkningar och användningen av agent orange i Vietnamnkriget, växtgifterna i vattentäkter mfl skandalliknande övergrepp. Den gravt rasistiska och krigshetsande propagandan från både nyhetssändningar och tecknad film under första och andra världskriget drogs fram i ljuset.

Incidenter som  Waco och Ruby Ridge framställde myndigheterna i ytterligare dålig dager, och Frågetecken kring Oklahomabomben hjälpte till att vidga klyftan mellan gemene man och styre. Plötsligt fanns fienden mitt ibland oss och inte som ett externt, opåtagligt hot. En person som Theodore Kaczynski ansågs av många som ett hot mot den inre säkerheten, medan andra ansåg att det var myndigheterna själva var en fara för sin egen befolkning. I radikalare dissidentkretsar sågs Kaczynski inte sällan som en hjältefigur.

 

 

 

 

I denna paranoians guldålder, damp Arkiv X (eng. X-files) ned som en hemmagjord bomb och bevisade än en gång skräckens/fantastikens osvikliga förmåga att fånga samtidens underliggande strömningar.

Det blev på många sätt OK, ja nästan modernt, att sturskt ifrågasätta maktstrukturerna, inte bara kring flygande tefat, utan företagsvälde, bilderbergggruppen och den enorma krigsmaskinen som matar världen med blod och lidande. Frågan är om fenomen som Sanningsrörelsen (runt 9-11) och vaken.se varit lika stora utan x-filerna?

När Arkiv X började gå på tv4 var jag något för överårig för att Oförbehållslöst låta mig svepas med och hänryckas till fanatiska proportioner, som många yngre omkring mig gjorde. Jag hade på allvar fastnat för mörkare grejer som Hellblazer, Taxi Driver och Twin Peaks åren tidigare. Folköl, punkrock, Morbid Angel och ultravåld a´ la clockwork stod numera högre på agendan än DC & marvels trikåhjältar och teveprogram om roswellteorier. Men samtidigt följde jag serien slaviskt, och gillade den skarpt. Åtminstone de första åren, upp mot säsong 4 och 5 blev tittandet alltmer sporadiskt för att sedan upphöra helt.

Men just de där första säsongerna var helt enkelt det bästa i teveväg man kunde finna under nittiotalets början, utan någon större konkurrens förvisso. Men det har de senaste månaderna varit en fröjd att se om de två första säsongerna – för första gången sedan det begav sig. Och inte bara av nostalgiska skäl. Kvalité håller helt enkelt.

 

 

 

Men första säsongen av Arkiv X är på många sätt trevande, flera av avsnitten känns onödigt tillrättalagda och upplägget är något stelbent, som det gärna blir i den här formen av underhållningsserie.

I teveserier som Deadwood eller Sopranos både lever och dör karaktärer, de utvecklas och invecklas, persongalleriet är brett och intrikat uppbyggt. En stor konstnärlig frihet har givits upphovsmännen/kvinnorna. Ett sådant koncept kräver en aktiv åskådare, att se ströavsnitt duger inte, utan man måste följa hela serien från början till slut för att uppfatta alla nyanser.

Arkiv X är fyrtiominuters avsnitt som gjordes för att fånga upp så många tittare som möjligt, helst actionsugna köpstarka tittare. (med detta sagt att upphovsmännen verkligen lyckades göra sitt bästa ändå)

Konceptet bygger på förhållandet Fox Mulder – Dana Scully, två motsatser som ändå dras till varandra. Agent Mulder är en smått paranoid besatt snubbe, som till varje pris vill tro och som inget hellre vill än att veta sanningen, den sanningen som myndigheterna döljer för allmänheten. Agent Dana Scully är motpolen, den rationella skeptikern, som försöker finna en vetenskaplig grund i x-akter som handlar om allt från varulvar till mordiska datasystem.

Medan Mulder i David Duchovnys gestaltning mest liknar en förvuxen skolpojke med entonig röst, är Dana Scully desto intressantare. Dels ur ett rent estetiskt perspektiv, då hon har den där korrekta-men-stygg-bibliotekarie-looken, men allra främst för skådespelerskan Gillian Anderssons utstrålning och närvaro i rollen.

Därför är det tröttsamt att se hur hon förringas till en ufo-jagande variant av dr Watson, som förutom att agera motsats till Mulders passionerade sökande, mest står bredvid och imponeras av dennes kunskaper och infall.

Sen irriterar det att så mycket av fenomenen och företeelserna måste analyseras och dissekeras, få saker lämnas till tittarens fantasi om man jämför med exempelvis ovan nämnda Twin Peaks. En annan black om foten är såklart Scullys roll som den evige skeptikern, det håller liksom inte att ena avsnittet tampas med maskar som styr folks hjärnor (i det The Thing-inspirerade avsnittet Ice) och i nästa episod vara fullständigt paff att det existerar övernaturliga eller märkliga saker.

 

 

 

 

Mitt gnäll till trots innehåller säsong 1 en hel drös sevärda avsnitt, och några riktigt jättebra. Jag vill speciellt nämna episoderna Squeeze och Tooms, om en riktig obehaglig figur som har en benägenhet att krypa runt i ventilerna och käka upp levern på folk. Och så Genderbender, ett avsnitt som bland annat utspelar sig i ett par mystiska grottor, som i sin formgivning för tankarna till HR Gigers mer vaginalfixerade konstverk. För att inte tala om de genmanipulerade och genomelaka töserna i episoden Eve. Sen är bifigurer som cancermannen och the lone gunmen helt oslagbara för helhetsintrycket.

 

Arkiv X äsong 2 är mestadels usel de första episoderna; Scully är kidnappad och en solokvist Mulder håller inte till en teveserie. Kronan på verket är ett osannolikt uselt avsnitt där Mulder nöter sänghalmen med en vampirella i ett brandskadat Los Angeles.

När väl Scully gör entré ånyo, lyfter dock serien skyhögt. Avsnitten som radas upp därefter går från dugligt sevärda till superba; en snubbe som samlar på dödas naglar, ett högstadium styrt av satanister, Vodoo och zombies på en militärbas, en stad byggd på freakshoweri och så kackerlacksägg som läggs under huden i den magstarka episoden F. Emasculata.

En klädsam humor får en större framtoning, det känns som att tyglarna är lösare –allt behöver inte förklaras- och Scully ges större utrymme för att utvecklas till en karaktär bortom den begränsade skeptikerrollen. I kväll kickar jag igång säsong 3.

 

 

 

 

 

Snarlikt

Kategori: Allmänt










Jag är inte säker på om det var måndagen, eller tisdagen därefter som jag fastnade i maskinen. Nödstoppen fungerade som den skulle och jag gjorde egentligen aldrig illa mig, det var inte värre än en söndersliten tröja och en mindre sträckning i axeln. Jag har faktiskt ingen riktig minnesbild av händelsen, kanske sov jag stående, kanske slocknade allting tillfälligt för mina ögon just när jag skulle föra in paketet. Jag är själv inte säker.


På lunchen åt jag ingenting, men drack däremot en halv kanna kaffe. När man har varit sömnlös tillräckligt länge brukar inte koffeinet göra varken till eller från, men jag hoppades att det skulle ge mig en viss skärpa. Eller ruska om skallen åtminstone. Jag minns att jag tittade på mina händer och hur jag försökte föreställa mig dem krossade till oigenkännlighet.


Men jag gick inte tillbaka till maskinen efter lunch, förmannen kallade mig istället till hans kontor och fackombudet var redan där. Någon högre upp hade visst snackat med någon som kände någon på däckfirman där jag varit förut. En hinna kallsvett lade sig som ett frosttäcke över min nacke och rygg. Jag sjönk allt längre ned i stolen och kände tårarna, den förbannade vanmakten och skammen bubbla upp i halsen.

”Så här är det”, sade fackombudsmannen, ”någon här har visst snokat upp att du var i trubbel för några år sen, och på grund av det vill arbetsgivaren att du tar ett urinprov. Helst med omedelbar verkan. Men som du säkert vet, har du all rätt att neka.” Förmannen drog på munnen, och jag såg vad han ville säga, men jag gav honom aldrig chansen. ”Det är lugnt”, svarade jag, ”vi kan åka ned direkt.”


Det var mer förnedrande än jag mindes. Vi stod rygg mot rygg, men jag visste att de där speglarna såg allt, min uppknäppta gylf och mina skakande händer. Det kändes som jag stod i all evighet och väntade, innan pisset väl kom. Den tunna plastmuggen var varm och fruktansvärt vidrig i min hand. Om jag ändå haft styrkan att kasta den i deras jävla ansikten.




Ibland får jag den där känslan av att jag sitter på ett avskrädesberg av plast och papper; travar av tidningar och böcker, skivor och filmer. Deras glättiga ytor stirrar själlösa, blanka tillbaka på mig.
Jag köper dem, jag lånar dem, bränner och bär hem dem för att slå ihjäl några timmar. Jag lagrar dom på hyllor till tröst och eskapism. I bra stunder inbillar jag mig att de fyller tomrum som annars ekat ängsligt, ibland ser jag det som en mani, en exorcism, en undanflykt istället för en vardag i verkligheten. Ett svepskäl att ägna sig åt istället för att leva och umgås med andra.
Ibland vill jag sätta eld till hela klabbet och gå därifrån. När jag sätter skiva efter skiva i spelaren, bara för att lägga dem tillbaka i sitt fodral och undra vad fan jag sökte. Ibland är det samma med böckerna jag slår mig ned med, eller filmerna jag sätter igång bara för att stänga av dem. Ibland bara stirrar jag på skärmen och försöker komma ihåg varför jag överhuvudtaget gav mig på att skriva.
Och ibland är det som tur är alldeles alldeles tvärtom, då slår jag mig ned med en excellent skiva i hörlurarna och låter mig svepas bort av sidorna framför mig, eller låter fingrarna bearbeta tangenterna och se ord läggas till ord och bli till berättelsen. Jag ger mig hän totalt, och då är det tamigfan snarlikt kärlek.








Neurosis

Kategori: Musik




 

 

Neurosis är ensammusik. Musik att sjunka ned i och försvinna i oväsen och bitterljuv vemodighet. Från början lät det som slammer, brus och ett jävla ylande. Men efter någon lyssning är man uppslukad av skiten. När humöret är rätt, är Neurosis nästan världens bästa band.

Ett av få band som gör helgjutna album (eller har gjort sen Through Silver In Blood) där det känns litegrann som att läsa en bok, där varje låttitel är ett eget kapitel.

 

 

 

 

 

 

 

 

Von Till

Kategori: Musik





Smaka på det här, alla jävla muntergökar...

 




 

 

 

 

Snörvel host host

Kategori: Film

 

 

 

God is in his holy temple...





En sak som är bra med att vara dunderförkyld och vaka kring barnsängarna nätterna igenom, är att man lätt unnar sig saker. Som att stänga av allt och läsa senaste Eskapix, BPRD- The black Godess och Abe Sapien- the drowning. Alternativ kultur när den är som bäst, ungefär femtio eoner ifrån dansbandskamper och popidoler.

Eller som igår, att se Poltergeist 2 som var vääldigt längesen sist. En film där de kristna utmålas som fördomsfulla och rentav onda, och den rekorderliga kärnfamiljen andligen får söka sig till hednisk folktro för att driva ut fanstyget. Ett kärt återseende.

Ikväll siktar jag in mig på The Countess - en film om grevinnan Elizabeth Bathory. Kan bli intressant.




Leikin

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

 

 

 

Alla trakters grönska vissnar

Och blir grå

Pesten rotar sig djupt

Inuti ved och bark

och all jordens härlighet så förgås

 

Aska och insekter

Färgar horisonten svart

Virvelvindar bär törne

stank och rosblad

Som en piska sliter loss

Sjok av hud

 

Helgrind står vidöppen

och ur portal

Illdåd strömma

Moras och fält blir till sot

Din barndoms ängar

blir till ödemark

 

En benbräckt härskarinna

Uppsutten på en

trebent häst

Av frost och purpur hennes hud

Nedvänt är hennes öga

 

Hon samlar de dödas naglar

Ur massgravars djup

Till andra sidan fallfördärv

Ska skeppsfärden gå

 

Där Gånglättja och Gånglater

Med köldvridna fingrar

Dukar svält och hunger

Vid fullsatt bord

 

Där Gånglättja och Gånglater

Med köldvridna fingrar

Bäddar glänsande ofärd

Över dödsbädd

 

 

 

 

On Repeat 10

Kategori: Musik





 

 

 

 

 

 

 

 

Ombytta Roller

Kategori: Allmänt

 

 

 

 

 

 

Den mediokra svenska kvasi-varianten på supernanny; Ett Fall för Louise, har väckt ont blod. Första kritiska inslaget snubblade jag över redan innan första avsnittet sänts och senast var det nog teveprogrammet Debatt där indignationen stod högt i studiotak.

Argumenten är att programmet ifråga kränker barnens integritet, deras naiva föräldrar låter dem ställa upp i ett program och prata familjeproblem, något de kanske får ångra senare. Kanske kommer de att råka illa ut på olika sätt av sin medverkan.

En snabb koll på google visar att kritiken är liknande eller densamma inom flera bloggar, främst från väletablerade mediepersonligheter.

 

Och där hittar man kanske själva roten till att de här personerna bli så jävla upprörda; för en gångs skull är det småborgerliga familjer som deras egna, ungar som kunde vara deras egna, som sätts under luppen och ges psykologråd. Som att något fel skulle kunna finnas även hos dem och inte bara hos skitiga obildade knegare.

För inte fan har jag hört dem knysta tidigare, trots att teve så länge jag kan minnas har gjort inslag, dokumentärer och reportage kring barn som på ena eller andra sättet mår dåligt. Istället har det emellanåt renderat prisregn över välgjorda dokumentärer. En viss sorts exponering av utsatta individer är värt att belöna, en annan sorts är förkastlig.

 

För jag har aldrig hört dem knysta om flyktingbarn som får en kamera i nyllet och ska berätta varför de inte ska utvisas, medan reportern mjölkar efter tårar. Eller barn i fosterfamiljer, ungar i utdöende bruksorter som vill ha sitt fritids kvar, eller allra helst barn till missbrukare som sitter snoriga vid köksbordet medan mamma röker under fläkten.

För jag misstänker att det är så de upplever det, ett obehag över att deras egen samhällsgrupp vädrar smutstvätten på bästa sändningstid. Att de borde vara de andra; invandrarna, knarkarna, alkisarna och de fattigas och arbetslösa avkomma som man ska ömka och oja sig över. Det är dom som vi ska se gråta, det är dom som ska vara offer och fläkas ut i media. Det är sådana man ska tycka synd om.

 

Åtminstone så länge de är tillräckligt små, den dagen alla tårarna har torkat och kvar finns bara en kärna av betong och hat, då görs en helt annan sorts reportage: den till farlig, pumpande musik, där man filmar gatlyktor genom en regnig bilruta och unga män i kepsar i gathörn. Men det är en annan historia.

 

Den här lilla stormen av moralpanik i vattenglaset är ganska underhållande tycker jag, och då har jag inte sett ett enda avsnitt av serien ifråga. Det är den hycklande rättfärdigheten som roar; Ett Fall för Louise riskerar att bli årets mest utskällda program, medan förra årets mest hyllade program blev Klass 9a. Jag hörde inte samma debatt kring att exponera barn, att göra dem kända eller ökända. Ingen beklagade sig över greppet att locka tittarsiffror utifrån att lufta deras problem med skolgången. För Klass 9a var ju enligt mallen, det handlade om en multietnisk problemklass från förorten som riskerade att inte klara sina avgångsbetyg, medan Ett Fall för Louise handlar om ledsna medelklassungar. Kanske lite för nära den här gången?

Lite för mycket ombytta roller?

 

 

 

Relaterade Länkar:

 

Janouch

 

Ahlström

 

 

 

 

 

 

 

Ur Djupet

Kategori: Böcker

 

Andersson o Sundinare...

 

Markus Mackan Andersson har inte bara varit lilla mig behjälplig kring korrläsande/feedback på 3 publicerade eskapixnoveller utan också författare till mysrysarsamlingen Ur Mörkret.

Den här gången har Andersson valt att frångå modellen bokförlag och bjuder läsarskaran på nya novellsamlingen Grrratisss!!!!

Missas på egen risk.

 

 

 

Skymning över Hisingen

Kategori: Böcker

 

 

 

Emma...

 

 

Högsbo-Hisingen-bloggen har blivit en favorit i höst, läser den hellre än bokhororna som jag sedan ett tag lessnat rejält på. Författaren Pål Eggert som inom kort (?) utkommer med boken De Döda Fruktar Födelsen har blivit utfrågad och svaren är riktigt roliga att läsa! Detsamma gäller Emma Lindgren som debuterar i nästa Eskapix, hennes svar finns att läsa Här

 

 

Pål..

 

Sist men inte minst.. I ett tidevarv när media o de andra gjorde stor affär av att det minsann Äntligen Fanns En Riktig Svensk Skräckförfattare iochmed en viss blackebergsvampyr, agerade CJ Håkansson bräckjärn mot kistlocket för att släppa lös den alternativa, subkultursformade skräckgenren, som är ute efter att skrämmas, som inte straffar de skyldiga utan också de försvarslösa och sliter itu allt du hade kärt. Alltid lika kul när han uppmärksammas; kolla in Elin och Siskas frågestund med CJ Håkansson Den är bra, trots att jag gillar CJ och håller inte med om att han är en "hemsk författare".

 

Cj..

 

 

Streetpunx

Kategori: Musik







Years gone by
But I still remember
Wearing no shirt in mid december
Runnin´ down the road
With the massive crew
Pissed as a cunt with a new tattoo




Bra Oi/streetpunk dimper ned som guldtackor i skallen på en.
Bra streetpunk fungerar dels som en musikupplevelse och dels som en nulägesrapport från East Ends gathörn, eller från göteborgs eller glasgows gränder.
Det är uppkäftigt, aggressivt och svartsint humor från arbetarklassens allra mest våldsbenägna slynglar. Och trots alla höger-vänster-rykten andas atmosfären ett totalt motstånd mot konformitet och organisation.
Bäst just nu är Retaliator med skivorna Against The Grain och When Duty Calls som absoluta höjdpunkter. Och som så ofta förr när det gäller brittiskt kvalité; vill man ha plattorna får man importera, om man inte vill utmana FRA och ladda ned.


Fight
You gotta fight for your life
Like an Evil Bastard!

Fight
You gotta fight for your life
Like a dying man!











Bloggskrället

Kategori: Allmänt





Skrivhörnan...





Rrrrrrooogntudjuuu!

Här verkar inte dygnets timmar räcka till... Saker läggs i travar som läggs på högen som bara växer.
"Det där kan jag göra imorn."
"Jag svarar på det där mejlet när jag är lite piggare."
"Jag ska bara..."
och så vidare håller det på. Får se om jag får nån fart på det här bloggskrället i veckan, har några inlägg på gång.

I förra veckan hade jag den där förmånen man har när man jobbar inom skolväsendet -hela två dagars höstlov.
Läste ut Oates Våld och lyssnade på tonvis aggressiv punkrock. Tände ljus för morsan, Johansson och inte minst Lars Lucifer som tyvärr gick bort i våras. Helt utan att vara religiös gillar jag när kyrkogårdsmörkret lyses upp av hundratals tända ljus. Det blev också långa promenader, slappekvällar med film och en allhelgonafest där nån hungrig jävel åt upp allt mitt smågodis.

 


Verktyg för skrivande...

 

Fixade mig äntligen en liten skrivhörna i källaren där jag kan uppnå nästan total isolering, till skillnad från att skriva i dotterns rum... där kan jag stänga ute alla ljud förutom den saliga blandning som matas fram i skivspelaren.
Har blivit ordentligt mycket skrivet på sistone, är inne i bra flyt. Och lilla novellsamlingen börjar så smått bli... färdig...
Ja förutom några otaliga omskrivningar och så en rejäl sållning.







En Sparrer Dedikation 3

Kategori: Musik




Till McCormick... Grattis!



 

 

 

Prequel

Kategori: Skräckbuskis




"Släng Dig i Väggen Lasse Kepler, här kommer..."





Ja många (?) var dom som förälskade sig i Ingemar Roos och mitt novellsamarbete Låt Den Fete Komma In, som finns att läsa HÄR
En svettig skröna till dansbandstoner och med inslag av slapstickhumor, . Men hur kom det sig egentligen att den fete, Argasi Dae som han heter, blev en odöd blodsugare?
Här kommer svaret, i en så kallad prequel. Denna gång är det snuskigare, svettigare, med mullrande muskelbilar och hemkört brännvin, alldeles för trånga byxor och inte minst inspiration hämtad från gamla tyskproducerade vhs ingo hittat i sin farfars källare...

Följande sidor läses på helt egen risk.



Pst!!!

Vill du hellre läsa alstret med gnistrande svart bakgrund så surfa omedelebums in hos Ingo Roos på Avgrunden






Leende Blodsprängda Ögon 1

Kategori: Skräckbuskis











 

När min morfar dog kom det etthundratjugosju kvinnor till hans begravning. I olika kulörer, storlekar och hårfärger. Morfar brukade säga att Jesus frälste folk med korset, själv frälste han dem med kuken.

Vi var ofta på besök hos morfar under min uppväxt. Jag hade några av mina bästa somrar där på gården utanför Vreshult, mitt i Jämtlands skogar. Innan vi flyttade till Skåne vill säga och avståndet blev åt helvete för långt.

Efter själva ceremonin i kapellet gick färden mot den lokala bygdegården längs de vindlande grusvägarna. Bygdegården låg en bra bit utanför centrum, det kändes som flera mil. På den tiden körde jag en pippigul PV 544 från ´64, upphottad med både B20-motor och dubbla avgasrör. Det var stake under den skallrande plåten vill jag lova.

Längs långbordet dukades kakor och smörgåstårtor upp i mängder och överflöd. Och så pilsner, konjak och snaps såklart. Morfar var ingen ogin jävel, tvärtom. Han var en hyvens gubbe som gillade sitt doppa med kask. Själv hade jag redan dragit några stadiga supar ur kvartingen jag hade liggande under det leopardmönstrade passagerarsätet i PV:n och började känna mig lurig.

Men inte fan hann jag mer än kliva in i bygdegården, förrän jag hörde en välbekant röst.

”Men, men pojkar… Är det inte lille Argasi som kommer här?” Det var såklart ICAhandlarn från butiken i Vreshult. En avtärd och skinntorr herre, som talade mycket grovt och mycket långsamt. Handlaren hade haft emot mig ända sen jag försökte snatta åt mig de där två Mellanölen sommaren sjuttiofem. Som vanligt hade han sina bägge halvmongolida söner med sig.

”Blir det nån ny säsong av bingolotto eller är succén över för gott”, frågade den ene sonen med brett flin. Folk runt omkring fnissade och skrockade helt öppet. Det brukar nämligen påstås att jag är lik teveprofilen Leif Loket Ohlsson. Jag visste med ens att förolämpningarna och gliringarna skulle stå som spön i backen hela jävla kvällen.

”Skit på dig tjockhuvud”, kontrade jag, ”Och det gäller er alla här inne!” Jag ögnade runt bygdegården. Samma snyltande patrask som hängt runt i trakten och snackat skit om varandra så länge jag kan minnas. Nu var de gråa och förskrynklade med saggiga rövaballar och taxöron till pattar.

”Men inte fan är väl Loket från Skåne pojkar?” skrockade ICA-handlaren, ”Ta ske`n ur mun när du pratar din lille grötkäft.” De bägge sönerna såg hotfulla ut, som skelögda spegelbilder av sin skinntorre far.

Jag skulle just svara något fyndigt när alla i bygdegården drog ett djupt andetag, för att sedan häpet tiga. För där paraderade dom in; morfars damer. Alla etthundratjugosju följde inte med till festsalen, kanske knappt en tredjedel. Men det var fullt tillräckligt för att täppa till näbben på den kaffesörplande flock asgamar som där församlats.

Morfar hade verkligen älskat sina kvinnor, han brydde sig liksom aldrig om vad andra ansåg vara vackert och vad de ansåg vara fult. Därför var damerna tjocka och gamla, magra och trötta, blonda och påtända, högljudda slampor och musgrå bibliotekarier, i en salig liten röra. Man hörde röster på både amerikanska och samiska, stockholmska och danska, liksom en tvättäkta kinesiska.

De lokala förmågorna drog sig förskrämt undan flodvågen av östrogen som sköljde över rummet, medan jag villigt och stridsberedd klev rätt in i svallet. Det luktade så gott av Gula Blend och nytuperat hår att draggen ryckte lite i brallan.

Storögt och skelögt blängde ICAhandlarn och hans bägge söner avundsjukt, när jag eskorterade den ena efter den andra skönheten till bordet, drog ut stolar och hällde upp saftiga groggar och immiga snapsar. Likt en vingklippt gammal orre visste jag att det fanns fetta i luften. Min enda chans var försöka locka ned åtminstone en av pullorna på min nivå.

Många av damerna hade ena foten i graven och den andra på en rulltrappa, minst lika gamla som morfar själv eller äldre. Idag är jag inte lika kräsen som då, för du vet i mörkret är alla katter grå. Men på den tiden sorterade jag bort gammeltackorna, för det fanns gott om yngre förmågor längs långbordet. Några hade fan kunnat vara Morfars döttrar, och det kanske de också var. Jag trängde mig ned hos en flock på fyra som såg ut att ställa upp på det mesta.

Halvvägs genom räkcocktailen insåg jag hur skenet kan bedra. Fruntimren satt bara och snackade om morfar. ”…och så stilig han var”, sade en fräknig och rödhårig sak från Örnsköldsvik, ”till och med nu på ålderns höst.” De andra nickade instämmande, och jag fick nästan för mig att de tittade på mig med ännu större avsmak än tidigare.

Sen pratade samma rödhåriga en evighet om hur morfar tagit henne med till Kanarieöarna på semester och om hur kul de haft och hur dyrt det var där nu för tiden.

Jag krökade, åt räkor och höll min jävla käft. I kaffepausen gick folk ut för att röka, hämta frisk luft eller påfyllning i dunkar från bagageluckorna. Själv hoppade jag in i PV:n och halade ut min lilla kvarting. Det hela var ett fiasko. Hade jag vetat att det skulle sluta så kunde jag lika gärna stannat hemma i Skåne.

Just som jag satt där i mina tankars ensamhet rycktes passagerardörren upp och in ramlade en stor kvinna i en knallröd klänning. Hennes hår var blont och mascaran hade runnit till två kolsvarta myrstigar längs kinderna. Något med hennes andedräkt sade mig att hon nyss spytt.

”Int har du lite sprit till mig”, flåsade hon fram och det hade jag såklart. Hon bröt kraftigt på finska och presenterade sig som Tanja.

”Är det din bil”, frågade hon och försökte rätta till korvskinnet till klänning, men det gick inget vidare. Mängden valkar påminde mig om ett dragspel.

”Visst är det min bil bejbi”, sade jag och försökte elegant tända hennes cigarett, men svedde av en av de slynblonda lockarna istället.

”Perkele se upp för faan du människa”, grymtade Tanja men skrattade sedan så att de enorma pattarna nästan hoppade ur klänningen.

”Är det du som är…”, hon rynkade hela ansiktet, ”..Ar-ga-si?” Hon uttalade det stötigt, med svårighet.

”Jajamän bejbi”, svarade jag och gjorde mitt bästa för att knipa tufft med ögonen som de gör på film, ”jag är Argasi Dae.” Tanja nickade sakta.

”Din morfar talade ofta om dig Argasi.” Plötsligt kände jag en klump i bröstjävlet. Som en skavig tegelsten. ”Jag fick för mig att ni stod varandra nära. Saknar du honom?”

Jag tittade på wunderbaumen som dinglade i backspegeln. Den luktade vanilj och mitt synfält blev helt plötsligt alldeles suddigt av tårar. Jag tittade ut genom rutan istället. Där stod begravningsgästerna och drack hemkört och slog ihjäl mygg i Jämtlandsnatten som om ingenting egentligen hänt.

”Javisst saknar jag honom. Jag älskade faktiskt den gamle gubben”, sade jag slutligen till finskan. Hon tog sig en jävel till ur flaskan.

”Mig knullade han när jag var på konfirmationsläger här nere vid sjön”, sade Tanja, fast det lät som `nullade´ med den finska brytningen. ” Satanaa jag var bara femton och sugen jämn o ständig. Int har du lust att gå ned till sjön och nulla med mig Argasi?” På kväkande skånska fick jag fram något som påminde om ett `Ja´.

Väl nere vid vattnet gick det undan. Tanja vräkte omkull mig med sin enorma hydda, men jag landade mitt bland brännässlor med arslet före.

”Aj så in i helvete! Bort, bort från mig!” skrek jag i panik tills Tanja förflyttade sina nätta nittiofyra kilo och jag kunde ta mig på fötter. Flåsande pressade jag upp henne mot en ungbjörk istället, som knakade protesterande. Upp med klänningstyget och ned med troseriet i en flygande fläng. Tanja flåsade tillbaka och pressade sina läppar mot mina, det kändes som fuktiga skivor av fläskkotletter gled runt över munnen. Hon hade definitivt spytt tidigare.

”Va fan är nu detta?” Tanja stelnade till när byxorna föll och sköt mig ifrån sig. Jag tittade ned men allt såg ut som vanligt.

”Vad det är? Det är själva målstaken bejbi!” Utropade jag hest. ”Hela Abbekås stolthet!”

” Morfar din var en bra man med en bra kådd”, sade Tanja och skakade bestämt på huvudet, ”han hade ingen sån där perkeles snabel. Den där krejen gå int för sig i mig.” Hon tog sina trosor och gick därifrån. Jag stod kvar och såg ut som en lessen Tapir. Med brallorna runt anklarna och gråten i halsen.







Leende Blodsprängda Ögon 2

Kategori: Skräckbuskis

 

 

 

 

 

Tillbaka i bygdegården fanns inte ett spår av Tanja. Alla fruntimmer verkade uppslukade av jorden. Två gubbar sov i ena bordshörnan och handlarens söner bröt arm med sina vänner under svettigt stånkande.

Väl i PV:n såg jag att kvartingen var tom. Lika bra det. Kisande med ett öga åt gången körde jag därifrån. Jag skulle hem till Skånes platta jävla landskap. Till korvkiosken i Abbekås och deras underbara mosbricka.

Men vid nästa krök gick min pippigula stolthet i diket. Det är Jämtlands vägar i ett nötskal. De har knappt ens hört talas om infrastruktur däruppe. Efter två rejäla försök att få upp kärran från diket, så jord och gräs sprätte åt alla håll gav jag upp och tog apostlahästarna in mot stan. Där fanns åtminstone ett stadshotell, med bar och allt.

 

Det var en deprimerande promenad som jag företog mig. Mitt humör var ännu sämre sedan jag slagit i pitten i ratten när jag vrängt mig ur PV:n. Jag gick längs vägkanten med händerna nerkörda i fickorna och med skavande röv i de alltför trånga finbyxorna.

”Fattas väl bara att det skulle börja regna med, ” surade jag i mustaschen och hörde sedan en åskknall. Helvete då.

Regnet som kom var kallt, hårt och blött.  Det hela var en obehaglig upplevelse. Ja lite som att medverka i en wetsex-film från Grönland, tänkte jag och flinade.

Åtminstone hade jag inte ont någonstans. Ja förutom i min skavda röv då. Gud vad jag hatade att gå. Hade aldrig promenerat i onödan en enda gång i mitt liv. Gå och hämta posten lille Argasi, hade min mor sagt ibland. I helvete heller, hade jag tänkt och tagit sparkcykeln.

Gå till grannen och hämta öl Argasi, hade min far sagt. I helvete heller, hade jag tänkt och tagit bilen olovligt för att köra runt kröken. Ni förstår poängen. Och nu gick jag här. Traskandes som en jävla luffare med det lilla hår jag hade ståendes på ända och med en pitt som låg och skavde på kalsonglinningen. Helvetes finska till att vägra en ett ligg.

Piss och papir, som dansken säger!

 

Det där förbannade regnet gjorde inte saken bättre. Det piskade ju för jävulen ner nu och jag började överväga om jag skulle gå tillbaks till PV och tokrunka till fantasierna om en bantad Tanja? Nä fan. Jag hade för dålig fantasi och fan om jag inte var närmre Vreshult nu.

”Tur att det inte blixtrar iallafall”, tänkte jag när en åskvigg nästan fick mig att skita ner min skånska röv. Det var ju själve satan. Åskan rev genom himmelen som om Tor snortat amfetamin och fått för sig att ta en fylletur med sin vagn. Regnet hamrade ner som sylvassa piskrapp och infanterielden i röven och mellan benen skavde värre än någonsin.

”Förbannade sadistjävel!”, skrek jag med händerna höjda mot himmelen. ”Vad har jag gjort dig för ont din satans bög till Gud!?” En blixt vrålade ner i ett träd bredvid mig och skiten sprängdes i luften. Det virvlade träflisor och bark över mig i ett ozondoftande helvetesmoln. Jag drattade såklart på arslet ner i en vattenpöl. Med slokande mustasch tog jag mig upp på darrande ben. ”Nu var du rolig va? Helvetes, jävla…”

När jag stod där och mumlade svordomar som skulle fått Lucifer själv att bli mörkrädd, såg jag plötsligt strålkastare leta sig fram bakom mig. En bil.

”Heliga Horor! Jag är räddad ”, gurglade jag och plaskade ut i vägen med en smutsig tumme höjd. Här ska liftas tamigfan!

 

Jag stod med gapande mun och stirrade när en mattsvart Buick Eight på mullrande tomgång bromsade in framför mig. Ett blött ljud av en våldsam motor, som med sina liggande cylindrar kunde explodera i ett jävla vrål. Det visste jag allt. Inte fan hade jag själv råd med jänkarbil men nog visste jag.

”Nå. Ska du ha lift min herre?”

Kvinnan bakom ratten var en tigrinna. En spinnande katt som strålade av porr rakt i ansiktet på mig. Hennes hy var sensuellt sminkad väldigt vit, och hon hade en röd blomma vid örat. Brösten framhävdes av en randig och väldigt åtsittande tröja. Jävlars hon kunde ju nästan styra ratten med rattarna.

”Hää,” sa jag som ett fån.

Kvinnan kammade bak en korpsvart hårlock och höjde ena ögonbrynet.

”Självklart”, fick jag äntligen fram. ”Öh. Jag menar jag är lite blöt i röva bara.”

”Det gör inget lilla gubben, du kan hänga dem på tork över baksätet ”, spann hon. Jag jublade inombords då jag klev in och satte mig i. Femtiotalsbrudar med raggarbilar! Jippii nu får du säkert ligga!

Jag tittade försiktigt i ögonvrån för att inte verka alltför framfusig. Runt hennes breda höfter bar hon en sexig skinnkjol som knarrade lätt då hon satte sig tillrätta och la i en växel. Jag såg att hon hade en tatuering på vaden. Var det en fladdermus?

Hon slickade sig om läpparna och såg på mig med stora mörka ögon. Jag blev knäsvag och pillen dansade hambo i kalsongerna.

”Så,” sa hon med släpig röst. ”Vart ska vi?”

”Arr, närmsta stad blir bra. Är det inte Vreshult som ligger här någonstans?”

Hon nickade och tryckte gasen i botten. V8:an exploderade och jag trycktes bak i sätet.

”Hupp, här går det undan,” sa jag med ett slappt flin.

Kvinnan åmade sig litegrand och rättade till kjolen. Hon sa inget och vindrutetorkarna vevade på i jämn takt. Jag försökte igen.

”Ahem. Jag heter Argasi. Kommer långväga ifrån. Skåne du vet. Hörs kanske på dialekten?” En tryckande tystnad, bara V8:an under huven som vrålade genom den regniga natten.

”Så…vad heter du då?” Nu fick hon väl fan säga något. Jag började få slut på kallprat och det kliade i röven.

Plötsligt bromsade hon in. Jag flög fram och slog pannan i instrumentbrädan med en platt smäll. En stöt for längs ryggraden ner i brallan och kuken slaknade tvärt.

”Ajsomsaatan! Vad gör du kvinna?”

Hon vände sig om sakta mot mig och jag såg att hennes läppar var särade. Sakta slickade hon med en rosa tunga runt den fylliga putmunnen. Den ena handen hade letat sig ner på utsidan av skinnkjolen och smekte hennes underliv. Mina ögon for upp och staken var som ny igen. Givakt för helvete!

Jag satt gapandes och tittade på när hon förde sin hand under kjolens kant och med ett lätt krafsande ljud smekte sin fitta där under. Hennes andhämtning blev häftigare och häftigare. Motorn brummade fortfarande någonstans i bakgrunden men jag hörde den knappt. Jag hade fullt upp med att titta.

Hennes vänster hand hade nu varsamt börjat smeka de välformade pattarna på utsidan av hennes randiga tröja. Hon rörde sig rytmiskt och liksom juckade där i sätet på sin egen hand, djupt begravd i fittan på henne. Det knarrade i skinnkjolen och jag blinkade allt fortare för att inte missa något.

Jag var i extas!

 

 

 

 

 

Leende Blodsprängda Ögon 3

Kategori: Skräckbuskis

 

 

 

 

 

Hon stönade av vällust och jag kunde höra ett plaskande ljud därunder kjolen när hon ökade takten med handen.

Hon vände huvudet mot mig och jag såg att hon var svettig i pannan. Tungan letade sig runt läpparna och jag kände hennes andedräkt komma ut i kraftiga pustar. Det doftade jordgubbstuggummi.

”Jag heter Rahaela.” stönade hon, ”Knulla mig blå!”

 

Sagt och gjort. Jag behövde ingen skriftlig inbjudan till det här kalaset. Efter lite krångel med bältet och fipplande med skorna låg jag nu i baksätet med Rahaela ovanpå mig. Hon var härligt mjuk och go. Hon hade runkat upp kuken med en rödnaglad hand och sedan satt sig på huk över den. Våt och tung gled hon ner till roten, doften av jordgubbstugummi var överallt, blandat med doften av fitta.

”Mmm shit. Mer!” stönade hon och jobbade upp och ner. Hennes kjol låg slängd i framsätet och tröjan likaså. Hon var härligt mullig och bred över höfterna. Jag såg min skånska stake försvinna in i en lurvig hårbuske mellan hennes ben. Brösten skumpade upp och ner och jag försökte fånga ett av dem med munnen. Jag fick det i mitt ömmande huvud istället och la ner bröstsugandet.

Istället grabbade jag tag om hennes skinkor. De dallrade till när jag klatschandes knådade dem. Härligt greppvänliga trots att svetten gjorde dem allt glattare och halare. Rahaela red mig som en vildkatta och skrek stönande mitt namn medans regnet hamrade som maskingevärseld mot taket.

” Hallelujah. Tack ska du ha din gamle bög,” tänkte jag och riktade en tanke till Gud. Föga anade jag att han inte hade det minsta med saken att göra.

Jag skulle precis till att spruta min säd rakt upp i äggstocken på Rahaela när en hel del hände som förändrade mitt liv drastiskt. Man kan säga att det är ganska väsentligt för min historia.

Jag kände som sagt den bekanta känslan av en ilande eld komma upp för ryggraden. Värmen som spred sig ner mot kukskaftet skulle alldeles snart explodera utav bara fan. Just då rycker kärringen sig av mig med ett saftigt plopp.

”Skitnödiga sjömän!” skrek jag som en snuskig Kapten Haddock och blåste i väg satsen rakt upp i biltaket istället. Den fastnade som tapetklister för ett ögonblick och började sen makligt dingla neråt mot mitt ansikte. Detta hann jag inte oroa mig för. Mitt jordeliv var slut inom tre sekunder förstår ni.

 

Rahaela tycktes kura upp sig mot bakdörren och hennes svarta hår stod åt alla håll. Hennes ben var särade och fittan blängde på mig som en hårig mussla.

Plötsligt tog hon sats och flög på mig. Jag skymtade i virrvarret av hår och pattar att hennes ögon strålade mörkrött. Hon pressade ner mig djupt i baksätet och hon var stark. Så in i helvetes stark! Sen bet hon mig.

Långa vassa tänder skar in i min sladdriga hals och jag skrek. Jag lät som en griskulting och försökte slå mig loss men förgäves. Min kuk slaknade av rädsla och jag kände mig kall. Kramper for genom min kropp och känseln tycktes försvinna ur mina ben.

Jag stirrade förlamat upp i taket på sperman som sakta droppade i nacken på Rahaelas hår. Hon rörde sig ryckigt och sög. Sög livet ur mig. Farväl Abbekås korvkiosk.

Plötsligt satte sig hondjävulen upp. Blod fläckade den en gång vackra munnen och hon gned en röd hand mot sitt venusberg och vidare in i fittan. Hennes knogar skavde mot min kulmage. Hon stönade och fnittrade.

Jag höll på att svimma. Det började svartna för ögonen och ett illamående kom över mig. Rahaela slog till mig med baksidan av handen. Det fick mig att piggna till.

Hon slickade sina nerstänkta läppar och sa hest, ”Hör på mig Argasi. Vi kommer att ses igen. Frågan är bara när. Det är upp till dig hingsten.” Hon drog lite i min slaka kuk med en blodig hand. Jag rös till.

”Du tillhör mig nu förstår du. Vi är som ett du och jag.” Hon gned sitt bara sköte mot min mage litegrand. ”Mm, vi får nog ta och göra om det här någon dag.”

”V..vad är du?” stammade jag fram mellan blåa läppar. Jag frös som ett djur. Kändes som jag inte hade en droppe blod kvar i kroppen.

”Men lille vän? Har du aldrig sett på film eller läst en bok?”

Jag skakade på huvudet.

”Jag är ordblind och har ingen teve.”

Hon skrattade och slängde bak huvudet. Brösten skumpade och blänkte av blod och svett. Jag skymtade ett namn tatuerat på hennes mage.

’Vlad’ stod det.

”Jag är ett barn av natten. Jägare efter det röda livet. I blodet finns hemligheter så fantastiska att du inte ens kan föreställa dig. ”

Hon la huvudet på sned och log. ”Men du kommer att förstå. Det kommer du”

”Vad har du …gjort med mig?” gurglade jag.

Rahaela hade börjat ta sig till framsätet. Hennes vita skinkor putade mot mitt ansikte. Jag ville bita henne i röven som hämnd men kunde inte röra mig. Satan!

Hon knölade över sätet och började korva sig ner i kjolen igen. Tröjan slank över huvudet. På något sätt hittade hon sin blomma som flugit av i farten och fäste den åter bakom örat. Med en näpen servett torkade hon sig runt munnen och mötte mina skånska ögon i backspegeln.

”Jag har dömt dig till evigt liv Argasi. Dömt dig till att försöka släcka en osläckbar törst.” Hennes långa ögonfransar blinkade hypnotiskt mot mig.

”Vampyr?” sa jag.

Hon nickade allvarligt och gick sen ut i regnet runt till min sida. Dörren flög upp och med starka armar lyfte hon upp mig ur baksätet. Mina byxor hängde fortfarande runt fotknölarna. Hon lutade mig mot bilen och satte sig på huk för att dra upp mina både regnblöta och fittvåta byxor. Hon gav min sladdriga dragg en kyss på vägen upp.

”Knäpp byxorna nu Argasi. Du har en lång väg framför dig.” Jag gjorde som jag blev tillsagd och stod där svajandes framför henne. Hon lutade sig närmre mig.

”Du är min nu. Glöm inte det. Det kan dröja länge innan vi ses igen. Men ses…det kommer vi att göra. Då blir det åka av ”, sa hon och log samtidigt som hon tog mig på pitten en sista gång.

Hon satte sig i Buicken igen och gasade upp V8:an i varv. Med skrikande däck stack hon iväg på den snirkliga vägen. Jag svajade till lite mer i regnet och kände mig plötsligt hungrig. Så jävla hungrig. Och det var inte hamburgare som lockade. Med ett snett flin under mustaschen tittade jag upp i skyn. Sen skrattade jag.

”Nu ni. Era jävlar. Nu ska ni få se på fan. Argasi Dae!” Jag skrek ut mitt namn och höjde händerna mot den nattsvarta himmelen. Med leende blodsprängda ögon promenerade jag mot Vreshult för ett nattmål.

Det hade aldrig känts så lätt att röra sig i mörkret.