stewe

Blade of the Immortal

Kategori: Film

 
 
 

Manji var en samuraj på flykt med sin lillasyster i följe. Eftersom det fanns en belöning för hans huvud så sökte ett gäng prisjägare upp Manji och mördade hans lillasyster.
I gengäld slaktade Manji dem alla, men sårades själv dödligt i striden. När han låg döendes kom en vitklädd gammal häxa till honom och satte blodmaskar i hans kropp som läkte såren.
Femtio år senare är Manji en legend. En Ronin förbannad med evigt liv. En man som inte får dö förrän han själv dödat ettusen onda män.
Sextonåriga Rin ser sina föräldrar mördas brutalt av en krigarklan som med våld tar över varje dojo i regionen och lär ut en ny svärdskonst. Rin söker upp Manji och ber honom att hjälpa henne att hämnas sina föräldrar. I Rin ser Manji sin lillasyster och bestämmer sig för att hjälpa henne.

 

 


Blade of the Immortal är baserad på en manga jag aldrig läst. Ändå påminns jag om mina tummade exemplar av den svenska Epixtidningen Samurai med grymma och våldsamma Ensamvargen och bonusserien Kamui.
Två och en halv timme kan verka maffigt, men Blade of the Immortal upplevs som mycket kortare, vilket väl kan förklaras med att jag är löjligt förtjust i Takashi Miikes samurajfilmer13 Assassins och Hara-Kiri. Faktiskt har jag sett 13 Assassins flera gånger redan sedan den släpptes.
Det vimlar av scener så storslagna, obehagliga och bländande vackra i Blade of the Immortal att man hisnar. Det övernaturliga och ödesmättade i förening med fantasifullt ultravåld gör den här filmjuvelen till en av 2017:s absolut bästa för min del, så här i årets sista skälvande timmar. Kan inte rekommenderas nog!
(Netflix)

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Den Stora Sömnen

Kategori: Böcker

 
 

Privatspanaren Philip Marlowe får i uppdrag att reda ut ett utpressningsförsök mot den åldrande generalen Sternwood. Gubben tillbringar sina sista dagar rullstolsbunden i det palatsliknande hemmet i Los Angeles omgiven av orkidéer i en djungelliknande miljö.
Boken berättar om Marlowes sammanstötningar med Sternwoods båda utflippade döttrar, den pornografisäljande Geigers och dennes pojkvänner, liksom ett galleri av kriminella både innanför och utanför lagens råmärken.
Ständigt parodierad och sällan överträffad, kan man sammanfatta Den Stora Sömnen. Det är inte själva deckarintrigen som har fängslat generationer av läsare utan sättet Chandler skrev på: hårdkokt, humoristisk och stilistiskt rent elektriskt.


 


Raymond Chandler föddes den 23 juli 1888 i Chicago. Föräldrarna var irländska immigranter och fadern alkoholiserad. Efter skilsmässan flyttade modern tillbaks till Irland med lille Raymond. (det är inte utan att det anas ett samband mellan uppväxten på den gröna ön och Chandlers sjungande och gungande prosa.)
Efter examen luffade Chandler omkring en sväng i Europa, innan han sökte sig tillbaka till USA.  Han kom där att ingå i det mytomspunna författargänget kring pulpmagasinet Black Mask, vars kännetecken var samhällskritiska kriminalhistorier, kryddade med sociala missförhållanden och korruption. Snart skrev Chandler bokstavligt talat historia, med Den Stora Sömnen som det stora genombrottet och en film noir-värld som låg vidöppen för hans förlagor och manus.

 

 

 

 

 

3 snabba

Kategori: Film

 
 

Skämmerskans Dotter
En skämmerska är någon som kan se in i människors själ, se deras mest skamfyllda hemligheter som de försöker dölja för omvärlden.
 När fursten och hans närmaste mördas pekar alla spår mot arvingen Nicodemus. Men Nicodemus hävdar att han är oskyldig, så för att verkligen bekräfta att han är mördaren hämtar de Dinas mor som är Skämmerska. Dina har ärvt sin mors förmågor och dras också snart in i fallet.
Dansk film brukar borga för kvalité, men den här storyn är så pass uppenbar och kopierad att den mest för tankarna till senare års svenska julkalenderäventyr. Specialeffekterna är också en påminnelse om att med en begränsad budget så bör man låta drakar hålla sig i skuggor och halvdunkel istället för att knalla omkring i fullt dagsljus. Trots allt en duglig matinébagatell för familjen, där jag önskar att man fått se mer av Stina Ekblad som gör en riktigt grym insats av det lilla vi får se av henne.
(Netflix)




A Gray State
Fängslande dokumentär om krigsveteranen David Crowley som mördade sin familj och sedan begick självmord. Alldeles före tragedin så var David uppslukad av arbetet med A Gray State, ett filmprojekt där han ur en konspirationsteorisk vinkel ville varna sina landsmän för en annalkande diktatur och ett snart förestående folkmord. På sin sida hade han gamla bekanta som Alex Jones och Infowars, liksom ett löst sammansatt nätverk av Tea Party-medlemmar och de som på ett kvasireligiöst vis tror på slutna sällskap och dolda makter som förenas under Den Nya Världsordningen.
Konspirationsteori har gått från att vara ett undergroundfenomen till att bli en egen födkrok och blandats samman med vanlig samhällskritik från libertarianskt håll. Davids mord och självmord blir - kanske inte helt otippat- en del av konspirationsteorierna.
Det är ett intressant ämne att reflektera kring. Konspirationsteorier av det här slaget har ofta en tydlig underklasskoppling och är inte sällan löjeväckande. Samtidigt ser man i de högre samhällsskikten hur en snarlik kvasireligiös tro genomsyrar akademikers, makthavares och mittfåremedias tro på t.ex. ”kritiska studier”, ryska sammansvärjningar och ständig global tillväxt. De maktlösas konspirationsteorier är knasigt destruktiva och maktens dito är dagens sanning.
Den här dokumentären är inte bara sorglig och riktigt spännande, utan tar sig an det inflammerade ämnet om konspirationsteorier på ett intressant vis.
(Netflix)

 

 

We Have Such Sights To Show You
Slutligen måste det tipsas om den kulturgärning som förgyllt december månad: nyutgåvor av Rabid, The Brood, Scanners I-III och Hellraiser I-III, oklippta och restaurerade. Filmerna släpps separata och i samlingsboxar, på både Blu-Ray och DVD och innehåller en hel hög extramaterial.
(Studio S/Njuta films)

 

 

 

 

The Spectral Link

Kategori: Böcker

 
 
 
 

Thomas Ligottis senaste samlingsvolym, den första på över tio år, innehåller två noveller samt en kort prolog kring att inte befinna sig i samklang med den här världens verklighet. Båda berättelserna har enligt författaren själv sin grund i personligt upplevda fysiska trauman, men fokuserar snarare på själsligt illamående.
Första novellen Metaphysica Morum, handlar om en man som befinner sig mellan två världar – den fysiska och den drömda. Han försöker finna ett sätt att leva genom att konsultera Doktor O som är en slags blandning av psykolog, livscoach och spirituell guide.
I sina drömmar besöks huvudpersonen av ett mystiskt väsen kallat The Dealer, som tar honom med till främmande men ändå välbekanta platser. The Dealer upprepar ofta i drömmarna; ”If I understand you correctly sir, you are in the market for an all-new context.”
Inte någon omistlig läsning, men på hela taget en surrealistisk skruvad berättelse med en skopa svart humor i kombination med klaustrofobiska självmordsfantasier.

 

 
 

I volymens andra novell, The Small People, återvänder Ligotti till sin fascination för dockor, eller snarare morbida skapelsemarionetter med mer eller mindre mänskliga drag.
Även den här berättelsen utspelar sig i ett samtal med en läkare, men till skillnad från Doktor O. i Metaphysica Morum är doktorn här en passiv lyssnare till patientens utsaga om hur han som pojke avskydde och fruktade vad han kallar just The Small People.
Småfolket är ett slags kringflyttande, docklika figurer som slår upp sina lustigt konstruerade byar i utkanterna av de normalstora människornas städer. Alla vet att de finns där, men de flesta undviker att tala om dem. På biblioteket finns inga böcker som ger några svar kring vilka de märkliga varelserna egentligen är för några. Tillsammans med en kamrat bestämmer sig huvudpersonen för att ta reda på sanningen om småfolket.
Trots att det här med dockor och marionetter är ett återkommande tema i Ligottis författarskap, lyckas novellen ovanligt väl med att väcka ett genuint obehag, en känsla som jag numera sällan upplever vid skräckläsning.
The Spectral Link är en limiterad hårdpärmsutgåva från Subterranean Press.

 

 

 

 
 
 
 

“The two most common elements in the universe are Hydrogen and stupidity.”

Kategori: Film

 
 
 


Kortdokumentär om den frispråkige och egensinnige författaren Harlan Ellison
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Julslagget

Kategori: Bloggverk

Skrota Stat(s)media

Kategori: Allmänt

 
 

Inledningsvis, två tips.
Brennpunkt är Norges motsvarighet till Uppdrag Granskning kan man säga. Bland mycket annat har de i år gjort en skakande dokumentär om "Den Nordiska Motstandsbevegelsen"
Brittiska BBC har gjort ett svårsmält inslag om det svenska fenomenet "Apatiska Barn" som jag med många andra trodde var något som inte längre fanns, men det var visst bara vår media som slutat uppmärksamma det.
Inslagen från NRK och BBC är en påminnelse om att konceptet Public Service faktiskt kan fylla något slags syfte i den digitala tidsepoken, medan motsvarigheten i Sverige är radio och tv i socialdemokratiska partiets tjänst. Inte alltid och inte hela tiden, men i grunden är det vad de är.

 


När sossarna vill kampanja kring skattesmitning så gör SVT specialinslag om Paradisläckorna där man främst hänger ut affärsmän som inte brutit mot lagen, men mot ”skattemoralen”. En moral som uppenbarligen gäller alla utom de egna.
När finansminister Magdalena Andersson vill se en förändrad migrationspolitik så basunerar SVT ut redan nästa dag att det kommer rekordmånga migranter till Sverige. Vilken tajming!
Det är bara två hyfsat färska exempel från en lista som kan göras lång.
Den totala uppslutningen bland riksdagspartierna kring en skattefinansiering av Public Service avslöjar att flera av dem föreställer sig en framtid där Statsmedian är i deras egen regi.
De underskattar uppenbarligen det bidragskomplex som socialdemokratiska partiet faktiskt är och länge varit för kulturarbetare och journalistkåren. Den gigantiska skyddade verkstad som SR och SVT erbjuder den stora andel lata och talanglösa som aldrig hade kunnat konkurrera på en öppen marknad.

 


De förväxlar den salongsradikala atmosfären inom Public Service med potentiell illojalitet mot Moderpartiet. För SR och SVT råder dock inget motsatsförhållande mellan att vara ”commie chic” och att arbeta för statlig media; sossarna är ju den ekonomiska garanten för att Overtonfönstret inom svensk mediedebatt alltid ligger i sektvänsterläge samt att slö inkompetens tillåts vara ett signum.
I gengäld gör man propaganda när den socialdemokratiska staten som mest behöver det. Detta gäller även när socialdemokraterna inte sitter vid rodret, ett bra exempel är när Public Service gjorde en stor affär av att tre alliansministrar inte betalat Avgiften till just Public Service.
Det kan jämföras med exempelvis Anders Ygemans svinbeteende mot just sådana arbetare han och hans parti säger sig representera: ”Ygeman betalade aldrig de 27000 kronorna som domstolen hade fastslagit att han var skyldig. Och han kom aldrig till förhandlingen i tingsrätten där det blev en så kallad tredskodom.Ygeman förhandlade sedan med konkursförvaltaren och i slutändan betalade han 6000 kronor. Jag tycker att jag kom alldeles för hårt undan, säger Ygeman.”

 

 

Eftersom man ser sig själva som folkuppfostrare och indoktrineringskommissarier i första hand, så blir ju tilltalet från Svensk Public Service plågsamt nedlåtande. Som en vän konstaterade så skulle SVT och SR lika gärna kunnat inleda sina sändningar med att säga: Hej idiot, nu ska jag berätta för dig vad du ska tänka och tycka just idag. Gapa stort!
Därför är det väldigt glädjande att alltfler nu protesterar mot den tänkta tvångsfinansieringen av Public Service via skattesedeln. Kulturarbetaren och den mångårige SR-medarbetaren Jens Ganman berättar i poddavsnittet nedan ännu mer om vad som är snett inom Public Service och varför statsmedia överlag bör skrotas en gång för alla.

 

 

 

 

 

 

 

 

God Jul

Kategori: Allmänt

 
 
 
 "It was the Yuletide, that men call Christmas though they know in their hearts it is older than Bethlehem and Babylon, older than Memphis and mankind. It was the Yuletide, and I had come at last to the ancient sea town where my people had dwelt and kept festival in the elder time when festival was forbidden; where also they had commanded their sons to keep festival once every century, that the memory of primal secrets might not be forgotten. Mine were an old people, and were old even when this land was settled three hundred years before."
 
 
 
 
 
 
 

Ensamvärk

Kategori: Böcker

 

 

 

 


"Man kan inte bo i den här stan och överleva om man inte har nån sorts beskydd... man kan inte leva så här, som galna råttor, utan att tiden blir mogen för något ogudaktigt annat... man kan inte göra det utan att frambesvärja någon fruktansvärd... Gud!
En ny Gud, en uråldrig Gud med ett barns hunger och ögon, en vansinnig blodsgud av dimma och gatuvåld. En Gud som sökte sin församling och erbjöd dem att välja mellan att dö som offer eller leva som eviga vittnen till andra utvalda människors död. En Gud i tiden, en gatornas och vimlets Gud."

-Slagna Hundars Gnyende

 

"Jag fick tidernas kick av att bara stå där och se midjans inbuktning och höfternas rundning och se musklernas sträckas på sidan om brösten när hon lyfte armen för att borsta ner allt det där håret. Jag hade aldrig stannat till och bara glott på en brud så där.
Alla andra jag träffat var riktiga fladderfittor som Blod hade nosat upp åt mig, och dem hade jag bara lagt vantarna på utan agremanger. Och så de svällande brudarna i porrfilmerna."

-En Kille Och Hans Hund

 

"Under loppet av nästa månad - i omvänd ordning mot hur han hade lärt känna dem - dök varenda kvinna som han hade haft ett förhållande med på något mystiskt sätt åter upp i hans liv.
Före Corinne hade han haft en hel rad tillfällighetsligg och tillbringat ett eller annat veckoslut med Hannah, Nancy, Robin och Cylvia: Elisabeth, Penny, Margie och Herta; Eileen, Gail, Holly och Kathleen. En efter en, i en obruten följd, kom de tillbaka till honom som barnhemsbarn till grytan för en sista sked gröt."

-Alla Pullor Hem Till Boet

 

"Han slängde in överväxeln och tryckte ner manöverknappen som fällde ut den roterande cirkelsågen. Dallasrakknivar kallades de på verkstäderna. Men den karmosinröda Mercuryn drog på och gjorde lätt 185 knyck.
"Jag ska ta dig, ditt jävla fittlock!" vrålade han.
Piranhan ryckte till och kastade sig framåt. Men Mercuryn var redan över tjugo billängder bort på motorvägen. Adrenalinet pumpade genom kroppen på George."

-Längs Panoramavägen

 




Jag har suttit och knåpat till och från ett bra tag nu. Hur sammanfattar man det här?
Citaten var givna. Som alltid ett enkelt sätt att illustrera på någons sätt att skriva istället för att behöva beskriva det själv. Harlan Ellison är en laglös stilist som slår först och slår hårt.
Det är kompromisslösa noveller. Ibland experimentella, ibland genretypiska, ibland inte alls i min smak.
Ensamma Hundars Gnyende är exempelvis en novell med verklighetsbakgrund i fallet Kitty Genovese. Ett uppmärksammat mord som förekommit flitigt i amerikansk populärkultur. Bland annat i serieromanen Watchmen. En kille och hans hund är hårdkokt science fiction av bästa sort, medan Ett liv inrett i tidig fattigdom är en vemodig och vacker uppväxtskildring. För att nämna några. När Ensamvärk är som bäst så håller den högsta klass och rekommenderas verkligen.

 
 
 

"På bottenvåningen hittade han den blonda flickan, som hette Adrienne. Hon låg tunn och vit som en bordduk på matsalsbordet, och tre av de andra, som han inte hade sett på ett tag, satte sina ihåliga, vassa tänder i henne och drack den gula vätskan från de uppsvällda varbölder som varit hennes bröst och stjärt. Deras ansikten var vita, och ögonen såg ut som sotfläckar."

-Krossas Som Ett Troll Av Glas

 

"De giftiga vindarna tjöt och rev upp dammet som täckte marken.
Inget levde här.
De grönskimrande, dödsbringande vindarna dök ner från himlen och renrakade jordens skelett på jakt efter vad som helst som ännu rörde sig, vad som hels som ännu levde. Men det fanns inget. Puderdamm. Glimmer. Pimpsten."

-Dödsfågeln

 

"När jag var arton började jag på college. Jeffty var fortfarande fem.
Jag kom hem om somrarna för att arbeta i min farbror Joes juvelerarbutik. Jeffty hade inte förändrats. Nu förstod jag att det var något som var annorlunda med honom, inte konstigt. Jeffty var fortfarande bara fem och inte en dag mer."

-Jeffty Är Fem

 

"De gick till hennes lägenhet, och efter att under tystnad ha brottats med köksdörrar som smällde igen och teven sattes på för högt kom de slutligen i säng, och han försökte fullfölja metaforen genom att knulla henne i röven. Han hade fått ner henne på knän och armbågar innan hon insåg vad han höll på med; hon kämpade för att vända sig på rygg, och han red henne medan hon spjärnade emot och kastade sig fram och tillbaka utan att ge minsta ljud ifrån sig.
Och när han fått klart för sig att hon aldrig skulle gå med på vad han ville klämde han till om hennes bröst så hårt att hon tjöt av smärta. Han vräkte ner henne på rygg, gned sig mellan hennes ben ett dussintals gånger och ejakulerade sedan på hennes mage."

-Slagna Hundars Gnyende

 
 
 
-The Illustrated Harlan Ellison-
 
 
 
 
 
 

Emot Världen, Emot Livet

Kategori: Böcker

 
 

Där människans kommunikationsvägar korsas har hon byggt gigantiska och fula metropoler, där var och en, isolerad i en anonym lägenhet mitt i en byggnad lik alla andra, är övertygad om att hon är världens medelpunkt och alltings mått. Men under jordhålorna som dessa insekter grävt vaknar mycket gamla och mäktiga varelser långsamt ur sin sömn. De fanns här redan under karbontiden, de fanns här under trias- och permtiden, de hörde det första däggdjurets skrik, de kommer att höra det sistas dödsrosslingar.

En lång essä i bokform av Michel Houellebecq om Howard Philips Lovecraft. Det handlar om Lovecraft som en udda existens med främlingskap för världen och hur det formade skrivandet. Enligt Houellebecqs beskrivning fanns det ett påtagligt avstånd till resten av mänskligheten som präglade Lovecrafts fiktion. Något som också exemplifieras med att han helst kommunicerade med omvärlden genom många och långa brev.
Houellebecq lyckas på samma gång vara underdånigt dyrkande som krasst objektiv. Rakt på sak och realistisk, men utan att för dens skull försöka avmystifiera den kanske mest mytomspunna av skräckförfattare.
Utan moraliska pekpinnar avhandlas Lovecrafts eventuellt asexuella läggning och samtidigt hans sensuella, ja rentav erotiska, skildringar av arkitektur och hur åsynen av gotiska byggnader får honom att känna i kroppen. Det tvångsmässiga nedtecknandet av mardrömmar. Hur Lovecraft ansåg att gas nog var det bästa sättet att utrota vad han ansåg vara lägre stående raser. Hur han hatade modernismen och drömde om ett viktorianskt samhälle. Något som i sig är ganska typiskt för lite speciella människor; att de föreställer sig att de hade passat bättre in i det förgångna än nu. Att det är tiden och inte de själva som är ur led.
Just de där djupdykningarna i personlighetsdragen lämnar en kvardröjande känsla av att Lovecraft var en hyfsat störd individ. Men att den rubbningen också är vad som gjort att hans omständiga och märkligt uppbyggda berättelser fängslat generationer där andra glömts bort så snart trycksvärtan torkat. Det udda och egna är ju också det som gjort att det vuxit fram en personkult kring Lovecraft själv. Med åren har han blivit något av en litterär Charles Manson eller Varg Vikernes för de kvasiakademiska nördarna.

 

 

Om man definierar en författare inte utifrån de teman som han berör, utan utifrån dem som han lämnar därhän, måste man medge att Lovecraft intar en unik ställning. I hans författarskap finner man inte den minsta anspelning på de båda realiteter vars stora betydelse de flesta är överens om: sex och pengar. Verkligen inte den minsta. Han skriver precis som om de inte fanns. När en kvinna träder in en berättelse (vilket sker sammanlagt två gånger) får man rent av en besynnerlig känsla, det är som om han plötsligt fått för sig att beskriva en japan.

Det finns ett outtalat släktskap mellan Houellebecq och Lovecraft som genomsyrar texten. Bägges författarskap präglas till viss del av avsky mot världen. Bägge har en tendens att betrakta mänskliga mekanismer och Homo Sapiens flockbeteende på avstånd och från ett tydligt utanförskapsperspektiv. Den släktskap och fascination som Houellebecq själv känner inför Lovecraft är något helt annat än den tentakelringlande kultvärld som känns igen från rocklyrik, filmatiseringar och rollspel.
Sammanfattningsvis är det här ett sällsynt fängslande personporträtt av en jävligt märklig man och en minst sagt unik berättare.
För fans av fransosen i sammanhanget, så ges det ledtrådar till Houellebecqs eget skrivande. Genom att berätta om Lovecraft så berättar Houellebecq något om sig själv, skulle man kunna säga.  

 

 

 

 

 

 

 

Prepperpodden

Kategori: Allmänt

 


Här hittar du Prepperpodden
Rekommenderas, speciellt nysläppta episod #3
där Daniel Sjöberg från Projekt Allmogen intervjuvas