Gudalära

Den nordiska gudaläran ger intryck av att vara skapad av ett folkslag som ofta suttit och grubblat över de stora frågorna här i livet och följaktligen visar upplägget och innehållet i Vaftrudnersmål tydliga spår av denna filosofiska livssyn.
Huvudtemat i Vaftrudnersmål utgår nämligen från livets avgörande skeenden som alla varelser måste genomlida, dvs livets födelse och dödens utsläckande. Detta kan ses som ett vittnesbörd om att våra nordiska förfäder älskade att spekulera över vad som styrde den eviga livscykeln.
Då våra förfäder ansåg att allt levande måste härledas från något, ledde detta fram till skapelsemyten – i vilken de två ytterligheterna kylan och värmen blev upphov till livets uppkomst.
Enligt det nordiska synsättet styrdes livet och naturkrafterna av tydliga motpoler – livet avlöstes av döden, efter natt kommer dag, om solen var en kvinna är månen en man osv. Så det är ingen slump att Vaftrudnersmål upplåter större delen av sitt innehåll till dessa dynamiska motsatsförhållanden.
Fornnordisk Mytologi av Lars Magnar Enoksen. Titeln är kanske lite missvisande, då boken till största del är en genomgång av Vaftrudnersmål, där Lars Magnar analyserar och klarlägger innehållet i varje strof.
Men med hänvisningar till innehållet i andra Eddor ges en ändå en rejäl överblick och introduktion av mytologin som präglade det forna norden. Det berättas också om Snorre Sturlassons ovärderliga insats som nedtecknare, liksom hur de kvarvarande skrifterna under århundraden förvanskats genom tillägg och kristna infall, men också bevarats av eldsjälar och historiker.

Kanske är Grimnersmål utförliga redogörelse av den kvalfyllda tortyren i stället en beskrivning av en rituell självoffring – avsedd att användas som ett rituellt medel för att kunna skåda in i gudarnas värld. Om man dessutom jämför med Havamåls runkapitel finns det mer som talar för att det under fornnordisk tid existerade en form av rituell självoffring som var knuten till Odenskulten.
Havamåls runkapitel inleds med en beskrivning av hur Oden självmant har hängt sig i ett vindpinat träd och sårat sig med en spjutspets. I första versen påpekas det uttryckligen att Oden var given ”själv åt sig själv”. När Oden hänger i trädet får han varken njuta dryck eller föda och genomlider nio dygn på detta ytterst pinliga sätt.
Till slut faller Oden ner från trädet och där får han avnjuta det dyrbara mjödet som östes upp ur karet Odrörer, dvs ”Den som sätter sinnet i rörelse”. När Oden druckit sig otörstig av mjödet, sätts den gudomliga inspirationen i rörelse. Han kan plötsligt berätta extatiska syner om runornas hemligheter.
Just ovanstående var en av mina favoritepisoder i boken. Jag kommer att tänka på det fantastiska seriealbumet Soldansen av Derib där det beskrivs ett mandomsprov som innebär stor smärta men också ger stor insikt, och där smärtgränsen passeras bland annat genom att fästa hullingar i bröstskinnet. Det är intressant med urfolkens initiationsriter och mytologier, ofta är beröringspunkterna fler än det som skiljer åt.
Det går inte att missta sig på Enoksens kärlek till ämnet, redan i förordet berättar han hur hans norske far råkade berätta lite om vikingar och asasagorna vid läggdags för unge Lars Magnar, för att sedan inte få berätta om så mycket annat. Sagostunderna blev till frågestunder och en livslång passion var född. Däremot kan jag tycka att Enoksen inte lyckas språkmässigt alla gånger och att lite väl många faktadelar upprepas- speciellt när boken är så pass tunn som den är. Rekommenderas ändå.
