stewe

Den nordiska gudaläran ger intryck av att vara skapad av ett folkslag som ofta suttit och grubblat över de stora frågorna här i livet och följaktligen visar upplägget och innehållet i Vaftrudnersmål tydliga spår av denna filosofiska livssyn.

Huvudtemat i Vaftrudnersmål utgår nämligen från livets avgörande skeenden som alla varelser måste genomlida, dvs livets födelse och dödens utsläckande. Detta kan ses som ett vittnesbörd om att våra nordiska förfäder älskade att spekulera över vad som styrde den eviga livscykeln.

Då våra förfäder ansåg att allt levande måste härledas från något, ledde detta fram till skapelsemyten – i vilken de två ytterligheterna kylan och värmen blev upphov till livets uppkomst.

Enligt det nordiska synsättet styrdes livet och naturkrafterna av tydliga motpoler – livet avlöstes av döden, efter natt kommer dag, om solen var en kvinna är månen en man osv. Så det är ingen slump att Vaftrudnersmål upplåter större delen av sitt innehåll till dessa dynamiska motsatsförhållanden.

Fornnordisk Mytologi av Lars Magnar Enoksen. Titeln är kanske lite missvisande, då boken till största del är en genomgång av Vaftrudnersmål, där Lars Magnar analyserar och klarlägger innehållet i varje strof.
Men med hänvisningar till innehållet i andra Eddor ges en ändå en rejäl överblick och introduktion av mytologin som präglade det forna norden. Det berättas också om Snorre Sturlassons ovärderliga insats som nedtecknare, liksom hur de kvarvarande skrifterna under århundraden förvanskats  genom tillägg och kristna infall, men också bevarats av eldsjälar och historiker.

Kanske är Grimnersmål utförliga redogörelse av den kvalfyllda tortyren i stället en beskrivning av en rituell självoffring – avsedd att användas som ett rituellt medel för att kunna skåda in i gudarnas värld. Om man dessutom jämför med Havamåls runkapitel finns det mer som talar för att det under fornnordisk tid existerade en form av rituell självoffring som var knuten till Odenskulten.

Havamåls runkapitel inleds med en beskrivning av hur Oden självmant har hängt sig i ett vindpinat träd och sårat sig med en spjutspets. I första versen påpekas det uttryckligen att Oden var given ”själv åt sig själv”. När Oden hänger i trädet får han varken njuta dryck eller föda och genomlider nio dygn på detta ytterst pinliga sätt.

Till slut faller Oden ner från trädet och där får han avnjuta det dyrbara mjödet som östes upp ur karet Odrörer, dvs ”Den som sätter sinnet i rörelse”. När Oden druckit sig otörstig av mjödet, sätts den gudomliga inspirationen i rörelse. Han kan plötsligt berätta extatiska syner om runornas hemligheter.

Just ovanstående var en av mina favoritepisoder i boken. Jag kommer att tänka på det fantastiska seriealbumet Soldansen av Derib där det beskrivs ett mandomsprov som innebär stor smärta men också ger stor insikt, och där smärtgränsen passeras bland annat genom att fästa hullingar i bröstskinnet. Det är intressant med urfolkens initiationsriter och mytologier, ofta är beröringspunkterna fler än det som skiljer åt.
Det går inte att missta sig på Enoksens kärlek till ämnet, redan i förordet berättar han hur hans norske far råkade berätta lite om vikingar och asasagorna vid läggdags för unge Lars Magnar, för att sedan inte få berätta om så mycket annat. Sagostunderna blev till frågestunder och en livslång passion var född. Däremot kan jag tycka att Enoksen inte lyckas språkmässigt alla gånger och att lite väl många faktadelar upprepas- speciellt när boken är så pass tunn som den är. Rekommenderas ändå.

Vinden virvlar upp snörök som ett dis. Iskristaller sticker mot bara kinder och ögonlock. Med slutna ögon och halsdukarna täckande allt mer av ansiktena går vi vidare, obevekligt men inte längre i marschtakt. Inte längre i slutna led. Istället är vi spridda vida. Några har lämnat sin packning bakom sig, bär endast vapnen med hårt klamrande händer.

Jag tänker på tövan vid kusten, där lägereldarna brann inför avfärd. Hur en märklig blodtörst speglades i männen som under tystnad slipade sitt stål eller hukade över skålar med ångande proviant. Deras anletsdrag förvrängda i det flackande skenet. Deras blickar som grinande kraniers tomrum, stirrande ut över det hårdfrusna havet.

Vi stapplar framåt på tunga fötter. Domnade klumpar, med vätan äten genom den grova sulan. Bitvis vadande genom drivor av snö. Isen knarrar olycksbådande, ett viskande läte som snart ökar till ett dån. Likt muskötskott smäller det när havet rör sig under oss. Ibland anar vi dess vidöppna avgrund, bara en vådlig spricka från att sluka oss i svarta famnars djup. Vissa stelnar mitt i steget och måste tvingas vidare. Andra ökar på stegen, springer klampande, halkar och faller. .

Det har förts via de glesnande leden bakåt att flera män redan gått genom isen. Några samtidigt, men de flesta i ensamhet. Ibland bara en armlängds avstånd från kamraten som förstenad såg på. Man kan tänka sig vad som rör sig i sinnet hos den som ännu lever och skådat något sådant ske. Varför bar den för honom och brast bara några steg bortåt? Var det hans tid kommen, och är det min härnäst?

Vidskepliga viskningar färdas redan. Märkligt att inte ens snöblåst och modd som blöter rakt genom stövlarna kan få dem att sluta ränna med käften. Om ändå tungorna frös fast i gommen en gång för alla.

Jag ser inte längre de som går närmast mig. Mörkret har lägrat sig allt mer, ändå verkar aldrig den här fördömda vandringen nå sin ände. Ibland anar jag något, rörelser som av skuggor bara steg ifrån mig. Dunkla gestalter med krumma ryggar, säkert kamrater hukandes för vinden eller böjda under packningen. Men dunkelheten förvränger deras gestalter, får ögonen att tro något annat. Jag är inte ens säker om det verkligen är någon där, eller om min syn villas av umbärandet och fruktan.

Ibland får jag för mig att jag hör fragment av svordomar mumlandes, eller böner gällt utropade i vinden. Längre fram ser jag lyktor visa vägen, de bärs på långa störar för att synas över leden i beckmörkret. Lyktornas bloss är min enda fasta punkt, det enda som får mig att glömma det väldiga block av förrädiskhet som knakande rör sig under mina steg.

Det enda som får mig att glömma de gastkramande vittnesmålen i natten, om vad som kom ur djupen och drog kamraterna ned. Med långa, svepande armar och klor som skördeknivar.

 Casus Belli är latin för Krigstillfälle.

Benjamin Albrektsson vaknar genomsvettig och darrar i hela kroppen. Han sätter sig upp, drar i täcket tills han når den torra änden och torkar av ansiktet och håret med påslakanet.

Han stiger upp och går till kokvrån där han spolar upp vatten och dricker girigt. Ändå känns det som att den svettklibbande värmen ångar ur hans kropp, som kondens över huden. Han öppnar upp ett fönster och med den sömndrucknes rörelser tänder han en cigarett. Kvällsluften kyler av hans bara bröst.

Han hör stadens ljud; bilar, röster, högklackat mot asfalt. Det var alltför länge sedan han kände tystnaden, lyssnade till vågorna mot klipporna och sträva vindar runt taknockarna. Så hörs sirener, blåskenet från en utryckning tycks spegla sig mot himlen. Den får Benjamin att minnas den mareld som dansar längs horisonten.

Han stänger fönstret när han rökt färdigt, försöker somna om. Istället stirrar han i taket där en utbrunnen glödlampas skugga förflyttar sig efter strålkastarskenet från bilarna utanför, som vore den ett solur på en plats där tiden aldrig står still.

Fortsättningen läser du i Brinn era djävlar! Brinn!
Som du beställer HÄR!!!