stewe

Gudalära

Kategori: Böcker

 

 

Den nordiska gudaläran ger intryck av att vara skapad av ett folkslag som ofta suttit och grubblat över de stora frågorna här i livet och följaktligen visar upplägget och innehållet i Vaftrudnersmål tydliga spår av denna filosofiska livssyn.

Huvudtemat i Vaftrudnersmål utgår nämligen från livets avgörande skeenden som alla varelser måste genomlida, dvs livets födelse och dödens utsläckande. Detta kan ses som ett vittnesbörd om att våra nordiska förfäder älskade att spekulera över vad som styrde den eviga livscykeln.

Då våra förfäder ansåg att allt levande måste härledas från något, ledde detta fram till skapelsemyten – i vilken de två ytterligheterna kylan och värmen blev upphov till livets uppkomst.

Enligt det nordiska synsättet styrdes livet och naturkrafterna av tydliga motpoler – livet avlöstes av döden, efter natt kommer dag, om solen var en kvinna är månen en man osv. Så det är ingen slump att Vaftrudnersmål upplåter större delen av sitt innehåll till dessa dynamiska motsatsförhållanden.

 

Fornnordisk Mytologi av Lars Magnar Enoksen. Titeln är kanske lite missvisande, då boken till största del är en genomgång av Vaftrudnersmål, där Lars Magnar analyserar och klarlägger innehållet i varje strof.
Men med hänvisningar till innehållet i andra Eddor ges en ändå en rejäl överblick och introduktion av mytologin som präglade det forna norden. Det berättas också om Snorre Sturlassons ovärderliga insats som nedtecknare, liksom hur de kvarvarande skrifterna under århundraden förvanskats  genom tillägg och kristna infall, men också bevarats av eldsjälar och historiker.

 

 

 

Kanske är Grimnersmål utförliga redogörelse av den kvalfyllda tortyren i stället en beskrivning av en rituell självoffring – avsedd att användas som ett rituellt medel för att kunna skåda in i gudarnas värld. Om man dessutom jämför med Havamåls runkapitel finns det mer som talar för att det under fornnordisk tid existerade en form av rituell självoffring som var knuten till Odenskulten.

Havamåls runkapitel inleds med en beskrivning av hur Oden självmant har hängt sig i ett vindpinat träd och sårat sig med en spjutspets. I första versen påpekas det uttryckligen att Oden var given ”själv åt sig själv”. När Oden hänger i trädet får han varken njuta dryck eller föda och genomlider nio dygn på detta ytterst pinliga sätt.

Till slut faller Oden ner från trädet och där får han avnjuta det dyrbara mjödet som östes upp ur karet Odrörer, dvs ”Den som sätter sinnet i rörelse”. När Oden druckit sig otörstig av mjödet, sätts den gudomliga inspirationen i rörelse. Han kan plötsligt berätta extatiska syner om runornas hemligheter.

 

Just ovanstående var en av mina favoritepisoder i boken. Jag kommer att tänka på det fantastiska seriealbumet Soldansen av Derib där det beskrivs ett mandomsprov som innebär stor smärta men också ger stor insikt, och där smärtgränsen passeras bland annat genom att fästa hullingar i bröstskinnet. Det är intressant med urfolkens initiationsriter och mytologier, ofta är beröringspunkterna fler än det som skiljer åt.
Det går inte att missta sig på Enoksens kärlek till ämnet, redan i förordet berättar han hur hans norske far råkade berätta lite om vikingar och asasagorna vid läggdags för unge Lars Magnar, för att sedan inte få berätta om så mycket annat. Sagostunderna blev till frågestunder och en livslång passion var född. Däremot kan jag tycka att Enoksen inte lyckas språkmässigt alla gånger och att lite väl många faktadelar upprepas- speciellt när boken är så pass tunn som den är. Rekommenderas ändå.

 

 

 

Krigstillfälle

Kategori: Publicerat

  

 
 
 
 
Nedan följer ett utdrag från novellen Casus Belli: Blodsoffer

 

Vinden virvlar upp snörök som ett dis. Iskristaller sticker mot bara kinder och ögonlock. Med slutna ögon och halsdukarna täckande allt mer av ansiktena går vi vidare, obevekligt men inte längre i marschtakt. Inte längre i slutna led. Istället är vi spridda vida. Några har lämnat sin packning bakom sig, bär endast vapnen med hårt klamrande händer.

Jag tänker på tövan vid kusten, där lägereldarna brann inför avfärd. Hur en märklig blodtörst speglades i männen som under tystnad slipade sitt stål eller hukade över skålar med ångande proviant. Deras anletsdrag förvrängda i det flackande skenet. Deras blickar som grinande kraniers tomrum, stirrande ut över det hårdfrusna havet.

Vi stapplar framåt på tunga fötter. Domnade klumpar, med vätan äten genom den grova sulan. Bitvis vadande genom drivor av snö. Isen knarrar olycksbådande, ett viskande läte som snart ökar till ett dån. Likt muskötskott smäller det när havet rör sig under oss. Ibland anar vi dess vidöppna avgrund, bara en vådlig spricka från att sluka oss i svarta famnars djup. Vissa stelnar mitt i steget och måste tvingas vidare. Andra ökar på stegen, springer klampande, halkar och faller. .

Det har förts via de glesnande leden bakåt att flera män redan gått genom isen. Några samtidigt, men de flesta i ensamhet. Ibland bara en armlängds avstånd från kamraten som förstenad såg på. Man kan tänka sig vad som rör sig i sinnet hos den som ännu lever och skådat något sådant ske. Varför bar den för honom och brast bara några steg bortåt? Var det hans tid kommen, och är det min härnäst?

Vidskepliga viskningar färdas redan. Märkligt att inte ens snöblåst och modd som blöter rakt genom stövlarna kan få dem att sluta ränna med käften. Om ändå tungorna frös fast i gommen en gång för alla.

Jag ser inte längre de som går närmast mig. Mörkret har lägrat sig allt mer, ändå verkar aldrig den här fördömda vandringen nå sin ände. Ibland anar jag något, rörelser som av skuggor bara steg ifrån mig. Dunkla gestalter med krumma ryggar, säkert kamrater hukandes för vinden eller böjda under packningen. Men dunkelheten förvränger deras gestalter, får ögonen att tro något annat. Jag är inte ens säker om det verkligen är någon där, eller om min syn villas av umbärandet och fruktan.

Ibland får jag för mig att jag hör fragment av svordomar mumlandes, eller böner gällt utropade i vinden. Längre fram ser jag lyktor visa vägen, de bärs på långa störar för att synas över leden i beckmörkret. Lyktornas bloss är min enda fasta punkt, det enda som får mig att glömma det väldiga block av förrädiskhet som knakande rör sig under mina steg.

Det enda som får mig att glömma de gastkramande vittnesmålen i natten, om vad som kom ur djupen och drog kamraterna ned. Med långa, svepande armar och klor som skördeknivar.

 

 

 Casus Belli är latin för Krigstillfälle.

 

Benjamin Albrektsson vaknar genomsvettig och darrar i hela kroppen. Han sätter sig upp, drar i täcket tills han når den torra änden och torkar av ansiktet och håret med påslakanet.

Han stiger upp och går till kokvrån där han spolar upp vatten och dricker girigt. Ändå känns det som att den svettklibbande värmen ångar ur hans kropp, som kondens över huden. Han öppnar upp ett fönster och med den sömndrucknes rörelser tänder han en cigarett. Kvällsluften kyler av hans bara bröst.

Han hör stadens ljud; bilar, röster, högklackat mot asfalt. Det var alltför länge sedan han kände tystnaden, lyssnade till vågorna mot klipporna och sträva vindar runt taknockarna. Så hörs sirener, blåskenet från en utryckning tycks spegla sig mot himlen. Den får Benjamin att minnas den mareld som dansar längs horisonten.

Han stänger fönstret när han rökt färdigt, försöker somna om. Istället stirrar han i taket där en utbrunnen glödlampas skugga förflyttar sig efter strålkastarskenet från bilarna utanför, som vore den ett solur på en plats där tiden aldrig står still.

 

 

Fortsättningen läser du i Brinn era djävlar! Brinn!
So
m du beställer HÄR!!!

 

 

 

 

 

 

Porr

Kategori: Böcker

 
 
 
 

Jag har aldrig träffat en finare kille, en mer egenartat sårbar men godhjärtad man; men han har varit så illa åtgången så länge att hans innersta kärna liksom är svårare att hitta nu, bortsett från drogerna. Hans goda avsikter kommer alltid att finnas kvar, och omge honom på hans personliga resa mot Hades. Han är verkligen en mänskoart som har blivit överflödig i den nya ordningen, men han är fortfarande en helgjutet mänsklig varelse. Cigaretter, alkohol, heroin, kokain, amfetamin, fattigdom och mediernas angrepp mot våra förståndsgåvor och känsloliv: kapitalismens förstörelsevapen är subtilare och effektivare än nazismens, och inför dem är han maktlös.

Alla som sett filmen Trainspotting är bekanta med de centrala figurerna i denna uppföljare av Irvine Welsh; Spud, Begbie, Renton och inte minst Simon alias Sick Boy. Galleriet utökas i Porr av Nikki som blir den kvinnliga berättarrösten. Jag gillade verkligen Trainspotting när den kom, en för sin tid nyskapande film med attityd. När jag senare såg den igen, blev det delvis med andra ögon; då imponerades jag av hur skickligt den subkulturella sidan av missbruk skildras. Hur de droginvigda faktiskt avgudar sitt eget kodade språk, plastgangsterposerandet, smygandet och de hemliga överenskommelserna. Släng in ett par fåniga handskakningar och ritualer så har du valfri frimurarloge. Fast i påtänd och trippad tappning.

 

 

När jag stiger in ser jag hur Tanya sitter och kliar sej på armarna genom jumpern, tydligen på väg att bli smackabstinent, och som genom nån sorts spökaktig överföring börjar det rycka i ena ögat på mej. Jag skulle vilja ha ett knull för att få svettas ut lite toxiner, men jag gillar inte brudar som går på horse, för dom rör sej snudd inte alls. Fan vet vad den där pojktjejen Val är för en, men jag tar tag i hennes arm och närmast drar henne mot muggen.

”Vad håller du på med?” frågar hon, utan att vare sig foga sig eller göra motstånd.

”Får dig att suga av mej”, säjer jag och blinkar åt henne, och hon tittar på mej utan rädsla, sen bara med ett litet leende. Jag ser att hon verkligen vill behaga mej eftersom hon är den sortens tjej. Den skadade sorten, som alltid bara vill behaga en man men aldrig nånsin kommer att göra det. Hennes roll i livets teater: ett ansikte som får ta emot nån utpantad jävels knytnäve.

Så vi går in och jag tar fram den och slickepinnen reser på sej. Hon har ställt sej på knä och jag håller hennes lortiga skalle mot skrevet och hon suger och det är som… ingenting alls egentligen. Det är väl okej, men jag avskyr hur hennes runda små ögon tittar upp för att kolla in mej, för att få reda på om jag gillar det här eller inte, vilket tycks som en komplett urlöjlig inställning just nu. Fast mest av allt önskar jag att jag hade tagit med mej min öl.

 

I bokens början gömmer sig Mark Renton i Amsterdam, då han blåste övriga på en rejäl deal senast det begav sig. Simon kör sitt race vidare i trakterna kring London och Begbie sitter på kåken. Bara Spud är kvar i Edinburgh och fortsätter sin handel och vandel i vanlig ordning, även om drömmen om att skärpa till sig och bli en reko snubbe hela tiden hålls vid liv. När det vankas porrfilmsinspelning i hemstaden möts de allesammans, på ena och andra sättet igen. Heroinet är borta ur handlingen, däremot flödar kokainet i parti och minut.
Inledningsvis triggade de välbekanta namnen mitt minne till bilder och ansikten ur ovan nämnda rulle, för att snart kännas helt främmande från de utseenden och personligheter som mötte mig i Porr. Snart var det som att tänka sig en hyfsad parodi av någonting än en lyckad filmtolkning. Antagligen för att Welsh skrivande är sällsynt karaktärsdrivet, utdragen som återges här ger antagligen en högst orättvis bild av hur det egentligen är att tillbringa över femhundrasexti sidor inuti huvudpersonernas tankar. Det är smått beroendeframkallande.

 

 

Jag går in mot stan, stretar fram genom stark och bitande kall blåst, och tänker på vilken tråkig tid vi lever i. Det är vår tragedi: ingen, utom destruktiva utsugare som Sick Boy eller substanslösa opportunister som Carolyn, är det minsta lidelsefull på allvar. Alla andra är så jävla nertryckta av skräpet och medelmåttigheterna dom omges av. Om åttiotalets nyckelljud var ”jag” och nittiotalets ”det”, så är milleniets ”typ”. Allt ska vara vagt, begränsat, villkorat. Substans var viktig ett tag, sen var det stil som gällde. Nu handlar allting bara om att låtsas.

 

Jag uppfattar det övergripande temat i boken är fria val; eller snarast hur fria de egentligen är. Huvudpersonerna dras inte bara in i kokainsniffning, övergrepp eller destruktiva sammanhang, eller hamnar där av en slump. Oftast söker de upp det själv, vissa av dem fast att det finns långt bättre alternativ. Trots att mycket känns igen ur ett samhällskritiskt perspektiv hemfaller Welsh inte åt självklara stereotyper. Huvudpersonernas resonerande och handlande är komplext. Alla kan uppfattas som offer för omständigheterna eller dåliga val, men ändå inte. Det är exempelvis inte så enkelt som en frånvarande fadersfigur som gör att Nikki söker sig till pornografin, eller att hon redan innan bedömer sig själv först och främst utifrån kroppsliga ideal.
Den lilla kritik jag har är att översättare Hecksher brer på med lite väl mycket söderslang och att vissa partier av boken känns som om de är skrivna antingen tidigare eller senare än övrigt material. De har till viss del en annan berättarton.
I övrigt är det en ren uppvisning i hur man under grov, på ytan till och med burlesk, svart humor, kan maskera en riktigt tung socialrealistisk berättelse. En berättelse om en grupp barndomskamrater som blivit varandras fiender eller helt enkelt förlorat vad som förenade dem.
Det handlar också om deras uppväxtkvarter Leith; en gång en egen stad men senare en del av Edinburgh. För trots att handlingen rör sig via London, Amsterdam och Cannes är de bara pappkulisser i jämförelse med Leith, som är något av en blandning av en döende byhåla och en alltmer snobbifierad stadsdel. Där det nya Leith med kaféer och hipsterkultur existerar dörr i dörr med det gamla Leith, där misären breder ut sig och blir alltmer påtaglig. Där var och varann jackficka verkar innehålla en laddning pulver och där man bara ölar och kollar fotboll i väntan på nästa utbrott av våld och blodspillan.

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 

Nyklippt

Kategori: Böcker

 

 

- Det var Lennart Hyland som var ute på turné och träffade en brud en kväll och de gick hem till henne men hon ville ha mörkt och när de lagt sig och det var becksvart började Hyland som en riktig Romeo med skallen nere vid hennes tår och arbetade sig uppåt. När han kom till knäna kände hon efter med händerna om hans flint och sa: Den där får du ta det försiktigt med!
Jodå, historien fungerade. Många drog på munnen. Och även om alla vid borden runt omkring inte tyckte att historien var så förbaskat kul, så skrattade jag mig själv halvt fördärvad redan före poängen. Sedan delade vi ut polyestermössor med reklamtryck till alla medarbetare. Man måste tänka på sina anställda.

Visst är mycket som man kanske anat i Aschbergs bok Nyklippt- Sanna berättelser ur livet, samtidigt som jag kanske lite fördomsfullt  blir lite överraskad över att han är en väldigt bra skribent. Man har inte tråkigt i hans sällskap, även om jag faktiskt tvivlar på den påstådda sanningshalten i några av reportagen och berättelserna.
Dels för att Robert själv ofta påpekar hur ofta sensationsjournalister som han själv ofta tummar på sanningen och vaskar fram snask även där torka råder, men också för att snarlika personlighetstyper med minnesvärda kommentarer och vars åsikter (inte alls olika Aschbergs egna åsikter) citeras återkommande i reportagen och krönikorna, fast de kommer från olika platser i samhället och även världen. Kanske är bara den gode Aschberg en magnet för just sådana människor?
En av de roligaste är när Aschberg får i uppdrag att gå i Phileas Foggs fotspår genom att med moderna medel ta sig jorden runt på 80 timmar. Där vi andra på sin höjd stöter på en gubbtjyv som släpper en stinkrökare när han passerar en i vagnen eller tappar ölburkar över perrongen, är Aschbergs hektiska världsresa en ren kavalkad av coola one-liners och tilltufsade karaktärer som strör lakoniska betraktelser kring sig medan de kedjeröker och halsar whiskey.

 

 

Vår tids nasare kallar sig marknadsförare och ägnar massor med tid åt att försöka se in i framtiden. De lider av en sjuklig drift att tjafsa om trender och utvecklingstendenser. Det var siarmöte nyligen, på lobbyföretaget publicisterna i Stockholm.
Saab-Eriksson sammanfattade med att säga att yuppievågen kommer att dö, och att det blir inne med en liten herrgård i Sörmland, fast alla människor kommer inte att ha råd med det. Amelia Adamo från Aftonbladet gissade att den nya statussymbolen blir tid. Dagens män ägnar alltför mycket tid att sitta i bilköer och prata i telefon, ansåg hon. I framtiden skulle fler män sitta i bilköer och använda bärbar telefon, bärbar dator och bärbar telefax.

 

Inte illa siat, med tanke på att kalendern stod på 1989. Boken återkommer ofta till det där, att köpa och att sälja. Att göra skräp för det är vad som går hem och publiken är idioter, eller som Aschberg själv upprepar: det är ett skitigt jobb men någon måste göra det. Tydligen är det hans jobb att göra det, och exakt hur usa-fixerad han egentligen är/var har nog inte gått upp för mig riktigt förut.
Den polkagrisrandiga stjärndrömmen går in i hans politiska tankevärld; vilka han röstar på liksom tanken på ett framtidssverige som en nybyggarnation där alla är sin egen lyckas smed. Ja han är till och med hycklare på ett typiskt jänkarvis. Som när han bannlyser "den äckliga knarkarmusiken av Guns n Roses" i hemmet eller tar med sig sina barn till Christiania.


Det var lika skräpigt och deprimerande som vanligt i den så kallade fristaten. Vi hann inte mer än in på området förrän vi såg en stor haschkaka byta hand. ungarna gjorde jätteögon, de tyckte det var spännande först, sedan blev de skraj. Övervintrade hippies och dansktalande rastafarianer satt och sålde lerpipor och halsband och annat smäck. Berusade vrak hängde i hörnen.
-De här människorna är arbetsskygga, sa jag. De betalar ingen skatt utan lever på hederligt folk.
-Prata inte så högt! Kan vi inte åka härifrån nu? bad tolvåringen.
-Passa på att titta på skiten, sa jag. Så ni lär er...

 

Eller kanske de helt enkelt kunde ha hängt på farsan medan han super en vecka i sträck med Janne Myrdal som han gör på ett annat ställe i boken? Vad vet jag. Det är grabbigt på ett slitzigt vis i Aschbergs värld. Det hängs på krogar och man jämför slipsar och man pratar hästkrafter och gör skitjournalistik och skräpteve för att tjäna ihop till fler vuxenleksaker.
Det råder liksom inga tveksamheter vilka Aschbergs litterära och journalistiska förebilder är, och hur han i samma anda vill framställa sig själv. Till exempel är det viktigt för honom att berätta att han haft arbetarklassyrken som t.ex. sopgubbe, och berättar inlevelsefullt om männen i sin släkt. Hur de kämpade sig upp från ingenting, men hoppar över att han har en hyfsat känd bankir till farfar.
Samtidigt är det som sagt underhållande och bitvis något av ett tidsdokument. Ju närmre slutet jag kom på den här samlingen av reportage och kåserier, desto långsammare gick läsningen. Delvis var det faktiskt för att jag ville dra ut på läsningen, men vad jag så här i efterhand gillade så pass mycket är desto svårare att minnas.

 

 

En del prylar är bra att ha. Inte minst för att de gör en på gott humör. Men, det finns stunder när prylar inte räcker. Emellanåt får man järnband runt skallen och myrstack i magen. Då går det inte att konsumera bort ångesten med kapitalvaror. Ibland är det så in i helvete illa med det som rör sig i huvudet att inte ens en Harley Davidson skulle hjälpa, om man haft råd. Kanske en skärgårdsö… om den låg i solglittret längs havsbandet, någonstans långt ute, dit tankarna inte når när dagarna är grå och sliriga och nätterna förvirrade av sorg.

 

 




 

På Marmorklipporna

Kategori: Böcker

 
 
 
 

Jag anser att en man visar sin mognad genom sitt motstånd. Antingen passar man in, eller också passar man inte in. Jag har lyckligtvis alltid haft svårt att passa in, och det är ett bekymmer som jag haft från skoltiden ända till idag.

 

Dekorerad frontsoldat, filosof, zoolog, författare och anarkistiskt lagd nationalist – det är inte bara svårt utan nästan omöjligt att inte fascineras av Ernst Jünger efter att ha tagit del av Hans Blomqvist och Erik Ågrens medryckande efterord i Bakhålls nyöversättning av romanen På marmorklipporna.

Ett smakprov: ”Det är ingen tillfällighet att Jünger angav sin skoltid som inledningen till sina bekymmer. Han kände sig som en outsider redan från barnsben och hatade alla former av tvång. [..] Jünger har beskrivit sin skoltid som ett tretton år långt lidande. Till följd av usla studieprestationer tvingades han byta skola ett dussintals gånger. Till slut placerades han i en skola för odisciplinerade och obegåvade pojkar. Först vid tretton års ålder fick han flytta hem till föräldrarna som nu bodde i Rehburg. Han har berättat hur han ännu i vuxen ålder plågades av mardrömmar - inte om skyttegravskrigets fasor, utan om läxor och förhör. Som flykt från den plågsamma skolan läste han huvudsakligen krigs- och äventyrsböcker och fantiserade om att likt den berömde forskningsresanden Stanley fara till Afrika.”

I övrigt handlar efterordet mycket om nazityskland, där Jünger inledningsvis såg en möjlighet att besanna sin vision om en diktatur av soldatarbetare, men där han snart blev en black om foten på regimen, vägrade underordna sig och betraktades efter romanen På marmorklipporna av många som en kritiker av det nationalsocialistiska systemet och dess grymhet. Samtidigt ges knappast någon överslätande eller svartvit bild av Jüngers ställningstagande varken före, under, eller efter kriget.

  
 
 
 
Gamle Belovar hade en mor som var nästan hundra år och ännu gick rak som en fura genom huset. Vi pratade gärna med gammelmor, eftersom hon kunde mycket om växter och trollformler för att stämma blod. Vi lät henne också lägga sin hand på oss när vi tog farväl för att fortsätta vår vandring.
För det mesta ville Belovar följa med oss men vi gick helst utan honom. Det verkade som om hans närvaro lockade fram slöddret ur skogsbyarna, liksom vargen skapar oro när han stryker omkring i markerna. Detta var säkert i gamle Belovars smak men vi var ute i annat ärende. Vi gick utan vapen, utan tjänare, och hade lätta, silvergrå kappor för att inte synas så bra i dimman. Över myrar och genom vassar sökte vi oss försiktigt fram mot de stora skogarnas yttersta utlöpare.
Så snart vi lämnat betesmarkerna märkte vi att våldet blev påtagligare och mer närvarande. Dimman svepte fram genom busksnåren och vassruggarna prasslade i vinden. Ja, till och med marken vi gick på tycktes mer främmande och obekant. Men särskilt oroväckande var att minnet ibland svek oss. Då blev naturen förvillande och ogripbar och påminde om landskap som man ser i drömmen.
 
 

I skydd från ett oväder lunkade jag rastlös runt på biblioteket och ryckte åt mig På marmorklipporna från en hylla mest för att ha något att bläddra i. Det blev så att jag sträckläste första kapitlet och kände mig ganska omtumlad, språket var vackert och drömlikt men hade ändå något av rakt och hårdkokt berättande över sig. Just utdraget nedan läste jag två gånger, fascinerad och förtrollad.

I helhet hade boken desto mer brister. De färg- och doftsprakande beskrivningar av hus och miljöer tog för det mesta överhanden framför berättelsen om Överskogvaktaren som kommer med brandskattning och förintelse till Stora Marinas paradislika trakter.

Men när den vackra prosan och det drivna berättandet samverkar, är Jünger rasande bra. Vissa scener blir mer levande än andra, som konsten att mata lansormar med mjölk i silvergrytor, liksom den diaboliska hunden med en solfjäder av vassa knivblad runt halsen.

 

 

Det kändes som om vi såg landskapet på ett nytt sätt, vi betraktade det med ögon som tycktes urskilja guldet och kristallerna i lysande ådror djupt nere i den glasaktiga jorden. Och då hände det att de närmade sig: de grå, skugglika andarna som bott i landet sedan urminnes tider, långt innan klockorna i klosterkyrkan börjat klämta och innan någon plog plöjt jorden. De närmade sig försiktigt, med sina grova, träaktiga ansikten, som på något obegripligt sätt var muntra och fruktansvärda på samma gång, och vi – skräckslagna och djupt rörda - såg dem där i vinbergens land. Ibland tycktes de vilja säga något, men i nästa ögonblick var det som om de gått upp i rök.

 

 

 

Black Country

Kategori: Böcker

 

 

I hela Europa ser vi idag denna utveckling också gå mot fördjupade ekonomiska kriser, ökade klassklyftor av ett slag vi i vår generation inte kunnat föreställa oss, och en dramatisk försämring av de sociala, kollektiva systemen, från daghem till ålderdomshem, från skola till boende, från arbetsmarknad till sjukvård.

 

Black County är en gammal mans betraktelse av en trakts historia och nutid; där folkrörelser och genuin arbetarkultur blivit till apatiskt sönderfall och etniskt och kulturellt laddade motsättningar. Med avstamp i Friedrich Engels Den arbetande klassens läge i England vandrar Thomas Nydahl genom dagens kvarter som svämmar över av uppgivenhet, analfabetism och misstänksamhet som när som helst kan slå över i våldsamma uttryck. Det är en plats han känner väl, och som har såväl historiska likheter som nutida problematik som hans egen uppväxtstad Malmö.

Det är samtidigt ingen nationalromantisk eller naivt sentimental bild av hur tidens gång brutit ned en blomstrande trakt. Nydahl beskriver hur liknande motsättningar och segregering förr följde i spåren av de Irländska immigrantvågorna, liksom hur gäng som The Sloggers och The Peaky Blinders stred om territoriet redan på artonhundrasextiotalet.

Boken visar också på ett samhälle där individuella val hyllas och egoistisk självförverkligande prisas av de styrande krafterna, samtidigt som en ökad kollektivisering och ibland isolering utifrån etnicitet och religion lyft fram som något vackert och rentav önskvärt. En mångkultur som av Nobelpristagaren Amartya Sens kallas monokulturalism i pluralis, det vill säga parallella samhällsenklaver som lever i total monokultur.

 

 
 

Du uppfattar dig inte som muslim och kanske inte ens som bangladeshier. Men du vill ha ett nytt föreningshus i din stadsdel. Det är svårt att få stadsfullmäktiges uppmärksamhet genom att enträget hävda att området är fattigt eller eftersatt. Men om du skulle säga att den muslimska kommuniteten är nödställd eller behövande skulle fullmäktiges kassakista plötsligt öppnas – inte för att fullmäktige är särskilt böjd att hjälpa muslimer utan för att i den byråkratiska hjärnan registreras ’muslim’ som en autentisk identitet, till skillnad från att vara ’fattig’ eller ’missgynnad’.

Med tiden kommer du att uppfatta dig som muslim och bangladeshier, inte bara för att dessa identiteter ger dig tillgång till makt, inflytande och resurser, utan också för att dessa identiteter har kommit att besitta en social realitet genom att ständigt bekräftas och bejakas. Det är så du uppfattas, så det är så du kommer att uppfatta dig själv. Du kommer att bli rädd för och förbittrad mot afrokaribier och sikher och irländare, dels för att de är dina rivaler i kampen om fullmäktiges anslag och makt, dels för att din identitet enligt spelets regler måste bejakas som annorlunda och skild från andra gruppers identiteter.

 

Speciellt hårt åt träffar Nydahls betraktelser den moderna vänstern som gett upp försök till folkbildning framför att vifta med lösryckta slagord, och vars föreningsverksamhet splittrats upp i olika särintresses falanger. Just jämförelsen av gamla vänsterns religionskritik -se tex. Leon Larsons satanistiskt laddade poesi- med nutida vänsterns omfamnande av Islam är intressant. Jag har själv tänkt i samma banor när det gäller de som spelar Häng Gud på lördagskvällen men jublar åt förslag om böneutrop på söndagsmorgonen.

Frågeställningarna rör sig vidare, bortom krassa ekonomiska analyser men går samtidigt inte ned sig i brackiga domedagsprofetior om bortklemade bidragstagare. En röst ger exempelvis uttryck för hur upploppen som skakade Storbritannien häromåret inte i helt enkelt kan jämföras med hungerupplopp eller liknande. Istället lyfts tanken att i ett tidevarv där vi alla är konsumenter snarare än medborgare, reduceras de som saknar medel att konsumera statusprylar och märkesvaror till ”defekta konsumenter”. Dessa defekta konsumenter lider kanske sällan nöd av att inte kunna äta sig mätta varje dag eller få tak över huvudet, men däremot av oförmågan att vara en del av den verklighet som varje dag möter dom genom mediekanalernas och reklamskyltarnas budskap.

 

 

Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierande, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan. Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera.

 

En av Black Countrys största förtjänster är att den inte skriver mig på näsan med floskler och inte heller beskriver saker och ting ensidigt, utan visar på bredare perspektiv där olika tankar får komma till tals.

Undantaget är kapitlet som fokuserar på Islams utbredning och inflytande, där jag tycker att den fräna tonen bryter mot det respektfulla nyanserande som präglar resten av boken. Där jag som läsare tidigare har fått fundera och filosofera över de olika uppfattningar som lyfts fram, öser Nydahl där på med egna funderingar kring terror och Halalkött. Ska man prata om Islam utifrån vad som kallas ett religionskritisk perspektiv finns det gissningsvis fler intressegrupperingar än bara muslimerna som söker inflytande och särbehandling utifrån kulturella och religiösa preferenser.

 

 

Väldigt få av de sextonåriga patienter som jag träffar kan läsa eller skriva utan svårigheter. De uppfattar inte ens min fråga om de kan skriva och läsa som det minsta överraskande eller kränkande. Jag tester numera den grundläggande läs- och skrivförmågan hos så gott som varenda en av dessa ungdomar för att ta reda på om analfabetism kan vara en av orsakerna till deras elände. Nyligen hade jag en patient vars bror valde att begå självmord hellre än att utsätta sig för förödmjukelsen att avslöja sin oförmåga att läsa de blanketter som han var tvungen att fylla i på socialkontoret.

 

Bortsett från ovanstående invändning var Black Country en såväl dyster som engagerande läsning. De tankar som väcktes klamrar sig ännu kvar, fast det gått veckor sedan jag läste ut den. Jag upplever att det som är mest anmärkningsvärt med dagens Black Country jämfört med gårdagens är frånvaron av kampvilja och den självklara självdestruktiviteten.

Apatin som får hyresgäster att slänga sina sopor på sin egen bakgård istället för att gå ut till soptunnan vid vägen, för att sedan undra varför kommunen inte kommer och rensar bakgården. Eller en vuxenvärlds konstaterande att ännu en generation underklassbarn efter att passerat skolsystemet knappt är läskunnigt och hyser få framtidsutsikter vare sig det gäller vidareutbildning eller arbetsmarknad. Hoppet att något liknande industrialismen på nytt ska blåsa glöd i folkrörelser och bromsa den socioekonomiska undergångsspiralen är obefintligt. Det ges heller inga enkla lösningar om hur utvecklingen kan vändas, utan förmedlar bara en allt större vanmakt över hur dagsläget faktiskt är.

 

 

 

 

 

 

 

Dödssymbolik

Kategori: Musik

 

 

Nära Svartåns utlopp i sjön Roxen på Östgötaslätten, sex kilometer nordväst om Linköping, ligger Kaga kyrka, uppförd på elvahundratalet under Sverker den äldre. Byggnaden anses vara en av de allra vackraste och bäst bevarade medeltida kyrkorna i Östergötland och är invändigt dekorerad med flera unika motiv. Bland de gotiska målningarna, daterade till fjortonhundratalet utmärker sig en bild av ”pesthelgonet” Sankta Kakukilla, som anfalls av sju råttor. Kaga kyrka är bara en många platser av kulturhistoriskt intresse som Marduk-gitarristen och amatörfotografen Morgan Håkansson har besökt i sällskap av sin trogne följeslagare, taxen Moritz.

-Råttorna symboliserar var och en av de sju dödssynderna säger Morgan. Det ska vara den enda målningen av Sankta Kakukilla som existerar. Morgan har under en längre tid samlat stoff till en bok som han själv begränsar till ”Stormaktstidens högadliga begravningsskick”.

 

 

-Jag har alltid varit intresserad av symboliken kring döden och människans begravning. Under svensk stormaktstid stod det hantverket på någon slags höjdpunkt. Jag vet inte hur många foton jag har; det är oöverskådligt. Jag för anteckningar på det jag ser och det händer att jag intervjuar ättlingar som lever i dag. Jag har gjort väldigt mycket research men ännu inte gjort så mycket av projektet. Morgan förklarar att han inte vore beredd att lägga ned den tid det skulle innebära att göra en formell, akademisk karriär av intresset.

-Jag gör det jag gör först och främst. Det andra kommer vid sidan av i mån av tid. Vissa samlar frimärken, andra gillar dödssymbolik.

 

 

Från att ha läst hyfsat med film- och musikjournalistiska böcker 2011 blev det desto mindre av den varan under 2012, och reportagen i tidningsform har en tendens att bli en återupprepning av anekdoter eller allmänt säljsnack för senaste given, så det var inte heller något att jubla över. Ett rejält undantag var dock intervjun med Morgan Håkansson i Close-up #141 från juni förra året, där utdraget ovan är hämtat och journalisten heter Lars Martinsson. Rekommenderad läsning.

 

 

 

 

 

Tyrannosaur

Kategori: Film

 

 

Regissör Paddy Considines långfilmsdebut handlar om Joseph som lever ensam och arbetslös i den nedgångna utkanten av Leeds, ett söndervittrat samhälle där hans okontrollerbara vredesutbrott och accelererande krökande fungerar som en allt brantare spiraltrappa mot undergången.

Av en slump stöter Joseph på Hannah när han tar sin tillflykt till den kristna välgörenhetens secondhand-butik. Också hon bär på smärtsamma erfarenheter som hon gömmer under självuppoffringar och skamfyllt supande. Bakom hennes radhusfasad döljer sig destruktiva hemligheter.

 

 

Nu har jag ett gott öga till brittisk socialrealism överlag, men ändå är det något långt mer än så som gör att jag på senaste tiden ofta återkommit till Tyrannosaur som gångna årets kanske mest brutala film och då räknar jag inte brutalitet i mängden blodstänk eller våldskvantitetet.

Det är fascinerande hur huvudpersonen Joseph kan framstå så pass sympatisk trots vidriga handlingar och långt ifrån trevliga sidor. Kanske beror det på att Peter Mullan genom sin rollfigur lyckas förmedla ett släktskap med alla de som burit runt på för mycket ilska för sitt eget bästa. Lägg därtill att Olivia Colman, mest känd för the office och lättsammare film, antagligen gör sitt livs roll som Hannah.

 

 

 

 

L'étranger

Kategori: Böcker

 

 

 

Men det som var hårdast i början av fängelsevistelsen var att jag hade tankar som en fri människa. Jag fick till exempel lust att vara på en strand och gå ner mot havet. När jag föreställde mig hur de första vågorna lät under fotsulorna, hur kroppen gled ner i vattnet och vilken befrielse jag då upplevde – då kände jag plötsligt hur tätt inpå de var, väggarna i mitt fängelse. Men det varade bara några månader. Sen hade jag bara fångtankar.

 

Främlingen är en väldigt bra titel på boken om Meursault som genom olyckliga omständigheter hamnar i klorna på rättvisan. Det är en bok färgad av Camus uppväxt i Alger och dåtidens koloniala förtryck: araber beskrivs som främmande flockdjur och ges knappt namn, inte ens som offer under en rättegång. Det är ett större brott att visa oberörd på sin mammas begravning än ha ihjäl en Algerier.

 

Som om denna stora vrede hade renat mig från det onda, tömt mig på hopp, inför denna natt som var fylld av tecken och stjärnor öppnade jag mig för första gången för världens ömma likgiltighet. När jag upplevde den så lik mig själv, ja så broderlig, kände jag att jag hade varit lycklig och att jag var lycklig igen. För allt skulle fullbordas, för att jag skulle känna mig mindre ensam återstod det bara att önska att det kom många åskådare på dagen för min avrättning, och att de hälsade mig med hatiska skrik.


Samtidigt är Meursault den som är den egentliga främlingen. Annorlunda genom sitt beteendemönster, sin brist på empati och sin rationella känslokyla passar han egentligen inte in någonstans. Han är mer av en betraktare av det som sker, än en aktiv deltagare. Trots mina egna blygsamma erfarenheter vid skranket kan jag inte låta bli att tycka att Camus kompakta och medryckande skildring är en knivskarp iakttagelse av rättssystemet och dess mekanismer. Rekommenderas.

 

Han sa: ”Där har vi dem.”
Jag frågade: ”Vilka då?” och han upprepade ”Tidningarna”. Han kände en av journalisterna, som just då fick syn på honom och tog sig fram till oss. Det var en äldre vänlig man med lätt grimaserande ansikte. Mycket hjärtligt skakade han hand med polismannen. Då lade jag märke till att alla träffades, utbytte hälsningar och pratade som på en klubb där det är roligt att träffa folk från samma miljö som man själv. Det var också så jag tolkade mitt egendomliga intryck av att jag var överflödig, lite som en inkräktare.