Gudalära

Böcker / Permalink / 1

 

 

Den nordiska gudaläran ger intryck av att vara skapad av ett folkslag som ofta suttit och grubblat över de stora frågorna här i livet och följaktligen visar upplägget och innehållet i Vaftrudnersmål tydliga spår av denna filosofiska livssyn.

Huvudtemat i Vaftrudnersmål utgår nämligen från livets avgörande skeenden som alla varelser måste genomlida, dvs livets födelse och dödens utsläckande. Detta kan ses som ett vittnesbörd om att våra nordiska förfäder älskade att spekulera över vad som styrde den eviga livscykeln.

Då våra förfäder ansåg att allt levande måste härledas från något, ledde detta fram till skapelsemyten – i vilken de två ytterligheterna kylan och värmen blev upphov till livets uppkomst.

Enligt det nordiska synsättet styrdes livet och naturkrafterna av tydliga motpoler – livet avlöstes av döden, efter natt kommer dag, om solen var en kvinna är månen en man osv. Så det är ingen slump att Vaftrudnersmål upplåter större delen av sitt innehåll till dessa dynamiska motsatsförhållanden.

 

Fornnordisk Mytologi av Lars Magnar Enoksen. Titeln är kanske lite missvisande, då boken till största del är en genomgång av Vaftrudnersmål, där Lars Magnar analyserar och klarlägger innehållet i varje strof.
Men med hänvisningar till innehållet i andra Eddor ges en ändå en rejäl överblick och introduktion av mytologin som präglade det forna norden. Det berättas också om Snorre Sturlassons ovärderliga insats som nedtecknare, liksom hur de kvarvarande skrifterna under århundraden förvanskats  genom tillägg och kristna infall, men också bevarats av eldsjälar och historiker.

 

 

 

Kanske är Grimnersmål utförliga redogörelse av den kvalfyllda tortyren i stället en beskrivning av en rituell självoffring – avsedd att användas som ett rituellt medel för att kunna skåda in i gudarnas värld. Om man dessutom jämför med Havamåls runkapitel finns det mer som talar för att det under fornnordisk tid existerade en form av rituell självoffring som var knuten till Odenskulten.

Havamåls runkapitel inleds med en beskrivning av hur Oden självmant har hängt sig i ett vindpinat träd och sårat sig med en spjutspets. I första versen påpekas det uttryckligen att Oden var given ”själv åt sig själv”. När Oden hänger i trädet får han varken njuta dryck eller föda och genomlider nio dygn på detta ytterst pinliga sätt.

Till slut faller Oden ner från trädet och där får han avnjuta det dyrbara mjödet som östes upp ur karet Odrörer, dvs ”Den som sätter sinnet i rörelse”. När Oden druckit sig otörstig av mjödet, sätts den gudomliga inspirationen i rörelse. Han kan plötsligt berätta extatiska syner om runornas hemligheter.

 

Just ovanstående var en av mina favoritepisoder i boken. Jag kommer att tänka på det fantastiska seriealbumet Soldansen av Derib där det beskrivs ett mandomsprov som innebär stor smärta men också ger stor insikt, och där smärtgränsen passeras bland annat genom att fästa hullingar i bröstskinnet. Det är intressant med urfolkens initiationsriter och mytologier, ofta är beröringspunkterna fler än det som skiljer åt.
Det går inte att missta sig på Enoksens kärlek till ämnet, redan i förordet berättar han hur hans norske far råkade berätta lite om vikingar och asasagorna vid läggdags för unge Lars Magnar, för att sedan inte få berätta om så mycket annat. Sagostunderna blev till frågestunder och en livslång passion var född. Däremot kan jag tycka att Enoksen inte lyckas språkmässigt alla gånger och att lite väl många faktadelar upprepas- speciellt när boken är så pass tunn som den är. Rekommenderas ändå.

 

 

 

Krigstillfälle

Publicerat / Casus Belli, Eskapix, Eskapix förlag, Stewe, antologi, blodsoffer, horror, krigstillfälle, novell, occult warfare, skräck / Permalink / 0

  

 
 
 
 
Nedan följer ett utdrag från novellen Casus Belli: Blodsoffer

 

Vinden virvlar upp snörök som ett dis. Iskristaller sticker mot bara kinder och ögonlock. Med slutna ögon och halsdukarna täckande allt mer av ansiktena går vi vidare, obevekligt men inte längre i marschtakt. Inte längre i slutna led. Istället är vi spridda vida. Några har lämnat sin packning bakom sig, bär endast vapnen med hårt klamrande händer.

Jag tänker på tövan vid kusten, där lägereldarna brann inför avfärd. Hur en märklig blodtörst speglades i männen som under tystnad slipade sitt stål eller hukade över skålar med ångande proviant. Deras anletsdrag förvrängda i det flackande skenet. Deras blickar som grinande kraniers tomrum, stirrande ut över det hårdfrusna havet.

Vi stapplar framåt på tunga fötter. Domnade klumpar, med vätan äten genom den grova sulan. Bitvis vadande genom drivor av snö. Isen knarrar olycksbådande, ett viskande läte som snart ökar till ett dån. Likt muskötskott smäller det när havet rör sig under oss. Ibland anar vi dess vidöppna avgrund, bara en vådlig spricka från att sluka oss i svarta famnars djup. Vissa stelnar mitt i steget och måste tvingas vidare. Andra ökar på stegen, springer klampande, halkar och faller. .

Det har förts via de glesnande leden bakåt att flera män redan gått genom isen. Några samtidigt, men de flesta i ensamhet. Ibland bara en armlängds avstånd från kamraten som förstenad såg på. Man kan tänka sig vad som rör sig i sinnet hos den som ännu lever och skådat något sådant ske. Varför bar den för honom och brast bara några steg bortåt? Var det hans tid kommen, och är det min härnäst?

Vidskepliga viskningar färdas redan. Märkligt att inte ens snöblåst och modd som blöter rakt genom stövlarna kan få dem att sluta ränna med käften. Om ändå tungorna frös fast i gommen en gång för alla.

Jag ser inte längre de som går närmast mig. Mörkret har lägrat sig allt mer, ändå verkar aldrig den här fördömda vandringen nå sin ände. Ibland anar jag något, rörelser som av skuggor bara steg ifrån mig. Dunkla gestalter med krumma ryggar, säkert kamrater hukandes för vinden eller böjda under packningen. Men dunkelheten förvränger deras gestalter, får ögonen att tro något annat. Jag är inte ens säker om det verkligen är någon där, eller om min syn villas av umbärandet och fruktan.

Ibland får jag för mig att jag hör fragment av svordomar mumlandes, eller böner gällt utropade i vinden. Längre fram ser jag lyktor visa vägen, de bärs på långa störar för att synas över leden i beckmörkret. Lyktornas bloss är min enda fasta punkt, det enda som får mig att glömma det väldiga block av förrädiskhet som knakande rör sig under mina steg.

Det enda som får mig att glömma de gastkramande vittnesmålen i natten, om vad som kom ur djupen och drog kamraterna ned. Med långa, svepande armar och klor som skördeknivar.

 

 

 Casus Belli är latin för Krigstillfälle.

 

Benjamin Albrektsson vaknar genomsvettig och darrar i hela kroppen. Han sätter sig upp, drar i täcket tills han når den torra änden och torkar av ansiktet och håret med påslakanet.

Han stiger upp och går till kokvrån där han spolar upp vatten och dricker girigt. Ändå känns det som att den svettklibbande värmen ångar ur hans kropp, som kondens över huden. Han öppnar upp ett fönster och med den sömndrucknes rörelser tänder han en cigarett. Kvällsluften kyler av hans bara bröst.

Han hör stadens ljud; bilar, röster, högklackat mot asfalt. Det var alltför länge sedan han kände tystnaden, lyssnade till vågorna mot klipporna och sträva vindar runt taknockarna. Så hörs sirener, blåskenet från en utryckning tycks spegla sig mot himlen. Den får Benjamin att minnas den mareld som dansar längs horisonten.

Han stänger fönstret när han rökt färdigt, försöker somna om. Istället stirrar han i taket där en utbrunnen glödlampas skugga förflyttar sig efter strålkastarskenet från bilarna utanför, som vore den ett solur på en plats där tiden aldrig står still.

 

 

Fortsättningen läser du i Brinn era djävlar! Brinn!
So
m du beställer HÄR!!!

 

 

 

 

 

 

Porr

Böcker / Permalink / 1
 
 
 
 

Jag har aldrig träffat en finare kille, en mer egenartat sårbar men godhjärtad man; men han har varit så illa åtgången så länge att hans innersta kärna liksom är svårare att hitta nu, bortsett från drogerna. Hans goda avsikter kommer alltid att finnas kvar, och omge honom på hans personliga resa mot Hades. Han är verkligen en mänskoart som har blivit överflödig i den nya ordningen, men han är fortfarande en helgjutet mänsklig varelse. Cigaretter, alkohol, heroin, kokain, amfetamin, fattigdom och mediernas angrepp mot våra förståndsgåvor och känsloliv: kapitalismens förstörelsevapen är subtilare och effektivare än nazismens, och inför dem är han maktlös.

Alla som sett filmen Trainspotting är bekanta med de centrala figurerna i denna uppföljare av Irvine Welsh; Spud, Begbie, Renton och inte minst Simon alias Sick Boy. Galleriet utökas i Porr av Nikki som blir den kvinnliga berättarrösten. Jag gillade verkligen Trainspotting när den kom, en för sin tid nyskapande film med attityd. När jag senare såg den igen, blev det delvis med andra ögon; då imponerades jag av hur skickligt den subkulturella sidan av missbruk skildras. Hur de droginvigda faktiskt avgudar sitt eget kodade språk, plastgangsterposerandet, smygandet och de hemliga överenskommelserna. Släng in ett par fåniga handskakningar och ritualer så har du valfri frimurarloge. Fast i påtänd och trippad tappning.

 

 

När jag stiger in ser jag hur Tanya sitter och kliar sej på armarna genom jumpern, tydligen på väg att bli smackabstinent, och som genom nån sorts spökaktig överföring börjar det rycka i ena ögat på mej. Jag skulle vilja ha ett knull för att få svettas ut lite toxiner, men jag gillar inte brudar som går på horse, för dom rör sej snudd inte alls. Fan vet vad den där pojktjejen Val är för en, men jag tar tag i hennes arm och närmast drar henne mot muggen.

”Vad håller du på med?” frågar hon, utan att vare sig foga sig eller göra motstånd.

”Får dig att suga av mej”, säjer jag och blinkar åt henne, och hon tittar på mej utan rädsla, sen bara med ett litet leende. Jag ser att hon verkligen vill behaga mej eftersom hon är den sortens tjej. Den skadade sorten, som alltid bara vill behaga en man men aldrig nånsin kommer att göra det. Hennes roll i livets teater: ett ansikte som får ta emot nån utpantad jävels knytnäve.

Så vi går in och jag tar fram den och slickepinnen reser på sej. Hon har ställt sej på knä och jag håller hennes lortiga skalle mot skrevet och hon suger och det är som… ingenting alls egentligen. Det är väl okej, men jag avskyr hur hennes runda små ögon tittar upp för att kolla in mej, för att få reda på om jag gillar det här eller inte, vilket tycks som en komplett urlöjlig inställning just nu. Fast mest av allt önskar jag att jag hade tagit med mej min öl.

 

I bokens början gömmer sig Mark Renton i Amsterdam, då han blåste övriga på en rejäl deal senast det begav sig. Simon kör sitt race vidare i trakterna kring London och Begbie sitter på kåken. Bara Spud är kvar i Edinburgh och fortsätter sin handel och vandel i vanlig ordning, även om drömmen om att skärpa till sig och bli en reko snubbe hela tiden hålls vid liv. När det vankas porrfilmsinspelning i hemstaden möts de allesammans, på ena och andra sättet igen. Heroinet är borta ur handlingen, däremot flödar kokainet i parti och minut.
Inledningsvis triggade de välbekanta namnen mitt minne till bilder och ansikten ur ovan nämnda rulle, för att snart kännas helt främmande från de utseenden och personligheter som mötte mig i Porr. Snart var det som att tänka sig en hyfsad parodi av någonting än en lyckad filmtolkning. Antagligen för att Welsh skrivande är sällsynt karaktärsdrivet, utdragen som återges här ger antagligen en högst orättvis bild av hur det egentligen är att tillbringa över femhundrasexti sidor inuti huvudpersonernas tankar. Det är smått beroendeframkallande.

 

 

Jag går in mot stan, stretar fram genom stark och bitande kall blåst, och tänker på vilken tråkig tid vi lever i. Det är vår tragedi: ingen, utom destruktiva utsugare som Sick Boy eller substanslösa opportunister som Carolyn, är det minsta lidelsefull på allvar. Alla andra är så jävla nertryckta av skräpet och medelmåttigheterna dom omges av. Om åttiotalets nyckelljud var ”jag” och nittiotalets ”det”, så är milleniets ”typ”. Allt ska vara vagt, begränsat, villkorat. Substans var viktig ett tag, sen var det stil som gällde. Nu handlar allting bara om att låtsas.

 

Jag uppfattar det övergripande temat i boken är fria val; eller snarast hur fria de egentligen är. Huvudpersonerna dras inte bara in i kokainsniffning, övergrepp eller destruktiva sammanhang, eller hamnar där av en slump. Oftast söker de upp det själv, vissa av dem fast att det finns långt bättre alternativ. Trots att mycket känns igen ur ett samhällskritiskt perspektiv hemfaller Welsh inte åt självklara stereotyper. Huvudpersonernas resonerande och handlande är komplext. Alla kan uppfattas som offer för omständigheterna eller dåliga val, men ändå inte. Det är exempelvis inte så enkelt som en frånvarande fadersfigur som gör att Nikki söker sig till pornografin, eller att hon redan innan bedömer sig själv först och främst utifrån kroppsliga ideal.
Den lilla kritik jag har är att översättare Hecksher brer på med lite väl mycket söderslang och att vissa partier av boken känns som om de är skrivna antingen tidigare eller senare än övrigt material. De har till viss del en annan berättarton.
I övrigt är det en ren uppvisning i hur man under grov, på ytan till och med burlesk, svart humor, kan maskera en riktigt tung socialrealistisk berättelse. En berättelse om en grupp barndomskamrater som blivit varandras fiender eller helt enkelt förlorat vad som förenade dem.
Det handlar också om deras uppväxtkvarter Leith; en gång en egen stad men senare en del av Edinburgh. För trots att handlingen rör sig via London, Amsterdam och Cannes är de bara pappkulisser i jämförelse med Leith, som är något av en blandning av en döende byhåla och en alltmer snobbifierad stadsdel. Där det nya Leith med kaféer och hipsterkultur existerar dörr i dörr med det gamla Leith, där misären breder ut sig och blir alltmer påtaglig. Där var och varann jackficka verkar innehålla en laddning pulver och där man bara ölar och kollar fotboll i väntan på nästa utbrott av våld och blodspillan.

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
Till top