Mentala Selfies

Serier / Arne Anka, Charlie Christensen, Kartago, Mentala Selfies, serier, svenska serier / Permalink / 0
 
 

Det har alltid funnits grymt duktiga serietalanger i Sverige, även om det varit svårt för många att komma fram och än mindre försörja sig på tecknandet. Kämpande publikationer som Svenska Serier gjorde sitt bästa för att ge de inhemska förmågorna en plattform att nå ut ifrån. Seriemix från Ades förlag gör något liknande idag.
Den svenska seriemarknaden var något kulturkoftorna inte befattade sig med under min uppväxt. Idag finns det talanger som Peter Bergting, Lars Krantz och Simon Stålenhag som har fått, eller är på väg att få, internationell ryktbarhet. Men det är inte deras illustrationer som får pryda det offentliga rummet eller föräras dokumentärer i statstelevisionen. Snobberiet och kotteriet är sig likt.
Arne Anka var min stora favorit bland svenska serier under nittiotalet. Förmågan att blanda cynism, krök & kåtkoma och finkulturella funderingar på ett politiskt inkorrekt vis var unikt för Charlie Christensen.

 


Den omstartade versionen av Arne är jag desto mer kluven till. Dels tyckte jag att teckningarna var mer innovativa och uttrycksfulla förr, något som har ersatts av en proffsigare men också stelare tecknarstil. De kulturella ambitionerna är högre än någonsin, Mentala Selfies gör ett försök att berätta om renässansens Italien genom vår tid av muslimsk terror och politisk polarisering. Det blir förvirrande för min del och jag tappar bort mig flera gånger.

 

 

Christensen har även slutat att teckna sina kvinnliga fabeldjur yppiga och lättklädda, tidigare en lika självklar del av Arnes synfält som Zekes repade bardisk. Medveten eller omedveten självcensur? Sex och sprit var den pessimistiske ankans drivkrafter, nu återstår bara spriten och utdragna samtal med andra stamkunder. Symptomatiskt är att den enda kvinna som har en framträdande roll i albumet är iklädd en slags bylsig hipsterburka med runda glasögon som även döljer ögonen.
När det funkar så är Arne fortfarande vass och roligt, men det är samtidigt väldigt långt från de klassiker som radades upp en gång i tiden.

 

 

 

 

Relaterat:

Rapport från kriget

 

 

 

 

 

Majfynd

Serier / Permalink / 0
 
 
 
 

”Cyclops, Storm, Banshee, Nattkryparen, Järven, Colossus!
Atomålderns barn och Charles Xaviers studenter – mutanterna, hatade och fruktade av den värld som de svurit att beskydda. De fantastiska och märkligaste hjältarna av dem alla!”

 
 

Jag slog dank mellan biblioteket och närbutiken när en kombination av gassande sol och skrammel i byxlomman fick mig att söka både skugga och bättre begagnat i second hand-butiken. Jag svepte ner till bokhyllorna och stelnade plötsligt till…
Överst i ett tidningstråg hägrade premiärnumret av X:en från 1984 i helt utmärkt skick. Ett kraftfullt omslag som mitt sex-sjuåriga jag många gånger fingrade på i kvantums tidningsställ men som min saliga mor tyckte att jag var för ung för. Att jag har en hel radda Dracula från ännu tidigare än -84 verkar smått motsägelsefullt såhär i efterhand.

 

 

I äventyret hamnar gänget hos Ka-Zar i urtidslandet. Det är radarparet John Byrne och Chris Claremont i högform. Byrne innebär klassiskt stilren seriekonst, strösslad med action, något helt annat än den tecknarstil á la Jim Lee och Erik Larsen som så småningom fick mig att överge marvelblaskorna helt och hållet. Claremont bakom spakarna innebär att det inte knusslas med mutantsåpa mellan sammandrabbningarna, vilket ger omedelbar mersmak för fler nostalgiska tillbakatrippar. Tidningen var klart värd sina fem riksdaler med andra ord.

 

 
Triggad av att läsa John Byrne för första gången på åratal så grävdes Marvels Universum 7/87 fram ur de dignande gömmorna.
För den yngsta högläste jag Arvet som är en Byrne-hyllning till Stephen King kan man säga, där Fantastic Four inte syns till förrän framåt slutet av storyn, något som jag minns som ett hyfsat udda grepp i superserier från den tiden.

 

 

Det handlar om den unga musikern Sharon Selleck som på väg till ett gig får motorhaveri mitt ute i ingenstans. När hon söker sig till den närmaste bonnhålan så märker hon snart hur annorlunda folket där verkar vara. De pratar märkligt och beter sig ännu märkligare. De vattnar sina enorma grödor med… mjölk?!

Sen blir det kusligt värre.

 

 

 

 

Till top