The Killing Joke

Serier / Permalink / 0
 
 
 
Ibland när jag botaniserar i källargömmorna, unnar mig några spirou, försjunker i någon tummad Punisher, stöter jag ibland på en sådan där riktig höjdare som jag nästan glömt att jag hade.
Som The Killing Joke med manus av ikonen Alan Moore och utsökta illustrerad av Brian Bolland; en favorittecknare ända sedan Camelot 3000. En scifiversion av sagan om Kung Arthur kan man säga, som under åttiotalet gick i tidningen Gigant och senare återtrycktes i Magnum Special.

The Killing Joke tar sin början med att Batman i ett regnigt Gotham anländer till Arkham Asylum. Han följs av Kommissarie Gordon in till högriskavdelningarna, längs de skummaste korridorerna. Där Harvey Dent tittar ut genom ett galler, bara sådär i förbifarten.
Den mörke riddaren går in i en av cellerna och slår sig ned vid ett bord där Jokern lägger patiens. Batman är där för att prata om hur någon av dem går allt närmre döden för varje gång de stöter samman. Men snart upptäcker han att personen han trodde var ärkefienden egentligen är någon annan, utklädd till Jokern.
 
 
 
I nästa stund får man följa den egentliga Jokern, på fri fot och i färd med att överta ett nerlagt nöjesfält. Samtidigt drömmer han sig tillbaka till tiden innan han blev Jokern. När han bara var en misslyckad komiker i en skruttig lägenhet tillsammans med en fästmö som väntade deras första barn. Full av oro och ångest över en karriär som aldrig tar fart och en familj han knappast kommer att kunna försörja.
Med små medel låter Moore läsaren ana att en desperat handling av något slag är enda lösningen på de ekonomiska bekymren. Så blir det också, med en extra liten snurr på det hela för att metarmorfosen till clownsminkad fullblodspsykopat ska bli komplett.


Parallellt med Jokerns minneskavalkad serveras den råa nutidsberättelsen om hur Jokern tar sig in hos Kommissarie Gordons hem, där han skjuter och därmed förlamar dottern Barbara. Det hela är oförglömligt brutalt tecknat av Brian Bolland.
Gordon kiddnappas och bjuds sedan på en hisnande mardrömsfärd i det nedlagda nöjesfältet. Jokern och hans skruvade kumpaner gör sitt bästa för att knäcka den gamle snutens förstånd.
Givetvis gör läderlappen entré, men med Alan Moore bakom spakarna blir det inte lika simpelt och förutsägbart som hos andra serieskapare. The Killing Joke handlar om så mycket mer än att en hjälte fångar en skurk, inte minst om två förvrängda och kantstötta människor som kanske trots allt är motsatta sidor av samma mynt.








Caliban

Serier / lovecraft, skräck / Permalink / 0
 
 
 
 


Fraktskeppet Caliban färdas genom universum med destination jorden. Huvuddelen av manskapet långtidssover under däck. Endast en mindre grupp besättningsmän, specialutbildade för att uthärda långa rymdresor, är vakna för att styra kosan hemåt samt sköta underhåll och se till att allt flyter på som det ska.

 


Trots att det borde vara en omöjlighet i warpdrift, skakas Caliban av vad som inledningsvis verkar vara en kollision med ett annat rymdskepp, men som snart visar sig vara en märklig sammansmältning mellan de båda skeppen. Bekanta korridorer och rum bryts upp i labyrintiska vinklar och vrår; det är svårt att avgöra vad Caliban slutar och den främmande farkosten börjar. En del av den vakna besättningen har mitt i steget fastnat inuti väggar och golv.
 



Caliban tillägnas HR Giger och visst är det mycket som för tankarna till Alien och för all del Event Horizon, samtidigt som Caliban är en egensinnig skapelse som skickligt använder sig av seriemediets möjligheter istället för att se ut som ett försök till film av stillbilder.
Garth Ennis och Fercundo Percio berättar i Caliban en på många sätt bekant berättelse om bräcklighet, inte bara i mötet med en omänsklig ondska i ett klaustrofobiskt slutet utrymme, utan också människans ynklighet inför rymdens iskalla oändlighet. Med andra ord, just som bra scifiskräck ska vara.


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mentala Selfies

Serier / Arne Anka, Charlie Christensen, Kartago, Mentala Selfies, serier, svenska serier / Permalink / 0
 
 

Det har alltid funnits grymt duktiga serietalanger i Sverige, även om det varit svårt för många att komma fram och än mindre försörja sig på tecknandet. Kämpande publikationer som Svenska Serier gjorde sitt bästa för att ge de inhemska förmågorna en plattform att nå ut ifrån. Seriemix från Ades förlag gör något liknande idag.
Den svenska seriemarknaden var något kulturkoftorna inte befattade sig med under min uppväxt. Idag finns det talanger som Peter Bergting, Lars Krantz och Simon Stålenhag som har fått, eller är på väg att få, internationell ryktbarhet. Men det är inte deras illustrationer som får pryda det offentliga rummet eller föräras dokumentärer i statstelevisionen. Snobberiet och kotteriet är sig likt.
Arne Anka var min stora favorit bland svenska serier under nittiotalet. Förmågan att blanda cynism, krök & kåtkoma och finkulturella funderingar på ett politiskt inkorrekt vis var unikt för Charlie Christensen.

 


Den omstartade versionen av Arne är jag desto mer kluven till. Dels tyckte jag att teckningarna var mer innovativa och uttrycksfulla förr, något som har ersatts av en proffsigare men också stelare tecknarstil. De kulturella ambitionerna är högre än någonsin, Mentala Selfies gör ett försök att berätta om renässansens Italien genom vår tid av muslimsk terror och politisk polarisering. Det blir förvirrande för min del och jag tappar bort mig flera gånger.

 

 

Christensen har även slutat att teckna sina kvinnliga fabeldjur yppiga och lättklädda, tidigare en lika självklar del av Arnes synfält som Zekes repade bardisk. Medveten eller omedveten självcensur? Sex och sprit var den pessimistiske ankans drivkrafter, nu återstår bara spriten och utdragna samtal med andra stamkunder. Symptomatiskt är att den enda kvinna som har en framträdande roll i albumet är iklädd en slags bylsig hipsterburka med runda glasögon som även döljer ögonen.
När det funkar så är Arne fortfarande vass och roligt, men det är samtidigt väldigt långt från de klassiker som radades upp en gång i tiden.

 

 

 

 

Relaterat:

Rapport från kriget

 

 

 

 

 

Till top