Femtonhundra

Allmänt, Böcker, Film, Konst, Serier / Permalink / 0
 
 

Den här uppdateringen markerar en ny milstolpe när det gäller antal inlägg, recensioner och rena infall som samlats på en och samma blogg. Det firar vi med några korta men kanske helt livsnödvändiga nedslag i kulturträsket.

 

 

Punishmeh..

Jag gillar Jon Bernthal. Han påminner om en kombination av en ung De Niro och en ung Stallone. Samtidigt är det svårt att se honom som den ultimata versionen av Frank Castle.
Det börjar så lovande, men som teveserie i helhet klarar Punisher sig inte alls lika bra på egen hand som gäst i Daredevil. Det kan ha att göra med att jag sällan ser film och teveserier numera, men det är så utdraget, överdramatiserat och olidligt sentimentalt. Att i varje avsnitt hoppas att figuren Micro ska dö en plågsam död, gärna i sällskap med sin skåpsupande fru, gör inte saken bättre. Hade jag inte haft en teveseriesugen sambo så hade jag nog aldrig avslutat säsongen, trots föredömligt ultravåld mellan varven.  
Det finns med andra ord en viss potential, om bara upphovsmännen råpluggar Punisher Max av Garth Ennis och kör på brutala berättelser där offer och förövare hamnar mer i centrum än hämnaren Castle, vars tragiska familjeöde nu har mjölkats långt bortom varje rimlig gräns.

 

 

Svidande satir

Riktigt rolig svensk humor är inget man är bortskämd med, ännu mindre satir över samtiden som sparkar mot makthavarna och det mediala och kulturella etablissemanget. Den animerade filmen Så att det blir rätt av Jens Ganman och Magnus Carlson är faktiskt så pass kul att den plockades bort från youtube efter bara två timmar. Det har i sin tur lett till en så kallad ”Streisandeffekt” och nu finns satirfilmen lite varstans. Själv rekommenderar jag att använda denna länk till Vimeo.

 

For whom the pig oinks

Simpson sunkade ner sig för länge sedan och Futurama sjangserade totalt i sista säsongen. Vettigt då av Matt Groening att gå vidare till något nytt. Disenchantment utspelas i det magiska medeltidsriket Dreamlandia och kretsar kring prinsessan Bönan, som gillar att supa och ställa till ofog tillsammans med sina vänner; den smurfliknande alven Alfo och den charmiga demonen Luci.
Fyra avsnitt in så är jag väldigt positivt överraskad av Disenchantment. Manusdrivna längre avsnitt där innehåll går före nästa punchline. En svart och mer vuxen humor, samtidigt som Bönan och hennes vänner blir omedelbara favoriter. Jag anar att Luci kommer att bli en mem-sensation framöver.

 

 

Historiegranskarna

Jag har flera gånger tidigare tipsat om Projekt Allmogen - ett frihetligt och oberoende folkbildningsprojekt som arbetar med att levandegöra och föra vidare kunskap om den svenska allmogens historia, kultur och kulturarv.

I dessa tider av fake news och historierevisionism så är det viktigare än någonsin att granska påstådda fakta och nyheter. Därför lanserar Allmogen nu Historiskt. En tjänst för faktagranskande journalistik där man tar sig an tvivelaktiga artiklar om historia och kultur.
Först ut bemöts två påståenden som sprids i stora medier om Sigtunas vikingatida befolkningssammansättning och om den svenska majoritetsbefolkningen.

Du finner granskningen Här.

 

 

Interbellum

Den storslagna romerska historien berättad från början till slut. Från de mytologiska fragmenten om Remus och Romulus i vargtikens vård till imperiets sönderfall och undergång.
Mike Duncan är oslagbar som guide genom en historisk epok som aldrig slutar att fascinera och förtrolla. Här finner du alla 189 avsnitt av The history of Rome.

 

 

 

 

 

Relaterat:

Projekt Allmogen

Fahrenheit 451

Hur fan mår svensk satir?

 

 

 

 

 

The Killing Joke

Serier / Permalink / 0
 
 
 
Ibland när jag botaniserar i källargömmorna, unnar mig några spirou, försjunker i någon tummad Punisher, stöter jag ibland på en sådan där riktig höjdare som jag nästan glömt att jag hade.
Som The Killing Joke med manus av ikonen Alan Moore och utsökta illustrerad av Brian Bolland; en favorittecknare ända sedan Camelot 3000. En scifiversion av sagan om Kung Arthur kan man säga, som under åttiotalet gick i tidningen Gigant och senare återtrycktes i Magnum Special.

The Killing Joke tar sin början med att Batman i ett regnigt Gotham anländer till Arkham Asylum. Han följs av Kommissarie Gordon in till högriskavdelningarna, längs de skummaste korridorerna. Där Harvey Dent tittar ut genom ett galler, bara sådär i förbifarten.
Den mörke riddaren går in i en av cellerna och slår sig ned vid ett bord där Jokern lägger patiens. Batman är där för att prata om hur någon av dem går allt närmre döden för varje gång de stöter samman. Men snart upptäcker han att personen han trodde var ärkefienden egentligen är någon annan, utklädd till Jokern.
 
 
 
I nästa stund får man följa den egentliga Jokern, på fri fot och i färd med att överta ett nerlagt nöjesfält. Samtidigt drömmer han sig tillbaka till tiden innan han blev Jokern. När han bara var en misslyckad komiker i en skruttig lägenhet tillsammans med en fästmö som väntade deras första barn. Full av oro och ångest över en karriär som aldrig tar fart och en familj han knappast kommer att kunna försörja.
Med små medel låter Moore läsaren ana att en desperat handling av något slag är enda lösningen på de ekonomiska bekymren. Så blir det också, med en extra liten snurr på det hela för att metarmorfosen till clownsminkad fullblodspsykopat ska bli komplett.


Parallellt med Jokerns minneskavalkad serveras den råa nutidsberättelsen om hur Jokern tar sig in hos Kommissarie Gordons hem, där han skjuter och därmed förlamar dottern Barbara. Det hela är oförglömligt brutalt tecknat av Brian Bolland.
Gordon kiddnappas och bjuds sedan på en hisnande mardrömsfärd i det nedlagda nöjesfältet. Jokern och hans skruvade kumpaner gör sitt bästa för att knäcka den gamle snutens förstånd.
Givetvis gör läderlappen entré, men med Alan Moore bakom spakarna blir det inte lika simpelt och förutsägbart som hos andra serieskapare. The Killing Joke handlar om så mycket mer än att en hjälte fångar en skurk, inte minst om två förvrängda och kantstötta människor som kanske trots allt är motsatta sidor av samma mynt.








Caliban

Serier / lovecraft, skräck / Permalink / 0
 
 
 
 


Fraktskeppet Caliban färdas genom universum med destination jorden. Huvuddelen av manskapet långtidssover under däck. Endast en mindre grupp besättningsmän, specialutbildade för att uthärda långa rymdresor, är vakna för att styra kosan hemåt samt sköta underhåll och se till att allt flyter på som det ska.

 


Trots att det borde vara en omöjlighet i warpdrift, skakas Caliban av vad som inledningsvis verkar vara en kollision med ett annat rymdskepp, men som snart visar sig vara en märklig sammansmältning mellan de båda skeppen. Bekanta korridorer och rum bryts upp i labyrintiska vinklar och vrår; det är svårt att avgöra vad Caliban slutar och den främmande farkosten börjar. En del av den vakna besättningen har mitt i steget fastnat inuti väggar och golv.
 



Caliban tillägnas HR Giger och visst är det mycket som för tankarna till Alien och för all del Event Horizon, samtidigt som Caliban är en egensinnig skapelse som skickligt använder sig av seriemediets möjligheter istället för att se ut som ett försök till film av stillbilder.
Garth Ennis och Fercundo Percio berättar i Caliban en på många sätt bekant berättelse om bräcklighet, inte bara i mötet med en omänsklig ondska i ett klaustrofobiskt slutet utrymme, utan också människans ynklighet inför rymdens iskalla oändlighet. Med andra ord, just som bra scifiskräck ska vara.


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top