stewe

Vision 2020

Kategori: Bloggverk

 
Illustration: Ingemar Roos
 

 

I.

När jag kommer dit jag önskar komma, låt det då ske att jag inte upplever den illusoriska fruktan och skräcken. När vilda djurs rytande ljuder, låt det då ske att de förvandlas till de sex stavelsernas heliga ljud. När jag förföljs av snö, regn, vind och mörker, låt det då ske att jag ser med den klara vishetens himmelska ögon.

Hennes armar skiftar position. De övre håller strypsnaran mellan sina händer, de nedre sjunker av vanmakt med handflatorna uppgivna. Hennes fötter slutar aldrig virvla upp jord och stoft i sin eviga dans.
Hennes nacke vrids och hon skådar i baklängesperspektiv; längsmed jordlinjerna, tvärsigenom tidevarvens varp och trasor. Till en plats där solen steg blek och utan värme och sjönk som en grådaskig komet över en vindpinad och tröstlös värld. Där föll ett skymningsliknande ljus, både på natten och på dagen.

Hon såg en tid, där synen på föräldraskapet förändrades gradvis och blev en allt större del av självförverkligandet. Det blev tydligare att barn var en av många statusprylar, ett längre hobbyprojekt eller rent tidsfördriv. Någonting att återlämna till samhället om intresset svalnade eller om barnet blev till för stort besvär. Samtidigt skyddade svartsjukt många föräldrar sin genetiska investering, så som man försvarar ägodelar, från vardagens realiteter och från verkliga eller inbillade oförätter. Inte bara från skolmyndigheter och liknande instanser, utan också från all påverkbar omgivning.
De av naturen ofruktsamma eller av den egna sexualiteten förhindrade, förnekades i det jämlika samhället inte möjligheten att föröka sig. I de fall tekniken inte räckte till för att bejaka deras rättighet till föräldraskap, köptes barn från ekonomiskt eftersatta länder där det fanns ett aldrig sinande överflöd.
Även kring den oönskade och i förtid kasserade avkomman skedde en slags auktionsliknande handel, där forskningsinstitut genom budgivning fördelade fostervävnaden mellan sina laboratorier. Vid ett ovanligt lyckat inköp av embryon sågs representanterna i de vita rockarna göra high-five med varandra i korridorerna, och runt de multinationella styrelseborden inriktade på genetisk förädling och utveckling hördes ibland spontana applåder.
Allteftersom statusen i att äga barn ökade, väcktes en lust i vuxenvärlden att rent fysiskt dominera de minderåriga och ännu outvecklade kropparna. Flygresorna till de asiatiska länder, där övergreppsprostitution ännu accepterades som en del i turismen, var som aldrig förr fullbokade. Statusjakten avspeglade sig även i den internetbaserade pornografin där ord som pigtails, schoolgirl och innocent låg skyhögt i sökmotorerna.
Ändå blev reaktionerna när det egna samhällets barn började sälja sig via webkameror och elektroniska kontakttjänster närmast chockartade. Inte främst utifrån ett moralistiskt ställningstagande, eller ens av omsorg för den prostituerade, utan istället med en känsla av att själv blivit bortvald eller rentav bestulen. Tanken på en ägodel som så villigt gav sig åt en ny ägare var för flertalet inte bara obehaglig.

Utan nästintill outhärdlig.

 

 

 

II.

När jag vandrar ensam, skild från kära vänner, när mina tomma tankeformers skepnader gryr inför mig. När jag lämnat dumhetssömnens omåttliga kadaversömn. När mitt livs tärningskast har gjorts, och släktingar i denna värld är mig till intet gagn.

Hennes armar står höjda och frusna fast, som vore de värn inför för hårda hugg och slag. Hennes fötter som hamrat så hårt mot jordskorpan stillnar i sin dans. Blir till ett vagt eko, som tynande hjärtslag i skröpliga kroppar. Ett tätt och överväldigande mörker faller, både på natten och på dagen, och vid alla tider.

Globaliseringen behövde en religion, att bara gynna det redan fåtalet rika av världseliten lockade inga fanatiska anhängare. Folkförflyttningarna, som kom naturligt av att folket i stora regioner inte längre kunde försörja sig och överleva på samma sätt som tidigare generationer gjort, konflikterna och utrensningarna som föddes i de mest utsatta oroshärdarna, blev deras lösning.
Så medan välavlönade statistiker med färgglada ballongdiagram och ekonomiprofessorer berättade vilket välstånd frihandelsavtalen och företagsflykten skapade i världen, var fler människor än någonsin tidigare på utvandring och flykt. Deras sökande efter bättre villkor var födda ur desperation, ändå gavs illusionen av att de frivilligt och slumpvis sökte sig till de välmående kontinenterna.
Från höger prisades lönedumpningen och nedmonteringen av sociala skyddsnät som följde i folkförflyttningarnas spår. Från liberalt och vänsterhåll hyllades de utsuddade gränserna och möjligheten till antirasistisk strid, då klasskampen enligt dem fallit med de gamla socialistiska väldena. De blev fanatikerna och fotsoldaterna för den globala annekteringen av länder rika på naturtillgångar och lågavlönad arbetskraft.
Det fanns inga sanna kättare, istället lyftes enskilda medelmåttor till representanter för människohat och framtida massmord. Deras tunna och tillrättalagda motargument möttes med mantran, religiöst bildspråk och den enda Gudens vrede. Mellan trosfränderna av vad som kategoriserades som Ont och vad som ansågs Gott, spirade symboler och skuldbeläggning som med tiden tappade allt mer av sitt värde. Till slut var det bara ord utan mening och det enda de egentligen såg var varandras förvridna ansikten och låsta positioner.

Ingen såg längre uppåt, eller utåt.

 

 

 

III.

När jag skänker den våldsamma vredens makt. När de tusen tordönen av dödsrop återskallar. När månskärekniven bringar ljuset, höjs min bägare åter blodfylld, dansande.

Hennes fötter rör sig allt snabbare, själva världen skälver och rämnar. Hennes armar skiftar position i allt vidare mönster och cirklar. Ur fjärran stjärnvävnaders mönster växer stora svarta maskhål fram, själsförtärande. Hungrande portaler till ett ofrånkomligt och förlamande intet av isande köld. Hennes smutsiga och sargade fötter virvlar upp kosmiskt stoft, inte längre bundna till jord.

Orden tappade med åren sitt värde, det var ett högst medvetet led i förskjutningen av det föråldrade och förkastliga till förnyelsens och framtidens fördel. Atomåldern skiftade i de sociala ingenjörernas interna språk, från sin ursprungliga betydelse, till att syfta till den atomisering som fortgick på mellanmänsklig nivå.
Den senkapitalistiska civilisationsmodellen bestod i sin enklaste form av ett väletablerat nyttjande på arbetsmarknad, liksom närliggande former av frivillig eller påtvingad prostitution, för att skapa en ökad konsumtion och världsomspännande vinstandelar. Allteftersom arbetsnyttjandet inte räckte till, eller tack vare teknikens landvinningar blev överflödiga, säkerställdes inkomsterna från befolkningsskiktet genom ett finmaskigt nät av gammeldags ocker och bankirpolitik.
Metoden att döva den tärande upplevelsen av tomhet som föddes ur konsumtionscykeln med ännu mer konsumtion genom allt aggressivare reklamföring, konstaterades snart vara ohållbart i det långa loppet. Trots ett repetitivt och högljutt propaganda- och underhållningsflöde som tidsfördriv växte vantrivseln och gavs uttryck i okontrollerbara aggressioner och politiskt präglade aktioner. Trots att den egentliga makten aldrig var hotad, fanns där en oro kring att alltfler presterade sämre, och därmed konsumerade i allt mindre utsträckning .
Medan justeringar i arvsmassan ännu inte var tekniskt tillgängligt och inget tätande kitt ännu var applicerbart på luckorna i livets byggstenar, fick tung medicinering i brist på bättre alternativ, användas i personlighetsförändrande syfte.
Kemikaliemodellen användes i första led och på försök hos missanpassade barn och ungdomar. Tidigare hade deras problematik getts sociala förklaringar och en betryggande illusion hade konstruerats där en påstått omhändertagande tjänstemannakår tillhandahållet institutioner och interneringar när föräldrarna svikit i omsorg, eller i fall där grövre våldsdåd eller sexualbrott begåtts. Dessa barn och ungdomar gavs nu istället en neurologisk diagnos, alternativt ett posttraumatiskt stressyndrom utifrån sin skadliga uppväxtmiljö.
Förutom att frigöra medel från den sociala sektorn, gav detta nya vinstrekord i läkemedelssektorn som snart utökade modellen till övriga samhället. Kombinationen med kemikalier och en satsning på allt tillgängligare informationsteknologi visade sig särskilt lyckat. Saknaden efter beröring, liksom behovet av taktila förnimmelser, gav i inledningsskedet en romantisering av självskadebeteende och suicidala tendenser som oroade ingenjörerna. På längre sikt, i takt med större doser muskelavslappnande och ångestdämpande substanser, sjönk dock självmordsfrekvensen till ett All-time-low.
Känslorna av förlust och tomhet blev sällsynt förekommande, konsumtionen liksom prestationerna på arbetsmarknaden var inte bara säkrade, utan följde en uppåtkurva få kunnat förutse. Även de mest avskiljda och marginaliserade fann ett sammanhang. En värld inte bara hanterbar och tillåtande genom de endorfinfrigörande kemikalierna; utan också lättillgänglig genom de skimrande och högupplösta skärmarna.

Det var nästan som att leva.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Från andra sidan

Kategori: Serier

 
 
 
 

 

Placebo Press ligger bakom den här sköna volymen i läcker hårdpärm; ett stycke kosmisk skräck i svart och vitt som tvingade till sträckläsning.  
Erik Krieks adaptioner av novellerna pendlar mellan högsta klass i till exempel Skuggan över Innsmouth, till ganska allmän tolkning i Dagon. Jag gillade också det välskrivna förordet av Gerard Soeteman, men ännu mer Milan Hulsings avslutande text om Lovecrafts liv och verk.
Finns att köpa bland annat Här

 

 

 

 

Crowdfunding

Kategori: Film

 
 

 

Repriserade den här filmpärlan i helgen och upptäckte i samma veva att regissören Huan Vu samlat gänget för ännu en Lovecraftadaption. De söker i skrivande stund finansiering hos fansen. 

Insamling

 

 

 Huan Vu 

 

“After that I was considering adapting 'Celephaïs' since it is one of my favorite works by H.P. Lovecraft. It's about a lonely poor man who in his dreams turns out to be a king in the Dreamlands. He lives there forever, loved by his people, but dies in the real world, where no one remembers him. I love the world-weariness, the sadness and escapist hope that is dwelling in there. A human connection that is rare for most of his creations. I couldn't figure out though how to turn it into a feature length movie and so I had a closer look at other Dream Cycle stories.
It took me quite a while to realize that I would have to step back and see the bigger picture - to see the possibility to free myself from the task of adapting one particular story and instead allowing me to merge and create something new. And this has always drawn me: to create something new that hasn't been there before.“

 

 

 

 

A world of rain and darkness

Kategori: Serier

 
 
Min favorit från The Nightmare Factory 2; Gas Station Carnivals
Innehåller fyra illustrerade noveller av Thomas Ligotti
 
 
 
 

Kriegerin

Kategori: Film

 
 
 



Marisa är en ung nynazist och den lokale gängführerns egen flickvän. När gänget varit ute på en rejäl trakasseri- och misshandelsutflykt i kollektivtrafiken får pojkvännen skaka galler ett tag medan Marisa stöter på nya bekantskaper och går igenom en familjekris.
Samtidigt får vi följa Svenja, en femtonårig tjej som tuktas hårt av sin stränge styvfar som drillar henne till renlevnadsmänniska och mönsterelev. När hon genom en uppvaktande pojkvän kommer i kontakt med nazigänget attraheras hon genast av det upproriska och det tabubelagda.

 

 


Miljön i filmen är minst sagt diffus, vissa scener berättar att det finnas ett stort invandrartätt område i staden där det hela utspelar sig. Samtidigt verkar inte invandrarungdomarna samlas på fler ställen än utanför en liten korvkiosk om kvällen.
Å ena sidan kommer insatsstyrkan på hembesök när man sparkar ner någon på tunnelbanan. Å andra sidan verkar det gå utmärkt för Marisa att vägra betjäna de två invandrare som verkar besöka butiken hon jobbar, liksom att ha nazi-brakfest och hänga ut folk genom balkongen i en vanlig lägenhet.
Att gå från att vilja tatuera in Adolf på ryggen ena dan till att gömma flyktingar i källaren nästa, känns inte helt övertygande heller.

 

 


Den bästa tyska filmen på åratal står det på framsidan, men på det hela är skådespelarna bättre än helheten. På baksidan står det att filmen är byggd på verkliga händelser och personer tagna ur verkligheten. Upphovsmannen ska ha ägnat två år att lära känna unga kvinnor inom den extrema högern.
Ändå känns det mest som att researchen bestått i att titta på American History X och ännu mer Romper Stomper. Det är en väldigt snarlik scen med urspårat partaj till musik och även i Krigaren så dör någon alldeles i strandbrynet vid ett hav.