stewe

Det røde og hvide blodsuger

Kategori: Skräckbuskis

 

 

Nedtecknad tionde Augusti i detta nådens år...
 

"En ny kyla i vinden varslar om höst.
Sommaren dör omkring mig och det är inget jag sörjer. Prova själv att vara ett mörkrets barn i ljusa juninätter! Prova själv att gå i flanellskjorta och gabardinbrallor när svetten stelnat mellan odöda valkar! Prova själv att gå ner till korvakiosken i dessa nötta träskor...

Åt helvete med Skåne!
Jag breder ut mina trattformade flädermusvingar och tar drucket sikte på de danska öarna.
Tänk bara... I sommar försökte de knegförmedlande avskumen att få mig plocka kottar och andra fasor. De försökte få mig att följa arbetslinjen fast jag knappt kunde gå rakt! De försökte klämma det sista saltet ur en redan torrlagd och kippande flatfisk...

Nu frustar vinden väst-sydväst från Sjöbo och får Abbekås flaggstänger att svänga som dansbandskåddar på en Lotta Engbergspelning. Gäddhänget fladdrar frenetiskt och dubbelhakan känns som en batteridriven muffins mot underkäken. Ur spår måsjävel, här kommer jag svajjande! Fan, en halv fjäderdräkt i flabben och resan har bara börjat..

Medan jag spottar måsavskräde i motvind föreställer jag mig frihetens rödvita nejder! De gröna backarnas nektar! De danska underbyxornas fräna dofter, inte helt olikt lagrad ost och rizzlarullad jazztobak!
Ni skall finna mig där, i den lille havfrues famn, sugande livsblodet ur hennes gråstensbarm. .."

 

 

 Den odöda dansbandsvampyren från Skåneland

Ja, den ständigt folkölstörstande och korpulente Argasi Dae
Har numera en egen Blodsugande sida på FB 
Där du kan ta del av gammalt liksom svavelosande färskt material

Missas på egen risk!

 

All Systems Alert

Kategori: Skräckbuskis



För några år sedan skapade Ingemar Roos och jag genren Skräckbuskis i och med våran novell Låt Den Fete Komma In.  En skakande skildring av en folkölsalkoholiserad, dansbandsdiggande och välhängd vampyr vid namn Argasi Dae. Jublet visste inga gränser över våran lingvistiskt solkiga slapstick.

Ständigt deppig och sexuellt frustrerad har denne ”Leif Loket Olsson- Lookalike med huggtänder” gjort små comebacker till allmänt hurrande och en del förtvivlan. Nu har Ingemar tagit denna ekivoka och episka saga till nya och oanade höjder genom att läsa in första delen på äkta skånska. Bläddra till nedersta delen av denna sida för att avlyssna mästerverket - helt fucking gratis!!!

 

 

 

 

Visst kan man riktigt höra hur Stephanie Meyer tokpullar någonstans i mormonland? Som om inte detta vore nog, har Argasi numera en helt egen Blodsugande sida på FB Gå in och gilla eller vi gör dig illa, statusuppdateringar kommer i vanlig ordning att ske sporadiskt och helt beroende på promille samt graden av tremens.

En ny novell är också planerad, där Argasi än en gång sammanstrålar med den ärrade Sten&Stanley-roadien Frankie. Som vanligt ångrar vi ingenting, men anse dig varnad innan du träder in i den värld som bebos av Argasi Dae. Det handlar om sunkig vulgohumor och sällan skådad spritromantik, med andra ord inget för de vekhjärtade eller fisförnäma.






Ingemar Briljerar!!!










Samtidigt i Abbekås

Kategori: Skräckbuskis





Jag känner inte längre igen staden jag en gång älskade.
Allt som en gång fanns har gömts undan eller rivits ned. Ersatts av brackiga kontorskomplex och stelbenta skrytbyggen. Skogsområdet där jag tältade som barn har fått ge plats för en väldig golfanläggning. De gistna kvarteren där vi bodde och kullerstensgatorna jag studsade över med min limpsadlade monark har bytts ut mot välputsade insatslägenheter och skavanklös asfalt. Bäcken där vi tog sommarens första dopp har torrlagts, hela skogsdungen skövlats och gett plats åt radhus med fjärrstyrda garageportar.
Efter en kväll av ymnigt marinelladrickande bredde jag ut mina fladdermusvingar och vinglade upp till golfanläggningen. Där fladdrade jag mellan banorna och hukade över så många hål jag bara orkade med min aperitifkrämade isterbuk.
"Här ska ni få se på Hole-in-One era satans klubbsmekare", viskade jag medan natten fylldes av Guanostank och sprakande gasljud.



Ytterligare en del i skräckbuskislegenden om fläskvampyren Argasi Dae och dansbandsroadien Frankie är under långsam produktion.






Alla Helgons Fläskiga Natt...

Kategori: Skräckbuskis



 

"Omoget och osmakligt".
-Åsa Linderborg Aftonbladet.


"..som om Stephanie Meyer rökt en feting i baksätet på en amazon och diggat eddie meduza"
-Mats Gellerfeldt Dagens Nyheter.


"varför i helvete skickar ni det här manuset till mig"
-J.E Pettersson Ordfront



Ja, trots långt ifrån positiva omdömen kring de första novellerna Låt Den Fete Komma In samt uppföljaren Leende Blodsprängda Ögon fortsätter vi på vår inslagna väg med oförminskat självförtroende.
Argasi är tillbaka, dricker sprit, stjäl kläder och besöker ett danspalats där han träffar på en bekant från förr.
Delen som följer nedan är den första i en tilltänkt trilogi och är denna gång extra kryddad med Ingemars teckningar. Som alltid läses på egen risk.

Skål - Ingo och Stewe









Fyllennium del 1: Män Som Ratar Kvinnor

Kategori: Skräckbuskis










Pank och deprimerad var jag på väg att planka över staketet till danspalatset för att förhoppningsvis hitta något fullblod att sätta gaddarna i, och då menar jag det bokstavligen. Självklart ville jag också få en glimt av Lotta Engberg på scen, min egen lilla ärkenemesis bland dansbandsslampor. Så många gånger jag försökt och misslyckats, men skam den som ger sig. Kan kopparärrnyllet Christer Sjögren komma innanför de engbergska trosorna så kan väl jag.
”Han och halva jävla musikerkåren…”, muttrar jag för mig själv, när en vindpust plötsligt får fatt i mitt välkammade hämtehår och ställer det på brylcremesflottig högkant.
”Kåddens skymning”, tjuter jag och sträcker mina knubbiga armar uppåt för att fånga de fladdrande testarna i flykten, när jag plötsligt tappar balansen och faller handlöst. Som väl är blir jag hängande uppochner på staketet i ena benet av gabardinbrallan. Trätofflorna far av strumpsockarna som raketer rätt upp i skyn, på sin neråtgående bana missar vänstertofflan med en hårsmån mitt dinglande huvud, medan gamla högertofflan lyckas med konststycket att kraschlanda tungt mellan mina spretande ben. Jag sprattlar våldsamt av smärta och känner hur mina arma kulor sväller i storlek från nyplockade valnötter till soltorkade aprikoser.
Från min oplanerade läderlappsvinkel och mellan tårarna komna utifrån mitt sargade skrev, lägger jag märke till alla husvagnar, baden-badenstolar och klotgrillar. Jag är åtminstone på rätt sida staketet, nu gäller bara att komma på rätt köl… Ett problem som min gamle fiende gravitationen löser på studs. Med ett ritsch-ratsch och alls inget filebom-bom-bom släpper midjesömmen i mina redan ansträngda kalasbyxor och jag landar med flinten före bland grus och nässlor.
Tur att alla jävlar är inne och smeker varandras innanlår till Lottas ljuva stämma, tänker jag alltmedan jag kämpar mig upp från marken. De trasiga trotjänarna till brallor hänger kvar på staketet och vindens rörelser genom tyget får det att se ut som om de hånler åt mig.
Så här står jag. Ensam på danspalatsets campingområde, endast iklädd en urtvättad och resåslapp y-front. Med nässlad och ömmande lekamen. Det är ingen déjà vu , så här har alltid mitt liv varit; byxorna har åkt av vid alldeles fel tillfällen och allt som oftast har världen vänts upp och ner.
Med en sorgsen suck och med vad värdighet jag må ha kvar, borstar jag av mig och känner försiktigt på den ömmande bulan mitt på flinten. Med salivindränkt handflata och flinkt handlag lyckas jag få det mesta av hårtestarna på plats, förhoppningsvis döljs bulejävlen också.  
Jag knallar in den närmsta husvagnen, men där verkar inte finnas mycket mer än en välfylld kyl med öl. ”Starkvaror”, jublar jag när jag ser procenten och korkar genast upp en liten aluminiumkompis som får följa med på min byxlösa jakt mot nästa husvagn.
Där vajar den skånska flaggan gul och röd alldeles ovanför dörren och jag känner mig genast bättre till mod. En transistorradio står igång inuti husvagnen, och Thorleifs änglalika stämma slår emot mig redan på farstutrappen. Därinne finner jag inte bara en halvdrucken kvarting som på nolltid blir heldrucken, utan också stiliga klädedon som passar!
Ja, eller nästan, trots att jag själv inte är nån benget precis är brallorna jag hittar av det pösigaste laget. En lika pösig skjortefan döljer det mesta av rövklykan, tiden är för knapp att söka efter en livrem. Röster hörs på avstånd, det är väl alla dansbandstattare som ska halta ut i sina unkna husvagnar och kolka brännvin och slå varann på truten.
Jag hinner dock byta ut mina blankslitna trätofflor mot ett par blänkande läderboots. Mjo, något nummer för små, men ska jag ha en chans på Lotta behövs lite extravaganser.
Utanför har en riktig fittskymning lagt sig över campingplatsen; fuktig, men ändå inte kall, och så klart röd att den nästan är rosa. Det kastar ett förtrollande skimmer över tältbord fulla av groggvirke och plastmuggar, knycklade ölburkar och överfulla askfat.
En utslagen yngling med lantmännenkeps ligger i ett nässelsnår när jag rundar husvagnen med färdriktning dansbanan. Hans spända halsvener står ut som tvättlinor mot den bleka huden. Men jag trampar stoiskt vidare, trots att törsten bränner under dubbelhakorna.
”Såja, Argasi lille”, säger jag lugnande till mig själv, ”Du ska inte dricka dig mätt på små fyllebäckar ikväll, därinne finns en hel ocean av svettiga käringnackar… Pulserande av dansband och blod!”









Stroboskopen spelar över danspalatsets största bana, där paren svänger sig i takt till den ljuva Engberska stämman från scenen. Blekfeta taxichaufförer från småstäder trycker sina förskrumpna könsdelar mot frodiga kallskänkor i bruna strumpbyxor och åhlénskjolar. I baren häckar lokala 4h-medlemmar och försöker så gott det går att lapa mod från den fesljumna blandningen i sina insmugglade pluntor. Som otåliga panelhönor sitter finniga bonndöttrar en bit bort, drömmer om svettiga händer under blusen och slafsiga kyssar som smakar hembränt och lössnus.
Utan att tveka ett ögonblick kastar jag mig in i detta hav av outnyttjade möjligheter och spända blodådror.
Det här är min sorts ställe.
Det här är min jaktmark.
Jag kryssar vant och nätt som en ballerina mellan de stapplande fötterna och roterande arslena på klungorna av tätt sammanslingrande par som i osymmetriska och rytmlösa vågrörelser böljar över dansbanan. Insuper deras mustiga dofter av laxbuljong och deodorant. Njuter av värmen från deras blodfyllda kroppar, läppar och lemmar. Tillåter mig ett tjuvnyp här och där när fylligt hull når för nära, och vid några tillfällen låter jag ärkestaken själv nudda mot ett saftigt lår eller en svankande madams skinkhalva… Innan de hunnit reagera och vända sig om med örfilen i högsta hugg, har jag redan försvunnit i vimlet med sprängfulla kåddar och spetsiga tänder.
På avstånd ser jag Lotta Engberg åma sig på scenen, hållandes mikrofonen sensuellt i sina händer, som vore den en rabarberstjälk plockad i hennes egen trädgård. Jag styr mina klapprande läderboots dithän utan att tveka i ett ögonblick, när jag lägger märke till en av vakterna som stirrar stint på mig bakom kravallstaketet. En enorm bjässe till karl, han tornar upp sig över de dansande paren likt en erigerad blåvalspitt. Och nog är det något högst välbekant med de där piercningarna som sticker ut på sidorna av hans hals, det ärriga nyllet och den tomma, blängande blicken.
När han utan problem tar ett kliv över kravallstaketet och styr mot mitt håll känner jag igen honom, helvete – det är Frankie! Han som jag nästan snodde Elli ifrån när jag bodde i Fackeberg, innan han snodde henne tillbaka från mig och bägge försvann spårlöst. Den tokige elektricitetspundaren som genom att köra fingrarna i Ellis vägguttag kortslöt hela Västra Flensinges energinät. Och nu närmar han sig med nåt som liknar mord i sina apelika ögon!
Jag vet jag borde fly, men jag står som fastfrusen i dansbanegolvet. Folkhavet delar sig där Frankie lufsar fram, vissa dansar sig ur hans väg i nåt som liknar panik. Jag gör mitt bästa för att behålla mitt berömda lugn, står kvar och ger honom min stenhårdaste blick. Ett vinande luftdrag och en frän doft av fruktan som får mina pösbrallor att fladdra ända ned till läderbootsen är det enda tecknet på nervositet som undslipper mig, när Frankie väl når fram till mig. Hans ögon är inte bara intelligensbefriade utan också outgrundliga, och därför hoppar jag nästan ur kläderna av överraskning då han sträcker fram en väldig näve och säger tjena moss.
”Öhhrgg, hej”, bräker jag på gäll skånska, ”det var ju ett tag sen.. Kände knappt igen dig!” Frankie nickar långsamt och skakar min lilla hand som en skurtrasa i sin enorma labb. Han står kvar en stund och blänger, och jag känner svetten glida längsmed flinten. Under tiden hinner Lotta gå av scen och jag mumlar en svordom i mustaschen.
”Jag har rast nu..” säger Frankie på sitt otroligt sävliga vis, med en röst som kommen ur ett gruvschakt, ”så vad sägs om en rackare i baren? Jag bjuder såklart.” Jag är inte sen att tacka ja, och med en dasslockshand tungt vilande på mina sluttande axlar leder Frankie mig till ett avskilt bås i baren och beställer storstilat in varsin gröna hissen och tre sexor O.P. vardera. Jag jublar inombords och sveper omedelbums första sexan. Vafan, Lotta och blodtörsten kan vänta, inte var dag det vankas bjudsprit!
Innan det är dags för en ny runda, frågar jag smått försynt Frankie om hur det gick med Elli, om hon bor kvar i Fackeberg?
”Baah!”, morrar Frankie och kolkar i sig hela sin gröna hissen i ett svep, ”hon var inget att ha. Det tog bara några veckor, sen stack jag på turné med stenåstanley och har aldrig hört av mig igen. Tänker inte göra det heller. Jag misstänkte ofta att hon höll på med andra, förstår du.” Jag sätter nästan brännvinet i näsan, frustar och skyndar mig att byta samtalsämne.
”Hur är det att vara ute med Lotta då?”, frågar jag istället, men ångrar mig så snart han börjar berätta. Det blir en vidrig radda anekdoter om allt från fistfuck med Arvingarna till fuktskadade trumpinnar, med den gemensamma nämnaren Engberg och hennes omättliga vagina.
”Tack det räcker”, säger jag efter en stund, lätt illamående och med en färsk grogg i näven, ”det var mer än vad jag trodde om Lasse Stefanz och hans jävla cowboyhatt.. Vi pratar om nåt annat än det där ludret. Har du inget annat roligt att berätta om dansbandsvärlden?”
”Jo jag kan ju berätta om Hasse ”kvinnaböske” Andersson, han känner du väl till?”
”Javesst”, säger jag.
”Det var sent en kväll, vi hade spelat på en marknad. Trött och sliten satt jag kvar bakom scenen en stund. Då hörde jag någon kraftigt berusad gasta nåt, och i gräset satt ett fyllo med en liten hund.”
”Typiskt fyllesvin att alltid släpa runt på nån stackars jycke”, inflikar jag innan jag sörplar i mig resterande groggen och vinkar till servitören att fylla på.
”Det var till Hasse han skrek, som kom släntrande över parkeringen med sin fru som precis sugit av honom i bilen.”
”Frun va?”, tjoar jag litegrann på pickalurven, ”var det inte hon som brukade göra Kalle Ankas röst på teve?”
”Jovisst”, svarar Frankie dovt, ”och med Hasse i bilen kan man säga att hon fick näbbet fullt. Hursomhelst, det där fyllot höll på att skrika efter Hasse, fråga honom varför man inte fick ta hunden med in på spelningen. När Hasse inte svarade gastade fyllot ännu värre. ”Öööjj du spelekuk”, skrek han, ”kan du svara på min fråga, din skäggsmekta isterbuk till skåning!” och så vidare, ända tills Hasse lackade ur.”
”Ja det kan man ju nästan förschtåå..”, säger jag förtroligt och lutar mig framåt, ”jag menar, inför frugan å allt.”
”Så Hasse sparkade den lille hunden åt helvete, sen gav han fyllot rejält med lusingar och lavetter, innan han slutligen satte sig grensle över honom och släppte en riktig brakare i nyllet på honom!”
”Det var det grövsta”, säger jag, ”hade man ju själv inte velat vara med om.”
”En riktigt sur var det också”, brummar Frankie, ”kändes ändå bort dit jag satt, som härsken majonnäs och ruttna ägg. Fyllot spydde som en kalvafan och hundstackarn ville inte sluta yla.”
”Fy helvete”, utropar jag, ”sånt här gottesnack kräver en sexa till, tjoflöjt!”, och vinkar energiskt mot servitören.
”I alla fall… Det sista man trodde var att Hasse skulle skriva en sång om det, skål tamejfan”, säger Frankie och tömmer sin grogg innan det är dags för honom att gå på vaktskiftet igen.
För min egen del blev övriga kvällen något dimmig. Det blev inte så mycket av mina Engbergsplaner, istället landade jag ute i en av husvagnarna där jag lapade blod från ett hundrafemtiokilos kassabiträde på Willys. Det enda jag minns är att hon skrek ”Suuug! Suuug din jävel” på kraftig västgötska, innan vi bägge tuppade av helt och hållet.
I gryningen kvicknar jag till, och snabbare än vinden smiter jag ut med  mina stulna klädedon under armen och kalsipperna på halvkvart, när jag oväntat snubblar över Frankies storlek-54-dojor som sticker ut från ett buskage. Hans fingrar är fortfarande instuckna i en förlängningssladd fast han sover tungt. Stackarn har försökt ta sig ett återfall men missat att sladden inte var inkopplad. Så tyst jag bara kan ruskar jag liv i honom. Yrvaken och fortfarande småfull följer han med ut till min bil. Vi delar en folköl medan solen så sakteliga går upp.
Kanske är det folkölen i kombination med alla drinkar, groggar och sexor från kvällen innan, kanske är det känslan av att se en dansbandsparkering i gråmuskigt morgonljus, men Frankie och jag svär varandra evig vänskap där i bilen. Hädanefter ska vi rå om varandra, han ska hjälpa mig med blodtörsten och jag honom med hans elektricitetsberoende, och inget taskigt fruntimmer ska nånsin komma mellan oss. Vi tar i hand och en förskrämd liten tår smyger sig nedför Frankies skrovliga kind.
”Men vi måste skaffa en lya”, brummar han med stockad röst, ”har du nåt förslag på vad vi kan bo?”
”Det finns bara en plats min vän. Bara ett ställe där såna som du och jag passar in.”, säger jag och knycklar ihop den tomma ölburken, ” En liten stad dom kallar… Abbekås.”
















2 gamla bekanta....

Kategori: Skräckbuskis

 

 

Argasi och Frankie

Inte Roosklass direkt, men ändå lite kul så här en lördagsförmiddag.

 

 

 

 

 

Försats

Kategori: Skräckbuskis




Ett smakprov från nästa projekt signerat Roos och Sundin.

Under långsam produktion.


”Jag ska berätta för dig om hur det var på kåken.”, säger han med sin grova och gutturala stämma och lutar sig fram i fåtöljen. Benen på fåtöljen knirkar protesterande under hans väldiga vikt.

”Jag satt på avdelning B, vi hade eget pentry, biljardbord och en snygg tevehörna. Det var juste killar på avdelningen också, en turk, en jugge och tre tjacksvennar.”

”Och så du.”

”Och så jag då. Jag satt för övervåld. Från när jag körde security för Sven-Ingvars på deras första återkomstturné. De körde alla hitsen du vet; Fräken, Rött Paket, Kristina, Två mörka och så vidare.”

”Fan vad häftigt! Där skulle man bara varit med!”

”Det var helt galet.. Men åter till kåken. När Andersson muckade bakade turken en tårta till honom med grädde och skit. Han fick till och med välja film på fredan för plitarna. Förutom att han alltid åkte dit för att försöka smuggla in telefoner, piller, pulver och prylar i sketahålet –vilket ställde till det för hela avdelningen med inlåsning och cellvisitationer - så var han en riktig klippa. Höll alltid rent och dammade till och med kuddarna i tevehörnan.”

”Va, gjorde inte plitarna sånt?”

”De gör inte ett jävla jota mer än stå och glo. Hursomhelst, snacket gick som vanligt om vem som skulle komma i Anderssons ställe. Det brukar alltid vara nån som har koll, nån som är bundis med en plit eller sitter i Förtroenderådet, men just den där gången visste ingen ett smack. Det blev en massa ryktesspridning och skvaller, det sas till och med att det var Quick själv som var på ingång.”

”Vem är Quick?”
”Bara landets största seriemördare. Vet du inte det, har du bott i en garderob de sista tjugo åren eller?”

”Nej, men i en kista!”

”Ja just det… hur som haver; vi hade alla fel. Det var ingen kändis, utan den största rackans neger jag sett. Han fick mig att se kortväxt ut och jag är ju en stor fan.”
”Visst är du det”, kväkte jag på bred skånska och kunde inte låta bli att kasta ett förstulet fladdermusöga på fåtöljbenen som nu darrade ömkligt under hans enorma hydda.

”Han var stor, men inte särskilt klipsk. Smått sinnesslö skulle jag vilja påstå. Jag vet att många säger det om mig också…”
”Nähäädå”, skyndade jag mig att inflika, trots att det stämde alldeles utmärkt.

”…men den här killen var ordentligt jävla seg alltså. Kolsvart var han men pratade klingande norrländska, född och uppväxt i Gävle. Han satt för att ha svindlat kaffefabriken där han knegat sedan han var sexton. Jag vet inte ens vad hans riktiga namn var, alla bara kallade honom Jonni Gevalia och det gjorde jag med.” Han gör en paus och viftar med handen och jag skyndar mig att hiva över en bayersk från det nästan tömda sexpacket vid mina fötter. Han fångar burken som mest liknar en konservburk minimajs i hans stora labb, petar ett hål med lillfingernageln rakt genom aluminiumburkens ovansida och suger i sig bärsen i ett enda högljutt slörp.

”På helgerna arbetade alltid samma jävla plitgäng, före detta militärer. Juste men så jävla korrekta och präktiga att man höll på å dö. Det var speciellt en plit, Åke Gunnarson, som alltid beklagade sig över sina problem i bingen med frugan. Hon var aldrig nöjd, sade han. Alltid bara klagomål.”

”Det var det grövsta”, muttrar jag medan jag med ena handen smeker upp den sista folkisen ur sexpacket och försynt korkar upp.

”Jag vete fan hur det gick till, vem som kläckte idén, men det kom sig alltså så att det här plitgänget smugglade ut Jonni Gevalia en kväll, rekvirerade en kärra och fraktade honom hem till Åke Gunnarsson.”

”Vafan säger du”, hostar jag fram med ölskummet droppande från mustaschen och huggtänderna.

”Ja… eller rättare sagt hem till Gunnarssons fru. Du förstår att gamle Jonni knullade inte bara som en gud, han hade en snabelbrakare i brallan som får en vanlig mojäng att se ut som en metmask! Till och med din fläsksnålle hade stått sig slätt” Jag sög långsamt i mig vad som var kvar av den fesljumna bayerska bärsen alltmedan avundsjukans grönögda sorkaskrälle gnagde en djup grop i mitt mellangärde. ”Vad fan sade Gunnarson då?”
”Han var själaglad. Den enda som var möjligtvis var gladare var den frustrerade fru Gunnarson som äntligen fick tjoderittan så hon teg. Det där spred sig bland plitarna och Jonni Gevalia smugglades ut fler gånger, med stake och allt, för att lägga sordin på de gälla muspipen från de frustrerade plitkäringarna i sina radhus.”
”Fick han nåt för det”, undrade jag, seriöst nyfiken och själv lite lockad av en plötslig fängelsevistelse, ”alltså förutom att få gotta sig i radhusen?”

”Jo, plitarna var jävligt tacksamma och sade till Jonni att han fick önska vad han ville. Men Jonni, som var en förbaskat juste kompis, tänkte på oss andra som satt där fittlösa med stelnade bäddlakan och små hål av längtan karvade i våra skumgummimadrasser. Den snälle jävlen önskade sig ett luder till hela avdelning B! Plitarna gick honom till mötes och lät med jämna mellanrum bygdens enda nattfjäril komma infladdrande. Eller nattfjäril förresten, kanske mer än en sleten harkrank eller nåt, damen hade varit med ett tag, särskilt fräsch var hon inte heller. Men vi gillade henne ändå. Hon var så förbannat hårig därnere att vi döpte henne till ”Miss Jungles”, och hon blev något av avdelningens maskot.”
Vi satt tysta tillsammans, han i fåtöljen och jag i soffan. Folkölen låg tomma på golvet invid våra fötter. Vi visste att vi snart fick tröska oss bort till macken, om vi skulle hinna köpa fler innan de stängde.

”Han var nog inte så dum ändå, den där Jonni”, sade jag, och sedan satt vi tysta igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Prequel

Kategori: Skräckbuskis




"Släng Dig i Väggen Lasse Kepler, här kommer..."





Ja många (?) var dom som förälskade sig i Ingemar Roos och mitt novellsamarbete Låt Den Fete Komma In, som finns att läsa HÄR
En svettig skröna till dansbandstoner och med inslag av slapstickhumor, . Men hur kom det sig egentligen att den fete, Argasi Dae som han heter, blev en odöd blodsugare?
Här kommer svaret, i en så kallad prequel. Denna gång är det snuskigare, svettigare, med mullrande muskelbilar och hemkört brännvin, alldeles för trånga byxor och inte minst inspiration hämtad från gamla tyskproducerade vhs ingo hittat i sin farfars källare...

Följande sidor läses på helt egen risk.



Pst!!!

Vill du hellre läsa alstret med gnistrande svart bakgrund så surfa omedelebums in hos Ingo Roos på Avgrunden






Leende Blodsprängda Ögon 1

Kategori: Skräckbuskis











 

När min morfar dog kom det etthundratjugosju kvinnor till hans begravning. I olika kulörer, storlekar och hårfärger. Morfar brukade säga att Jesus frälste folk med korset, själv frälste han dem med kuken.

Vi var ofta på besök hos morfar under min uppväxt. Jag hade några av mina bästa somrar där på gården utanför Vreshult, mitt i Jämtlands skogar. Innan vi flyttade till Skåne vill säga och avståndet blev åt helvete för långt.

Efter själva ceremonin i kapellet gick färden mot den lokala bygdegården längs de vindlande grusvägarna. Bygdegården låg en bra bit utanför centrum, det kändes som flera mil. På den tiden körde jag en pippigul PV 544 från ´64, upphottad med både B20-motor och dubbla avgasrör. Det var stake under den skallrande plåten vill jag lova.

Längs långbordet dukades kakor och smörgåstårtor upp i mängder och överflöd. Och så pilsner, konjak och snaps såklart. Morfar var ingen ogin jävel, tvärtom. Han var en hyvens gubbe som gillade sitt doppa med kask. Själv hade jag redan dragit några stadiga supar ur kvartingen jag hade liggande under det leopardmönstrade passagerarsätet i PV:n och började känna mig lurig.

Men inte fan hann jag mer än kliva in i bygdegården, förrän jag hörde en välbekant röst.

”Men, men pojkar… Är det inte lille Argasi som kommer här?” Det var såklart ICAhandlarn från butiken i Vreshult. En avtärd och skinntorr herre, som talade mycket grovt och mycket långsamt. Handlaren hade haft emot mig ända sen jag försökte snatta åt mig de där två Mellanölen sommaren sjuttiofem. Som vanligt hade han sina bägge halvmongolida söner med sig.

”Blir det nån ny säsong av bingolotto eller är succén över för gott”, frågade den ene sonen med brett flin. Folk runt omkring fnissade och skrockade helt öppet. Det brukar nämligen påstås att jag är lik teveprofilen Leif Loket Ohlsson. Jag visste med ens att förolämpningarna och gliringarna skulle stå som spön i backen hela jävla kvällen.

”Skit på dig tjockhuvud”, kontrade jag, ”Och det gäller er alla här inne!” Jag ögnade runt bygdegården. Samma snyltande patrask som hängt runt i trakten och snackat skit om varandra så länge jag kan minnas. Nu var de gråa och förskrynklade med saggiga rövaballar och taxöron till pattar.

”Men inte fan är väl Loket från Skåne pojkar?” skrockade ICA-handlaren, ”Ta ske`n ur mun när du pratar din lille grötkäft.” De bägge sönerna såg hotfulla ut, som skelögda spegelbilder av sin skinntorre far.

Jag skulle just svara något fyndigt när alla i bygdegården drog ett djupt andetag, för att sedan häpet tiga. För där paraderade dom in; morfars damer. Alla etthundratjugosju följde inte med till festsalen, kanske knappt en tredjedel. Men det var fullt tillräckligt för att täppa till näbben på den kaffesörplande flock asgamar som där församlats.

Morfar hade verkligen älskat sina kvinnor, han brydde sig liksom aldrig om vad andra ansåg vara vackert och vad de ansåg vara fult. Därför var damerna tjocka och gamla, magra och trötta, blonda och påtända, högljudda slampor och musgrå bibliotekarier, i en salig liten röra. Man hörde röster på både amerikanska och samiska, stockholmska och danska, liksom en tvättäkta kinesiska.

De lokala förmågorna drog sig förskrämt undan flodvågen av östrogen som sköljde över rummet, medan jag villigt och stridsberedd klev rätt in i svallet. Det luktade så gott av Gula Blend och nytuperat hår att draggen ryckte lite i brallan.

Storögt och skelögt blängde ICAhandlarn och hans bägge söner avundsjukt, när jag eskorterade den ena efter den andra skönheten till bordet, drog ut stolar och hällde upp saftiga groggar och immiga snapsar. Likt en vingklippt gammal orre visste jag att det fanns fetta i luften. Min enda chans var försöka locka ned åtminstone en av pullorna på min nivå.

Många av damerna hade ena foten i graven och den andra på en rulltrappa, minst lika gamla som morfar själv eller äldre. Idag är jag inte lika kräsen som då, för du vet i mörkret är alla katter grå. Men på den tiden sorterade jag bort gammeltackorna, för det fanns gott om yngre förmågor längs långbordet. Några hade fan kunnat vara Morfars döttrar, och det kanske de också var. Jag trängde mig ned hos en flock på fyra som såg ut att ställa upp på det mesta.

Halvvägs genom räkcocktailen insåg jag hur skenet kan bedra. Fruntimren satt bara och snackade om morfar. ”…och så stilig han var”, sade en fräknig och rödhårig sak från Örnsköldsvik, ”till och med nu på ålderns höst.” De andra nickade instämmande, och jag fick nästan för mig att de tittade på mig med ännu större avsmak än tidigare.

Sen pratade samma rödhåriga en evighet om hur morfar tagit henne med till Kanarieöarna på semester och om hur kul de haft och hur dyrt det var där nu för tiden.

Jag krökade, åt räkor och höll min jävla käft. I kaffepausen gick folk ut för att röka, hämta frisk luft eller påfyllning i dunkar från bagageluckorna. Själv hoppade jag in i PV:n och halade ut min lilla kvarting. Det hela var ett fiasko. Hade jag vetat att det skulle sluta så kunde jag lika gärna stannat hemma i Skåne.

Just som jag satt där i mina tankars ensamhet rycktes passagerardörren upp och in ramlade en stor kvinna i en knallröd klänning. Hennes hår var blont och mascaran hade runnit till två kolsvarta myrstigar längs kinderna. Något med hennes andedräkt sade mig att hon nyss spytt.

”Int har du lite sprit till mig”, flåsade hon fram och det hade jag såklart. Hon bröt kraftigt på finska och presenterade sig som Tanja.

”Är det din bil”, frågade hon och försökte rätta till korvskinnet till klänning, men det gick inget vidare. Mängden valkar påminde mig om ett dragspel.

”Visst är det min bil bejbi”, sade jag och försökte elegant tända hennes cigarett, men svedde av en av de slynblonda lockarna istället.

”Perkele se upp för faan du människa”, grymtade Tanja men skrattade sedan så att de enorma pattarna nästan hoppade ur klänningen.

”Är det du som är…”, hon rynkade hela ansiktet, ”..Ar-ga-si?” Hon uttalade det stötigt, med svårighet.

”Jajamän bejbi”, svarade jag och gjorde mitt bästa för att knipa tufft med ögonen som de gör på film, ”jag är Argasi Dae.” Tanja nickade sakta.

”Din morfar talade ofta om dig Argasi.” Plötsligt kände jag en klump i bröstjävlet. Som en skavig tegelsten. ”Jag fick för mig att ni stod varandra nära. Saknar du honom?”

Jag tittade på wunderbaumen som dinglade i backspegeln. Den luktade vanilj och mitt synfält blev helt plötsligt alldeles suddigt av tårar. Jag tittade ut genom rutan istället. Där stod begravningsgästerna och drack hemkört och slog ihjäl mygg i Jämtlandsnatten som om ingenting egentligen hänt.

”Javisst saknar jag honom. Jag älskade faktiskt den gamle gubben”, sade jag slutligen till finskan. Hon tog sig en jävel till ur flaskan.

”Mig knullade han när jag var på konfirmationsläger här nere vid sjön”, sade Tanja, fast det lät som `nullade´ med den finska brytningen. ” Satanaa jag var bara femton och sugen jämn o ständig. Int har du lust att gå ned till sjön och nulla med mig Argasi?” På kväkande skånska fick jag fram något som påminde om ett `Ja´.

Väl nere vid vattnet gick det undan. Tanja vräkte omkull mig med sin enorma hydda, men jag landade mitt bland brännässlor med arslet före.

”Aj så in i helvete! Bort, bort från mig!” skrek jag i panik tills Tanja förflyttade sina nätta nittiofyra kilo och jag kunde ta mig på fötter. Flåsande pressade jag upp henne mot en ungbjörk istället, som knakade protesterande. Upp med klänningstyget och ned med troseriet i en flygande fläng. Tanja flåsade tillbaka och pressade sina läppar mot mina, det kändes som fuktiga skivor av fläskkotletter gled runt över munnen. Hon hade definitivt spytt tidigare.

”Va fan är nu detta?” Tanja stelnade till när byxorna föll och sköt mig ifrån sig. Jag tittade ned men allt såg ut som vanligt.

”Vad det är? Det är själva målstaken bejbi!” Utropade jag hest. ”Hela Abbekås stolthet!”

” Morfar din var en bra man med en bra kådd”, sade Tanja och skakade bestämt på huvudet, ”han hade ingen sån där perkeles snabel. Den där krejen gå int för sig i mig.” Hon tog sina trosor och gick därifrån. Jag stod kvar och såg ut som en lessen Tapir. Med brallorna runt anklarna och gråten i halsen.







Leende Blodsprängda Ögon 2

Kategori: Skräckbuskis

 

 

 

 

 

Tillbaka i bygdegården fanns inte ett spår av Tanja. Alla fruntimmer verkade uppslukade av jorden. Två gubbar sov i ena bordshörnan och handlarens söner bröt arm med sina vänner under svettigt stånkande.

Väl i PV:n såg jag att kvartingen var tom. Lika bra det. Kisande med ett öga åt gången körde jag därifrån. Jag skulle hem till Skånes platta jävla landskap. Till korvkiosken i Abbekås och deras underbara mosbricka.

Men vid nästa krök gick min pippigula stolthet i diket. Det är Jämtlands vägar i ett nötskal. De har knappt ens hört talas om infrastruktur däruppe. Efter två rejäla försök att få upp kärran från diket, så jord och gräs sprätte åt alla håll gav jag upp och tog apostlahästarna in mot stan. Där fanns åtminstone ett stadshotell, med bar och allt.

 

Det var en deprimerande promenad som jag företog mig. Mitt humör var ännu sämre sedan jag slagit i pitten i ratten när jag vrängt mig ur PV:n. Jag gick längs vägkanten med händerna nerkörda i fickorna och med skavande röv i de alltför trånga finbyxorna.

”Fattas väl bara att det skulle börja regna med, ” surade jag i mustaschen och hörde sedan en åskknall. Helvete då.

Regnet som kom var kallt, hårt och blött.  Det hela var en obehaglig upplevelse. Ja lite som att medverka i en wetsex-film från Grönland, tänkte jag och flinade.

Åtminstone hade jag inte ont någonstans. Ja förutom i min skavda röv då. Gud vad jag hatade att gå. Hade aldrig promenerat i onödan en enda gång i mitt liv. Gå och hämta posten lille Argasi, hade min mor sagt ibland. I helvete heller, hade jag tänkt och tagit sparkcykeln.

Gå till grannen och hämta öl Argasi, hade min far sagt. I helvete heller, hade jag tänkt och tagit bilen olovligt för att köra runt kröken. Ni förstår poängen. Och nu gick jag här. Traskandes som en jävla luffare med det lilla hår jag hade ståendes på ända och med en pitt som låg och skavde på kalsonglinningen. Helvetes finska till att vägra en ett ligg.

Piss och papir, som dansken säger!

 

Det där förbannade regnet gjorde inte saken bättre. Det piskade ju för jävulen ner nu och jag började överväga om jag skulle gå tillbaks till PV och tokrunka till fantasierna om en bantad Tanja? Nä fan. Jag hade för dålig fantasi och fan om jag inte var närmre Vreshult nu.

”Tur att det inte blixtrar iallafall”, tänkte jag när en åskvigg nästan fick mig att skita ner min skånska röv. Det var ju själve satan. Åskan rev genom himmelen som om Tor snortat amfetamin och fått för sig att ta en fylletur med sin vagn. Regnet hamrade ner som sylvassa piskrapp och infanterielden i röven och mellan benen skavde värre än någonsin.

”Förbannade sadistjävel!”, skrek jag med händerna höjda mot himmelen. ”Vad har jag gjort dig för ont din satans bög till Gud!?” En blixt vrålade ner i ett träd bredvid mig och skiten sprängdes i luften. Det virvlade träflisor och bark över mig i ett ozondoftande helvetesmoln. Jag drattade såklart på arslet ner i en vattenpöl. Med slokande mustasch tog jag mig upp på darrande ben. ”Nu var du rolig va? Helvetes, jävla…”

När jag stod där och mumlade svordomar som skulle fått Lucifer själv att bli mörkrädd, såg jag plötsligt strålkastare leta sig fram bakom mig. En bil.

”Heliga Horor! Jag är räddad ”, gurglade jag och plaskade ut i vägen med en smutsig tumme höjd. Här ska liftas tamigfan!

 

Jag stod med gapande mun och stirrade när en mattsvart Buick Eight på mullrande tomgång bromsade in framför mig. Ett blött ljud av en våldsam motor, som med sina liggande cylindrar kunde explodera i ett jävla vrål. Det visste jag allt. Inte fan hade jag själv råd med jänkarbil men nog visste jag.

”Nå. Ska du ha lift min herre?”

Kvinnan bakom ratten var en tigrinna. En spinnande katt som strålade av porr rakt i ansiktet på mig. Hennes hy var sensuellt sminkad väldigt vit, och hon hade en röd blomma vid örat. Brösten framhävdes av en randig och väldigt åtsittande tröja. Jävlars hon kunde ju nästan styra ratten med rattarna.

”Hää,” sa jag som ett fån.

Kvinnan kammade bak en korpsvart hårlock och höjde ena ögonbrynet.

”Självklart”, fick jag äntligen fram. ”Öh. Jag menar jag är lite blöt i röva bara.”

”Det gör inget lilla gubben, du kan hänga dem på tork över baksätet ”, spann hon. Jag jublade inombords då jag klev in och satte mig i. Femtiotalsbrudar med raggarbilar! Jippii nu får du säkert ligga!

Jag tittade försiktigt i ögonvrån för att inte verka alltför framfusig. Runt hennes breda höfter bar hon en sexig skinnkjol som knarrade lätt då hon satte sig tillrätta och la i en växel. Jag såg att hon hade en tatuering på vaden. Var det en fladdermus?

Hon slickade sig om läpparna och såg på mig med stora mörka ögon. Jag blev knäsvag och pillen dansade hambo i kalsongerna.

”Så,” sa hon med släpig röst. ”Vart ska vi?”

”Arr, närmsta stad blir bra. Är det inte Vreshult som ligger här någonstans?”

Hon nickade och tryckte gasen i botten. V8:an exploderade och jag trycktes bak i sätet.

”Hupp, här går det undan,” sa jag med ett slappt flin.

Kvinnan åmade sig litegrand och rättade till kjolen. Hon sa inget och vindrutetorkarna vevade på i jämn takt. Jag försökte igen.

”Ahem. Jag heter Argasi. Kommer långväga ifrån. Skåne du vet. Hörs kanske på dialekten?” En tryckande tystnad, bara V8:an under huven som vrålade genom den regniga natten.

”Så…vad heter du då?” Nu fick hon väl fan säga något. Jag började få slut på kallprat och det kliade i röven.

Plötsligt bromsade hon in. Jag flög fram och slog pannan i instrumentbrädan med en platt smäll. En stöt for längs ryggraden ner i brallan och kuken slaknade tvärt.

”Ajsomsaatan! Vad gör du kvinna?”

Hon vände sig om sakta mot mig och jag såg att hennes läppar var särade. Sakta slickade hon med en rosa tunga runt den fylliga putmunnen. Den ena handen hade letat sig ner på utsidan av skinnkjolen och smekte hennes underliv. Mina ögon for upp och staken var som ny igen. Givakt för helvete!

Jag satt gapandes och tittade på när hon förde sin hand under kjolens kant och med ett lätt krafsande ljud smekte sin fitta där under. Hennes andhämtning blev häftigare och häftigare. Motorn brummade fortfarande någonstans i bakgrunden men jag hörde den knappt. Jag hade fullt upp med att titta.

Hennes vänster hand hade nu varsamt börjat smeka de välformade pattarna på utsidan av hennes randiga tröja. Hon rörde sig rytmiskt och liksom juckade där i sätet på sin egen hand, djupt begravd i fittan på henne. Det knarrade i skinnkjolen och jag blinkade allt fortare för att inte missa något.

Jag var i extas!

 

 

 

 

 

Leende Blodsprängda Ögon 3

Kategori: Skräckbuskis

 

 

 

 

 

Hon stönade av vällust och jag kunde höra ett plaskande ljud därunder kjolen när hon ökade takten med handen.

Hon vände huvudet mot mig och jag såg att hon var svettig i pannan. Tungan letade sig runt läpparna och jag kände hennes andedräkt komma ut i kraftiga pustar. Det doftade jordgubbstuggummi.

”Jag heter Rahaela.” stönade hon, ”Knulla mig blå!”

 

Sagt och gjort. Jag behövde ingen skriftlig inbjudan till det här kalaset. Efter lite krångel med bältet och fipplande med skorna låg jag nu i baksätet med Rahaela ovanpå mig. Hon var härligt mjuk och go. Hon hade runkat upp kuken med en rödnaglad hand och sedan satt sig på huk över den. Våt och tung gled hon ner till roten, doften av jordgubbstugummi var överallt, blandat med doften av fitta.

”Mmm shit. Mer!” stönade hon och jobbade upp och ner. Hennes kjol låg slängd i framsätet och tröjan likaså. Hon var härligt mullig och bred över höfterna. Jag såg min skånska stake försvinna in i en lurvig hårbuske mellan hennes ben. Brösten skumpade upp och ner och jag försökte fånga ett av dem med munnen. Jag fick det i mitt ömmande huvud istället och la ner bröstsugandet.

Istället grabbade jag tag om hennes skinkor. De dallrade till när jag klatschandes knådade dem. Härligt greppvänliga trots att svetten gjorde dem allt glattare och halare. Rahaela red mig som en vildkatta och skrek stönande mitt namn medans regnet hamrade som maskingevärseld mot taket.

” Hallelujah. Tack ska du ha din gamle bög,” tänkte jag och riktade en tanke till Gud. Föga anade jag att han inte hade det minsta med saken att göra.

Jag skulle precis till att spruta min säd rakt upp i äggstocken på Rahaela när en hel del hände som förändrade mitt liv drastiskt. Man kan säga att det är ganska väsentligt för min historia.

Jag kände som sagt den bekanta känslan av en ilande eld komma upp för ryggraden. Värmen som spred sig ner mot kukskaftet skulle alldeles snart explodera utav bara fan. Just då rycker kärringen sig av mig med ett saftigt plopp.

”Skitnödiga sjömän!” skrek jag som en snuskig Kapten Haddock och blåste i väg satsen rakt upp i biltaket istället. Den fastnade som tapetklister för ett ögonblick och började sen makligt dingla neråt mot mitt ansikte. Detta hann jag inte oroa mig för. Mitt jordeliv var slut inom tre sekunder förstår ni.

 

Rahaela tycktes kura upp sig mot bakdörren och hennes svarta hår stod åt alla håll. Hennes ben var särade och fittan blängde på mig som en hårig mussla.

Plötsligt tog hon sats och flög på mig. Jag skymtade i virrvarret av hår och pattar att hennes ögon strålade mörkrött. Hon pressade ner mig djupt i baksätet och hon var stark. Så in i helvetes stark! Sen bet hon mig.

Långa vassa tänder skar in i min sladdriga hals och jag skrek. Jag lät som en griskulting och försökte slå mig loss men förgäves. Min kuk slaknade av rädsla och jag kände mig kall. Kramper for genom min kropp och känseln tycktes försvinna ur mina ben.

Jag stirrade förlamat upp i taket på sperman som sakta droppade i nacken på Rahaelas hår. Hon rörde sig ryckigt och sög. Sög livet ur mig. Farväl Abbekås korvkiosk.

Plötsligt satte sig hondjävulen upp. Blod fläckade den en gång vackra munnen och hon gned en röd hand mot sitt venusberg och vidare in i fittan. Hennes knogar skavde mot min kulmage. Hon stönade och fnittrade.

Jag höll på att svimma. Det började svartna för ögonen och ett illamående kom över mig. Rahaela slog till mig med baksidan av handen. Det fick mig att piggna till.

Hon slickade sina nerstänkta läppar och sa hest, ”Hör på mig Argasi. Vi kommer att ses igen. Frågan är bara när. Det är upp till dig hingsten.” Hon drog lite i min slaka kuk med en blodig hand. Jag rös till.

”Du tillhör mig nu förstår du. Vi är som ett du och jag.” Hon gned sitt bara sköte mot min mage litegrand. ”Mm, vi får nog ta och göra om det här någon dag.”

”V..vad är du?” stammade jag fram mellan blåa läppar. Jag frös som ett djur. Kändes som jag inte hade en droppe blod kvar i kroppen.

”Men lille vän? Har du aldrig sett på film eller läst en bok?”

Jag skakade på huvudet.

”Jag är ordblind och har ingen teve.”

Hon skrattade och slängde bak huvudet. Brösten skumpade och blänkte av blod och svett. Jag skymtade ett namn tatuerat på hennes mage.

’Vlad’ stod det.

”Jag är ett barn av natten. Jägare efter det röda livet. I blodet finns hemligheter så fantastiska att du inte ens kan föreställa dig. ”

Hon la huvudet på sned och log. ”Men du kommer att förstå. Det kommer du”

”Vad har du …gjort med mig?” gurglade jag.

Rahaela hade börjat ta sig till framsätet. Hennes vita skinkor putade mot mitt ansikte. Jag ville bita henne i röven som hämnd men kunde inte röra mig. Satan!

Hon knölade över sätet och började korva sig ner i kjolen igen. Tröjan slank över huvudet. På något sätt hittade hon sin blomma som flugit av i farten och fäste den åter bakom örat. Med en näpen servett torkade hon sig runt munnen och mötte mina skånska ögon i backspegeln.

”Jag har dömt dig till evigt liv Argasi. Dömt dig till att försöka släcka en osläckbar törst.” Hennes långa ögonfransar blinkade hypnotiskt mot mig.

”Vampyr?” sa jag.

Hon nickade allvarligt och gick sen ut i regnet runt till min sida. Dörren flög upp och med starka armar lyfte hon upp mig ur baksätet. Mina byxor hängde fortfarande runt fotknölarna. Hon lutade mig mot bilen och satte sig på huk för att dra upp mina både regnblöta och fittvåta byxor. Hon gav min sladdriga dragg en kyss på vägen upp.

”Knäpp byxorna nu Argasi. Du har en lång väg framför dig.” Jag gjorde som jag blev tillsagd och stod där svajandes framför henne. Hon lutade sig närmre mig.

”Du är min nu. Glöm inte det. Det kan dröja länge innan vi ses igen. Men ses…det kommer vi att göra. Då blir det åka av ”, sa hon och log samtidigt som hon tog mig på pitten en sista gång.

Hon satte sig i Buicken igen och gasade upp V8:an i varv. Med skrikande däck stack hon iväg på den snirkliga vägen. Jag svajade till lite mer i regnet och kände mig plötsligt hungrig. Så jävla hungrig. Och det var inte hamburgare som lockade. Med ett snett flin under mustaschen tittade jag upp i skyn. Sen skrattade jag.

”Nu ni. Era jävlar. Nu ska ni få se på fan. Argasi Dae!” Jag skrek ut mitt namn och höjde händerna mot den nattsvarta himmelen. Med leende blodsprängda ögon promenerade jag mot Vreshult för ett nattmål.

Det hade aldrig känts så lätt att röra sig i mörkret.

 

 

 

 

 

 

 

Låt Den Fete Komma In del 1

Kategori: Skräckbuskis

 

 

 

 

 

En skräckbuskis i tre akter....

 

 

 

Så mina vänner...

Tillsammans med det komiska geniet Ingemar Roos har det blivit en stötande novell. Roos, du är en sjukt underbar snubbe och det hade inte blivit mycket skoj utan dig.

Här är vårat gemensamma manifest:

 

Det här är ingen parodi på den mycket omtyckta romanen eller filmen Låt Den Rätte Komma In. Se det hellre som att Eddie Meduza bjuder upp till finsk tango John Ajvide Lindqvists vardagsrum sent en lördagskväll, alltmedan Bukowskis osalige ande ringer flåsiga samtal till Anne Rice i bakgrunden. Det var åtminstone dit någonstans vi siktade.

Men sanningen är väl att det blev mer som om Bosse Högberg skulle ha bankat upp Danni Filth på en av Mike Becks filminspelningar… Hursomhelst spelar det ingen som helst roll, då vi aldrig siktade högt utan bara så lågt det gick. Vad vi gjort är alltså att rotat i fantasins soprum och som efterblivna barn visar vi nu stolt upp våra skatter. Skräckbuskis eller bara dålig humor? Det roade i alla fall oss själva.

Varsågoda.

OBS! Vill du hellre läsa novellen i vita bokstäver med nattsvart bakgrund, dvs mycket snyggare layout, så ta dig till Roos blogg genom att trycka H Ä R

 

 

 


Låt Den Fete Komma In

En novell av Stewingo Roossun

 

 

Synen i spegeln har aldrig varit min vän, men just idag är det värre än någonsin. Det är en sån där dag där man önskar att de gamla legenderna var sanna, att min reflektion inte syntes. Men där är den; som Leif Loket Olssons vasskäftade tvillingbror som fixar garnityren med en rasp han snodde från kvällskursen i snickeri. Jag gör en paus och kollar tänderna med höjd överläpp. Bättre, men fan inte bra.

Jag drar raspen fram och tillbaka med bestämda drag. Håller plastskaftet i hårt grepp. Små korn av emalj klingar som iskristaller mot handfatet. Det har aldrig varit lätt, med den där mediebilden som finns ute i stugorna. Inte ens som människa hade jag passerat dugligt utseendemässigt, och med prins Vlad och de andra välputsade primadonnorna i åtanke är jag inte många spottstyvrar värd. Jag är ingen sötnos.

Jag är ingen Danni.

Jag är ingen Angel.

Allra värst blev det ju såklart efter den där rullen… Brad Pitt. Tom Cruise. Antonio vad-han-nu-heter och de andra snubbarna. Det är vad fruntimrerna ser framför sig. Och så står jag där och blir nekad inträde varje helg. Tjena. Jag med mina påsar under ögonen, en svettig flint och dubbelhakan som ett fladdrande degknyte hur högt jag än lyfter nacken.

Inte ens tänderna blir rätt. I filmernas version blir de långa, sylvassa, sexiga penetrationsbetar. Mina liknar mer trubbiga schnauzergadder med beläggning. Försök själv hitta tändläkarjävlar som jobbar kvällspass.

Jag blöter kammen och försöker försiktigt få vänstersidans långa hår att täcka det allra kalaste området. Ibland funderar jag på att helt klippa av det. Det känns allt mer meningslöst. Lika meningslöst som ensamheten, eller som den här förortens kubikceller av betong och tristess.

Jag tänker på hon som flyttade in i trappuppgången jämte i veckan. Det vore en kvinna för mig. Ellinor heter hon. En sån där kvinna som gör plats för nya fimpar i sitt askfat genom att trycka ihop de gamla fimparna i ett hörn. En sån där kvinna som ibland går omkring hela dagen i sin sladdriga morgonrock och låter dig få en skymt av en buske som växer hej vilt. Helt klart något för mig.

Jag kollar ned på min nakna kropp, och vem tittar fram där under magen? Jag säger hennes namn högt för mig själv. Ellinor… och han kliver upp ett par pinnhål till.

Säga vad man vill i övrigt, men vissa delar av min kropp är jag satanaa nöjd med. Jag greppar runt staken som en pilot redo för cockpit. Leif Loket i nyllet må va hänt, men där det verkligen räknas är det rena king-kongs-nakenbad som gäller här i mitt badrum.

Jag tänker på Lovisa. På hennes lockiga, burriga hår.

”Kom du bara Van Helsing lille”, sade alltid Lovisa, ”så ska nog vi se vem som pålar vem”. En tår faller på ollonet innan den droppar vidare på golvet. Jag snyftar till. Lovisa, vad tog du vägen? Jag står så en stund med min lessna och allt slakare lem i handen, men väcks ur min sorg av Två mörka ögon och leendet du gav mig. Det kommer från andra sidan väggen, där Ellinor bor. Hon är säkert på fyllan igen.

Både jag och den slake stackarn känner oss med ens uppåt igen. Nu jävlar! Nu eller aldrig!

Utan att egentligen tänka mig för går jag fram till väggen och smackar ollonet mot den gulbruna tapetmönstret: Tock-tick-tack-tuck. Morse kod för:

Tjena

Gullet

Vad

Gör

Du

Ikväll

Vem fan behöver sms och sånt skit? Bara man har lite stake ordnar sig det mesta som jag brukar säga. Mina kinder hettar och det brusar i öronen. Det känns som om jag lever för första gången på länge. Fast det gör jag ju egentligen inte. Jag sätter örat mot väggen. Bara klirr av flaskor och De Sista Ljuva Åren. Jag smackar loss koden med kådden igen, snabbt som ett trumsolo. Musiken dämpas. Jag tänker shit, bara hon inte tror jag knackar för att klaga på musiken. Jag menar, hur många käringar idag kan morse? Men så kommer det. Små, försynta knackningar med en resonans av glas. Som om hon knackade med grogglaset mot väggen. Tick-Tick-Tack-Tockeli-tock-tock. Morsekod för:

Kom

Hit

Bjuder

Fet

Fucking

Grogg

Som i en drogad fladdermus far jag genom lägenheten. En bilring för mycket för att komma i gabardinbrallerna. Helvete! Det får bli de maxijeansen, trots att gubbröven syns. I köket fyller jag ett dricksglas Jeltsin Kurant och sveper det. Sprit funkar men jag hade behövt rött bättre. Jag drar på mig skjortan och lämnar de sju översta knapparna oknäppta. Kanske ser det mest sliskigt ut. Jag knäpper två till. Något bättre. Jag blöter kammen igen och rättar till hämtehåret. Jag drar med tungan över tandraden och ler mot spegeln. Inte lika schnauzerbetonat längre, va? Nu vankas här blod, svett och tårar Ellinor lilla.

Det känns som hela den unkna trappuppgångsluften fylls av min svettstank. Jag skiter i att låsa dörren. Vad ska de stjäla, min jävla kista eller? Mitt hjärta slår hårt, så hårt, trots att det är ont om blod därinne. Med darrande fingrar knackar jag på hennes dörr.

Hon är nysminkad och tittar granskande på mig. Mascaran har klibbat utanför men läppstiftet sitter som gjutet på hennes plutande läppar. Det pissgula innehållet i hennes glaset är till hälften tömt.

”Är det du som är grannen?” Frågar hon och står misstänksam vakt på sin uppochnervända dörrmatta. Jag drar med handen över ansiktet, och kan riktigt känna svetten blänka på flinten.

”Ja det är jag som är Dae”, säger jag med en blodapelsin intryckt mellan käkarna och en tårtspade mellan skinkhalvorna. ”Argasi Dae.” Hon nickar och läppjar på groggen.

”Kom in. Jag heter Ellinor. Men du kan kalla mig Elli.”

Jag kliver över tröskeln och efter hennes vaggande höfter och korta kjol. Genom jalusiet. Jag tycks inte kunna släppa hennes röv med blicken när vi båda går in i det som är hennes vardagsrum. Det var då en jävla ladugårdsvägg, tänker jag och försöker klä av henne med blicken. Hon vänder sig om mot mig.  Ögonen är stora och runda , de tycks glida över mig nästan kännbart. Herrejävlar detta blir jackpot, hurrar jag inombords. Hon fuktar sina läppar och säger sensuellt,

 ”Gillar du vad du ser Argasi?”

 ”Örr. Jo klart. Du har ju en fin ..”

 Jag inser plötsligt att hon menar vardagsrummet vi kommit in till. Djävulens kuk vilket ställe! Under mina år jag vandrat på jorden har jag då aldrig sett något liknande. Tro mig jag har sett det mesta, men aldrig detta.

 Väggarna är täckta av så mycket vinylskivor att man knappt kan se tapeterna. Det lilla man ser av dem är gulnad väv efter åratal av inomhusrökning. Staplade kartonger med allehanda dansbandssamlingar. Specialutgåvor av väldigt sällsynta utomlandsspelningar. Jag ser ett ex av Lasse Stefanz  Tanz tanz tanz! Jawohl från turnen i södra tyskland. Man kan skymta Ingemar Nordströms Saxpartykompilationer travade varsamt längs en bokhylla. Bob Stevens Tjofaderittan Brittan från 1987 hänger över soffan. Sångarens tryne pryder det mesta av omslaget. Vad fan var det han hette nu igen? Min skapare vilken samling.

 ”Nå käre granne?”

 Jag stänger igen munnen som gapar över dessa skatter med ett klick. Visst fan är det imponerande. Jag nickar åt henne och hon blinkar förföriskt mot mig.

 ”Kom. Sätt dig här med mig.”

 Hon kryper upp i soffan och drar upp benen. Hon klappar på dynan bredvid sig.

 ”Kom. Vill du ha något att dricka?”

Jag försöker dra ner min skjorta över magen som tycks puta ut mer än vanligt. Fan då. Jag vill ju försöka se lite snygg ut för en gångs skull. Men hon verkar ju jävligt på. Jag kan känna min stake dansa hambo innan för gylfen. Nog fan är jag törstig allt. Dödstörstig.

 ”Tack gärna. Har du rödvin?” Hon har redan rest sig upp när jag började prata. Det slamrar i köket. ”Brännvin och grape´?” säger hon därinne ifrån.

 ”Öh. Visst det går bra det med,” stönar jag och försöker kamma ner det lilla av mitt hår som klibbat fast. Lönlöst. Fet, tunnhårig och svettig som ett djur. Hur fan ska det här sluta? Det ska jag tala om för er. Jävligt bra. Det var så satans längesen nu. Törstig.

Hon kommer glidandes från köket med två billiga Ikeaglas fyllda med något blekgult innehåll. Vi skålar och hon tittar på mig över glaskanten medans vi dricker. Sexiga ögon. Kan nästan höra henne spinna. Jag hostar och håller på att spy av den starka groggjäveln. För helvete!

”Hur gick det? Blev det för starkt?” Hon sätter ner sitt nästan tomma glas och lägger en varm hand på min köttiga axel. Varm och rik på blod.

 ”Nej för djävulen. Jag bara kom och tänka på..öh..ett jävligt roligt skämt. Just det.”

 Jag hostar patetiskt och tar en ny klunk ur groggen för att upprätta min heder. Det skvalpar ut på sidorna och klibbar på kinderna. Helvete vilket rävgift. Måste vara dåligt hembränt.

 ”Utsökt årgång!” säger jag och ler som en idiot med spilld grogg i ansiktet. Hon låter ett finger spela längs glaset och betraktar mig.

 ”Så. Argasi Dae. Det är norskt va?”

 ”Öh. Jo något ditåt, ” mumlar jag och sätter mig mer upprätt i soffan. Det knakar olycksbådande i fogarna. Jag drar ner tröjan som kanat upp och blottat min mage. Fan då. Jävla fetmage. Satans skit. Skärp dig nu.

 ”Hää,” säger jag och undrar vad i helvete som tar åt mig.

 ”Ursäkta?”

 ” Äh alltså. Så. Ahem! Vad jobbar du med då?”

Hon dricker ur resten av sin grogg utan att blinka.

 ”Inte ska vi väl prata jobb du och jag. Det är för trist.” Hon knäpper upp två knappar i sin blus nästan obemärkt. Men fan heller. Jag märkte det. Jag känner svetten börja tränga fram under armhålorna och kuken bultar igen. Håll i hatten Argasi. Spela dina kort väl och du får ligga ikväll. Hurraa!

 ”Berätta lite om dig själv Dae. Berätta om livet i Norge.”

 Mina invärtes hurrarop avbryts. Hur fan hamnade jag i den här sitsen? Norge?

 ”Ja alltså. Norge då va. Finns väl inte mycket att säga. Pff, kallt för det mesta, berg och skit du vet. Ska vi ligga eller inte!” Mina ögon spärras upp då jag hasplar ur mig det sista. Satan i röven det var väl lite väl framåt kanske? Det ser ut som något lossnade inom henne och ansiktet blossar till av upphetsning. Hon slänger grogglaset in i elementet så det spräcks. Med ett snabbt handlag sliter hon av sig blusen och blottar en behå fylld till bristningsgränsen.

”Knulla mig blå Norrman!” väser hon och kastar sig över mig.

 

 

 

Låt Den Fete Komma In del 2

Kategori: Skräckbuskis

 

 

 

 

 

 

När behån väl försvunnit och jag har ett hängigt bröst i högerhand och ett annat i munnen inser jag att jag har svårt att andas. Kuken ligger snett och håller på att riva hål på ljumsken. Elli gnider sig upp och ner på mig men det är tyvärr bara min mage hon har kontakt med. Den jäveln är ju ivägen hela tiden.

 Uff vad det trycker på. Hon nafsar och biter mig i örat, slickar mig över munnen.  Plötsligt har hon fått av sig kjolen och är helt naken. Hur fan bär sig kärringen åt?  Tamigfan ett mysterium. Hon backar ner lite i soffan och börjar dra i min livrem. Helvete vad den sitter hårt åt. Jag försöker resa mig upp och hämta lite luft samtidigt som hon drar i byxorna. Till sist åker de av i ett jehu. När hon slängt dem över soffbordet kryper hon på alla fyra mot mig.

 ”Ta mig. Gör vad du vill med mig,” spinner hon.

 ”Det kan du ge dig fan på bajbi,” säger jag och börjar dra av mina skitiga kalsonger. Jag kan känna mina tänder växa ut igen. Blod. Kom till mig nu för djävulen! Blod!

Men först lite fetta!

”Över på lilla magen nu fröken”, kommenderar jag med sträv sergeantröst. ”Här kommer skatteåterbäringen!” Elli åtlyder omedelbart och svankar sin degiga kropp över soffan som en gammeltacka på grönbete. Hennes kön liknar en rynkig liten stjärna som blinkar åt mig i det gulbleka ljuset. Halva mitt hjärta sjungs det på stereon, när jag kliver upp i position och gör mig redo att vränga in. 

Då ringer det på dörrklockan. Två snabba plingeli-pling skär som en pisksnärt genom vårt flåsande och Thorleifs eunucklika stämma.

”Vem i hela  h e l v e t e  är det”, vrålar Elli och jag drar mig undan i ren förskräckelse. Med en ormsnabb rörelse tar hon stryptag runt staken. ”Konstapeln är så snäll att lämna batongen här”, viskar hon. ”Det är säkert bara en försäljare. Sätt dig till rätta.” Jag lyder och hon tassar fram till dörren i bara mässingen. Den där ladugårdsröven svajar som en jävla väderballong i full storm för varje trippande steg hon tar.

”Helvete…” viskar hon med ett olycksbådande tonfall. Min nyss sprudlande stake hänger redan med huvudet och skrumpnar snart ihop som en fallen solros. Hennes ögon. Jag har aldrig sett sådan fruktan, och då har jag ändå tagit kål på en si sådär åttahundra pers.

”Det är mitt ex!”, väser hon, ”På med brallorna och det snabbare än kvickt! Han är inte klok nånstans. Han välter dörrn om jag inte öppnar. Snabba på!” Elli drar själv på sig sin åt helvetes för korta kjol och de korviga strumpbyxorna. Det går undan, som att köra en film baklänges, alltemedan jag fastnar i gylfen och har tappat bort ena sockan.

Jag slickar på mina fingrar och försöker få hårtestarna att hamna över flinten igen medan Elli låser upp dörren. Jag hör hur de viskar där baki jalusiet. Mina svettiga fingrar glider mot flaskan och jag slår upp en rejäl grogg. Jag tror de kysser varann.

Fruntimmer. Jag är dubbelt förbannad i det här jävla livet. Både blodets förbannelse och en slav under fittans makt.

Elli kommer in i släptåg med en av de längsta män jag sett. Stor en jävel är det också, med breda axlar som fyller ut kavajen till bristningsgränsen. När han slår sig ned i fåtöljen knakar ena benet till och knäcks till flisor. Den enorme jäveln sitter kvar där med fåtöljen lutad snett, som om han inte märkte vad som hände. Nästan som han var lite efter i skallen.

”Tjena”, säger han med dov, långsam röst och blänger på mig med insjunkna, döda ögon. ”Det är jag som är Frankie.” Elli struttar fram och tillbaka, rotar bland skivorna medan hon inte kan sluta babbla hysteriskt. Låtsas sortera dem. Det måste vara hur genomskinligt som helst vafan vi sysslade med nyss.

”Det här är alltså min granne Frankie, Argasi heter han. Från Norge. Du vet, jobbat på oljerigg och sån skit. Rensat fisk.” Jo det är ju säkert torsk som luktar från mina fingrar, tänker jag och drar en rejäl klunk. Frankie slutar inte blänga på mig med sina insjunkna jävla ögon.

”Frankie är råddare”, fortsätte Elli, ”han har precis varit ute på turné med Kicki Danielsson. Har du inte Frankie?” Den store fan nickar först. Jag muttrar något om muttrarna på hans hals. Jävla rocksnubbar, med sina piercingar och tattingar. De tror de är såå jävla häftiga.

”Mmmmm”, råmar Frankie, fast efter att han slutat nicka. Som en hjärndöd apefan.

”Hur var Kicki då?” frågar jag för att ha nåt att säga. Frankie varken dricker eller rör sig, han sitter bara där. Så rullar han med ögonen.

”O-okej”, får han ur sig.

”Det blev kanske mycket falukorv”, säger Elli och slickar sig om munnen där hon står bakom hans rygg, och tittar menande mot mitt skrev. Lägg av förbannade slyna! Om han märker något lär jag få mig mitt livs omgång. Man är inte osårbar bara för man är Odöd, det gör fortfarande ont att få på käften och det är ju faktiskt bara huggtänderna som växer ut igen. Det hade varit snyggt, att vakna upp imorgon och se en tandlös loket-lookalike i spegeln till på köpet.

”Behöver… Tanka.. Elli… Behöver.. En.. Hit..”, säger Frankie plötsligt och oväntat. Elli stannar till i sin låtssasskivsortering.

”Det ger du fan i!” Elli ställer sig framför fåtöljen för att hindra Frankie att stiga upp. Det hjälper ungefär lika mycket som en hårfön mot en lavin. Frankie tränger sig förbi henne som om hon inte vore där och går som en radarstyrd jätte till vägguttaget.

”Din jävla pundare! Ditt jävla svin! Det är därför du söker upp mig va, det är enda anledningen ditt as! Argasi, hjälp mig att stoppa honom!” Men jag sitter kvar i soffan. Elli blänger på mig men det skiter jag blankt i. Jag tar hellre hennes sura ögon än hans dasslock runt halsen. 

Frankie böjer sig ned och skalar metodiskt av väggkontaktens plasthölje. Hans enorma cigarrlika fingrar rör sig förvånansvärt smidigt och benar upp sladdarna, innan han greppar in dödsbringande tåt i varje hand. Elli backar med händerna för öronen och börjar skrika i falsett. Hennes hesa skrik får mig att tänka på en brandvarnare med början till KoL, alldeles innan vardagsrummet exploderar i totalt kaos.

Lamporna blinkar.

…som tänder alla ljus för mi…

Stereon stannar och börjar igen.

ar gjort att livet ler mot mig igen..

Frankie lyser upp som en enorm pumpalykta och brölar som en kastrerad tjur.

…nns underbart ta..

Med växande fasa ser jag hur det ryker ur öronen på honom,

..ack va..

Muttrarna på halsen spyr gnistor.

..e dig..

De väldiga benen flaxar spasmatiskt upp och ner.

..Ja allt känns så unde…

Parkett flyger åt alla håll och de dånande klampen känns långt in i mina trumhinnor.

 

 

 

 

 

Låt Den Fete Komma In del 3

Kategori: Skräckbuskis

 

 

 

 

 

 

”Fans kuk!” vrålar jag när Streaplers Singel, ’Kom Hit Fantomen’ exploderar i en miljon gnistor. På vägen ner drar den med sig minst tio andra vinylskivor som alla regnar över mig. Jag sprattlar bakåt i soffan och slår vevandes omkull en tomflaska på bordet. Man hör inte när den splittras i bitar. Det enda som hörs är Elli’s skrikande och ljudet av fläsk som brinner. Frankies ögon är nu ljusblåa och vita flammor spottar ut ur hans mun när han sakta börjar tala.

 ”Eellli…Du och jaag…täänkte…täänkte vi kunde resa bort du och jaag…gnöööhhhrr..”

En parodi på ett leende syns över hans sönderbrända ansikte. Elli backar bakåt ut mot köket. Hon skriker fortfarande och håller händerna för öronen. Hennes kjol fastnar i en handdukskrok och en stor bit rivs av. Fallet på röven är oundvikligt!

 ”Frankie. Sluta!” bölar hon och kryper bakåt i köket. Fan vet varför, köket är jävligt litet. Jag försöker kika över Frankie då han stapplar in mot henne. Karljävulen är ju bred som satan! Nog fan har hon tappat kjolen tänker jag. Häh.

 Frankie gurglar med blöt röst. Tjock av sönderbränt kött.

 ”Meen…Elliii…gnöööhrr…jag vill ju resa boortt…med dig. Jag har …jag har..sålt farsans…gnöögrr…frimärkssamling…”

Varje ord verkar vara en plåga men samtidigt tycker jag mig se Frankies rörelser bli allt mer ryckiga och kvicka. Precis som han laddat upp sig. Från väggutaget? Tamigfan det värsta jag sett sedan Magnus Ladulås sket på sig tolvhundrasjuttiofem då han kröntes till kung. Jodå, jag var där.

 ”Jag vill inte resa bort med dig. Det är över. Det är slut Frankie. Försvinn härifrån. Argasi hjälp mig! Hjäälp mig för.. ” brölar Elli från köket. Jag biter mig i underläppen. Fan då. Måste jag blanda mig i det här?

 Frankie vänder sig stötvis om och låser mig med blåsljusfärgade ögon. Hela jävla lägenheten stinker ozon och elektricitet. Han gurglar något ohörbart. Jag rycker till och soffkanten bryts av under min vikt. Handlöst faller jag på röven rakt ner på den sönderslagna flaskan.

 ”Bomber och granater!” råmar jag när mina flottiga skinkor perforeras av vad som tycks vara miljoner glasskärvor. Jag skriker och sprattlar omkring helt hysteriskt där bredvid soffbordet.

 ”Faaan. Helvetes fucking jävla flaskejävel!”

 Det kommer såklart inget blod. Jag är nästan helt uttorkad inombords. Men saatana vad det gör ont. Jag känner efter och nog fan är där en stor skärva som sitter rätt in i rövaballen. Bedövad av den intensiva smärtan rycker jag biten ur köttet och kastar den åt helvete.  Lika osmidig som en invalid på hasch, rafsar jag åt mig ryggsidan på fåtöljen och drar mig upp. Jag känner hur röd jag blivit i ansiktet.  Plötsligt hör jag ett brak och ett fönster som sprängs sönder av en enorm kraft. Det ligger en tjock rök i luften och bitar av bränd vinyl singlar runt hejvilt. Jag vinglar till och en fin rök av puts och fan vet mer bolmar ut från köket och över mig.

 Fan då. Här skulle man lite lugnt få ligga tills det sprutat ur öronen och sen dricka skiten ur grannen. Men nej då. Jävla Frankie kommer och sabbar allt. Alltid går det åt helvete. Varför i satan bosatte jag mig i Fackeberg? Jag skulle för faan stannat i Rumänien. Min hy såg till och med bättre ut i bergsklimat. 

 En katt tittar förskräckt fram under soffan och fräser åt mig. Spottar och river med tassen.

 ”Vad vill du nu då ditt sattyg!?” skriker jag och med svetten rinnandes ur röv och ansikte. Jag måttar en spark mot den rödbruna jäveln men den dyker under soffan och jag trillar nästan igen. Väl uppe inser jag hur tyst det blivit. Vadfan? Man kan höra sprakande från skivspelaren. Den är döende.

 Med ena handen om min ömmande röv och den andra febrilt kammandes mitt hämtehår stapplar jag ut i köket. Det krasar under mina fötter när jag går över skivorna som ligger på golvet.

 

Det är ett hål i väggen. Fönstret är borta och en stor jävla krater där något om ser ut som resterna av ett matbord en gång stått. Allt porslin tycks splittrat. Jag kan se månens blekfeta uppsyn titta ner på mig från ett svart moln. Det drar kallt därute.

Ute på den snötäckte heden ser jag dem nu. Under min gamle följeslagares vita sken. Kanske visar han mig en sista syn av något jag aldrig mer kommer att få uppleva?  Jag kliar mig förstrött på kuken och andas tungt för mig själv. Det faller ner en samlingstallrik från väggen bredvid mig. Jag hör inte när den går i golvet. Det blåser in snö genom hålet i väggen och jag ryser. Konstigt. Jag som varken känner kyla eller värme.

 Jag ser Frankies vaggande och ryckiga uppenbarelse under månskenet. Han bär på Elli under ena armen. Fler snöflingor träffar mig i ansiktet men jag är för avdomnad för att lägga märke till dem.

 Jag viskar för mig själv, ”Farväl du kvinna jag nästan fick doppa med. Farväääl.” Hulkande brister jag i gråt och från ingenstans kommer katten fram igen och stryker sig mot mig. Jag snyftar och min skjorta kanar upp över naveln. Katten buffar med huvudet på min mage och jag torkar mina bittra brännvinstårar.

 ”Kom lille kisse. Kom.  Nog ska det bli någon slags pussy ikväll.”

Jag vrider skallen av den intet ont anande katten och dricker dess blod girigt och klumpigt. Mitt bleka ansikte fläckas av svart gegga och jag känner värmen komma tillbaka inombords. Jag släpper av en lång fjärt som tycks hämta kraft från helvetet självt. Med en knyck på handleden slänger jag kattliket in i väggen och ställer mig raklång. Jag ser ut som ett stort D där jag står och låter min lekamen breda ut sig. Snön har börjat tillta och flingorna smälter mot mitt bröst. Ett ryck, sen är min skjorta av. Mitt fjuniga hår på bröstet krusar sig i vinden. Mina bröstvårtor styvnar och jag öppnar munnen på vid gavel. Det är dags. Nu jävlar!

 ”Jag kommer Elli!” skriker jag så rösten spricker. Min röst tycks eka över hela Fackebergsheden

 ”Jag ska rädda dig! Jag kommer för att rädda dig bort härifrån! Du och jag!”

Jag kastar mig ut genom hålet i väggen och låter vinden bära mig. Jag är ett nattens barn. Ett fettets barn. Jag flyger genom en piskande snörök med munnen öppen. Jag kommer! Det är dags!

 

Låt den Fete komma in!