The Woman

Film / Permalink / 8





"Vi är systrar åter tillsammans

Bergtagna och slagna i järn

Kallar den stjärnlösa natten

Är vi döttrar och kärl för din själ"


Filmens början är fantastisk i all sin hedniska brutala skönhet. Den namnlösa kvinnan kämpar med ett djur om en grotta och vinner kampen. Hon väser, blöder och visar tänderna. Följande förtexter är även de bildsköna men samtidigt olycksbådande, likt ett omen om vad som komma skall.

 

 

 

 

Advokaten och den ack så typiske Amerikanske Familjefadern Chris Cleek är ute på jakttur och får syn på en vildmarkskvinna vid en bäck. Han fångar snart in henne och fängslar henne i sin källare. Där tar han följdaktligen ner hela kärnfamiljen och förklarar att de tillsammans har en viktig uppgift framför sig; att få vildkvinnan tam. För springa runt helt förvildad och ociviliserad är inget Chris Cleek accepterar.

 

 

 

Visst är det lågbudget gjort, men det passar utmärkt. Chris påminner utseendemässigt om Will Ferrell/W Bush vilket faktiskt gör honom olustigare än det låter och Pollyanna McIntosh knäcker fullständigt i huvudrollen som den namnlösa kvinnan. Alla inblandade skådespelare är skitbra. Allt är skitbra.

 

 

 

 

Skräckfilm? Trots chockeffekter och mörkertema ser jag The Woman som en svart komedi, där inte skrattet fastnar i halsgropen utan naglas dit av en kantig glasskärva. Något som förstärks av det malplacerade men ändå så passande soundtracket. Det jäser av politiska och moraliska undertoner där outtalade fysiska och psykiska övergrepp hela tiden gör sig påminda.

 

 

 

Några av de mest obehagliga scenerna - som när en grupp pojkar håller fast och försöker dra av en liten flicka trosorna- sker mest i periferin, medan blodslamsor och köttandet snarare ger en lugnande känsla, som något man känner igen, i en film som i övrigt är högst oberäknelig och hänger kvar i bakhuvudet som en elak dröm.

Se den.

 

 

 

 

 

 

Cockney Reject av Jeff Turner & Gary Bushell

Böcker / Permalink / 3


"Oi is bootboy music for the working class

And if you ain´t working class you´ll get a kick in the bollocks"

-Stinky-


 

Det är lite svårt att greppa att Jeff Stinky Turner bara var runt femton bast när Cockney Rejects slog igenom; varpå turnéer med göka, kröka och tilltagande våldsspiral tog fart. Vissa växer upp snabbt antar jag.

Men det är inte det enda som skiljer den här rockbiografin från övriga jag läst, i en bransch av sex droger och rock n roll ligger fokuset i Rejects berättelse på dispyter och ultravåld, helst fotbollsrelaterad sådan. På grund av ett tidigt ställningstagande för West Ham fick snart de knappt byxmyndiga punkrockarna en följesvans av hårdföra firmagossar i tjugoårsåldern - veteraner när det kom till den brittiska klassikern att riva fotbollsläktare och sträcka 2 fingrar åt Snuten.

Problemen som följer med detta redogörs utförligt, men samtidigt med en skopa slagsmålsromantik och ett gott öga tilll att ställa till trubbel. Befriande, kanske speciellt i ett land där man förväntas tycka att folk som vill ses på avskilda platser för att kämpa för sina lagfärger är ett stort samhällsproblem.

 

 

 

 

They were all right about it, but the little shorte-arse manager was bang out of order.

He said, "If you could ever be as big as this boys, you wouldn´t take the piss." Here we go!

I said, "Who are you fucking talking to, you ignorant cunt?" His bottle went and he kept walking, but because we were really lagging we couldn´t let it go. To our minds, he was taking liberty so we followed them into the studio. By now, the band was up on the stage and the cameras were rolling. We were so pissed we didnt´t care. Mick went up to the manager and jerked him by the shirt. This fella was screaming, "Fuck off, get away from me, get away from me!"

One of us, I won´t say who, stuck a cut-throat up to his neck and said, "You dirty little cunt, you fucking mess with us and I´m going to put this right into your jugular."

 

Det sköna med Turner är att han inte ber om ursäkt för någonting, mer än där det känns befogat. Han har kvar samma arbetarklassvärderingar och East End- kodex som präglade Cockney Rejects då: vi skiter i om du är skivbolagsboss, Billy Idol eller journalist - uppför dig anständigt eller åk på en smäll.

Med tiden fick ju Rejects för sig att de skulle bort från punkrötterna och började lira någon slags tafflig variant på hårdrock, och med det tappar boken i tempo, innan Stinky och bandet hittar tillbaka till dit de hör hemma. Inte så att det valet är något jag missunnar dom men något blodfattigare blir det absolut jämfört med upptågen i karriärens början.

 

 

 

 

Finally we were dragged off. We went back to the changing room and wrecked it. I don´t know why we did it, we just did. We just thought, Fuck it, smash it up. The furniture, the light bulbs, all the fixtures and fittings got trashed. It cheered us up a bit. Then we trooped out of the place. And that´s when we realised we were potless. We didn´t even have our tube fare home. The BBC people locked up our gear for us and we had no choice but to get the underground and bunk over the barriers at Plaistow. We´d just done Top Of The Pops and now we´re climbing over the fucking barriers with some old Jamaican fella shaking his fists at us going, "Where´s your ticket money?" The glamour of pop stardom, eh?


Jag uppskattar självbiografier som inte förskönar. Där författarna inte gör sig själva till ofelbara hjältar i efterhand. Som inte försöker polera upp hur snacket låter när man ryker ihop med någon. Och det gör ju inte Turner i sin historia; Rejects var ett rövarband av oborstade och kaxiga rännstensungar och skäms inte för det heller.

Som kanske utdragen avslöjar är boken skriven på cockneydialekt men är inte för dens skull svårläst. Kapitlen är korta och utan krusiduller precis som det ska vara i sammanhanget.

Rekommenderas!

 

 

 

Relaterat

 

 

 

 


Förvriden

Dikt och Rim / Permalink / 0





Jag bär ett ärr på bröstet
Där mitt hjärta en gång satt
Ändå är det vid Dödens bräde du finner mig inatt
Kom och se hur han spelar mig matt



Du vakar bakom grindar
För att kräva mig på guld
Mitt liv det är ett dagbrott där du vaskar efter skuld
Silar maggots i multnande mull



Själve satan stampar takten
Med bockafot och svans
För stråken över strängstall till en vild och yster dans
Aldrig vill jag mer nån annanstans



Jag ser dig spotta sladder
När du skitsnack vida sprider
Hur du ställer dig till doms när ångest hårt mig rider
Ännu en gång står sanningen förvriden



Är du sån som villigt följer
Igenom råttfångarens portal
Född död eller levande begravd; det är ett aktivt val
Att raderas ut i systemets marginal



Du ser mig gå längs väggar
Där trottoaren är för bred
Jag höjer stolt min nacke fast min väg är krum och sned
Som om jag vore något du inte är









Till top