Båten

Böcker / Permalink / 4



Om detta må ni berätta. Också.




De tog oss till dräneringsdiket nära bron. Det låg kroppar kvar på bron, ett spädbarn som bara hade nedre halvan av huvudet kvar, en munk vars klädnad hade färgats rosa. Jag såg två kroppar som fått spader ess inristat på bröstet. Jag förstod det inte. Mina systrar grät inte ens.
Nu skrek folk runt omkring: "Inte Vietcong inte Vietcong", men amerikanerna bara grimaserade och skrattade och spottade. En av dem sa nånting och sedan började några av dem knuffa ner oss i diket. Det var till hälften fyllt av lerigt vatten. Min mor hoppade i och lyfte ner mina systrar, en i taget. Jag minns att jag tittade upp och såg helikoptrar överallt, några större än andra, en del högre upp. De tvingade oss att gå ner på knä i vattnet. De satte upp sina automatkarbiner på stativ. De tvingade oss att stå upp igen. En av amerikanerna, en pojke med runt ansikte, grät och gnydde sakta medan han laddade om sitt magasin.
"Inte Vietcong inte Vietcong". De tittade inte på oss. De tvingade oss att vända oss om. De tvingade oss att gå ner på knä igen. När de började skjuta kände jag min mors kropp studsa ovanpå min; den fortsatte studsa en lång stund och sedan hördes helikoptrarna överallt, högre och högre som om de allihop kom ner för att landa, och sedan var det bara mörkt och vått och varmt och sött.
-ur Båten av Nam Lee-


Utdraget är från novellen med den ovanliga bökiga titeln Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja. Det är en av gångerna som Nam Lees prosa bränner till, där berättelsen verkligen sitter där. På det stora hela är det inte hela tiden så, novellerna lämnar istället en känsla att de saknar något väsentligt. Formuleringarna är bitvis briljanta, men helheten är långt ifrån lika briljant kan man säga.
Novellerna tar oss runt världen, från en liten amerikansk kuststad, till Teheran eller gangsterungar i Colombia. Kanske är det en av förklaringarna till att Båten har tokhyllats, själv är jag inte såld trots att det mesta är läsvärt.
Novellerna är uppbygdda på snarlikt sätt; det börjar mitt i händelsernas centrum, för att sedan återvända till händelserna som ledde fram till nutid. Som ambitiösa små romaner kan man säga.












Krig är en drog...

Film / Permalink / 0



...och när det gäller Hurt Locker fixar jag gärna
en rejäl lina på vardagsrumsbordet, rullar en selma och snortar loss



Den första krigsfilmen på... jag vet inte på hur länge som jag tyckte var riktigt svinbra. Gjord av Katryn Bigelow som också ligger bakom trevliga vampyrfilmen Near Dark.
I Hurt Locker får vi följa en grupp bombröjare i Irak de sista månaderna innan de muckar. Alldeles i början av filmen sprängs deras befäl Thompson i luften och en ny kille anländer för att ta hans plats; Sergeant William James. Denne James visar sig vara lätt galen, en övermodig vilding som utsätter sig själv för fara och ofta de övriga i gruppen också.


Det hela är väldigt dokumentärt gjort med handhållen kamera, men till skillnad från i många andra filmer fladdras det inte hit och dit, utan man får verkligen se vad som händer. Resultatet gör att det känns väldigt realistiskt, något som tillsammans med den högintensiva men enkla musiken skapar en svårslagen spänning som gör att man själv som åskådare nästan svettas lika mycket som desarmeringsgruppen i vissa scener. Tur jag hade skivat en iskall vattenmelon alldeles innan.
Måste ses.








år tvåtusenelva

Dikt och Rim / Permalink / 0







Svärm stiger från baräten jord
Söker en plats där föda för dagen finns
Bestulna statarlängans ärr och år
Bestulna fabriksgolvets möda vi ännu minns


Utan rot och liv som binder jord
Blir oaser till ökendamm där vi gått fram
Vi selar barnaxlarna framför oss
Att släpa vidare på fattigdomens skam


Genom skärvorna av en dröm
Förvillar ljuset i glimmerfjäll och neon
Den fjärde farsoten återkommen
En upprorspandemi som löpeld underifrån


Vi tuktas och vi trampas ned
I svärm eller var och en för sig själva
Med sinnen slutna för sanningen
Det här är Sverige år 2011








Till top