stewe

Båten

Kategori: Böcker




Om detta må ni berätta. Också.




De tog oss till dräneringsdiket nära bron. Det låg kroppar kvar på bron, ett spädbarn som bara hade nedre halvan av huvudet kvar, en munk vars klädnad hade färgats rosa. Jag såg två kroppar som fått spader ess inristat på bröstet. Jag förstod det inte. Mina systrar grät inte ens.
Nu skrek folk runt omkring: "Inte Vietcong inte Vietcong", men amerikanerna bara grimaserade och skrattade och spottade. En av dem sa nånting och sedan började några av dem knuffa ner oss i diket. Det var till hälften fyllt av lerigt vatten. Min mor hoppade i och lyfte ner mina systrar, en i taget. Jag minns att jag tittade upp och såg helikoptrar överallt, några större än andra, en del högre upp. De tvingade oss att gå ner på knä i vattnet. De satte upp sina automatkarbiner på stativ. De tvingade oss att stå upp igen. En av amerikanerna, en pojke med runt ansikte, grät och gnydde sakta medan han laddade om sitt magasin.
"Inte Vietcong inte Vietcong". De tittade inte på oss. De tvingade oss att vända oss om. De tvingade oss att gå ner på knä igen. När de började skjuta kände jag min mors kropp studsa ovanpå min; den fortsatte studsa en lång stund och sedan hördes helikoptrarna överallt, högre och högre som om de allihop kom ner för att landa, och sedan var det bara mörkt och vått och varmt och sött.
-ur Båten av Nam Lee-


Utdraget är från novellen med den ovanliga bökiga titeln Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja. Det är en av gångerna som Nam Lees prosa bränner till, där berättelsen verkligen sitter där. På det stora hela är det inte hela tiden så, novellerna lämnar istället en känsla att de saknar något väsentligt. Formuleringarna är bitvis briljanta, men helheten är långt ifrån lika briljant kan man säga.
Novellerna tar oss runt världen, från en liten amerikansk kuststad, till Teheran eller gangsterungar i Colombia. Kanske är det en av förklaringarna till att Båten har tokhyllats, själv är jag inte såld trots att det mesta är läsvärt.
Novellerna är uppbygdda på snarlikt sätt; det börjar mitt i händelsernas centrum, för att sedan återvända till händelserna som ledde fram till nutid. Som ambitiösa små romaner kan man säga.












Krig är en drog...

Kategori: Film




...och när det gäller Hurt Locker fixar jag gärna
en rejäl lina på vardagsrumsbordet, rullar en selma och snortar loss



Den första krigsfilmen på... jag vet inte på hur länge som jag tyckte var riktigt svinbra. Gjord av Katryn Bigelow som också ligger bakom trevliga vampyrfilmen Near Dark.
I Hurt Locker får vi följa en grupp bombröjare i Irak de sista månaderna innan de muckar. Alldeles i början av filmen sprängs deras befäl Thompson i luften och en ny kille anländer för att ta hans plats; Sergeant William James. Denne James visar sig vara lätt galen, en övermodig vilding som utsätter sig själv för fara och ofta de övriga i gruppen också.


Det hela är väldigt dokumentärt gjort med handhållen kamera, men till skillnad från i många andra filmer fladdras det inte hit och dit, utan man får verkligen se vad som händer. Resultatet gör att det känns väldigt realistiskt, något som tillsammans med den högintensiva men enkla musiken skapar en svårslagen spänning som gör att man själv som åskådare nästan svettas lika mycket som desarmeringsgruppen i vissa scener. Tur jag hade skivat en iskall vattenmelon alldeles innan.
Måste ses.








år tvåtusenelva

Kategori: Dikt och Rim








Svärm stiger från baräten jord
Söker en plats där föda för dagen finns
Bestulna statarlängans ärr och år
Bestulna fabriksgolvets möda vi ännu minns


Utan rot och liv som binder jord
Blir oaser till ökendamm där vi gått fram
Vi selar barnaxlarna framför oss
Att släpa vidare på fattigdomens skam


Genom skärvorna av en dröm
Förvillar ljuset i glimmerfjäll och neon
Den fjärde farsoten återkommen
En upprorspandemi som löpeld underifrån


Vi tuktas och vi trampas ned
I svärm eller var och en för sig själva
Med sinnen slutna för sanningen
Det här är Sverige år 2011








"I´ve got a rusty blade in my back pocket"

Kategori: Musik



 

 

 

I might be hanging round the graveyard or going through your bins

Got a rusty blade in my back pocket to help me with my sins

I could be crawling past your bathroom window

Seeing what I can

Fuck this is a great life coz I´m that kind of man

Some find it nasty but fuck em - Thats a fact

They call me creepy coz I like shit like that


Yeah, well my best girls are chained up at home

Playing that I don´t come

Because they´ve been very naughty

So dinner should be fun

And maybe if they´re lucky I´ll catch em a little treat

Coz they´ve been eating dogfood out of a tin all week

They say I´m nasty - but I can live with that

They call me creepy coz I like shit like that


I´m always ducking and diving and cutting and slicing

I´m up to my neck in filth

The things that I´ve done and the things I will do

Would make a surgeon ill

 

That bitch Jack the Ripper he wasn´t so hot

I`ve done more than him this week

And he couldn´t hide like old creepy can hide

That´s why I´m still on the street

 

Oi Oi here´s a couple of bully boys

Pissed up and walking home

They think they´re gonna give old creepy a kicking

But I just want to get em alone

So I lure them down an alleyway and now I´m seing red

I´m gonna cut em up into little pieces and keep the pieces under me bed

Dirty filthy evil - I´ll wear that hat

They call me creepy coz I like shit like that

 

 

 

 

 

 

 

2011-06-27

Kategori: Allmänt



 
Att tända eld på en moské, synagoga eller kyrka är som att sända upp röksignaler till Gud.
"Du är inte välkommen här"




Jag bojkottade midsommar i år. Det är inte första gången och inget jag direkt ångrar, ibland blir det bara så antar jag. Har alltid tyckt den är lite jobbig med all sprit som midsommarafton kretsar kring, det är dagen då alla som i vanliga fall spottar i glaset ska dricka sig stupfulla, spela högstadielåtar och sitta i ett buskage, lipa och gasta i mobilen fyra på morgonen. Det enda som är värre är nyårsafton, då det till på köpet är smällkallt.

Taggad av Marvel 1602 läste jag en hel del serier, något som jag inte unnat mig på ett tag. Det var omläsning av Nemesis The Warlock jag inhandlade i fjol, med en påminnelse om att köpa fortsättningen någon gång framöver. O´neill och Mills - vilket radarpar!

Jag bläddrade igenom några hundörade sidor av utkastet till Köttets Undergång, CJ Håkanssons ännu outgivna bok. Det finns stycken markerade där som jag omedelbart försjönk i lika intensivt som första gången jag läste dem. Boken kommer revolutionera svensk skräcklitteratur, om den bara släpps lös någon gång.

Jag läste vidare i Metro 2033. Insåg att den inte är så mycket en dystopi som en hårdkokt fantasy i scifimiljö; Huvudpersonen är en ung kille på resa genom tunnlarna på ett viktigt uppdrag. Det finns olika små riken/stationsstater han måste färdas igenom. Det finns magiska kartor, spåmän och mytiska väsen. Fast man slipper kommentarer som, "Vad ser du bortom horisonten med dina alvögon?"

Jag hann också städa den muggiga källaren. Den är fortfarande muggig men nu halkar man inte längre på dammråttorna. Det kunde vara värre.





Ett citat så populärt att det hamnade på Berlinmuren









Den sista tillflykten

Kategori: Böcker




Om du har tröttnat på att kämpa kan du lika gärna desertera - jag kommer inte att döma dig. Men försök inte skrämma mig. Och våga inte dra mig med till slakthuset. Varför predikar du så där? Skulle det kännas mindre skamligt om du inte vore ensam, om du fick alla med dig? Eller har fienden lovat dig en nappflaska med välling för varje kamrat du tar med dig i fångenskapen?
Så min kamp skulle vara hopplös? Vi står vid avgrundens rand, säger du? Jag skiter i din avgrund. Om du verkligen tror att din plats är på botten, ta då ett djupt andetag - och framåt marsch. Men här skiljs våra vägar. Om förnuftsmänniskan, den bildade och civiliserade Homo sapiens, väljer att kapitulera, då avstår jag hellre från den hederstiteln och blir ett djur. Och som ett djur kommer jag att klamra mig fast vid livet och fara i strupen på vem som helst för att överleva. Och jag ska överleva. Uppfattat?
Jag ska överleva!




Som Ingemar Roos konstaterade mellan några öl i Linköping, är problemet att huvuddelen av all fantasy och scifi stannar vid världsbyggande och magiskt alternativt tekniskt idégods, alldeles för lite handlar om människorna som ska bo i världen. Någonstans längs vägen, vid en perrong kanske, tipsade han om den här boken också. Tackar för det.
Efter nukleär undergång lever spillror av den ryska befolkningen i tunnelbanan och försöker hanka sig fram. Bland mutanter, råttinvasioner, zombies och annat, har linjerna och stationerna delats upp i ofta fientliga territorier; röda linjen är (surprise) gammelsovjetiska kommunister, medan Fascister har annekterat några stationer och gastar Tunnelbanan åt Ryssarna, Hansan är de förenade handelslinjerna.
Kommen knappt en fjärdedel in i boken kan jag konstatera att det här är en höjdare, jag gillar hur tunnelbanenätet har helt egna legender och sägner, om spöktåg och hallucinatoriska vita svampar. Hur man omedelbart kastas in i handlingen utan alldeles för mycket dröjande vid förklarande utan att det fokuseras på den klaustrofobiska soldatvardagen i tunnlarnas mörker. Det är iskallt, stenhårt och alldeles rätt en halvmulen sommardag. Sen har kapiteln så bra titlar, till exempel För en handfull patroner, Maskens Barn och min egen favorit Födda till att krypa.






Norsken

Kategori: Böcker



Gjennom natten er en mørk fortelling om sorgens og kjærlighetens uransakelige veier,
med trekk fra drømmen, eventyret og skrekkromanen.



Om det fanns nåt återkommande tema i fjolårets inlägg förutom det vanliga tjafset, var det antagligen att jag plöjde det mesta ur Stigs svensköversatta produktion under sommaren och hösten. Det var inte så mycket av det jag gillade förbehållslöst, förutom osynliga händer. Det mesta utmynnade delvis i en känsla av besvikelse, där bara bitar och enskilda kapitel var riktigt bra. Men ändå... när jag läser om den kommande boken, blir jag smått sulten:


Tannlege Karl Meyer opplever sitt livs verste redsel da sønnen, Ole-Jakob, tar sitt eget liv. Det tragiske dødsfallet danner utgangspunktet for en mangetydig og rikt forgrenet roman som stiller grunnleggende spørsmål ved erfaringen. Hva gjør sorg med et menneske? Hvordan leve videre med smerten fra et uoverkommelig tap?
Hvor langt kan en mann drives i sin fortvilelse og savnet etter et mistet barn?






Skörlevnad

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

Lärd från barnsben att

Va till lags och sitta still

Lärd från barnsben att

Vad jag gör räcker inte till

 

Tuktad av deras självrättfärdigande

En sanning så bekväm så förskönande

 

I kö till tiggarkontoret

Skörlevnad föder frustration

En knuten jävla näve

Apati blir till desperation

 

Alla tårar försvann för så länge sen

Där du ser en fiende har jag min vän

 

Ska skända dig socialkäring

Knulla dig med min underklasskuk

Ska besmitta dig med

Min fattigdom och göra dig sjuk

 

Nagla fast dina pappersvändarhänder

Bit checkhäftet hårt mellan dina tänder

 

En munfull så besk

Cancersvulst i min hals

Skriker allt jag kan

Ändå hörs ingenting alls

 

Ditt dagliga bröd giv mig idag

Jag svär att aldrig mer stå där svag

 

 

 

 

 

Förnedringsteve

Kategori: Allmänt






Jag är så trött på att så snart man lite halvt sömnlös plöjer kanalfåran, är allt som finns jävla myspysprogram. Där folk påtar i en trädgård eller njuter på en veranda av livet.
Helst såna program där kändisar och annat folk ska sitta till bords och bräka fram sina hemmasnickrade teorier. Värst är det där sommarpratarna, där kocken har med sig en stackars servitiris  i släptåg, vars enda uppgift är att stå vid sidan om kocken och titta underdånigt på honom medan han berättar sin finurliga meny.
Allt ska vara så jävla brackigt, de ska ha seglarskor och tyllkjol, sitta på nåt gods och sippa viner medan det kommer in nån kock och säger typ; "här är en smörslungad makrillflebba på risbäddssufflé",
och alla utropar "ah" eller "oh" och vad fantaaastiskt det ser ut, för att sedan under högljutt smackande läten kränga i sig.
Jag ska aldrig äta igen tänker man.





Illusionernas Bok

Kategori: Böcker






Jag är fäst vid mina träd. Jag har tillägnat dem elegier, sonetter och oden. Det finns inte ett enda bland dem som jag inte har skött om med mina egna händer, som jag inte har befriat från masken som angripit dess rötter eller larven som satt sig på dess blad. Jag känner dem alla till namnet, som vore de mina barn. De utgör min familj. Någon annan har jag inte, och jag hoppas få vara hos dem när jag dör.



Paul Austers Illusionernas Bok får mig att tänka på Murakami, dels på grund av alla små berättelser gömda inuti berättelsen, en novellsamling förklädd till en roman. Dels på detaljerna, som genom små, ibland nästan omärkliga upprepningar gör att det upplevs vardagligt när huvudpersonen får uppenbarelser i brunnar eller gör att allmänt overkliga berättelseinslag känns högst verkliga. Hos båda används vardagsbestyren som litterära köttkrokar att hänga upp berättelseskelettet ibland bångstyriga rangel på. När huvudpersonerna kokar pasta, vad de läser, hur de småspringer i trappor eller bara häller upp sig ett glas vatten är viktigt på ett vis det inte är hos andra. Vemodigheten, den där bitterljuva prosan som med jämna mellanrum kniper till runt hjärteroten eller rentav struphuvudet, för också tankarna österut.

Men nog snackat om murukamilikheten, utan till storyn;
David Zimmer har förlorat sin familj i en flygolycka och sitter fast i en förlamande ensamhet och chock. Han vältrar sig i skuld och sprit och lyckas inte ta sig ur detta tillstånd förrän han råkar får se ett dokumentärprogram om gamla stumfilmer. En gammal stumfilmsaktör vid namn Hector Mann får honom plötsligt och oväntat att skratta.
Detta leder till att Zimmer börjar skriva en biografi över Hector, och söker sig genom amerika och europa för de filmer som finns bevarade kvar. Hector försvann under mystiska omständigheter alldeles vid övergången från stum- till ljudfilm. Uppslukad av arbetet lyckas han härda ut sorgen för stunden. När biografin är färdig, fortsätter han begrava sig i arbetet kring översättningen av en bok kallad En död mans memoarer, då han kontaktas av någon som säger sig känna Hector och som påstår att det finns långt fler filmer att se. Liksom att Hector fortfarande är vid liv.
Ja, mycket mer är svårt att säga utan att trassla in sig. Det är ju som jag nämnde ovan, en berättelse som förgrenar sig åt alla möjliga håll. Hectors liv under flykten från sitt förflutna spelas upp; uppträda för rika gamla snuskgubbar med mask för ansiktet, eller jobba i butik och kurtisera väna skolfröknar och en hel del annat. För att inte tala om övriga persongalleriet...

En riktigt bra bok, absolut inte min sista med Auster.
Illusionernas Bok fick jag tips av Anna på Bokstävlarna, fler tips mottages tacksamt. Auster är ingen JCO men har skrivit en ansenlig radda.








The Social Network

Kategori: Film




Revenge of the nerds





En film om snubben/snubbarna som skapade Facebook.
Berättarformen har en klassisk thrillers alla komponenter, utan att det är en thriller. Det är inget unikt när det gäller filmskapande, men jag gillar formeln. Det är intressant hur det kan skapas en tät stämning utan att något actionladdat händer.

Till handlingen; Harvardslyngeln Mark Zuckerberg blir dumpad av sin flickvän. I rena mellanölsilskan går han hem och knåpar samman en sajt där folk utan liv kan betygsätta universitetets tjejer. Facemash som han kallar den, är nån slags startidé till själva nylleboken som komma skall.
Med Facebooks explosionsartade popularitet skapas osämja om vem som var med och kom på hela grejen och vilka som ska föra kolossen framåt. Och parallellt med de oerhörda framgångarna får vi följa hur det börjar knaka i fogarna mellan Mark och vännen Eduaro samtidigt som flashforwards visar hur Mark blir stämd från två olika håll på mångmiljonbelopp.

Det här är en formel som regissören David Fincher lekt med tidigare, i tex fenomenet 7even -där du egentligen aldrig ser något äckel eller mord egentligen, utan får använda fantasin. Eller i den lyckade thrillern Zodiac som (om jag minns rätt) snarare fokuserade på detektivarbete och stämning än biljakt och pang-pang.
Jag gillar Finchers filmer i allmänhet, men det här var väl ingen jättehöjdare. Underhållande för stunden, glömd inom några veckor. Att den höjts till skyarna av oscarsjuryn liksom de svenska vindflöjel-blaskor är som vanligt ingen särskild bra termometer, hur mycket de än kladdar plus och getingar över omslaget. Justin Timberlake är förvånansvärt riktigt bra i rollen som napsters grundare, även om jag nästan hela filmen igenom trodde det var Orlando Bloom.





låt det falla

Kategori: Dikt och Rim





När alla sover

Lämna din dörr på glänt

Ligg med täcket upp till hakan

Benen dragna ihop under dig

Tills min siluett fyller hallgolvet

 

 

Låt det falla från klarblå skyar

Låt det falla till kalgrå höst

Tills löven knastrar och multnar

Såsom gömda kroppar i jord

 

 

Far med korparna hemåt i skymning

Putsa din dräkt och rugga din skrud

Låt höra ditt kraxande hånskratt

När jag stryker längsmed väggarna utanför

 

 

 

 

 

Grus i Ögon

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

Av jord är jag kommen

Till jord ska jag aldrig

Aldrig någonsin åter

Vilken grav är djup nog

 

Pisksnärtrus och tungbett

Dina höfters konvulsioner

Gröper ur och pockar på

Hammarslag i struphuvud

 

Mot låret benhård puls

Mig äger något

Hullingar i blekt hull

Len kopparmärkt hy

 

Inte skära bara rispa

Osäkrat finger i fickan

Vill raka dig långsamt

Det kalla mot ditt kala

 

Fri viljas repulsion

Grus i ögon och blyfötter

Ett skyddsrum utan bombmatta

Mitt asociala nätverk

 

Mina nervers smältdegel

Jag ska skrika i rymden

Tills du äntligen hör

Vill dö så här

 

 

 

 

 

Ryd

Kategori: Dikt och Rim





Det var ett hem som så många andra hem
Ryamattor och hötorgsakvareller
Där mormor jämt ringde och undrade
Hur det ska gå för sue ellen


Det fanns skuggor så långa i dunklet
Bland slag och nävar av hår
Sånt minne som sitter i skinnet
Sånt jag aldrig kommer ifrån


Rader av bänkar med lyftbart lock
skrapande kritor och dammig tavelsudd
Där magistern stod med pekpinnen
Med förnöjt flin visade upp sitt navelludd


Vi stack så ofta vi kunde
Till andra världar i vårat vardagsrum
I ett stjärnregns fantasi
Glömde vi allt det andra för en stund








From wall to wall then back again

Kategori: Musik







Hungriga käftar i din nacke,
så be en bön, fyll den med lögn och känn oss sluka din kropp

Jag tror det är för sent för att spela blyg
För sent för att spela svår
Så jag säger det här rakt ut: Jag vill bryta din rygg i två

Om jag bara fick avsluta storartat
Med pianotråd, med riktat våld
Dina ordlösa skrik på nära håll

Någon borde ställt ut sitt barn i snön
Lämnat det till hundarna
Ett lik, att komma upp i tö

Hungriga käftar i din nacke
så be en bön, fyll den med lögn och känn oss sluka din kropp

Ett helt kungarike lagt i lågor
Bränn ner allt

Sluta, jag blir generad
Av dessa övervälmande ord
Men trodde du helt ärligt att du skulle komma undan?

Klockan har typ klämtat och timmar - räknats
En önskan, i all sin enkelhet
Gå ner på knä och viska djupt

Så be en bön, fyll den med lögn
och känn oss sluka din kropp

Hungriga käftar
i din nacke
så be en bön, fyll den med lögn och känn oss sluka din kropp

Hoppas kräftan tar dig
Hoppas kräftan tar dig med









We stood on the shoulders of giants
Like atlas with the burden of faith
We clasped our hands in praise of a conqueror's right to tyranny
This is a language that has not passed
Our lips in one thousand years

So heretics I call to you - Partisans stand as one
Rebels raise your voices
If not then all is lost

This is the death of the Republic and make no mistake
The senate is lost and Zeus is laughing
So Mars God of war can you hurl a lightning bolt
To smash the temple of the blind
The Tiber is over flowing with the blood of innocent men

And so we stood, among thieves, liars and murderers
Whose names shall live in eternal rest and infamy
Disgraced kings enshrined with their pious men
Who ruled us all with the bloodied spear of destiny

You knew my name before I was born
You knew my death from the moment it passed my lips

This is the death of the Republic
Dead and gone with Pearse in the grave
Haunted to the end by the ghosts of Connolly's army
Skeletal fingers on the trigger of Collins' demise
And Parnell's dreams are turned to nothing but dust


"And I say to my people's masters: beware,
Beware of the thing that is coming
Beware of the risen people
Who shall take what we would not give
Did ye think to conquer the people
Or that law is stronger than life and than men's desire to be free?"









Oh farewell you streets of sorrow.. and farewell you streets of pain
I'll not return to feel more sorrow, nor to see more young men slain
Through the last six years I've lived through terror and in the darkened streets the pain
Oh how I long to find some solace in my mind I curse the strain
So farewell you streets of sorrow and farewell you streets of pain
No I'll not return to feel more sorrow, nor to see more young men slain


There were six men in Birmingham
In Guildford there's four
That were picked up and tortured and framed by the law

And the filth got promotion
But they're still doing time
For being Irish in the wrong place and at the wrong time

In Ireland they'll put you away in the Maze
In England they'll keep you for seven long days
God help you if ever
You're caught on these shores
The coppers need someone and they walk through that door

You'll be counting years; First five, then ten
Growing old in a lonely hell
Round the yard and the stinking cell
From wall to wall and back again

A curse on the judges, the coppers and screws
Who tortured the innocent, wrongly accused
For the price of promotion
And justice to sell
May the judged be their judges when they rot down in hell

May the whores of the empire lie awake in their beds
And sweat as they count out the sins on their heads
While over in Ireland eight more men lie dead
Kicked down and shot in the back of the head

You'll be counting years; First five, then ten
Growing old in a freezing hell
Round the yard and the lousy cell
From wall to wall then back again









Falsk Matematik

Kategori: Musik




Bobby Liebling är inte bara en man med smak för psykadeliska galonskjortor samt förgyllda spandexbrallor. Han är också frontman i bandet med det fiffiga namnet Pentagram.

Jag bläddrar i några baknummer av Close-Up... och helvete vad trött jag blir på alla dess rocksvin som verkar ha fastnat i en egen mytologi runt sig själva. Eller snarare försöker uppfinna en.
Bobby Liebling ovan berättar;

"På sjuttiotalet tjänade jag miljoner dollar på att smuggla knark åt Medellinkartellen. Jag brände rubbet på missbruk och lyxkonsumtion. Mitt hus hade en utomhuspool formad som ett marijuanablad. Trettio-fyrtio personer hade sexorgier på bakgården varje kväll."

Okej... Sångaren berättar också att han sköt heroin för tusen dollar och rökte crack för femhundra dollar om dagen, (dvs minst 1500 om dagen á 365= 547 500) samt tog metadon när han träffade sin nuvarande fru. Eftersom han blev in löööve slutade han tvärt med allt knarkande och snuskande, spelar numera bara i Pentagram och hjälper frun med hennes modeblogg;

"Hon förklarade att hon var kär i mig men inte kunde vara tillsammans med någon som tog metadon och brände hål i hennes matta."

Ja just brännhål i mattan är ett helvete...

"Då kändes det meningslöst att ta droger och lägra tre-fyra kvinnor om dagen - allt som allt måste jag ha haft sex med sextonhundra eller så."

Menar han om året?
Annars går ju inte ekvationen ihop.
Kollar man sen in bilden som inleder det här inlägget så går det inte ihop alls, någonstans.




Själsro

Kategori: Böcker





...kan vara att krypa ner i den murkiga källarhålan. Sätta igång The Gathering Wilderness eller vad som helst med David Eugene och försvinna in i en värld långt bort. Som styckena här nedan.


Crummocks dotter stretade fram precis framför Logen, dubbelvikt under sin fars tunga hammare, och håret runt hennes ansikte var mörkt av svett. Logens egen dotter borde vara äldre vid det här laget. Om hon inte blivit dödad av shankorna tillsammans med sin mor och sina bröder. Den tanken ingav Logen en känsla av skuld. En svår känsla.
"Vill du ha lite hjälp med den där släggan, flicka?"
"Nej, det vill jag fan inte!" skrek hon åt honomm, och sedan lät hon den glida av axeln och släpade iväg den uppför backen i skaftet. Hela vägen blängde hon argt på honom, och hammarhuvudet skramlade efter och satte ett djupt spår i den steniga marken. Logen blinkade efter henne. Hans goda handlag med kvinnor sträckte sig tydligen ända ned till dem som bara var tio år gamla.


När Glokta var ung och stilig, snabb och lovande, beundrad och avundad, då hade han tillbringat mycket tid på Aduas krogar. Fast jag inte påminna mig om att jag någonsin sjönk så här djupt, inte ens i mina svartaste stunder.
Han kände sig inte särskilt avvikande nu när han linkade fram bland gästerna. Här var det normalt att vara krympling, och han hade fler tänder än genomsnittet. Nästan alla hade motbjudande ärr eller handikappande skador, eller sår och vårtor som skulle kunna få en padda att rodna. Där satt män med ansikten lika skrovliga som skinnet på en skål gammal gröt. Män som skakade värre än löv i en stormvind och stank veckogammalt piss. Män som såg ut som om de skulle kunna skära halsen av ett barn bara för att hålla kniven vass.


Solen hade stigit högt upp på den blå himlen och bara några små molntrasor kunde kasta skugga, och hela denna mängd av stål blixtrade och glittrade som havet under månen.
De hade alla sina standar där, Bethods bästa kämpar sedan länge - Vitsida, Goring, Blek-som-snö, Lillben. Och där fanns också andra- vilda män som hade gjort otäcka och blodiga överenskommelser med Bethod. Hundman hörde hur de tjöt och ropade åt varandra, konstiga läten, sådana som djur kunde göra i skogen.



 

 

 

 

Nya Trailern

Kategori: Film




 

Håhåjaja... Är det inte dressmanvampyrer med höga pannor

så är det strandraggarbarbarer i brun-utan-sol...

Men jag blir faktiskt sugen på att se filmen.

 

 

 

Anse Dig Tipsad 10

Kategori: Allmänt



En bok att hålla utkik efter

 

 

Ingemar Roos har äntligen tagit sig i kragen/skägget och startat en trolleriblogg.

Klicka hans namn här ovanför till vänster och surfa in!

 

 

 

 

Så jävla bra skiva

 

 

 

 

"I ain't going anywhere"

Kategori: Film






Häromdagen på biblioteket såg jag en stor, brun bok med den Hank3-liknande titeln Hillbilly, Heroine, Honey. Det visade sig vara en fotobok med bilder tagna från avlägsna avkrokar av amerikas landsbygd. Förfallna pickuper, förfallna kåkar, folk med hårdrockströjor, unga män utan tröjor i slitna jeans och fula kepsar hållandes bärs i händerna. Folk med rejäla luckor i tandraderna, märkta av ett hårt liv och mer än en kåkvända, trailerpark-beauties i avklippta jeansshorts och rostatueringar.
White Trash, Hillbillies, Rednecks, brukar dom kallas, och allt värre brukar de skildras. Antingen som rena driftkucku-objekt som i My Name is Earl eller som hotfulla, vidriga mardrömsvarelser i en uppsjö skräckfilmer. Inavlade äckel som inte vill annat än leka Skrik som en Gris med tjocka turister i skogsgläntor. Det har säkert sina förklaringar, då andra stereotyper baserade på etnicitet, kön eller sexualitet blivit alltmer tabu att använda i skräck/thriller-sammanhang är det ingen direkt som ringer RRIS (rednecks rätt i samhället) om de framställs som omänskliga.
Det är också en grupp som trots att de inte direkt lever i samklang med naturen, inte riktigt är en del av det som man förknippar med civilisation. Det finns en kultur av att leva efter egna lagar, misstro regeringen och vad man uppfattar som påbud från överheten. Det gäller allt från att bränna moonshine till att odla majja eller fixa sig ett meth-labb. En märklig smältdegel där en tradition av kristendom på gränsen till fanatism är utbredd samtidigt som band som GG Allin, Slayer och liknande former av extrem, satansflörtande populärmusik avgudas. Hårt strävande småbrukare och förekomst av Aryan Brotherhood-medlemmar och Mc-knuttar klumpas ihop under ungefär samma stämpel av lågutbildad fattigdom.







Därför är det intressant att se de här ofta förvanskade folket skildras såpass seriöst som i Winters Bone.  En film som utspelar sig i det kalla och karga Ozark-området i Missouri. Där lever 17-åriga Ree Dolly, hennes mamma har tappat förståndet och hennes pappa sitter i finkan för att ha tillverkat och langat pulver, så Ree tar hand om både mamman och sina två småsyskon. Medan andra ungdomar går i skolan hugger Ree ved för att hålla värmen uppe i familjens slitna hus eller så lagar hon mat på kött hon fått från grannarna. Ibland skjuter hon sig en ekorre och steker till (något som också förekommer i norra Sverige som jag chockad erfor när jag bodde där 88). Det roligaste som finns att göra för småsyskonen är att hoppa på en smutsig studsmatta eller åka skateboard i gruset och leran utanför deras hus.
En dag stannar en polisbil utanför huset. Sheriffen berättar för Ree att hennes pappa blivit tillfälligt släppt mot borgen, men att han betalade borgensumman med familjens mark och huset som säkerhet. Om inte farsgubben dyker upp snarast kommer ägorna säljas och hemlöshet återstår.
Ree lbörjar intensivt leta efter far sin bland traktens knarkare och mer eller mindre kriminella familjer med egna lagar och oskrivna regler. Samtidigt försöker hon ta hand om familjen. Det är som att beträda ett minfält i en värld där alla är kusiner med varandra och den som säger fel saker riskerar att bli skjuten.
En mästerlig film där Jennifer Lawrence i huvudrollen är helt makalöst bra, liksom hennes onkel Teardrop spelad av John Hawkes. Men alla skådespelarna är bra. Kul också att se Sheryl Lee (laura palmer) skymta förbi.
Ett måste.







Den Svårfångade...

Kategori: Film






"Ja det är biblioteket..."
"Ja tjena, jag ringer för att reservera en film."
"Haha, nu kan man ju inte direkt göra det."
"Kan man inte?"
"Nää... Det tror jag åtminstone inte... Vad gäller det för film?"
"En film jag vet ni har beställt, och skulle få in i veckan; Winters Bone heter den."
"Winter spoon... Nu ska vi se här..."
"Va?"
"Nej, tyvärr vi verkar inte ha den."
"Jag tror du hörde fel."
"Winter Spoon?"
"Nej bone, som i ben fast på engelska. Winters Bone."
"Få se nu... Winters..."
"Bone."
"Då gör vi ett nytt försök. B-o-o-n... Nej jag är ledsen, den finns inte."
"Nej, nej, B-o-n-e!"
"Jag skrev ju det!"
"Men du sa ju nåt annat?"
"Nu kommer det rätt mycket kunder här..."
"Mrgmlll... Jag får återkomma..."

Idag var jag där nere och filmen var givetvis utlånad redan.

Jakten går vidare.




Sons of The Morrigan

Kategori: Musik





Vid tiden för sitt fjärde album förstod medlemmarna i Primordial att de och deras skivbolag stod vid vägs ände. När det var dags för inspelningen av plattan som skulle bli Storm Before Calm, fann de att studion numera flyttat till en ny och för bandet mindre inspirerande miljö, nämligen ett av de bakre rummen i ett residenshus, istället för ett förfallet skjul i en gråtrist omgivning. Utbytt var också den gammeldags inspelningsutrustningen, till förmån för ny databaserad inspelningsteknologi. Något som bidrar till att skivan skiljer sig från såväl plattan före, som plattorna efter, då de är inspelat med föråldrad teknik.







Problemen upphörde inte där. Kort efter de första låtarna förevigats, försvann allt ekonomiskt stöd från skivbolaget, vilket gjorde att färdigställan av resterande låtar fick ske på studioinnehavarnas nåder samt lånade stålar. Detta bidrar säkert till de ofta arga och bittra textraderna, men allra mest hörs nog resultatet på själva låtarna som med få undantag verkar sakna något. Ofta känns de som goda ideér som tappats bort och blivit hackigt konstruerade bitar, en process bara till hälften avslutad. Att sedan den annars så excellente sångaren Alan ägnar sig åt lite för mycket black metal- kraxande gör mig allt mindre road av helheten.
Ändå är det ingen helt igenom dålig skiva, andra spåret Fallen To Ruin är till exempel riktigt bra, och så finns ju på skivan en av Primordials bästa stunder; Sons of the Morrigan.
Där hittar irländarna den rätta klangen, sin patenterade mix av folkmusik, metal och säreget trumspel. Alan håller sig mestadels till rensång, fast utan att bli fullt lika pampig som i vanliga fall. Sången är snarare strukturerad ilska med skön rivjärnsröst, vilket kan te sig smått märkligt med den inte så särskilt aggressiva lyriken. De första två verserna är inspirerade av den gamla irländska dikten The Recovery of the Tain och texten som helhet är ett ganska finstämd betraktelse över en åldrad krigare, beredd att än en gång kasta sig i striden. Troligtvis för sista gången. Så här skriver bandet själv om vad låten handlar om; The message is simple... that your deeds in life be recounted and relived in both name and song.



 

Shone the sunset red and solemn

Where we stood and observed

Down the corners of the column

Letter strokes of Ogham carved

´Tis belike a burial pillar said he and these shallow lines

Hold some warriors name of valour, and will rightly show the signs

 

No one saw how far I fell

And no one ever knew

That there was a heart of flesh

Deep within me

Bled of the twisted horn and the howling of the dogs

Raise an old hero´s lament

While the weeping of women still vexes my heart

 

If this is my journey´s end

Then cast me to the pyre

And if all that remains

Is a blackened heart and the stench of death

Then know my spell is cast

And sing my song - with pride - Once more

 

 

 

 

Bränd & Svängd

Kategori: Dikt och Rim







Jag gick ut med min tequila

Tog en flodbåt söderut

Där som slingerväxter klänger

Och prutande ockraren bor

 

Jag såg enorma svampar växa

Av sällan skådat slag

I blålila färg, orange och grönt

De smakte bittert beskt

 

Jag visste att mörkermännen

Här en gång för länge sen gått fram

Förvridna stammars ansikten

Var efter de som ställt sig i deras väg

 

Avlövad stod skogen stum

Jag famlade bland döda trän

Så vilse i mykologin

Med tequilan sedan länge tömd

 

Jag rörde sorgsna barken

Kände längst spår som tår i trä täljt

Alla knotiga ögonbölder

De såg tvärs igenom mig och bortom

 

Utanför skogen fanns en öken

Där väntade en gammal man på mig

I saguarons svalkande skydd

Satt vi och klapp hövding efter hövding

 

Jag frågade om han var döende

Han ställde samma fråga tillbaka

Vi skulle leva ett tag till

Fast som larver på botten av en brunn

 

När skymning slutligt kom

Svepte sand och stenjord i skugga

Steg stjärnorna till väders

For som fyrverkeripjäser över skyn

 

 

 

 


Skräckfilm i Sommarnatten

Kategori: Film





Från Eskapixbloggen

"Den 5 juli nästa år är det exakt 40 år sedan som SVT satsade på det som kom att kallas för "skräcksommaren -72", då de visade klassiska skräckfilmer som Mysteriet ”Dracula”, Mumien vaknar, Dr Yogami från London, Frankensteins brud och Draculas dotter bara för att nämna några titlar. I kölvattnet på denna närmast legendariskt heta sommar kom snart även en uppsjö av skräcktidningar - Chock, Gravmannen, Dracula Lever, Varmblodig,Vampirella och Varulv om natten bara för att nämna några av de serietidningar som fyllde mataffärerna under några år på sjuttiotalet.

I sommar, med start fredagen 8 juli, hyllar Eskapix den heta skräcksommaren 1972 med att varje fredag klockan 21.35 visa en rad klassiska skräckfilmer via vår hemsida. Det är med andra ord bara att börja poppa popcornen och korka upp absinten och njuta - eller vad sägs om Nosferatu , Dementia 13, Driller Killer, Atom Age Vampire?

Vi kommer att visa sju skräckfilmer, exakt samma antal (om än inte samma filmer) som sändes på TV1 den där sommaren 1972. Och varför klockan 21.35 undrar vän av ordning? Jo, det var det klockslaget som TV1 visade skräckfilmer för snart 40 år sedan. Mer info inom kort."



-Verkligen kul idé, får hoppas det funkar som tänkt.
Själv är jag givetvis för ung och ståtlig för att minnas filmvisningen, däremot finns några av blaskorna i kärt minne liksom ägo... och så minns jag en liknande SVT-satsning åttiotalet; med Skräcken från Svarta Lagunen - i 3d! Men jag minns också Osynlige mannen, Dorian Grays Porträtt och Frankenstein.








The Killing Joke

Kategori: Serier




Ibland när jag botaniserar i källargömmorna, unnar mig några spirou, försjunker i någon särdeles tummad Punisher, stöter jag ibland på en sådan där riktig höjdare som jag nästan glömt att jag hade. Såsom The Killing Joke med manus av mästarn Alan Moore och utsökta illustrerad av Brian Bolland (en favorit ända sedan Camelot 3000)
Serien tar sin början med att Batman i ett regnigt Gotham anländer till Arkham Asylum, och följs av Gordon in i de skummaste korridorerna där Harvey Dent tittar ut genom ett galler, bara sådär i förbifarten.
Den mörke riddaren går in i en av cellerna och slår sig ned vid ett bord där Jokern lägger patiens. Batman är där för att prata om hur någon av dem går allt närmre döden för varje gång de stöter samman, innan han upptäcker att personen han trodde var ärkefienden egentligen är någon annan, utklädd till Jokern.



I nästa stund får man följa den egentliga Jokern, på fri fot och i färd med att överta ett nerlagt nöjesfält. Samtidigt drömmer han sig tillbaka till tiden innan han blev Jokern, bara en misslyckad komiker i en skruttig lägenhet tillsammans med en fästmö och en bulle i ugnen. Full av oro och ångest över en karriär som aldrig tar fart och en familj han knappast kommer att kunna försörja. Med små medel låter Moore läsaren ana att en desperat lösning av något slag är enda lösningen på de ekonomiska bekymren. Och så blir det också, med en extra liten snurr på det hela för att metarmorfosen till fullblodad clownsminkad psykopat ska bli komplett.
Parallellt med Jokerns minneskavalkad serveras den råa nutidsberättelsen om hur Jokern tar sig in hos Gordon och hans dotter, skjuter och därmed förlamar dottern, brutalt tecknat av Bolland.
Gordon tas sedan med på en mardrömsfärd i det nedlagda nöjesfältet, där Jokern och hans kumpaner gör sitt bästa för att knäcka den gamle snutens förstånd. Givetvis gör hjälten entré, men saker är som alltid med Moore inte lika simpelt och förutsägbart som hos andra serieskapare. The Killing Joke handlar om så mycket mer, inte minst om två ganska förvrängda och skadade människor som kanske trots allt är motsatta sidor av samma mynt.









Till En Vän

Kategori: Bloggverk






"Hey! Är du färdig snart?" Jag knackade lätt med fingernaglarna mot toalettdörren; tap-tap-tap. Jag svettades. Anade nog fan vad du sysslade med.

"Om en stund. Vänta lite bara.. Helvete.." Jag gick tillbaka till soffan och tog en klunk öl. Tände en cigg, drog tre bloss och fimpade igen. Vankade en runda. Ut på balkongen. Hett. In igen. Tillbaka till toadörren. Stirrade på den, kunde höra dig andas där inne. Helvetes skit. Gick ut i köket och hämtade en kniv, vred upp låset.

Du såg upp, men snabbt ner igen.

"Fan jag är ledsen. Jag får inte den rätt. Det går inte. Behöver du pissa?" Jag stod kvar i dörröppningen.

"Du kan ju inte sitta här inne med det. Jag trodde du skulle hålla dig ren idag." Gummibandet runt överarmen. Vilken kliché, tänkte jag. Precis som på film.

"Jag får inte den lilla jäveln rätt.." Du grävde med nålen och jag tittade bort, plötsligt yr. "Du måste hjälpa mig."

"Jag pallar inte sprutor. Jag klarar inte ens se dem på teve."

"Hjälp mig med att dra åt då, du behöver inte titta." Jag gick fram men tittade upp i taket. Kände din svettiga hud under mina famlande fingrar. Kanylen i din hand. Det droppade från din näsa, en rännil från pannan och nedåt. Gummibandet slingrade sig mellan mina fingrar, fick inte fäste men drog åt ändå.

"Kom igen då!"
"Men jag försöker ju, den här jävla.." Jag drog hårdare. Sen tittade jag. Den spände inte åt, jag drog fel. Utåt-inte ihop. Slappnade av och spände den ordentligt.

"Så där ja.. Bara en liten stund till.." Jag såg upp i taket igen. Lite spindelväv i hörnet. Till sist var det över.

"Jag fattade nästan direkt när jag såg att du tog väskan med dig in." Vi gick till soffan.

"Ja, det är ju liksom därför jag behöver behandlingen. Har du en öl?" När jag tog burken ur kylen, satte jag den mot min panna. Det svalkade. Mina händer skakade.

"Lägger du upp en dos till mig", sade jag. Du såg på mig hastigt, log snabbt. Redan igång. Vad snabbt det måste gått.

"Ja om du vill. Hur mycket?"

"Äh, fan bara lite. Var länge sen." Jag rev av en bit toapapper. Just då visste jag inte längre varför händerna skakade. Av nervositet eller längtan? Små, vita korn på en pappersremsa. Rullade ihop, sköljde ned med öl. Smakade unket kemiskt i munnen.

"Vi kan inte va kvar här vet du. Jag trodde vi bara skulle supa. Det är inte bra det där." Du bara ryckte på axlarna.

"Det går snabbare än att snorta. Jag bryr mig inte längre. Och det är lugnt att vi drar någon annanstans. Ska vi ut ikväll eller?"
"Vi kan dra ned till puben."

"Öh, jag är black."

"Jag kan bjuda."

"Juste."

"Fast det är ingen brådska, vi kan ju klämma några till här. Det är nog bara ingen bra idé att du är här inatt. Bättre vi är någon annanstans."

Och det var vi den natten. Någon annanstans. Efter puben åkte vi neråt Ängelholm, där vi hämtade upp K och J, eller var han redan med i bilen? Jag minns inte längre vem som körde. Jag minns stoppet vid Statoil, där jag köpte ett tolvpack 3,5% i gryningen. Bayerskt. Hemma hos K spydde jag en brunsvart, klimpig spya. Sedan fick jag skjuts hemåt men du stannade kvar.

Har kvar sista SMS:et ännu; Tack för igår mannen, älskar dig. Nästa gång är det jag som bjuder.

Fast det gjorde du ju aldrig, även om jag trodde dig just då.

Jag minns den gången din tjej fick blåa tänder där i mörkret. Plötsligt var hon bara någon annan, och du skrek högt. Jag minns när vi lyssnade på Bara om min älskade väntar, och du inte kunde sluta gråta. Hur du ville höra den om och om igen.

Jag minns när du tappade kontaktlinsen på ICA och jag minns hur din röst lät i telefon. Jag minns när vi, utan ord men med samma tanke -som en man- välte bordet på snobbstället. Hur vakten flyttade sig ur vår väg och vi gick oberörbara genom dörren, som kungar vidare ut i Halmstadnatten.

Jag minns tiden du bodde hos mig, innan kanylerna och innan strulet. Pantburkar, köttfärssås och makaroner. Jag minns ditt skratt och när du lånade McCormicks slips. Jag kommer ihåg din knäckta näsa i Vallberga, hur vi flabbade åt hela grejen och söp vidare. Jag minns när du såg barnen som inte fanns, i trädet på Violvägen.

 

 

 

JJ 1979-2003

 

 

 

 

 

 

 

Parasiterna

Kategori: Allmänt





I veckan var det nationaldag.

Fick mig märkligt nog att börja fundera på några saker som inte står rätt till i landet. Kring några människor som lever här men inte verkar vara intresserade av att bidra till allas vår välfärd. Som lever efter andra regler än vi. Nej, det handlar inte om blint hat eller att dra alla över en kam. Det handlar om arbetarklassvärderingar som sitter i ryggmärgen hos de flesta medborgare. Om att bidra till något gemensamt. Om att göra rätt för sig. Det är en skållhet potatis, jag vet. Men det är samtidigt dags att öppna ögonen för de som faktiskt parasiterar på våran godtrogenhet och våra skattepengar.

 

Det blev ännu lite tydligare idag, när nyheterna deklarerade hur över hälften av alla riksdagsledamöter som fick foten i höstens val, fortfarande roffar åt sig av riksdagsfallskärmen. I gruppen finns bland annat socionomer, tandläkare, civilekonomer och advokater, som trots sina goda försörjningsmöjligheter fortfarande tär på trygghetssystemet.

Är de ens inskrivna på arbetsförmedlingen? Har de ens en jobbcoach? Eller har de fastnat i bidragsberoende? Femtiotvå procent av de moderata ledamöterna, Arbetslinjens fanbärare, finns bland utsugarna. Kanske är FAS3 deras enda möjlighet om de ska vara i sysselsättning innan nästa val.

 

De folkvalda har de senaste decennierna alltmer övergått från att vara visionärer och förmedlare av sina väljares vilja till att vara försuttna karriärister, en politikerklass där inte sällan barnen i sin tur tar över rodret i framtida valrörelser. Där man efter väl utfört uppdrag rekryteras till styrelser eller premieras med välbetalda glidarkneg. Där avståndet till folket de säger sig representera hela tiden växer, och lobbyorganisationer har långt större inflytande än de egna gräsrötterna.

 

Det förklarar också varför det inte verkar vara någon större skillnad på rött eller blått, med vissa skillnader har samma slags politik förts de senaste femton åren. Mot folkviljan må tilläggas. För i större undersökningar vill inte folk ha privatiseringar i den utsträckningen som näringslivet (och därmed riksdagen) vill ha. Vi har ingen större lust att slänga ut 62 miljarder av våra skattepengar till privata aktörer inom skola, vård och omsorg. Höra dravlet om valfrihet och kvalité samtidigt som riskkapitalbolagen bakom Capio och Attendo undanhåller 175 respektive 139 miljoner i skatt för taxeringsåret 2010, och effektiviserar sin verksamhet och höjer sin vinstmarginal genom försämringar för såväl vårdtagare som anställd.

 

Vi har ingen som helst lust att bidra till att hjälpa stormakterna att säkra opiumfält eller annektera oljestater. Vi har svårt att fatta varför vi ska störta en diktator här eller släppa bomber just där, när vi samtidigt slickar stövlarna på världens största och brutalaste kommunistdiktatur. Så varför blir det inte som vi vill? Varför verkar politiken bara vara fadda blommor vi ska sniffa på vart fjärde år och sedan snällt sätta oss på åskådarbänk igen?

 

 

 

 

Det finns en maktsfär där vår insyn och vårat inflytande inte existerar. Där du kan ärva din titel bara om du har rätt efternamn. Och ingen verkar vara intresserad av att bidra till den insynen. Media är underbar när de kan dra ned brallorna på mutkolvar i götet eller horbockar i palatsen men samtidigt biter de knappast den hand som föder dem. Inte ens om den är uppenbart solkad.

 

Det är ju inget isolerat problem heller. Det mest anmärkningsvärda med dokumentären Kadaffi - vår bästa fiende (svt feb-mars 2011) , var hur Tony Blair glatt berättade om hur han som nybakad premiärminister kontaktades av BP och andra tunga snubbar som sade; ”Eey Tony, här börjar det sina. Vi ska inte ta och förlåta gamle Kadaffen?”

Och utan att själv tycka det var något märkligt, berättar Blair i dokumentären om hur han omedelbart, folkvald som han var i ett Storbritannien som åkt nedgående spiral sedan tidigt sjuttiotal, lade all sin energi att lobba för oljejättarna. Efter många förhandlingar och med nätta ”förlåtelsesummor” till Lockerbieoffren kom så Kadaffi tillbaka in i värmen.

Blair är nog glad att han inte sitter idag. Hade kanske varit lite svårt att förklara för väljarkåren hur den som var en fiende och sen blev en vän, nu är en svuren fiende igen. Den värsta diktatorn sen Pol Pot. Eller Saddam åtminstone.

 

Vad säger den lilla passagen om vilka de folkvalda lyder under? Vad säger det om nyliberalismen och frihandelns påstådda väg till demokrati och frihet? Att flertalet ska arbeta och producera och konsumera och existera för ett fåtal och deras snabba cash. För deras luftbubblor av ekonomiska under och börskrascher. Ungefär samma som tidningsledarna säger oss dagligen, eller ekonominyheterna, att det inte ska spela någon roll vad vi tycker eller vad vi röstar oss fram till, det viktigaste är att göra ”de nödvändiga besluten”. Att göra de insatser som sätter ”hjulen i rullning”. Annars tjurar storfräsarna, hotar med att flytta utomlands, eller spekulerar mot vår valuta, höjer räntorna, kör med utpressning tills makthavarna ger med sig.

 

Därför kallas det ”förnyelse” och ”nödvändigt” när Mona Sahlin eller Göran Persson ryggdolkar de få av sina godtrogna partirötter som hänger sig kvar för nyliberalismens och nedskärningarnas gospel.

För det är ju bara nedskärningar som drabbar alla oss andra.

 

En ekonomiexpert sade häromdagen på teve att det är ”skrämmande att så få hushåll har någon rejäl buffert”. Samtidigt så skickades det ut miljarder för något år sen till bankerna som en ekonomisk krockkudde. De behövde ingen buffert, de har ju oss! Vi utan krockkudde som fick ta smällen med ansiktet före. Såsom vi gjort i alla år, för deras utsläpp, för deras bekämpningsmedel och för deras krig.

Och visst måste man stå på egna ben, minska utgiftstaket, så länge det inte gäller skattelättnader eller rentav skattebefrielse för storföretag eller bankakuter. Där måste stödhjulen sitta kvar. Det är bara för cancersjuka och arbetslösa de ska monteras bort.

 

På samma sätt är det självklart att om vi stjäl eller fifflar så åker vi in, eller stämplas hos fogden, åker på dagsböter. Att kraftigt missköta vårat jobb ger oss ingen fallskärm. Alla dessa insatser, alla dessa pengar för att stimulera, och så ändå går det åt andra hållet. Inkomstklyftorna växer, arbetslösheten ökar, modellen funkar inte alls. Det är bara deras vinstmarginaler som växer, inte vår ekonomi, inte vår levnadsstandard. Företagen matas med miljoner, stora som små, ges gratis anställda, drar av allt som går att dra av i deklarationen, behöver snart inte betala sociala avgifter… och så är det oss dom kallar bidragsberoende och bortskämda av staten.

Det är fan dags att återta makten från parasiterna och deras lakejer.







Forever Blowing Bubbles

Kategori: Film





Nej tyvärr, titeln har inte något alls att göra med Michael Jackson och den tama chimpans han hade. Istället syftar det på West Ham Uniteds kampsång som flitigt används i filmen Green Street Hooligans. Filmen är en av senare års "våg" av romantiserade skildringar av nyss stigmatiserade element som till exempel Mc-knuttar i Sons of Anarchy, Skinheads i this is england och våldsamma maffiabossar i Sopranos.
Green Street Hooligans handlar om Matt Buckner som blir kickad från journalistlinjen när man hittar knark bland hans tillhörigheter. Fast Matt (frodo) är såklart oskyldig och beger sig desillusionerad och utan att få tag på sin kringflackande pappa mot London där hans syrra bor med sin nye man med det förträffliga förnamnet Steve.
På ett hastigt och krystat vis blir Matt dödspolare med  på Steves lillebror Pete Dunham som är en trogen anhängare av westham och även ledare i deras firma GSE (Green Street Elite). Matt blir indragen i huliganvärlden som är fylld av slagsmål, hämnd och gemenskap och en helt ny värld öppnas för den annars så välartade gossen.




Att GSH är en ovanligt romantiserande film kan möjligen härledas till att den delvis är en amerikansk produktion. De goda huliganerna är alla tvålfagra ynglingar som helt saknar det typiskt brittiska underklassutseendet man annars förknippar med den här typen av film. Det återfinns däremot hos de onda huliganerna i motståndarfirman Millwall, där alla är medelålders fläskiga män med mellanrum i framtänderna. Det hela följer en kär gammal jänkstandard; ju mer osympatisk person desto fulare nuna. Till och med den givne Judaskaraktären Bovver, som är mest osympatisk av de goda huliganerna, hade utan problem kunnat spela xylofon i Mando Diao.
Så i korthet; de onda är verkligen onda - till exempel slår de ned någon för att de pratar för högt på ett fik, de goda är verkligen goda, när de inte är ute och huliganerar så hjälper de små barn att träna fotboll och sjunger sånger på puben. En av dem är pilot också, jag vet inte hur verkligt det egentligen är i huligankretsar, kanske lika verkligt som att en överklasstunnis från staterna släpps in i den innersta kretsen av firman inom någon dag. Sjysst filmat våld och skojiga upptåg från firman gör filmen ändå sevärd, även om den inte har en suck mot huliganmästerverk som Fotball Factory och Rise Of the Footsoldier.




Gusten Grodslukare

Kategori: Böcker




För några år sedan var en kompis på Astrid Lindgrens Värld med familjen. Efteråt berättade han att det var lite märkligt att se föreställningen om Emil i Lönneberga. Jo, den lille rackarn gjorde hyss som vanligt och pappa Anton jagade honom, men med den skillnaden att istället för att jaga honom in i snickeboa sprang pappa ikapp Emil och kramade honom. Det kan ju bli intressant när sen ungarna ser filmerna om Emil, för riktigt så kramigt är det inte där. Det är lite som de numera gör på dagis när ungarna vill göra teater av Rödluvan; att vargen är snäll och äter inte upp någon, utan verkar mest klä ut sig till mormor och lura rödluvan på skoj. Från en hungrig sagobest till en välsinnad transa några generationer senare. Det känns som att inte bara inkomstklyftorna ökar, det känns som om klyftan mellan de som växer upp i en ruffigare verklighet kommer allt längre från de som skyddas från allt som kan uppfattas som stötande eller störande i den skyddade världen.
Då sitter det som en kniv i länsman att återvända till Kirkegaard och läsa Gusten Grodslukare för sonen. Kirkegaard var en dansk författare som i huvudsak var verksam under sextiotalet med braksuccéer som Gummi-Tarzan och Otto är en Noshörning. Författaren själv var en sjöman som skolade om sig till lärare och tyvärr dog lite för tidigt då han frös ihjäl i snön efter ett välbestänkt krogbesök.
I Gusten Grodslukare kan vi snacka om politiskt inkorrekt; i Kirkegaards värld är det helt naturligt att bli förföljd av äldre, kedjerökande busar som Gusten. När man stör vuxna åker man på straffarbete och spillar man ut Smedens öl vankas det rejält med stryk. Men framförallt är det roligt, cirkusarbetare kallar fina damer för gamla åsnor och världens starkaste man är rädd för en mygga. Karaktären Gusten sägs vara baserad på en verkligen person som kallades Kesse och som ryktesvis hade ätit en daggmask i utbyte av en tjugofemöring.
Grabben tjatar redan om att vi måste till bibblan så snart den öppnar på tisdag för att låna fler Kirkegaardböcker.
Rekommenderas varmt.





Använd Din Illusion

Kategori: Böcker




Jag hade ingen telefon, ingen radio eller TV, inget socialt liv av något slag. En gång i april och ytterligare en gång i augusti tog jag tunnelbanan in till Manhattan för att konsultera några böcker på biblioteket, men annars höll jag mig kvar i Brooklyn.
Fast egentligen fanns jag inte i Brooklyn heller. Jag fanns i boken, och boken fanns i mitt huvud, och så länge jag själv fanns kvar i mitt huvud orkade jag fortsätta skriva. Det var som att leva i en madrasserad cell, men av alla de liv jag hade kunnat leva just då var detta det enda som kändes rimligt för mig. Jag var inte i stånd att vistas ute i världen och jag visste att om jag försökte återvända till den innan jag var redo för det skulle jag gå under.


-Tack till Anna för tipset av Austers Illusionernas Bok, helt underbarrrt.



Avdammat

Kategori: Musik






I veckan inföll kristi flygare, en ursäkt så god som någon att bli stinkande full mitt i veckan.
Den finns en stund alldeles innan festen riktigt börjar när jag sänker någon fredlig vimmerbybärs i min källare och gör mig stridsberedd till musikaliska toner på hög volym.
En av de skivor som alltsom oftast åker på är Argy Bargys The Likes of Us från tvåtusenåtta. En triumf för den moderna brittiska gatpunken, tillika en våldsamt melodistinn attack med fotbollskörer och briljanta texter, framförda av Watford Johns raspiga huliganstämma.
Skivan drar skoningslös igång med en hardcoredoftande mangelattack på knappa minuten betitlad Your Time Will Come för att snyggt glida över i oemotståndliga Lights over London som handlar om hur trevligt det hårt giggande bandet tycker det är att närma sig hemstaden.




I hear a noise in the dead of night, a smash of glass and they´re through my door
Are they after the telly, looking for cash or something even more?
No time to call 999, I hear the voices on the stairs
My heart is thumping, adrenaline pumping, I admit I´m feeling scared
Not religious but i start to pray that the kids will sleep through it all
The wife is shaking and so am I - they´re on the other side of the wall
Let´s have it, Come on let´s go
I´ve got the right to fight
So tell me what should I do, what are the rules, how do I survive
I´m gonna do whatever it takes to keep my family alive
Don´t wanna be the first to get hit, don´t wanna be cut or shot
So I´m out of my bed, I´m on the attack, Gonna give ém everything I got
Not gonna stop ´til I know we´re safe and they´re lifeless on the floor
This was never my plan, I´m a family man  -  but the came through my door


Skivan fortsätter genom att hylla ungdomligt motstånd i There´s gonna be a riot för att övergå till midtempopunk i personliga favoriten No regrets, en nostalgisk sång om en ungdom flydd alltför hastigt och vänskaper förlorade.
Right to Fight är snabbare och aggressivare än många andra spår på plattan, och som kanske märks på texten ovan handlar den om rätten att försvara sitt hem.
Efter de första fem briljanta spåren tappar tyvärr plattan i drivkraft, vilket gör att jag gärna trycker mig framåt. Det är också skivans stora akilleshäl.
Flera utfyllnadsspår och rentav kassa låtar som I believe hinns med, samtidigt som riktiga guldlåtar som One More drink, The Likes of us och inte minst Don´t wanna be like You, med de sympatiska textraderna om nästa generation; The battlecry of bored teenagers stays the same throughout the ages, Fashion goes and music changes but the kids will always sing; Don´t wanna be like You.



 

 

 

Det Yttersta Argumentet

Kategori: Böcker





De hade spikats upp med armar ben utsträckta på inre väggarna i vart och ett av tornen, högt ovanför skjulen runt borggården. Ruttnande inälvor hängde från deras magar, myllrande av flugor. Ristade med blodiga korset, som nordmännen skulle ha sagt. Man kunde fortfarande otydligt urskilja söndriga trasor av Unionens färgglada uniformer, som fladdrade i vinden bland styckena av ruttnande kött.
West kom på sig själv med att att meningslöst undra om några av dem hade varit i livet när de spikades upp. Saliven forsade plötsligt i munnen och flugornas surrande tycktes vidrigt högt.
West vände och gick snabbt ut genom den öppna porten till Dunbrecs fästning, och han höll andan och hoppades av hela sitt hjärta att han aldrig mer skulle få skäl att besöka denna plats. Men han visste att han skulle komma tillbaka.
Om så bara i drömmen.



Ännu mer tjat om Abercrombies hårdkokta svärdssvingarsaga. Det är med visst vemod jag anar slutet i och med första boken av Det yttersta Argumentet. Som väl är är ytterligare två böcker ifrån samma värld släppt - Best Served Cold och senaste i år The Heroes, som till på köpet verkar vara fristående berättelser.
Vad finns då att säga om Yttersta Argumentet? Det känns som att slå sig ned vid en lägereld med några goda vänner, det är nämligen så karaktärerna känns. Trots att tiden gått sedan jag läste förra delen hittar jag snabbt tillbaka till dem och till berättelsen.
Några av dem har förändrats, märkts, härdats, sedan resan började - men det har inte gjort dem dimmigare utan bara skarpare. Intrigen tätnar och likt ringar på vattnet efter en kastad sten, utvidgas det hela i stillsamma krusningar. Mycket mer finns inte att tillägga förutom att en av karaktärerna heter Lord Ingelstad, det var lite skojigt.






Spermaharen - Boken

Kategori: Böcker




Jag minns hypen kring Killinggänget som något ganska överraskande, Nilecity som braksuccé med den ännu sämre uppföljaren Percy Tårar. Putsar man väck referenser till samtidens artister och kändisar och viss abstrakt pythonhumor så hittar man något typisk buskisartat; nämligen "roliga" dialekter och allsköns "tokig" rekvisita som fundament, kryddat med fula ord.
Ändå sågs Killingarna som nyskapande på sin tid, humorn sågs som "ironi", och de har fortsatts tokhyllas för mediokra rullen 4 nyanser av brunt och krogshower där robban gustafsson fortsatt harkla, hosta och låtsas göra illa sig precis som vanligt. Hahaheho.
Boken Spermaharen är ett hopkok av en humorsajt gänget drev med samma namn. Ett enormt förlustprojekt i IT-hysterins första bubbla, där ingen riktigt förstod vad man skulle använda den nya tekniken till men gärna sköt pengar vilt genom cyberrymden. Det finns poänger och ofta mycket bättre satir än i ovan nämnda teveprogram, (kanske sviker minnet mig) och upprörde på sin tid en del- tex henning mankell som koloniherre i afrika, samt fekjad Fonusreklam- och det kan ju vara roligt även så här i efterhand. Men det mesta funkar inte, iallafall inte om tanken är att man ska lockas till skratt.
Snarare är boken ett dokument över en grupp som stenhårt gått på sin egen hype och tror att interna fniss är detsamma som ironi. Att såpass många miljoner ändå lades på Spermaharen är fascinerande, och ett bevis lika gott som något att mediala ankdammen sverige kan lyfta något halvdant till skyarna på grund av att upphovsmakarna rör sig i de rätta kretsarna och på de rätta ställena. Definitionen nyskapande och cool humor om killinggänget kom i en tid när de och deras fruar/flickvänner befann sig just där.






Samtidigt i Abbekås

Kategori: Skräckbuskis





Jag känner inte längre igen staden jag en gång älskade.
Allt som en gång fanns har gömts undan eller rivits ned. Ersatts av brackiga kontorskomplex och stelbenta skrytbyggen. Skogsområdet där jag tältade som barn har fått ge plats för en väldig golfanläggning. De gistna kvarteren där vi bodde och kullerstensgatorna jag studsade över med min limpsadlade monark har bytts ut mot välputsade insatslägenheter och skavanklös asfalt. Bäcken där vi tog sommarens första dopp har torrlagts, hela skogsdungen skövlats och gett plats åt radhus med fjärrstyrda garageportar.
Efter en kväll av ymnigt marinelladrickande bredde jag ut mina fladdermusvingar och vinglade upp till golfanläggningen. Där fladdrade jag mellan banorna och hukade över så många hål jag bara orkade med min aperitifkrämade isterbuk.
"Här ska ni få se på Hole-in-One era satans klubbsmekare", viskade jag medan natten fylldes av Guanostank och sprakande gasljud.



Ytterligare en del i skräckbuskislegenden om fläskvampyren Argasi Dae och dansbandsroadien Frankie är under långsam produktion.






Ny världsordning

Kategori: Dikt och Rim





De goda grabbarna med eldkraft under Gud
Bringar frihet med TNT
En illusionsväv lagd över krigets sanna nylle
Skrytrekryt i stöldarmé


Matad med eran nöjesindustri sedan barnsben
En magisk värld nu på DVD
Omringad inrutad av eran kulturpropaganda
Sett luftpyramider rasa ner


Den nödvändiga insatsens politik och retorik
Sanning sprids med CNN
En gatsten mot ett ständigt börskraschartilleri
Ett folk vräkt ur sina hem


Nya gränser sprängs i omättliga hungerns namn
Nu patenteras & stjäls DNA
När några få äger allt och vi andra ingenting alls
Går Imperiet mot sin grav