stewe

Gryningen kommer aldrig åter

Kategori: Böcker

 
 

Vi hade parkerat oss där det var skuggigt. Han satt med ena armen dinglande ut genom fönstret och den andra höll han så han kunde vila hakan mot sin knutna näve. Han hade på sig en vit v-ringad undertröja. Hans lilla hårvall var bakåtkammad och inoljad. Han var sådär simmig i ögonen.
”Nix pix”, sa Glenda. ”Han har nog ingen lust att fiska.”

”Jag är här för att ta med grabben och fiska.”
”Han fiskar inte. Han gillar inte ens att käka fisk.”

”Han behöver inte käka upp dom, din jävla häxa.”
Red gav mig den där stint stirrande blicken som fick mig att känna hur maskarna i jorden krälade in i ögonen och hjärnan och köttet på mig. Den där blicken med sina hot om plötslig död som varar för evigt.

 

En av de stora favoritfilmerna på senare år hette Winters Bone. Daniel Woodrell är författaren till förlagan till den filmen, och har skrivit en uppsjö av böcker som utspelar sig i Missouri Ozarks. Även Gryningen kommer aldrig åter, med den mer avslöjande titeln The death of sweet mister i original, rör sig i samma fattigdomsmiljöer.

 

 

Någonting hände med mig den kvällen och jag vände mig bort från hennes uppsvällda gråtfärdiga ansikte och gav mig på honom. Jag förlorade sans och vett och försökte kasta mig över honom, men han knuffade ner mig på golvet och skrattade.

 "Jag borde klippa till dig grabben, men skit stänker."

 Hon slog mot honom och han klämde tag om hennes bröst, klämde jäkligt brutalt, och vred om tills hon stönande och snyftande föll ihop.

Jag kastade mig över honom igen. Han tryckte upp mig mot kylen som om han hade kastat en kudde. Jag höjde knytnävarna, darrande knytnävar. Staplarna med stöldgods verkade ställa sig på hans sida, dom kom närmare, backade upp honom.

 

Trettonårige Shuggie/Shug lever ett intill en kyrkogård med sin alkoholiserade mor. Förutom några lika försupna och trasiga släktingar i trakten, samt en sadistisk fadersgestalt med tillhörande knarkpolare, är Shug otroligt bunden till modern. Eller Glenda, som han för det mesta kallar henne. Inte mycket av omvärld, skola eller omsorg släpps in på livet. Shug lever inte bara med sin mor, i mångt och mycket lever han genom henne, och inte minst för henne.
Shug är ganska långt från smarta och modiga Ree i Winters Bone. Han är snarare en inbunden kille som ibland ger ett smått efterblivet intryck, trots att han har en viss överlevnadsinstinkt och en slö slughet som åtminstone räddar skinnet, fast inte så mycket mer. Jag kommer helt klart att läsa mer Woodrell framöver. Blytung socialrealism med ett eget språk, rekommenderas starkt.

 

 

 

 

Nyordslista

Kategori: Serier

 

 

Ja vi har fått några färska bidrag till språket, denna gång tre Nyord som följt i spåren av Tintindebatten:

 

White Rage: Används när man efter en lyckad mobbningskampanj mot Stina Wirsén förutsätter att Tintin slutligen är mogen att offra till censurens kreatur, men går på en rejäl nit.  På så sätt flyttas fokus från historieförnekelse och förbud till alla afrikaättade medborgares självutnämnda språkrör och dennes behov av medialt rampljus.

 

Haddocks Paradox:  Att twittra om rasism och förtryck i serier från sin mobiltelefon innehållande Coltan/Tantalum

 

Kolonial Kompensation; Att som nation härbärgera en kollektiv skuld att sona, inte utifrån faktiskt historiska illgärningar utan beroende på om majoritetsbefolkningen delar hudfärg med det förgångnas förövare. Exempel; ”Jag piskar ofta mina ungars bleka ryggar för att kolonialkompensera att en annan vit snubbe piskade färgade barn 1892.”

 

 

 

grinderman

Kategori: Musik

 

 

Nick Cave har varit en följeslagare sen tidig tonår, inte så att jag spelar honom ofta men i ojämna intervaller snöar in totalt på hans musik. Egentligen är väl inte slamrig experimentlusta eller mandolinljuvlig dysterkvistmusik min stil, men Cave har lyckats förena de där båda ådrorna till en oemotståndlig mix. Och vilka texter sedan.

I mina ögon nådde han någon slags höjdpunkt med sanslöst mörka The Boatmans Call, och fastän det fanns ett knippe fantastiska låtar på No More Shall We Part tyckte jag den var ett försök att återupprepa  vad som varit bäst på tidiga skivor. Det lilla jag hört av efterföljande album har gett liknande känsla av att Cave fastnat i sin egen repertoar.

 

 
 
 

Därför var det en otrolig känsla att återupptäcka honom genom Grinderman. Vrålande gitarrock men med samma svärta och speciella humor som jag dyrkat. Och som han sjunger, ylar och viskar.

Väljer man att se det som en sexfrustrerad medelålderskris eller ett ifrågasättande och drift med den maskulina konstnärsmyten och dess egofixering. Omslaget med en apan, de skäggiga kamraternas machoposerande och texter som No Pussy Blues ger intrycket av det senare. Lyssna bara på den olustiga raderna i Go Tell The Women:  We are mathematicians, Some of us hold extremely, High positions/ We're sick and tired, Of all this self-serving grieving/ All we wanted, was a little consensual rape in the morning, And maybe a bit more in the evening.

 

 

Vitt Raseri

Kategori: Dikt och Rim

 
 
 
 
 
 
Så monoton monokromasi
Du säger att min vrede skummar vit
Märks på hur du omtuggar
Att du älskar smaken av din egen skit


Alla som bränt böcker
Har också rättfärdigat sina skäl
Censur för tolerans
Sublima instrument för att tiga ihjäl


På frigång i löplinan
Skäller bara lydigt gällt
Bakom hägnet trygg på husses gård


Låt mig vara din store satan
Jag kan vara din bleke fan
En djävul utav marmor huggen hård


Går du på fält eller släpps in i huset
Vem står var i denna mediala hierarki
Kom och berätta vitt och brett
Vilken nyans bär mitt raseri
 
 
 
 
 

Konkurrens till döds

Kategori: Böcker

 

 

 

Jag tömde min bourbon i ett drag. Just då kom Tisserand tillbaka. Han svettades lätt. Han sade något till mig. Jag tror han ville veta om jag tänkte försöka något med tjejen. Jag svarade inte, jag började få lust att kräkas och hade stånd. Jag mådde inte alls bra. Jag sade: ”Ursäkta mig ett ögonblick…”, och gick genom diskoteket mot toaletten. När jag väl låst om mig satte jag två fingrar i halsen, men mängden spyor var liten och nedslående. Sedan onanerade jag, med större framgång. I början tänkte jag lite på Véronique naturligtvis, sedan koncentrerade jag mig på vaginor i största allmänhet och då gick det bättre. Sädesuttömningen kom efter två minuter, det gav mig självförtroende och visshet.

 

Houellebecqs debutroman är en svartsynt historia. Huvudpersonen är en bitter, levnadstrött och inskränkt man som så sakteligen glider allt närmre alienerad galenskap. Huvudpersonen ser upp till, och försöker behaga de människotyper han anser vara överlägsna; vältränade, snygga män med större framgång inom företagssektorn än han själv. Han ser också dessa män som självklart överlägsna honom rent sexuellt, medan han själv anser sig vara inkapabel att tillfredsställa det motsatta könet. Hans känsla av misslyckande vänds misogynt mot kvinnor i allmänhet och promiskuitet i synnerhet. Han fantiserar också om att mörda för honom potenta och virila stereotyper, såsom den färgade diskoteksraggaren.

 

 

Den andra incidenten skedde ungefär en timme senare. Den gången var kontoret fullt av folk. En tjej kom in, kastade en ogillande blick på församlingen och valde till slut att vända sig till mig för att säga att jag rökte för mycket, att det var outhärdligt, att jag tydligen inte tog hänsyn till de andra. Jag svarade med att ge henne ett par örfilar. Hon tittade på mig, lite häpen hon också. Tydligen var hon inte van vid sådant; jag anade att hon inte fått tillräckligt med örfilar i sin ungdom. Ett ögonblick undrade jag om hon inte skulle ge mig en smäll tillbaka. Jag visste att om hon gjorde det skulle jag genast brista i gråt.

Det är väl gissningsvis de här sidorna att utforska de mörka aspekterna av människors tankar som gjort Houellebecq kontroversiell i hemlandet Frankrike. Många blev provocerade på liknande sätt av Guns ´n Roses -sången One in a Million eller av teveserien Mad Men.

Samtidigt är ju den mest osympatiske i boken just huvudpersonen själv, det är liksom ingen man ser upp till direkt. De flesta i boken framställs osympatiska, inte bara vissa minoriteter. De enda som framställs helt igenom positivt är en arbetarfamilj som skymtar förbi.  

I sina ljusaste stunder påminner Konkurrens till döds om första gången jag läste Bret Easton Ellis eller Chuck Palahniuk. Trots flera svackor och ibland irriterande filosofiskt svamlande ett läsvärd stycke misantropi med mycket humor i svartare nyanser.

 

 

Jag är tvungen att vända mig om mot landskapet för att slippa se honom. Det är konstigt, nu tycks det som om solen blivit röd igen, precis som på ditresan. Men jag skiter blankt i det. Om det så var fem eller sex röda solar skulle det inte på minsta sätt förändra mina tankar.

Jag tycker inte om den här världen. Jag tycker verkligen inte om den. Samhället jag lever i äcklar mig, reklamen kväljer mig, datorer får mig att vilja spy. Hela mitt arbete som datakonsult består i att öka referenserna, skärningspunkterna och kriterierna för rationella beslut. Det är meningslöst. Uppriktigt sagt är det till och med ganska negativt, en onödig belastning nervcellerna. Den här världen behöver allt utom mer information.

Färden in till Paris är lika dyster som alltid. De avflagnande hyreshusen vid Pont Cardinet, bakom vars fasader man inte kan låta bli att föreställa sig pensionärer som ligger och dör bredvid sina katter som slukar halva deras pension. Ledningsnätens metallkonstruktioner som överlappar varandra på ett närmast groteskt sätt. Och reklamen som återkommer, oundviklig, motbjudande och brokig. ”Ett glatt och omväxlande skådespel.” Skitsnack. Jävla skitsnack.

 

 

 

 

 


 

 

 

Ett mysigt blodbad

Kategori: Film

 

 

 

Magnus Blomdahl, mannen bakom reportageboken Äkta Skräck samt några riktigt briljanta artiklar i Eskapix har i tidningen Arbetet skrivit om Fright Fest i London. Du hittar det genom att följa länken

HÄR

 

 

 

 

 

Emot världen, emot livet.

Kategori: Böcker

 
 
 
 

Där människans kommunikationsvägar korsas har hon byggt gigantiska och fula metropoler, där var och en, isolerad i en anonym lägenhet mitt i en byggnad lik alla andra, är övertygad om att hon är världens medelpunkt och alltings mått. Men under jordhålorna som dessa insekter grävt vaknar mycket gamla och mäktiga varelser långsamt ur sin sömn. De fanns här redan under karbontiden, de fanns här under trias- och permtiden, de hörde det första däggdjurets skrik, de kommer att höra det sistas dödsrosslingar.

 

En lång essä i bokform av Michel Houellebecq om Howard Philips Lovecraft. Om denna udda existens märkliga personlighetsdrag och främlingskap inför sin tid och omvärlden i stort. Men inte minst handlar det om HPLs skrivande, om världarna som målades upp och på vilket sätt det gjordes. Där fanns ett avstånd till mänsklighet, en påtaglig oförmåga att passa in, som lyste igenom allt HPL skrev.

Houellebecq lyckas på samma gång vara underdånigt dyrkande som krasst objektiv, urbenande men utan för dens skull göra någon verklig ansträngning att avmystifiera skräckmästaren.

Utan moraliska pekpinnar avhandlas HPLs till synes asexuella hållning och samtidigt hans sensuell ja rentav erotisk beskrivning av arkitektur och känslan i kroppen han får av att se gotiska byggnader, men det berättas också om hur han funderade över om inte gas var det bästa sättet att utrota vad han ansåg vara lägre stående raser.

Genomgången av personlighetsdrag som var för sig kan vara både frånstötande och fascinerande ger samlat ett intryck av att kultföremålet Lovecraft troligen var rejält autistisk. Åtminstone är det troligare än som Houellebecq hävdar; någon som tog medvetna livsval, att det fanns något rationellt bakom hans åskådningar och författarskap. Man får mer känslan av att HPL försökte rättfärdiga och för sig själv försöka förklara sitt främlingskap för världen och tvångsmässiga nedtecknande av mardrömmar. Det brukar pratas om att HPL var mot modernismen, men även om man tänker in honom i ett äldre, mer viktorianskt samhälle hade han varit jävligt annorlunda där också.

 

 

Om man definierar en författare inte utifrån de teman som han berör, utan utifrån dem som han lämnar därhän, måste man medge att Lovecraft intar en unik ställning. I hans författarskap finner man inte den minsta anspelning på de båda realiteter vars stora betydelse de flesta är överens om: sex och pengar. Verkligen inte den minsta. Han skriver precis som om de inte fanns. När en kvinna träder in en berättelse (vilket sker sammanlagt två gånger) får man rent av en besynnerlig känsla, det är som om han plötsligt fått för sig att beskriva en japan.

 

Det finns ett tydligt släktskap mellan Houellebecq och Lovecraft som outtalat hela tiden finns närvarande i texten. Bägges författarskap rör sig mot en rädsla och äckel av omvärlden, att betrakta mänskliga mekanismer och flockbeteende på avstånd och i utanförskap.

Houellebecq berättar om hur Lovecraft lyfts fram ur skräckfantaster och undergroundkretsar och med tiden omfamnats av akademiskt intellektuella, men utan att närmare gå in på hur det kommer sig. För det är något annat än det släktskap och fascination som Houellebecq själv känner inför Lovecraft, det är något helt annat än den kultvärld som lyfts fram i rocklyrik och rollspel.

Till viss del får man känslan av att det är de mytiska och mystiska hos HPL och dennes författarskap som lockat vissa att skriva spaltmeter om hans liv och leverne. Både dimensionerna i berättelserna och den fascinerande personligheten gör det möjligt för dom att cirkelnörda runt författaren i all evighet. Det ger dom också en sluten gemensamhet där de i elitistiska diskussioner kan krämpumpa sig blå framför i HPL-bullen helt ohämmat.

Sammanfattningsvis är det här ett väldigt fängslande personporträtt av en märklig man och en unik berättare, som även ger ledtrådar till Houellebecqs eget skrivande. En bok som jag med all säkerhet kommer vilja återkomma till. 

 

(mao: är det någon som har en upplaga till salu för en rimlig slant går det utmärkt att lämna mejladress i kommentarsfältet nedan)


 

 

 

 

For the Man Who Has Everything

Kategori: Serier

 

 

Påbörjade The DC universe stories of Alan Moore. Korta berättelser ur flertalet olika publikationer. Nu har jag varit bortskämd med välskrivna serier på senaste tiden, men man kan tänka sig hur omvälvande Moore faktiskt var på den tiden. Det räcker med första berättelsen om Stålis, för att förstå att en sådan berättelse måste ha chockat läsarkretsen som slog upp blaskan för att konsumera lite lättsmält veckoäventyr med den gamle träbocken från krypton.

På bara någon sida slår Moore fast storyn; Batman och Robin samt Wonder Woman är ute vid Stålmannens fästning för att överraska honom på födelsedan. De blir desto mer överraskade då de finner Stålis i klorna på en symbiotisk rymdväxt som inte bara slingrat sig runt bålen på hjälten utan har försatt honom i ett transliknande tillstånd.

Parallellt med trions kamp mot fienden som ligger bakom rymdväxten och försöka väcka Stålmannen rullas den bedrägliga chimär upp såsom Stålis upplever den i växtens grepp; han är tillbaka på Krypton som vanlig dödlig. Han är lyckligt gift familjefar som älskar sitt jobb. Dock är inte allt frid och fröjd på Krypton, politiska falanger strider på gatorna. Våldet gör kvarteren otrygga och Stålis egen pappa är en bitter och arg gubbe, som en gång i tiden varnade för en stundande undergång som aldrig kom.

Fantasin fängslar stålis, men inte ens där är allt solskimrande bekymmerslöst. Det skänker ett stort vemod till berättelsen, som i övrigt är en ganska ordinär actionberättelse. Berättelsen lever vidare i tankarna medan hjältarna går och dricker kaffe och pratar om att städa upp i väntan på nästa äventyr. Ingenting lämnas helt fyrkantigt eller okomplicerat i Moores värld, trots superhjältevärldens oftast endimensionella upplägg.  

 

 

 

 

Nånstans i den yttersta norden

Kategori: Musik

 

 

Vill vi ge bandet upprättelse? Försvara dem? Demonisera dem? Ägna oss åt effektsökeri? Svaren på alla dessa följdfrågor är nej. Bortom idéer att försvara och demonisera finns något annat, nämligen att finna nya berättelser om Sverige. Och för att göra det måste man försöka förstå varför människor agerar som de gör. Även om det kanske skaver måste vi våga se att människor kan vara flera saker samtidigt – att godhet, illvilja och naivitet kan leva inom alla.  

 

I sommarens upplaga av musiktidningen Novell ägnades omkring 20 sidor åt det skandalomsusade och nationalistiska bandet Ultima Thule, i huvudsak berättelsen om deras framfart tidigt nittiotal utifrån deras eget perspektiv men också med tydlig koppling till dagens valframgång för SD.

Matilda Gustavsson har gjort ett skolboksexempel på hur ett intervjureportage bör se ut; påläst, analyserande och med säker stilistisk förmåga. Det blir mer som en berättelse där också bakgrundsmiljö och personporträtt är väsentliga. Till skillnad från snaskig sensationsjournalistik där det komplexa skildras onyanserat i braskande rubriker och där man i god skvallerstil hellre låter andra komma till tals än reportageobjekten själva.

 

 

Jag är ju ingen ideolog och det är först nu på äldre dar jag förstått att allt man gör är politiskt. Varje liten grej. Fy fan. Det handlar ju inte direkt om att ha slängt ut nån tv från hotellfönstret. Många blev riktiga nassar och rassar. Det var helt åt helvete och ibland vill jag bara förtränga allt.

 

Novells tilltag väckte såklart en del upprördhet, något de säkert räknat med, åtminstone att döma av chefredaktörens förklaring på ledarplats till varför de gjorde reportaget.

Men ännu tristare var att Dagens Nyheter stal upplägget, frågeställningarna , ja hela vinklingen och gjorde sin egen version av reportaget några månader senare. Ännu tristare är att det inte är första gången Novell har drabbats av liknande korpande, utan minsta hänvisning till deras egen artikel, så den här gången gick de ut offentligt med sin kritik. Något som draken självklart slog ifrån sig. Men det är bara att döma själv, bägge reportagen finns länkade här nedantill.

 

 

 

Novell reportaget

 

DN reportaget

 

Konflikten

 

 

 

 

 

 

 

Det røde og hvide blodsuger

Kategori: Skräckbuskis

 

 

Nedtecknad tionde Augusti i detta nådens år...
 

"En ny kyla i vinden varslar om höst.
Sommaren dör omkring mig och det är inget jag sörjer. Prova själv att vara ett mörkrets barn i ljusa juninätter! Prova själv att gå i flanellskjorta och gabardinbrallor när svetten stelnat mellan odöda valkar! Prova själv att gå ner till korvakiosken i dessa nötta träskor...

Åt helvete med Skåne!
Jag breder ut mina trattformade flädermusvingar och tar drucket sikte på de danska öarna.
Tänk bara... I sommar försökte de knegförmedlande avskumen att få mig plocka kottar och andra fasor. De försökte få mig att följa arbetslinjen fast jag knappt kunde gå rakt! De försökte klämma det sista saltet ur en redan torrlagd och kippande flatfisk...

Nu frustar vinden väst-sydväst från Sjöbo och får Abbekås flaggstänger att svänga som dansbandskåddar på en Lotta Engbergspelning. Gäddhänget fladdrar frenetiskt och dubbelhakan känns som en batteridriven muffins mot underkäken. Ur spår måsjävel, här kommer jag svajjande! Fan, en halv fjäderdräkt i flabben och resan har bara börjat..

Medan jag spottar måsavskräde i motvind föreställer jag mig frihetens rödvita nejder! De gröna backarnas nektar! De danska underbyxornas fräna dofter, inte helt olikt lagrad ost och rizzlarullad jazztobak!
Ni skall finna mig där, i den lille havfrues famn, sugande livsblodet ur hennes gråstensbarm. .."

 

 

 Den odöda dansbandsvampyren från Skåneland

Ja, den ständigt folkölstörstande och korpulente Argasi Dae
Har numera en egen Blodsugande sida på FB 
Där du kan ta del av gammalt liksom svavelosande färskt material

Missas på egen risk!

 

Tillbaka

Kategori: Dikt och Rim

 
 
 
 
 
Gilla ·

Jävelskap

Kategori: Dikt och Rim

 
 

Då hösten tynger astrakaner ned till jord
Går den osalige anden tvärs igenom nord
Rot vandrar nedåt mot gravarna som grävts
Jag vilar mot stammen och stilla kvävs


Då rimfrost kommer; vita spröda stelnar strån
Håll mig hårt i ärmen eller spring långt härifrån
Räds inte mörkret men sörj ljuset när det flyr
Bara barn jagar spräckliga löv som yr


Så hårdnar skalet runt min verklighet
Vart det barkar är knappast nån hemlighet
Under apeln kan åter tankar bära frukt
Sann självrannsakan i tvång och tukt


Där vägar förgrenar sig klamrar jag mig fast
Jag har irrat bort mig och måste stå mitt kast
Det är tid att steglas och sträckas rak i bänk
För allt jag så vrångt och illa tänkt


En munfull visdom och all synd som vi ärvt ner
Så länge någon pallar dra ett enda andetag mer
Kan du viskande väsa min tvetungade vän
Om hur allt jävelskap löser sig igen
 
 
 
 
 
 
 
 

Marvelous

Kategori: Film

 
 
Från att ha varit huvudpersoner i respektive filmer har här några av marvels mest bekanta superhjältar sammanstrålat i Avengers, under den inte helt obekante Joss Wheadons ledning. Jag har tyckt Marvel-filmatiseringarna varit helt okej i det stora hela, men med Avengers blir det verkligen fullträff. Fast jag haft svårt för Iron Man-filmerna på grund av Tony Starks personlighet, funkar karaktären kanon i Avengers som kontrast till de andra.
 
 
 
 
Den stora överraskningen är dock att Hulk lyfts fram ur skamvrån och kanske för första gången skildras på ett sätt som gör barndomens serieupplevelse rättvisa. Och den lilla kritik jag har är att det lätt blir för mycket teknik- och pryluppvisning för min smak, medan det säkerligen rycker mången fandomförhud.
De moraliska frågeställningarna känns igen från klassiska marvel, liksom övertygelsen att lägga ego och interna motsättningar åt sidan för att åstadkomma något gott. Se bara dialogen mellan Black Widow och Loke eller bråket mellan Captain America och Iron Man, fullständigt gnistrande. I Avengers är det fel att människor far illa, och omvärlden är inte bara en kuliss för superhjältarna att fixa välkoreograferade slagsmålscener framför. Något som inte alltid varit lika självklart som det låter.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Med stövlarna på

Kategori: Böcker


 
 
Efter en lång kväll på krogen häftade jag i skuld till en granhandlare. Det här var när man kunde gå ut på kvällen utan pengar, alltid fanns det någon som var vid kassa. Nu blev det Argus, en man som alltså sålde granar på Strandvägen och som fått sitt namn för han ofta var arg, men också för att han hade en vaken blick. Han var insatt i det mesta men gav ofta prov på vilken farlig sammansättning kunskap och dumhet kan utgöra. Han studerade och funderade men drog alltid fel slutsatser, allting sprack och han blev ilsken som en bandhund.
Den här kvällen var han arg på de kunder som uteblivit. Han hade försökt att sälja danska granar, det hade gått dåligt. Konkurrenterna sålde snarlika träd men kallade sina för ”skärgårdsgranar” och rönte stora framgångar. Medborgarna på Östermalm tyckte väl att det lät trevligt. Argus var osmidig och vidhöll envist att hans granar var danska, varför partiet förblev nästan intakt, efter flera veckor i den råa kylan på strandvägskajen.
”De tror att skärgårdsgranarna är färskare”, sa han.
”De där danska…” han försökte låta som en högfärdig kund, ”de är säkert fällda i november.”
”Nä, borgarbracka! De är faktiskt fällda i oktober!”
Det är klart affärerna gick illa med den tonen.
 
 
När jag läst de två första novellerna -Med blottat huvud samt Röd jul- var jag överförtjust. Sen kom samlingens längsta novell - Veranda för en tenor- och jag tappade helt sugen. Det tog mig någon sida i veckan att komma igenom novellen ifråga.
Titelnovellen var ett någorlunda lyft, medan avslutande Vardagkväll före sekelskiftet var ännu ett svårforcerat stycke text - som inte bara påminde om den där tenornovellen, en del meningar och uttryck var exakt detsamma. Lite märklig upprepning, speciellt i en samling på 5 berättelser.
Huvudperson var till på köpet en författare nånstans mellan skilsmässan och bardisken i bägge berättelserna, och lika klichéaktig och irriterande som man kan föreställa sig. Nu är det inte unikt att novellsamlingar är ojämna, men gå från sköna skrönor till krystad konstnärssjäl gjorde mig rejält avskräckt från att botanisera vidare i Östergrens produktion.
 
 
 
 
 
 
 

Törnekrona

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

Den bekanta trygghetens låt

I galärens gnyende gissel

När bleka sjöfåglar skriande sveper skyn

Här täljes törnekronan

Av rosentagg och tistel

Att bindas i krans ovan dina ögonbryn

 

 

Där de högt reser brädkorset

I en illasinnad maras dröm

Släpper röda rosenfjättrar aldrig mera greppet

Tynger törnekransen huvudet

Gör konungakronan pannan öm

Alltmedan trumslagaren driver framåt skeppet

 

 

Som tjälskott spränger mark

Går slingerväxter i kraniet ditt

De ålar ormlikt och famnar om varann

Bränner blixtar inuti huvud

Skiftande i azurblått och vitt

Ett flämtande sken som kom och försvann

 

 

Här är segelduk en trasväv

I masten maskäten och murken

En tronande gestalt galjonslikt spikad fast

Hör takten stadigt mana på

Hör vågor slå mot durken

Frälser oss från all världens lust och last

 

 

 

 

 

 

Little Deaths

Kategori: Film








House and Home... Mutant Tool... Bitch...
Tre stycken magstarka delar brittisk skräck sammansatta till en film. Stilistiskt går tankarna till Kill List med med sin snygga och stämningsfulla lågbudgetproduktion. Fimerna är gjorda av tre olika regissörer, men är trots det ganska lika i utförande.







De två första episoderna är en uppgörelse med det moderna klassamhället, en korsning av Ken Loach och David Cronenberg som sitter som en stålhätta i mellangärdet. I den avslutande episoden är budskapet inte fullt lika uttalad, även om det sammanlänkade temat kontroll/förtryck återfinns även där.
Jag inte bara gillar den här sortens kortare skräckepisoder, utan också det makabra, förvridna och oväntade. Little Deaths gjorde mig inte besviken på något område.











Shere

Kategori: Dikt och Rim

 
 
 
Jag hör du morrar dovt i natten
Höjer klorna upp mot månens rund
Med vrickade vrånga vargmän
Som inte heller fått en endaste blund



Kattlikt rör sig genom grenverk
I vittring efter vårdslöst bytesdjur
Då mörkret glimrar till så vet du
Att ränderna går aldrig någonsin ur



Spikar spetsade ditt ryggskinn
När det stampades på ditt bröst
Ska du fortsätta hålla dig på mattan
Med självplågan som en sorts tröst



Se så sällsamma församlas
Där inga tigrar är klippta utav papp
Blotta strupen inför himlavalvet
Vråla fram de gamla sångerna ikapp



Ljusa och djungelkvava nätter
När du åter spinner sprött emot min hals
Så som alla röda revor vitnar
Bleknar tills de nästan inte funnits alls
 
 
 
 

Brunnen bro

Kategori: Dikt och Rim

 
 
 
De tog alla tomma flaskor
Smalt samman i skållhet ugn
De formade en kedja
Att runt halsen bäras tung


Det är försent att göra motstånd
Det är försent att börja tro
Det är försent att gå tillbaka
Över sen så länge brunnen bro


De tvinnade sträva band
Av pulverpåsens röda söm
Att leda och åtstrama
Så som man rycker i en töm


Hör hur det klirrar i trapphus
Känn doften av inpyrd rök
Kan du minnas hur det är
Att aldrig se längre än till nästa krök

 
 
 

Kantstött

Kategori: Dikt och Rim




Kom låtsas på fullt allvar
Nyläkt
Uppriven

Snitta där det stramar åt
Obunden
Fjättrad

Din kod omprogrammerad
Lustlöst
Ångerfullt

Har du ägt något så billigt
Aborterad
Bortskänkt

Som jag leker dig kantstött
Närgånget
Vårdslöst

Som du följer mig tillgivet
Obekräftad
Tvungen