Gryningen kommer aldrig åter

Böcker / Permalink / 2
 
 

Vi hade parkerat oss där det var skuggigt. Han satt med ena armen dinglande ut genom fönstret och den andra höll han så han kunde vila hakan mot sin knutna näve. Han hade på sig en vit v-ringad undertröja. Hans lilla hårvall var bakåtkammad och inoljad. Han var sådär simmig i ögonen.
”Nix pix”, sa Glenda. ”Han har nog ingen lust att fiska.”

”Jag är här för att ta med grabben och fiska.”
”Han fiskar inte. Han gillar inte ens att käka fisk.”

”Han behöver inte käka upp dom, din jävla häxa.”
Red gav mig den där stint stirrande blicken som fick mig att känna hur maskarna i jorden krälade in i ögonen och hjärnan och köttet på mig. Den där blicken med sina hot om plötslig död som varar för evigt.

 

En av de stora favoritfilmerna på senare år hette Winters Bone. Daniel Woodrell är författaren till förlagan till den filmen, och har skrivit en uppsjö av böcker som utspelar sig i Missouri Ozarks. Även Gryningen kommer aldrig åter, med den mer avslöjande titeln The death of sweet mister i original, rör sig i samma fattigdomsmiljöer.

 

 

Någonting hände med mig den kvällen och jag vände mig bort från hennes uppsvällda gråtfärdiga ansikte och gav mig på honom. Jag förlorade sans och vett och försökte kasta mig över honom, men han knuffade ner mig på golvet och skrattade.

 "Jag borde klippa till dig grabben, men skit stänker."

 Hon slog mot honom och han klämde tag om hennes bröst, klämde jäkligt brutalt, och vred om tills hon stönande och snyftande föll ihop.

Jag kastade mig över honom igen. Han tryckte upp mig mot kylen som om han hade kastat en kudde. Jag höjde knytnävarna, darrande knytnävar. Staplarna med stöldgods verkade ställa sig på hans sida, dom kom närmare, backade upp honom.

 

Trettonårige Shuggie/Shug lever ett intill en kyrkogård med sin alkoholiserade mor. Förutom några lika försupna och trasiga släktingar i trakten, samt en sadistisk fadersgestalt med tillhörande knarkpolare, är Shug otroligt bunden till modern. Eller Glenda, som han för det mesta kallar henne. Inte mycket av omvärld, skola eller omsorg släpps in på livet. Shug lever inte bara med sin mor, i mångt och mycket lever han genom henne, och inte minst för henne.
Shug är ganska långt från smarta och modiga Ree i Winters Bone. Han är snarare en inbunden kille som ibland ger ett smått efterblivet intryck, trots att han har en viss överlevnadsinstinkt och en slö slughet som åtminstone räddar skinnet, fast inte så mycket mer. Jag kommer helt klart att läsa mer Woodrell framöver. Blytung socialrealism med ett eget språk, rekommenderas starkt.

 

 

 

 

Nyordslista

Serier / Permalink / 0

 

 

Ja vi har fått några färska bidrag till språket, denna gång tre Nyord som följt i spåren av Tintindebatten:

 

White Rage: Används när man efter en lyckad mobbningskampanj mot Stina Wirsén förutsätter att Tintin slutligen är mogen att offra till censurens kreatur, men går på en rejäl nit.  På så sätt flyttas fokus från historieförnekelse och förbud till alla afrikaättade medborgares självutnämnda språkrör och dennes behov av medialt rampljus.

 

Haddocks Paradox:  Att twittra om rasism och förtryck i serier från sin mobiltelefon innehållande Coltan/Tantalum

 

Kolonial Kompensation; Att som nation härbärgera en kollektiv skuld att sona, inte utifrån faktiskt historiska illgärningar utan beroende på om majoritetsbefolkningen delar hudfärg med det förgångnas förövare. Exempel; ”Jag piskar ofta mina ungars bleka ryggar för att kolonialkompensera att en annan vit snubbe piskade färgade barn 1892.”

 

 

 

grinderman

Musik / Permalink / 0
 

 

Nick Cave har varit en följeslagare sen tidig tonår, inte så att jag spelar honom ofta men i ojämna intervaller snöar in totalt på hans musik. Egentligen är väl inte slamrig experimentlusta eller mandolinljuvlig dysterkvistmusik min stil, men Cave har lyckats förena de där båda ådrorna till en oemotståndlig mix. Och vilka texter sedan.

I mina ögon nådde han någon slags höjdpunkt med sanslöst mörka The Boatmans Call, och fastän det fanns ett knippe fantastiska låtar på No More Shall We Part tyckte jag den var ett försök att återupprepa  vad som varit bäst på tidiga skivor. Det lilla jag hört av efterföljande album har gett liknande känsla av att Cave fastnat i sin egen repertoar.

 

 
 
 

Därför var det en otrolig känsla att återupptäcka honom genom Grinderman. Vrålande gitarrock men med samma svärta och speciella humor som jag dyrkat. Och som han sjunger, ylar och viskar.

Väljer man att se det som en sexfrustrerad medelålderskris eller ett ifrågasättande och drift med den maskulina konstnärsmyten och dess egofixering. Omslaget med en apan, de skäggiga kamraternas machoposerande och texter som No Pussy Blues ger intrycket av det senare. Lyssna bara på den olustiga raderna i Go Tell The Women:  We are mathematicians, Some of us hold extremely, High positions/ We're sick and tired, Of all this self-serving grieving/ All we wanted, was a little consensual rape in the morning, And maybe a bit more in the evening.

 

 

Till top