stewe

Äldreomsorgen i övre Kågedalen

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 
 

I en artikel i Expressen några dagar senare spekuleras i Lundkvists möjliga bakgrund i rollspelskretsar – det vill säga i detta fall det tidiga åttiotalets ”inlevelsespel”, företrädesvis representerat av Dungeons & Dragons. Artikelförfattaren tycker sig se ett samband mellan ett citat av H P Lovecraft i Äldreomsorgen, rollspel och – återigen – judefientlighet:
” ’Iä! Shub-Niggurath’... Allt faller på plats. H P Lovecraft – rollspel, så klart.”
Om vissa rollspelare berättas sedan: Särskilt förtjusta var dessa knäppbollar i nazistisk lore samt H P Lovecraft.  Hjärna hade de gott om, gossarna. Hur det var med hjärtat vet jag däremot inte riktigt.
Det är atmosfären från de långa rollspelsnätterna jag känner igen från ”Äldreomsorgen...”. Där fanns samma öppna kvinnoförakt, samma förstulna judehat, samma lätt perverterade lärdom, samma Lovecraft-referenser och: samma våld och förnedring. I rollspelen var allt möjligt, endast fantasin satte gränser. De med fel sorts fantasi firade bara alltför ofta orgier i (imaginära) våldtäkter, övergrepp, mord, bestialiteter, kannibalism. Påföljder fanns inga, bara risken för att någon medspelare skulle visa sig vara ännu starkare och grymmare. Kanske är Nikanor Teratologen sprungen ur dessa lärda och lätt rubbade gravskändarkretsar.

 

-Ur magisteruppsatsen
”Jag har just läst den vidrigaste bok jag någonsin stött på”
Av Jerker Eriksson

 

 

 
 
 
 

 

Bland mycket annat har Nikanor Teratologen i Tidningen Kulturen rekommenderat Lars Holger Holms böcker, liksom recenserat den nationella författaren Henrik Johansson. Låter det kontroversiellt är det samtidigt okontroversiellt då varken författarnas böcker, eller faktumet att Nikanor skrivit om dem i positiva ordalag, har föranlett någon diskussion ens i kulturkretsar.
Har det att göra med en sorts tigandets mekanism kanske; skulle det väckas indignation över att det skrivits om författare ingen annan skrivit om, skulle det kanske väcka frågan om på vilka sätt liknande exkluderingar sker och varför? Eller har det att göra med att man drar sig för att gå i klinch någon som Nikanor, kanske är bytet inte tillräckligt lätt för den genomsnittlige kulturjournalisten? Har det med Nikanor blivit som med Black Metal, där kultur- och journalistkåren har en egen gränsdragning etiskt och moralistiskt som skiljer sig från övriga subkulturer och musikgenrer? En författare bortom diskussioner och moralpanik?

Annat var det när Äldreomsorgen i övre Kågedalen slog ned som en handgranat i ankdammen tidigt nittiotal. Eftersom Nikanor Teratologens roman förutom att vara en orgie i bögande, bymål och blodtörst, var oerhört avancerat skriven med tunga referenser till litteratur, filosofi, ideologi och religion, förutsatte många så kallade kunniga att bakom pseudonymen dolde sig en redan etablerad och erkänd författare.

Men hemligheten blev kortlivad, och när det visade sig att upphovsmannen ifråga var en ung student med ungdomssynder i bagaget, lät inte reaktionen vänta på sig. Eftersom författaren själv inte var särskilt mediakåt pumpades bibliotekspersonal i Skellefteå och påstådda skolkamrater på lösryckta citat. Hänvisningar till Nietzsche, rollspel och Céline blev till antisemitiska och kvinnohatande spekulationer.
När Förensligandet i det egentliga Västerbotten släpps efter skriverier och förlagskrångel, blir det tydligt att pseudonymens avslöjande färgar omdömena hos flera kritiker, inte minst att det inte var en redan etablerad salongsfähig farbror det var frågan om, utan en yngre förmåga. Plötsligt kallas berättelsen för en efterpurbertal hämndeakt , och författaren liknas vid en fjunig fjortonåring som fortfarande tycker det är tufft att säga fitta så fröken hör. Eller som recensenten Nils Schwartz med Alla vi barn i Bullerbyn i tankarna beskrev uppföljaren;
Där Astrid Lindgren i sin trilogi tecknar den fullkomliga och molnfria lantliga idyllen, klottrar Teratologen lika ensidigt dess skabrösa nattsida på dassväggen, narcissistiskt speglande sig i gödselbrunnen: Alla vi bögar i Knullarbyn.
[...] Skillnaden är förstås att Lindgren vänder sig till barn i lågstadieåldern som precis har lärt sig att läsa, medan Teratologen vänder sig till ännu yngre barn på analstadiet som inte gör någonting annat än läser.

 

 

 
 

Men det hela ovanstående är egentligen en parantes, småaktighet och skopor av slisk som verkar genomsyra press och parnass. Personer som desperat pusslar ihop olika uttalanden och påståenden för att vinkla till sig någon spaltcentimeter, tas i dagens cybersamhälle på mindre allvar än någonsin förr.
Nikanor Teratologen har aldrig blivit offentlighetens egendom, trots skitstormen efter debuten klarade han sig med integriteten i behåll, med en läsarkrets som följer honom lika hängivet som alltid.
Slutligen om boken Äldreomsorgen i övre Kågedalen, bakom allt det omskrivna snusket går en dov puls av hat och tomhet som skapar olust, ibland vemod. Mellan den skickligt fångade dialekten och den råa humorn tittar ibland sann jävla fasa och gränslös ensamhet ut från sidorna. Få kan skriva så.
Jag uppskattar verkligen referenserna till nordisk mytologi, kanske i synnerhet fiskafängekapitlet. De eventuella bibliska referenserna om martyrskap och barnamord är däremot bara sånt jag bara anar, det mesta annat går mig antagligen helt spåröst förbi. Men just det dunkla och dolda i vissa passager kastar det rätta mytiska skenet över Morfar och Pyrets äventyr. Äldreomsorgen i övre Kågedalen är verkligen inte en bok för alla, och det är precis som det ska vara.

 

 

 

 

 
 

 

Bunny Munros död

Kategori: Böcker

<
 
 
 
 
 

Bunny slår på radion och Kylie Minogues ”Spinning Around” strömmar ut och Bunny tror inte sina öron och känner en nästan gränslös glädje välla upp när den klafsande, kittlande synten drar igång och Kylie tjuter ut sin orgastiska sång till rövknullandets lov och han tänker på Kylies gyllene hotpants, de där praktfulla guldrundlarna, som för tankarna till när han med magen proppad med korv och ägg bakifrån satte på frukostvärdinnan River med hennes stora, bleka röv uppe på hotellrummet, och han börjar sjunga med, I'm spinning around, move out of my way, I know you're feeling me, 'cause you like it like this, och det är som om musiken strömmar ur alla bilar i hela världen, och beatet bultar som bara helvete.
Han parkerar och runkar med ett stort lyckligt leende på läpparna och lägger från sig en skvätt säd i en strumpa stel av intorkad sperma som han alltid har gömd under sätet.

Skänker utdraget ovan en ny dimension till den gamla tryckaren Where the wild roses grow? Kanske, men både utdraget och boken i helhet är ännu mer närbesläktat med Grindermans första skiva, där omslagets apa med händerna mellan låren i kombination med den frustrationsångande musiken kan vara både sinnebilden och själva soundtracket till sagan om Bunny Munro.
Bunny är en alkoholiserad sexmissbrukare som i egenskap av resande försäljare är på något slags episkt
knullkorståg bland kunder, snabbmatsservitriser och hotellpersonal. Han tvingas dock snart hejda sin galopperande fittjakt och dra ner på tvångsonanin när hans fru - sanslöst less på hans desperata vänstrande- tar livet av sig och Munro plötsligt blir ensam vårdnadshavare om Bunny junior.
Plågad av samvetskval och saknad för inte tala om osaliga andar, vilsen i fadersrollen med ett barn han knappt känner, och med känslan av en annalkande undergång, försöker Bunny döva allt med kröka, knulla(så gott det går med junior väntandes i bilen) och kränga sina handkrämer som den mästerliga dörrförsäljare han är.

 

 
 

"Älskar du min fitta?" säger hon. Hon sticker in ett långt, krökt finger i den.
"O ja. Jag älskar den bortom sans och vett.", säger Bunny med späd och oförställd röst. "Jag älskar den tills klockorna stannar."
Pamela bannar honom ömsint.
"Du talar väl sanning nu Bunny?" säger hon och den spretfingrade vänsterhanden roterar som en skär, amputerad sjöstjärna.
"O ja. Det är så sant som aldrig det. Jag lovar och svär på heder och samvete."
Pamelas finger glider ut igen och glänser när hon vinkar till sig Bunny och säger lång nerifrån halsen; "Kom och ta för dig då."
Bunny glider ner ur fåtöljen och faller på alla fyra och kryper liksom nyfött och ovant över den nötta mattan i Pamelas lilla villa - med en tub handkräm hårt i näven, en knullraket i kallingarna och en liten strimma av tårar efter sig.

 

Författaren till Bunny Munros död heter Nick Cave, vilket jag misstänker är hela förklaringen till att den såväl översatts som fått en sådan spridning som den ändå fått. Det skriver jag inte för att jag på något sätt tycker den är dålig, det tycker jag absolut inte den är, däremot tycker jag den skiljer sig från annan mainstreamlitteratur och hade på känts mer naturlig att finna på ett obskyrt, mindre förlag. Jag är heller inte helt säker på att den bejakar bilden som vissa cavelyssnare har av sin favorit, men det kan å andra sidan vara mina förutfattade meningar som spökar än en gång.

Beskrivningen av den påträngande ettriga driften, det besatta och bestialiska spanandet och fantiserandet är träffande. Sexskildringarna stänker av gammal snusk- och skräplitteratur och ren slapstickhumor. Samtidigt lyckas Cave fånga den egna, men ändå ömsinta relationen mellan Bunny och Bunny junior. Överhuvudtaget är Junior den intressantaste karaktären i boken.
Det sämre med boken är att vad som kanske kan anas i utdragen; sättet Bunny ofta blir en karikatyr på en häradsbetäckare som passerat sitt bäst-före-datum. Han är bitvis äkta och bitvis en parodi. Berättandet målas ofta och gärna i filmiska bilder men lyckas desto sämre med att tränga under ytan. För mycket är attribut på ett sätt som känns reproducerade och sökta; tomma whiskeyflaskor, cigaretter, muggiga hotellrum och samhällets skugginvånare.
Jag får uppfattningen att Cave vill skriva en skröna, en B-film i bokform, en råbarkad roadtripp i lättillgänglig berättarstil men utifrån det målar in sig i ett hörn, eller åtminstone delvis. Sammanfattningsvis ändå en läsupplevelse jag inte lär glömma i första taget, och en berättarglädje som såväl roar som ger mersmak.

 

 

 
 
 

Bunny får en oväntad föraning om att han ska dö – inte nödvändigtvis idag, men snart- och konstaterar förbluffat att han finner en viss tröst i den tanken. Intuitivt känner han att skuggorna som tillhör de döda, intar ny ställning, makar på sig för att göra plats åt honom.
Bunny känner hur knäna blir mjuka och han kastar huvudet bakåt och tittar upp i taket. Han får syn på en vit perforerad lerklump i ett hörn uppe vid taket i toalettbyggnaden. Den har samma storlek som ett människohjärta. Det dröjer lite innan han inser att han betraktar ett getingbo och att det lever och surrar av ondskefull verksamhet. Getingarna förbereder sig, tänker han. Han erinrar sig den brinnande West Pier och blodet fryser till is och han tänker: stararna flyger i cirklar. Han blundar och för en bråkdels sekund ser han framför sig en ström av illavarslande domedagssyner: flygplan som faller från himlen, en ko som föder en orm, röd snö, ett skred av järnjungfrur, en hophäftad fitta, en fallos i form av ett atombombsmoln, och Bunny skakar och skälvet, granskar tänderna i spegeln och tänker; Herregud, var kom allt det där ifrån?
Han centrerar pannlocken med en liten fingerdutt, sprätter iväg fimpen mot getingboet och kliver sedan ut från toaletten i en kaskad av gnistor.

 

 

 

 

 

 

 

Bländverk 2

Kategori: Publicerat

 
 
 
 
Ett utdrag från titelnovellen i skräckantologin Bländverk

 

Jag visste att korsvägen västerut skulle föra mig upp till skolbyggnaden, den vägen satt inpräntad i min skalle, som ett brännmärke. Men ändå gick jag ditåt. Det var som att någon färgsatte alla vita fält i mitt minne och att någon fyllde alla blanka håligheter med dofter och ljud. Jag mindes hur vi rasade med cyklar från lägenhetslängorna till lektionerna, till affären, kiosken och videobutiken vid macken. Det var vår verklighet. Med ett barns ögon såg jag den bitterljuva barndomens begränsade världsyta.

Men trottoaren jag kände så väl, var tom i min dröm. Ingen gick där utom jag. Det syntes inga livstecken i fönstren. Cykelställen och parkeringsplatserna stod övergivna. Jag stannade till och betraktade andra sidan vägen, det var nämligen där människorna fanns. Där fanns liv och rörelse, som en puls genom asfalten och betonghusen.

Jag kände mig övergiven där jag stod, så långt borta från dom andra. Men fastän gatan var fri från trafik och inget fysiskt hinder begränsade min väg, kunde jag inte förmå mig själv att korsa över till människorna på den andra trottoaren.

Jag minns att folket jag såg på andra sidan gatan verkade vara på väg någonstans, de svepte förbi varandra som om de hade väldigt bråttom. Rörelsen av människor var som en medveten ström eller som en skickligt koreograferad konstruktion. De verkade nästan snudda varandra men ändå aldrig tveka på steget eller tvingas väja åt sidan.

Emellanåt stannade några av dem och skakade hand. De ställde sig nära varann, som älskande gör när de möts vid hållplatser. Med samma böljande, aldrig dröjande rörelser lossade de sina egna ansikten och bytte med den som stod mitt emot dem. De gjorde det utan att skämmas, som att det var det mest naturliga och självklara som fanns.

Jag tänkte att det inte var riktiga ansikten, utan stela, sträva masker i syntetiskt material. För de där ansiktena såg annorlunda ut just i ögonblicket när de bytte händer; som den gula och döda hud man ibland skalar av från hälarna.

Det var så märkligt. Trots att de bar någon annans ansikte såg jag ingen egentlig skillnad från hur de sett ut innan. Hade jag inte sett det nakna blödande köttet och de syntetiska ansiktena i ögonblicket maskerna bytte händer, hade jag aldrig kunnat avgöra vad som hänt. Jag minns att det fyllde mig med en olustig känsla, hur dom bara kunde ta någon annans ansikte och gå vidare längs gatan som om ingenting hade hänt.

När jag vaknade tände jag lampan innan jag satte mig upp i sängen. Med svettiga fingrar utforskade jag mitt eget ansikte, min panna och min hals. Jag kände extra noga längs käklinjen och hårfästet efter dolda fogar.

 

 

 

 

 

Hela boken finns att ladda ner gratis som app för Android H Ä R

 

 

 

 

 

 

 

 

Bländverk

Kategori: Publicerat

 
 
 
 
 

Finns för gratis nedladdning H Ä R